"Varje dag skriver sig själv./Man måste ha alla fakta till hands./Verifiera citaten. Läsa 'Candide'./Undvika snöslasket.//Det är ett arbetsamt liv."
ur "Drömdatum" i Årstiderna
Jag fastnade först för Petter Bergman för att hans namn är så likt mitt eget. Det gjorde att jag drogs till hans böcker i föräldrarnas bokhyllor. Jag har alltid gillat hans dikter.
Bergman debuterade på 50-talet. Trots en tidig död 1986 hann han ge ut mer än ett dussin diktsamlingar. Hans översättningar av engelska poeter brukar också hållas högt.
Jag har tre av hans diktsamlingar. För att överleva, Årstiderna och den postumt utgivna Tilltal.
De är bra alla tre. Men min favorit är nog Årstiderna.
Fast För att överleva är ju också rätt så underbar ("I rörelse och rörelse markerar/de flygande tonerna att något/av det möjliga har blivit möjligt./Ur ordningen, ur flöjtens grammatik/avtecknar sig frihetens språk.") Och Tilltal är sorgsen och stark ("Jag önskar mig fri från min dikt.") Och de andra samlingar och dikter jag läst av Bergman i antologier har alla varit bra.
Men jag väljer en dikt ur Årstiderna som exempel på hans poesi:
KVÄLL OCH DET SNÖAR
Kväll, och det snöar
i rummet. Det faller
alldeles stilla
från golvet till tak
utan att snudda
vid mig eller boken
jag läser i.
Det är mörkt utanför.
Jag läser
genom åren, genom snön
som faller, genom solen
när den skiner.
Det är svårt
att vara alldeles fri.
Det är kväll i rummet.
Det blir tidigt mörkt.
Det finns två urval med Bergmans dikter: Utsatt i musiken och Jag talar om någonting som är verkligt. Den förra har bara dikter fram till mitten av 70-talet.
(Detta inlägg ingår i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar