Läst i november

Elechi Amadi - De stora dammarna
Nigeriansk roman. (Det pågick en diskussion om exotiserande omslag till afrikanska romaner nyligen. Omslaget ovan hade passat som exempel.)

Michael Bishop - No enemy but time
Tidreseroman där en man åker tillbaka till mänsklighetens barndom och lever bland en grupp hominider.

Charlotte Brontë - Villette
Min första Charlotte Brontë-bok. En märklig roman.

Samuel R. Delany - Babel-17
Tidig Delany. Bokcirkelbok.

Tua Forsström - Jag studerade en gång vid en underbar fakultet
"Under den mörka årstiden/Måste man gå genom många genomgångsrum"
Samlingsvolym med tre diktsamlingarna och en diktsvit. Men jag hade läst två av diktsamlingarna förut.

Gustaf Fröding - Allvar, mer eller mindre
Volym med texter av Fröding. Mest om litteratur.

Johan Hilton - Monster i garderoben
Bok om Psycho, Anthony Perkins och synen på homosexualitet.

Majken Johansson - Dikter
"I min almanacka har jag fyra tider:/sol snö regn vindar."
Samlade dikter. Sex och en halv diktsamlingar.

Antonella Lattanzi - Katastrofen i Bari
Novellhäfte.

Éléonore Mercier - Han bara slog och slog
Boken består av 1653 meningar som valts från
samtal som författaren tätt emot när hon arbetade på en jourlinje för kvinnomisshandel.
Innehållet är inte överraskande men det är en drabbande läsning.

Mo Yan - Det röda fältet
Bokcirkelbok.

Jan Myrdal - Karriär
Omläsning.

Pia Tafdrup - Territorialsang
Diktsamling om ett besök i Israel.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

"Sedan berättar hon om en gammal släkting som läste så mycket böcker att han blev sjuk. Sedan dog han. Han läste ihjäl sig, Clara."
ur Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer 

Det finns råttor överallt utom på Antarktis är Sara Beischers andra roman. Den kom ut 2013.

Jag köpte boken efter att Beischer fått Jan Myrdals Lilla pris Robespierre-priset. Först tänkte jag bara låna boken men på biblioteket hittade jag inga av hennes böcker. Kanske hade det blivit rusning på dem efter att hon fått Robespierre-priset.

Jag kunde inte låta bli att jämföra boken med Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Vilket väl är orättvist. Liksom Beischer har Hetekivi Olsson fått Robespierre-priset. Och bägge böckerna är skildrar en uppväxt i arbetarklassen. Jämfört med den egensinniga Ingenbarnsland så framstår Det finns råttor överallt utom på Antarktis som en mer normal roman.
Den är emellertid rätt bra.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en bok i taget, i alfabetisk ordning.)

Nick Cave och Karl Marx avslutar jubileumsveckan

Abbatoir Blues / The Lyre of Orpheus är ett dubbelalbum där ena skivan är rosa och den andra pistagegrön. Recensenter brukar prata om hur sinsemellan olika de två albumen är. Jag håller nog inte med om det. Trummorna är annorlunda. Men skillnaden mellan skivorna är mindre än mellan första och andra sidan av From her to eternity (sida a och sida b på den spelades in under ollika tillfällen).

Det är i vilket fall ett mycket bra dubbelalbum/två mycket bra skivor. Som ovan så används en kör med god effekt. Och här finns märkliga "Fable of the brown ape" och "Lyre of Orfeus" (med raden "God was a major player in heaven") och vackra "Easy money" och då "There she goes..."

Texten handlar (bland annat) om personer som gjort sina bästa verk när de mått som sämst. Johnny Thunders säjs här ha varit halvdöd när han skrev "Chinese rocks" medan "Karl Marx squeezed his carbuncles while writing Das Kapital" och sångaren ber om att bli inspirerad som de blev.

Som sången säjer så led Marx av karbunklar, en slags bölder, i anus och på penis när han skrev Kapitalet. Han skrev till Friedrich Engels att "bourgeoisin skall ha mina karbunklar i gott minne hela sitt liv." (22 juni 1867, här citerat efter Jan Myrdal i Den onödiga samtiden, troligen Myrdals översättning.)

