Jag har läst två urval texter som jag hade tänkt läsa när de kom för en fem år sen. Eller jag har lite kvar av Stig Larssons Artiklar 1975-2004. Och merparten av Jan Myrdals Medvetandet gör oss ansvariga. Valda texter 1957-2007 har jag redan i andra textsamlingar.
Jag skrev om urvalet i Myrdal-boken när jag skrev om Skriftställning-serien (att boken skulle vara en Skriftställning 20 som jag skriver där står emellertid inte någonstans på eller i den). Jag var inte nöjd.
Redaktörerna Kalle Holmqvist och Anders Roth hade naturligtvis en omöjlig uppgift. Och att säja att man, säj, borde ha valt "Skolexempel II" istället för "Håll arbetarklassen dum!" är det ingen större mening med (jag skulle ha valt "Skolexempel II").
Men inriktningen på den strikt politiske Myrdal får honom att framstå som en enklare, mindre sammansatt och intressant författare än han egentligen är. Och tyngdpunkten ligger alltför mycket på det senare skriftställarskapet. Boken är kronologiskt indelad i decennier. Det är bara sex artiklar från 60-talet. 17 från 90-talet.
De flesta av de texter jag läser om nu är ändå bra. Som den tidiga "Kakan som liket bakat" som känns ännu mer aktuell idag efter upproret i Egypten än när urvalet först kom ut. Här och på flera andra ställen saknar man dock noter. De flesta av 1958 års läsare bör ha förstått titeln men referensen går nog mången nutida läsare förbi (det är från en historia av Albert Engström).
Som ett komplement till Söndagsmorgon och de fyra första Skriftställning skulle boken kanske kunna fungera. Men jag har svårt att se någon söka upp dessa volymer efter att ha läst Medvetandet gör oss ansvariga.
Nåväl, det var för de nyare texterna jag lånade boken. Det är ändå nära hundra sidor jag inte hade läst sen innan. Det är många tal - ut ur EU och mot USAs krig i Afghanistan. Dessa, liksom flera andra debattinlägg, hänvisar till händelser under andra världskriget. En handlar istället om första världskriget (gotta keep them guessing).
Bättre tycker jag om artiklar som "Till fettpärlans försvar", om att vara överviktig och en text om skolan och kanon, "Överhetens kanon och vår" ("På alla kultursidor - och därtill i radio och tv - diskuterades i detta land kanon sommaren 2006. En kánon med tonvikt på a. En litterär sådan för skolbruk. Det ordet har använts när det gäller texter för att beteckna en fastställd samling heliga skrifter i den kristna kyrkan. Med betoningen på o - kanón - står ordet för större tunga vapen med långa eldrör som skjuter projektiler. Detta ordval bidrog till att göra debatten obegriplig för 90 procent av de möjliga läsarna. Vilket var meningen.")
En jämförelse mellan Kina och Östtyskland är intressant och jag gillade förordet till Maos lilla röda - ett annat urval texter.
Flera av texterna i Larssons Artiklar 1975-2004 har jag också läst förut, men då jag inte haft de i bokform så är det ofta flera år sen jag läste de sist. De jag läst, som BLM-artiklarna tycker jag håller bra. Boken har en fördel framför Myrdal-samlingen att den innehåller de flesta artiklar Larsson publicerat (så vitt jag förstår). Och därmed kan ha med fler sidor av hans skrivande.
Många av texterna är alldeles lysande, som en recension av Tua Forsströms diktsamling Marianergraven, eller en essä om Pier Paolo Pasolinis text "Filmpoesi".
Också när Larsson ibland skriver om sånt jag inte känner till, mest i konstartiklarna (jag kan inte lika mycket om konst som om film och litteratur) så har jag inget problem att följa med, Larsson är en, kanske lite oväntat, rätt så pedagogisk skriftställare.
Eller snarare så blir han. De tidigaste Kris-texterna har en lite tungfotad rörig stil. Men efter hand växer ett klarare språk fram. Som både finns i de mer krävande artiklarna och de lättare krönikorna. Där Larsson liksom prövar sej fram, en frågande stil. Under mer än trehundra sidor riskerar den här tonen att kännas lite falsk. Ingen går ju omkring och är eftertänksam hela tiden.
I två texter om Willy Kyrklund (där han nämner Myrdal, för att nu lite knyta samman inläggets två delar - "Myrdal och några andra kan skriva idag, de flesta gör sig bara till" (1988)) att det kan vara ett problem när en författares stil är speciell, att uttrycken signalerar ens namn mer än det man menar. I några av de sena artiklarna, som de om tv-serien Robinson och namnen på Magnumglassarna är det, även om de är välskrivna, som om det inte är så mycket bakom den eftertänksamma stilen. Medan en text från samma tid om frimärkssamlande är intressantare.
Den anknyter till ett tema som går genom en stor mängd av artiklarna. Att kvalité är något konkret, något direkt igenkännbart. Detta att en del filmer och en del böcker helt enkelt är bättre än andra går
som en röd tråd genom boken. Men på lite olika sätt genom åren. Bäst uttrycks den egentligen i efterordet: "Alla som har ögon att se med har alltid sett vad som är bra".
Jag är inte helt övertygad om det.
Vad jag är säker på är att dessa artiklar, liksom Myrdals Skriftställning-volymer, är bra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar