10 bra böcker av Sara Lidman

(Fotografi: Lutfi Özkök)

I dag skulle Sara Lidman ha fyllt 100 år. Vi uppmärksammar detta med denna lista.

Jag har läst många men inte riktigt alla av Sara Lidmans böcker. Jag funderar på att ändra på detta. 

Listan är kronologiskt ordnad.

Tjärdalen

Sara Lidmans första roman Tjärdalen från 1953 var en succédebut som både hyllades av kritiker och fick många läsare. Hon följde upp den med fler norrlandsromaner som tillsammans har en viktig plats i den svenska litteraturen.

Regnspiran

"Linda tjatade ständigt på modern att de skulle få gå och se på de där gårdarna, 'så att dem blir', som hon sa. — Nog är dem fastän du inte kan se dem, sa Hanna. — Men om jag glömmer bort dem, då är dem borta riktigt, sa Linda. — Ånej, Gud kommer ihåg dem. Och han kan se alla på en gång." 

Sara Lidmans tredje norrlandsroman.

Samtal i Hanoi

"Förr älskade vi månskenet här i Vietnam. Man arbetade på fälten i månljus och kunde slippa den tunga dagshettan. Men under kriget mot fransmännen blev månljuset gerillans fiende. De våra kunde då inte ta sig fram osedda hur som helst.[...]

  Och de sjunger gamla månvisor."

Sara Lidman spelade en viktig roll för den svenska Vietnam-rörelsen. Den här boken innehåller reportage från en resa till Vietnam 1965. Som titeln antyder handlar det mycket om samtal med vietnameser.

Gruva (med Odd Uhrbom)

"Snön var blå och himlen grön och så nära att det inte fanns nån rymd för månen att sväva i. Den lutade sig mot vilken driva som helst, förkommen och hemma överallt. Genomskinlig, tyst, röd. Om månen i Svappavaara skulle man kunna sjunga blues om man kunde."

Gruva var en intervju- och bilderbok av Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom. Odd Uhrboms del av boken glöms tyvärr ibland bort när man pratar om den i dag. Sara Lidman intervjuade gruvarbetare på LKAB året innan gruvstrejken. En del gav boken skulden/förtjänsten att ha startat strejken. Gunnar Sträng fördömde boken. Det är en stark bok. En av de rapportböcker som hållit sej bäst.

Vänner och u-vänner 

Sara Lidmans första artikelsamling.

Fåglarna i Nam Dinh

"Det är fåglarna som ger ifrån sig den ohämmade panik som mänskorna undertrycker. De flaxar springande. De har läten som mera liknar gråt än fågelskrik.[...]

  Så skamlöst de klagat dessa fåglar."

Artikelsamling om Vietnam utgiven av De Förenade FNL-grupperna och Ordfront. Flera av artiklarna slutar med uppmaningen "Stöd FNL!" och ett postgironummer till De Förenade FNL-grupperna.

Din tjänare hör

Den senare delen av Lidmans författarskap domineras av den sju romaner långa Jernbanesviten som börjar med Din tjänare hör från 1977. Sviten kom ut i år i storpocket som Jernbanan 1 och Jernbanan 2.

Det är förbannat bra böcker (fast man borde väl svära på norrländska istället, böckerna innehåller flera norrländska svordomar och andra glosor och kommer med ordlistor).

Vredens barn

"Det vet väl alla att det bara finns en enda ärlig Burträskare – och han har stulit en get.

  Någon som tydligen var från Burträsk svarade att han sålde den där geten åt en karl från Lorsjö och har inte fått betalt än.

  En Lorsjö-karl svarade med att smäda Piteå.

  Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?

  Naa?

  Du ska trilla en pite-palt ut på svagisen.

  Varje socken och by pikades av varje annan; anfall och replik skulle vina kring öronen; man skulle se pitebon springa ut till havs efter en grå, rykande läcker palt, han skulle springa utan att märka det hur isen brast - och en flock västerbottens-karlar skulle skratta så de skrattade åt pitekarlens dödliga glupskhet - medan deras egna magar tjöt av hunger efter nykokad palt, fylld med fårtalg och stekt njure, eller fläsk."

Bok två i Jernbanesviten. 

Varje löv är ett öga

"I en roman finns ursinnet, vreden som inte behöver höja rösten. Där finns också i bästa fall en kärlek så djup att den 'inte

behöver' glittra på ytan. Romanen stammar sina svar på en livslång utmaning.

  Artikeln däremot är stubbe och stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sådant raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest."

ur förordet till denna artikelsamling från 1980.

Levtrådar 

Undertiteln till Levtrådar är "Ett och hundra år med Sara Lidman". Hundra år eftersom det i år är 100 år sen Sara Lidman föddes och boken gavs ut i år för att fira detta. Ett år eftersom boken innehåller 366 texter av Sara Lidman av varierande längd. En från varje datum i almanackan. Tal, brev, dagboksanteckningar, artiklar, intervjuer från varje dag. De flesta har tidigare inte publicerats i bokform. Texterna är inte publicerade kronologiskt utan ett tal från 1969 kan följas av ett brev från 40-talet. Det här kan ibland göra läsningen lite rörig. Men att kunna hitta en text för varje datum har också sin charm. 

Det är en snygg bok som ger bra smakprov på olika delar av Sara Lidmans stora författarskap. 

(Utökad och förändrad version av en lista som las upp här till Sara Lidmans 90-årsdag.)

Sista luckan

"Jag förstår inte fan när jag har skrivit alla

dessa böcker."

Lars Gustafsson intervjuad av Anders Sundelin i Särlingar (2013)

Fotot föreställer min hyllrad med Lars Gustafsson-böcker. Det är långtifrån alla böcker Lars Gustafsson gav ut.

Och med detta inlägg avslutar jag min Lars Gustafsson-kalender.

Poeten Brumbergs sista dagar och död av Lars Gustafsson

"– Hur menar du då? sade jag.

  – Jo, din berättelse blev mycket mångtydig.

  – Det är givet att den måste bli det. Dels därför att den var sammansatt av så många sådana här små arkeologiska träflisor, bitar ur samtal, saker som han hade kladdat ned på sitt anteckningsblock, iakttagelser som det tog mer än ett år att göra, sammanlagt."

ur Poeten Brumbergs sista dagar och död av Lars Gustafsson 

Det har hänt att jag utnämnt Poeten Brumbergs sista dagar och död (1959) till en av mina favoritdebutromaner. Men egentligen är det inte Lars Gustafssons första. Först kom Vägvila (1957). Men den är enbart intressant om man (som jag) vill läsa allt av Lars Gustafsson. Och Lars Gustafsson brukade betrakta Poeten Brumbergs sista dagar och död som sin egentliga debut.

Romanen börjar med att berättarens pipa går sönder efter att han, som han brukar göra, slagit den i bordet för att få bort askan. Hans vänner har olika teorier om varför pipan gick sönder. En framkastar idén att dess tid var inne. 

Detta får berättaren att börja berätta historien poeten Brumberg och hans sista dagar.

Inflätat i detta finns flera andra berättelser. Legender om Titurien, sagor om virveltrollet Jyhyf och en roman-i-romanen som Brumberg höll på att skriva kallad Fursten.

Det är en vacker rolig och rätt så underbar bok.

Lars Gustafssons poesi

"Jag gick längs en väg om vintern. / Jag kom till en plats, / och där var svindlande oro och sång."

ur "Vinter, värld och saknad" i En förmiddag i Sverige (1963)

Lars Gustafsson debuterade som poet med samlingen Ballongfararna 1962. Den följdes av en stor mängd diktsamlingar.

