Läst i december

Årets sista månad blev en rätt bra läsmånad. Och det har varit ett bra läsår. Om man inte räknar seriealbum så har jag läst 123 böcker i år.

Levnad av Gunnar Adolfsson 

Memoarer av den kommunistiska redaktören, riksdagsledamoten och arbetarförfattaren. Omläsning. 

Historier av Antonella Anedda

"Och plötsligt tröstar detta andrum/även oss skeptiska, som en vinter/när vi lutade oss ut över balkongen och såg/svärmen av tauriderna helt oväntat klyva den mörka himlen." övers. Ida Andersen och Nina M. Olsson

Italiensk poesi. I Lyrikvãnnens Lilla serien. 

Jordväxling av Heidi von Born 

"Den svenska ensamheten står/orörlig som en frusen rönn/och väntar in vintern." 

Duplex av Kathryn Davis 

Bokcirkelbok. Märklig roman om robotar och trollkarlar. 

Legionärerna av Per Olov Enquist

Sekonden av Per Olov Enquist 

Min omläsning av P. O. Enquist fortsätter. Legionärerna var Enquists riktiga genombrott och håller fortfarande att läsa. Sekonden är den bästa svenska roman om idrott som jag läst. 

Under hjulet av Hermann Hesse

Roman. 

Spanskt testamente av Arthur Koestler 

Bok om hur Arthur Koestler blir fängslad av de spanska fascisterna i början av inbördeskriget. Skriven när författaren fortfarande var röd. Omläsning. 

De yttre boulevarderna av Patrick Modiano

Elric av Melniboné and other stores av Michael Moorcock

Jag har läst en hel del Moorcock tidigare men det här var min första av hans Sword and Sorcery-böcker. Titelberättelsen läste jag för en bokcirkel. 

Confessions of a Disloyal European av Jan Myrdal 

Jag och min flickvän Janet har läst den här högt för varandra. Jag har tidigare läst den i Jan Stolpes översättning men det här var första gången jag läste den på engelska. 

Grand Union av Zadie Smith

Novellsamling. 

Man trampar er på tårna. Det är DADA

När Grant Morrison skriver serien (och Richard Case oftast tecknar den)så är Doom Patrols huvudmotståndare The Brotherhood of Dada. Gruppens namn var inspirerat av superskurksgruppen Brotherhood of Evil som hade varit skurkar till den första versionen av Doom Patrol och kom från en tid då superskurkar kunde kalla sej sjalva för evil utan att någon tyckte det var särskilt konstigt.

Den här gruppen kallade sej istället för Dada. Dada var en modernistisk konst- och litteraturrörelse som uppstod under andra världskriget. Den föddes i Zürich men fanns under några år i flera europeiska länder. Det var en experimentell rörelse där gränsen mellan konst och upptåg var tunn. Dada var lite olika i de olika platser där den fanns men den var alltid uppstudsig och absurd och mot den rådande ordningen med slagord som "DADA TALAR inte. DADA är ingen fix idé. DADA slår inte ihjäl flugorna." (övers. Ingemar Johansson)

Också Brotherhood of Dada är absurda och stör den rådande ordningen. Den första versionen av gruppen uppför sej trots namedroppande av dadaister ändå lite som en vanlig superskurkgrupp fast lite mer bisarr med en tavla som hotar svälja världen.

Den andra versionen av gruppen med Agent "!" och The Love Glove (se bilden nedan) och flera medlemmar passar bättre in på namnet. Och deras upptåg där gruppens ledare Mister Nobody ställer upp i presidentvalet överskrider gruppen sin superskurkroll och blir till superdadaister.

Om du vill läsa mer om Dada så rekommenderar jag Ingemar Johanssons antologi Dada. 

Ljusstöparen

Candlemaker är en skurk i några av de sista numrena av Grant Morrisons och Richard Cases Doom Patrol . Han har ljus på huvudet vilket ju passar bra l dag. Candlemaker är en av Dorothy Spinners låtsaskompisar. Dorothy är en liten flicka med apansikte och övernaturliga krafter. Både Dorothy och Candlemaker är också med i TV-serien Doom Patrol

Superkraften att ha alla superkrafter som du inte tänkt på

I Doom Patrol 26 så introduceras den japanska superhjälten The Quiz. Hon har alla superhjältekrafter som du inte tänkt på än.

Du kan försöka själv tänka alla möjliga superkrafter. De du missat att tänka på är de som hon har. 

The Quiz tillhör superskurksgruppen Brotherhood of Dada. Mer om dem i nästa lucka. 

Brian Bolland

Det enklaste sättet att läsa Grant Morrisons Doom Patrol är att skaffa eller låna seriealbumen. Serien finns samlade i sex seriealbum eller tråden paper backs.

Omslagen till dessa är tecknade av Brian Bolland som också gjort ett par av omslagen till de enskilda numren.

Brian Bolland är en engelsk serietecknare som tecknat Judge Dredd, Killing Joke och Camelot 3000. Han gjorde också omslagen till Grant Morrisons Animal Man.

Ovan är omslaget till första albumet Vol. 1: Crawling From the Wreckage (som fått namn efter den första berättelsen men innehåller ytterligare ett par nummer). Och nedan är omslaget till Vol. 5: Magic Bus som jag valde på grund av jultemat.

Tlön, Uqbar, Orbis Tertius

"Hur skulle man kunna låta bli att hänge sig åt Tlön, åt det detaljerade och omfattande beviset för en ordnad planet? Det är meningslöst att svara att verkligheten också är ordnad. Kanske är den det, men enligt gudomliga lagar - jag översätter: omänskliga lagar - som vi aldrig riktigt kan förstå. Tlön må vara en labyrint, men den är en labyrint uttänkt av människor, en labyrint bestämd till att tydas av människor."

ur "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius" av Jorge Luis Borges, övers. Johan Laserna

I den första delen av Doom Patrol av Grant Morrison och Richard Case, Crawling From the Wreckage, så hotas den "verkliga" världen tas över av sina fiktioner och slukas upp av Orqwith.

