Läst i oktober

Anna Axfors - Kärleksbrevet
Debutroman.

Peter Bagge - Reset
Tecknad serie om en misslyckad komiker som får pröva ett virtual reality-spel där man kan leva,om sitt liv. Okej men långt från Bagges bästa.

Nina Björk - Drömmen om det röda

Charlotte Brontë - Jane Eyre
Klassiker.

Ludovoc Debeurme - Lucille
Franskt seriealbum. Mycket bra.

Lars Gustafsson - Om begagnandet av elden
"Vi kom till detta landskap sent.//Här växer män ur jorden/De första börjar i oktober//Till en början helt små,/knappt synliga över fårorna i åkern"

Lisa Hanawalt - My dirty dumb eyes
Album som samlar korta, roliga och bisarra serier.

Gilbert Hernandez - Garden of the flesh
Seriealbum. Pornografisk version av första mosebok.

Rut Hillarp - Dina händers ekon
"Få mina händer bakbundna när jag vill sjunga vaggvisor." Diktsamling.

Joyce Carol Oates - Blonde
Omläsning. Bokcirkelsbok.

Tom Scioli (text, bild) och John Barber (text) - Transformers vs G. I. Joe vol. 2
Under läsningen av det första seriealbumet i den här serien så kändw jag att jag inte hade tillräckligt intresse för Transformers och G. I. Joe för att fångas av serien. Men nu börjar jag ändå komma,in i den här märkliga (märklig ibland på gränsen till outsiderkonst) hommagen.

Gun-Britt Sundström - Början
Novellhäfte. Om en pojke som blir mobbad berättad av modern till pojken.

Brian K. Vaughn (text) och Cliff Chiang (bild) - Paper Girls, vol. 2
Seriealbum (albumet kommer egentligen ut först i slutet av november, jag har läst det i lösnummerform, digitalt).

Chip Zdarsky (text) och Joe Quinone (bild) och Kevin Maguire (bild, ett kapitel) - Howard the Duck Vol 2: Good Night, and Good Duck
Sista albumet (det tredje, trots titeln) i den här bättre än den borde vara-serien om en talande anka i Marvels universum.

Citerat från veckans läsning

"— Mhm. Vad görst?
— Mm, läser en tråkig bok. Och du?
— Har just avslutat en tråkig bok.
— Mhm.
— Kommer du hit då."
ur Oppositonspartiet av Gun-Britt Sundström

"jag köpte en tvål för tvåhundra kronor, den luktade så gott, som en trädgård efter regn, och en body lotion som luktade som din hud. Den slungade mig tillbaka i tiden så som man kastar en handgranat som tar med sig alla in i döden."
ur Kärleksbrevet av Anna Axfors

Citerat från veckans läsning

"I mina kretsar finns det få saker som anses finare än att ha integritet och civilkurage och säga sånt som andra inte säger: alltså är det per definition opportunt att vara inopportun.
  Och om jag då säger något inopportunt för att få beröm, är jag alltså en opportunist."
ur "Om opportunism" i Lättbok av Gun-Britt Sundström

"— Det visar att ditt hjärta är ont. Du får be till Gud att han förvandlar dig och ger dig ett nytt och rent hjärta, att han tar bort detta stenhjärta och ger dig ett hjärta av kött.
  Jag tänkte ställa en fråga angående hur denna hjärtbytesoperation skulle gå till, då mrs Reed ingrep"
ur Jane Eyre av Charlotte Brontë, övers. Gun-Britt Sundström

Steve Dillon 1962 - 2016

ur Preacher: Alamo av Garth Ennis (text) och Steve Dillon (bild)

Bob Dylan och nobelpriset

"I wish I could write you a melody so plain
That could hold you, dear lady, from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge"
ur "Tombstone blues" av Bob Dylan

Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber.

Det har talats om populism och att gynna populärkulturen. Men åtminstone sen Dylan blev hedersdoktor vid Princeton 1970 har han varit inskriven i finkulturen. Och så länge jag kan minnas har han nämnts i nobelprisspekulationerna (kanske inte lika mycket på senare år).

