Läst i veckan

James Blish "Beep" samt The Quincunx of Time, romanversionen av Beep.

Nuförtiden läser jag om mer än jag läser nytt. Jag läser dock sällan om böcker från pärm till pärm och om jag fortsätter med "i veckan"-dutten så lär jag inte ta upp omläsningar.
Utom när de är relevanta för det nylästa. James Blishs novell "Beep" ingår i hans första novellsamling Galactic Cluster. (Det exemplar jag har är första tryckningen av förstautgåvan vilket jag kom på först efter att jag gått omkring med den i bakfickan på mina jeans. Nåväl.)
Jag hade läst romanversionen tidigare och den främsta anledningen att jag läste om den är att Blishs romaner ofta utgår från kraftigt omarbetade noveller. I det här fallet var romanversionen egentligen bara längre.
Quincunx of Time är en rätt bagatellartad roman utan de experiment som ibland kännetecknade Finnegan's Wake-experten Blishs verk. "Beep" tillhör de bättre novellerna i Galactic Cluster men är inte av samma kvalité som "common Time" och "work of Art" de två noveller från samlingen som man kan stöta på i antologier.
Varianten på tidsresetropen är originell och om förklaringen till beepet i novell är fullkomligt bizarr så är den bizarr på ett sätt som påminner om riktiga teorier om tiden.

SH 3 av Daniel Ahlgren

SH står för superhjälteprogrammet. Att amerikanska alternativserietecknare har en dragning till superhjältegenren (Bagge har gjort Spindel-mannen, senaste Eightball o.s.v) är kanske inte så konstigt med tanke på hur det amerikanska serielandskapet ser ut. Men det är förvånansvärt vanligt med riffar temat även i Sverige.
Ahlgren pendlar mellan att ta varianterna på Stålmannen och Läderlappen och Kapten Marvel och X-men och så vidare på allvar á la Alan Moores Marvelman (som en scen alluderar på) och ren parodi.
Själva handlingen med bakåtgående dimensioner är någorlunda rättframt gjord men serien går i samma sävliga takt som andra Daniel Ahlgren-album vilket inte riktigt funkar.
Albumet hade varit bättre utan den längre episod mot slutet där en analog till den blonda i scooby-doo gänget blir gruppvåldtagen till döds (off-panel som det heter men ändå).
En serie vinjetter med en flicka som just fått krafter fungerar bättre då de passar Ahlgrens stil.

Jag ska sota er jag

Jag ska sota er jag, i röv och munnar
bög Aurelius! - Furius, din horbock! -
för ni läser min vers och dekreterar
strax att detta är slappt och föga dygdigt.
Kysk och from i sin själ må skalden vara,
men för dikterna är det mindre nödigt.
Dem är nog om de äger salt och sötma,
låt sen gå för det slappa, föga kyska.
Blev det pornografi, så minns, det skrevs för
er - för håriga män, och ej för spädbarn,
de där icke veta röra hårda länder.
För ni läste om tiotusen kyssar
trodde ni jag var blöt och klen som karlfolk -
jag skall sota er jag, i mun och röven!

av Catullus - sång 16
(översättning Ebbe Linde, jag föredrar denna version framför Ragnar Strömbergs nytolkning)

Apropå fränders bloggvanor

35 år i album

Samma meme som filmerna fast med Lpar Underligt nog verkar det inte cirkulera samma variant fast med böcker.

1974 Clannad- Clannad 2
Clannad gav bara ut en bra skiva men den är desto bättre.

1975 Alan Stivell- e dulenn
En uppföljare till 1970 års Olympiaplatta. Idag kan man få för sej att man är alternativ när man lyssnar på Stivell men skivorna sålde i miljontals exemplar.

1976 Carin Kjellman Ulf Gruvberg- Folk och Rackare
Slår i ett par låtar låtar över i hemslöjdmode men när resten innehåller sånt som Ack hör du lille Erik så kan man stå ut med det.

1977 Perelaar- de Perelaar
Nyligen kom en samling kallad Rare Dutch Folk ut där ett spår med Perelaar ingår. Och Rare är väl minst sagt ordet. Troligtvis obskyraste albumet på denna lista men också ett av de bästa. Ut och köp.

1978 The Residents- Duck Stab
Residents behöver knappast någon presentation.

1979 The Specials
Är det bra är det väl ska.

1980 Slapp Happy- Acnalbasac noom (inspelad 73, släppt 1980)
Skivbolaget krävde en ominspelning av skivan efter att ha hört denna version. Den Casablanca Moon som släpptes är inte direkt dålig men låter som mycket annat.

