SCOTT PILGRIM MOT VÄRLDEN

Det är en av de äldsta historierna. Pojke möter flicka. Pojke måste slåss mot och besegra flickans onda före detta pojkvänner.

Edgar Wrights film Scott Pilgrim vs. the world bygger på Bryan Lee O'Malleys serie med seriehäften om Scott Pilgrim. Den handlar om en kanadensisk ung man som spelar bas i gruppen Sex Bob-omb. Han är i början av filmen samman med en yngre kvinna men möter den mystiska Ramona Flowers i en dröm. Och senare på en fest.

Filmen är framförallt i början en fröjd för ögat och örat. Med många visuella snabba skämt och ett flyt i scenövergångarna som överträffar Wrights tidigare filmförsök.

Musiken tillhör det mest underhållande i filmatiseringen med de fiktiva musikgruppernas sånger gjorda av Beck och Broken Social Scene. På sätt och vis är det breeders-liknande Sex Bob-omb lite för bra. Men de är samtidigt opolerade nog för att det både går att förstå bandets två fans och att bandet bara har två fans.

Bandets gitarr och bas gråter och det kommer D-n ut från strängarna. Wright lyckas i bild fånga essensen av den här sortens musik.

Det är inte helt ovanligt i filmer och TV-serier att det finns sekvenser där hjältens liv får en slags videospelsinramning. Men oftast visas detta som en slags drömsekvenser.
Här är förvisso inte slagsmålen och banduppträdanden realistiska. De påminner mer om sångnumren i en musikal. Men de finns där i filmens värld utan att de behöver förklaras. Huruvida huvudpersonen faktiskt har ihjäl en massa människor är inget vi stannar upp och funderar över.

Sex Bob-ombs namn är en referens till Super Mario Brothers. Och filmen följer en spellogik. De besegrade f.d. pojkvännerna förvandlas till växelmynt. Men humorn är mestadels fullt möjlig att förstå även för de av oss som inte spelat videospel.

Den största skillnaden jämtemot den tecknade serie som filmen bygger på är tiden. Där det i häftena går lite mer än ett år så utspelar sej filmen under en rätt kort tid. Det här gör att de sju onda exen dyker upp rätt anabbt efter varandra.
Och där i flera av häftena slagsmålen spelar en rätt underordnad roll så tar de här upp en stor del av filmen. De många bipersonerna, som i serien får egna berättelser och flera sidor, blir här mindre nyanserade. De spelas i en eller två toner.
Men det bipersonerna förlorar i djup vinner de en hel del på i skådespelarprestationer.

De flesta av filmens karaktärer är underhållande spelade som Scott Pilgrims rumskamrat eller trummisen Kim Pine. Den senare har reducerats till egentligen bara två lägen men Allison Pill spelar de lägena perfekt.

Många, som Expressens recensent (i en annars mestadels positiv recension, filmen har mestadels fått hyggligt mottagande här hemma med DN och Aftonbladet som de mest positiva.), har klagat på att Michael Cera i rollen som Scott Pilgrim spelar ännu en Michael Cera-roll.
Men Wright utnyttjar väl vår föreställning om hans filmpersona och Cera spelar både med och mot denna. På ett sätt som påminner om hur James Stewart kunde använda sej av sin jamesstewartighet i Alfred Hitchcocks filmer.

Och om slagsmålen kan efter ett tag kännas lite långa så vore det svårt att välja bort någon av alla de onda ex-en, från Brandon Rouths vegan (som har mystiska krafter eftersom veganer är bättre än oss andra) till Jason Schwartzmans underbara hipsterskurk.

Där O'Malleys serie blir en berättelse om en relation så är Wrights film mer en historia om början av ett förhållande. Så även om det finns inslag från alla häftena i serien så påminner den i tonen främst om den första delen. Det här gör också att även om man ibland kan sakna seriens lugnare stunder att filmen får en egen identitet jämtemot O'Malleys serie.

Det är en underhållande och väldigt filmisk film. Som förmår att utnyttja filmmediet. De visuella lekarna och referenserna, däribland O'Malleys serie i en kort animerad sekvens, är alltför många att nämna.
Filmen utstrålar en berättarglädje. Sex Bob-omb och de andra banden i filmen må vara pastischer på indiepopmusik (och andra sämre musiksorter) och en slags punk på låtsas. Men filmen har ett äkta indiepophjärta.

Åtta länkar en lördag

Gary K. Wolfe om en samling essäer av Michael Moorcock
Om en sjuhundrasidig samling artiklar och recensioner och essäer av den brittiske författaren Michael Moorcock. Innan den här samlingen så kom en Best of-samling med Moorcocks noveller. I sina novellsamlingar blandade Moorcock gärna artiklar och kortfiktion.
Hans kritik är känd för sina provokativa påståenden. Wolfe citerar meningen "the astonishing elevation of extremely poor writers, like Virginia Woolf or John Braine".

"Starship Stormtroopers" av Michael Moorcock
"If I were sitting in a tube train and all the people opposite me were reading Mein Kampf with obvious enjoyment and approval it probably wouldn't disturb me much more than if they were reading Heinlein, Tolkien or Richard Adams."
En annan kanske lite provokativ mening av den gode Moorcock. Artikel om de fascistiska tendenserna inom sf och fantasy.

Scott Pilgrim-skisser och liknande
På Bryan Lee O'Malleys Flickr.

Iron Man av Gilbert Hernandez

Diverse superhjältar av Jaqime Hernandez
Utdrag ur två serier i Strange tales II. En serietidning där indieserieskapare tolkar Marvelkaraktärer

Om dödens återkomst
Samtal på ComicsAlliance om ett nummer av Action Comics där Lex Luthor möter Death från Neil Gaimans Sandman

Sedmikrasky
Vera Chytilovas film med engelska undertexter på youtube. Klipp 1 av 5. Del 2-5 andra finns att hitta till höger om klippet.

Punch & Judy
Kortfilm av Jan Svankmajer.

Alla helgons blodiga enkät

Glorybox har en enkät kring skräck apropå halloween, helgen när man besöker släktingars gravar och ställer pumpor på dem.

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Sång- och dansdemonen i Buffy-avsnittet "Once more with feeling". Jag skulle ogilla att behöva brista ut i sång.

Michael Myers eller Jason Voorhees?
Herr Myers. Jag är inget större fan av slasherfilmer men Halloween har ett par bra scener. Som scenen när Myers tappar sin mask.

Freddy Krueger eller Pinhead?
Pinhead. "We have such sights to show you."

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Kim Newmans novell "Completist heaven". I den råkar en filmvetare hitta en skum kanal på TVn som bara visar Frankenstein-filmer. Det är alla tänkbara filmversioner av allas favoritmonster. Ett Babels frankensteinfilmbibliotek.
James Dean har huvudrollen i I Was a Teenage Frankenstein. David Cronenbergs Frankenstein visas efter Akira Kurosawas Furankenshutain. The Marx Brothers Meet the Monsters.
"'To a new world of Gods and monsters,' toasts Daffy Duck."

Man hade kunnat filma novellen som man gjorde Döda män klär inte i rutigt (något filmpersonen först tror att de har gjort med Frankenstein Meets the She-Wolf of the SS) och ha scener från de olika möjliga frankensteinarna. Som Ingmar Bergmans Frankenstein.

5 bra tjeckiska filmer

Det är Tjeckiens nationaldag. Merparten av filmerna nedan är gjorda i Tjeckoslovakien. Men jag tror alla regissörerna är tjecker.

Alice
"Alice thought to herself: now you will see a film, made for children - perhaps. But I nearly forgot: you must close your eyes. Otherwise you won't see anything." Jan Svankmajer.

Faust
Också Svankmajer. Har vissa likheter med Alice ovan. Men där den utgår från Lewis Carolls bok så blandar Faust ur de olika Faust-versionerna. Det är scener och citat från faustarna snarare än att Svankmajer gjort en ny berättelse om Faust-historien. Filmen påminner en del om Svankmajers märkliga kortfilmer. Att filmen är lite underlig hindrar den inte från att vara väldigt underhållande. Faust-dockan gör i sej filmen till en som man måste se.

En blondins kärleksaffär
Milos Formans tjeckiska filmer går numera att få tag i på DVD. Regissören är numera mer känd för sin amerikanska produktion (Gökboet, Ragtime) men redan här är han en mästerlig regissör (den tjeckiska delen av hans filmkatalog är dessutom jämnare än hans amerikanska). Den här är från mitten av 60-talet. Den handlar om en ung kvinna som åker till Prag för att leta reda på en man som hon tillbringat en natt med. Det är en mycket vacker film.

SedmikraskyVera Chytilovas klassiska nya vågen-film. Lättare att hitta under den engelska titeln Daisies (på länken skriver jag förutom om Tusenskönor också om regissörens Panel Story - även övriga länkar går till tidigare inlägg här om filmerna)

Valerie and her week of wonders
Tjeckisk vampyrfilm när den är som bäst.

Bok-Finnar

O har kommit till Finland i sin bokgeografi. Hade detta varit en regelrätt geografisk utmaning så är detta ett av de få länder jag med säkerhet skulle kunna peka ut på en världskarta. I> min lista med 10 bra finska böcker så hade jag med många finlandssvenska sådana. För att gottgöra det något så följer tre finlandsfinska:

en finsk bok: Mika Waltari - Mikael Ludenfot
Det här är en bok jag läser just nu. Om den unge Mikael i början av 1500-talet. Historisk roman från 1948 när den historiska romanen var en av de populärare av populärgenrerna. Boken är skriven i jagform. Det är en rolig och medryckande text. En av de mer sympatiska karaktärerna är en bödel som är ett stort fan av den konst som kallas politik då alla ställningstaganden förr eller senare leder en antingen till ett svärdshugg i magen eller ett rep om halsen. De som möter det senare alternativet önskar han betjäna smärtfritt efter bästa förmåga "Endast bödeln är opartisk emedan såväl jute som sves har behov av honom." Romanen påminner en del om 1600-talsklassikern Den äventyrlige Simplicissimus av Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen. Om det rör sej om en påverkan så skulle det vara ett exempel (Brechtpjäsen Mor Courage är ett annat) på hur andra världskriget gör att den då lite bortglömde Grimmelshausen åter blr aktuell.

en finsk författare: Olli Jalonen
På nittiotalet så fick Olli Jalonen flera romaner översatta till svenska och hyllades av svenska kritiker. I Finland lär han fortfarande vara ett stort namn. Den bästa av hans böcker som jag läst är Johan och Johan. Jag tvingade ett tag på den på alla som råkade fylla år eller av andra anledningar förväntade sej att få presenter. Far med dotter är också riktigt bra.

en finsk bok som jag inte läst: Sirpa Kähkönen - Lakanasiivet
I en intervju med Monika Fagerholm som jag läste idag så nämner hon Sirpa Kähkönen samman med Jalonen och Sofi Oksanen som en av de främsta samtida finskspråkiga författarna. Och man ser hennes namn nämnt rätt ofta. I Finland verkar hon vara en både kritikerhyllad och populär författare. Men så vitt jag vet är hon inte översatt till svenska. Lakanasiivet är fjärde delen i en historisk romansvit. Den handlar om hur Sovjet bombar en finsk by i början av fyrtiotalet och evakueringen efteråt. Titeln lär betyda lakansvingar.

Tappa inte nya vantarna - det blåser, det blåser så kallt

Tappa inte nya vantarna
det blåser, det blåser så kallt
Gör inte av med alla slantarna
det är så dyrt att leva

Första spåret på Blå Tågets sista platta Slowfox. "Nya vantarna" är skriven av Torkel Rasmusson. En sak som gör att det märks på albumet att gruppen närmar sej sitt slut är att det är större skillnad mellan de spår som är gjorda av olika medlemmar i Blå Tåget. Andra bra Rasmusson-sånger på skivan är "På parkeringsdäcket" och "Under antaget namn"

I en artikel om gruppen i Böckernas värld så framfördes teorin att en stor del av de som köpte deras album var hemmafruar som gillade att dansa.
Det var ett par år innan Slowfox kom ut. Men detta album har mer av dansorkester i sitt sound än de tidigarte.

5 bra Haneke-filmer

Det är som bekant Österrikes nationaldag idag. Jag hade väl tänkt ha en lista med österrikiska filmer. Men efter att försökt bena upp vilka filmer som är österrikiska och vilka som är tysk-österrikiska och ungersk-österrikiska så tröttnar jag och låter den österrikiska filmen representeras av the one and only Michael Haneke. Det kommer ändå en filmnationaldaglista till senare i veckan. (Och jag hade åtminstone förra året en lista med 10 bra österrikiska böcker. Så det är inte så att jag missgynnar Österrike pågrund av anti-österrikiska tendenser.)

Den sjunde kontinenten
I denna så beslutar sej ett par för att ta livet av varandra och sin dotter. Innan de gör detta så förstör de, grundligt och metodiskt, sitt hus. I en scen spolar de ner sina pengar i toaletten. Det säjs att det var många i biopubliken som reste sej och gick under denna scen.

Bennys video
Detta var den första Haneke jag såg. På Lunds filmstudio. Efter filmen gick jag mot stationen och samtalade med en kursare som också sett filmen. Han tyckte den var förutsäjbar. Jag försvarade filmen. Någon vecka efter detta hör jag honom några bord bort berätta om en spännande film han hade sett. Alltså Bennys video. I hans beskrivning av filmen och varför den var så bra så återkom flera av mina argument från vårt samtal. Om jag hade övertygat honom eller om han hade insett att Haneke var inne (vi gick DramaTeaterFilm - att ha sett de filmskapare som var inne var viktigt) vet jag inte. Kanske tog det bara ett tag för honom att ta till sej filmen. En vanlig reaktion inför de bästa Hanekarna är ofta ett motstånd mot filmerna.

Funny Games
I intervjuer brukar Haneke gå in ovanligt detaljerat på hur han tänkt sej att scener ska tas av publiken. Det finns en scen i andra halvan av Funny Games som bryter mot de regler som dittills satts upp (om du sett filmen vet du nog vilken scen jag menar - remote control). Haneke brukar glatt berätta hur publiken blir besviken av denna sekvens, hur de värjer sej mot den. När jag såg filmen log jag ett brett lyckligt leende efter episoden med fjärrkontrollen. Uppenbarligen fel reaktion.
En anledning till att remaken (som jag inte sett och som ska vara så nära originalet att det verkar lite överflödigt) på sina ställen fick så hätskt mottagande tror jag har att göra med att filmen snarare kritiserar thrillern än, som man brukar säja, skräckfilmen.

Vargens tid
Märkligt nog så recenserade de den här på Sci-Fi Channels hemsida (numera Syfy Channel). Den fick högsta betyg. Det förtjänade den. Kanske Hanekes otäckaste film.

Det vita bandet
Och då är hans filmer inte särskilt muntra. (Även om en Haneke-komedi är något man skulle vilja se. Om man nu inte anser att Funny Games är en.) Inte heller denna hans senaste. Den är i svart-vitt och skildrar en liten by strax innan första världskriget. Med mord och hemliga möten mellan otäcka barn. Liksom flera av Hanekes senare så återstår många frågor efter filmens slut.

Hans Arnold 1925-2010

Tre brødre

Min eldste bror tok kongedatteren ut av berget det blå.
Min annen bror tok sølv og gull, og purpur tok han på.
Jeg fant et sverd bak døren. Det lot mine brødre stå.

Deilig som dagen er kongedatteren.Vel er hun gullet verd.
Prektig er purpurkåpen; den høver til kongelig ferd.
Men bedre enn elskov og gull og purpur er dette mitt nakne sverd!

Deilig som dagen er kongedatteren, fager som sol på snø,
når frem den bryter av svarte bryn og lyser på Ramnahø!
Men ennu sitter i berget søstre til denne mø.

Sæl er du som skal sove inatt i hvite jomfruarm.
Hill dig som skal bære krone og ake i gyllen karm.
Ta byttet og del det jer imellem! Mig volder det ingen harm.

Sølv og gull kan jeg hente i berget både hos drager og troll.
Kongsdøtre vet jeg som venter på mig, bundet med runer og vold.
Og inntil den dag jeg er gammel, sover jeg godt på mitt skjold.

Farvel, mine gode brødre, I rike og mektige menn!
Blåmyren skal jeg fare, og vet ikke selv hvorhen.
Men bedre er det å legge ut enn å vende tilbake igjen!

Arnulf Øverland
1927
ur Berget det blå

Tematrio oskön litteratur

Lyran vill för veckans tematrio veta vad vi läser som inte är skönlitteratur. Nu har jag inte helt aktuellt i mitt minne var gränsen för vad som räknas som skönlitteratur egentligen går. Jag har för mej att begreppet täcker mer än man tror. Men, i alla fall:

Böcker om böcker
hade jag en lista med här förra veckan. Det var mest samlingar av artiklar och annan kortare kritik. Jag läser sånt även i tidningar och på nätet. Men jag föredrar det i bokform. Det man förlorar i aktualitet vinner man i det att det finns en gemensam röst bakom texterna.
Essäer och längre texter skrivna direkt för bokform läser jag också (samt böcker om tecknade serier, filmer, pjäser).

Nationalekonomi
Jag har läst en del nyare ekonomer. Men mina favoriter är de klassiska ekonomerna: Ricardo, fysiokraterna och Karl Marx. De tre banden av Kapitalet har jag läst med stort nöje. Althussers antologi Att läsa kapitalet är också bra. Även om (eller framförallt för att) ett par av essäerna läser Marx såsom man skull läsa en skönlitterär författare. Den franska titeln på den boken skulle också kunna översättas som en uppmaning: läs Kapitalet.

Reseskildringar
(Reseskildringen räknas ibland till belles lettres). Jag har läst betydligt fler reseskildringar än jag har rest själv

Indien väntar

Det ska komma en uppföljare till Indien väntar av Jan Myrdal. Det är anledningen till att jag har bläddrat i och läst om stora delar av denna bok från 1980. Inte för att jag egentligen behöver en anledning. Jag har ofta läst i den genom åren.

Jag känner mej lite kluven till den kommande Red star over India där Myrdal 30 år senare åter skriver om landet. Som det alltid känns lite dubbelt när en av ens favoritböcker ska få en fortsättning. Det är i och för sej lite annorlunda med reseskildringar än med romaner. Och Myrdal har tidigare skrivit bra böcker där han återvänder till tidigare platser han skildrat som Kinesisk by 20 år senare.

Reseskildring är egentligen ett lite snävt begrepp för att beskriva boken. Den innehåller essäliknande kapitel om Indiens historia och långa samtal och berättelser. Avsnitt om Kapten Nemo hos Jules Verne och om indiska kapitäl och om bevattningsteknik. Ämnen och tider blandas. I andra kapitlet åker Myrdal och Gun Kessle in i Indien 1958. Fjärde kapitlet är ett utdrag ur en arbetsjournal från när Myrdal var i landet 1961.

Redan vid det besöket så försökte Myrdal skriva en bok om Indien. Av detta föddes delar av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.

Sen återkommer Myrdal flera gånger till Indien och bor där under långa perioder. Indien väntar är en bok som i olika former Myrdal hade försökt skriva under arton år.

Hoppen mellan ämnen och tider i boken är en del av vad som gör Indien väntar till en så stor läsupplevelse. Jag har sett denna blandning beskrivas som en brist hos boken. Men det var av en person som ogillade dess politiska tendens.

Och det är ett politiskt verk. Rent allmänt har jag ingen större respekt för de som väljer bort att läsa författare för att de inte håller med om deras åsikter, vare sej det gäller Myrdal eller Mario Vargas Llosa. Men att det politiska innehållit kan utgöra ett hinder för att närma sej just Myrdals rapportböcker och reseskildringar kan jag på sätt och vis förstå.

Året innan Indien väntar, Myrdals bästa resebok (och därmed en av de bästa överhuvudtaget) kom en av hans sämsta Kampuchea hösten 1979 ut. En tunn trist volym där ledare för Röda Khmererna ger sin syn på sin politik ("Vi beskrev tortyren och vi satte våra namn under uppror mot tortyr, men vi förhindrade den inte. (Och vi blev själva torterare när de högre intressena fordrade tortyr och vi blev tortyrernas ideologer.)" som 1964 års Myrdal skriver om de intellektuella.) I Indien väntar finns ett kort samtal om Pol Pot och om kulturrevolutionen.

I ett kapitel om den indiske politikern Bose skriver Myrdal om det tvetydiga hos denne och den indiska radikala nationalismen. Också den vänster Myrdal är en del av och den rapportbokstradition han var med om att skapa har en dubbel sida. Men Indien väntar och dess uppgörelse med den imperialistiska traditionen hör till den bra sidan av den traditionen.

Vilket inte innebär att man inte kan diskutera delar här och där. Som om de indiska naxaliter (alltså maoister) som Myrdal samtalar med här hade en fullt så viktig roll som man här får intryck av. Men berättelserna som kommer från och om dessa naxaliter är i sej mycket läsvärda.

Liksom texten i stort är en stark omtumlande upplevelse. Myrdals prosa är lysande. Boken kräver en hel del av sin läsare. Men det är ett roligt arbete som ger en rik belöning.

Indien väntar tillhör kanske inte Myrdals mest kända böcker. Hur mottagandet av den var vet jag heller inte. På pocketutgåvan finns lika höga beröm som på de tidigare Myrdalarna (och de senare Barndom-böckerna). Men de som står för blurbarna är inte fullt lika namnkunniga.
Ett av citaten på baksidan är ur en recension av den indiska utgåvan av boken. Det verkar ha kommit flera sådana (att boken också getts ut i USA med samma engelska titel gör det lite knepigt att kolla upp) och en ny ska vara på gång. Det är inte helt unikt att svenska reseböcker ges ut i de länder som de handlar om - Stig Dagerman Tysk höst har hyllats i Tyskland - men det är ändå värt att notera och är ett tecken på att Indien väntar är något större än den gängse reseskildringen.

Jag har Norstedts Faktapocketversion av boken från 1985. Det är en läsvänlig utgåva med två nya kapitel. Det ena om poeten Sri Sri. Men tyvärr saknar den originalets fotografier av Kessle. 1980 års utgåva är nog också enklare att hitta antikvariskt.

LASERMANNEN

De senaste dagarna har jag läst om delar av Lasermannen av Gellert Tamas. Jag är nog inte den enda som plockat fram boken ur hyllorna.
Denna reportagebok från 2002 är en spännande läsning. Det finns stunder då språket kanske påverkats lite för mycket av den samtida svenska deckaren. Men allt som allt är det en väl sammansatt bok.
Som lever upp till undertiteln "En berättelse om Sverige" bättre än många svenska romaner från samma tid.

Den hade gärna fått vara mindre aktuell. Malmö känns lite extra kallt den här hösten. Men det är ju ingen fara, tänker man när man går längs Lönngatan. Det är inte såna som ser ut som jag som blir beskjutna. Och så skäms man en smula.

Men nog finns det många som borde skämmas mer.

Citerat från veckans läsning

"Mat gav hon mig också och lät mig krypa ner under fällen bakom sin rygg och sova i sängen, men hon bad mig att inte beröra henne om natten emedan hon var jungfru trots att hon kallades fru Pirjo. Jag förstod inte vad hon fruktade att jag skulle göra henne, men jag lovade att inte röra."
ur Mikael Ludenfot av Mika Waltari, övers. Lorenz von Numers

"Under årtalet bifogade jag en kraftfull förbannelse på latin till ofärd för den människa som stal min bok eller sålde den utan lov. Fru Pirjo hade köpt den billigt och de många namnteckningarna på bokpärmen och de trasiga bladen visade att den hade gått genom många händer, men ändock var den i åratal min käraste skatt. Dess namn var >>Ars Moriandi etc>>. eller med andra ord >>Konsten att dö>>, och när jag säger detta veta alla vilken bok det är fråga om, ty den läses fortfarande och kommer säkerligen alltid att bli läst"
också ur Mikael Ludenfot

Åtta länkar en lördag

That sinking feeling
Bill Forsyths första film. (Klippet är del 1 av 6.) Flera av skådespelarna är samma som i den senare Gregory's Girl. Sex minuter in i klippet berättar en av karaktärerna att han försökt dränka sej själv i en tallrik med flingor och mjölk. En diskussion om olika sätt att ta livet av sej följer. "There's got to be something more to life than committing suicide" fastslår en av våra hjältar. Tyvärr är det här den dubbade versionen. För den amerikanska publiken när filmen släpptes där efter att Gregory's Girl blivit en hit så ersatte man originalets glasgow-dialekt med en edinburgh-dialekt. Dubbningen lär ha kostat mer än själva filmen. När filmen förra året släpptes på DVD i England så valde man underligt nog versionen med detta förvanskade ljudspår.

Bill Forsyth återvänder till Cumbernauld
TV-intervju med Bill Forsyth om Gregory's Girl i staden där den spelades in.

Pixote
Pixote finns tyvärr inte på DVD. Men på youtube. Med engelsk undertext. VHS-ripp och därmed dålig bild.

En dyster liten debatt
Ulf Eriksson om den så kallade debatten kring Mario Vargas Llosa. Som försvar för såna här priser som nobelpriset brukar det framhållas att dessa ger en möjlighet att diskutera litteratur. Men med tanke på hur korkad mycket av diskussionen kring Vargas Llosa varit - där det inte alls verkar som om man behöver ha läst en författare för att fördöma honom - så känns också det argumentet rätt svagt.

Intervju med Grant Morrison
Om ännu en Läderlappen-serietidning. Med japanska och mexikanska läderlappar. Och om hans Watchmen-serie: "The idea was to take the Charlton characters[...]and kind of take the ideas of 'Watchmen,' these sort of architectural constructions, these formal ideas and apply them to a completely new story[...]to create new versions of all those Alan Moore transitions, the little visual cues and thematic cues... and the thematic idea of a comic within a comic. So yeah, it's a new story told using updated versions of "Watchmen" techniques, which we thought it would be fun to do with the Charlton characters." (Alan Moores Watchmen bygger på Charlton-karaktärerna).

Graham Sleights om Harry Harrison
Artikel från Locus - ett litterärt magasin om s/f. Sleights uppehåller sej framförallt vid Make Room! Make Room! (Ge plats! Ge plats!) Jag har tidigare skrivit Ge plats! Ge plats! och dess filmatisering Soylent Green. Artikeln påminner mej om att jag har en oläst Harrison i bokhyllan. Ukronin A transatlantic tunnel, hurrah!. En roman som lär få svårt att leva upp till sin titel.

Miltonic allusion in Kill Bill: What is miltonic allusion
Geoff Klock om Harold Bloom om hur löv används i olika dikter och hur poeterna förhåller sej till tidigare löv inom poesin.

Översättare

Jag har läst två franska romaner bredvid varandra. I taket av Éric Chevillard och En rysk roman av Emmanuelle Carrère. Carrère har jag läst ett par romaner av tidigare. Av Chevillard, en yngre författare, har jag bara läst en. Men de två författarna har jag ändå tänkt på som rätt olika varandra och handlingen i dessa böcker motsäjer inte den bilden.

Ändå tycker jag när jag läser de att de påminner om varandra i tonen. Och jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Sen inser jag att bägge böckerna har samma översättare - Anna Säflund-Orstadius.
Det är nu inte något sensationellt sammanträffande. Det är två nyare franska romaner (Chevillarden skrevs i slutet av 90-talet men kom ut på svenska 2008, medan Carrèren kom ut i år).

Jag kan inte läsa franska. Och alltså inte bedöma översättningarna. Språket flyter bra - bägge har på sitt sätt en vacker prosa. Recensioner av böckerna som jag sett nämner också bara översättaren (positivt) i en mening eller en bisats.

Just bisatser är det rätt många av i bägge böckerna. Många komman. Detta att bygga bisats på bisats lär vara vanligare i franskan. Och det händer att översättare väljer att försvenska meningsbyggnaden (det är vanligare i nyöversättningar av äldre verk). Men de är fler hos Chevillard än Carrère och det är knappast ett ovanligt val att bibehålla originalets meningsuppbyggnad (och hos Chevillard så skulle det omständiga i berättarrösten bli svårt att återge utan alla dessa utbroderade på varandra snubblande meningar i meningen).
Så den gemensamma svårgripbara tonen kan knappast förklaras en bart med meningsuppbyggnaden.

Snarare tror jag att ekon av översättarens röst finns kvar i ett översatt verk. Och att detta, även om man nuförtiden ofta vill att översättaren ska märkas så lite som möjligt, är en kvalité snarare än en brist.
Även om en översättning bör vara följsam (även om detta inte är ett självklart ideal, det har funnits tider då man sett annorlunda på översättarens roll) så blir en översatt text platt om det inte finns med något av översättarens tonfall. Det säflundorstadiuska i texterna är en styrka.

STITCHES

Veckans bild är tecknad av David Small och är från hans Stitches. En tecknad serie på 300 sidor med undertiteln "a memoir".
Den kom förra året och handlar om författarens uppväxt på 50-talet i USA. Och om en operation han genomgår.

Det är en rätt bra bok och tidsskildring. Small är vanligen bilderbokstecknare. Vilket man kan se i en del episoder. Ibland gör detta att rytmen blir lite avig då serien så att säja avbryts av mer bilderboksliknande berättande. Men effekten blir av och till annorlunda på ett positivt sätt.

En sekvens där huvudpersonen försöker stoppa in en kudde i ett örngott är en av de bättre där man ser bilderbokshandlaget hos tecknaren.
Och så den ovan. Som som vanligt blir större om man klickar på den.

Två Alan Stivell till samma pris som en

Den bretonska "Telenn Gvad" går över i den irländska "Foggy Dew" i detta spår från livealbumet A L'Olympia med Alan Stivell. Publiken är förståeligt entusiastisk.

Japaner, japaner, japaner

O (ej att blanda ihop med 0) har kommit till Japan i sitt bokgeografiska tema.

En japansk bok:
Shinichi Hoshi - Gåvan
Hoshis sf-noveller är som regel korta. Boken är på 128 sidor och innehåller ungefär trettio noveller. En del av de är humoristiska lätt satiriska berättelser. Andra är lyriska små historier som påminner om japanska sägner och spökhistorier. En av de bästa handlar om en man som ger sej ut för att köpa ett paket cigaretter men ingenstans i staden kan hitta någon av alla de tobaksaffärer som fanns där alldeles nyss.

En japansk författare:
Kobo Abe
Abe skrev många bra böcker av olika slag. Absurda pjäser, litterära thrillers (som Den förstörda kartan) och romaner av mer fantastiskt slag. Som mästerverket Kvinnan i sanden. Där en insektsamlare blir kidnappad av en by där byborna bor i sandgropar. Han hålls fånge hos en kvinna. Dagarna går åt till att skyffla bort sand. Sanden riskerar hela tiden att ta över. Allt är täckt av sandkorn. Under romanens gång utvecklas sakta förhållandet mellan mannen och hans fångvaktare.

En japansk bok jag vill läsa:
Ax, Volume 1: A Collection of Alternative Manga
Jag har läst alldeles för lite japanska tecknade serier. All manga handlar inte om robotgeishor eller basketspelande lönnmördare (inte för att det är nåt fel med såna) utan det finns japanska serier av alla slag.
Nyligen kom det en engelskspråkig antologi med så kallad alternativ manga. Som verkar spännande.

(bilden till inlägget har inget direkt med någon av böckerna att göra)

Böcker om böcker - en lista

Just nu läser jag en bok av Samuel R. Delany kallad The Jewel-Hinged Jaw. Som har undertiteln "Notes on the language of Science Fiction". Det är essäer, förord, recensioner och sånt. Alla texterna är lika pretto som om det hade handlat om riktiga böcker.
Såna här samlingar med essäer och kritik tillhör min favoritgenre. Och en bra sån här bok om böcker kan man återkomma till ofta.

På den här listan med tio av mina favoriter av denna slags böcker är böcker med flera kortare texter om olika böcker och författare. Alltså inte avhandlingar eller litteraturhistorior:

Honoré de Balzac - Om litteraturens teori och praktik
Mest om Balzacs eget författarskap. Men huvudnumret är en lång text om Stendhal som är mästerlig.

Roland Barthes - Kritiska essäer
Den här listan är ordnad alfabetiskt efter författarnamnen. Men Barthes passar bra efter Balzac. Då den bäste Barthes-texten, S/Z, är en närläsning av en Balzac-novell. Den finns då inte i den här artikelsamlingen. Där han istället skriver om diverse böcker. Bland annat Butter tar ordet-favoriten Zazie av Raymond Queneau.

Madeleine Gustafsson - Berättelsens röst
Artiklar om Christa Wolf, Arne Sand och Stendhal. Med flera. En viss betoning på tyskspråkiga böcker. Gustafsson är en av Sveriges bästa kritiker. Texterna här är intressanta. Och i slutet av boken finns biografier i urval av författarna som hon skriver om.

Folke Isaksson - Gnistor under himlavalvet
Tjugofem kapitel om tjugofem dikter. Kapitel om en medeltidsballad, kinesisk poesi, "Kommunismens vagga" och W. H. Auden. Han läser Edith Södergran, en Fria Pro-text och Artur Lundkvist. Och om ytterligare 18 dikter. En bok att ständigt återkomma till.

Ola Larsmo - Odyssér
Titelessän har undertiteln "Om 'tid' och 'rum' i den svenska nittonhundratalsromanen" och visst är det sent på 80-talet i boken. En genomgång av P. C. Jersilds författarskap bredvid en text om Frankenstein

F. R. Leavis - Essäer
Essäer om Ezra Pound, E. M. Forster, T. S. Eliot och flera. Bäst är texten om Gerard Manley Hopkins. Hopkins poesi har jag sen aldrig tyckt lever upp till essän av Leavis. Hopkins dikter blir som en skugga av den idé, den bild av Hopkins poesi som Leavis ger.

Artur Lundkvist - Vandringar i böcker
Samling med texter, mest artiklar i dagspressen, om svensk litteratur. Ofta lyfter man fram Lundkvists texter om utländska författare. Men då Lundkvist var så pass framgångsrik som introduktör så är de författare han presenterar där idel välkända namn för en nutida läsare. I den här tjocka samlingen finns recensioner av böcker av Eyvind Johnson, Harry Martinson, Bertil Schütt, Ivar-Lo, Stig Dagerman och en stor mängd andra svenska författare.

Jan Myrdal - Ord & avsikt
Boken har undertiteln "Ett resonemang". Det är en bok om läsning. Från Strindberg till Simenon. Med kapitelrubriker som slutar i utropstecken som "Brödskrivandet alltså!". En mycket underhållande bok.

Ezra Pound - Litterära essäer
Den enda nyttan jag har haft av att ha läst latin är att jag en gång i tiden kunde ljuda mej igenom de latinska styckena i essän här om olika Homeros-översättningar genom tiderna.

Göran Printz-Påhlsson - Slutna världar öppen rymd
"Essäer och kritiker 1956-1971" (kritiker är en pluralvariant av ordet kritik som man inte ser så ofta). Om pornografi, William Golding, Lovecraft, Diderot, protestsångare och sånt.

3 bra filmer

Lyran har som tematrio i dag att man ska berätta om 3 av sina favoritfilmer. Så:

Gregory's girl
It's a well known fact att Gregory's Girl, en skotsk komedi av Bill Forsyth, är en av mina favoritfilmer. Den är en av de bästa feel good-filmerna. Med många klassiska karaktärer och repliker. Som hur Gregorys vän Andy rabblar fakta och alltid inleder med "It's a well known fact..." på Glasgow-dialekt.

Pixote
Film från 1981 om en tioårig småkriminell pojke och hans vänner i den brasiliensiska staden Sao Paulo. Filmen börjar i ett ungdomsfängelse och har en del gemensamt med den senare fängelsefilmen Carandiru, också den regisserad av Hector Babenco. Men där den senare mest känns nattsvart så har Pixote en värme som gör att filmen trots att så många fruktansvärda saker drabbar dess unga hjältar ändå har något upplyftande över sej. Slutscenen påminner om slutscenen i Francois Truffauts De 400 slagen.

Tatjana
Finsk svartvit film. I första scenen låser en av huvudpersonerna in sin mamma i garderoben då hon inte kokat kaffe åt honom. Sen åker han och träffar en vän. De sitter i hans bil och dricker kaffe och sprit. Mycket kaffe, en hel del sprit.
Sen träffar de två östeuropeiska kvinnor. Och dricker stora mängder kaffe. Det säjs väldigt lite i filmen. Det är en Aki Kaurismäki. Det är en kärlekshistoria. Det är en underbar film.

Den här har jag väl ändå redan läst?

Jag har påbörjat Svält av Knut Hamsun. Denna norska korta roman från 1890 har jag inte läst tidigare.
Jag är emellertid rätt säker på att jag påstått att jag har läst den.

Och då också trott att jag har gjort det.

Det kan ibland inge en känsla av deja vu när man läser klassiker. Då handling och ofta också fraser känns igen från annat håll.
Just handlingen är kaqnske inte ett så stort problem med Sult. Redan det inledande "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania" (övers, Pelle Fritz-Crone) täcker en stor del av intrigen. Att jag sett filmen påverkar inte heller läsningen så mycket.

Men meningar och stycken känns bekanta. Och detta att boken påverkat så många senare stadsskildringar som jag läst ger en slags ekande effekt till texten. På postmodärnt vis så borde jag väl närma mej texten utan att tänka på dess inverkan. Men i så fall så skulle denne Hamsun bli något av en Stig Larsson- eller Jan Myrdal-epigon.

Det är trots allt en fängslande text. Man kanske skulle ge sej på fler av de där böckerna som man tror sej ha läst.

As small as a world and as large as alone - del 70

KLICKA HÄR
för att läsa det senaste avsnittet av min och Rasmus Grans serie.

Mellan alltid och aldrig

Mellan alltid och aldrig
är det som tingen äger rum
en andlös sekund
när man minst väntar det
förändras världen

sjunken in i sig själv
på sju hjärtans djup
är det som man plötsligt föreställer sig
en tid då stenar börjar att blöda.

Pia Tafdrup
1983
övers. Marie Silkeberg & Magnus William-Olsson
På danska i diktsamlingen Den inderste zone
på svenska i Tafdrup-urvalet Dagen ditt ljus. Dikter 1981 - 1994

Elixir

efter typ en halv timme hade läsken blivit kall och det. vem vill ha sa Marco. alla ville för utom jose sa jag vill inte. han gick hem. igenkligen ville Jag också gå hem men jag stanna för jag ville endÅ prov smaka och nästa dag var Marco nÄstan helt blOnd i håret och läraren och alla frågade och han sa jag har färjat. jag märkte jag kunde konsentrera mej bättre på leksjonen plus att sen kom Flaco och sa han kunde inte komma ihåg nästan ett enda ord på spanska.

I går såg jag kortfilmen Elixir (2004) av regissören Babak Najafi. Med manus av Alejandro Leiva Wenger. Som också skrivit novellen den bygger på. "Elixir" finns i hans novellsamling Till vår ära som kom ut 2001. Men jag läste den först i någon tidskrift (möjligen BLM).

Den handlar om en grupp invandrarkillar. En av vännerna får med posten en flaska med en dryck som när han dricker den gör att han blir blond, får blåa ögon och bättre resultat på proven i skolan. Novellen är skriven i en stil som påminner om språket i en del av Irvine Welshs (han med Trainspotting) bästa noveller. Fast istället för skotsk dialekt så berättar huvudpersonen på invandrarsvenska.

Det är en direkt fängslande historia som då när jag först läste den kändes väldigt ny. Den nyhetens kvalité har den lite förlorat med åren. Men det är fortfarande en väldigt bra novell.

Kortfilmen lyckas inte riktigt föra över originalets frenetiska energi. Och där novellen "Elixir" hade rätt starka skräckelement för att stärka den burleska effekten så betonar Najafi den komiska sidan av berättelsen. Vilket bryter udden av satiren.
Filmspråket här är inte alls lika starkt som Leiva Wengers prosa. Något som inte döljs av greppet att låta filmen ha en berättarröst.

Det är ändå en rätt rolig film. Den rätt billiga svennesminkningen av skådespelarna fungerar bra. Och den har ett lyckligt slut på en sidohistoria där en av våra hjältar bevisar sin kärlek genom att leende slå ner ett mindre barn.
Najafi har nyligen långfilmsdebuterat. Men Leiva Wenger verkar inte ha gett ut några fler böcker sen den korta debutsamlingen Till vår ära. Han lär syssla mest med dramatik nuförtiden.

Till vår ära kom ut i pocket. Så den ska väl gå att hitta på antikvariat. Annars finns ju bibliotek fortfarande. Kortfilmen Elixir finns på DVDn Memfis Shorts.

Citerat från veckans läsning

"Han blev stående på stentrappan utanför porten och myste mot solen.
Han tänkte:
Livet och solsystemet går förträffligt.

Det var ett citat. Han brukade använda det ibland. Det var någon bra karl som hade sagt det, han kom inte ihåg vem."
ur Fjorton dagar före frostnätterna av Sigurd Hoel, övers. Karin Stolpe

"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

Åtta länkar en lördag

Daily Supreme (1-3 och 4-12 + en extra)
Rick Veitch har på sin blogg publicerat en dagsstrippsseriepastisch från hans och Alan Moores stålmannenhyllning Supreme. De tolv stripparna fanns i ett specialnummer av serien och finns inte samlad i något seriealbum. I serien slåss denna variant på Stålmannen mot andra lätt förklädda seriefigurer.

A poem for Popeye
En av de han slåss mot bygger på Karl-Alfred. Flera poeter har anspelat på den klassiska dagsstrippsserien av E. C. Segar (som börjat komma ut samlad i en serie vackra böcker - jag håller på och läser den tredje delen, Lets you and him fight). Bland andra John Ashbery. Och den kanadensiska poeten Richard Outram vars “Diapason in Thimble Theatre” är en kärleksdikt om två bifigurer i serien. Comics Comics återger dikten med ett par kommentarer.
"And was their union steadfast as the constellations?/Or fraught with discord? Again, history does not relate:/and not just because Elzie Crisler Segar put aside his pen/to give up the ghost, in nineteen thirty-eight."

Om modellhus byggda av Gary Panther och Seth
Death to the universe skriver om två sinsemellan rätt olika alternativa serieskapare som bägge bygger små detaljerade modeller av byggnader på sin fritid.

Om en bortklippt scen i Let me in
Jag skrev i Om Låt den rätte komma in och förväntningar om att utländska filmkritiker ofta läste förhållandet mellan Håkan och Eli annorlunda än den svenska publiken. Den nya remaken verkar lite mer uttalat stödja den läsningen. Scenen på länken handlar om hur Eli först blir vampyr. Regissören förklarar sen i ett klipp varför den blev bortklippt.

En resa till världens ände
Stänk och flikar om boken som Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände bygger på.

Per Anders Fogelström-sällskapet och nobelpriset
"När han fortfarande levde brukade Per Anders Fogelströmsällskapet samlas på biblioteket på Kungsholmen och lyssna på radion.
De hoppades alltid att Sture Allén skulle säga hans namn
Detta skedde ju så klart aldrig och sedan intervjuades ordföranden i Fogelströmsällskapet som trots sin besvikelse ivrigt lånade allt av Cela och Mafhouz."

10 bra spanska filmer

Tre dagar försenad kommer så denna lista för att fira den spanska nationaldagen (+ 3 dagar):

Begärets dunkla mål
Det här är den där Luis Bunuel-filmen där två olika skådespelerskor spelar samma roll. Detta märkte jag inte förrän en bra bit in i filmen. Det var något skumt med filmen men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. De två skådespelerskorna är inte särskilt lika varandra till utseendet.

Crazy Summer
Något underlig svensk titel på denna film om två tonåringar. Den spanska titeln är Krámpack. Vilket lär vara ett fult ord. Filmen har fått flera priser. Bland annat ett par från festivaler med filmer med homosexuellt tema. Säkert gjordes det på dessa ett och annat skämt om regissörens namn - Cesc Gay.

Dracula
När Tod Browning i början av 30-talet spelade in filmen Dracula så använde man på kvällen samma rekvisita för att spela in en spansk version. Denna har mer liv än den engelskspråkiga. Finns som extramaterial på en del DVD-utgåvor av Browning-filmen.

El secdleto de la tlompeta
Underbar kortfilm av Javier Fesser.
Mitt liv utan mig
Den här filmen utspelar sej i Kanada med kanadensiskt folk som gör kanadensiska saker. Den spanska regissören Isabel Coixet gör filmer i flera olika länder. Den här handlar om en kvinna som får reda på att hon är döende och gör en lista med saker hon ska ha gjort innan hon dör. Sorglig men ändå upplyftande. Bygger på Nanci Kincaids novell "Pretending the Bed is a Raft". En bättre titel kan man tycka. Med Sarah Polley. Som vi gillar.

Rec 2
Här tänjer vi kanske på innebörden i ordet bra. Men denna Dawn of the Dead möter Exorcisten borde vinna någon slags high concept-pris. Om du när du såg Exorcisten tyckte att den filmen skulle ha blivit bättre med ett eller två dussin extra besatta flickor så är detta filmen för dej. Plus att den katolska kyrkan (som så ofta i spanska skräckfilmer) är de ansvariga snarare än de som räddar dagen.

Snuff-Movie
Alejandro Amenábars thriller från 1996 om en ung filmvetare som får höra ett rykte om filmer med riktiga mord. Det har gjorts flera filmer på samma tema. De är oftast rätt dåliga. Men den här är riktigt spännande.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Tidig rätt så underbar Pedro Almodovar.

Werewolf shadow
En av flera spanska varulvsfilmer skrivna av Paul Naschy som också spelade huvudrollen. Roligare än de Wolf Man-filmer som inspirerade dem. Naschy använde uppföljarformatet till att se på flera sidor av varulvskonceptet. Hans hjälte Waldemar Daninsky hade levt sen romartiden och karaktären hade också lite inspirerats av historien on den vandrande juden. Denna Daninsky-film har vampyrkvinnor och ett par smått surrealistiska sekvenser.

Ät mig!
Det här ska vara en av J.J. Bigas Lunas minst konstiga. Men den är nu ändå rätt så underlig.

Den goda modern

"The Good Mother", 2008 Gouache on paper, av Louise Bourgeois (© Louise Bourgeois Trust)
Om du av någon anledning är i (på?) Skärhamn så har det Nordiska Akvarellmuseet där en utställning med målningar av Louise Bourgeois. Som den ovan. Mycket rosa verkar det vara.
DN skriver om utställningen HÄR.

En självbetraktelse

Hur löjligt människornas beteende är! Sina samtida, som de leva tillsammans med, vilja de ej tala väl om; däremot vilja de själva bli lovordade av sina efterkommande, som de aldrig har sett och aldrig skola få se. Det är ju ungefär som om man skulle bedrövas över att icke även förfäderna överhopat en med lovord.

ur Självbetraktelser av Marcus Aurelius. Betraktelse nr. 18 i sjätte boken. Översättning Ellen Wester.

Bokgeografi Spanien

O har kommit till Spanien i sin bokgeografi. Det var den spanska nationaldagen igår. Vilket jag glömde bort och där för inte hade någon filmlista. Förra året listade jag emellertid 10 bra spanska böcker.

O vill att man ska berätta
om en spansk bok:
Barnhemmet av Gimenéz
Barnhemmet är ett seriealbum i lite samma genre som Maus eller Persepolis. Den skildrar livet för ett antal barn på ett barnhem i Francotidens Spanien på slutet av 40-talet och första halvan av 50-talet. Med korta episoder där olika barn på barnhemmet har huvudrollen.
En episod handlar om en vattentävling bland pojkarna. Där priset är ett fikonbröd. Vinnaren dricker femton glas. Han blir väldigt sjuk. Det här är en av de muntrare episoderna i boken. Som mest skildrar en fasansfull tillvaro.
Ändå finns det en värme i berättelserna. Gimenéz skildrar enstaka ljusa händelser (man skrattar åt en åsnas stora penis) och vänliga handlingar (en pojke hämtar vatten åt en annan som är sjuk, trots att det är förbjudet). Vilket inte gör det hela mindre fruktansvärt.
Teckningarna är levande i en stil som bryter mot det mörka innehållet.

om en spansk författare:
Alvar Núnez Cabeza de Vaca
På 1500-talet skrev denne författare en reseberättelse kallad Skeppsbrott. Såna här historier var roligare på en tiden. Berättaren blir efter sitt skeppsbrott tillfångatagen av indianer ,svälter och hamnar i krig. Det finns många reseskildringar från senare år som hade piggats upp om författaren hade haft det bara en tiondels så eländigt som Núnez.

om en spansk bok man inte läst man är nyfiken på:
Corazón de tango av Elia Barceló
För några år sen kom den korta romanen Guldsmedens hemlighet av Barceló ut på svenska. Det var en lågmäld vemodig kärlekshistoria med några kryddmått borges. Hennes roman om tangodansare har tyvärr inte kommit på svenska. Men den finns på engelska. Svenskan hade en recension av boken när den var nyutgiven i Spanien. Den verkar bra.

Ordets makt och vanmakt och förmåga att tråka ut en - om Jan Guillou om sitt skrivande liv

Alla som intresserat sej det minsta för författaren och journalisten Jan Guillou kommer att känna igen många av historierna i hans verkmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Han har berättat om en hel del av episoderna i tidigare intervjuer och artiklar.

De har då oftast varit bättre och livfullare än här där anekdoterna känns nedtonade. Som berättelsen om hur han blir arresterad av två män från SÄPO för IB-artiklarna. Tonfallet snarare än händelseförloppet skiljer bokens version från de tidigare. Berättelsen har förlorat sin karaktär som kroghistoria. Därmed har den kanske blivit något trovärdigare men också mycket tråkigare.

Boken staplar sådana här händelser på varandra. I alla hör man Guillous röst. Men det är något svagt över stämman och efter några hundra sidor börjar man bli orolig över hans torra hals.

Problemet är till en del memoarformen. Vad som skulle kunnat ha blivit en spännande pikareskliknande berättelse om den unge Guillous resa genom den svenska journalistiken störs hela tiden av att Guillou försöker försäkra läsaren om att detta var vad som faktiskt hände istället för att underhålla honom.

Flera av bokenas partier är om i sej intressanta företeelser. Och flera enskilda kapitel skulle nog ha fungerat rätt bra som läsning. Mängden anekdoter där Guillou spelar huvud- och, oftast, hjälterollen blir emellertid efter hand alltför många, effekten allför sövande.

Det finns ett par avsnitt där som lyser till. Delar av skildringen av fängelsetiden där Guillou blir vald in i ledningen för Fångarnas Fackliga Centralorganisation är underhållande. Liksom en historia om hur författaren tillsammans med Gunnar Ohrlander skriver en pjäs som de tror aldrig kommer att uppföras. Dessa är också de som mest bevarat karaktären av något man berättar på krogen.

