Mumin tappar huvudet

Svensk TV visade 1969 TV-serien Mumintrollet. Det var den allra första TV-serien med mumintrollen. Det finns en äldre västtysk dockserie. Men det var den första svenska.
Den skrevs av Tove Jansson tillsammans med hennes bror Lars Jansson (som tidigare hade övertagit dagsstrippserien med Mumin). Och regisserades av Vivica Bandler.

Vivica Bandler och Tove Jansson hade tidigare samarbetat med två pjäser med muminfigurerna. Den andra av dessa pjäser lånade flera drag åt TV-serien. Troll i kulisserna hette den pjäsen (den var löst baserad på Farlig midsommar). 
En sak som TV-serien hade lånat från pjäsen är att Mumintrollet och de andra i familjen tar av sej huvudena, eller näsorna som det heter i serien. Redan i andra avsnittet åker huvudena av.

Att muminfigurerna tar av sej huvudena är väl mest av samma anledning som att Spindelmannen brukar ta av sej masken i Spindelmannen-filmerna – det är svårt att skådespela med ansiktet dolt. Men det är lite makabert när det händer.
Det har kommit flera tv-serier och filmer med muminfigurerna efter den här. De flesta av dem löser det här problemet med maskerna genom att vara animerade. Fast julkalendern från 1973 hade en egen lösning. Där spelas Muminfamiljen och de andra av mimartister i kostym medan andra skådespelare står för rösterna. 

Med näsor eller inte så är Mumintrollet en charmig tv-serie. Gösta Ekman spelar kung, den har en lätt civilisationskritisk anarkistisk handling (Misan är lite problematisk). Höjdpunkten är sångerna, skrivna av Erna Tauro. En skiva med dessa finns på spotify.

Och hela TV-serien går att se på SVT Play

(Först publicerad 19 december 2019 som del av det årets blogg-adventskalender. Jag skrev också om en del av de andra mumintv-serierna. Sen dess har jag sett den senaste TV-serien Moominvalley. Vi är på de sista avsnitten av den andra säsongen. Och det är en riktigt charmig filmatisering.)

Tre böcker om cerebral pares av författare med cerebral pares

Fönsterrutan som vette mot norr gick sönder,/jag hejdade nordanvinden med mitt hjärta.//'Vad har du att komma med här i världen?/Du sluddrar när du pratar./Du kan inte ens gå stadigt./Du är inte värd en hundlort./Varför sänker du inte rösten inför mig?'"

ur "Äktenskap" i Leva trots allt av Yu Xiu Hua, övers. Birgitta Lindqvist

"No one wants to feel like an animal at the zoo on display without choice, not even those animals at the zoo. I find that the worst parts of CP, aside from the aches and pains, are the stares from adults, as if they've never seen someone limp before and were not taught any sense of respect or decorum."

ur "Is this thing on?" i The Pretty One av Keah Brown

"kunne ekspedienterne virke/utrygge over hvorvidt jeg/nu planlagde/at halte rundt/i det offentlige rum/med Cerebral Parese/i lige præcis deres kollektion/som om den uperfekte krop/kunne smitte af på/deres image og status/men det gør kroppen/nok aldrig/desværre"

ur Nike Caspar Eric

Jag har en cp-skada. Jag har haft den sen jag föddes. Det är en förlossningsskada. Den gör att jag har nedsatt rörlighet i min högra kroppshalva. I vuxen ålder har jag också fått en reumatisk sjukdom. Den i kombination med cp-skadan gör att jag går med kryckor och saknar arbetsförmåga. Men jag har alltid varit cp-skadad.

På internationella cp-dagen tar jag fram tre böcker ur bokhyllan: The Pretty One av Keah Brown, Nike Caspar Eric och Leva trots allt av Yu Xiu Hua.

Den första är en essäsamling av en afroamerikansk skribenten, den andra en långdikt av en dansk poet, den tredje ett dikturval av en kinesisk poet. 

Det som förenar böckerna är att de alla tre är skrivna av författare som har en cp-skada och att böckerna mer eller mindre handlar om att vara cp-skadad. De är också alla bra.

The Pretty One från förra året är Keah Browns debutbok. Citatet ovan ger en lite för dyster syn på boken. Hon skriver i ett annat kapitel att "My cerebral palsy is the annoying but endearing best friend in your favorite romantic comedy". (Cerebral pares heter cerebral palsy på engelska – det är lite förvirrande.) Det kapitlet handlar om stolar.

Det är självbiografiska essäer (en genre som haft en stark ställning på senare tid i Förenta staterna) om att vara svart och kvinna och funktionshindrad. Och om populärkultur.

Nike kom 2015 och var Caspar Erics andra diktsamling. Den kretsar bland annat kring skovarumärket Nikes slogan "Just do it" ("som et slogan for/forelskelsen der er/helt ligeglad med at være et slogan/vor tids sidste/officiella krigserklæringer/My assault/Be true/Find your greatness/Destroy to create/I make myself/strong fit and ready/Leave nothing/Just do it"). Det är en långdikt om att vara funktionshindrad i det danska samhället. Och också lite om populärkultur. Nike är ett starkt bidrag till den danska diktvåg som var för ett par år sen.

Yu Xiu Hua (ibland transkriberat Yu Xiuhua) är en kinesisk poet som är extremt populär i sitt hemland. Hon slog igenom genom att skriva poesi på nätet. Urvalet Leva trots allt består mestadels av dikter från hennes första diktsamling. Ett bra komplement till det här häftet är därför tidskriftsnumrena Karavan 1/2016 och Lyrikvännen 2/2016. Den senare innehåller Yus hit-dikt "Jag har korsat halva Kina för att ligga med dig".

Jag är mycket förtjust i hennes dikter.

Det är bara en del av Yus dikter som handlar om hennes cp-skada. Eric har skrivit fler diktsamlingar med andra ämnen. Brown kommer säkert att skriva fler böcker om andra ämnen. Att de har en cp-skada är bara en del av det som gör dem till dem. Och de tre böckerna är sinsemellan rätt olika.

Men som cp-skadad ger det mej något speciellt att läsa författare som också har en cp-skada skriva om att ha cerebral pares. 

"Jag vet inte vad poesi är men när man stapplande rör sig genom vår stapplande värld, går den att använda som käpp." Yu Xiu Hua (i förordet till sin första diktsamling, citerad i Karavan, övers. Anna Hallpers)

(Först publicerad 6 oktober 2020, på internationella cp-dagen. Det kom nyligen ut ett urval med Yu Xiuhuas dikter och essäer på engelska: Moonlight Rests on My Left Palm)

Butter tar ordet fyller 15 år

I dag är det femton år sen jag startade den här versionen av Butter tar ordet. Så bloggen är straffmyndig.

I år har jag inte bloggat så mycket. Men jag har utkast till inlägg och idéer så än har ni inte sett det sista av Butter tar ordet. 

Jan Myrdal 1927 – 2020

"Du vet hur det är med författare. När man behöver dem träder de fram ur hyllorna. Står där med ryggarna ut mot rummet och ryggarna tycks nästan omgivna av ett sken. Man sträcker ut handen och går rakt fram, tar ut boken och den faller upp av sig själv och där står texten tryckt och den börjar omedelbart tala."

Jan Myrdal till Lars Gustafsson i "Varning för teologiskt ursinne" i Den onödiga samtiden

Jan Myrdal är den författare jag har flest böcker av. När jag får reda på att han har dött ägnar jag timmar åt att bläddra i och läsa här och där i böckerna.

De satiriskt groteska romanerna från 50-talet. Reseskildringarna han gjorde tillsammans med Gun Kessle. Böckerna om konst (jag släpar fram den gigantiskt stora 5 år av frihet med satiriska affischer från 1830-talet återutgivna i originalstorlek), om vin, om Meccano. Barndomsskildringarna och de andra jagböckerna (ett annat (bättre) ord för autofiktion) och pjäserna, de många skriftställnings-volymerna och de andra besläktade textsamlingarna.

Men också annars så läser jag ofta i Jan Myrdals böcker. Där finns flera verk som tål att läsas om och om igen.

Just nu håller jag och min flickvän Janet på att läsa Confessions of a Disloyal European högt för varandra. Det är första gången jag läser den på engelska (Janets modersmål är engelska) – det språk den först skrevs på. Romanen är en omarbetning av de två tidigare böckerna Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell som hamnade på New York Times lista av årets bästa böcker 1968.

Nyligen läste jag om Maj. En kärlek eftersom den kommit i ny utgåva med nya för- och efterord. Den håller fortfarande och för- och efterorden är mycket intressanta (om du redan har boken skulle jag nog råda dej att låna den nya utgåvan på biblioteket – att gå på bibliotek är ett fint sätt att ära Jan Myrdals minne, han älskade bibliotek: "Folkbiblioteken är den viktigaste bildningsinstitutionen i landet".).

Flera av böckerna jag bläddrar i handlar om döden. Dramat Garderingar, den underbara Inför nedräkningen och den sista boken, epilogen till Jan Myrdals skriftställargärning, Ett andra anstånd. 

Ända sen jag började läsa honom har han skrivit om att han snart ska dö. Till slut fick han så klart rätt. Som Sagesman säjer i Garderingar: "Visst kommer du att dö. Det är inte märkvärdigt. Märkvärdigt vore om du inte doge." 

En av Jan Myrdals tidigaste och bästa texter om döden är "Att döda Ax". Den finns i samlingsvolymen Samtida. Det var den första Jan Myrdal jag läste. Den fanns i mina föräldrars bokhylla. De hade fler böcker av Jan Myrdal. De hade varit aktiva i Vietnamrörelsen där Jan Myrdal hade en viktig roll. Jag har också boken på danska. Min mor hade köpt den som tonåring när hon bodde i Danmark. Hennes far, min morfar, hade köpt den åt henne trots att han ogillade Jan Myrdal. Det var många som gjorde då också. Hennes flicknamn står skrivet inne i boken.

Det var inte bara för mina föräldrar och för Vietnamrörelsen (och för mej) som Jan Myrdal var viktig. Rapport från kinesisk by kom att påverka formen på Studs Terkels intervjuböcker och därmed oral history i stort.

Filmen Myglaren (som jag skrev en uppsats om när jag gick Drama Teater Film) påverkade P. C. Jersilds Grisjakten som gav upphov till den svenska byråkratromanen (som Jan Myrdal sen skulle ge sitt bidrag till med Karriär).

Andra som influerats av Jan Myrdal eller skrivit böcker som gått i samtal med honom är så sinsemellan olika författare som Lena Andersson, Sven Delblanc, Anders Ehnmark, Maja Ekelöf, P. O. Enquist,  Jan Guillou, Lars Gustafsson, Mattias Jeschko-Edberg, Karl-Ove Knausgård, Stig Larsson, Sara Lidman, Sven Lindqvist, Per Petterson, Gun-Britt Sundström och många fler. 

Om Jan Myrdal själv skulle bli bortglömd så har han gjort ett avtryck i den skandinaviska litteraturen som kommer att finnas kvar ett tag. 

Och tyvärr finns väl risken att han som så många andra bra författare kommer att glömmas bort. "Domen över död man är i hög grad en fråga om när mannen dör" som det heter i (den fullständigt underbara) Söndagsmorgon. När jag började läsa Jan Myrdal räknades han självklart som en framstående författare. Hade han dött strax efter att Tolv på det trettonde (1989) kom ut så hade hans ställning i den svenska litteraturen nog varit betydligt starkare.

Detta var till en del Jan Myrdals eget fel. Han kom med åren att inta allt fler problematiska ståndpunkter. Jan Myrdals ställningstaganden för de fattiga folken kunde redan tidigt ibland glida över i ett stöd för de fattiga ländernas regimer. Senare kunde hans på tvärs-inställning få honom att bli rätt så reaktionär. Debattören Jan Myrdal har kommit att skymma de andra delarna av hans gärning. Och det är inte de bättre av hans debattexter som står där framför verket.

Men att som en timbroit på twitter påstå att "Jan Myrdal stod på fel sida i varenda debatt i sju decennier" ger ändå en märklig bild av hans åsikter. För att på allvar anse detta så måste man både vara på USA:s sida i Vietnamkriget och på Sovjetunionens sida i Afghansk-sovjetiska kriget. Och med tanke på att Jan Myrdal – till skillnad från den allmänna uppfattningen – bytt åsikt i så många frågor så skulle man tvingas tycka tvärtemot sej själv rätt så ofta (Jan Myrdal kunde i och för sej nån gång göra detta i en och samma skriftställning).

Nyanser har inte varit så vanliga i kritiken av Jan Myrdal. På hans 90-årsdag skrev en borgerlig debattör att han såg fram emot att läsa Jan Myrdals dödsruna, en socialdemokratisk skribent skrev att "För en demokrat finns inte mycket att hämta i Jan Myrdals författarskap" (för inget känns mer demokratiskt än att bara läsa godkända författare).

Motståndet mot Jan Myrdal har ofta tagit sej andra uttryck än bara ord. 1967 åtalades han för uppvigling efter en Vietnamdemonstration. Han friades för uppvigling (men dömdes för ohörsamhet). 1974 så fann Justitiekanslern delar av en text om IB-affären vara brottslig.

I Sovjetunionen och Östeuropa så var Jan Myrdals böcker förbjudna efter mitten av 60-talet. De var även förbjudna i Brasilien, Sydafrika och Sydkorea. I Sydkorea dömdes Lee Yong-hui till tre års fängelse för att ha översatt en volym av Jan Myrdal, förläggaren dömdes till ett års fängelse.

Efter att Jan Myrdal besökt den naxalitiska gerillan i Indiens djungel (när han var över 80 år gammal!) så fick han inreseförbud till Indien.

Det finns mycket jag är oense med i Jan Myrdals böcker, det finns en hel del som är förlegat. Det är också svårt att på ett lätt sätt dela upp det som är bra med hans gärning från det dåliga. Hur väger man vilket är viktigast: Motståndet mot Vietnamkriget eller stödet till Pol Pot? (För att ta två exempel.) Det förra ledde förvisso till bättre texter och hade förmodligen också ett större inflytande. Men det går så klart inte att mäta.

Jag har sett folk försöka plocka ut det litterära från resten. Men om det finns någon skriftställare där den uppdelningen är svår så är det väl Jan Myrdal. Hans verk var en helhet och det är bland annat det som gör honom spännande. (Men om du vill pröva på honom så politikfri som möjligt så är Barndom ett tips.)

Men jag kommer att fortsätta läsa i hans böcker för hans språk lever. Om mycket har åldrats så känns annat i dem fortfarande aktuellt. Och de fick mej att inse att man inte behöver läsa vad alla andra läser, att det finns andra traditioner. Och när de är som bäst så är de så förbannat bra.

Och nånstans hoppas jag ändå att några av böckerna kommer att få nya läsare. För jag är inte riktigt säker på att den svenska litteraturen kan undvara Jan Myrdal.

Bilden överst är omslaget till Brev från en turist. Tecknat av Gun Kessle, Jan Myrdals tredje hustru som han ofta samarbetade med. Gun Kessle gjorde flera varianter på den sovande Jan Myrdal.

För den som vill läsa Jan Myrdal och se efter själv så finns det en del i tryck. Och det finns en hel del att läsa fritt på Runeberg.

Nedan har jag sammanställt några länkar till mina texter om Jan Myrdal. Bland annat en topplista som kan ge dej tips på böcker att läsa.

Om Jan Myrdals sista bok Ett andra anstånd

Tjugo bra böcker av Jan Myrdal

Om Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Om Indien väntar

Om Medvetandet gör oss ansvariga, ett urval av Jan Myrdals artiklar (och om ett urval av Stig Larssons artiklar)

Ordet i min makt. Om Jan Myrdals Strindberg-antologi

Vardagsord. Om Jan Myrdals Dickens-antologi

(Först publicerad 2 november 2020, ett par dagar efter att Jan Myrdal dog. Texten är något omändrad.)

Karl Rune Nordkvist

"Det hände att han berättade sagor för dottersonen, sagor blandade med bilder ur hans eget liv och händelser som lånats ur det som redan fanns skrivet. Helst ville pojken då höra honom berätta om det märkliga skeppet och dess besättning. Piratkaptenen som förlorat ett öga i strid med handelsmän och i det riktiga ögats ställe satt in en kula av mångfärgat glas.[...]
Sagorna var deras gemensamma egendom."
ur Hösten lång av Karl Rune Nordkvist

Den norrländska författaren Karl Rune Nordkvist var en av de många författare vars böcker tillsammans utgör den svenska arbetarlitteraturen. 

Till skillnad från de flesta arbetarförfattare fortsatte Karl Rune Nordkvist att arbeta efter författardebuten. Han arbetade vid järnvägen från 1944 till sin pension. Han fortsatte emellertid skriva några efter pensionen. 

Debuten kom 1950 med Att vänta någon hem. Den tidigaste av hans böcker jag själv läst är emellertid Joel från 1952.

Flera av hans böcker handlar om järnvägsarbetare. Som den gripande kollektivromanen En dag i oktober från 1972.

Att han arbetade på järnvägen vid sidan om sitt skrivande gjorde att han lättare kunde fortsätta skriva som han ville innan han väl började slå igenom då i början på 70-talet. Men en del verkade ha svårt att förstå att han kunde välja att kroppsarbeta vid sidan om. I Dagens Nyheters (hyllande) recension av En dag i oktober framställs hans arbete vid SJ som något han gjort enbart som research inför romanen. Och en journalist ska (enligt Karl Rune Nordkvist själv) ha frågat honom om han kunde använda annat än stora bokstäver med sina jobbarnävar.

Som med många författare så mötte jag Karl Rune Nordkvists verk första gången genom TV. Han skrev manuset till tv-serien Paganini från Saltängen från 1987. Om en ung arbetare som blir biografviolinist under stumfilmsepoken. Jag minns att jag gillade den tv-serien. Men först nyligen insåg jag att det var Karl Rune Nordkvist som hade skrivit den. Så det var inte den som ledde mej till hans författarskap. (Ett par av hans böcker gjordes också till tv-filmer efter hans eget manus men de har jag inte sett.)