 

Ofta behandlade Lars Gustafsson samma teman i sina dikter och sina romaner. Vi har redan (i lucka nummer 7) pratat om hur Kärleksförklaring till en sefardisk dam förhåller sej till Herr Gustafsson själv. Ett annat exempel är hur "Sestina" i Sonetter beskriver tennis på ett liknande sätt som i Tennisspelarna: "Det fanns en tid när varje stund var hel. / Som tennisbollen där den hänger en / nålvass hundradels sekund och väntar / över nätet."

Lars Gustafssons poesi är minst lika betydelsefull som hans prosa. Och hade förtjänat en större plats i den här kalendern.

Det finns två samlingsvolymer med hans poesi. Dels Ur bild i bild: Samlade dikter 1950–1980 (några dikter från innan debuten är med) och Där alfabetet har tvåhundra bokstäver: Samlade dikter 1981–1991. (Framförallt samlingarna i Ur bild i bild är omarbetade. Medan de samlingar som finns som e-böcker har kvar originalversionerna. Vilket ibland kan vara intressant då Lars Gustafsson tagit bort dikter i omarbetningen. Men det är Ur bild i bild som är den slutgiltiga gällande versionen.)

Det hade varit bra med en tredje volym med samlingarna som kommit efter den. 

Som en av mina favoriter Variationer över ett tema av Silfverstolpe (Gunnar Mascoll Silfverstolpe är en poet jag nog hade missat om det inte varit för Lars Gustafssons förkärlek för honom)

"Ni milda, ni långsamma somrar, / vad var ni? Av vilket stoff // hade man vävt er? / Badmintonbollen som gick förlorad // i alltför högt gräs och för alltid. / Hallonet, som, alltför moget, // höll på att lösas upp i handen, / och som smakade bittert ändå."

ur "De sex vittnena" i Variationer över ett tema av Silfverstolpe 

Lars Gustafssons sista diktsamling Etyder för en gammal skrivmaskin kom ut postumt 2016.

"Jag har tillbragt mitt liv / med att ordna alfabetets bokstäver / på skiftande sätt. [...] Bokstäverna är i Sverige tjugoåtta, / och så den tjugonionde: / den tomma bokstaven mellan orden." 

ur "Logonauten" i Etyder för en gammal skrivmaskin

Dubbelliv

"Jag är helt övertygad om att ett samhälle där människor, och särskilt ungdomar, tilläts sova till klockan tio på morgonen och förväntades vara på arbetsplatsen 11.30, skulle bli ett mera harmoniskt, ett fredligare och framförallt mycket produktivare samhälle."

Lars Gustafsson i Dubbelliv av Agneta Blomqvist och Lars Gustafsson

"En av mina allra första skönhetsupplevelser har med snö att göra. Familjen var ute på landet, det var vinter och det hade snöat under natten. När jag gick ut på morgonen var hela världen insvept i vitt och ett varmt liksom gyllene

sken som gjorde allt rent och förtrollande. Minns att jag stannade till alldeles häpen och att jag inte ville förstöra den vita orörda snön med mina fotsteg."

Agneta Blomqvist i Dubbelliv av Agneta Blomqvist och Lars Gustafsson

Dubbelliv av Agneta Blomqvist och Lars Gustafsson var (passande nog för en julkalender) Bonniers julbok från 2017.

Agneta Blomqvist var gift med Lars Gustafsson från 2005 fram till Lars Gustafssons död 2016 (för Lars Gustafssons del är alltså boken postum).

I boken berättar de två författarna om sina barndomar med varierande kapitel så det blir ett slags samtal mellan författarnas minnen.

Texterna är inte signerade men vem som skrivit vad markeras med olika färg på sidorna.

De två makarna har gett ut ytterligare tre böcker tillsammans. Herr Gustafssons familjebok (2006), Fru Blomqvists matbok (2008) och Våra landskap (2022) (den sistnämnda bygger delvis på en bok författarna gav ut på tyska 2013). Även i de två första gemensamma böckerna så är texterna osignerade men det går nästan alltid att lista ut vem som skrivit vad (enligt förordet till Våra landskap så ledde detta emellertid till att en av Agneta Blomqvists essäer i familjeboken trycktes i en tysk tidskrift under Lars Gustafssons namn).

Matboken innehåller förutom texter om mat även en del recept. Jag har inte lagat några av dem än men är lite sugen på att pröva "Brynt tonfisk i asiatiskt beurre blanc med pilgrimsmusslor (Drömd efter recept av Marcus Samuelsson)". Receptet fick Lars Gustafsson i en dröm av en universitetskollega som påstod att han hade hämtat det från kocken Marcus Samuelsson. 

Alla fyra böckerna är underhållande läsning. Men framförallt rekommenderar jag Dubbelliv med dess berättelser från två barndomar.

Guillevic

(Omslag: Lars E. Pettersson)

Förutom att själv skriva dikter så tolkade Lars Gustafsson även andra poeter. Som den franske poeten Eugène Guillevic.

Bröd och stenar är ett urval av Eugène Guillevics dikter. Den ingår i serien "Moderna poeter" på Norstedt. Serien redigerades av Anders Olsson och Lars Gustafsson, jag tror bara det kom två volymer (den andra var med Michael Krüger).

Det är en tunn men vacker bok (jag köpte den på en rea en gång, utan att känna till poeten, mest för att volymen var så snygg). Den innehåller runt 15 av Eugène Guillevics dikter. De äldsta från 1942, den nyaste från 1978.

Eugène Guillevic var en kommunistisk poet som hade debuterat under ockupationen. Om detta att Eugène Guillevic gick med i kommunistpartiet skrev Lars Gustafsson 1995 att "Det var ett naturligt sätt att förhålla sig i hans poetgeneration, som vi skall akta oss för att kritisera innan vi har sett våra egna misstag växa fram ur den historiska framkallningsvätskan."

En slags brytning med den politiska poesin ska ha kommit med samlingen Carnac från 1961.

Med vilken han enligt baksidan av Bröd och stenar och volymens förord utvecklade en ny stil. Endast en kort dikt finns med i boken från Carnac, vilket kan bero på att den egentligen består av en enda lång dikt. Denna finns på engelska.

I stället domineras boken av två 40-talssamlingar, debuten Terraqué och den strax efter kriget utkomna Exécutoire.

Dikterna från de här två samlingarna är väldigt bra, liksom de från perioden efter Carnac. Urvalet stöder kanske inte direkt att det är någon stor skillnad mellan dessa. Men likheten i ton kan bero på att Lars Gustafsson valt sina favoriter.

En intervju med Eugène Guillevic går att läsa i Lars Gustafssons Kommentarer.

Ett par av tolkningarna i Bröd och stenar finns i Lars Gustafssons Bränder. Tolkade dikter från Vergilius till Heaney (som jag verkligen rekommenderar).

En som finns i bägge är "Saker" ur Terraqué. Första delen av denna underbara dikt går "Skåpet var av ek. / Och det var inte öppet. // Kanske skulle det ha fallit döda ur det. / Kanske skulle det ha fallit bröd. // Många döda. Mycket bröd."

2011 skrev Lars Gustafsson en dikt som heter "Vid Evelyns bageri i Norberg" och la upp den sin blogg.