1981 The Birthday Party- Prayers on fire
Den jämnaste av Birthday Partys plattor

1982 Dexy's Midnight Runners- "Too-Rye-Ay"
Kritiker tenderar ser ner på den här som kommersiell. Och snickarbyxig. Kritiker tenderar ha fel.

1983 Billy Bragg- Life's a riot with spy vs spy
Orange.

1984 Leonard Cohen- Various Positions
Cohens sista riktigt bra.

1985 Tom Waits- Rain Dogs

1986 The Triffids- Born Sandy Devotional
Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.

1987 Einstürzende Neubauten- Fünf auf nach oben offenen richterskala
Neubautens bästa. Morning Dew bästa covern någonsin.

1988 Nick Cave & The Bad Seeds- Tender Prey

1989 Agnes Buen Garnås & Jan Garbarek- Rosensfole
Medeltida jazzindustri - eller nåt.

1990 Nick Cave & The Bad Seeds- The Good Son
Visserligen första Cave som inte är bättre än föregångaren men då är ju föregångaren Tender

1991 Thåström- Xplodera mig 2000
Tommy Steele.

1992 Tom Waits- Bone Machine
Kanske lite överproduceradmen inte så farligt som senare skivor.

1993 Diamanda Galas- vena cava
Nästintill omöjlig att lyssna på. Ett mästerverk.

1994 Nick Cave & The Bad Seeds- Let Love in
Nick Caves comeback.

1995 Max Book- Istomen
Sveriges främste.

1996 Einstürzende Neubauten- Ende Neu
Neubauten har hållit en förvånansvärt stadig kvalité under åren.
If you want me you can find me in the garden

1997 Bob Dylan- Time Out of Mind
Vilket väl är mer än man kan säja om herr Bob.

1998 Cat Power- Moon Pix
Kanske inte den bästa catpowern men Say och Moonshiner kan mäta sej med de bästa.

1999 Magnetic Fields- 69 Love Songs
Some fall in love. I shatter.

2000 Einstürzende Neubauten- Silence is Sexy
Allt jag vill se är en total solförmörkelse.

2001 The White Stripes- White Blood Cells
På en "humor"sajt kallad Things white people like så står White Stripes med. Alla vita har nån gång tyckt att White Stripes är coola. Nåja.

2002 Adam Green
Adam Green har misslyckats med att leva upp till den här skivan såsom Sverige har misslyckats i Beijing.

2003 u. n. p. o. c. - fifth column

2004 Danger Mouse- Grey Album
Det är något visst med olaglig musik.

2005 Cocorosie- Noah's Ark
Det är Armagiddeon dags.

2006 The Knife- Silent Shout
I allt väsentligt en bluesplatta.

2007 Bonde do role- With lazers
Fler album skulle innehålla kazooer.

2008 Magnetic Fields- Distortion
Shitfaced they are all undressing.

Sett i veckan

Jess Francos Draculas dotter:
Jesus Franco har sina anhängare men i de få filmer av honom jag har sett har jag inte hittat något av värde. Inte heller i denna trots lesbiska vampyrer.

Lady Chatterlay, den franska som kom för några år sen
I got a hobby rereading Lade Chatterlay sjöng Tom Lehrer en gång i tiden. Det torde vara en av de få hobbies som är tråkigare än trädgårdsodling.
Med sitt förakt för handikappade och långa tal med underlig syn på kvinnlig sexualitet (kvinnor som inte ligger stilla på rygg under akten är egentligen frigida och liknande) är boken väl rätt typisk för den vitalistiska skolan och bättre skriven än de flesta av dessa- vitalisterna ville ha sitt språk violett.
Bokens ställning gör filmatiseringar intressanta. Den här undviker både de mer underliga sexualfunderingarna i boken utan att gå mjukporrrouten som versionen med Sylvia Kristel.
Problemet är att filmen är lång monoton (endast i slutet mjukas handlingen upp med lite truffautska grepp) och oförarglig. Samt märkligt nostalgisk.

Piedras
Om man växlar två olika historier kallas det för intrig och motintrig. Vad det kallas om det är flera vet jag inte. Att varva ett för stort antal historier med varandra har blivit populärt på senare år.
Intrig/motintrigmetoden är ett enkelt knep att som ofta förstärker bägge historierna. Ju fler historier man lägger på ju större blir risken att det slår över blir försvagande som i den där usla Raymond Carver-filmatiseringen.
Piedras är en typisk en eller två historier för mycket- film men med några bra scener.
Skotemat var fånigt.

