Jag ser på min brors blogg att Bo Hansson har dött.
Hansson var Hansson i Hansson & Karlsson. De var ett experimentellt jazzband men hade ett stort inflytande på svensk progressive rock.
Och Hansson kom senare att samarbeta med det proggressiva bandet Fläsket brinner.
Som soloartist hade han sina största framgångar på 70-talet. Hans Sagan om ringen-skiva var en stor succé. Särskilt utomlands. Hansson lär ha läst enbart Tolkien medan han skrev sångerna och arbetade med skivan.
Om den och hans tre andra soloskivor, också de influerade av fantasylitteratur, har jag skrivit tidigare.
Här är ett vackert spår kallat "Skogen" (skrivet tillsammans med Kenny Håkansson) från den sista av dessa skivor. El-ahrairah från 1977.
"And every evening, when Frith has done his day's work and lies calm and easy in the red sky, El-ahrairah and his children and his children's children come out of their holes and feed and play in his sight, for they are his friends and he has promised them that they can never be destroyed." - Richard Adams.
buttertaro rdetbuttertarorde butter tar ordet but tertarordet butter tar ordet tarordet butter tar ordet buttertarord etbuttertarordet butter tar ordet butter (Bilden är gjord av Franciszka Themerson)
Ojdå, det var tråkigt att läsa. Hansson&Karlssons första LP, Monument, är i mitt tycke en av de bästa instrumentala skivor som spelats in i det här landet. (En annan är Fläsket Brinners första, som Hansson också har viss anknytning till.) Hans soloskivor är inte dumma de heller.
SvaraRaderaJag såg Pugh med Jojje Wadenius och Janne Carlsson på Peace&Love för två år sen. Janne var naturligt nog inte lika "på" som i fornstora dagar, så det var en lite blandad upplevelse. Åren gör saker med oss.
Vila i frid, Bo.
Bo Hansson är väl bara med på ett spår på Fläsket Brinner-skivan. Men det är bra.
SvaraRaderaJag har mest lyssnat på hans soloskivor, "Mellanväsen" är min favorit, men Hansson & Karlsson verkar ha haft ett stort inflytande på band som till exempel Fläsket Brinner och Arbete och Fritid och andra såna band.
Tänker du på "Bosses låt"? Jag har för mig att han spelade koklocka på vissa av live-låtarna också, som "Tysta finskan", även om det inte står så på omslaget. Fast senare var han "fast" medlem (på orgel) ett tag, vet inte om det finns något inspelat - möjligen någon av konserterna i Fläsket Brinner-boxen.
SvaraRaderaJo, det står visst "orgel, klocka" på baksidan. Och orgeln har asterisk, liksom på "Bosses låt". Så han spelade väl klocka även på de andra.
SvaraRaderaHan skrev också "Bosses låt". Så hans insats på det spåret är betydligt större än de andra.
Egentligen slutar mina kunskaper om Fläsket Brinner efter första albumet.
Hansson var en lysande livespelare och naturligtvis bra i studion också. Jag bodde i en liten småländsk bonnhåla när jag var ung, så det blev inte så många konsertupplevelser, men en gång var jag och upplevde Hansson & Karlsson på en klubb i Karlskrona och det var en upplevelse så det är väl så man ska minnas Hansson
SvaraRaderaOK, jag har Fläsket Brinner-skivan undanstoppad på vinden (efter att ha gjort en digital brukskopia) så jag har inte tittat på omslaget på ett bra tag.
SvaraRaderaI "Tysta finskan" dyker förresten en liten melodislinga från "Gamla skogen/Tom Bombadil" på Ringen-LPn upp, en kort stund nånstans på mitten. (För oss med intresse för den sortens små detaljer.)
Det har jag missat.
SvaraRaderaSånt är alltid kul när man upptäcker.
Kanske ett tecken på att Bo Hansson ändå hade ett finger med i hur skivan kom att låta (förutom Bosses låt).
Fast allt man skriver är inte alltid riktigt sant, det blev några stora musikupplevelser också där. Jag fick förmånen att vara med när Lasse Gullin kom tillbaka, i Emmaboda Folkets Hus, visserligen stod han bakom ett draperi och spelade, men jävlar, den barytonsaxen. Nu hade jag förmånen, i bonnhålan, där han bodde på en gård och jag cyklade förbi och han spelade igång sig, att jag fick höra det. Det finns knutpunkter. Gullin baserade mycket av sin musik i folkmusiken.
SvaraRaderaI mitten av 90-talet vaknade jag ofta upp till klockradio, och ibland - i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet - blev det nästan hallucinatoriska musikupplevelser. Ett av de tre magiska ögonblick jag minns än idag var när de spelade Gullins "Ma". (De andra två var "Someone like me" med Fläskkvartetten och Stina Nordenstam, samt "Change your mind" med Neil Young.) Köpte naturligtvis en Gullin-samling, och även om "Ma" nog fortfarande är min favorit så går det naturligtvis inte att återuppleva den där surrealistiska känslan...
SvaraRaderaApropå hålor: Själv bodde jag ett par år i Karlskrona under min uppväxt och tyckte DET var en håla. Snarare skethåla än blåshåla, dock. Men visst, det kom band och artister dit ibland även under 80-talet.
(Nu bor jag i Knivsta, en bondhåla med växtvärk... fast i folkparken här spelade en hel del rikskända band förr i tiden. Det sägs till och med att Status Quo spelat på den lokala krogen, under den tid då de var lätt passé... men krögaren lär ha känt nån i bandet.)
OK, det var lite off topic. Försöker anknyta något till ämnet med att skriva att Bosse Hanssons musik skulle ha gjort sig utmärkt en av de där sömniga morgnarna i mitten av 90-talet.
Det är så jag tycker det ska va; en tanke väcker en annan tanke, som
SvaraRaderaDet finns en spännande Ljudblogg i Kristianstadsbladet - ja, fan tro det - av min f d arbetskamrat P A Ydrefelt, i vilken han numera skriver om när hans musiklyssnande har förändrats
SvaraRadera