Dikten slutar med en allusion till "Saker" av Eugène Guillevic: "Världen undergår dystra förvandlingar / Järn kan bli svärd eller släggor / Många svärd Många släggor / Många döda Mycket bröd"

Jag skrev en kommentar och berömde denna blinkning till Eugène Guillevic. Lars Gustafsson skickade då mej ett mail där han skrev:

"Vad kul att Du såg denna hälsning till en gammal mästare och vän.Jag översatte en gång i tiden en liten samling för lyrikserien Röster.

med de bästa hälsningar

lg"

("Röster" är en annan tidigare lyrikserie i samma stil som "Moderna poeter". Bland annat kom Krig och tystnad av Robert Bly där Lars Gustafsson hade tolkat några av dikterna ut där).

(Utökad version av ett inlägg från 28 maj 2011)

Lars Gustafsson och Star Trek

I boken Meditationer: en filosofisk bilderbok tar Lars Gustafsson upp serien Star Trek. Eller som han kallar den: "Startrek-serien". Fast första gången han nämner TV-serien så råkar han skriva Star Wars: "en avancerad android (som mr Data i 'Star wars')". 

Senare i boken skriver han så här om rymdskepp-seriens transportörer:

"Eller ta en av de roligaste uppfinningarna i Startrek-serien, transporterrummet! Som episoderna skildras i denna förträffliga sf-serie utplånas av någon anledning originalet när man har beamat en besättningsmedlem upp eller ned. Men anta att man behöll originalet! (Vilket förefaller säkrare.) Vad händer dả när kopian har beamats tillbaka och träffar originalet?"

Som Lars Gustafsson sen skriver så har han själv skrivit en berättelse som påminner om detta:

"(Jag har lekt med något liknande i min sf-bok Det sällsamma djuret frản norr i den berättelse som heter "'Saken' och 'De två gånger födda'".)"

Och som nämnts tidigare här i denna Lars Gustafsson-kalender så återkommer dubbelgångartemat flera gånger i Lars Gustafssons författarskap.

Star Trek har faktiskt i uppföljaren Star Trek: New Generation (där Data som Lars Gustafsson nämner ovan är med) ett avsnitt där teleporteringen leder till en dubbelgångare (jag har inte sett det). Och detta händer igen i den senare tecknade Star Trek: Lower Decks (som jag har sett).

Detta stycke i Meditationer är inte enda gången Lars Gustafsson visar en förkärlek för populärkultur. I lucka 12 nämnde vi J.R.R. Tolkien som Lars Gustafsson kallade för vår tids Dante och också intervjuade.

Lars Gustafsson skrev uppskattande om Stephen King innan det var vanligt. Och i en dikt heter det att "Det är ju klart att Stålmannen är Clark Kent."

Lars Gustafsson i Ratte i New York

De tre serierutorna ovan kommer från seriealbumet Ratte i New York av Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild). Albumet kom ut 1984 men serierna i dem publicerades i Aftonbladet från februari 1983 till januari 1984. Lars Gustafssons cameo kommer lite efter halva albumet. Serien Ratte hade gott om såna här humoristiska skildringar av svenska kändisar.

Den som enbart skulle känna till Lars Gustafsson fram till och med säj 1978 skulle nog ha blivit lite förvånad över karikatyren av Lars Gustafsson här. 

På 1960-talet och -70-talet så hade Lars Gustafsson öppnat BLM för vänsterskribenter, tagit ställning mot USA:s krig i Vietnam och  kritiserat industrialismen. Han publicerade sej i vänstertidskriften FiB/Kulturfront. Några år var han ordförande för FiB/Kulturfronts systertidning Förr och nu.

Men mot slutet av 1970-talet började Lars Gustafsson röra sej högerut. Och 1980 talade han på SAF:s kongress. (SAF står för Svenska Arbetsgivarföreningen som senare slogs samman med Sveriges Industriförbund till Svenskt Näringsliv). 

I en i och för sej intressant essä från denna tid skriver Lars Gustafsson kritiskt om intellektuella som lierat sej med makten. Men Lars Gustafsson själv lierade sej med SAF som också tillhörde makten. (Föreningen Lars Gustafsson talar inför i Ratte i New York har vissa likheter med SAF).

Lars Gustafssons kritik mot socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme i synnerhet började bli så hätsk och överdriven att den ibland lät parodisk. 

David Brolin ger en skildring av Lars Gustafssons resa högerut i boken Omprövningar: Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal.

Det bör säjas att Lars Gustafsson var liberal även tidigare. "Herre Gud, jag är ju i grund och botten liberal!" som berättaren (som heter Lars Gustafsson) säjer i Sigismund (1976). Men han var liberal på ett helt annat sätt än den senare Robert Nozick-inspirerade Lars Gustafsson.

Liberalismerna äro många.

Detta leder ibland till missförstånd. Tidigare i år var det en artikel i högertidskriften Smedjan som läste Sprickorna i muren som ett uttryck för den åskådning Lars Gustafsson har i sina politiska 80-talsessäer utan att skribenten lagt märke till att hans politik under tiden han skrev Sprickorna i muren var radikalt annorlunda.

 

För den som brukar läsa min blogg kommer det knappast som en överraskning att jag känner mej mer befryndad med tendensen hos den mer vänsterorienterade Lars Gustafsson.

När jag i år läst igenom Lars Gustafssons i kronologisk ordning så har det ändå varit intressant att följa Lars Gustafssons väg högerut. En väg som ofta har gått lite oväntat. När han väl kommit fram är det inte lika intressant. (Jag har haft liknande erfarenheter med att läsa skribenter som radikaliserats vänsterut.) Fortfarande med För liberalismen (1981) så var det givande att argumenterade med och emot idéerna i huvudet medan jag läste. Men när jag kommit till Problemformuleringsprivilegiet (1989) så hade Lars Gustafsson kommit för långt från mina egna åsikter för att det skulle ge så mycket.

Men det ska säjas att till exempel essäsamlingen Landskapets långsamma förändringar (1992) som inte är lika snävt politisk fångade mej igen. 

Lars Gustafssons allra tidigaste böcker är rätt opolitiska. Men något som hänger kvar från Lars Gustafssons vänsterperiod är att han fortsätter att vara en politisk författare när han går högerut. Mer i romanerna än i poesin (även om han påstår nånstans att han skrivit den svenska litteraturens enda dikt om att skatterna är för höga). Och romaner som till exempel Sorgemusik för frimurare (1983) eller En kakelsättares eftermiddag (1991) är inga dåliga böcker.

Lite mildras nyliberalismen i de senare böckerna och en kritik av industrialismen kan åter ibland göra sej hörd.

Det finns goda skäl att läsa också den senare delen av författarskapet även om man som jag befinner sej till vänster. Det finns flera mycket bra böcker där. Och trots allt läser vi inte böcker främst för att hålla med dem. 

Hyresgästerna – en pjäs av Lars Gustafsson

"John Ett lik i våra dagar kan knappast vara det problem det måste ha varit under medeltiden."

ur Hyresgästerna av Lars Gustafsson 

Personbeskrivningarna i scenanvisningarna till pjäsen Hyresgästerna eller tebjudningen som inte ville ta slut låter mer som förolämpningar än beskrivningar. "Isabella, en litet fetlagd, blond, yngre skådespelerska"; John, en korpulent, kortvuxen, yngre intellektuell"; "Bertilsson, storvuxen ful herre med framåtböjd gång, som om han ansträngde sej för att kasta en skugga" och så vidare.

Lars Gustafssons pjäs från 1970 skrevs för Västeråsensemblen. Den är en komedi. "Den är inte realistisk och måste spelas snabbt, ironiskt och fladdrande så att dess drömlika tonläge inte går förlorat."

Hyresgästerna är en absurd komedi med en för genren rätt typisk premiss. Tre personer möts i en lägenhet och anser alla vara den rättmätige inneboende. Efter ett tal om världens galenskap av Jan så beslutar de att alla bo i lägenheten. De börjar se på sin situation som grunden till ett bättre samhälle. Allt går bra tills den dag en fjärde, något äldre, person dyker upp och hävdar att det är hans lägenhet.

Det är ett litet udda verk i Gustafssons författarskap då det är en ren komedi. Det närmaste han annars kommit ett humoristiskt verk är väl Sigismund även om det finns satiriska inslag i många av hans böcker. Den är rätt rolig.

Pjäsen finns utgiven i volymen Två maktspel tillsammans med den kanske för Lars Gustafsson mer typiska Den nattliga hyllningen (pjäsen utgår från en anteckning av Böttiger). Den spelades i TV-teatern med Ernst Hugo Järegård som finns på omslaget till boken. Tyvärr finns inte pjäsen på SVT Play. 

Det är synd eftersom jag tror den skulle tjäna på att ses. Den nattliga hyllningen är en något snårigare pjäs. Men för den som är intresserad av Lars Gustafsson är den rätt intressant.

Den skrevs mellan Förberedelser till flykt och Utopier vilket märks.

Den är intressant i det att det är en historisk pjäs "något av åren efter 1848" heter det i anvisningarna. 1848 var året som beskrevs som brytpunkt i Den onödiga samtiden. Som kom 6 år senare. Men årtalet är ju inte taget ur luften.

Om man är intresserad av Gustafssons makt- och frihetsteman så rekommenderas den. 

Det finns en tredje pjäs av Lars Gustafsson. Som också handlar om makt. Pjäsen Huset i Oneida från samma tid. (Torsten Ekbom skriver också om Oneida i "Besök i Utopia" i Molnbyggen.) Jan Myrdal kallar i Den onödiga samtiden pjäsen för Lars Gustafssons "avsked från utopismen". Jag har bara läst ett utdrag ur den i Böckernas värld nr 6 1971.

Dessa tre pjäser av Lars Gustafsson vrider sej alla kring liknande frågor.

Det är intressant och fundera på hur Lars Gustafsson hade utvecklats som pjäsförfattare om han fortsatt med dramatiken.

(Utvidgad version av ett inlägg från 4 september 2009)

Bernard Foys tredje rockad

"Sedan ett par veckor var han fullt sysselsatt med en ganska omfångsrik och komplicerad agentroman[...]Han tyckte att den blev rätt spännande men han

saknade mycket en del möjligheter som dikterna hade gett honom. Han hade en känsla av att poesi gav en bättre

möjlighet att liksom säga flera olika saker på en gång.

  (Men han var redan en liten aning trött på den också, och funderade på om det inte möjligen skulle kunna finnas något slags metod att kombinera diktsamlingen med agentromanen.)"

ur Bernard Foys tredje rockad av Lars Gustafsson 

Enligt Lars Gustafsson så var fröet till Bernard Foys tredje rockad ett slags dare. Hans son Joen uppmanade honom en höstkväll att skriva en roman där ordföranden i Svenska Schackförbundet mördas i en sovvagn på väg till Paris och en rabbin löser gåtan. Lars Gustafsson antar utmaningen. (Detta enligt Ett minnespalats (1994)).

Bernard Foys tredje rockad har undertiteln "Kriminalroman och rekonstruktion av Les Fleurs du mal av Charles Baudelaire".  Den består av tre olika berättelser som har en Bernard Foy i huvudrollen. Det visar sej att den första berättelsen, en spänningsroman (vars handling är den som Joen Gustafsson föreslog den höstkvällen) är berättad av en åldrad poet som tror att alla unga poeter plagierar honom.

Men berättelsen om denna poet visar sej i sin tur vara skriven av en ung man.

En berättelse i en berättelse i en berättelse alltså. Och i de tre berättelserna kommer olika motiv och föremål och händelser igen.

Bernard Foys tredje rockad är en av Lars Gustafssons mest framgångsrika romaner. Den har översatts till flera språk och brukar ofta nämnas bland hans bästa. Lars Gustafsson själv skrev att han "betraktar [den] som mitt litterära huvudverk." (också i Ett minnespalats).

Jag var inte så imponerad första gången jag läste den. Jag tyckte formen med de olika berättarna tog för stor plats.

Men då jag hade föresatt att läsa genom hela Lars Gustafssons verk I kronologisk ordning så gällde det så klart även denna. Så jag gick till biblioteket och beställde romanen från magasinet ("Och här inne i de djupa ändlösa magasinen sov alla dessa böcker som ingen människa längre läser." - ur Bernard Foys tredje rockad) och läste om den.

Den tillhör fortfarande inte mina favoritlarsgustafssonar men jag tyckte mycket bättre om boken den här gången. Det som slog mej när jag läste om den i det här projektet var hur den på flera sätt kändes som en återgång till Lars Gustafssons tidiga romaner som Följeslagarna och Bröderna och deras lek med äventyrsromanen.

Lars Gustafsson, tecknad av Sven Ljungberg

Kinesisk höst (1978) av Lars Gustafsson är illustrerad av Sven Ljungberg. Sven Ljungberg var med på samma delegation till Kina som Lars Gustafsson. Hans bilder i boken kallas för "reseteckningar" och är mycket charmiga. 

Bilden ovan och bilden under är från Kinesisk höst och föreställer Lars Gustafsson. 

Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

"Och nu kommer svalorna, tusentals på en gång, mer kollektivt än någonsin i Norden på sommaren, med ett helt förändrat beteende, smala, långa snabba stråk, tätt över marken. De återvänder till sjön efter att dagen igenom ha jagat insekter ute i bushen.

  Och det är lärorikt att samma fågelart som man trodde sig känna från dess parningsperiod, dess milda flykt kring gamla lador i Västmanland, kan förändras så oerhört under Afrikas vinterhimmel.

  De rinner ner till sjön, som svarta, tysta snabba floder av fåglar i solnedgången."

ur "Om vad svalorna gör på vintern" i Afrikanskt försök av Lars Gustafsson 

Afrikanskt försök är en reseskildring från Senegal utgiven 1980. Två år tidigare hade Lars Gustafsson gett ut Kinesisk höst om Kina. Det kom också en samling med texter från olika länder med titeln Världsdelar 1975 (texterna om USA i den är av speciellt intresse för den som läst Tennisspelarna). 

På 1960- och 70-talet skrev många svenska författare reseskildringer och rapportböcker.

I recensionen "Bonden i Sverige" från 1972 (i Kommentarer) skrev Gustafsson: "På 60-talet kom resenärerna till Asien och Sydamerika, Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sture Källberg. De bröt med den turistiska och anekdotiska konvention som då mycket länge hade behärskat vår reseskildringslitteratur – och skrev ett nytt slags böcker."

De här reseböckerna beskrevs och beskrivs ofta som om författarna lämnade litteraturen. Lars Gustafsson menade i artikeln att de "i själva verket har breddat och berikat den."

Helt bröts det inte med den tidigare reselitteraturen. Jan Myrdal anknöt till exempel till äldre böcker och titeln på Lars Gustafssons Kina-bok anspelar på Stig Dagermans Tysk höst.

En del länder var populärare resmål än andra i denna genre. Kinesisk höst kommenterar och förhåller sej hela tiden till tidigare Kinaskildringar. Böcker om Senegal var inte lika vanliga. 

Andra delar av Afrika hade skildrats bland annat av Per Wästberg och, på 50-talet, av Artur Lundkvist i de olyckligt betitlade Negerkust och Negerland.