Om man ser till några av de andra amerikanska kandidaterna så är Joyce Carol Oates en populär och storsäljande författare. Och John Ashbery och Thomas Pynchon må skriva smal svårbegriplig poesi respektive gargantuanska modärnistiska romaner men bägge blandar in populärkulturella referenser i sina verk.
Pynchon var en gång nominerad till en Nebula (ett science fiction-pris). Han förlorade det till Arthur C. Clarke. John Ashbery har varit MTV:s poet laureate. Samtalet från populärkulturen kommer inifrån det litterära huset.

"Poesin förtvinar när den kommer för långt från musiken" skriver Ezra Pound i ABC för läsare. En invändning mot att Dylan fick priset är att han är musiker, inte författare. Men Dylans texter ligger mycket nära poesin. Och till litteraturen hör sånglyriken.
Men jag vet inte riktigt om jag instämmer i Horace Engdahls råd att läsa texterna utan musiken. Sången är ju en del av verket. (Aidan Day skriver intressant om hur Dylans sång påverkar hans lyrik i första kapitlet av Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan — en bok som jag kan rekommendera.) Och för egen del hör jag ändå melodin när jag läser texterna.

Dylan har också i sin poesi influerats av gamla amerikanska folksånger. Detta är tydligast på de tidiga skivorna. Men också den senare Dylan är mer influerad av Anthology of American Folk Music än av Dylan Thomas och Arthur Rimbaud. Ekon från gamla märkliga folksånger hörs genom hela hans ouvre.

En invändning man kan ha emot årets nobelpris är att Bob Dylan här verkar i en tradition som till stor del varit afroamerikansk och att till exempel Amiri Baraka, som liksom Dylan blandade beatpoesi och folkmusik, därför hade varit en bättre kandidat (om han inte hade varit död) från den traditionen.
Men Dylen bygger vidare på traditionen och gör (liksom Baraka) något nytt och eget av den.

Jag lyssnade igenom Dylans diskografi i början av året. Och slogs då av hur stark den faktiskt är.
Är då Dylan mer värd litteraturvärldens största pris än Ashbery, Oates och Pynchon? Alla de tre är på var sitt sätt utmärkta författare (om än, liksom Dylan, lite ojämna) som jag har haft stort nöje av att läsa. Och de hade, liksom Dylan, varit väl värda priset.

Om nån av dem hade fått priset så hade kanske artiklarna på kultursidorna handlat om deras verk. Jag minns när jag diskuterade Dylan en gång med min mor att hon då sa att det hade varit roligt om Dylan fick nobelpriset för då hade det kanske kommit intressanta närläsningar av hans texter. Jag tror inte hon hade varit nöjd med nivån på den diskussion om Dylan som har varit.

Dylan skrev en låt om när han mottog hedersdoktoratet i Princeton: "Day of the locusts". Jag hoppas han skriver en sång om sitt nobelpris också.

Förra veckan repriserade jag ett inlägg om Dylans baksidestexter. Jag har även skrivit en del annat om Dylan tidigare:
Om Bob Dylans diktroman Tarantula
Dylans roman från 1966 är inte fullt så dålig som det säjs men det är knappast för den han fått nobelpriset. Kom i nyutgåva för ett par år sedan med både svensk och engelsk text.

En lista med Bob Dylans tio bästa sånger
I dag hade jag säkert haft tio andra sånger.

Citerat ur veckans läsning

ur Garden of the Flesh av Gilbert Hernandez

"I några världar avtvingar man/uråldriga svampar utdragna bekännelser//I någon värld är det djupa mörkret/genomlyst av underbara talande stenar"
ur "Om de bebodda världarnas rikedom" i Om begagnandet av elden av Lars Gustafsson

Om tre baksidestexter av Bob Dylan

Som tonåring så fanns bland mina favorit-bobdylan inte enbart sånger som "Gates of Eden" eller "Wedding song" utan också baksidestexterna på tre av hans LP-skivor.

