Läst i juli

Eleanor Arnason - Big Mama Stories
Novellsamling med sf-berättelser inspirerade av amerikanska s. k. tall tales. Mycket underhållande.

Warren Ellis (text) och Tula Lotay (bild) Supreme Blue Rose
Seriealbum. En slags fortsättning på Alan Moores Supreme. Jag ska inte skriva att jag kommer att skriva något mer om albumet här för när jag skriver att jag ska skriva mer om något så gör jag det sen inte men jag kommer att skriva något mer om albumet här snart.

Asli Erdogan - Stenbyggnaden
Turkisk roman, lite som en samling prosadikter.

Anneli Furmark - Den röda vintern
Seriealbum. Utspelar sej i Norrland på 70-talet. En ung maoist har ett förhållande med hustrun till en av sina arbetskamrater. Berättelsen fångade mej inte riktigt.

Sara Lidman - Marta, marta. En folksaga
Pjäs om Norrland och kapitalismen. Positivt överraskad.

Mark Millar (text) och Goran Parlov (bild) - Starlight
Underhållande seriealbum om en åldrad rymdhjälte (lite som Blixt Gordon). En dag behöver planeten han räddade i sin ungdom åter hans hjälp.

Grant Morrison (text) och Sean Murphy (bild) - Joe the Barbarian
Medan det här seriealbumet föll platt. Snyggt tecknat dock. Jag skrev om det första numret av serien HÄR när det kom ut 2010. Då tyckte jag visst serien var lovande.

Gerald Murnane - Korntäppa
Australiensisk roman om varför Murnane slutade skriva romaner ungefär. Också en självbiografisk berättelse om att läsa berättelser.

Nervsystem, Ung dansk poesi, red. Jonas Rasmussen
Ovanligt omtalad poesiantologi.

Pia Tafdrup - Springflod
Mindre ung dansk poesi. Fast den kom 1985 då Tafdrup var rätt så ung.
"jeg slår ett grønt sjal/omkring mine skuldre/for at bevare de sidste dråber af sommerens sol/en tid endnu/duften af frugten jeg spiste."

För Marx och Att läsa Kapitalet

När jag lite över tjugo år så läste jag Ekonomisk historia på Lunds universitet. Innan en föreläsning satt jag utanför salen med mina kursare och väntade på att föreläsaren skulle komma. Jag satt och läste i Att läsa Kapitalet av Louis Althusser och Étienne Balibar. När vår föreläsare kom sken han upp när han såg min bok och sa att alla läste den när han var ung.

Nuförtiden läser jag sällan böcker som Att läsa Kapitalet och För Marx (en samling essäer av Althusser om Karl Marx). Så när jag tar fram dem för att bläddra i dem så tror jag inte att jag kommer att begripa böckerna. Men texten är fullt begriplig. Det är som att cykla. (I och för sej kan jag inte cykla.)

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om alla böckerna i mitt bibliotek,  en och en (eller som här tre), i alfabetisk ordning).

Det går en åska genom tidevarvet av Carl Jonas Love Almqvist

Nästa bok i min genomgång av mina böcker skrev jag om när jag först fick den. Folke Isakssons Almqvist-urval "Det går en åska genom tidevarvet". Du kan läsa inlägget  HÄR.

Jag skriver bland annat:  
"Näst efter Drottningens juvelsmycke så är "Det går en åska genom tidevarvet" den bästa Almqvist-bok jag läst".
Jag har inte Drottningens juvelsmycke. Boken gick sönder.

Västerlandets imperialism i Kina under 400 år

Kanske är det på nåt sätt passande att mitt ex av Rewi Alleys och Hans Millers Västerlandets imperialism i Kina under 400 år luktade lite skumt när jag först införskaffade den.
Boken är utgiven på Gidlunds 1973 i samarbete med Svensk-kinesiska vänskapsförbundet. Något som gör att vi kanske ser lite misstänksamt på den i dag.

Men det är en mycket intressant bok. En samling utdrag och citat ur västerländska tidningar och historieböcker om Kina sammanställda i kronologisk ordning efter den tid de skildrar.

Västerlandets imperialism... är skriven på engelska men finns så vitt jag förstår bara på svenska.
Jan Myrdal beskriver i förordet hur han besöker Alley (en nyzeeländare som bosatte sej i Kina på 20-talet) och Myrdal berättar för Alley att han "funderade på att låta den koloniala eran skriva sig själv. Ställa samman citat för att låta de handlande själva beskriva skeendet." Alley skrattar och säjer att han har satt samman en sån bok. Och tar fram tre tjocka pärmar. Som i stort sett utgör boken.

De sammanställda citaten här blir till en spännande skildring av hur västerlandet såg på Kina. Från Marco Polo till slutet av 1910-talet. En del röster, som Mark Twain och Eduard Bernstein (den senare kallas för revisionisten Bernstein i kommentarerna till citaten, bokens politiska tendens finns ju) känber man igen. Men de flesta är bortglömda journalister, militärer, missionärer, politiker.

Boken är en läsupplevelse inte riktigt lik någon annan. Och lukten försvann efter hand.

Vänsterextrema varulvar i Malmö

"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."

Jag hittade till Han åt mitt hjärta av Viktor Algren efter att Algren skrivit uppskattande om Butter tar ordet på sin blogg. Detta tyckte jag tydde på god smak. Plus att boken handlar om varulvar och jag har alltid gillat varulvsberättelser.

I boken blir hjälten viten av en varulv och blir sen själv varulv. Tillsammans med en varulvskompis som liksom han gillar RAF bestämmer han att använda sitt varulvskap till att ha ihjäl folk han ogillar av politiska skäl. Argumenten för detta är lite underliga även ur Rote Arme Fraktions-logik (en logik jag alltid haft svårt att följa).

Ronanen är utgiven på ett litet vänsterförlag. Hade boken getts ut på ett större förlag så hade kanske en del av dessa mord lett till en del uppmärksamhet då de som blir mördade är rätt dåligt maskerade.

Kanske hade ett större förlags redaktörer behövts här och där för att dra åt i romanväven. Men risken hade väl funnits att det egensinniga med berättelse också försvunnit.
Blandningen av politiskt-litterära diskussioner, en varulvarnas historia och groteska homoerotiska sexscener blir ändå rätt fängslande.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Ur Skuggor av Chenjerai Hove (1956 - 2015)

"De sjunger, alla barnen som lär sig att beskriva utseendet hos den de vill gifta sig med. De beskriver brösten hos den som skulle kunna amma deras barn. Den med den långa halsen är min. Den med bröst som spricker av mjölk är min. Pojkar, ta inte den med en glipa mellan framtänderna, hon är min. Flickor, pojken som spelar banjo är min. Kan ni inte se hur hans ögon slukar mig när han spelar banjo?
Barnen sjunger om varje välbekant ting, nhengure, fågeln, som jagar efter ugglor för att lura de andra fåglarna i många år, och hotar alla med horn som inte finns där."
ur Skuggor av Chenjerai Hove, övers. Roy Isaksson

Citerat från veckans läsning

"Av dessa städer ska inget bli kvar utom vinden./(Huset gör tjuven glad: han länsar det kvickt!)/Vi vet att vårt liv var ett mellanspel/och efter ska komma: ingenting av vikt."
ur "Till minnet av B. B." i Jag behöver ingen gravsten av Bertolt Brecht, övers. Arnold Ljungdal

ur Supreme Blue Rose av Warren Ellis (text) och Tula Lotay (bild)

Varför är det så ont om Q? frågar Hasse Alfredson

"Här ska alla världens bokstäver samlas i en stor hög! Alla böcker ska bli tomma! Alla skyltar ska bli vita!"