Orqwith är uppenbart inspirerat av novellen "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius" av Jorge Luis Borges. Det är en av mina favoritnoveller av Borges. Om ett fiktivt land med andra fysiska regler som börjar dyka upp i vår värld genom en gammal ordbok.

Man skulle kunna tänka sej den berättelsen som en lång tjock fantasyroman. Kanske med drakar och kartor och ordlista. Men Borges novell är på tjugo sidor (Jag minns på litt.vet. att vår föreläsare en gång frågade hur Umberto Ecos Rosens namn skiljde sej från en berättelse av Borges och att jag svarade att Borges Rosens namn hade varit mycket kortare.) 

"Tlön..." finns i Fiktioner. Förutom "Tlön..." så innehåller den flera spännande ficciones som en om ett bibliotek som innehåller alla möjliga böcker, om en man som försöker skriva Don Quijote trots att den redan blivit skriven och mycket mera. (Du kan också hitta Fiktioner i samlingsvolym Borges 1).

Crawling From the Wreckage består av de fyra första numrena av serietidningen efter att Grant Morrison tagit över (bilden nedan är från Doom Patrol 22). Och egentligen är det ingen särskilt märkvärdig historia. Den här mest som syfte att introducera den nya gruppen. Men anknytningen till Borges visar på att detta inte kommer att bli en vanlig superhjälteserie. 

Grant Morrison tar över Doom Patrol

Efter att den första tidningen med Doom Patrol läs mer så dröjde det till 1987 tills de fick en ny tidning. Den ska inte ha varit särskilt märkvärdig. En normal superhjälteserier. Tills Grant Morrison tog över den i och med nummer 19 av tidningen februari 1989.

Grant Morrison var en av flera brittiska serietidningsförfattare som började skriva för de amerikanska serietidningarna på 80-talet. Innan hen tog över Doom Patrol så hade hen skrivit den obskyra superhjälten Animal Man med framgång för förlaget DC Comics som också gav ut Doom Patrol.

Grant Morrison bröt med hur serien varit under de första 18 numren och började tillsammans med tecknaren Richard Case skapa en version av serien som anknöt till de bisarra delarna i originalet.

I Doom Patrol (v 2) 20 (återtryckt i det första albumet av serien) så skriver Grant Morrison att "I decided straight away that I would attempt to restore the sense of the bizarre that made the original Doom Patrol so memorable. I wanted to reconnect with the fundamental, radical concept of the book – that here was a team composed of handicapped people".

Jag ska senare i kalendern ta upp mer om Doom Patrol och funktionshinder (och hur den tyvärr inte är så radikal där som man skulle kunna önska) men det känns passande att nämna temat i dag på internationella funktionshinderdagen.

Bilden överst är från Doom Patrol 19 och föreställer Robotman och den då nya seriefiguren Crazy Jane.

Doom Patrol av Arnold Drake och Bruno Premiani

Serien Doom Patrol började år 1963 i tidningen My Greatest Adventure nr 80. Den skrevs av Arnold Drake och tecknades av Bruno Premiani. Till skillnad från tidigare serier i tidningen så var det en superhjälteserier. Den var inspirerad av den då nya populära serien Fantastic Four av Jack Kirby och Stan Lee.

Liksom Fantastic Four så bestod Doom Patrol av fyra medlemmar:

Elasti-Girl – en kvinna som kunde växa och krympa. Hennes krafter påminde om Mister Fantastics och liksom Invisible Girl så är hon gruppens enda kvinnliga medlem.

Robotman –'en mänsklig hjärna i en robotkropp, gruppens svar på FF:s The Thing

Negativen Man – en man med en energivarelse som visuellt påminner om Human Torch (men med en mer plågad personlighet). Arnold Drake tog hjälp av Bob Haney när han skapade figuren vilket gör att Bob Haney räknas som medskapare till Doom Patrol

och

Doktor Niles Caulder – ett rullstolsburet geni (hans rullstol var utrustad med allehanda vapen) och gruppens ledare.

My Greatest Adventure bytte namn till Doom Patrol efter några nummer. Detta gör att det ser ut som om denna första version av Doom Patrol höll på längre än den gjorde då det sista numret som kom ut 1969 var Doom Patrol 121.

Även om serien var starkt influerad av Fantastic Four så hade serien en egen ton. Den var lite underligare. Vilket underströks av mottot "The World's Strangers Heroes!" som stod på omslagen. Och bisarra motståndare som Animal-Vegetable-Mineral Man som syns ovan på omslaget till Doom Patrol 89 ovan. Också bilden under är från samma nummer.

Det märkliga och bisarra med gruppen var något Grant Morrison skulle komma att omfamna när han skrev serien på 80-talet.

Doom Patrol-kalender: God jul och gott nytt dada önskar herr Nobody

Årets julkalender på Butter tar ordet kommer att handla om Doom Patrol. En grupp serietidningsfigurer skapade av Arnold Drake, Bob Haney och Bruno Premiani. Den mest kända versionen av dem skrevs av Grant Morrison men det har kommit flera senare versioner. Till exempel senast en TV-serie.

I kalenderns luckor så kommer jag att ta upp olika versioner och olika element i serien. Eller som bakom denna första lucka ha bilder ur serien.

Bilden på Mister Nobody och hans New Brotherhood of Dada nedan kommer från Doom Patrol 51, skriven av Grant Morrison och tecknad av Richard Case.

Läst i november

Jag läste inte riktigt lika många böcker den här månaden som förra. Men ändå rätt många.

När en man faller från himlen av Lesley Nneka Arimah

Novellsamling.

Vi är så många Mukabis av Ingrid Björkman

Svensk bok om kenyansk litteratur med fokus på hur den uppfattas av sin publik.

De gröna männen av Fredric Brown

Humoristisk sf-roman. Jag har en gång i tiden sett en sällsynt usel filmatisering av den här boken. Men romanen är riktigt rolig.

Dracula, Motherf**cker! av Alex de Campi (text) och Erica Henderson (bild)

Vild iris av Louise Glück

"Om ni öppnade ögonen/skulle ni se mig, skulle ni se/himlens tomhet/speglad i jorden, ängarna/obebodda igen, livlösa,/snötäckta –//sedan vitt ljus/inte längre förklätt till/materia."

övers. Jonas Brun

Revolt mot jorden av Robert A. Heinlein

Bisarr revolutionsromantisk högerroman om en motståndsrörelse på månen. Men rätt underhållande.

Tidsler av Christian Stokbro Karlsen

"der er en tid til at sørge//men ingen tid til at glemme//en tid til alle tings afslutning//men ingen tid til at tilgive"

Under månen av Hanna Rajs Lara

"dina fingrar e såå fina/dom vill ja ha/dom vill ja ha så mycket att ja inte kan andas/spräck mig som februariisen/smält mig som i mars april/som de droppar från träden/kinderna gör röda/som solen på våren på våren"

Scott Pilgrim Vol. 2: Scott Pilgrim vs. the World av Bryan Lee O'Malley

Scott Pilgrim Vol. 3: Scott Pilgrim and the Infinite Sadness av Bryan Lee O'Malley

Började läsa om Scott Pilgrim-böckerna och upptäckte att jag faktiskt inte hade läst tvåan och trean förut. Ska bli spännande att se om jag läst fyran.

Loud av María Llovet

Hennes kropp och andra parter: berättelser av Carmen Maria Machado

Novellsamling.

Black Panther by Christopher Priest: The Complete Collection Vol. 1 av Christopher Priest (text) och flera (bild)

Bilden ovan är tecknad av Mike Manley.

Marrow av Robert Reed

Rymdopera.

Klappa händer små av Dan Rhodes

Tidsklyftan av Jeanette Winterson

Roman som ingick i en serie där författare utgick från Shakespeare-pjäser. Här En vintersaga.

Lubiewo av Michał Witkowski

Polsk roman med berättelser om homosexuella i Polen under socialisttiden och efteråt. Jag påbörjade den här för några år sen men läste aldrig ut den av någon anledning. Förrän nu då.

Citerat från årets läsning

"They come from Mobile. Aiken. From Newport News. From Marietta. From Meridian. And the sounds of these places in their mouths make you think of love. When you ask them where they are from, they tilt their heads and say 'Mobile' and you think you've been kissed. They say 'Aiken' and you see a white butterfly glance off a fence with a torn wing. They say 'Nagadoches' and you want to say 'Yes, I will.' You don't know what these towns are like, but you love what happens to the air when they open their lips and let the names ease out."

ur The Bluest Eye av Toni Morrison

"Och på Ptolemaios världskarta, så som den återges i medeltida manuskript, fanns Norge bara i Oceanus Germanicus i form av ön Skandia, vilket forskarna ansåg måste stå för Skåne. Alf hade skrattat åt det. Norge som en del av Skåne. Det måste kunna kallas ett okänt Norge. En undangömd dal i Telemark där man fann barn med skånsk dialekt."

ur Kungen av Europa av Jan Kjærstad, övers. Inge Knutsson

"Människors liv är som romaner, tänkte jag, när man har kommit tillräckligt långt i en roman, även om den är ganska tråkig, undrar man hur det ska gå, och när man har följt en människa länge, även om det är en ganska tråkig människa, undrar man hur det ska gå, vad som ska hända sedan."

ur Arv och miljö av Vigdis Hjorth, övers. Ninni Holmqvist

"But the Stacks comprised the vast majority of the Archives. That was where the books actually lived. And just like in any city, there were good neighborhoods and bad."

ur The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

"Du är som lik dig, sade sedan Gabriel. Du har icke ändrats.

  Och då öppnade han änteligen munnen:

  Det kan nog vara sant, sade han. Det är bara det att jag icke är i livet.

  Fast du går ju igen i stället, sade Gabriel.

  Jo, sade Konrad. Men det är som en svag och fåfänglig tröst."

ur "Merabs skönhet" i Berättelserna av Torgny Lindgren

"Torgny Lindgren brukade berätta att han låg på soffan och 'hörde' sina romaner som en inre radioföljetong. När han lyssnat färdigt var det bara att skriva ner berättelsen. Om det stämmer är svårt att avgöra för han var en lurig rackare."

ur Skriv först. Fråga sen: Manual för nybörjare av P. C. Jersild

Dessa repriser från Citerat från veckans läsning får avsluta årets jubileumsvecka.

Ärret efter drömmen av Horace Engdahl

En anledning till Horace Engdahls framgång är hans torra lite livlösa stil. Något som smakar så träaktigt måste vara bra för en, tyder på lärdom.

Krocken mellan Engdahls egna prydliga stil och dragningen till bombastiska genrer som romantiken och högmodernismen kan ibland bli smått komisk.

När det kommer till romantiken är Engdahl emellertid uppenbarligen kunnig och ibland lever till och med hans språk upp lite när han skriver om detta ämne.

Kommer man förbi hans tråkiga språk så finns det en del intressant i artikelsamlingen Ärret efter drömmen som samlar texter publicerade mellan 1989 och 2004.

Som när han läser den en gång så populära Corinne av Madame de Staël. Enligt Engdahl så tar det bara en 400 sidor innan man kommer in i verket och får uppleva glädjen av en död klassiker som vaknar till liv.

Å andra sidan avslöjar han sej i texten om Fänrik Ståls sägner som en tråkmåns inte bara till stil utan också i sin litterära smak – Runeborg "ger oss den största gåvan, fädernas tårar" (jomen).

Det finns flera motsäjelsefulla sidor i Engdahls skriftställarskap. Som denna hans förkärlek för föråldrade verk. Han hävdar att det som är verkligt stor konst aldrig nått sin största verkan i sin samtid. Ändå sysselsätter han sej inte sällan med författare som ingen längre läser. Och ofta är det då han är som mest intressant.

I slutet av en essä om Stig Larsson (ett förord till ett norskt urval) så synar Engdahl för en kort stund kritiskt själva grundstenen i sin litterära syn om att bra litteratur är den som överlever sin samtid. Men annars härskar synen om skrivandet som en strid mot omvärlden och publiken i större delen av Ärret efter drömmen.

Författarens förakt för publiken blir av och till här närmast en fix idé och snedvrider annars bra texter om både Gunnar Björling och Denis Diderot. Den senare är i stort en upprepning av essän om Jakob fatalisten i Beröringens ABC. Fast här är det läsdramat Ramaeus brorson som ägnas mest utrymme.

Texterna i Ärret efter drömmen är oftast fullt läsmöjliga och med tanke på ämnena så är boken lättläst.

Men ändå – Engdahl avslutar en lite tråkig essä om Freud som författare med en aforismliknande mening (Engdahl har en ej besvarad kärlek till aforismen) om hur man alltid känner en lättnad när man lämnar ett sällskap. Och jag känner en liknande lättnad när jag slår igen boken.

(Först publicerad 27 december 2011. Några dagar därefter så såg jag på min besöksstatistik att någon med ISP Svenska Akademien hade kommit till min blogg genom att googla på Horace Engdahl.)

Om Dussinet fullt av Jan Myrdal (och P. O. Enquist om Dussinet fullt)

"Det ligger en ond dröm kvar bakom ögonen. Ibland läser jag att folk inte drömmer i färg. Hur det är med andra vet jag inte. Jag kan bara tala för mig. Och jag drömmer i färger. Men det är inte samma färger som därutanför rutorna. Inte dessa genomlysta färger. Det är drömmar i rött och blått och djup svärta. En svärta som är färg."

ur "Höstvända" av Jan Myrdal

Dussinet fullt. Skriftställning 12 är åter utgiven på Norstedts. Men inte på Pan/Norstedts. Kanske fanns Pan/Norstedts inte längre 1982. Och boken har därmed inte den klassiska look som de fem första (och en tionde) skriftställnings-volymerna hade.

Några av de bästa texterna i boken, på Runeberg:

Höstvända

Ett hundliv

Myrdal skriver om sina hundar

Om svenskheten

Kinas stora rövarroman

Om Berättelser från träskmarkerna

Ivar Lo

"- Du får inte nedvärdera Ivar Lo, sade jag. Akademien är ju tillhåll för andra rangens författare. I bästa fall de främsta i B-laget. Men de verkligt stora kan ju inte rymmas där."

(Först publicerad 12 december 2015. Då för fem år sen så hade jag en Jan Myrdal-kalender. Kalendern tog upp alla Jan Myrdals skriftställningsvolymer – 21 stycken – och några liknande böcker. Dussinet fullt var naturligt nog lucka tolv. I varje lucka citerade jag något julrelaterat ur boken (i Dussinet fullt hittade jag visst inget julcitat men ett höstcitat passar ju bra nu), skrev lite om den och länkade till några av de bästa texterna i den på Runeberg, om boken fanns på Runeberg. Du kan hitta alla inläggen om du klickar på etiketten Myrdal-kalendern nedan.

Jag hade visst inte så mycket att säja om just Dussinet fullt trots att det är en riktigt bra bok. Att jag ändå väljer den för detta jubileumsinlägg är för att när jag KB släppte sitt pressarkiv fritt tidigare i år så hittade jag P. O. Enquists recension av boken i Expressen 21 juli 1982. 

Recensionen har rubriken "Måste Myrdal alltid ha rätt?" och Enquist jämför den då nya boken med den första skriftställnings-volymen med texter från åren 1966–68. "Då befann sig Jan Myrdal i den nya vänsterns mitt, stod i själva huvudströmmen, och artiklarna bestäms av detta: de är som alltid briljant skrivna, men på något sätt förutsägbara". Enquist tycker att Jan Myrdal är en intressantare publicist nu (i början på 80-talet) än på 60-talet "mindre förutsägbar, ofta ute på tunn is, men herregud, vi lever ju på tunn is" och fortsätter "Elva Jan Myrdal i vår offentliga debatt vore något förfärligt. Men en är mycket nyttig. Att han med jämna mellanrum är en lysande publicist är nog alla rätt överens om." 

  

Jag tycker nog Skriftställning 1 är en starkare volym än Dussinet fullt men P. O. Enquists recension är en intressant läsning (ett urval av P. O. Enquists dagskritik borde ges ut i bokform). 

Och recensionen börjar med en underbar anekdot (som Enquist senare också återger i intervjun "An evening with Per Olov Enquist. September 3, 1994" från Documentarism in Scandinavian Literature, ed. Poul Houe och Sven Hakon Rossel) där Enquist hittar Jan Myrdals fotografi på väggen i en kulturbyråkrats tjänsterum. Enquist frågar förvånat varför den inte särskilt radikala ämbetsmannen har en bild på Jan Myrdal på väggen. Han svarar att han avskyr Myrdal men att när han sitter och skriver "brukar jag titta upp på honom då och då, och så tänker jag: jag undrar vad Myrdal skulle tycka om det jag skrev nu? Och så skärper jag mig."

P. O. Enquist skriver "att det måste vara en av de finaste komplimanger en publicist kan få".

Både P. O Enquist och Jan Myrdal dog i år. De var två av Sveriges största författare.)

Bröderna Casey av Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén

Romanen Bröderna Casey av Peter Husberg kom 1964. Den brukar få en rad eller två i översikter över svensk litteratur. Främsta anledningen till detta är att Peter Husberg, som påstods vara pastor, egentligen var en pseudonym. Bakom namnet dolde sej de tre unga författarna Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén.