Lars Gustafsson tar upp Artur Lundkvists tolkningar av afrikansk poesi. En av de poeter Artur Lundkvist hade översatt var Léopald Sédar Senghor som var president i Senegal 1980.

Lars Gustafsson är tydligt imponerad av poeten och statsmannen. Och boken ger en rätt välvillig skildring av landet även om det framkommer att det finns problem. Senegal var 1979 i praktiken en enpartistat. Landet beskrivs här som "Västafrikas mest demokratiska stat". För att vara en afrikansk stat på den tiden verkar Senegal förvisso ha varit rätt öppet. Och några år senare blev landet en demokrati.   

Reseböckerna från den här tiden har kritiserats för att inte vara kritiska nog mot de länder och regimer som skildrades. (Lars Gustafsson verkar delvis stämma in i den kritiken när han i Sigismund (1976) berättar om en resa till Helvetet arrangerad av Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet). Men man försökte skildra länderna på deras egna villkor.

Lars Gustafsson besöker ämbetsmän i Dakar och en bystämma på landsbygden. Han skriver om afrikansk poesi och négritude, om biståndsproblematik och islamiska sällskap.

Boken är mer splittrad än den föregående Kinesisk höst och den är inte fri från exotism. Men det är ofta spännande läsning. Som avsnittet om hur svalorna i Afrika skiljer sej från svalorna i Sverige som citeras ovan. Eller en fundering kring hur Senegal översätter västerländsk teknik till västafrikanska förhållanden.

Afrikanskt försök tillhör inte de mer kända av Gustafssons böcker (Kinesisk höst är lite kändare men mest av utomlitterära anledningar). Liksom reseskildringslitteraturen i stort har en mindre framträdande roll i litteraturhistorien. Till en viss del är det förklarligt. Om man vill veta något om Senegal är en svensk rese-essä från 1980 inte ens första val. 

Men det är en läsvärd betraktelse. Också Lars Gustafssons författarskap är bredare och rikare med reseskildringarna.

"Skymningen föll genom rött damm. Den påminde, med de stora grå baobaberna mot den tragiskt röda horisonten, om en bild av ett lejon på savannen han hade sett i en Afrikabok som hans mormor visade honom när han var i femårsåldern.

  Ett hisnande ögonblick sammanföll den gamla bilderbokens 'Afrika' med det 'Afrika', där han denna kväll befann sig."

ur "Regnhusen i Enampour" i Afrikanskt försök 

(Först publicerad 22 januari 2013. Jag har reviderat texten lätt. När jag läste om boken i år och böckerna omkring så var det intressant att se att andra av Lars Gustafssons böcker har påverkats av denna resa. Som dikter i Världens tystnad före Bach och romanen Sorgemusik för frimurare.)

Tennisspelarna – en berättelse för television av och med Lars Gustafsson

Den korta romanen Tennisspelarna (1977) handlar om Lars Gustafsson som undervisar på ett amerikanskt universitet.

Den kom ut mitt i Sprickorna i muren-sviten men hör inte till den. Men Tennisspelarna påminner om de två böcker i den sviten – Herr Gustafsson själv och Sigismund – där Lars Gustafsson har huvudrollen. Man skulle kunna säja att de utgör en egen Lars Gustafsson själv-trilogi. 

Tennisspelarna är en humoristisk berättelse som innehåller en alternativ förklaring till Strindbergs Inferno-kris, studentdemonstrationer för Wagner och datasimulerade krigsspel. Och tennis.

Den är en av Lars Gustafssons allra populäraste böcker.

Men innan boken kom TV-serien. TV-versionen av Tennisspelarna sändes 1976, året innan bokversionen kom ut. Det gick som följetong i sju avsnitt. Ett om dagen. I programmen sitter Lars Gustafsson och läser boken högt. Ett genialt koncept i sin enkelhet. 

Programserien börjar med att Lars Gustafsson skriver på skrivmaskin och tänder en pipa. I ett avsnitt ser vi honom rätta texten innan han börjar berätta. Men mestadels är det helt enkelt att Lars Gustafsson läser sin roman högt.

Tennisspelarna har här fått undertiteln "en berättelse för television".

"Denna berättelses hjälte det är en lätt besviken europeisk intellektuell" heter det i vinjetten.

TV-versionen av Tennisspelarna har vissa skillnader mot den som skulle komma att ges ut i bokform året därpå. Några stycken är strykta. Lars Gustafsson säjer "hycklande åhörare" istället för "hycklande läsare". Årstiden när berättaren berättar är ändrad. 

En av de mer underhållande skillnaderna är att det säjs i TV-versionen att en tennisserve är mer avslöjande än "en lyrisk dikt av Gunnar Björling" medan det istället i bokversionen heter att den är mer avslöjande än "en bekännelseroman av ett veckotidningsfruntimmer".

Egentligen är versionerna rätt lika. Den största skillnaden är själva slutet. Där Pietziewzskoczskys bok får ett annat öde än i bokversionen.

Du kan se Tennisspelarna på SVT Play (Det är avsnittet längst ner på sidan som är det första, jag började först se på det översta som är det sista – det var lite förvirrande.)

Jag såg TV-serien tidigare i år, ett avsnitt om dagen precis som det sändes. Och jag kan verkligen rekommendera detta. 

”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.”

Yllet – filmen

Det finns en film som heter Sprickorna i muren. Alltså som Lars Gustafssons romansvit på fem böcker (se lucka nummer 10). Filmen som kom 2003 bygger emellertid bara på en av böckerna: Yllet. 

Den ska ha först varit tänkt som en tv-serie och då filmatiserat fler av böckerna i sviten.

Filmen är regisserad av Jimmy Karlsson och är hans enda långfilm som regissör. Han har skrivit manus, producerat och varit dramaturg för flera filmer.

Det finns direkt en rätt stor skillnad mellan boken och filmen. Romanen Yllet utspelar sej 1969, medan filmens handling äger rum 1980.

Därmed försvinner av naturliga skäl bakgrunden med gruvarbetarnas strejk och ortens FNL-rörelse.

Temat med den lilla bruksorten utan framtid har istället renodlats.

Förändringen med året gjorde mej lite skeptisk till filmen men den har en viss charm. Och soundtracket av Pugh Rogefeldt är snyggt.

I en intervju i DN gjord av Nicholas Wennö samband med att filmen skulle ha premiär så sa Lars Gustafsson att han var nöjd med filmen.

Vi får också veta att den bästa filmatiseringen av en roman han sett är Sagan om de två tornen som han gillar på grund av "den visuella och verbala texttroheten till Tolkiens verk."

Filmen Sprickorna i muren har inte riktigt samma verbala och visuella texttrohet men även om den inte är lika bra som boken så håller den att se.

Det kom ut en pocketutgåva av Yllet i samband med filmen. Med bild från filmen (bilden nedan) på omslaget. 

Den onödiga samtiden – en brevväxling mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal

"Du vet hur det är med författare. När man behöver dem träder de fram ur hyllorna. Står där med ryggarna ut mot rummet och ryggarna tycks nästan omgivna av ett sken. Man sträcker ut handen och går rakt fram, tar ut boken och den faller upp av sig själv och där står texten tryckt och den börjar omedelbart tala."

Jan Myrdal till Lars Gustafsson

Den onödiga samtiden är en offentlig brevväxling mellan författarna Lars Gustafsson och Jan Myrdal som kom ut 1974. Lars Gustafsson var mitt inne i sin romansvit Sprickorna i muren (dess omkväde "Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." finns med även här) medan Jan Myrdal bör ha skrivit på romanen Karriär. 