Jag upptäckte istället Karl Rune Nordkvists författarskap helt enkelt genom att han stod i mina föräldrars bokhylla och jag gillade omslaget till en av böckerna (jag tror det var Leif Zetterling som hade gjort det). Jag tyckte om boken och läste sen fler. Romaner, noveller och reseskildringar. 

"Det som driver mej att skriva är en tjurskallig önskan att till beskådan lyfta fram de människor som vi fortfarande trampar på i det här samhället. Människor vars liv är färgat av undanglidanden och svikna förhoppningar." Så skrev Karl Rune Nordkvist själv om sitt skrivande i en artikel i Bonniers Litterära Magasin i början på 70-talet.

Flera av hans romaner påminner om varandra, ständigt samma ömsint skildrade invånare i det svenska samhället.

"Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordkvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?" skrev Lars Åke Augustsson i sin recension av Kattens död. 

Och Karl Rune Nordkvist skildrar i sina romaner just den sida av det svenska folkhemmet (eller fuskbygget folkhemmet som han brukade kalla det) som kritiker ibland påstår bara beskrivs i deckare (Kattens död handlar i och för sej om ett mord – visserligen mordet på en katt.)

Karl Rune Nordkvist fick ett par priser från tidningen Vi på 50-talet. Men det var först på 70-talet hans böcker började få erkännande av kritikerna. Hösten lång som jag citerar ovan fick Litteraturfrämjandets stora romanpris 1978. 1991 fick han Ivar Lo-priset. 

Numera är han emellertid inte så läst. Redan när jag upptäckte Karl Rune Nordkvist i tonåren så hade han börjat glömmas bort. Ett öde som kommer att drabba de flesta författare. Det är synd det verkar drabba arbetarförfattare i högre grad än andra. 

När jag för ett par år sedan frågade på twitter om mina följares favoriter bland arbetarförfattarna så svarade en Karl Rune Nordkvist. Så ännu är vi åtminstone två som minns honom.

Inga av hans verk finns i tryck. På Malmös bibliotek finns hans böcker enbart i magasin. Men det går ju att beställa fram böcker från magasinen. Och Karl Rune Nordkvists böcker bör gå att hitta rätt billigt begagnat. 

Jag skulle rekommendera att du började med nån av 70-talsromanerna om du vill läsa honom. Men egentligen kan man börja var som helst.

Karl Rune Nordkvist hade kanske inte varit förvånad över att han håller på och glömmas bort. 

Han skriver i förordet, eller om man så vill den första berättelsen, i samlingen Mild november: "Papper är dock ett förgängligt material och de flesta av mina romaner har efter någon tid i dystra lagerlokaler sänts vidare till någon av de stora kvarnar som förvandlat dem till en smutsgrå gröt. Hur förutseende var inte de som högg in sina meddelanden i stenar som därefter restes utmed de kända färdvägarna."

Men även om många exemplar av Karl Rune Nordkvists romaner har förvandlats till en smutsgrå gröt eller hamnat i magasin och han själv är död sen tjugofyra år så finns hans berättelser kvar. Och vi som är hans läsare är glada över att ha fått ta del av dem.

Fotot på Karl Rune Nordkvist ovan är taget av Lars Rosenblom och finns i antologin Utsikter: 24 författare om arbetarlitteraturen, red. Jan Fogelbäck.

(Först publicerat 12 september 2020 då Karl Rune Nordkvist skulle fyllt 100 år. I kommentarerna på det inlägget svarade en person som också hade läst Karl Rune Nordkvist, så vi är åtminstone tre som minns honom.) 

Ulla Olin

"Jag har vant mig att leva som människa/med fem sinnen och ibland ett sjätte/Jag har aldrig önskat mig tusen liv//Ett enda liv räcker/en enda dag, en stund av nåd"

Ur "En dag, en stund" i Närmare dikt, till dig av Ulla Olin

Bland de böcker jag tog från mina föräldrars boksamling efter att de dog fanns fyra diktsamlingar av Ulla Olin. De var min mors. Hon tyckte om Ulla Olins dikter. Åtminstone Ulla Olins sena dikter.

Jag tar fram de fyra diktsamlingarna från bokhyllan och bläddrar i dem.

Ulla Olin debuterade tidigt som poet men slog igenom sent. Hon föddes i Finland men flyttade till Sverige i slutet av 40-talet ("Den som har rest iväg minns sin ungdoms fosterland bättre än den som bor kvar" skriver hon i sin sista diktsamling Oförklarligt lysande.)

Efter flytten till Sverige arbetade hon som folkskollärare och fortsatte att då och då ge ut diktsamlingar. På 80-talet började hennes poesi att uppmärksammas. Bo Carpelan och Claes Andersson hade med några av Ulla Olins dikter i en antologi med finlandssvensk lyrik (I Eftervärme så står några diktrader av Bo Carpelan som motto). Ett par år senare gavs ett urval med hennes dikter ut där Lennart Sjögren hade skrivit ett förord. Torsten Ekbom skrev en hyllande recension i DN. Ulla Olin intervjuades i tidningen dagen efter: "– Det är spännande, säger hon, att bli läst." (Bilden ovan är från den intervjun.)

Den äldsta boken min mor ägde och alltså den äldsta jag har är Eftervärme från 1990. Ulla Olin var 70 år när den kom ut. Den skrevs strax efter att hennes man hade dött. Både Eftervärme och den därpå följande Solen installerad (1992) handlar om makens död och använder sej av "den klassiska elegins former" (som Lena Malmberg (min mamma) skriver i avhandlingen Från Orfeus till Eurydike). Det är två mycket vackra diktsamlingar.

Mina föräldrar hade många böcker. Jag kunde bara ta en liten del av dem. Varför valde jag egentligen dessa fyra böcker av Ulla Olin? Dels var det en poet jag förknippade med min mor. Vi hade pratat om henne. Och jag hade läst och tyckt om Solen installerad. Det var också vackra utgåvor. Men kanske var det också för att temat i de ovan nämnda diktsamlingarna var sorgen efter att mista en älskad. 