(Först publicerad den 20 december 2013. Som lucka 20 i det årets nick cave-kalendern. Där jag skrev om tjugofyra låtar av Nick Cave. Om du klickar på cavekalender-etiketten kan du läsa alla luckorna.
Jag hade ingen kalender förra året. Men på tisdag kommer det här årets Butter tar ordet-kalendern att börja. Det anknyter lite till detta inlägg.
Jag gjorde en spotify-lista med alla låtarna från nick cave-kalendern)

Den leende vännen och andra historier av Arthur Conan Doyle

Arthur Conan Doyle är förstås mest känd för historierna om Sherlock Holmes. Men han skrev också mycket annat. Flera av hans berättelser hade fantastiska inslag.

Min favoritnovell av Doyle är den märkliga "När jorden skrek". Med professor Challenger, Doyles näst kändaste figur, Helan till Sherlock Holmes Halvan. Novellen har jag i den fula men rätt så underbara boken All världens sällsamma berättelser (red. Frank Heller).  

Varken "När jorden skrek" eller någon annan av Challenger-berättelserna finns med bland novellerna i den nyutkomna samlingen Den leende vännen. Men där finns två andra Doyle-noveller som fanns med i Hellers antologi. Titelnovellen och den fascinerande "Fallet Joyce-Armstrong" (eller "Luftdjungelns fasor" som den heter i den äldre boken, jag har novellen i ytterligare en översättning).

Liksom "När jorden skrek" är "Fallet Joyce-Armstrong" en slags science fiction om att jorden är annorlunda än vi tror. Här är det vår atmosfär som enligt ett upphittat manuskript visar sej bebos av märkliga fasor. "Någonting i varelsernas konsistens, texturer och färgnyanser påminde om venetianskt glas. Blekrosa och ljust grönt dominerade även här, men samtliga glittrade vackert när solens strålar sken genom deras nätta skepnader." (övers. Love Kölle)

Den leende vännen är utgiven på det lilla förlaget Sigill. Volymen har också något av ett lågbudgetutseende. Texten går lite för långt ut på boksidorna. Och jag hade önskat mej årtal och originaltitlar till novellerna.

Alla novellerna är översatta av Kölle. Kölle väljer att hålla en gammaldags språkdräkt. Vilket mestadels fungerar bra men av och till märker man en fras som inte låter naturlig och ger texten ett drag av ofrivillig pastisch. Så är titelnovellen märkbart bättre i Håkan Bergstedts översättning i Heller-antologin. Medan "Fallet Joyce-Armstrong" klarar sej bättre gentemot de två andra försvenskningarna jag har.

Nu är "Den leende vännen" i vilket fall den svagaste av de fem novellerna i boken (men den är en av Doyles kändaste noveller). Förutom "Fallet Joyce-Armstrong" finns det bara en till som kan beskrivas som science fiction: Den humoristiska "Fiaskot i Los Amigos" som behandlar en misslyckad avrättning. Jag tyckte rätt bra om den. Medan jag fann "Silverspegeln" med sin spökande spegel rätt så tråkig. Men den är nog rätt typisk för en del av Doyles författarskap.

"Det som ligger begravet" är nog den som Sherlock Holmes-fansen finner mest intressant. Man hade lätt kunnat tänka sej historien som ett av mästerdetektivens fall. Den visar å andra sidan varför Sherlock Holmes behövs. Även om Doyles detektivhistorier får sina naturliga förklaringar så ger detektiven och hans resonemang något sällsamt till gåtorna som gör att de känns mer besläktade med den fantastiska "Fallet Joyce-Armstrong".än "Det som ligger begravet".

Även om inte alla novellerna i Den leende vännen har hållit för tidens tand så ger de en inblick i Doyles författarskap bortom Sherlock Holmes.

Flera av novellerna i boken går också att köpa som

 fristående e-böcker. Dock inte höjdpunkten "Fallet Joyce-Armstrong". Så om du inte vill missa luftdjungeln och dess varelser så bör du skaffa hela boken. (Uppdatering 2015: Nu finns den som e-novell)

(Först publicerad i maj 2014.)

Citerat från årets läsning

"En dag kommer det att hända: min hund kommer att öppna munnen och tala. Det blir en glädjens dag."
ur Blåsa liv av Clarice Lispector, övers. Örjan Sjögren

"i American Apparel på/Washington Avenue/kunne ekspedienterne virke/utrygge over hvorvidt jeg/nu planlagde/at halte rundt/i det offentlige rum/med Cerebral Parese/i lige præcis deres kollektion/som om den uperfekte krop/kunne smitte af på/deres image og status/men det gør kroppen/nok aldrig/desværre"

ur Nike av Caspar Eric

"1. Going to hell. Instructions and advice.