Varför är det så ont om Q?  är en av Hans Alfredsons mest populära dagböcker. Aöfredson läste också upp den själv i tv (i ett program som finns på Öppet arkiv). Boken är illustrerad av Björn Berg.

Jag har böcken i Önskeboken. En ungdomsbokserie Bonniers hade som har starkt nostalgivärde för mej.
Jag ser dock i boken att mitt yngre jag inte fyllt i Bovens namn. Kanske för att man skulle fylla i för- och efternamn. Och om jag minns rätt lät jag honom heta Ripipip efter Ripipip i Narnia-böckerna.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Rosa rummet eller operabaren eller dylikt

Viktor Barth-Krons nyckelroman Gröna gården kallades för en ny Röda rummet när den släpptes. 

Men Hans Alfredson hade skrivit en ny Röda rummet redan 1967: Rosa rummet. Den är tyvärr inte så bra. (August Strindberg själv skrev en ny Röda rummet redan 1904: Götiska rummen. Den är bra.)

"Olles tavlor hette 'Komposition I till XIV'. Nian var bäst, ty den var störst."

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Å vilken härlig fred! - En beredskapsrevy av Hasse å Tage

"Men Frippe Johansson - som sitter där på femte bänk - va ska han göra? Han kan ju inte hoppa opp och sjunga visor om Sydafrika. Med den sångrösten han har är jag säker på att han skulle skada frihetens sak. Men alla tjatar på honom: Gör nånting, Frippe, för friheten och freden! Då kanske Frippe lämnar ett par spänn till nån insamling. Och då får han så gott samvete så han går på Hamburger Börs och tar en grogg. Men då är där nån som sjunger i örat på honom ur högtalaren att du ska inte sitta där och ha gott samvete, bara för att du har lämnat från dej nåra kronor, Frippe! Och då får han en släng av samvetet igen och lämnar en femma till. Och det tycker jag är bra gjort av Frippe. Mer kan man inte rimligtvis begära av Frippe Johansson. Jag menar vad ska han annars göra? Ska han bli neger?"

AB Svenska Ords Å vilken härlig fred! sattes upp på dramaten 1966. Den kallades för beredskapsrevy och var skriven av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Den kom mellan deras revyer Gula Hund och Lådan.

Trots att Å vilken härlig fred! var en framgång så tillhör den inte de mer kända av Alfredsons och Danielssons revyer. Kanske för att den inte finns som skiva eller film utan bara som bok trots att författarna påpekar i förordet att "Folk tror att det är så besvärligt att läsa  pjäsmanuskript. Det är det inte alls. Det är mycket lättare än att t.ex. spela dem."

Å vilken härlig fred! är tillsammans med Spader Madame författarnas mest uttalat politiska revy. Temat är krig och Sverige under Andra världskriget en stor del av intäkterna gick till Amnesty.

Det går att se pjäsen som en del av den tidens allmänna vänstervåg. Men det är till Amnesty pengarna går, inte till FNL. I ett avslutande sångnummer om hur mycket bättre världen blir i framtiden pågrund av publikens slantar till Amnesty sjungs "Råder friden i Vietnam?/Ja! Ja!/Skickar dom den fjärde juli/telegram till onkel Sam?/O yes!". Och här sätter man gränsen för pjäsens radikalism: fred i Vietnam snarare än USA ut ur Vietnam. 

Å andra sidan kritiserar slutsången förutom Sydafrika och USA också Sovjet och Kina och faller därmed inte in i den blindhet för en del länders övergrepp som en del av den tidens vänsterlitteratur ibland hade (att kritiken mot kina uttrycks i smått rasistiska termer är en annan del av det tidstypiska med pjäsen).

Intressantast ur politiskt synpunkt tycker jag är ett avsnitt där det framställs ett Sverige där nazisterna tagit över (ett tema som Alfredson skulle återkomma till i en senare roman) 

och där inte mycket av vardagslivet är annorlunda än i dag. "Nästa gång ska jag förbanne mej inte rösta på nationalsocialistiska arbetarpartiet. Jag ska rösta på nationalsocialistiska

folkpartiet."

I ett annat avsnitt tar Sverige över världen. Och man diskuterar om man får skämta om Hitler. Hitler spelas så klart av Ernst-Hugo Järegård (se bild nedan) som snabbt drar flera hitlervitsar.

Allt som allt så är det fortfarande en rätt roande revy. Även om man skulle önska den ibland var mer oroande.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Smurf-svar

I år hade vi en tydlig vinnare i smurfa dikten. Bernur (som har en läsvärd blogg) svarade rätt på alla fem poeterna.

De rätta svaren är:
1. Ferieminder II av Yahya Hassan. Hassans dikter känns igen på att de bara har stora bokstäver. Hassan inspirerades till detta av hulkkonton på twitter (eller enligt en del av Michael Strunge).

2. Ariel av Rut Hillarp. "När stormen kommer är du redo."

3. Den vackraste visan om kärleken av Ture Nerman
"Den vackraste visan om kärleken/kom aldrig på pränt./Den blev kvar i en dröm på Montmartre/hos en fattig parisstudent.//Den skulle ha lyst över länderna/och bringat en vår på knä,"

4. Andra elegin av Rainer Maria Rilke. Ur Duinoelegierna. "Förfärande är var ängel." Tolkad av Erik Lindegren. Jeder Smurf ist schrecklich.

5. Äktenskapsfrågan (I) av Sonja Åkesson. Dikten kallas ofta "Vara Vit Mans slav" efter den återkommande inledningsraden. "Vit Man inte tåla stekad Mat./Vit Man inte tåla Dum mening."

Ur Ragtime av E. L. Doctorow 1931 - 2015

"Det var en varm dag och himlen var blå. Ju högre han steg, desto avlägsnare blev ljuden från gatan. Han kunde se sitt eget namn uppochner på baldakinen till Palaceteatern fem kvarter norrut. Bilar tutade och spårvagnar stockade sig när förarna stannade för att ta reda på anledningen till uppståndelsen. Polis till häst blåste i sina visselpipor. Allt var uppochner - bilarna, människorna, trottoarerna, den beridna polisen, husen. Himlen var vid hans fötter."
ur Ragtime av E. L Doctorow, övers. Olov Jonason

Gummitummen av Hans Alfredson

Gummitummen är en roman av ett slag av Hans Alfredson från 1966. Den har undertiteln "Skizzer ur en fren dagbok" och är en absurd och rolig historia.

Boken inleds med en dagboksanteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."

Gummitummen har ingen direkt handling. Mitt favoritstycke handlar om franska revolutionen och är rätt typiskt för boken:

"Söndagen den 16 oktober

Idag har jag hela dagen firat trehundraårsminnet av franska revolutionens utbrott - stormningen av Bastiljen. Kåken har jag dekorerat med girlander i de franska färgerna: rött, gult och grönt. För full hals har jag skrålat La Petite Valse och gång på gång har jag stormat en barrikad, som jag uppfört framför spisen. Jag har skrivit hemliga meddelanden, som jag sedan har ätit upp, jag har dansat, jag har berusat mig på likörpraliner. Katten har fått vara med. Hon heter Bengt."

Boken illustreras av "äkta teckningar" gjorda av författaren. Som denna lilla man:

                                                                                  

Smurfa dikten - sjunde årliga tävlingen

Välkommen till den sjunde årliga smurfa dikten. Smurfa dikten är en tävling som infaller på Belgiens nationaldag där jag ändrat fem dikter till hur smurferna i den belgiska serien skulle läsa dem.
Smurfa vilka originaldikterna och författarna är i kommentarerna. Inga priser är också priset. En ledtråd: de är ordnade i alfabetisk smurf efter författarnamnet.

1.
VI SMURFEDE TIL BEIRUT AD DE ØDE BJERGVEJE
DEN ENESTE MODĶØRENDE SMURF VI SMURFEDE PÅ VORES SMURF
VAR EN TOPLØS SMURFETTE I EN MATSMURFAT CABRIOLET
HUN SMURFEDE UD TIL AT SMURFE VARMEN
DA MORFAR SMURFEDE ØJE PÅ HENDE
VAR HAN NÆR SMURFAT AF VEJEN
HAN SMURFEDE BILEN OCH SMURFEDE EN SMURF I VEJKANTEN
SMURFEDE OM TILGIVELSE FOR HVAD HANS ØJNE LIGE HAVDE SMURFET

2.
Smurfig smurfar du i skymningen.
Smurfar dina sinnen över jordens multnande smurf
och den smurfade kusten.
Smurfa
smurfet av nymånens skära genom smurferna
och det silvriga smurfet från stjärnorna som smurfar ut.

När smurfen kommer är du redo.

3.
Den smurfigaste visan om smurf
kom aldrig på smurf
Den smurfade kvar i en smurf på Montmartre
hos en smurfig Parissmurf

Den skulle ha smurfat över länderna
och smurfat en ny vår på smurf,
och en värld skulle smurfat till sitt hjärta
en ny, en ny Smurf.

4.
Förfärande är var smurf. Och likväl, ve mig, åsmurfar jag är själens nästan dödande smurfer, trots vad jag smurfar.

5.
Vara Smurfig Smurfs smurf.

Smurfig Smurf vara smurfig ibland, javiisst
smurfa golven och smurfa kort
med barnen i Helgen.

Smurfig Smurf vara på för Smurfigt smurf
och smurfa fula ord
många dagar.

Smurfig Smurf inte smurfa slarv.
Smurfig Smurf inte smurfa smurfad Mat.
Smurfig Smurf inte smurfa Smurfig mening.
Smurfig Smurf får stora Smurfer
smurfa barnens smurfer.

Vara Smurfig Smurfs smurf.

Stig Larssons tio bästa dikter

I dag fyller den svenske författaren, dramatikern och poeten Stig Larsson 60 år. Vilket vi firar med denna lista med hans tio bästa dikter (eller åtminstone tio riktigt bra dikter) i alfabetisk ordning.

Barnsligt mycket sanning
"(smaken av sockervadd, när den över en timme senare återkommer/i en kort omärkbar rap/just då/när hon ser ner mot grusvägen mellan granskog/i denna sommarkvälls allt tystare fågelfras. . .")
i diktsamlingen Likar

Choklad
"Man ska inte bläddra! -/Mina diktsamlingar är tänkta att läsas från pärm till pärm. - Så mycket/slarv, rent sjabbel, från läsarens håll!"
En dikt om att vilja skriva en dålig dikt. (Det är Tomas Tranströmer som diktjaget föreställer sej bläddrar i hans diktsamling.) I Natta de mina

Det är inte så många i den här stan
I en kulturdebatt nyligen så fördes Monika Fagerholms roman Diva fram som ett alternativ till Larssons och Karl Ove Knausgårds romaner. Som motto till romanen hat Fagerholm sista raden ur den här dikten: "Vet att jag ska slåss i solsken."
I Deras ordning

Ett bra tillfälle
"Kramfors, någonstans i Ångermanland. Ja, Ångermanland, det är ett landskap som ligger i norra Sverige.
  Texten ska förmodligen översättas, ingen utanför Sverige vet vad Ångermanland är. Alltså måste jag poängtera att det ligger i 'norra Sverige".
  Jag vill att alla ska förstå vad jag menar."
I Larssons senare samlingar är ibland gränsen lite flytande mellan essän och prosadikten. Men det här borde man kunna räkna som prosadikt. Om ungdomar som diskuterar Kafka i Kramfors 2088.
Inleder Wokas lax?

Gul sol
"Fastän elden/brinner i den öppna spisen/och man ser katten i plötsligt dess sken. Eller/mitt på dagen -/n ä r  d e t  s k a  g ö r a  o n t/a t t  u p p f å n g a  s o l e n  t o t a l t  -/då den ändå i gasset/är ett mjukt,/nästan skirt väsen..."
Författare kan delas upp i kattmänniskor och hundmänniskor. Stig Larsson är en kattmänniska.
I Uttal (jag minns tydligt när Uttal kom, jag fick den av min far trots att det varken var jul eller min födelsedag).

Ķațarī
"Ķațarī:  Det finns också en annan berättelse. Den har aldrig berättats."
Diktsvit om en muslimsk poet och militär från 600-talet (om man tycker sviten är för lång för den här listan så kan man räkna enbart den avslutande dialogen). Det finns ett andligt, mystiskt drag i flera av Larssons dikter.
I Samtidigt på olika platser (eller jag tror i alla fall det, jag har dikten i Ordningen en av två böcker med Larsson samlade dikter(den andra heter En andra resa, ibland omarbetade.)

Klick-klick från dörrklockan
Självbiografisk dikt. Överlägsen Larssons memoarbok När det känns att det håller på ta slut. "Det är något som får mig att - om det är på det han säger/eller sättet att vända bort huvudet,/blåsa ner rök mot några stora blommor, dahlior tror jag -/förstå/att Kim måste ha tänkt den tanken: hur han ska döda mig."
I Natta de mina

Kvinnan i huset
I Deras ordning

Ljuset vakande ut oss
"Denna dag, denna onsdag, lilla lilla vännen,/den är liten och pipande, misstyck inte dess känslor, gråtande,/fast barn har lycklig gråt,"
I Händ!

Upplysning
"Så jag ger mig: låter solen komma emot mig."
Sol och ljus är ett vanligt tema i Larssons dikter. I Ändras.


Jag har läst Stig Larsson i många år. På gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om honom.Jag har också skrivit en del om honom tidigare här på Butter tar ordet. Ett urval inlägg nedan:
Stig Larsson om Fåglarna och Antichrist
Om en passage i När det känns att det håller på ta slut

Getsemane - om en återuppstånden Jesus
Om en radiopjäs.

Om den omfattande olagliga nedladdningen av Horace Engdahl

Stig Larsson, Artiklar 1975 - 2004 och Jan Myrdal, Medvetandet gör oss ansvariga

Stig Larsson och Jan Myrdal
Om att Larsson är ett Myrdal-fan. Jan Myrdal är med i en av dikterna på vår lista.

Antologier och avslutande anekdot

Det är inte bara genom sina egna verk som Brian Aldiss haft inflytande på science fiction-genren. Han har också varit aktiv inom fandom och genom att ge ut antologier.

 Jag har fyra antologier som Aldiss sammanställt. De är av lite olika sort. Decade the 1950's, med Harry Harrison som medredaktör. En serie med sf ur olika decennier. Det finns en mwd 40-talsnoveller och en med 60-talsnoveller. Jag har skrivit om antologin HÄR mest om Katherine Macleans novell "The Snowball Effect" i vilken (för att använda Aldiss beskrivning i Billion Year Spree) "I swear, the Watashaw Sewing Circle takes over America".

