Sarah Kirsch och Enhörningsserien

I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad bok. Jag kunde lite förstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo":

NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.

Översättningarna av denna och övriga dikter i volymen är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

Bild av Kevin O'Neill.

(Också det här jubileumsinlägget är två styckna hopfogade, först publicerade den 28:e maj 2009 och den 20:e maj 2009.
I dag har jag då inte gått till parken och satt mej och läst poesi.
Bilden är på Nemos skepp Nautilus som det ser ut i Alan Moores och Kevin O'Neills League of extraordinary gentlemen. Det har inget direkt med östtysk poesi att göra men jag lät det illustrera dikten "Noak Nemo" när den var veckans dikt då den 20:e maj förra året - i en bättre varmare tid.)