Det tog ett tag innan jag kunde läsa Eftervärme. Mina föräldrars död var för nära. När jag sen läste den var det många dikter i den som jag hade velat prata med min mor om (som dikten "Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag" som handlar om att vilja prata om saker man läst med en som har dött). Jag blir fortfarande lite tårögd av en del av dikterna när jag nu bläddrar i den.

I 2020 års första nummer av Lyrikvännen så skriver David Zimmerman om Eftervärme med anledning av Ulla Olins (då kommande) hundraårsdag.

"Att inte vara död är en god sak" heter det i sista raden i Ulla Olins dikt "Att ha gott bröd till kaffet är en god sak" i Solen installerad som får avsluta detta inlägg. Ulla Olin dog i februari 2009. Min mor dog i mars 2014.

Att ha gott bröd till kaffet är en god sak

Att solen skiner är en god sak

Att få brev utan att vänta brev är en god sak

Att kunna älska någon är bra

Att ha något att skänka bort är bra

Att inte vara död är en god sak

Ulla Olin

(Först publicerad 10 augusti 2020 på vad som skulle ha varit Ulla Olins 100-årsdag. I kommentarerna till inlägget rekommenderade Spiring mej Anders Sundelins e-bok Särlingar som har ett kapitel om Ulla Olin. Där säjer Torgny Lindgren att han aldrig träffat någon som läste så mycket och att "hennes stämma var unik på något sätt. Man kände direkt igen henne.") 

Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge

"All these people have beards these days, they all got the idea from me. It's like with Watchmen; before me, people thought that beards were just for children" säjer Alan Moore i början av det andra kapitlet av Gary Spencer Millidges nyutkomna biografi över den engelske serietidningsförfattaren. 

Det är svårt att tänka sej Moore utan skägg och den kommande franska utgåvan har på framsidan en bild (tecknat av Frank Quitely) där hans skägg består av titlar på hans verk, böcker som From Hell, Halo Jones och V för Vendetta. Dessa och många fler tas upp i boken som också har rikt med illustrationer, till och med (lo and behold) bilder på Moore utan skägg.

Millidge har tidigare redigerat en bok med essäer och intervjuer om Moore, där han också tecknade en kort biografisk serie om Moore. Själv har han skrivit och tecknat den märkliga serietidningen Strangehaven.

Texten i Alan Moore: Storyteller är i praktiken en sammanställning av en stor mängd intervjuer av Moore ur gamla tidAll these people have beards these days, they all got the idea from me. It's like with Watchmen; before me, people thought that beards were just for children" säjer Alan Moore i början av det andra kapitlet av Gary Spencer Millidges nyutkomna biografi över den engelske serietidningsförfattaren. Det är svårt att tänka sej Moore utan skägg och den kommande franska utgåvan har påframsidan en bild (tecknat av Frank Quitely) där hans skägg består av titlar på hans verk, böcker som From Hell, Halo Jones och V för Vendetta. Dessa och många fler tas upp i boken som också har rikt med illustrationer, till och med (lo and behold) bilder på Moore utan skägg.

Millidge har tidigare redigerat en bok med essäer och intervjuer om Moore, där han också tecknade en kort biografisk serie om Moore. Själv har han skrivit och tecknat den märkliga serietidningen Strangehaven.

Texten i Alan Moore: Storyteller är i praktiken en sammanställning av en stor mängd intervjuer av Moore ur gamla tidskrifter samt nya samtal mellan Moore och Millidge (skäggcitatet är från en sån för boken nyutförd intervju). Mycket till analys av författarskapet blir det inte.
Jag har sen tidigare ytterligare en biografi om Moore. Lance Perkins lilla bok i serien Pocket Essentials. På den bokens 90 sidor lyckas Perkins få in betydligt fler intressanta iakttagelser om Moore och hans verk än Millidge får in i en betydligt större bok.

Ändå har Millidge-volymen än stor fördel framför Perkins' Alan Moore. Den är illustrerad. Och inte bara med skolfoton med skägglöse Moore. Här finns bilder ur gamla tidskrifter, utdrag ur tidiga serier. Thumbnails, små skisser som Moore gjort som stöd till sina manus. Utkast till Big Numbers och ett manus till ett aldrig använt kapitel av V för Vendetta. Roligast är materialet från de mindre kända serierna. Medan avsnittet med Watchmen är illustrerat bland annat med sidor ur albumet - vilket verkar lite överflödigt.

Det kapitlet och de andra om Moores superhjälteserier för DC Comics är bokens svagaste del. Det är som om Millidge vet att han inte kan berätta något som inte läsaren redan läst tio gånger på andra håll och halvhjärtat rabblar han upp det gamla vanliga innehållet som finns med för att det ska vara med. Om Watchmen har det annars skrivits en hel del intressant kritik. Så det här är kanske det avsnitt som mest förlorar på att det bara är en populärt hållen biografi utan försök till några djupgående analyser av verket.

Men flera av de andra avdelningarna är ändå läsvärda. Och om boken ibland riskerar kännas som en extralång tidskriftsartikel så är det i så fall en ofta underhållande sådan. Millidge har tydligt en entusiasm för ämnet och han har valt underhållande citat från Moore även om han ibland kunde ha varit mer kritisk till vad Moore berättar. Man påminns här och där om att storyteller är något man kallar en som inte är helt sanningsenlig.

En del av materialet hade kanske också kunnat sållas annorlunda. I den biografiska avdelningen så är Moores arbetarklassbakgrund förvisso intressant och att han blev utkastad från skolan för att ha sålt LSD är sånt som piggar upp läsningen. Men att vi får reda på att Moores yngre bror inte delade hans serieintresse men att de står varandra nära och fortfarande träffas regelbundet känns kanske inte helt som nödvändig information. 

Boken är mer eller mindre kronologiskt upplagd. Det vill säja i den mån det går. Då Moore skrev många av sina serier samtidigt. Något man kan se i ett utvik med Moores bibliografi på en tidsskala. Det här påminns man om i en av illustrationerna - en sida med thumbnailutkast där den nedre delen av sidan är Supreme, en pastisch på och hommage till Stålmannen, och den övre ett av de mer obscena avsnitten av Lost Girls.