  The Year's best science fiction no. 4
Årlig antologiserie. Också här är Harrison medredaktör. Här är noveller från 1970. En av novellerna heter "'Franz Kafka' by Jorge Luis Borges". Den är skriven av Alvin Greenberg. Antologin innehåller även noveller från utanför det engelska språkområdet.

  The Penguin World Omnibus of Science Fiction.
 Med svenske Sam J. Lundwall som medredaktör.
 Antologi från 1986 med SF-noveller från 26 länder. Tjeckoslovakien, Kina, Norge, Uruguay, Ghana med mera. Sverige representeras av en novell av Bertil Mårtensson.

  All About Venus, redigerad med hjälp av Harrison.
En temaantologi om Venus. Inleds med en text av den svenske vetenskapsmannen Svante Arrhenius.

Låt oss sluta denna Aldiss-vecka med att genom en anekdot som Sven Christer Swahn berättar i 7 × framtiden ge Aldiss själv ordet. Det är på en sf-kongress i Stockholm på 70-talet. Aldiss får frågan "Kan sf påverka framtiden, förändra våra liv? Aldiss ropade till svar: 'We are sitting in this hall- right! - sf has changed our lives.'"

Frankenstein i frihet

"Mot min vilja höll jag fortfarande blicken riktad mot den titaniska, utsträckta gestalten framför mig. Kroppen hade satts samman av mer än ett kadaver. Hudfärgen varierade och ärr som purpurröda rep löpte kors och tvärs över hela anatomin så att man påmindes om ett slaktardiagram. Jag kunde se att de förbättringar som skisserats på svarta tavlan hade genomförts, de omändrade organen var på plats."
(övers. Sven Christer Swahn)

I samband med att Brian Aldiss arbetade på sin sf-historik Billion Year Spree, där Mary Shelleys roman Frankenstein får ett eget kapitel, skrev han även hommagen Frankenstein Unbound, Frankenstein i frihet på svenska.
I den hamnar en man från 2200-talet i Mary Shelleys tid pågrund av tidskred (som jordbävningar fast med tid ungefär). Han hamnar också i Victor Frankensteins tid trots att Shelleys roman utspelar sej ett sekel tidigare.

Science fiction betyder ju vetenskapsfiktion. Här är vetenskapen i ordet närmast litteraturvetenskapen. (Aldiss har gjort fler försök i lit sci fi-genren, med hommager på H. G. Wells, H. P. Lovecraft och i denna romans uppföljare Dracula Unbound, Bram Stoker). Omdiktningen av berättelsen blir till en slags läsning. Ett nytt försök att få liv i Varelsen som är frankensteinmotivet.

Romanen är ändå mer en spännande äventyrsberättelse än en undersökning av detta motiv. Men den lyckas med att bygga sin berättelse av den gamla berättelsen.

Citerat från veckans läsning

"Jag har sedan dess glömt alla utom fyra av de tusentals ord som jag läste i den boken. De fyra orden sägs ha uttalats av en så kallad progressiv protestantisk präst som under 1900-talets första decennium hade fått frågan hur han tänkte på Gud. Prästen hade svarat att han länge hade trott att Gud var ett slags suddig rektangel."
ur Korntäppa, av Gerald Murnane, övers. Peter Samuelsson

"et ord er en fjer er en vinge er en fugl på flugt."
ur "Hvert digt" i Springflod av Pia Tafdrup

Brian Aldiss och film

Tre gånger har det gjorts långfilm på berättelser av Brian Aldiss. Låt oss ta de kronologiskt:

Frankenstein unbound Roger Cormans film bygger på Aldiss roman med samma namn. Den kommer vi att prata mer om i morgon.Handlingen befinner sej inte så långt från romanen. Men Corman var en b-filmsregissör och det här är en b-filmsversion av Aldiss berättelse. En underhållande b-film.

A. I. I Billion Year Spree så beskriver Aldiss Stanley Kubrick i en not som en av sin tids viktigaste science fiction-berättare. Detta läste Kubrick och tog kontakt med Aldiss. Kubrick och Aldiss började arbeta tillsammans på ett manus som byggde på Aldiss novell "Super-toys last all summer long". Det är en kort novell, närmast en vinjett. Aldiss och Kubrick blev oense. Framförallt om hur mycket filmen skulle likna Pinocchio (eller "fucking Pinocchio" som Aldiss brukar säja i intervjuer om filmen. Kubrick dog innan han hann göra filmen och Steven Spielberg kom att regissera den. Han minskade inte direkt på det srntimentala pinocchio-temat. Filmen är väl sådär men gav oss åtminstone Jude Law som robothallick - en roll han var född att spela.

Brothers of the head Jag har Aldiss 70-talsroman Brothers of the head men jag har inte läst den (jag har ytterligare två olästa Aldiss-böcker, jag kommer som regel att hoppa över de olästa böckerna i min genomgång av min boksamling). Den handlar om ett par siamesiska tvillingar som blir rockstjärnor. Filmatiseringen är gjord som en fejkomentär och verkar rätt spännande.

Billion Year Spree: science fiction-genrens historia

"God[...]is an absentee landlord, and his lodgers scheme to take over the premises."
Brian Aldiss om Frankenstein

Billion Year Spree (1973) av Brian W. Aldiss (dubbelw:et är med på en del blcker på andra inte) har undertiteln "The history of science fiction".

När Aldiss beskriver vad som utgör genren går han inte bara efter dess innehåll utan också dess form. Och menar att sf har sitt ursprung i skräckromantiken.
Första kapitlet ägnas åt Mary Shelleys Frankenstein. Som säjs vara den första riktiga science fiction-romanen. Även om den också säjs ha en fot kvar i thegothic/skräckromantiken.

Det finns en utökad omarbetad utgåva med den mindre lyckade titeln Trillion Year Spree. Men den har jag inte läst. Men denna den ursprungliga är mycket intressant.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag går igenom alla böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Noveller av Brian Aldiss

"This is where I sing the science fiction blues. This is my kind of music. I work in an underprivileged, underrated medium, sure, and even within that medium my style offends a whole lot of people. See, I don't mind that antagonism any more. Maybe it powers my typewriter. You have to have something to create against, right?"
ur förordet till Last orders av Brian Aldiss

Som de flesta författare i allmänhet och sf-författare i synnerhet så har Aldiss skrivit många noveller. Jag har tre novellsamlingar, två på engelska och en på svenska. Och förutom det flera noveller i olika tidskrifter och antologier.

Den svenska samlingen Vem kan ersätta människan? ger ett bra smakprov på olika sorters Aldiss och kan rekommenderas som en bra ingång till författarskapet.

The Hand-Reared Boy

Brian Aldiss är science fiction-författare. Men hans största försäljningssuccé hör till en annan genre.
The Hand-Reared Boy var mycket omtalad när den kom 1970. Den nämns till och med i en av Carry on-filmerna (populära mycket lågbrynta engelska komedier). Boken skildrar Horatio Stubbs sexuella biografi. Mestadels masturbation.
Med sina syskon och med familjens hembiträde och med många pojkar på en internatskola.

Man kan förstå att boken sålde bra. Den är inte bara oanständig - vilket den är, mycket - den är också underhållande.

Aldiss gjorde två uppföljare. Tvåan i serien A Soldier Erect har jag också läst. Den är inte lika bra men Aldiss själv hållet den högt.