Med den tredje skivan The times they are a-changing frångick Dylan det vanliga att ha en skribent som skrev om honom på baksidan och hade istället ett par dikter. De är inte särskilt bra. På den följande Another side of... är dikterna lite mer lyckade med rader från gamla amerikanska folkvisor som upprepas och förvrängs.

Subterranean Homesick Blues (från början kallad Bringing it all back home) hade den första prosadikten/betraktelsenpå baksidan. En del av texten handlar om hans musik och världen i stort. Med fraser som påminner om hans intervjusvar från den tiden.

Men det finns en rytm där som jag fann fascinerande.

Dikten börjar med att jaget står och ser på en parad då en "erotic hitchhiker wearing japanese blanket" förvandlas till först en apotekare och sen en folkmassa som anklagar Dylan för att orsaka upploppen i Vietnam. Vår hjälte flyr till landet där han skriver "WHAAT" på sin favoritvägg när hans skivproducent flyger förbi i ett jetplan. En paus följer och sen Dylans synpunkter på konsten och livet. Sen paus igen och Dylan/diktjaget svarar att han skulle behöva hjälp att forsla in väggen i planet.

Den följande baksidestexten på Highway 61 revisited är mer associativ med fraser som "Autumn, with two zeroes above her nose arguing over the sun being dark[...]& that she herself-not Orpheus-is the logical poet 'I am the logical poet!' she screams 'Spring? Spring is only the beginning!'.

Dessa två baksidestexter påminner om Dylans roman Tarantula från samma tid. En bok där det här i längden blir lite långt.

Nuförtiden är jag lite för medveten om Dylans föregångare för att tycka att dessa två texter är så bra som jag tyckte en gång i tiden. Det finns nackdelar med att läsa och lära sej saker.

Baksidestexten till John Wesley Harding - en lite mer nedtonad fabelliknande text där tre muntra kungar färdas in i albumet - tycker jag emellertid fortfarande är bra.

Tyvärr saknas dessa baksidestexter på många senare utgåvor av albumen (att Planet Waves också har en, svagare, sådan här baksidestext märkte jag först när jag flyttade från föräldrarnas Dylan-skivor och köpte upp de igen och då hittade en Planet Waves med baksidestexten intakt).

På senare år har Dylan återgått till att skriva prosa. Men det har ännu för min del inte blivit av att läsa hans memoarer.
(Repris från 2010.)

ur Bröllopet i Kanaan av Dario Fo (1926-2016)

"ÄNGELN: Som ovan. Allt som vi kommer att berätta, kommer att vara alldeles sant, allt kommer från böckerna och evangelierna...
DEN BERUSADE: (har närmat sig ängeln igen, mimar att han rycker loss flera fjädrar från vingarna, beundrar dem, gör en solfjäder av dem och fläktar sig)."
ur "Bröllopet i Kanaan" från Mistero Buffo i Gycklarens teater, övers. Carlo Barsotti och Anna Barsotti

Den hemliga trädgården av France Hodgson Burnett

"Mary hade föreställt sig att trädgården skulle vara alldeles olik alla andra trädgårdar som inte hade lämnats orörda så länge; och den var faktiskt olik allt annat hon hade sett i sitt liv."
övers. Cilla Johnson

Egentligen är det underligt att inte Den hemliga trädgården gått samma öde till möte som Frances Hodgson Burnetts andra hit Lille lorden och blivit bortglömd.
Men det är något med den här berättelsen från 1911 om en föräldralös flicka som blir vän med en sjuklig rörelsehindrad rik pojke och hittar en bortglömd trädgård som gjort att den överlevt. Trots att den så tydligt är av en annan tid.
Lite som trädgården i boken.

Jag gillade den starkt som liten. Och den har en av de bästa förstameningarna i en barnbok: "När Mary Lennox skickades till Misselthwaite Manor för att bo hos sin farbror, sade alla att man inte kunde föreställa sig en fulare flicka."

