När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.
I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några kortare serier av Basil Wolverton.
"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.
"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.
I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme. Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad.
Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".
Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.
Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog 2008. Han var en av de främsta amerikanska serietecknarna.
"Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?
(Först publicerade den 23:e mars 2009. Det här var från början två inlägg postade efter varandra. Som jag har slagit ihop.
Det första av dem hette ursprungligen Superduperman (länk till originalet med kommentarer där jag nämner Grant Morrisons försvar av Stålmannen-fantasin)
Svenska MAD har som Jonas Thente uppmärksammar i DN-bok fyllt femtio år. Serierna i det här albumet är från innan den svenska versionen började komma ut. Men några år när jag läste tidningen så repriserade de flitigt från den amerikanska tidningens första år. Jag har ett slitet ex av numret där Svenska Mad firade 50 nummer. Lasse O' Månssons inledande kolumn gav på den tiden den svenska utgåvan lite av en egen identitet.)
Jag läste nyligen på nån annan blogg, kanske David Nessles eller Pidde Anderssons, om när man läste MAD-parodier på filmer man inte sett. Den erfarenheten gjorde även jag i tonåren. ("Har du sett filmen?" "Nä." "Läst boken då?" "Nä, men jag har läst MAD-versionen.") Vissa filmer var svåra att ta på allvar när man väl såg dem - Star Wars till exempel. Andra fick en ytterligare dimension.
SvaraRaderaJag tror jag har läst rätt många Mad-parodier innan filmerna. Omen, Maratonmannen.
SvaraRaderaStar Wars är svår att ta på allvar - ändå är det rätt många som klarar av det.
Pidde Andersson gav mej ett visitkort med hans bloggs adress på när vi presenterades för varandra på nån fest. Det var lite underligt beteende.