Listen, because I'm only going to do this once. You have to get there by way of London. Take the overnight train from Waverly. Sit in the last car. Speak to no one. Don't fall asleep."
ur "Flying lessons" i Stranger things happen av Kelly Link

"En liten väg vred sig av skratt mellan hagar och ängar." 

ur De sju stallbröderna av Jules Romains, övers. Eric Swenne
(Jag läser min morfars gamla slitna ex av boken. Han har markerat en del stycken och meningar med streck i marginalen. Bland annat denna mening.)

"Ett ljud i örat är bättre än tio i rymden"
ur "Ludwig van Beethoven" i Brev i april och andra dikter av Inger Christensen

"Den dagen är väl snart här då resterna av människosläktet måste göra sig redo att lämna moder jord, likt en bisvärm som flyttar från moderkupan. Var de nya bopålarna ska slås ner är inte lätt att veta,  men förutsättningar för mänskligt liv måste väl finnas på andra platser än här."
ur Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge, antecknat 20 december 1946, övers. Lars Molin

"Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår period för en poet."
ur Röd självbiografi av Anne Carson, övers. Mara Lee

"And she was the most famous poet in five explored galaxies." 
ur Babel-17 av Samuel R. Delany

"Publius Scipio Nasica däremot brukade varje gång han tillfrågades om sin mening avsluta med uttalandet: 'Jag anser att Karthago bör få finnas kvar.'"

ur "Cato den äldre" i 5 biografier av Plutarchos, övers. Ingemar Lagerström

Amiri Baraka

I förordet till Dikt for viderekomne, ett urval av Amiri Barakas dikter tolkade till norska, så skriver Baraka att han "vil skrive poesi som kan bli lest og forstått når vi endelig har en 'fri verden'".

Baraka hette från början Everett LeRoi Jones. Och som LeRoi Jones (minus Everett) debuterade han med diktsamlingen Preface to a Twenty Volume Suicide Note 1961. Dikterna i den var mycket påverkade av beat-poesin. Bartakas/Jones genombrott blev musikessäsamlingen Blues People som finns på svenska. Och musik hade ett stort inflytande på Barakas poesi.

Som dramatiker slog han genom med pjäsen The Dutchman. Som finns översatt som I tunnelbanan i antologin I en akt. Det var med den boken jag upptäckte Baraka.

Jones bytte 1967 namn till Imamu Amear Baraka, som han senare ändrade till Amiri Baraka. Detta efter att han blivit anhängare av svart nationalism. Han skulle senare komma att överge den svarta nationalismen för en tredjevärldism-variant av marxismen.
Så har Baraka alltid varit en förändringens poet. Men det finns också en röd linje mellan de olika perioderna. Bilder som återkommer. En av Barakas bästa pjäser har den underbara titeln What Was The Relationship of the Lone Ranger to the Means of Production? (1979) och the Lone Ranger återfinns redan i dikten "Look for You Yesterday, Here You Come Today" i debutsamlingen.

Barakas tidiga poesi och pjäser hyllades av kritikerna. Men de blev mindre glada ju radikalare Baraka blev. Och framförallt vita recensenter brukar avfärda dikterna från Hard facts (1975) och framåt som plakatpoesi. Som ett svar på detta så finns i samlingen Poetry for the advanced (som gett namn åt det norska urvalet) dikten "Afro-amerikansk sang" en rektangel i vilken det står orden "Dette er et kommunistisk/dikt!". (övers. J. S. Jónsson)

I en annan dikt i samma samling, "Ja, dette er hva jeg mente!", finns raderna "Poesien må se det som sin sentrale oppgave/å bygge/et marxist-leninistisk/kommunistparti/i U.S.A."
Att avfärda exempelvis Ann Jäderlunds dikter för att de inte medverkat till bildandet av ett marxist-leninistiskt parti skulle nog de flesta se som orimligt. Men liksom i "T. T. Jackson sings" ("I fucked your mother/on top of a house/when I got through/she thought she was/Mickey Mouse"*) så var Baraka delvis ute efter att provocera. Och uppenbarligen är politik mer provokativt än obsceniteter. (Låt-oss-bygga-ett-kommunistiskt-parti-dikterna är heller inte så väldigt många)

Personligen tycker jag att Barakas poesi är bra under alla hans stadier. Och att han var en av Förenta staternas största poeter.
I Sverige har Barakas poesi och dramatik efter namnbytet tyvärr nästan helt ignorerats. Något man kan märka på de okunniga notiserna om honom i den svenska pressen nu efter hans död.