Vad som inte säjs i de litteraturhistoriska böckerna är att Bröderna Casey är en riktigt rolig roman.

Boken har ingen regelrätt handling eller huvudperson. Så tillvida påminner den en del om böcker från denna tid av de tre författarna. Som Ekboms collageroman Spelmatriser för Operation Albatross, Enquists Hess och Nyléns diktsamling Skalor och mätningar.

Men dessa är mestadels mycket allvarliga experimentella saker – inte minst när de undantagvis försöker vara roliga.

Medan man märker en berättarglädje i trions berättelsefria roman. Som gör att den fortfarande håller bra att läsa. Och inte bara är en kvarleva från det experimentella 60-talet.

(Först publicerad 24 mars 2011. Då levde de tre författarna som var pastor Peter Husberg, nu har de alla dött. Efter att P. O. Enquist dog i år så har jag börjat läsa om hans böcker och i höst läste jag Bröderna Casey. Den är fortfarande mycket rolig. 

  I P. O. Enquists Ett annat liv – som jag inte hade läst när jag skrev det här inlägget – så skriver Enquist om boken att det är en "poproman" sammanklistrad och hopskriven av tre vänner. Boken tog tre veckor att skriva får vi veta.

Enquist talar varmt om när de skrev boken: "Men han hade ju fått leka, och inte ensam")

Butter tar ordet fyller 14 år

I dag är det 14 år sen jag postade första inlägget här på bloggen.

Förra året lovade jag att blogga lite oftare, typ en gång i veckan. Det har jag väl inte riktigt hållit. Men ännu håller sej Butter tar ordet halvt levande.

I april såg det ett tag ut som om jag hade fått tillbaka besökarantalet från när bloggen var mer livskraftig. Varje nytt inlägg hade hundratals besökare. Men det visade sej nog mest bero på pandemin. 

Men ännu är Butter tar ordet vid liv trots sin höga ålder. Och den kommer att fortsätta ett tag till.

10 bra böcker av Tove Jansson

Kometen kommer

Kometen kommer (också utgiven som Kometjakten och Mumintrollet på kometjakt) var den andra boken om mumintrollen men den första som gavs ut i Sverige och den första jag läste, eller snarare fick läst för mej.

En vacker och finstämd berättelse. Och det är roligt när Bisamråttan sätter sej på tårtan.

Muminpappans memoarer

"Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda Värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare."

Först utgiven som Muminpappans Bravader skrivna av Honom Själv. När Muminpappan en dag blir förkyld så påminns han om sin dödlighet och bestämmer sej därför för att skriva sina memoarer.

Farlig midsommar

"Är det jordens undergång? frågade Lilla My nyfiket.

  Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.

  Himlen? upprepade Lilla My. Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?"

Den som översatte den här boken till engelska (som Moominsummer Madness) var Thomas Warburton. Som också översatte Odysseus av James Joyce till svenska. Warburton är alltså den felande länken mellan mumintrollen och Joyce.

Trollvinter

Mumintroll går som alla vet i ide på vintern. Men en vinter vaknar Mumintrollet och kan inte somna om. Första boken där Too-ticki är med. Too-ticki byggde på Tove Janssons flickvän Tuulikki Pietilä. Boken innehåller en av världslitteraturens bästa fotnoter: "* Om läsaren börjar gråta, se hastigt å sid. 133."

Mumin. Tove Janssons samlade serier, del 1

På 50-talet gjorde Tove Jansson en dagsstrippserie med muminfamiljen. Hon skrev den på engelska då den främst gick i amerikanska tidningar. Med tiden tröttnade Tove Jansson på att göra serien och var glad när hon kunde ge den till sin bror Lars Jansson. Men serien är mycket charmig.

Den här utgåvan är i fem band. De tre första med serierna Tove Jansson gjorde själv, de två följande med de hon gjorde tillsammans med Lars Jansson. I Förenta staterna har utgivningen fortsatt med Lars Janssons serier.

Vem ska trösta Knyttet?

Den här bilderboken på vers om Knyttet är väldigt fin. Utanför muminböckerna även om den har en del gemensamt med dem tematiskt (och några figurer från muminböckerna cameoar). "Men vem ska trösts knyttet och att förklara att en sång/är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång."

Sent i november

När vi läste den här i vår bokcirkel för ett par år sen så beklagade sej en av deltagarna att han var tvungen att gå till barnboksavdelningen när han skulle låna boken (han fick ta av sej skorna). Men även om den här ingår i muminböckerna så är det inte egentligen en barnbok. I den här sista muminboken så har familjen lämnat Mumindalen och vi får följa ett par figurer som söker dem. En underbar melankolisk berättelse.

Lyssnerskan

Tove Janssons första novellsamling för vuxna. Hon kom att ge ut flera novellsamlingar (alla novellerna gavs ut i en volym häromåret) men av dem jag har läst så är det här min favorit. Särskilt titelnovellen och den avslutande "Ekorren" hör till höjdpunkterna i hennes författarskap.

Sommarboken

Sommarboken är en roman om en flicka och hennes farmor. Flickan är baserad på Tove Janssons brorsdotter och farmodern är alltså Tove Janssons mor, konstnären Signe Hammarsten Jansson (eller bara Ham) som också var förebild för Muminmamman. Det är en vacker somrig bok.

Brev från Tove Jansson

"Ser du, jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss."

Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 26.6.1956.

Det här är en samling brev skrivna av Tove Jansson som jag nyligen läst. Den är sammanställd av Boel Westin och Helen Svensson. Brev från 1932 till 1988. Till familjen, till vänner, till redaktörer. Och till älskare och älskarinnor (eller mymlor som Tove Jansson kallar dem).

Och som en bonus eller bubblare:

Mumin – Nationalmusei utställningskatalog 438

Ett häfta som var katalog till en utställning med mumindockor. Jag skriver mer om häftet och utställningen på länken.