Boken är en bok att bläddra i även om det stora formatet ibland gör det lite otympligt (det är något av en coffeetable-bok, själv har jag aldrig ägt några coffetablar så jag är inte så förtjust i formatet). Och den har fått mej att gå tillbaka och bläddra i flera Moore-album under läsningen.

Alan Moore: Storyteller innehåller också en CD med musik och högläsningar av Moore och har ett förord av Michael Moorcock. Boken täcker hela hans karriär från de första dikterna i en skoltidning till Moores magasin Dodgem logic och hans nuvarande tillvaro som berömd författare som har uppträdanden samman med Patti Smith och dyrkar en orm med öron (men utan skägg).skrifter samt nya samtal mellan Moore och Millidge (skäggcitatet är från en sån för boken nyutförd intervju). Mycket till analys av författarskapet blir det inte.
Jag har sen tidigare ytterligare en biografi om Moore. Lance Perkins lilla bok i serien Pocket Essentials. På den bokens 90 sidor lyckas Perkins få in betydligt fler intressanta iakttagelser om Moore och hans verk än Millidge får in i en betydligt större bok.

Ändå har Millidge-volymen en stor fördel framför Perkins' Alan Moore. Den är illustrerad. Och inte bara med skolfoton på den skägglöse Moore. Här finns bilder ur gamla tidskrifter, utdrag ur tidiga serier; thumbnails, små skisser som Moore gjort som stöd till sina manus; utkast till Big Numbers; ett manus till ett aldrig använt kapitel av V för Vendetta. 

Roligast är materialet från de mindre kända serierna. Medan avsnittet med Watchmen är illustrerat bland annat med sidor ur albumet – vilket verkar lite överflödigt.

Det kapitlet och de andra om Moores superhjälteserier för DC Comics är bokens svagaste del. Det är som om Millidge vet att han inte kan berätta något som inte läsaren redan läst tio gånger på andra håll och halvhjärtat rabblar han upp det gamla vanliga innehållet som finns med för att det ska vara med. Om Watchmen har det annars skrivits en hel del intressant kritik. Så det här är kanske det avsnitt som mest förlorar på att det bara är en populärt hållen biografi utan försök till några djupgående analyser av verket.

Men flera av de andra avdelningarna är ändå läsvärda. Och om boken ibland riskerar kännas som en extralång tidskriftsartikel så är det i så fall en ofta underhållande sådan. Millidge har tydligt en entusiasm för ämnet och han har valt underhållande citat från Moore även om han ibland kunde ha varit mer kritisk till Moores berättelser. Man påminns här och där om att storyteller är något man kallar en som inte är helt sanningsenlig.

En del av materialet hade kanske också kunnat sållas annorlunda. I den biografiska avdelningen så är Moores arbetarklassbakgrund förvisso intressant och att han blev utkastad från skolan för att ha sålt LSD är sånt som piggar upp läsningen. Men att vi får reda på att Moores yngre bror inte delade hans serieintresse men att de står varandra nära och fortfarande träffas regelbundet känns kanske inte helt nädvändigt.

Boken är mer eller mindre kronologiskt upplagd. Det vill säja i den mån det går. Då Moore skrev många av sina serier samtidigt. Något man kan se i ett utvik med Moores bibliografi på en tidsskala. Det här påminns man om i en av illustrationerna – en sida med thumbnailutkast där den nedre delen av sidan är Supreme, en pastisch på och hommage till Stålmannen, och den övre ett av de mer obscena avsnitten av Lost Girls.

Boken är en bok att bläddra i även om det stora formatet ibland gör det lite otympligt (det är något av en coffeetable-bok, själv har jag aldrig ägt några kaffebord så jag är inte så förtjust i formatet). Och den har fått mej att gå tillbaka och bläddra i flera Moore-album under läsningen.

Alan Moore: Storyteller innehåller också en CD med musik och högläsningar av Moore och har ett förord av Michael Moorcock. Boken täcker hela hans karriär från de första dikterna i en skoltidning till Moores magasin Dodgem logic och hans nuvarande tillvaro som berömd författare som har uppträdanden samman med Patti Smith och dyrkar en orm med öron (men utan skägg).

(Först publicerad 26 september 2011. Min omläsning av D.R. & Quinch är tänkt som en start på en genomläsning av alla serier av Alan Moore jag har hemma – i dag läste jag ett kapitel av The Ballad of Halo Jones – och jag har tagit fram både Gary Spencer Millidges och Lance Parkins böcker om Alan Moore som förberedelse inför detta.)

D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis

D. R. & Quinch dök först upp i en Time Twisters – en serie korta avslutade komiska serier kring temat tidsresor som Alan Moore skrev åt det brittiska seriemagasinet 2000AD. Den tidningen, mest känd för serien Judge Dredd, hade sin storhetstid då vid mitten av 80-talet (magasinet finns fortfarande och har fortfarande samma namn, som det namnet numera antyder så har det för länge sedan framtiden bakom sej).

Figurerna fick efter det första äventyret sin egen serie. Den kompletta D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis innehåller förutom Time Twisters-historien fyra längre serier, uppdelade i mindre kapitel, och en avslutande kortare.

D. R. och Quinch är två utomjordiska collegestudenter och ungdomsligister. Davis' teckningar ger de bägge uttrycksfulla ansikten och fysionomier. Som ett slags clockworkorangeiga varianter på Asterix och Obelix så är Quinch stor och björnlik med ett dumt uttryck medan D. R. (initialerna står för "diminished responsibility) har ett glatt ondskefullt utseende. D.R. för ordet i duon medan Quinch mest yttrar frasen "'sright". Emellertid låter Moore varannan historia narrateras av Quinch och varannan av D. R. och det framgår att det intellektuella styrkeförhållande de emellan inte nödvändigtvis är vad deras repliker vill få oss att tro.