I slutet av fängelsekapitlet återberättas ännu en gång historien om hur Guillou i sin cell läser Sjöwall/Wahlöö och får första gnistan till Hamilton-böckerna. Denna anekdot om den svenske maoistiske James Bonds tillblivelse har jag alltid tyckt saknar något.

Redan på den tiden fanns en skandinavisk författare som skrev framgångsrika och bra thrillers med en liknande politisk tendens som den i böckerna om Hamilton. Den norske författaren Jon Michelets romaner diskuterades en hel del inom den del av vänstern som Guillou tillhörde. Särskilt det där huruvida man kunde ta formen från en reaktionär genre och fylla den med radikalt innehåll.
Alltså detta Guillou plötsligt ska ha kommit på när han läste Sjöwall/Wahlöös polisromaner där de fyllt denna "högerstöpta form med någonting så i och för sig primitivt som propaganda för VPK" (anekdoten skiljer sej lite genom åren i hur pass enfaldigt Guillou anser att VPK-propaganda är). Michelet dyker upp i början av kapitlet om Hamilton. Men enbart som Guillous vän. Hans romaner nämns inte.

En roll liknande den som Sjöwall/Wahlöö spelar i skapelsemyten om Hamilton fylls i avsnittet om Arn-böckerna av en Artuir Lundkvist-roman. Detta stycke intresserade mej mer än de rätt långa om Hamilton. Då jag tycker om romanerna om Arn. Som är som en blandning mellan Ivanhoe av Walter Scott och de historiska novellerna i Ivar-Lo Johanssons Passionerna-svit.

Trots memoargenrens inneboende problem när det gäller struktur så får Guillou till ett rätt bra slut. Tyvärr läste jag pocketutgåvan. Där det kommer ytterligare åttio sidor om huruvida Guillou var KGB-agent.

Även om Ordets makt och vanmakt nog blir lite mer underhållande om man föreställer sej att Guillou varit sovjetisk spion hela tiden så är det svårt att ta det Expressen-avslöjande som extramaterialet handlar om på allvar. Historien förtjänar inte detta stora utrymme. Det gör boken liksom baktung.

Tyvärr håller Guillou själv en allvarlig ton här. Tidigare i boken skriver han om att en del saker fungerar bättre som komedi än indignationshistoria. Citaten från de borgerliga ledarskribenterna är rätt roliga och visar att det kanske hade kunnat bli en rolig satir av det hela.
Men ytterligare sextio upprörda sidor följer. Snarare än en rolig historia så är det en rätt tråkig sådan. Vilket det säkert också var. Men ibland är fiktionen lite mer underhållande.

Boken i stort har egentligen samma problem som detta extrakapitel. Många intressanta händelser och personer flyter förbi. Men det blir sällan riktigt underhållande.

(Bilden är gjord av Leif Zetterling och har inget direkt samband med boken, även om Zetterling är en av de personer som flyter förbi där)

Den 21:a december

"We're on a roll" med U.n.p.o.c & King Creosote/Gummi Bako


Från Fence Reunited. En samling med spår från lo-fi-skivbolget Fence från 2004.
U.n.p.o.c, som bara gav ut ett album (så vitt jag vet) var relativt stora i Sverige då P3 spelade singeln "Amsterdam" en hel del när den kom.
Den här är nog inspelad live.
Kom och se oss den 21:a december sjunger de. We're on a roll. Datumet i texten varierar i olika versioner.

69

KLICKA HÄR
för att läsa del 69 av As small as a world and as large as alone, tecknad av Rasmus Gran och skriven av Rasmus Gran och jag/mej vaddetnuheter.

Tematrio fel låt vann: tre nobelprisförslag

Lyran frågar i sin tematrio vilka författare vi hellre hade sett fått nobelpriset i år. Nu har jag inte något större problem med Mario Vargas Llosa - som var mitt förslag på bokstaven L i Lyrans nobelalfapet - men i alla fall. Tre nobelprisvärda:

Yasar Kemal
Mest känd för böckerna om Magre Mehmed (Låt tistlarna brinna, Och de brände tistlarna) som var mycket lästa en gång i tiden och fortfarande håller utmärkt. Kemal har fortsatt skriva vilket kanske inte märkts så mycket i Sverige då man här slutat att översätta hans böcker. Ett nobelpris hade kanske kunnat få ut några av hans senare verk och fått en och annan att ångra att de slutat ge ut honom.

Jan Myrdal
That would have been funny. Och då de i akademien säjer sej inte ta några politiska hänsyn så borde det väl inte heller föreligga några hinder. Med böcker som Rapport från en kinesisk by, Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, Barndom och Indien väntar så är Myrdal också en internationellt erkänd författare.

Pia Tafdrup
Danmark är en rik poesination. Så en dansk poet vore ett rimligt val. Och Tafdrup har skrivit många bra diktsamlingar. "Jag önskar ett hemligt språk mellan oss/ett som kan hejda det krig vi har fört", ur "Den första bokstaven" (övers. M. Silkeberg & M. William-Olsson).

uppdatering: det där med att Yasar Kemal inte har kommit ut på svenska visade sej vara inte helt sant när jag kollade efter. Åtminstone två romaner har blivit översatta på senare år. Det var ett uppehåll i den svenska utgivningen på en tio år. Min rättmätiga ilska visade sej ändå något malplacerad. Jag borde väl ta och läsa någon av de där kemalarna som bot.

5 bra taiwanesiska filmer

Idag är det Taiwans nationaldag. Jag har inte läst särskilt mycket taiwanesisk litteratur och hoppar därför över bokdelen och låter istället Taiwan idag representeras av en lista på fem filmer. Ibland buntar man samman filmer från Folkrepubliken Kina, Hong Kong och Taiwan under paraplynamnet kinesisk film. Men det är tre rätt olika filmtraditioner.
I alla fall - fem filmer av tre regissörer:

Hålet
Udda film av Tsai Ming-liang om en man som har ett stort hål i sin lägenhet. Som gör att han kan betrakta grannarna. Jag fick intrycket av att det var en komedi. Men jag är inte säker.

Lust, caution
Ang Lee har ett lite annat filmspråk i sina taiwanesiska filmer. Flera av hans amerikanska filmer, som till exempel Hulken, hade nog tjänat på att istället gjorts såsom taiwanesiska. Tyvärr kom mottagandet av den här att kretsa lite väl mycket kring enbart en aspekt av filmen.

Mat, dryck, man, kvinna
Den här tidiga Ang Lee-filmen skiljer sej en hel del i ton från den senare Lust, caution. En av en handfull filmer som fått matlagning att verka spännande. Och en film som gör en på gott humör.

Millenium Mambo
En av de mest firade taiwanesiska regissörerna heter Hou Hsiao-hsien. Det går en serie med hans filmer nu på Cinemateket. Den här från 2001 är den enda ur hans filmografi som jag har sett. Så jag kan inte säja hur representativ den är. Hans filmer brukar säjas vara kända för sin långsamhet, men jag tror i stort sett alla taiwanesiska filmer som jag har sett har varit långsamma.

Vad är klockan i Paris
Ännu en udda film av Tsai Ming-liang. Lite muntrare än Hålet. En ung man som saknar en kvinna som flyttat till Paris för fram stadens klockor till den franska tidszonen.

(Höstvisa, 9 oktober.)

"Oktober gjorde guld av lönnens löv."*
(Rimord:klöv.)

Oktober spillde blad i höstens brunn.
(Rimord: mun.)

Oktober gjorde skogen tom och gles.
(Rimord: parentes, alt: katekes.)

Oktober gjorde stigen tung och mjuk.
(Rimord: duk?)**

Oktober tände facklor på vårt berg.
(Rimord: ärg)

Oktober gjorde mull av sommarns blad.

En skrika.
En orre.
En tjäderhöna.
En älgtjur.
Ett häftigt regn, verkligen häftigt.
Drivande moln, så att säga.
En kort solglimt.
En plötslig stormby.
En ofrivillig väntan.
Vända.

Allt som gått sönder.
Allt som aldrig tycks kunna gå sönder.

Eller: Oktober gjorde guld av lönnens löv
och aspens krona började att brinna.
När morgonsolens yxa molnen klöv
flög orren in till skogs - rädd att inte hinna.

Dröja.

Röta.

En dag då ingenting tycks ske på lek.
En dag så tunn och vackert lungsotsblek.

* Ur en sång av Charles E. Ives.
** Under inga som helst omständigheter: sjuk!

Bengt Emil Johnson
ursprungligen i Bland orrar och kor (1989), också i Johnson-urvalet Vittringar.