(Först publicerad 9 augusti 2019 på Tove Janssons 105-årsdag. Då inledde jag med ett caveat om att jag inte läst alla Tove Janssons böcker och tog Bildhuggarens dotter som exempel på en bok jag inte läst. Sen dess har jag emellertid läst både den och Rent spel och Anteckningar från en ö. Dessa tre böcker skulle alla passa in på en lista över bra böcker av Tove Jansson men jag låter den vara som den är.)

Alice illustrerad av Tove Jansson

"Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)"

Tove Jansson i brev till Åke Runnquist 8.2.1965, om att illustrera Alice i underlandet

Några år efter att Tove Jansson illustrerat Lewis Carrolls Snarkjakten så fick hon i uppdrag att illustrera hans Alice i underlandet. Tove Janssons teckningar skiljer sej från John Tenniels Alice-illustrationer. Men också en hel del från Tove Janssons tidigare bilder. Men man kan se ett frö till bilderna i Den farliga resan (1977).

Den Tove Jansson-illustrerade Alice i underlandet kom i nyutgåva för ett par år sedan. Jag har den inte själv. Men man kan se alla illustrationerna i den här.

(Först publicerad här den 5 december 2019 som del av förra årets julkalender här med Tove Jansson-tema. Om du klickar på etiketten tovejanssonkalender nedan så dyker alla luckorna upp. Också i år lär det bli en kalender.)

Alice av Jan Svankmajer

I Jan Svankmajers Alice har filmen pågått nästan en halvtimme när Alice lyckas ta sej in genom dörren till Underlandet. Scenen när Alice, här spelad av en flicka i samma ålder som bokens Alice, först är för stor för att komma in genom dörren och sen för liten för att nå nyckelm är den längsta i filmen. Och som mycket i den nästan helt utan dialog. Om någon säjer (eller tänker) något visas en närbild på en mun som säjer:"säjer Alice" eller muttrade den vita kaninen för sej själv".

Om man inte skulle känna till förlagan skulle det nog vara en underlig sak att se på. Kanske är den rätt underlig i alla fall.

Jan Svankmajer är en tjeckisk animatör och surrealist. Han har gljort flera långfilmer som liksom Alice blandar skådespelare med stop-motion animation. Alice (Neco z Alenky) kom 1988. Den följdes av den ur vissa avseenden närbesläktade Faust, som också bör ses.

Lewis Carolls Alice i underlandet kallas ofta anakronistiskt för surrealistisk. Men Svankmajer är den som i sin filmatisering spelat upp det surrealistiska mest. Den vita kaninen är här en uppstoppad kanin som får liv framför Alices ögon. Han förblir meveten om sin uppstoppade status. Det rinner hela tiden sågspån ur honom. Kaninen är ändå den av varelserna som är mest lik sin förlaga. Resten av figurerna blir uppdaterade till bizarra dockor. Alice själv spelas av en docka när hon är liten. Och i ett tillfälle är honinstängd i ett dockskal som hon bryter sej ut ur.

En del händelser har Svankmajer själv lagt till men många följer boken. Till skillnad från de flesta versioner ligger här tyngdpunkten hela tiden på det visuella.

Små hästskallskelett kläcks ur ägg. Kackerlackor kryper fram ur en konservburk när Alice öppnar den. Det är verkligen en underbar film.

En sak där dnna film skiljer sej från boken som är typisk för vilka teman den väljer att understryka från förlagan är att det faktiskt sker en hel del halshuggningar. Våldet är betonat. 

"'Nu ska vi se på en film' säjer Alice, 'en film för barn kanske?'", som närbilden på munnen säjer i början av filmen.

(Först publicerad den 28 april 2009. Svankmajers film går att hitta på Youtube.)

Automated Alice och andra alternativa Alice-ar.

 

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice i underlandet och Bakom spegeln dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Carroll själv var fascinerad av dessa kopior och samlade på dem. Till slut ägde han en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljaren Bakom spegeln (Through the Looking Glass) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Carroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget nedan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i dag.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag. 

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carrolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Carroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Carroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé. 
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

(Först publicerad 20 april 2009. I dag är det 155 år sen Alice i underlandet först kom ut. Från början hette det i inlägget att jag skulle skriva om Jan Svankmajers film senare i Alice-veckan. Det var en temavecka jag hade. Du kan läsa resten av inläggen (där jag konsekvent stavat fel till Lewis Carroll) om du klickar på alice-veckan-etiketten nedan.). Det ska snart komma ett brädspel baserat på Automated Alice.)

Jurgen

"Sagan berättar hurusom Jurgen på himmelsfärdsdagen kom till de höga vita murar som omgjorda himmelen. Ty Jurgens förfäder hade, naturligtvis, tänkt sig att helvetet omedelbart gränsade till himmelen, så att de saliga kunde förhöja sin sällhet genom att blicka ned på de fördömdas kval. Just nu tittade en gosseängel över himlamurens bröstvärn."
övers. Nils Nielsen

Den komiska amerikanska fantasyromanen Jurgen (1919) blev åtalad när den kom ut. Vilket gjorde att den sålde bra. Åtalspunkten var obscenitet. Men lika mycket upprörde romanens hädiska innehåll.
I ett avsnitt är vår hjälte Jurgen i himlen och får av Sankte Per veta att det under krigstider finns ett tak mellan jorden och himlen så att änglarna slipper se eländet. Taket hindrar också böner att nå himlen. Förfärat berättar Sankte Per att han hört ett rykte att det under krig finns folk som ber Gud att stödja deras sida.