Det här alternerande berättandet är ett exempel på hur skickligt uppbyggd serien är. Ett annat är hur figurer och händelser från de två första serierna återkommer i den tredje utan att det från början känns som om de placerats för senare användande. Så skapar Moore på ett snabbt smidigt sätt ett mindre D. R. & Quinch-universum. Vars många bifigurer igen överges för de två sista äventyren. Också varje historia för sej har en perfekt komisk timing.

På sätt och vis kan man tycka att det här är något av en bagatell. I en historia parodieras Hollywood, i en annan gör våra hjältar militärtjänsten. Men det satiriska innehållet är inte direkt vassare än i den serie där D. R. blir förälskad och förställer sej som en präktig student.

Serien påminner om andra komiska 2000AD-serier som Robotjägaren, fastän bättre gjord.

Att den är bättre gjord är trots allt avgörande. Serien tillhör det roligaste Moore skrivit och det snyggaste Davis tecknat. Allt elände och all förstörelse som D. R. och Quinch lämnar i sitt spår skildras så att serien blir en fröjd att läsa.

Ungefär samtidigt som Moore skrev D. R. & Quinch så gjorde han också The ballad of Halo Jones för 2000 AD. I den tog han den typiska 2000AD-seriens konventioner och vände den upp och ner, ställde den på dess fötter. De rätt fåniga inslagen av framtida språk i de gängse av den här sortens serier (tänk "frak") utvecklas där till något nytt och bisarrt. En shoppingrunda blir ett stort äventyr.

Men om Moore i den serien kan säjas ha förnyat genren så visar han i D. R. & Quinch att han också kan göra en utmärkt serie inom en genres ramar. Detta dubbla hos Moore - att han både kan göra underhållande serier inom olika genrers ramar och serier som undergräver eller spränger dessa ramar, är en viktig del i hans framgång.

Serien har färglagts två gånger. Den ena ska vara bättre än den andra. Att färglägga serier från början menade att läsas i svart-vitt är ändå ett diskutabelt beteende. Själv har jag läst serien i svart-vitt i Titan Books' The Complete D.R. & Quinch. I ett format rätt nära våra seriealbum och med ett tryck som gör Davis' rena teckningar rättvisa.
Några omslag lär saknas i albumet och en ensida med paret ska senare ha skrivits av Jaime Delano. Jag köpte albumet på bokrean 2010 och just den här utgåvan kan väl nu vara svår att få tag i. Men det finns andra (en del som också innehåller Delano-serien). Några avsnitt av serien ska ha publicerats i olika svenska serietidningar på den tiden då det gavs ut serietidningar i Sverige.

(Först publicerad 14e mars 2010. Jag läste om albumet i veckan. En bra sak med att ha en blogg är att man kan gå tillbaka och se vad man tycker om ett verk. Tillägg till inlägget: serien ska ha inspirerats av Robert Altmans tonårskomedi O. C. and Stiggs som jag känner att jag måste se. (Rättelse: Alan Moores och Alan Davis serie är inspirerad av den National Lanpoon-berättelse som Robert Altmans film bygger på.) Alan Davis och Alan Moore samarbetade i fler serier. Jag har läst mer Alan Davis sen jag skrev inlägget. Och min favorit av hans är numera Excalibur – en fortsättning på Alan Moores och Alan Davis Captain Britain) 

Robert Bly 1926 – 2021

Poesins uppgift i dess nya skede är att gå längre in i det okända landet. För att kunna tränga in i det landet måste poesin lära sig sova annorlunda, vakna annorlunda, lyssna efter nya ljud, gå annorlunda." (översättare troligtvis Tomas Tranströmer)
Så står det i förordet till Robert Bly-urvalet Krig och tystnad som kom ut 1967.

Robert Bly har dött. Han blev 94 år gammal. Under sitt liv gav han ut en stor rad diktsamlingar och tolkade en massa dikter. Hans egna dikter har åtminstone då och då lyckats gå annorlunda.

Robert Bly var med och grundade tidskriften "The Fifties" som snart blev "The Sixties". Han debuterade med Silence in the Snowy Fields 1962. Vietnamkriget kom att påverka hans dikter och han var med om att starta American Writers Against the Vietnam War 1966.
En av hans bästa, mest obehagliga dikter är "Räkna kroppar med små skelett" om alla de som dött av amerikanarnas krigföring i Vietnam: "Om vi bara kunde göra kropparna mindre,/kanske vi kunde få/ett helt års döda framför oss på ett skrivbord!" (övers. Göran Sonnevi)

Det finns flera diktsamlingar och -urval av Robert Bly på svenska. Dessa fokuserar oftast på hans tidiga författarskap. Men urvalet Min dom blev tusen år ger en bra bild av hans senare diktning. (Men saknar tyvärr, om jag minns rätt, dikten "Something About Morning Pajamas": "When you've been sleeping all night in a warm bed/There's sometimes a playful odor in your pajamas/It's a bit lowlife, but satisfying/It is some sort of fragrant warmth/That your balls created during the night.")

I slutet av 80-talet skrev Robert Bly en bok som heter Järn Hans som är nån slags mansrättsmanifest om att män ska gå ut i skogen och flå björnar med händerna. Men ett och annat snedsteg får man förlåta en bra författare.

Förutom egna dikter så har Robert Bly gjort flera översättningar av andras poesi. Bland annat av svensk poesi. Och hans tolkningar av Tranströmer hjälpte till att öppna världens ögon för denne.
Tranströmer och Robert Bly brevväxlade också. Deras brev har getts ut i volymen Air Mail. Och Tranströmer har översatt en hel del Robert Bly. Några tolkningar finns med i Tranströmers diktsamling Stigar (de har plockats bort från samlade dikter-utgåvorna). Och Robert Bly tilldelades Tranströmer-priset 2008.

Låt mej avsluta med att citera några rader ur en av Robert Blys sena dikter:

"Robert, you’ve wasted so much of your life / Sitting indoors to write poems. Would you / Do that again? I would, a thousand times."

(Det här är en något förändrad text jag skrev till Robert Blys 90-årsdag 23 december 2016. Och inlägget inleder därmed också bloggens jubileumsvecka.)