100 %

Bild av Paul Pope

Ett seriealbum som jag läser just nu är 100% av Paul Pope. Den är bra hittills.
Jag har den häftade utgåvan. Omslaget till det är inte alls lika snyggt som det till det inbundna albumet. Som då pryds av bilden ovan (plus text).

(Om du klickar på bilden blir den cyberpunkigt stor)

Mario Vargas Llosa, baby

Mario Vargas Llosa är en av mina favoritförfattare. Från novellsamlingen Valpar (en tunn samling som kan fungera bra som introduktion) till den komiska och oanständiga Pantaléon och soldatbordellen. Han har skrivit böcker av flera olika slag.

Men bäst och en av de bästa romanerna någonsin är Kriget vid världens ände från 1981 om ett folkligt religiöst uppror i Brasilien på 1800-talet. Boken är tjock. Och en sån där bred episk berättelse folk brukar påstå att de vill läsa.
Men samtidigt så mycket mer. Min bror beskriver romanen som en "makalös skröna om ett kristet uppror i sydamerika på 1800talet.
Innehåller våldtäkter, galna frenologer och allmän misär
Bäst".

Till saken hör också att romanen måste ha tagit ett tag att skriva och att Llosa nog hade en annan syn på folkliga resningar när han avslutade den än när han påbörjade den. Detta finns i romanens undertext och ger en extra spänning åt berättelsen.

Llosa kom så vitt jag vet aldrig att skriva någon bok som riktigt kom i närheten av Kriget vid världens ände igen. Även om en del tycker annorlunda. Den sanna berättelsen om kamrat Mayta som kom ut efter den är en rolig och spännande roman. Men sen började Llosa syssla med politik och sånt.
Den sista av hans böcker jag läst är (tror jag, jag har läst en grön bok som möjligen är senare men av den minns jag bara att den var grön) Till styvmoderns lov. En pornografisk rätt rolig bagatell. Men på senare år har en del nyare böcker fått gott mottagande. Och en av dem har blivit en dålig film.

Men Kriget vid världens ände är en väldigt bra bok. Läs den.

Nobelpriset...

i medicin gick i år till Robert Edwards. Ett val som är ovanligt såtillvida att det han fick priset för, mänsklig befruktning utanför livmodern eller in vitro-fertilisering, var något som gjordes första gången för mer än trettio år sedan. Medicinpriset brukar gå till rätt så nya upptäckter och genombrott.

När det gällde Edwards så ville man emellertid vänta tills det att de första provrörsbarnen växt upp och inte fått några oväntade bieffekter.

Vilket får mej att tänka på Fredric Browns novell "Jaycee" från 1958. Det är en kort novell. Tar upp två sidor i The Best of Fredric Brown. Den tillhör hans så kallade short-short stories. Vinjetter på 3-400 ord. Brown brukar anses vara något av en mästare på formen. De flesta av hans kortnoveller är science fiction men han har också gjort flera deckar- och skräckhistorier i formatet. I min engelskabok på högstadiet dök ett par av dessa short-shorts av Brown upp. Bland annat "Abominable" först publicerad året efter "Jaycee". Fast "Abominable" trycktes i en herrtidning kallad Dude, en av flera Playboy-kopior.

"Jaycee" är s/f. Och trycktes i en s/f-mDen korta novellen handlar om parthenogenesis, eller så kallad jungfrufödsel (förvisso någonting helt annat än in vitro-fertilisering, men vi håller oss åtminstone inom reproduktionsmedicinen).
50 miljoner barn är så kallade parther. Den första parthen föddes en tio år innan de andra. Nu när han blivit vuxen visar han sej ha hobbies som att åka vattenskidor utan skidor ("Told me that with faith he wouldn't need them") och när martiniarna tar slut på ett cocktailparty så förvandlar han vatten till gin.

I början av novellen hörs en läkare muttra "fifty million Jaycees". "Once before in history there'd been a virgin birth. Now fifty million virgin-born boys were growing up." Om tio års tid så kommer världen i novellen att ha femtio miljoner unga män med samma förmågor som Jesus Kristus. När läkaren i novellen inser detta så utstöter han ett förtvivlat nej.

Den första jaycee i novellen föds 1980. Det första provrörsbarnet föddes 1978. Hittills har hon så vitt jag vet inte utvecklat några övernaturliga förmågor.

"Jaycee" är rätt typisk för Brown. Kort och humoristisk. Men kan knappast säjas tillhöra hans allra bästa.

Liten som en planet

KLICKA HÄR
för att läsa den sextioåttonde delen av As small as a world and as large as alone av Rasmus Gran och mej.

every day is just the same

"Work" med Broder Daniel
Jag minns hur fåniga man tyckte Broder Daniel var de första gångerna man såg de på TV med deras fritidsgårdsglamstil.
Men "Work" var svårare att avfärda.

They Call It Low Content Mode Week

Ja på utrikiska då.

Det kommer inte att finnas så mycket nytt att läsa här den här veckan. I got stuff to do (också utrikiska).
Nåt inlägg om dagen blir det säkert ändå. Jag tror det är en nationaldag i veckan. Och jag hade tänkt skriva något om Arthur Penn som dog förra veckan. Samt om Gilbert Hernandez-delen av Love and rockets - new stories 3.

Kort om den om jag inte hinner: Han har två serier i numret som hänger samman. Den längre är en s/f-historia och rätt så bra. Den kortare är en "Sad Girl"-serie som den i förra numret. Den är inte lika bra. Om Jaime Hernandez' insats skrev jag att den skulle kunna fungera som en introduktion till Jaime Hernandez. Gilbert Hernandez' serie är emellertid inte alls att rekommendera som den första av hans serier att läsa.

Citerat från veckans läsning

"Efter två månader[...]avbröts byggandet av biblioteket på order av de lokala myndigheterna och, samtidigt antar jag, hoppas jag, även allt bokskrivande - för vad skulle man nu med nypublicerade böcker till, var skulle man ställa dem, sortera dem, katalogisera dem, etikettera dem och ge fan i dem, var lagra dem, var kasta dem? Det är klart, såvida det inte var författarna som plötsligt och samfällt inställt verksamheten - vad ska man skriva böcker för? - och därigenom orsakade att bygget avstannade."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"It is still a little odd to look at whom some major authors felt to be their greatest influences."
Samuel R. Delany, ur "Critical Methods/Speculative Fiction" i The Jewel-Hinged Jaw

10 bra tyska filmer

Ännu en nationaldag, ännu en lista: Blecktrumman Volker Schlöndorffs (jo, han heter så) lyckade filmatisering av Günther Grass-romanen om pojken som väljer att stanna i växten. Dr. Mabuses testamente Den tyska filmklassikern über alles. De andras liv Jag kan inte påminna mej att ha sett en enda östtysk film. Det fanns mycket intressant i den östtyska litteraturen men dess filmproduktion har ett sämre rykte. Men efter återföreningen har ämnet Östtyskland varit vanligt inom tysk film. Som den här från 2006 av Florian Henckel von Donnersmark (ett roligt namn är inte ett måste för att lyckas inom den tyska filmen - men inte verkar det skada inte). Dvärgar har också varit små Werner von Herzogs film om en framtida värld enbart befolkad av dvärgar. Emmas lycka Bara för att en film är tysk så behöver den inte vara grå och dyster. Det här är en romantisk komedi. Om en man som får reda på att han ska dö i cancer förvisso, men ändå. Filmen har en offbeat rytm och en sympatisk hjältinnan. Den gör en på gott humör. Heimat 2 Världens längsta spelfilm enligt regissören Edgar Reitz. Varför han anser att det är en långfilm och inte en TV-serie är lite oklart. Även om de 13 långfilmslånga avsnitten i en del länder visades på biograf. Här hemma gick den på TV. Om ett gäng unga konstnärer och musiker mellan åren 1960 och 1970.Himmel över Berlin "I'm not gonna tell about a girl." Ett av flera samarbeten mellan författaren Peter Handke och Wim Wenders. Om en ängel med hästsvans som går omkring i Berlin och lyssnar på människors tankar. Men dödligheten lockar. Peter Falk (Columbo) spelar sej själv i rollen som en före detta ängel. Katzelmacher Inte för att det är något fel på Fassbinders sena melodramer. Men det är något visst med hans early funny stuff. Som den här hans andra långfilm. Nosferatu F. W. Murnaus film från början av 20-talet. Bygger på Bram Stokers roman Dracula men har en egen ton mer lik en folksaga. Två tyska systrar Margarethe von Trottas film om två prästdöttrar där den ena blir terrorist. Terrorism är ett vanligt ämne i tysk film i allmänhet och Trottas filmer i synnerhet. Det här är en av de bästa på temat.