Rapport om sannolikhet A

"'Här har vi en lång och alltmer pedantisk beskrivning av en medioker målning som hänger i vagnslidret. Dessutom har den redan beskrivits en gång, och det räckte mer än väl. Den saken måste ligga helt utanför vårt huvudintresse.'
  'Tror du det?' sade Midlakemela neutralt." (övers. Sam J. Lundwall)

Rapport om sannolikhet A publicerades i sf-tidskriften New worlds 1967. Men den skrevs 1962. Den här försenade publiceringen är ett öde den delar med flera science fiction-böcker i den experimentella nya vågen på 60- och 70-talet.

Boken börjar med att mycket detaljerat beskriva en stuga och två personer i denna stuga. Det visar sej att de bevakas av folk från en annan dimension. De i sin tur är också betraktade

Romanen är inspirerad av den nya franska romanen och författare som Alain Robbe-Grillet och Michel Butor (Aldiss nämner även Marguerite Duras när han skriver om boken i en essä).
Butor har jag själv inte läst men Robbe-Grillets böcker innehåller ofta väldigt detaljerade beskrivningar av möbler och katter och annat.

Genom att lägga till de utomdimensionella observatörerna så ger Aldiss ett skäl till denna hos Robbe-Grille oförklarade överdrivna beskrivning. Så undrar en av observatörerna om vattnet kokar i samma temperatur i det kontinuum de granskar.
Resultatet är en fascinerande berättelse. Ett osannolikt lyckat äktenskap mellan den franska nya romanen och science fictions nya våg.

Cryptozoic!

Cryptozoic! (1967, ibland under titeln An age) av Brian Aldiss är en slags tidreseroman. Den är ambitiös men rätt ojämn.

I Nova science ficrions minnesnummer över Sven Christer Swahn (1/2005) finns utdrag ur Swahns marginalkommentarer i ett pocketexemplar av Cryptozoic:
"Som i Hothouse: deckarkomposition (lång slutförklaring) - en brist."
"Den stora djungeln, här som juratid - och därifrån i häftig kontrast, den stora staden (s. 54)"
"En höjdpunkt: besöket i gruvbyn 1930. Oförmågan att ingripa, plastiskt framställd: sf:s fördelar."
"Tidsessän förvandlas till tidspatrulläventyr. 'He was going to patrol the past' s. 94."

Gråskägg

"men någonstans inom mig finns någpt vesslelikt som gör en världsomfattande katastrof till en personlig triumf.[...] Kanske är det tillfredsställelsen i att aldrig kunna bli en gammal stofil. Även om jag blir hundra år gammal kommer jag att tillhöra den yngre generationen." (övers. Torkel Franzén)

Undergångsberättelsen är kanske den mest engelska av undergenrer inom science fiction. Och Gråskägg (1964) av Brian Aldiss är en mycket engelsk roman.
Den skildrar en värld befolkad enbart av gamla människor då mänskligheten blivit steril. Det är en långsam lite vemodig skildring.

Den gavs ut som nr 10 i Askild & Kärnekulls science fiction-serie. De skulle även ha gett ut Aldiss Barefoot in the head (som Barfota i huvudet) om ett framtida jrig som förs med hallucinogena droger som vapen. Det blev tyvärr aldrig av.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

De mørke lysår av Brian Aldiss

 
Merparten av Brian Aldiss bättre romaner finns på svenska. Men vill man läsa Dark light years så får man antingen gå till originalet eller läsa den danska översättningen. Jag har den på danska.

SV Science fiction var en billighetsserie med sf på Stig Vendelkærs forlag. Som synes försökte de sälja genren ned att den var "mere spændende end nogen kriminalroman". På en kupong i slutet av boken, där fyra kuponger ger innehavaren en gratis bok i serien, har man också möjlighet att vinna en månresa "med først afgående ordinære rute- eller rummaskine. Lottdragningen ska äga rum vid årsskiftet 1973-74. Undrar om vinnaren blev nöjd med sin månresa.
Bokserien gav ändå ut en hel del bra böcker.

De mørke lysår handlar om ett rymdskepp som kommer till jorden. "Et rumskib, højt belæsset med lort." Inuti finns flodhästliknande rymdvarelser som tycker om att bada i sin egen avföring. Dessa utsätts för experiment. Rymdvarelserna visar sej sakna smärta.
Det är en roman som klarat åren väl. Det vore intressant med en djurrättsfilosofisk läsning av den.

Drivhuset

"De ursinnigt hungrande träden sträckte sig uppåt och svängde sina grenar. Tandlika rötter rullade upp sig. Väldiga nässlor skakade sina skäggiga huvuden. Kaktusvarelser kröp närmare och avfyrade sina pilar. Klätterväxter slungade klibbiga lasson mot fienden." (övers. Sven Christer Swahn)

Drivhuset (Hothouse (1962)) är den första riktigt bra av böckerna jag tagit upp denna Aldiss-vecka. Påminner tematiskt om Aldiss genombrottsroman Non-stop (som också är bra men som jag inte har).

Den skildrar en värld där växtligheten tagit över jorden och vi får följa en grupp människor - eller snarare en grupp av människans efterträdare. Små gröna varelser.

Aldiss ger en levande bild av denna framtida drivhusvärld.

Den kom på svenska i Sven Christer Swahns sf-serie på Bernces. Enligt Swahns förord är den svenska översättningen en ny version som på inrådan av Aldiss strykit en scen ur originalet: "Den upplaga ni håller i händerna nu är alltså en auktoriserad världspremiär."

Primal urge

Det kan vara svårt det här med hur man ska förhålla sej till det motsatta könet. På senare tid har vi kunnat läsa om hur norska författare fantiserar om att ha sex med varje cyklop de möter och hur resenärer önskar de kunde tala om för kvinnor att de är fulsnygga. Tänk så mycket enklare livet vore om vi hade plattor i pannan som talade om hur pass attraherade vi är av varandra.

Detta händer i Brian Aldiss roman The Primal Urge (1961). Den brittiska regeringen beslutar att alla människor ska ha en ER, en Emotional Register. Den gör att man kan se om den som har den vill ha sex med den den träffar.

Boken utspelar sej 1961. Vilket gör hela scenariot mycket osannolikt. Men det är en satir där man ser samtida brittiska personligheter reagerar på nymodigheten.

En och annan av dessa känner också den nutida svenska läsaren igen. Som Aldous Huxley (som gett Aldiss tillåtelse att använda honom). Men många är åtminstone för mej okända. Och man tänker att så här måste det kännas att läsa en svensk nyckelroman för en engelsk läsare.

Och till skillnad från med boken i förra inlägget så har jag den inte i originalutgåva utan i en ful senare utgåva.

The Male Response

"The full moon hung like an undescended testicle in the belly of the sky. A pack of jackals laughed with the shrill abandon of schoolgirls reading de Sade."















The Male Response (1961) är en lite udda bok. Den ingick i en sf-bokserie utgiven av det lätt pornografiska förlaget Beacon Books. I den fanns sf-romaner i versioner som förbättrats med fler sexscener eller bara fått mer lockande omslag.

Bara ett par av böckerna var originalromaner. Aldiss The Male Response var en av dem. Den handlar om en engelsman som åker till ett fiktivt afrikanskt land för att installera en datamaskin. Av någon anledning försöker sen alla kvinnor där förföra honom.

Boken är egentligen inte science fiction. Det är en mycket rasistisk roman även om den verkar tro att den är progressiv. En välvillig beskrivning vore att den är som en oanständig version av Press-stopp av Evelyn Waugh. Men trots en del lustiga passager så är den endast intressant som en tidsspegel.