Gunnison av Mattias Jeschko-Edberg

"Nätterna slår ned på våra ryggar tills vi böjs. Men varje morgon reser vi på oss igen. Freud hade rätt när han var förundrad över de drifter som får oss till att vilja leva. Det finns inget självklart med det. När jag skriver detta tänker jag på min kärlek, saknaden som känns i min kropp. Lyckan som omfamnar allt. Vetskapen om att jag snart kommer få känna hennes lukt igen, höra andetagen som fyller mig. Jag måste få återvända till det."

Gunnison är en liten stad i delstaten Colorado i Förenta Staterna. Berättarjaget i Mattias Jeschko-Edbergs nya roman är på besök där med sin dotter och sin före detta fru. Den utspelar sej mestadels i Förenta Staterna men handlar också uttryckligen om Europa 

  Egentligen är det nästan hela handlingen i romanen. Berättaren, som varit i staden tidigare, beskriver vad han ser och funderar på livet, samhället och kärleken. Om det omöjliga i att skriva och om det nödvändiga med att skriva. ("Jag vill skriva för att söndra, för att röja vägen för något bättre. Oavsett hur omöjligt det är.") 

  Det händer kanske inte så mycket i boken men jag läste den här romanen parallellt med en välskriven skickligt berättad roman där det hände jättemycket – en så kallad episk skildring. Och Gunnison var en betydligt mer spännande och fängslande läsning. 

Mycket av spänningen ligger i språket. I essäsamlingen Och en konung trädde in i mörkret (2016) skriver Mattias Jeschko-Edberg om att han vill skrapa sitt språk rent, i den här boken skriver han att han måste hitta en långsammare hastighet. Och för varje bok är hans språk renare, hans röst mer sin egen. 

Någon gång kan detta riskera bli tics – ord som upprepas, en förkärlek för att berätta i futurum, författarnamn som återkommer. Men oftast är detta att boken har en tydlig igenkännbar röst en stor styrka. 

Det finns en ilska i boken men det är en lågmäld sorgsen ilska. Det Mattias Jeschko-Edberg här beskriver kan ibland påminna om en efter katastrofen-skildring fast katastrofen här är bara vårt nuvarande samhällssystem. Men det är också många vackra skildringar, av att gå och handla och lugna morgnar innan allting bryts upp. "Vi lever i de små tillfällena" heter det på ett ställe. 

Gunnison är Mattias Jeschko-Edbergs sjunde bok och andra roman. Tematiskt går den tillbaka ända till Eldträd tidig morgon (2013). Den känns som en fortsättning på Mattias Jeschko-Edbergs förra bok, diktsamlingen Till Athena (2019). Och på den självbiografiska essän Kebabträume i Southern Bastards, Kebabträume (2018).

Lite i skymundan har Mattias Jeschko-Edberg arbetat på ett författarskap som alltmer hittat sin egen röst. Till Athena fick lite mer uppmärksamhet än de tidigare böckerna så kanske kommer fler hitta fram till den nya boken. Jag hoppas det. För det är trots sin lågmäldhet på grund av sin lågmäldhet en stor roman, en uppfordrande läsning. 

Läst i oktober

Lite försenat är här en lista med de böcker jag läste i oktober (Jag har ännu inte läst ut någon bok i november men jag hoppas ändra på det i dag)

Ett annat liv av Per Olov Enquist

Liknelseboken av Per Olov Enquist

De två sista böckerna i min genomläsning av P. O. Enquists böcker i kronologisk ordning. Ett annat liv var en omläsning, Liknelseboken läste jag för första gången. Det finns några få böcker av Enquist som jag hoppat över: två barnböcker, ett idrottsreportage, en novell. Och kanske kommer jag att läsa dem med men jag betraktar det här läsprojektet som avslutat. Det har varit kul.

Tävlingsdräkten av Jonas Gren

Eftersom jag är med och hjälper till med Vendels förlag som gett ut den här sonettkransen så har jag läst den medan den blev till. Men nu har jag läst den i bokform med.

"att inget är beständigt, allt ska väck. / För även berg och solsystem är faser. / Och vallan nöts i snön som vinterdäck."

Bortom bergen av Gun Kessle och Jan Myrdal

Fascinerande bilderbok med foton på gamla statyer i Asien. Det var roligt att kunna upptäcka en så pass bra Kessle/Myrdal-bok som den här trots att jag hade läst så mycket av Gun Kessle och Jan Myrdal sen tidigare.

The Golden Notebook / Den femte sanningen

Omläsning. Läst delar i den svenska översättningen och delar i original.

Superman & The Authority av Grant Morrison (text) och Mikel Janín med flera (bild)

Rätt märklig serie om en medelålders Stålmannen. Jag läste om en stor del av Grant Morrisons serier i år och man kan se hur vissa teman kommer igen här men den kändes ändå lättviktig. (Läste den digitalt i lösnummerform men den kommer att komma ut som seriealbum.)

Diskret serie av George Oppen

"Se spårvagnens elektriska blixt, / hösten faller i elektrisk krevad." (övers. "från amerikanskan" av Peter Thörneby)

I Lyrikvãnnens lilla serie. Jag var inte så förtjust i den här. 

Billionaire Island av Mark Russell (text) och Steve Pugh (bild) 

Satirisk framtidsserie om en ö med egna lagar där miljardärer bor. 

Peanuts Every Sunday Vol. 1: 1952 – 1955 av Charles M. Schulz

Rapport från amerikansk stad: Chicago av Studs Terkel 

Reportagebok inspirerad av Jan Myrdals Rapport från kinesisk by där Studs Terkel hittar den stil för oral history som han kommer att använda i flera böcker bland annat i den fantastiska Working som jag läste tidigare i år. 

Läsebok av Stefan Themerson

Texturval gjort av Magnus Hedlund. Med illustrationer av Franciszka Themerson (som gjort I don't like brooks-bilden överst på den här bloggen). En del av urvalen har funnits i diverse antologier tidigare. Bland annat finns ett ur romanen Bayamus i Skeptisk antologi. Här har det utdraget tyvärr förkortats lite (troligen för att fler utdrag ska få plats) och slutar innan det jag tycker är kapitlets poäng. Men det är en charmig volym och ett måste för alla Themerson-fans.