Boken har filmatiserats flera gånger. Den första filmatiseringen kom 1919. Alla kopior av den har försvunnit. Den äldsta bevarade filmatiseringen av Den hemliga trädgården är i svartvitt men scenerna i trädgården är i färg. Vilket låter snyggt.

A Clockwork Orange

"Sen drog jag den ljuvliga nian ur mappen, så att Ludwig van också var nagoj, och lät nålen väsa in på sista satsen som var idel salighet[...]och sen den ljuvliga saliga melodin som bara handlade om att glädjen är en härlig gnista liksom från himlen, och då kände jag de gamla tigrarna ta språnget in i mej och kastade mej över dom där två unga nevestorna."
ur A Clockwork Orange av Anthony Burgess, övers. Caj Lundgren

A Clockwork Orange utspelar sej i en nära framtid. 1962 års nära framtid. Då gavs denna roman av Anthony Burgess ut för första gången. Vilket Modernista uppmärksammar genom att kalla den nya utgåvan för jubileumsutgåva. Ett inte tidigare översatt slutkapitel ingår.

Vi får följa den 15-årige Alex. Som också är bokens berättare. Han leder ett litet gäng som roar sej med att misshandla, råna och våldta. Och så gillar han Beethoven, framförallt Beethovens 9 (numera EU:s nationalsång, något som man kan se som en tanke).

Boken är berättad på ett framtidsslang som är hälften ryska. Det finns en ordlista längst bak. Men den fanns inte med i första utgåvan av romanen och egentligen behövs den inte. Man vänjer sej och lär sej orden medan man läser. Framtidsslang har använts rätt ofta efter den här romanen men sällan lika effektivt, språket drar in en i romanens värld.

Ibland ger kombinationen av ryska och engelska nya betydelser. Tydligast i ordet för bra. Som heter "horrorshow". Översättaren Caj Lundgren har valt horrorskönt för den svenska översättningen. Som har hållit rätt bra. (Översättningar med slang tenderar annars att åldras snabbare. Men så är det ju heller inte riktig slang.) Ett annat ord med dubbla betydelser är "gulliver" som betyder huvud men också får en att tänka på Gullivers resor. Boken är liksom den en satirisk fabel.

Alex åker fast och får i fängelset genomgå en rehabilitering som ska ta väck hans kärlek till våld. Och här blir romanen en parabel om människans fria vilja och sånt kal. Egentligen tycker jag att det här är den svagaste delen av boken. Det är som något gjort att diskutera i ett program om filosofi på TV.

Den första svenska utgåvan av boken hette En apelsin med urverk. Senare utgåvor har behållit den engelska titeln (även om den Månpocket jag haft sen tidigare bara heter Clockwork Orange utan A).

En apelsin med urverk vore en bättre titel men titeländringen är nog pågrund av Stanley Kubricks filmatisering. Som är en bra film.
Men boken har en egen ton. Och är rolig och fängslande och det är lite synd att filmen är mer känd.

Den här jubileumsutgåvan innehåller som sagt ett kapitel som inte funnits med i tidigare svenska utgåvor. Då dessa följt den amerikanska versionen. Jag skulle gissa att det återigen här är filmens fel att kapitlet tidigare inte vart med. Då boken är närmare filmen utan.

Den utgåva som jag först läste av romanen innehöll ett referat av och citerade sista stycket av detta slutkapitel. Så jag visste vad som skulle hända. Men det gjorde ändå en stor skillnad att läsa denna epilog. Som förutom att den återställer symmetrin hos Burgess  roman (och Burgess var mycket inne på symmetrier) ger en större tyngd åt romanen och medverkar till att höja den ett snäpp över den gängse dystopin.

(En lätt reviderad repris från 16 augusti 2012. Reprisen ingår i en serie med inlägg om böckerna i min boksamling i bokstavsordning.)