The Brightfound Diaries - en samling kåserier om en bokhandel

"One of the most endearing features of book trade is its galaxy of titles, all gallimaufried together. Notice how many facets of human existence lie cheek by jowl in the booksellers' lists:
              Carr, T H, Power Station Practice
              Carriage of Goods by Sea Act
              Carroll, L, Alice in Wonderland
              Cary, M, A History of Rome
              Casanova, J, Memoirs"

Brian Aldiss är mest känd för sin science fiction. Men hans debutbok är en samling betraktelser om när han arbetade i en bokhandel.

Boken kom ut 1955 när Aldiss var 30 år gammal. Den hade börjat som en serie kåserier i en bokhandelstidning. 

Den framtida sf-författaren märks här och där. Då Aldiss funderar om sf-genren och om framridens böcker.

Jag har den i en utgåva som ingick i en serie med flera nyutgåvor av Aldiss böcker.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Brian Aldiss-vecka på Butter tar ordet

I mim genomgång av alla böcker i mitt bibliotek har jag kommit fram till mitten av bokstaven A och den första författaren som jag har ett tvåsiffrigt antal böcker om: den engelske sf-författaren Brian Aldiss.

Vilket gör att jag tänker ägna veckan här åt inlägg om Aldiss och hans böcker och lite om filmer baserade på hans berättelser.

Två gånger Rafael Alberti

Rafael Alberti (1902-1999) var en av Spaniens främsta poeter. Jag har två urval: Nejlikans förvandlingar och Du som är ljuset. Den förra är i Coeckelbergs lyrikserie Tuppen på berget och mycket snyggare än den senare. Så därför har jag bara med den på bild. Men bägge är bra.

Som du ser så är det är en ängel på omslaget till Nejlikans förvandlingar. Och en av Albertis bästa och mest omtalade diktsamlingar handlar om änglar. En massa olika änglar. Giriga änglar, sömngångaränglar och änglaaktiga änglar.
Den finns också översatt i sin helhet på svenska som Om änglar. (Men den har jag inte.)

Flera av ängeldikterna finns i Nejlikans förvandlingar medan Du som är ljuset riktar in sej mer på dikter om havet. "Havet satt, ibland, man vet inte på vilken plats." (övers. Bo Magnusson) heter det i en "strövers" om havet.

Ett par dikter finns i bägge urvalen men inte fler än att man gott kan skaffa bägge.

Låt oss avsluta med några rader ur "Siffrornas ängel":
"Jungfrur med vinkelhakar/och passare vakar över/himmelska griffeltavlor.//Och siffrornas ängel/flyger tankfull/från 1 till 2, från 2/till 3, från 3 till 4.//Kalla kritor och svampar/strök över och suddade ut/rymdernas klara ljus."
övers. Lasse Söderberg

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

"Han var tvungen att ta hjälp av händerna för att ta sig ett steg nedåt. Det var ingen trappa byggd för människor, knappast heller av människor. Vilka människor i forntiden skulle ha kunnat utföra stenarbete under vatten?"














John Ajvide Lindqvist beskrivs ofta som en svensk Stephen King (en epa-Stephen King har jag hört nån gång). Och Människohamn med dess skärgårdsmiljö och onda GB-glassclowner tycks väl först inte vara nåt starkt argument emot detta. Men det märks här att Ajvide Lindqvist har influerats av fler skräckförfattare än King. Det är min favorit av de av han som jag har läst.



(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Citerat från veckans läsning

"Jag drömde att jag gick ut ur solsystemet genom en vägg av djungel./Jag drömde att min tunga slickade världen ren från glaciärer/när man städar ska man göra det ordentligt"
ur "Jag drömde att jag gick..." av Theis Ørntoft, övers. Jonas Rasmussen

"Det är vreden, när jag vaknar, det är solen, majestätisk och skitcool, när den shinear så happy däruppe, fy fan vad den shinear,"
ur blogg av Louise Juhl Dalsgaard, övers. Jonas Rasmussen

Bägge citaten finns i antologin Nervsystem. Ung dansk poesi red. Jonas Rasmussen

Orestien av Aischylos

Mina föräldrar dog förra året. Mor i mars, far i november.
Efter fars begravning var jag och plockade ut några kassar böcker ur deras boksamling. Det var en märklig känsla att gå genom böckerna.

En av böckerna jag tog var Orestien av Aischylos i Emil Zilliacus tolkning. Den boken lånade jag av föräldrarna när jag läste Drama Teater Film för mer än tjugo år sen. Jag minns inte om vi läste alla tre pjäserna i kursen (men jag har läst dem).

Orestien är en trilogi, en sammanhängande släktkrönikecykel av tre tragedier: Agamemnon, Gravoffret, Eumeniderna.

Den tragiska trilogin var en vanlig form i det antika Grekland. Men Orestien är den enda som bevarats i sin helhet. Jag har alltid tyckt det är fascinerande att tänka på alla de dramer som försvunnit. Kanske det bland dem fanns mästerverk i klass med Orestien eller ännu bättre.

Orestien är ett fängslande verk med mycket våld och dramatik. Zilliacus översättning (från 1947) är lite gammeldags stel här och där men det passar egentligen rätt bra (det borde väl finnas senare översättningar men jag har i alla fall inte läst nån).

Själva boken är också snygg.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Goodtime Jesus av James Tate (1943-2015)

Goodtime Jesus

Jesus got up one day a little later than usual. He had been dreaming so deep there was nothing left in his head. What was it? A nightmare, dead bodies walking all around him, eyes rolled back, skin falling off. But he wasn't afraid of that. It was a beautiful day. How 'bout some coffee? Don't mind if I do. Take a little ride on my donkey, I love that donkey. Hell, I love everybody.

James Tate
(ur Riven Doggeries (1979)

Jag har tolkat "Goodtime Jesus" en gång. Jag inte helt nöjd med sista meningen. Men här är tolkningen:

Goodtime Jesus

Jesus steg en dag upp lite senare än vanligt. Han hade drömt så djupt att ingenting fanns kvar i hans huvud. Vad han drömt? En mardröm där döda kroppar flockades runt om honom. Deras ögon var tomma, bakåtrullade och skinnet föll av dem. Men han var inte rädd för det. Det var en strålande dag. Vad säjs om en kopp kaffe? Det skulle inte sitta fel. Sen en tur på min åsna, jag älskar den åsnan. Jag älskar ta mej fan alla.

James Tate, övers. Petter Malmberg

Det moderna genombrottet i Nordens litteratur av Gunnar Ahlström

This is the good shit.
Det moderna genombrottet i Nordens litteratur - Gunnar Ahlströms 500 sidor tjocka bok om den skandinaviska litteraturen på 1870- och 1880-talet är en mycket fängslande läsning.

Arbetet kom ut 1947 och här finns som man skulle kunna misstänka vissa brister. Det fanns rätt många kvinnliga författare på slutet av 1800-talet. Men de som lyftes fram av kritiker och kallades för det moderna genombrottets män var nästan bara män. Och samma snedfördelning finns i Ahlströms genomgång.