I de tas upp kontroversen med dikten "Somebody blew up America" där Baraka i en dikt om elfte september nämnde ryktet om att alla israeler som arbetade i World Trade Center skulle ha ringt in sjuka dagen för attacken. Detta rykte var inte sant. Och Baraka som under sin nationalistiska svarta period var antisemit (något han tog avstånd ifrån när han blev maoist) borde tänkt sej för och inte haft med raden. Men jag är inte säker på att det var enbart det som gjorde folk så upprörda över dikten.  Som innehåller raderna: "Who got the tar, who got the feathers / Who had the match, who set the fires / Who killed and hired / Who say they God & still be the Devil"..."who say you ugly and they the goodlookingest".

Förutom att skriva pjäser och poesi så var Baraka viktig för Black Arts Movement och hade en egen teater. Hans musikessäer ekar fortfarande i diskussionen i dag i Förenta staterna. Han ska ha påverkat hip-hop-scenen.
Och även om vi ännu inte lever i en fri värld så kan vi läsa hans dikter och pjäser och essäer.

* "T. T. Jackson sings" finns tolkad i Dikt for viderekomne. Men just den översättningen fungerar inte riktigt. Det är annars en bra volym. Synd att det inte finns en liknande på svenska.
En bra introduktion till Barakas författarskap kan du få genom den tjocka urvalsvolymen The LeRoi Jones/Amiri Baraka Reader som fortfarande bör finnas i tryck. Den innehåller dikter, musikkritik, pjäser, essäer och ett romanutdrag.
Jag har tolkat en dikt av Baraka. En av hans Why's/Wise-dikter från 90-talet. Jag är tyvärr inte helt nöjd med avslutningen ("to get/out!" är sista orden i originalet)
Fotot överst är taget av Chester Higgins jr. och föreställer Baraka och Mayas Angelou 1991. Det fanns med i New York Times artikel om Baraka efter hans död.

(Först publicerad i januari 2014 efter Amiri Barakas död.
I serien med inlägg om alla böckerna i min boksamling så har jag skrivit om Dikt för viderekomne och om Four Black Revolutionary Plays.)

5 bra albanska böcker

Idag är det Albaniens nationaldag. Vilket vi firar med en lista. Ett författarnamn dominerar listan.

Ismaïl Kadaré - Den döda arméns general
Kadarés genombrottsroman om en italiensk general som kommit till Albanien för att hämta hem benknotor från italienska soldater. 

Ismaïl Kadaré - Bröllopet 
Säjs ha skrivits som bot för romanen Monster(en bok som först kom ut efter att Kadaré flyttat till Frankrike). Och den är en hyllning till revolutioneringen av landsbygden under 60-talet (den svenska översättningen kom också ut på ett maoistiskt förlag). Men det är också en underhållande och spännande bok. Två järnvägsarbetare ska gifta sej. Bruden kommer från en liten by som fortfarande har en del feodala vanor, blodshämnd och sånt. Under natten saboteras järnvägen. 

Ismaïl Kadaré - Krönika i sten 
En skildring av en stad som ockuperats av italienarna under andra världsriget. Berättelsen avbryts av krönikefragment, det vill säja nyhetsrapporteringar. Och av korta vinjetter berättade ur ett barns perspektiv. 

Ismaïl Kadaré - Vem förde hem Doruntine?
Den här romanen har rätt nyligen kommit ut i en utökad version. Som innehåller delar som censurerades i den första utgåvan. Boken utspelar sej under medeltiden. Det är en omtolkning av en gammal albansk legend. Tematiskt har den liheter med den senare Aprils frusna blommor (den enda av Kadarés böcker efter att han lämnat Abanien som finns på svenska).