James Branch Cabells Jurgen är en slags pikareskroman där Jurgen söker kärleken i sina minnen, i fantastiska länder och i himmelen och helvetet. Det är en mycket underhållande berättelse.
Mitt ex av boken har tillhört mina föräldrar som fått den av min morfar. I boken brukade finnas ett kort från honom som tyvärr försvunnit. Där skrev han att Cabell sagts påverkat J. R. R. Tolkien och att detta är tydligt.
Om det är fullt så tydligt vet jag inte. Men liksom Tolkien lånade Cabell från medeltida berättelser.
Men det finns en senare fantasyförfattare som är betydligt närmare Cabell och det är Terry Pratchett.

(Först publicerad 18 augusti 2017. Jurgen ingår i James Branch Cabells sagoepos om hertigdömet Poictesme. Nyligen läste jag i Bonniers Litterära Magasin nummer 3 år 1954 där skribenten hade sett ett ex av Jurgen i Hjalmar Bergmans bibliotek. Där kallades boken för den "nu alldeles bortglömda". Men på senare år har den och de andra böckerna i Poictesme-sviten uppväckta ur glömskan troligtvis på grund av fantasygenrens ökade roll.)

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idén. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta till finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som "riktig" litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där. 
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk. 

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste för första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. (Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison.)

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. M. John Harrison fyllde 75 år tidigare i år. Hans bok The Sunken Land Begins to Rise Again tilldelades årets Goldsmiths-pris. M. John Harrison är en läsvärd författare och Things That Never Happen är en bra ingång till hans författarskap.)

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag kan känna ett motstånd mot att läsa omtalade böcker. Även hyllningar kan bli till ett sorl som stör läsningen.

Nu när den kommit i pocket läste jag ändå Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Och jag förstår både lovorden och de som blivit irriterade på boken.

Ibland är det just det som irriterar som gör den intressant. Som Esters och berättarens filosofiska utläggningar. Det är ovanligt mycket filosofi för en bok som har undertitel "en roman om kärlek".
En av de första gångerna Ester och Hugo träffas så har Ester en lång utläggning om rättighets- och konsekvensetik. Efter en och en halv sida av denna föreläsning får vi veta att "Hugos blick hade börjat att vandra". Jag förstår honom.

I bokens kanske lite styltiga prolog säjs berättelsen handla om "glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp". Boken handlar också om glappen mellan Esters filosofi och världen.

Jag tycker detta blir tydligast i ett stycke där Ester funderar kring att Hugo, till skillnad från henne, spar artiklar: "Som antiutopist trodde hon inte att hon skulle orka läsa artiklar som hon inte orkade läsa nu, och det som samhället och människorna inte förmådde nu förmådde de heller inte senare."
Detta är ju helt enkelt inte sant. Den som spar artiklar och blogginlägg för att läsa dem senare läser dem ibland, ibland inte (jag beslöt mej för att vänta med att läsa Egenmäktigt förfarande tills den kom i pocket, då jag också läste den). Kapitalismen förmår andra saker än feodalismen. Dagens kapitalism andra saker än 1800-talets.

Mot utopin ställer hon det paradis som är mötet mellan två människor. Då hon har upplevt det. Men läsaren har fått se att hon är mer upptagen av dessa möten innan och efter dem än medan de pågår.
Antiutopisten visar sej vara en slags utopiker. Som inte låter småsaker som verkligheten påverka hennes realistiska syn på världen.

Kanske förväntas läsaren nicka instämmande och tänka 'utopi tvi'. Man behöver inte ha läst Anderssons krönikor i DN för att förstå att författaren (och berättaren -- som bland annat gör en reaktionär jämförelse mellan välfärdssamhället och missbruk) i mycket delar världsbild med Ester.

Jag tror egentligen inte det spelar så stor roll om man håller med Ester. Vilket är en styrka i boken. Vare sej man delar den eller ej så krockar hjältinnans "rationella" syn på världen med hennes förälskelse. Den passar inte in. Även om hon i sina tankar försöker att få den att passa in. 

Hugo är då den som spar artiklar och är "Optimist i samma mening som utopister är det". Som idéroman sett så hade det nog varit bättre om Hugo inte så självklart framställts som intellektuellt underlägsen Ester. Han ska ju ändå föreställa en framstående konstnär (videokonstnär i och för sej, vilket känns som en mindre realistisk detalj).
Redan i Anderssons första roman Var det bra så? hade hon ovanan att låta sina alter egon vinna diskussioner. Här får Ester sista ordet genom att Josef Stalin (en annan stark motståndare till utopismen) dras fram.

Att Hugo är en så platt figur är också annars en svaghet i romanen. Men jag skulle inte, som en del har velat i diskussionerna om romanen, vilja se historien ur Hugos ögon.
Inte bara för att Ester egentligen bara är en biperson i filmen om Hugos liv (liksom Esters sambo Per är en biperson i romanen) när hon skulle vilja ha en co-starring roll. Och att detta är själva ämnet.
Utan också för att en bok som gav bägge sidorna av kärleksaffären skulle ha blivit en helt annan berättelse. Kanske en intressant berättelse. Men mycket av det som gör detta till en bra roman hade riskerat att försvinna.
Romanens självklara ställningstagande för Ester hör till det som gör att man med lätthet läser den ibland lite styltiga texten med dess filosofiska funderingar. Det finns en ilska bakom orden som gör boken levande.

(Först publicerad 23 maj 2014. Den hette då "Det världen behöver är ännu en text om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det hade skrivits en hel del om boken.

Det finns en koppling mellan den här boken och Jan Myrdals "Ett andra anstånd" som inlägget som var gårdagens jubileumsrepris handlade om. Ester ger Jan Myrdals roman "Maj. En kärlek" till Hugo.

Lena Andersson fyllde 50 år tidigare i år.)