Men förtjänsterna är många. Ahlström sätter in verken i sitt samhälleliga sammanhang. Och det blir också till en berättelse om hur det moderna Skandinavien växer fram. Det är en flytande och lättläst skildring. Och avsnitten om de numera nästan bortglömda författarna är minst lika spännande som de om August Strindberg och Henrik Ibsen.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag går igenom alla böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Lars Ahlin

I april i år så var det 100 år sen Lars Ahlin föddes. Det var lite artiklar och så men jubileumet fick inte så stor uppmärksamhet. Ahlin är inte längre så läst som han en gång var.
Det är naturligtvis ett öde som drabbar de flesta författare. Också sä inflytelserika författare som Ahlin.

Själv har jag försökt läsa honom flera gånger. Och tagit mej igenom en handfull av hans böcker utan att riktigt fastna för författarskapet. Men den tidiga novellsamlingen Inga ögon väntar mig läser jag i ibland.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Blogg med kokain

Då jag nyligen flyttade om böcker i min boksamling så hade några på A hamnat fel och M. Agejev kommer nu i stället för på sin rättmätiga plats. Det är klart man vet inte om han hette Agejev på riktigt. Mycket lite är känt om honom. Exilrysk författare. När hans verk blev känt på 80-talet hade alla spår av honom försvunnit.

Agejevs Roman med kokain är en roman om en kokainmissbrukare åren runt oktoberrevolutionen. Många år var jag utan ett ex av boken och blev därför glad när jag hittade den för en tia på bokrean för ett par år sen.

Ibland brukar Agejevs bok kallas för en kultroman men den är bra ändå. I Ryssland kom deten filmversion för ett par år sen. Den känner jag mej tveksam till.

Ernst Ahlgren ÄR Victoria Benedictsson

"Detta Ernst Ahlgrens förnämsta verk, Victoria Benedictsson" skriver Klara Johanson i en recension från 1908. (Victoria Benedictsson kan säjas vara titeln på den brevsamling hon recenserar men dubbeltydigheten kan inte ha undgått Johanson).

Ernst Ahlgren var Victoria Benedictssons pseidonym. Numera brukar hennes romaner och noveller ges ut under namnet Benedictsson. Men mitt ex av Fru Marianne (1887) är från 1918 och som synes (se bilden nedan) står det Ahlgren på det. Och den står också på A i min boksamling.

Då Benedictsson själv kallade sej Ahlgren när hon gav ut den så tycker jag väl man kan respektera det. Ahlgren hade hon också till skillnad från Benedictsson, som var hennes makes namn, valt själv.

Fru Marianne är fortfarande fullt läsmöjlig. Men Ahlgrens stora verk var Benedictssons Stora boken. Hennes dagboksanteckningar. Men de har jag tyvärr inte. Hade jag haft de hade de stått på B. (Senaste utgåvan är i tre band.)

"Ty penningar ägde han! Han ägde vad de eftersträva, alla dessa i sina fina kläder och med belevat sätt, alla dessa, som med förakt se ned på dem, som icke fått bildning som de. Han tänkte därpå med triumf, han tänkte därpå med den berusande känslan av att gå på randen av en frestelse, då njutningen ligger i själva den hemliga rysning man känner vid att falla."

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva?

Daniel Ahlgrens SH 3. Volym 1: Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva? kom ut 2007. Det har kommit två till album i serien sen dess. Jag har inte läst dem.
Jag gillar omslaget och hur superhjältedräkten hänger på samma sätt som kläderna i Ahlgrens andra serier. Men innehållet är inte så bra. Så här skrev jag om det 2008 (jag har lagt till nya radbrytningar):

"SH står för superhjälteprogrammet. Att amerikanska alternativserietecknare har en dragning till superhjältegenren (Bagge har gjort Spindel-mannen, senaste Eightball o.s.v) är kanske inte så konstigt med tanke på hur det amerikanska serielandskapet ser ut. Men det är förvånansvärt vanligt med riffar temat även i Sverige.

Ahlgren pendlar mellan att ta varianterna på Stålmannen och Läderlappen och Kapten Marvel och X-men och så vidare på allvar á la Alan Moores Marvelman (som en scen alluderar på) och ren parodi.

Själva handlingen med bakåtgående dimensioner är någorlunda rättframt gjord men serien går i samma sävliga takt som andra Daniel Ahlgren-album vilket inte riktigt funkar.
Albumet hade varit bättre utan den längre episod mot slutet där en analog till den blonda i scooby-doo gänget blir gruppvåldtagen till döds (off-panel som det heter men ändå).

En serie vinjetter med en flicka som just fått krafter fungerar bättre då de passar Ahlgrens stil."

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Den galne europén

Jag upptäckte Harry Ahlberg i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande.

Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej.

Första boken jag läste av honom var Den galne europén. En roman från 1975 som utspelar sej i Köpenhamn innan den danska folkomröstningen om EG.
Huvudpersonen är Ahlberg själv som försöker skriva en bok om bogserare.

Detta blandas med korta satiriska sagor, besläktade med Pär Lagerkvists onda sagor.

Mitt ex är signerat (Max Lundgren var en malmöitisk ungdomsförfattare):

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Noveller av Harry Ahlberg

Harry Ahlberg (1920-2014) var en anarkistisk arbetarförfattare. Jag har tidigare skrivit o Ahlbergs debutbok Söndag med hög hatt. Förutom den har jag också hans andra novellsamling Orm på vägen och novellurvalet Arbetets ära, arbetets villkor.

Ett par noveller ur Söndag med hög hatt finns med i Arbetets ära. Men inga ur Orm på vägen.

Det kan bero på att novellerna i den senare inte skildrar arbete. Och Arbetets ära vars berättelser kallas för "litterärara 'arbetsplatsrapporter'" på bokens baksida fokuserar på Ahlberg som arbetarskildrare.

Som de flesta proletärförfattare skrev Ahlberg emellertid också mycket annat: historiska romaner, gotlandsskildringar, idrottsberättelser.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning (eller i det här fallet: tre i taget.))

Ryska erotiska folksagor

Den här boken innehåller oanständiga berättelser insamlade av folkloristen Aleksandr Afanasiev på mitten av 1800-talet.

I historierna bjuds på oanständigheter av allehanda slag: historier om magiska ringar som kan få penisar att växa meterlånga, drängar som lurar prästdöttrar till samlag, dumma bönder, otrogna fruar och annat som folk brukat roa sej med att berätta om.

Liksom en tidigare samling med norska berättelser Brudprovaren så kallas de för erotiska folksagor (pocketutgåvan av boken har emellertid titeln Ryska erotiska sagor). En annan likhet mellan de två böckerna är att de bägge är illustrerade av Svenolov Ehrén. Men bilderna är bättre i den norska boken.

Till skillnad från de norska sagosamlarna så var Afanasiev redan från början ute efter att samla in oanständiga berättelser. Ofta finns det flera varianter på sagorna. Berättelsen vars illustration finns på omslaget återges till exempel i tre varianter.

Flera av de norska sagorna sagorna återkommer lite annorlunda här. Och ett par historier påminner mycket om ett par berättelser från Decamerone ochTusen och en natt.

Först 1992 kunde boken ges ut i Ryssland. Men den hade cirkulerat i illegala utgåvor innan dess.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget, i alfabetisk ordning.)