Samtalet tar i Jan Myrdals första brev sin utgångspunkt i året 1848 och fortsätter i Lars Gustafssons svar över Karl Marx mervärdesteori.

Breven går ut i flera sidospår. Mitt i boken arresteras Jan Guillou och Peter Bratt och IB-affären ligger under den fortsatta diskussionen.

Konst, politik och poesi diskuteras. Och läsande – läsglädjen är det som är gemensamt för alla breven vare sej det gäller Karl Marx eller Tomas Tranströmer.

Det är en ibland lite svårläst bok. Det hänvisas till böcker och historiska personer som inte ens den mest beläste läsare sjävklart känner till. 

Lite motvilligt så medger Myrdal i efterordet till andra utgåvan att fler noter och hänvisningar hade kunnat behövas (en text i Myrdals Skriftställning 5 som tar upp några av de personer som diskuteras i Den onödiga samtiden (Boström, Lasalle) har förklarande noter).

På baksidan av 2002 års utgåva av boken (det är den som är på bilden ovan) skrivs det att den är "en av Sveriges mest utskällda böcker genom tiderna". Vilket är att ta i lite. Flera av de recensioner som diskuteras i den andra utgåvans efterord är mestadels positiva. Men bland andra Sven Delblancs och Olof Lagercrantz sågningar av verket kom att få stor uppmärksamhet.

Ett problem flera recensenter hade med boken var själva uttrycket "onödig samtid" som Jan Myrdal använder i första brevet som fått ge namn åt boken. Så vitt jag förstår så missförstod Olof Lagercrantz i sin kritik vad Jan Myrdal menar.

Och detta (ung)hegelianskt färgade resonemang om att ett bättre samhälle har varit möjligt sen 1848 är kanske inte helt oförståeligt om man missförstår. Det är en av flera lite knepiga tankegångar i boken. 

Lars Gustafsson ansluter sej aldrig till idén som gett namn åt boken. Men finner föreställningen om en onödig tid fascinerande. Ett avsnitt i Lars Gustafssons roman Sigismund (1976) är inspirerat av idén.

Det finns fler tankegångar I boken som kräver en del av läsaren. Men flera av dessa är också mycket spännande. Boken är en ibland snårig men uppfriskande läsning.

När det skrivs om den här boken på senare tid låter det ofta som om brevskrivarna är mer oense än de egentligen är. Till exempel var det för några år sen en understreckare som lyfte fram boken som ett exempel på att man kan diskutera med sina motståndare. 

Men även om Jan Myrdal var marxist och Lars Gustafsson liberal så var de på den tiden överens i mycket och de hade också umgåtts i några år. Och i breven argumenterar de med varandra snarare än mot varandra. 

Senare skulle de röra sej från varandra politiskt och man kan se i de brev som är tillägg till 2002 års upplaga att Jan Myrdal och Lars Gustafsson av år 2002 knappast hade kunnat föra ett lika intressant och berikande samtal med varandra som Jan Myrdal och Lars Gustafsson av 1973-74 gjorde. De hade kommit för långt från varandra.

Såna här brevväxlingar åldras ofta snabbt men Den onödiga samtiden känns fortfarande samtida.

"När min hund vill från ett rum till ett annat och någon av illvilja eller tankspriddhet har stängt dörren och inte hör hundens ylanden lägger den sig helt enkelt ner framför dörren och somnar. Den vet att förr eller senare kommer dörren att öppnas.

  Framför en sådan dörr ligger också jag, men jag har svårt att somna."

Lars Gustafsson till Jan Myrdal

Foto av Gun Kessle

(Reviderad version av ett inlägg från 22 juni 2011. Jag har tagit bort en bit som utgick från en debatt om en då nyutkommen bok om Olof Lagercrantz.)

Sprickorna i muren

(Omslag målat av Lars Gustafsson)

"Det hade spruckit någonstans i lögnens vall, det sipprade igenom sprickan. Skulle den växa?"
ur Herr Gustafsson själv

"Det blev en underlig, en oklar jul. Än idag har jag litet svårt för att reda ut den, och nu är det väl för sent. Ja. Det är för sent.

  Snö föll, strejkledaren Luspa talade i TV och det slog mig att strejken i Kiruna på något sätt hade förändrat de strejkandes tonfall. De brydde sig inte längre om att spela sin arbetarroll. De talade med vuxna och myndiga röster igen."

ur Yllet

"Det var precis som när man vaknar upp efter en ovanligt livlig dröm, en sådan där dröm som känns viktig och det är en detalj som man vet att man måste komma ihåg. Och hur man än anstränger sig kan man inte, det är som en vit fläck på just det stället.

  Det stället där drömmen var viktig."

ur Familjefesten 

"Att skilja fantasi från verklighet intresserar mig inte särskilt mycket. Också mina drömmar är produkter av denna tid."

ur Sigismund

"Paradiset måste bestå i att en smärta upphör."

ur En biodlares död 

Sprickorna i muren är en romansvit bestående av fem böcker av Lars Gustafsson. I två av böckerna, Herr Gustafsson själv och Sigismund så är Lars Gustafsson själv huvudperson. I de andra tre är det tre andra Lars, alla födda samma dag som Lars Gustafsson, som har huvudrollen. Det är som om Lars Gustafsson tänker sej andra vägar hans liv hade kunnat ta.

Herr Gustafsson själv (1971) är en mycket rolig och underhållande bok ("Här börjar nu en roman. Gud vet hur den skall sluta!")

Yllet (1973) är nog den populäraste av böckerna i sviten. Om en matematiklärare på ett högstadium i ett brukssamhälle. På flera sätt är det en tidstypisk 70-talsroman med ylletröjor och FNL-märken. Men den håller än. "Skönheten är det enda som består." 

Familjefesten (1975) är en så kallad byråkratroman. Genren mer eller mindre skapades med Grisjakten av P. C. Jersild. En bok som Lars Gustafsson skriver positivt om i Kommentarer. 

I Sigismund (1976) så har som sagt Lars Gustafsson själv åter huvudrollen. Men här finns även en bihistoria om konstnären Laura G. vars namn har en likhet med författarens. 

I ett förord (eller möjligen efterord) till en samlingsutgåva av Sprickorna i muren skriver Lars Gustafsson att han håller Sigismund för sin bästa roman. Och det kan jag förstå. Det är en märklig och mycket rolig roman.

("Jag förklarade för honom att jag inte alls var meteorolog utan lyriker, svensk centrallyriker, men att det nästan är samma sak eftersom svensk centrallyrik till nittio procent handlar om olika typer av väderlek.")

En biodlares död (1978) handlar om den förtidspensionerade folkskolläraren och numera biodlaren Lars Lennart Westin som troligtvis har cancer. Men när brevet med svar kommer från sjukhuset låter han bli att öppna det. Boken består av hans kvarglömda anteckningar och berättelser från denna tid. Det är en bok om de stunder när smärtorna upphör. När jag själv hade som mest ont i min reumatism var detta en bok jag ofta kom tillbaka till.

"Nu, i höst börjar ett nytt skede i hans författarskap" skrev Björn Nilsson i Böckernas värld 6 1971 när Herr Gustafsson själv skulle komma ut. Och den romansvit den inledde hör också till höjdpunkterna i Lars Gustafssons författarskap.

Sprickorna i muren var bland de första Lars Gustafsson jag läste Jag slukade hela sviten. Och jag har ofta läst i dem sen dess. Det är fem roliga, sorgsna, vackra böcker.

Egentligen kan man läsa var och en av böckerna för sej. De står bra på egen hand. Man kan börja med vilken bok man vill. Men det finns teman som kommer igen. Som gör att de förstärker varandra.