Fem albanska noveller - Svensk-albanska föreningens skriftserie nummer 4 
En Kadaré finns med även i den här antologin. Elena Kadaré, Ismaïl Kadarés fru. Hon ska ha varit den första kvinna som fick en roman publicerad i Albanien. Detta 1970. Hennes novell är den bästa i häftet. 
Men den jag tycker är intressantast är "En partisan inför rätta" av Dalan Shapplo. Shapplo var en albansk litteraturkritiker av den hårdfört socialrealistiska sorten. Novellen har fördelen framför till exempel Kommisarie Memo av Dritero Agoli att vara kort. Den handlar om en läkare som under en evakuering i en snöstorm råkat tappa bort en av sina patienter som då dör. Patientens partisankamrater kräver att han ska ställas till rätta. Han (spoilervarning) döms till döden. 
Men då han tar på sej skulden som en man och en riktig kommunist så benådas han av sina kamrater. Happy End. 
Det är en fascinerande inblick i den albanska ideologin och självkritikens väsen. 
Denna bistra patriotiska novell illustreras av ett par vackra, finstämda teckningar av Gun Kessle. 
Det är den enda av böckerna på listan som översatts direkt från albanskan.

(Först publicerad 28 november 2011. Även i dag så är det Albaniens nationaldag. Modernista gav nyligen ut en trio Ismaïl Kadaré i nyutgåva. Däribland Krönika i sten.)

Lyrikvännen

Mina föräldrar hade en massa gamla Lyrikvännen i bokhyllan. Inte riktigt alla årgångarna tillbaka till 1954 när tidskriften startade men väl tillbaka till 60-talet. Jag bläddrade ofta i dessa gamla lyrikvänner när jag var tonåring.
Jag minns särskilt ett nummer med traditionell muntlig poesi av olika ursprungsfolk. Där fanns en indianmyt (eller möjligen inuitmyt) om att Gud från början hade tänkt placera könsorganen i pannan på djuren och människorna. Men bävern får reda på detta. Hur bävern hindrar könsorganen från att hamna i pannan framgick aldrig av berättelsen då inte hela hade bevarats. Ett av problemen med den muntliga berättartraditionen.

Lyrikvännen gavs från början ut av FIB:s Lyrikklubb. Den var då en del av en stor mängd folkrörelsetidningar. I början gick den ut i femsiffriga upplagor. Den har lyckats överleva när de flesta folkrörelsetidningar gått under. Att den ibland hade svårt att klara sej märktes på att den under perioder var mycket tunn.
Numera ges den inte längre ut av FIB:s Lyrikklubb utan av Ellerströms. Som började ge ut den år 2007. (Det märks en viss överrepresentation av poeter utgivna av Ellerströms).

Det senaste numret är ett jubileumsnummer. Fast det verkar inte riktigt ha bestämt sej för om det är ett jubileumsnummer eller ej. Här finns en lista på alla Lyrikvännens redaktörer genom åren och ett samtal om tidskriftsutgivning mellan Jonas Ellerström och Mikael Nydahl (dock inte så mycket om Lyrikvännen). Och det är en del mer kända poetnamn som Pasolini och Derek Walcott och Margaret Atwood med.
Det är ett rätt bra nummer. Intressantast är en artikel av Elisabeth Friis om hur man ser på svensk poesi i Danmark. Mer danskt finns i den också läsvärda återkommande krönikan Lingebrandt läser. Där Ann Lingebrandt skriver om Theis Örntoft (det ska vara danskt ö men det är för kvavt för att jag ska orka kopiera in det).

Till det här numret fick man också Jonas Ellerströms Under tidens yta som jag skrev om nyligen. Och senaste boken i Ellerströms Lilla serien: Trollmarknad och andra dikter av Christina Rossetti. Den förra var väl som en speciell jubileumsutgåva. Men böckerna i Lilla serien får man alltid som prenumerant. (På FIB:s lyrikklubbs tid fick medlemmar deras årsbok. Dessa årsböcker var ofta mycket trevliga.)
Jag har prenumererat på Lyrikvännen i ungefär ett år. Förr brukade jag läsa den när jag besökte föräldrarna. Egentligen har den vart ganska ojämn. Med en beklaglig brist på myter om könsorgans placering. Men det har också varit en hel del bra poesi i den. Ett par nya poeter har jag upptäckt. Som Rose Ausländer. Och det är trevligt att den fortfarande finns.

(Först publicerad 9 juli 2013. Jag prenumererar fortfarande på Lyrikvännen.)

