Return of the Ti-Girls av Jaime Hernandez

Det kom för ett tag sen ut ett nytt seriealbum av Jaime Hernandez kallat God and science: Return of the Ti-Girls. Serien har tidigare gått som följetong i två nummer av Love and Rockets. New stories (den tredje versionen av L & R, en tidning som också innehåller serier av Jaimes bror Gilbert Hernandez). Då kallad
"Ti-Girls adventures Number 34".  Då skrev jag såhär om den:

Jaime Hernandez "Ti-Girls adventures Number 34" är en serie på fyra delar, två i varsitt nummer av Love and Rockets. New stories, på tillsammans hundra sidor.

I serien "Day by day with Hopey" från den förra reinkarnationen av Love & Rockets (finns också i det lysande albumet the Education of Hopey Glass) spionerar Maggie och Hopey på en av Maggies grannar som varje kväll står på sitt tak iförd en superhjältinnedräkt. Det är en stillsam lite märklig scen. Och Locas-historierna, som berättelserna om Maggie och Hopey brukar kallas, har ofta såna här utom-realistiska inslag.

De har minskat genom åren. I seriens början så var Maggie en mekaniker, vilket i Locas-universumet var ett glamoröst jobb där man reparerade robotar och åkte till platser där det fanns dinosaurier. Detta försvann med tiden och det fantastiska gjorde bara enskilda nedslag. De flesta av dessa hade att göra med deras vän Penny Century.

Serien här utgår också från Penny Century som visar sej dels ha fått superkrafter, dels ha blivit galen. Kvinnan på Maggies tak är en riktig superhjältinna som bevakar Maggie för att se om Penny ska söka upp henne och plötsligt befinner vi oss i en värld där superhjältar finns och titelns Ti-Girls är ett kvinnligt superteam som en biperson i de senare Locas-historierna bestämmer sej för att gå med i.

Om en av Jaime Hernandezs tidigare utvikningar från Locas-historiernas huvudfåra, serien Whoa Nellie! som handlade om den i denna värld underligt populära sporten damwrestling, var något av en bagatell så framstår den nu som djupsinnig i jämförelse.

Jaimes teckningar av de många trikåklädda damerna är levande och framförallt slagsmålen har en stark dynamik över sej. Men historien är mindre en som skämtar med klichéer än en som är nedtyngd av samma klichéer. Superkrafterna berättas om snarare än att de visas, vilket säkert är så det var i de serier som Los Bros Hernandez läste när de växte upp.

Även om superkrafterna inte används på något särskilt inspirerat sätt så är själva slagsmålen skickligt tecknade. Ett av de bästa partierna finns i det senaste numret med ett fängelseupplopp. Så det är en hel del underhållande vackert tecknat våld. Under hundra sidor.

I en tidig Locas-serie så berättar Maggie för sina vänner om den gång hon var en sidekick till en superhjälte. Det är en underhållande serie med ett bra slut där vi ser seriens tre huvudpersoner föreställa sej vad de skulle göra om de hade superkrafter.

"Ti-Girls Adventures..." påminner en hel del om denna tidigare serie, särskilt när Maggie även här mot slutet träder in i historien, nu tjugo år äldre, långsamt gående genom en värld av flygande springande sparkande kvinnor. Men denna tidigare serie var på tio sidor.

Att bläddra i serien är en fröjd i kraft av Jaime Hernandezs teckningar. Men hundra sidor är väldigt långt för en enkel superhjälteserie.
Som åtminstone avslutas i detta nummer. Förhoppningsvis kommer Jaime Hernandezs att åter ge sej i kast med riktiga serier i nästa nummer. För att tala med den unga Hopey Glass:





(Från 25 oktober 2009. Albumutgåvan är ytterligare 30 sidor längre, den innehåller lite nya scener och en epilog. Vem vet, detta kanske är precis det som serien skulle behöva. Men jag betvivlar det. Albumet har hårda pärmar och är lite större än den tidning serien först gick i. Så den är nog snygg i bokhyllan.
Jaime Hernandez gav sej mycket riktigt i kast med "riktiga serier" efter den här. Som den lysande "Browntown" i numret direkt efter. Och i den längre "The Love Bunglers" som faktiskt påminner lite om "Return of the Ti-Girls" i tonen. Även om den är helt fri från superhjältar. )