Vilken ingång man än tar så är Sprickorna i muren ett stort verk. Ett av den svenska 70-talslitteraturens största.

Tal till Rudbeckianska Gymnasiet i Västerås av Lars Gustafsson 1971

En av de finaste texterna i Kommentarer (se lucka nummer 5 i vår Lars Gustafsson-kalender) är ett tal han höll för eleverna i Rudbeckianska Gymnasiet i Västerås 1971 (återtryckt i Expressen). Talet nämns också i Jan Myrdals och Lars Gustafssons brevväxling Den onödiga samtiden.

Det här tycker jag är den finaste biten ur talet:

"Några av er är mer begåvade än andra, några är skolljus och några har svårt för sig. Det är en stor risk att ni som är skolljus sätter i gång att förakta dem som

inte har det lika lätt för sig. Det skall ni låta bli. Människor utvecklas med mycket olika hastighet, de mognar olika snabbt. Inbilla er inte att ni vet mer om era kamraters verkliga resurser än ni faktiskt vet. Håll kontakt med varandra, tillåt ingen att bli alltför ensam, ensamhet är svårt, och kom ihåg att det som gör en människa ensam ofta är just de egenskaper som gör en människa intressant. Var inte rädda för varandra eller för de vuxna och kom ihåg att man kan komma oerhört mycket längre i kontakt med en människa än vad man

tror bara man talar uppriktigt, förbehållslöst och utan rädsla. Var inte rädda för att röra vid andra människors inre: andra människors inre är till för att röra vid."

Lars Gustafsson avslutar talet med att citera en dikt av Göran Sonnevi "en av min generations bästa poeter". Dikten slutar med raden "Vi är inte skit".

Det är outhärdligt sent att leva i december

Planlöst kringvandrande i ett landskap

som snabbt mörknar och förändras

December månads gräs är sprött som glas

och faller villigt sönder under foten.

Det är outhärdligt sent att leva i december:

mörker, infallna lador, rostande redskap

fruktträd som äts av mossa, detta tålmodiga förfall

vi självklart förknippar med landsbygd

och som ger en plötslig smärta i mellangärdet 

i det ögonblick du upptäcker att vad du ser

är en bild av framtiden, av de oföddas liv

lika mycket som av det förflutna och de dödas.

Allt smalare blir strimman som skiljer dem åt.

Allt lättare att se att också vi är meningslösa.

De stora vita vinterhararna flyr över fälten.

Allt snabbare utplånas människans bild.

Det är tid att gâ hem.

Men vi är redan hemma.

Lars Gustafsson 

(Dikten "Planlöst kringvandrande i ett landskap som snabbt mörknar och förändras" av Lars Gustafsson finns i samlingen Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk och andra dikter (1968))

Kärleksförklaring till en sefardisk dam och Herr Gustafsson själv

"det är middagstid, mars 1969, Europas intellektuella / finns ännu kvar, de uråldriga bankpalatsen finns kvar, / de små visitkorten i trappuppgångar finns kvar, / och alla känner en hemlig oro"

ur "Händelser år 1939" i Kärleksförklaring till en sefardisk dam 

"Sextiotalet hade gått ut. Vår och höst på samma gång, den tid när vinden började blåsa! Den tid när våra kollektiva drömmar förändrades och långt in i nattens sömn följde oss med sin svaga, tydliga varningssignal, denna tid av uppblåsande storm, blankare is, större ensamhet: och tid när människorna fann varann igen"

ur "Kort avbrott i berättelsen" i Herr Gustafsson själv

Herr Gustafsson själv (1971) inleder Lars Gustafssons romansvit Sprickorna i muren. Men förutom de andra delarna i sviten så finns det en till bok som hänger ihop med Herr Gustafsson själv: diktsamlingen Kärleksförklaring till en sefardisk dam (1970) som i diktform tar upp liknande teman som romanen. Ja, delvis berättar samma historia.

Så spelar vännen E en roll både i dikten "En episod i Berlin" och i Herr Gustafsson själv. I bägge böckerna liknas han vid en vänlig reptil.

Och i dikten "Symphonie Phantastique" så får vi reda på att "(sedan 1965 drömmer vi nattetid på ett annat sätt)" vilket kan jämföras "Den tid när våra kollektiva drömmar förändrades" i citatet från Herr Gustafsson själv ovan (detta att drömmarna förändrats förekommer I fler böcker av Lars Gustafsson på 60- och 70-talet).

Kärleksförklaring för en sefardisk dam och Herr Gustafsson själv är två mycket bra böcker som ger ännu mer om man läser dem tillsammans. 

De underbara pojkböckerna om Bill

Trots de många essä- och artikelsamlingana som Lars Gustafsson gav ut så finns det en hel del texter av honom som aldrig kommit ut i bokform.

En av dessa är en minnestext om Richmal Crompton (i BLM 2 1969) "som skrev "de underbara pojkböckerna om Bill".

Lars Gustafsson skriver att hon nog påverkat honom lika mycket som Camus eller Sartre och tar upp de då aktuella Herbert Marcuse för att beskriva Bill-böckerna:

"Trots dess idylliska karaktär tror jag denna litteratur i det långa loppet har hjälpt mig att förstå vad som är så genialt med Herbert Marcuse.

  Billböckernas värld är idel förkonstling, de vuxna handlar irrationellt och egendomligt schematiskt. Bill ensam gör det naturliga och rationella och övertalar sina vänner att göra detsamma. När resultatet blir de mest bisarra uppträden och förvecklingar låter Richmal Crompton aldrig detta bevisa att Bill har handlat fel. Han har bara handlat utifrån andra förutsättningar. Förkonstlingen är hans nödvändiga bakgrundsförutsättning."

Han avslutar nekrologen med att säja att han är glad över att skriva om Richmal Crompton i just BLM:

"De flesta föräldrar i min omgivning i elvaårsåldern ansåg Billböckerna olämpliga eller i varje fall tvivelaktiga som läsning för barn. Det är därför med verklig tillfredsställelse jag nu från en ansvarsmedveten litterär och kritisk tidskrifts spalter varmt rekommenderar dem."

Jag läste också Bill-böckerna i elvaårsåldern och instämmer i rekommendationen.

Kommentarer av Lars Gustafsson

"Tidskriften har förlorat sin läsekrets sedan den efter en militärkupp övertogs av en samling extrema vänstermän som utmålar gamla hedervärda romanförfattare som 'fascister' och nästan enbart blir entusiastiska inför böcker om Albanien (Albania and North Korea are in.)"

Tomas Tranströmer om BLM i ett brev till Robert Bly den 27:e oktober 1970, från Air Mail.

Omslagsbild av Gun Kessle

Från mitten av 60-talet fram till 1972 så var Lars Gustafsson en av redaktörerna för Bonniers litterära magasin. Artiklarna i samlingen Kommentarer kommer från denna period. BLM:s ledare kallades för Kommentarer. Det är inte bara från BLM utan också recensioner och debatt i Expressen.

Under sin tid på BLM gav Gustafsson utrymme åt en del strömningar i tiden. Bland annat en hel del marxism. Bland de som på kultursidor klagade på tidens vänstervindar så var en vanlig syn att BLM mer eller mindre hade förvandlats till en marxistisk stenciltidskrift.

Kritiken för vänstervridning var inte ofarlig. En annan tidskrift Konstrevy (jag har nyligen fått tag på ett par sena årgångar av den) fick läggas ner mycket på grund av liknande klagomål.