Anteckningar från kriget av Marguerite Duras

Anteckningar från kriget innehåller fyra manuskript med tidiga utkast och berättelser av Marguerite Duras. Duras skickade själv in anteckningsböckerna till ett institut nåt år innan hon dog. Men det är väl inte troligt att hon hade tänkt att de skulle ges ut. Så vitt jag förstår har Duras inte godkänt de för tryck.
Flera av texterna är ett slags utkast till senare romaner.

I förordet till en liknande utgåva med texter av Franz Kafka (Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad) så jämför Hans Blomqvist att läsa dem med att lyssna på alternativtagningar med Muddy Waters. 

Nu var min första skiva med Muddy Waters en samling med alternativa versioner. En lite tveksam inkörsport.

Jag hade förståss hört Waters innan. Och jag har läst lite Duras. En av hennes böcker som jag har läst är Älskaren. Den första och längsta texten i Anteckningar... anknyter till den 40 år senare utgivna romanen. Det är i stora plan samma handling. Men en helt annan ton. 
I början av Älskaren finns ett långt avsnitt om att hjältinnan har en herrhatt. Denna herrhatt blir som ett nästan mytiskt tecken. I berättelsen här nämns den kort, som en lite lustig anekdot.

Den här inledande texten framstår som en nästan färdig berättelse. Och en del av den senare delen av boken kan läsas som noveller. Och ett par av dessa är väldigt bra. Som en beskrivning av hur en angivare torteras eller en historia om en portvakterska. 
Men också medan jag läser de bästa texterna i boken, eller framförallt med de bästa texterna, så sitter jag och undrar hur det hade blivit om Duras hade skrivit klart dem. Eller om det finns färdigarbetade versioner. 

Andra avsnitt är mer som fragment. Ett av de säjs utgöra "slutet på det som senare blev den centrala texten i Smärtan". Det hoppar jag över, då jag tänkt mej att en vacker dag läsa Smärtan.

Anteckningar... har getts ut i pocket av Modernista. Som ska ge ut flera av sina Duras i pocket. Bland annat Smärtan.

(Först publicerad 17 oktober 2011. Jag har fortfarande inte läst Smärtan. Men jag har läst mer Duras än jag hade 2011. I kväll visar tv 2 ett K-special om Duras. Det funderar jag på att se.)

Hipp, hipp, hurra! Det är Butter tar ordets födelsedag

I dag fyller Butter tar ordet 9 år.
I början av det här året så gick det lite trögt med bloggandet. Men det har blivit fler inlägg de senare månaderna. Bland annat med hjälp av temat där jag skriver om mina böcker i bokstavsordning. Jag är framme vid B. Nästa år når vi kanske C.

Eldträd tidig morgon

 I dikten "Vinter, del I" i Mattias Jeschko-Edbergs diktsamling Eldträd tidig morgon står tidningen Sydsvenskans kontor och vakar över de som åker in mot Malmö till försvar för "det klassamhälle/man inte vill tala om." Dikten är en slags landskapsskildring sett från ett bussfönster. Flera av dikterna skildrar stadslandskap. En dikt (som mer liknar en aforism) heter "Anteckningar för det mekaniska landskapet". Och ordet landskap återkommer flera gånger i dikterna. En dikt talar om "ett bittert och kuvat landskap". 

Eldträd tidig morgon är Jeschko-Edbergs andra bok men hans första diktsamling. Boken innehåller trettiofem dikter av varierande längd. Den är utgiven på Celanders förlag. Ett förlag som annars mest ger ut vänsterpolitisk faktalitteratur.
Och dikterna i Eldträd tidig morgon är ofta politiska. De skildrar ett Europa, en värld i sönderfall genom diktjagets ögon. Göran Sonnevis "Vi är inte skit!" citeras men orden säjs också ha försvunnit.   

En anledning till att det inte skrivs så mycket uttalat politisk poesi nuförtiden är att det är svårt att skriva bra politisk poesi. Om tonen inte blir rätt riskerar det att bli lite fånigt. Som raderna "Disneyland, idag, befolkas till stora/delar av den medelklass/som är öppen för fascismen" (okej) i den mestadels bra längre dikten "Eurodisney / Place de Stalingrad" (där diktjaget föreställer sej hur man i framtiden kommer att ha fascistiska massmöten på Disneyland).
Men dessa felsteg är få. Och eftersom det är ovanligt med uttalat politisk poesi nuförtiden så känns samlingen uppfriskande att läsa. 

Dikterna är inte bara av olika längd utan också av lite olika slag. Flera skildrar världen ur diktjagets ögon. Vid datorn eller på väg mot arbetet. Ett par är närmast ready-mades med notiser ur tidningar, stycken ur böcker, videokassettbaksidor. En del är korta berättelser.
Ett par av mina favoriter innehåller övernaturliga inslag. Som "Fruitloops" och dess mordiska spökbarn och en om en tom taxibil ur vilken det kommer skratt och ljus.
Mottot till diktsamlingen är också de första raderna ur Alan Moores klassiska skräckserie "Anatomilektionen", som inleder serien Swamp Thing (här är avståndet mellan Sonnevi ochSwamp Thing kortare än man tror).

En av de starkaste dikterna i samlingen "Transkriptioner av dagsljus" redogör för förhörsmetoder CIA använder sej av. Den sju sidor långa dikten redogör i detalj tortyren ("Vid en granskning av videobanden och loggböckerna/identifierade man 83 användningar av skendränkning"). Dikten är effektiv och obehaglig. Den påminner mej om Peter Weiss läsdrama Rannsakningen. 

"Transkriptioner av dagsljus" följs av en av de ljusare dikterna i samlingen. En kort fin dikt om en tidig morgon med författarens dotter. Ett exempel på hur väl sammansatt samlingen är.

Och även om de flesta av dikterna är rätt mörka med en trötthet över sej så finns där också skärvor av förhoppning och skönhet och trots allt. Som morgonljuset som får trädkronorna att brista ut "i eldfärgade blommor" i titeldikten eller fjärilarna som flyger in i ett rum i en annan av dikterna. 

"Vid våra fötter ligger poesin kvar/bortglömd" heter det i en dikt. Och samlingen återkommer till poesins roll med varierande grad av lit till dess förmåga. Eldträd tidig morgon är i vilket fall värd att plocka upp.
"En dag kommer barnen att lyfta sina huvuden/och se sig omkring med förundran."

(Först publicerad 23 november 2013.)

Neil Gaimans tio bästa tecknade serier

10. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av MooresSwamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i. 
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

9. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54 (länk till inlägg om den serien på den här bloggen). Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch (Veitch har gjort bilden till höger, den är från hans drömdagboksserie Rare Bit Fiend).

8. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean (två av dessa samarbeten, Violent Cases och Mr. Punch, brukar hållas högt men jag har inte läst dem). Gaiman är forfarande fast i Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjälteserien och dess konventioner som den verkar vilja vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

7. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här bland annat i det sentimentala slutet. Men det finns en del ljusglimtar. Som den av berättelserna som är en variant på en gammal Robin Hood-sägen. 

6. Metamorpho
Neil Gaimans och Mike Allreds serieMetamorpho var deras bidrag till serieantologinWednesday Comics. Den gavs först ut i samma format som de gamla amerikanska söndagsseriebilagorna. Som var betydligt större än de nuvarande amerikanska serietidningarna. Denna aspekt av antologin gör att teckningarna blev det viktigaste. Och Gaiman ger här Allred utrymme att teckna allredska saker. Manuset fångar även det bisarrt charmiga i en äldre tids serier. Med en neanderthalare i kostym och ett uppslag där karaktärerna jagar varandra över en tabell med grundämnena.


5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Döden från Sandman. Gaimans version av Döden är en av de populäraste tolkningarna. Hon ser ut som en glad ung depprockare. Detta är en elegant historia om hur denna Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman ändå lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy (troligen i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter).

2. Sandman
Den sjuttiofem nummer långa Sandman är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom. De första numrena av serien kom nyligen ut på svenska i en tjock bok. Och Gaiman har gjort en fortsättning som snart lär komma ut som album.

1. Miracleman
"She was writing a book, and wanted to know what the happiest ending I could think of was.
Ballooons I told her. A big party with balloons." (ur Miracleman 22). 

(Först publicerad 10 november 2010. Då Neil Gaiman fyllde 50. Gaiman fyllde 55 för ett par veckor sedan. Jag funderade då på att reprosera listan. Nu gör jag det nu i stället. Det är i år Sandman kommit på svenska inte år 2010. Gaimans Miracleman är ofullbordade men skall nu sent omsider komma ut. Bilden överst på inlägget är från Miracleman.)