Ett andra anstånd av Jan Myrdal

"Jag har använt det egna livet, det egna jaget, som exempel i olika skriftställningar och jagböcker för att kunna komma åt allmänna frågor. Föremålet är tillgängligt, kan inte mot den skrivande mig protestera, bråka och skrika, öppet sätta sig till motvärn. (Fast han ständigt försöker med felhandlingar så fort överjaget i frontalloberna blir oroat.)"
ur kapitlet "Den kalla södern" i Ett andra anstånd

I Ett andra anstånd så möter vi en åldrad man som ser tillbaka på sitt liv. En gång var han en internationellt framgångsrik författare som i allmänhet räknades som en av Sveriges främsta. Numera har han svårt att få sina texter publicerade och han är osams med de flesta. Inklusive sitt eget litterära sällskap.

Den författaren är då Jan Myrdal själv. I tidigare texter om sina jagböcker så har Myrdal understrukit att man måste göra en skillnad mellan jaget i böckerna och den Myrdal som suttit och skrivit dem. Men det är inte alldeles lätt att göra den åtskillnaden när man läser Ett andra anstånd, en blandning av gamla och nya texter om Myrdals liv, arbete och död.

De så kallade jagböckerna består av sinsemellan lite olika slags mer eller mindre självbiografiska böcker. De första kom i början av 60-talet.
Pamflettromanerna (för att använda Espen Haavardsholms term) Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk (de två omvandlades senare till den på engelska skrivna En illojal europés bekännelser); Barndom-romanerna och två andra självbiografiska romaner; textsamling/roman-hybriderna Inför nedräkningen och Gubbsjuka. 
Ett andra anstånd hör närmast till de två sistnämnda.

Jagböckerna är en viktig del av Myrdals författarskap. Och de bästa bland dem skulle jag säja är en viktig del av den svenska 1900-talslitteraturen.

Liv, arbete och död skrev jag ovan. Anståndet i bokens titel är ett anstånd från döden. Att en 91-årig man tänker mycket på döden är kanske inte så konstigt. Men Myrdal har i flera decennier skrivit om hur lite tid han har kvar att skriva och verka. "Myrdal mätte in i det sista de producerade hyllmetrarna med linjal" heter det i Lars Jakobsons roman Vännerna (som utspelar sej i en kontrafaktisk värld där Myrdal redan är död).

Myrdal anknyter också här till en del av dessa tidigare texter om döden. Och andra av sina verk. Och flera episoder känns igen från tidigare böcker. Så berättar Myrdal än en gång anekdoten om hur han som liten insåg att den varma södern också är den kalla södern (tidigast med i romanen Jubelvår (1955)). 

Hur detta fungerar för den som inte läst Myrdal tidigare vet jag inte. Kanske är det bara en fördel. Men som ett exempel så borde det rätt långa avsnittet om Maj. En kärlek (som ska komma i nyutgåva nästa år, vilket vi får reda på fem gånger – ibland har redaktören somnat på sin post (den har också nu 2020 kommit ut i nyutgåva med rätt intressanta nya för- och efterord)) vara av mindre intresse för den som inte läst romanen.

Boken innehåller en hel del utvikningar om allehanda ämnen. En del är intressanta som det om Friedrich Engels funderingar kring några rader i Völuspa eller ett stycke om poeten Dagny Levin (vars dikter jag av en slump hade läst i en gammal BLM strax innan jag påbörjade Ett andra anstånd). Annat är bara bisarrt som ett långt avsnitt om candaulism (cucking skulle man nog säja numera) med en homofobisk underton.

Blandningen av bisarrt och intressant finns även i den politiska sidan av Myrdal. Här verkar Myrdal dela sina motståndares missuppfattning att det är hans mest kontroversiella ställningstaganden som är de intressantaste. Ett par av dessa (Pol Pot, fatwan mot Salman Rushdie) dras upp än en gång. Dessa stycken drar ner boken och medverkar till att Ett andra anstånd till skillnad från en tidig jagbok som Samtida... är en politiskt helt ofarlig bok.

Här tar annars det personliga större plats än det politiska (i den mån man kan göra den uppdelningen i allmänhet eller med Myrdal i synnerhet). Han berättar om barndomen och sina äktenskap. En diskussion om minnet och dess begränsningar löper genom boken liksom genom flera av de tidigare jagböckerna. Ofta ifrågasätts efteråt vad som berättats.

I kapitlet "Men var detta så?" kritiseras så det tidigare kapitlet om Myrdals första hustru. Som mest kom att handla om hennes sexliv. "värre är att Nadja i det jag nu skrivit görs till huvudsakligen könsvarelse". Och sätter därmed fingret på problemet med bokens många sexskildringar. Inte att de ibland blir ofrivilligt komiska (även om det händer) utan att de riskerar att göra bokens figurer endimensionella.

Visst är det roligt att det har kommit en ny bok av Jan Myrdal och att den återigen getts ut på Norstedts och därmed fått de tidningsrecensioner som förvägrats Myrdals senare böcker på mindre förlag.

Men är då boken bra? De två jagböcker som till formen mest liknar Ett andra anstånd är Inför nedräkningen och Gubbsjuka. I Inför nedräkningen så kom texterna att passa ihop, växa till något större. Det gör de inte i Gubbsjuka. 
I Ett sista anstånd så vet jag inte riktigt. En del passager sjunger medan andra är traggliga att ta sej igenom. Som en epilog till jagböckerna fungerar den hyfsat men den hör inte till de bästa av dem.

En del av boken står ut som klart bättre än de andra. Den om Myrdals tredje hustru och arbetskamrat Gun Kessle. Till skillnad från med Nadja så får alla delar av Kessle vara med i texten. Och de femtio sidorna blir som en mini-biografi över Kessle mitt i boken. En spännande biografi.
Det är dessa sidor som är huvudanledningen till att man är glad över att en av våra största författare nu producerat ytterligare några hyllcentimeter.

(Först publicerat 29 april 2019. Jan Myrdal dog nyligen så det här blev hans sista jagbok. Även om boken har sina brister så känns det som en passande epilog till jagböckerna och till Jan Myrdals författarskap.

Detta inlägg inleder Butter tar ordets jubileumsvecka.)