Citerat från veckans läsning

"hon hade varit klar mer än en timme & vi hade väntat & hon bara stod där inne så där underligt envist och läste en bok som hette Om arternas ursprung det måste ha varit science fiction & W:s assistent sa: 'Miss Monroe? W väntar', & utan att ens kasta en blick på assistenten säger Monroe: 'Be W att dra åt helvete.'"
ur Blonde av Joyce Carol Oates, övers. Ulla Danielsson

ur Miracleman: The Golden Age av Neil Gaiman (text) och Mark Buckingham (bild)

How to talk dirty and influence people

"but — I'll say to an audience — you and I know what a Jew is: one who killed our Lord. Now there's dead silence in the audience after that.
  When I did this in England, I said, 'I don't know if you know that over here, but it got a lot of press in the States.' Now the laughs start to break through. 'We did it about two thousand years ago, and there should be a statute of limitations with that crime.' Now they know — the laughter's all there — but I'm not kidding, because there should be a statute of limitations for that crime,"
ur How to talk dirty and influence people av Lenny Bruce

Min första kontakt med den judiske amerikanske komikern Lenny Bruce var nog filmen med Dstin Hoffman. Jag minns när han säjer att man inte borde säja fuck you utan unfuck you om man ska förolämpa någon. Jag tror inte jag var gammal när jag såg den.

Senare har jag lyssnat på en del av Bruces monologer på skiva. Men det är svårt att genom skivorna förstå hur banbrytande han verkar ha varit. I Don DeLillos (för långa) roman Under jord finns ett par stycken som beskriver Lenny Bruce uppträdanden där DeLillo gör skämten mer bisarra och obscenare och kanske därmed ger en sannare bild av hur Bruce framstod för sin publik.

Bruces självbiografi How to talk dirty and influence people (det finns en svensk översättning) är en betydligt muntrare historia än filmen med Hoffman. Bäst i boken är en genomgång av hur Bruce drar ett av sina skämt. Det om hur judarna dödar Jesus som citeras ur i början. Där han går igenom olika varianter på skämtet ("sometimes I will tag it with, 'Not only did we kill him, but we're gonna kill him again when he comes back.'")

Drömmen om det röda av Nina Björk

Nina Björks nya bok Drömmen om det röda fortsätter temat från hennes förra Lyckliga i alla sina dagar. Hon utgår den här gången från marxisten Rosa Luxemburg.

Rosa Luxemburg var marxist och med i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) i 1900-talets början. Hon kämpade emot den reformistiska utvecklingen av arbetarrörelsen men var också oense med till exempel Vladimir Lenin om hur den revolutionära socialismen skulle se ut. Hon kritiserade frånvaron av demokratin i Ryssland efter ryska revolutionen.
När SPD stödde att Tyskland gick ut i första världskriget bröt Luxemburg med partiet och var med om att grunda tyska kommunistiska partiet (men hon röstade emot namnet).
Luxemburg skrev flera marxistiska böcker. Men hennes brev från fängelset är nog det av henne som blivit mest läst.

Björk går inte in i detalj på Luxemburgs teorier om till exempel imperialism. Och bokens inledande genomgång av marxismen är också rätt förenklad (en reflektion jag gjorde när jag läste Lyckliga alla sina dagar är att Björks Marx är en syntes av den yngre och den äldre Marx, vilket även gäller här). Detta gör att man inte behöver kunna särskilt mycket om marxism eller Luxemburg för att få något ut av boken.

Vad Björk istället gör är närläsningar av en del av Luxemburgs texter: kärleksbrev, tal, artiklar. Dessa läsningar visar på intressanta sidor hos Luxemburg och fick mej att gå till Luxemburg-böckerna i min bokhylla och bläddra och läsa i dem (en bra bredvidläsningsvolym till Drömmen om det röda är Jag var, jag är, jag blir, ett urval av Luxemburgs texter redigerat av Bo Gustafsson.)

En del får läsaren också veta om Luxemburgs liv. Som att hennes katt hette Mimi. Och det märks att Björk levt sej in i Luxemburgs värld. Men det är inte en ren biografi. Utan ett slags resonemang med Luxemburg som exempel. Om, som bokens undertitel lyder "Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek". Och om "barndomens fråga — Varför har vissa så mycket och andra så lite?"

En sak Björk diskuterar är den så kallade identitetspolitiken. Luxemburg var rörelsehindrad, kvinna och polsk judinna men dessa identiteter var inte huvudsaken i hennes politiska kamp. Björk kritiserar här begreppet klassism.
Och visar i och för sej bra vad som är skillnaden mellan klass och andra identitetskategorier: "En person från arbetarklassen kan inte komma till en diskrimineringsombudsman och säga: 'Titta, jag är utsatt för orättvisa för jag äger inte produktionsmedlen och är därför utlämnaf till att acceptera den ägande klassens villkor.'"

Men Björk kritiserar begreppet klassism utifrån en temavecka på instagramkontot Kvinnohat. Det är att göradet lite lätt för sej. Det borde gått att hitta bättre texter av intersektionella feminister om klass (att ordet intersektionalitet aldrig nämns är också typiskt). Jag tror kapitlet hade tjänat på det.

Annars är det en välskriven medryckande bok som får en att åter ställa de barmsliga frågorna om varför världen ser ut som den gör och om den går att ändra.
Luxemburg var med när arbetarrörelsen splittrades i en reformistisk och en revolutionär del. I dag kan vi se att både den reformistiska och den revolutionära socialismen har misslyckats (den senare ofta med direkt katastrofalt resultat). Men den grundläggande orättvisan i världen finns kvar.
Drömmen om det röda ger inga direkta svar på vad vi gör åt detta och för Luxemburg själv slutade det inte heller särskilt bra. Men ändå är det ingen nedslående läsning.
Som Björk skriver i bokens inledning: "Så länge människor tycker att ojämlikheten tarvar en förklaring finns det hopp."

Vilken vanvettig värld av Fredric Brown

"Han stod på Månen — och var omåttligt besviken. Det hade inte alls blivit den fängslande upplevelse han väntat. Den kalla luften rev i lungorna — gick han inte in i skeppet, skulle han snart förfrysa. Den tunna sommarkostymen var avsedd för New Yorks sommarklimat, och här var det många grader under noll."
övers. Börje Crona

En redaktör för en sf-tidskrift förflyttas till en värld som är som de billigaste av tidskriftens noveller. Jorden har koloniserat de närliggande planeterna, och befinner sej i ett krig med rymdvarelser.
Den tidskrift huvudpersonen är redaktör för — Äventyr i rymden — finns även i denna värld men är inte science fiction.

Fredric Browns roman Vilken vanvettig värld från 1949 parodierar den äventyrsinriktade delen av sf-genren med hjältar, monster och lättklädda rymdflickor. En viss antydan till kritik av genrens proimperialistiska tendenser finns men annars är det en rätt lättsam historia.

Vi får till slut en förklaring till hur vår hjälte hamnade i den här världen och varför den ser ut som den gör. Den förklaringen gör att romanen fungerar både som parodi på science fiction och som riktig science fiction.

Citerat från veckans läsning

"Jag kommer att stå som upphovskvinna till den här boken, men jag skulle ju inte ha kunnat skriva den utan en massa människors insatser. Att jag överhuvudtaget kan skriva är inte min förtjänst, utan den svenska skolans, lika lite som det är min förtjänst att det finns människor som kan läsa det jag skriver. Jag har inte skapat träden som pappret kommer från, eller fällt dem eller förvandlat dem till pappersmassa. Nästan allt en människa gör kan hon göra på grund av andra människor."
ur Drömmen om det röda av Nina Björk

"Why are there twenty-four kinds of dreams and not twenty-five? Why is there always an even number of ladybugs in the world and not an odd, an odd number of stars visible and not an even?"
ur Little, big av John Crowley

Noshörning vid grotta av Roj Friberg 1934-2016