Citerat från veckans läsning

"Alvar Berglund, arbetare och FNL-aktivist i Rönnskär,[...]såg pjäsen tre gånger och sa att den gav en rätt bild av Marta mellan skog och förhandlingsbord. 'Men att vi måste ta tillbaka skogen det vet vi ju. Det sa redan snickar Eriksson hos Strindberg 1879. Men hur vi ska gå tillväga det står inte i den här pjäsen heller. Det är ett fel hos er författare att ni inte skriver det.'
  Ja."
ur efterordet till Marta, Marta av Sara Lidman

"Heraclitus noticed this a long time ago - or a long time in the future. A difficult man! Big Ugly Mama hadn't liked him. But he knew about stepping in rivers in ancient Greece. Here in the Carboniferous, he would most likely be eaten before he finished stepping in the same river once. Who knew what that would do to the history of human thought?"
ur "Big Ugly Mama and the Zk" i Big Mama Stories av Eleanor Arnason

Tio bra amerikanska TV-serier

TV-serien är kanske den mest amerikanska av kulturformer. Så det är inte bara för att jag börjar få slut på idéer som denna sjunde fourthofjuly-lista är med TV-serier.

Boondocks
TV-versionen av Aaron McGruders dagsstrippsserie var ibland bättre än sin förlaga. Som i "It's a black president, Huey Freeman" eller julavsnittet där Huey sätter upp en skolpjäs om en svart Jesus.

Buffy the vampire slayer
Buffy är Buffy.

Dave Chapelle show
Sketchprogrammet är en genre som ofta ger ojämna resultat. Så även här. Men Dave Chapelles sketcher hade när de var bra en egen slags udd.

Deadwood
En vilda västern-serie där de svär mycket.

Flight of the conchords
Komediserie om och med det nyzeeländska bandet Flight of the conchords som flyttat till staterna för att göra sin lycka. En slags modärn The Monkees.

Freaks and geeks
Bäst av de många aamerikanska highschoolserierna.

Oz
Fängelseserie som ibland kunde prova på en del udda berättargrepp.Vwrkar ha haft stprt inflytande på senare serier.

Seinfeld
Förra året såg jag för första gången alla Seinfeld-avsnitten i rätt ordning.
(Det finns en sketch med en Oz/Seinfeld-crossover.)

The Wire

Ett tag brukade man prata om TV-serien som den nya romanen. Vilket ju var dumt. En serie som nämndes i detta sammanhang var The Wire som har lånat grepp från romanen. Men främst från den amamerikanska kriminalromanen. Ett par av Förenta ststerna främsta kriminalförfattare var också med och skrev avanitt av serien.

Wonderfalls
Många är de amerikanska serier som dött i förtid. Det här handlade om en butter ung kvinna som började se syner där föremål, som keramikgrodor, uppmanade henne att hjälpafolk. Den las ner innan hela första säsongen sänts.


Tidigare 4 juli-listor:
10 bra amerikanska romaner
10 bra amerikanska böcker
10 bra amerikanska filmer
10 bra amerikanska skivor
10 bra amerikanska diktsamlingar
10 bra amerikanska seriealbum

Ett par Adonisar

En gång om året brukar Adonis nämnas. När det är dags att spekulera om nobelprisjippot.
Om Adonis nånsin får priset är väl inte så viktigt. Men hans roll som den arabiska poesins ständige nobelpriskandidat ställer vissa frågor.

När Tomas Tranström tilldelades nobelpriset diskuterades här i kommentarerna andra svenska poeter som hade förtjänat priset. De flesta av dessa rätt okända utanför Sverige.

Rimligtvis finns det många bra syriska eller libanesiska poeter. För att inte tala om arabiska. Det är svårt för mej att avgöra om han verkligen förtjänar den roll som arabvärldens främste poet som han fått i västvärlden.
Men jag gillar Adonis.

Jag har två samlingar som jag bägge rekommenderar. Ett urval, Den förälskade stenens tid, sammanställt av Hesham Bahari. Och genombrottssamlingen Sånger av Mihyar från Damaskus.

Raderna nedan är ur Den förälskade stenens tid:
"Plötsligt,/omringar nattväktarna luften/och avbryter stigarnas kuttrande/de knäcker trädens nackar och trampar ner rosorna//- Vad är ni rädda för?/- För allting. För böcker och kif, hasch och bläck, hanen och honan, dagen och natten...//Men/här kommer en sol och den följer oss sakta genom dessa dalar"
ur långdikten "Och rymden väver förklaringarna" från 1979, övers. Hesham Bahari 
(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning (eller två i taget i det här fallet))

Levnad och Evigt gröna träd av Gunnar Adolfsson

På länken i förra inlägget så skriver jag också om Eva Adolfssons far Gunnar Adolfsson som har en roll i boken.

Gunnar Adolfsson var en kommunistisk arbetarförfattare, redaktör och riksdagsman. I inlägget nämner jag de två tidiga romanerna Trappan och Väntande land. Två böcker som jag tyvärr inte äger.

Men jag tar också upp novellsamlingen Evigt gröna träd . Ett urval utgivet på 70-talet med Adolfssons noveller från 20- och 30-talet. Och några från 60-talet.
Adolfssons författarskap fick en andra andning på 60-talet med några skildringar av lantligt liv som fick bra kritik också i borgerlig press.

Jag hittade Adolfsson genom en skriftställning av Jan Myrdal. En ung Myrdal är med mot slutet av Adolfssons underhållande självbiografi Levnad:
"unga ynglingen som upphov rösten stod plötsligt på huvudredaktörens rumsgolv, inkommen i den bråda timmen utan att knacka:
- Jag är Jan Myrdal, finns det någonting jag kan göra.
[...]
  - Jaså du är Jan Myrdal. Jag kände din farsa lite grann, han bar som statsråd en alldeles för röd slips. Till allmän borgerlig förtretelse tecknade han också ett handelsavtal med Moskva.
  Jan Myrdals skratt var omöjligt att tyda, det kunde lika gärna gälla rödslipsen som ättetavlan, också bakslugheten med handelsavtalet."

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning (eller två i taget i det här fallet))

Eva Adolfsson - Till Moskva

"En liten stund ligger hon vaken och förvånar sig över att detta kunde finnas. Författar rentav ett litet tankebrev: 'kan inte nog prisa Eder förträffliga LÖKSOPPA...' Känner sig så behagligt öppnad, beredd... Vad allt ska nu inte kunna hända!"
Jag har skrivit mer om boken HÄR

Helt om!

Helt om! av Mark Adlard är andra boken i en trilogi. De andra delarna är inte översatta till svenska.

Den var en av sex romaner som kom ut i första vågen av Sven Christer Swahns serie med science fiction på Bernces i mitten av 70-talet. Adlard är den med god marginal minst kände författaren i serien.

Boken skildrar ett framtida England dör en ny metall och automatiseringar gjort merparten av befolkningen arbetslös. Ett vanligt tema i sf sen gammalt (Adlard skrev vid denna tid en essä om Kurt Vonneguts debutroman Player Piano som behandlar samma ämne).

Egentligen minns jag inte mycket av boken. Förutom en scen i en nattklubb där de har ett ljus som gör att det ser ut som om besökarna är nakna.

En halv gul sol

I En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie sitter Ugwu och läser Pickwickklubben av Charles Dickens. Han läser flera engelska klassiker. De verkar inte ge honom något större nöje.

Pickwickklubben har påverkats av historierna om sir Roger de Coverley som jag skrev om i förra inlägget och som då står bredvid En halv gul sol i min bokhylla. Så kan två till synes mycket olika böcker som av alfabetiska skäl hamnat samman ändå visa sej ha något gemensamt.

Ugwu är tjänare hos Odenigbo som vi möter i denna nigerianska romans första mening: "Husbonden var lite galen; han hade tillbringat alltför många år utomlands och läst alldeles för många böcker" (övers. Joakim Sundström).
Det är en bra första mening. Det är en bra bok.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)