Fanns det något fog för kritiken?  Lars Gustafsson skriver i en artikel här som svar på kritik att Jan Myrdals bok om Albanien recenserats av en Albanienanhängare att en Ekelöf-biografi recenserats i samma nummer och att "Redaktionen har inte heller här gjort sig mödan att leta rätt på en riktigt beslutsam motståndare till Gunnar Ekelöf". Vilket förvisso är en rolig formulering. Men när man går till BLM-numret och läser recensionen i fråga så är det en rätt fyrkantig hyllning av Albanien (och säjer inte så mycket om Jan Myrdals Albansk utmaning som litterärt verk).

Men den sortens texter utgör en väldigt liten del av innehållet. Det finns förvisso mer av marxistiska inspirerade texter än tidigare år. Men de flesta håller en betydligt högre kvalitet än den Albanien-recensionen. Och fortfarande är texter som den om Ekelöf-biografin fler.

Det verkar ha varit några av tidskriftens mest spännande år. Och artiklarna i Kommentarer är väldigt bra. Ett av de bästa avsnitten är ett möte med den franske poeten Eugène Guillevic.
Och det finns intressanta texter om Grisjakten av P. C. Jersild och Homonculus av Sven Delblanc. 

Det är en bra bok som tyvärr, som så lätt sker med såna här böcker, lite verkar ha glömts bort.

Kommentarer var den tredje samlingen texter Lars Gustafsson gav ut. Det kom att bli ett rätt stort antal sådana. En del var uppdelade i litterära, filosofiska eller politiska texter. En med en liknande blandning som Kommentarer kom 1979 och heter Konfrontationer.

(Utökad version av ett inlägg först publicerat 16 augusti 2011)

Fantastiska berättelser

Lars Gustafssons novellsamling Förberedelser till flykt från 1967 har mestadels en fantastisk karaktär. Min favorit är "En ö i trakten av Menagora". Den hör till de berättelser i boken som är tydligt influerade av Jorge Luis Borges.

En annan fascinerande novell är "Homonculus" som jag skrev en uppsats om när jag läste litteraturvetenskap. (Jag läste den genom Johan Asplunds teori om social responsivitet.)

 

Borges namedroppas i novellsamlingen Det sällsamma djuret från norr från 1989. En berättelse säjs vara i "Mästaren Borges maner". 

Boken är som dess undertitel säjer en bok med "Science Fiction-berättelser". Den science som finns i Gustafssons science fiction är framförallt filosofin. Flera av de klassiska sf-temana används – fördubblingar av personer, odödlighet, intelligensförstärkare. Berättelsen om den sistnämnda är den enda som uttalat utspelar sej i Sverige ("Jag måste säga att jag blev fascinerad av det djärva försöket att ge autentiskt liv åt Stockholm, detta sagoomsusade gamla sjörövarnäste").

Åtta rymdlorder, som egentligen är en rymdlord, berättar historier för varandra. Under bokens gång kommer deras rymdskepp nära en meteorskur – "Våra berättelser har redan börjat ta färg av störningarna". De senare novellerna blir mer romantiska och sagoaktiga.

Rymdlordernas språk är gammeldags på ett sätt som nog kan irritera en del läsare. Själv uppskattar jag det och kontrasten mellan den torra tonen och det fantastiska innehållet berikar boken. I efterordet – "En not om språk och stil" – skriver Gustafsson att han bland annat lät sej inspireras av Olaus Magnus med sin "säregna, mycket renässansartade rubrikstil, med sådana titlar som 'Om ringar som vintertiden te sig på himlen samt om deras verkningar'".

Förutom Borges och Olaus Magnus så kan man märka att Stanislaw Lem och H. G. Wells, som också namedroppas, har influerat flera av berättelserna. 

Förberedelser till flykt och Det sällsamma djuret från norr finns utgivna tillsammans i en volym som Fantastiska berättelser.

Lars Gustafssons sista roman, den postumt utgivna Dr Weiss sista uppdrag anknyter till bägge novellsamlingarna.

(Avsnittet om Det sällsamma djuret från norr är mestadels taget från ett inlägg från 20 december 2011 här på bloggen. Det var en del av det årets julkalender: Svenska framtider från förr)

Olika människor måste heta olika saker

"– Det är jag som är Johannes. Alla kallar mig Johannes. 

  – Då är du min kusin, för jag heter också Johannes. 

  – Äh, sade Johannes irriterat, – det kan du väl inte göra. Vi kan ju inte heta samma sak. Olika människor måste heta olika saker, det är klart. Det står i lagen att man måste göra. Du kan bli tagen av polisen om du går omkring och heter som jag. Det är ju äckligt, vet ja."

ur Bröderna av Lars Gustafsson 

(Min bror heter Johannes vilket ger en extra dimension åt citatet för min del.)

Bröderna kom ut 1960. I den finns ett dubbelgångar-tema som Lars Gustafsson kommer att återkomma till flera gånger Ii sitt författarskap. 

I stycket ovan kan man också i barnet Johannes fundering kring sitt namn se en annan frågeställningsom kommer att dyka upp då och då i Lars Gustafssons skrifter: Vad är "jag"? 

"Alla människor har en lika rätt att kalla sig 'jag'. Bara en människa i hela världen kan utan motsägelse kalla sig 'jag'." (ur I mikroskopet (1979))

Lucka två: Att upprepa sej

I december förra året så började jag läsa Lars Gustafssons böcker I kronologisk ordning. Lars Gustafssons författarskap börjar år 1957 med Vägvila. Nu är jag framme vid 2010. Jag har fortfarande en bunt böcker kvar.

Vägvila hade jag inte läst tidigare men många av böckerna är omläsningar. 

En sak som gör ett sånt här projekt intressant är att se hur saker återkommer. Så berättar Lars Gustafsson flera gånger hur hans drömmar förändrats och blivit mer politiska. Vi får i mer än en bok veta att gruvarbetarna ändrat sin ton i och med strejken: "De brydde sig inte längre om att spela sin arbetarroll. De talade med vuxna och myndiga röster igen." (ur Yllet (1973)). Och så återkommer som bekant frasen "Vi ger oss inte. Vi försöker igen." flera gånger (ibland lite varierad) i sviten Sprickorna i muren. Jag skulle kunna fortsätta rada upp exempel.

Därför måste jag säja att jag hoppade till lite när jag läste i kapitlet "Skrivandet" i Herr Gustafssons familjebok (2006) som Lars Gustafsson gav ut tillsammans med Agneta Blomqvist att "En författare kan begå många fel. De flesta förlåts honom [...] Men vad han eller hon inte får göra är att upprepa sig." (texten är som resten i boken osignerad men här framgår det att det är Lars Gustafsson som skrivit den).

Nu verkar det inte riktigt vara såna upprepningar som jag skrev om tidigare som Lars Gustafsson menar. Han skriver om nödvändigheten att inte försöka skriva samma bok som man haft framgång med tidigare. Och i Lars Gustafssons författarskap finns också många olika slags böcker.

Vilket är en anledning till att det spännande att följa hur de här sakerna återkommer i de olika böckerna, i olika sammanhang. 

Lars Gustafsson-kalender

I år kommer julkalendern på den här bloggen att handla om den svenska författaren Lars Gustafsson som jag läst många böcker av i år.

Bakom den första luckan hittar vi ett foto på herr Gustafsson själv. Taget av Lütfi Özkök och med i dennes bok Nordiska poetporträtt

Lars Gustafsson skriver om Lütfi Özkök i "Om idiotismer" i Den lilla världen:

"Fotografen Lütfi Özköks snillrika författarporträtt som hjälpte mig att bättre förstå en eller annan av mina kollegor."