Orestien av Aischylos

Mina föräldrar dog förra året. Mor i mars, far i november.
Efter fars begravning var jag och plockade ut några kassar böcker ur deras boksamling. Det var en märklig känsla att gå genom böckerna.

En av böckerna jag tog var Orestien av Aischylos i Emil Zilliacus tolkning. Den boken lånade jag av föräldrarna när jag läste Drama Teater Film för mer än tjugo år sen. Jag minns inte om vi läste alla tre pjäserna i kursen (men jag har läst dem).

Orestien är en trilogi, en sammanhängande släktkrönikecykel av tre tragedier: Agamemnon, Gravoffret, Eumeniderna.

Den tragiska trilogin var en vanlig form i det antika Grekland. Men Orestien är den enda som bevarats i sin helhet. Jag har alltid tyckt det är fascinerande att tänka på alla de dramer som försvunnit. Kanske det bland dem fanns mästerverk i klass med Orestien eller ännu bättre.

Orestien är ett fängslande verk med mycket våld och dramatik. Zilliacus översättning (från 1947) är lite gammeldags stel här och där men det passar egentligen rätt bra (det borde väl finnas senare översättningar men jag har i alla fall inte läst nån).

Själva boken är också snygg.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)