Läst i veckan

Människohamn av John Ajvide Lindqvist:
Flykt från Fiddler's Green.
Förr utspelade sej svenska genreförsök sällan i Sverige - en anledning till Ajvides relativa success med svensk skräck är att hans böcker står stadigt i svensk miljö.
Människohamn den bättre halvan av Ajvide- trots svagheter (smithsciterandet måste vara irriterande till och med för såna som gillar Smiths).
Spiritussekvenserna påminde mej om en novell av China Miéville. Gregory Bateson-dialoger och Lovecafttrappor livar också upp. Och även om Ajvide kanske inte läst just Miéville är det tydligt att Stephen King inte är den enda författaren som påverkat Ajvide vilket det i bland nästan framställs som.

Låta sej hända av Lotta Lundberg
Även vanlig svensk skönlitteratur utspelar sej allt oftare i mer spännande länder. Här är Tyskland direkt efter murens fall mer ett sätt att kteckna Sverige i världen.
Påminner om Yllet om du byter FNL mot feminism.

Memorare- en långnovell av Gene Wolfe
Kändes till en början lite Wolfe-light men stilpendlingarna ger viss tyngd åt denna rymdopereversion av en moefolksaga.

Death Note nr 1
Det går rykten om en amerikansk version av filmen efter den här japanska tecknade serien.
Som ledmotiv borde de låta Mikabomb covra First we take Manhattan.

Army @ Love - Generation Pwned av Rick Veitch
Erskine och Veitch teckningsstilar passar bättre samman i denna den andra samlingen av serietidningen om hur den amerikanska armén i den nära framtiden slåss i Afbaghistan (nej satiren är inte subtil). "This isn't your father's never-ending insyrgency!" som det står på baksidan av albumet

Veckans romanutdrag

"När de satt i bilen(...)rotade Monsieur buttert i handskfacket efter något att röka (en cigarr) och berättade för Louis om Schrödingers experiment, ett övervärderat experiment, där man stängde in en katt i ett rum tillsammans med en tub cyankalium samt en potentiellt radioaktiv atom insatt i en detektor på så vis att om atomen utsattes för en kärnklyvning fick detta detektorn att utlösa en mekanism som krossade tuben och dödade katten (ja, se folk)."

(ur Toussaints Monsieur)

In the evening when the sun goes down

I kommentarerna till Skuggtåg av John Ashbery finns bland annat förklaringar till referenser som de svenska översättarna undrat om.
Om "Varje kväll när solen går ner" står det:
"Titeln är från en mycket känd sång från 20-talet."
Detta torde vara denna.

35 år i filmer, del 4 : 2001-2008

2001
Bäst: Donnie Darko
Också bra: 8 kvinnor
Sämst : Pianisten(haneke)

2002
Bäst: Mannen utan minne
Sämst: Undercover Brother ("it's a mockery of black radicalism! Some fool with a big afro running around fighting 'The Man' What's so funny about afros?!
What's so funny about fighting 'The Man'?" för att tala med Huey Freeman)
Skulle vilja se: Adaptation (eller vill är väl fel ord)

2003
Bäst: Noí Albinoì
Också bra: Station Agent, Tokyo Godfathers
Sämst: League of extraordinary gentlemen
Skulle vilja se: Återkomsten

2004
Bäst: Med kameran som tröst del 2
Också bra: Primer
Sämst: The day after tomorrow

2005
Bäst: Brick
Sämst: Cursed (Ger varulvsgenren ett dåligt namn)

2006
Bäst: Sympathy for Lady Vengeance
Också bra: V för Vendetta, Thank you for smoking
Sämst: Scary Movie 4
Skulle vilja se:I'm a Cyborg but that's OK

2007
Bäst: No country for old men
Sämst: Cassandras dröm

2008
Bäst: Paranoid Park
Sämst: Cloverfield
Tycker varken så bra om Paranoid Park själva den hemska hemligheten skär sej med resten av filmen) eller så illa om Cloverfield(handkameran onödig övertydlig understrykning av filmens bra idé den lille mannens perspektiv av en monsterattack - de skulle ha godardat skiten ur den) som dessa val kan ge intryck av men jag har inte hunnit se så många 2008-filmer
Skulle vilja se: Midnight Meat Train

Varje kväll när solen går ner

Det hjälmprydda huvudet lutar sig mot dig igen,
genom en fråga. Sprit och tabletter?
Troligen saknar den prägel eller verklig status
bortom ekrarna i de goda avsikternas nätverk

som strålar ut en bit kring kratern, alltså leendet
som utlöste den? Ser du dig själv klädd
i denna uniform av halvhjärtad ånger och
otillåtliga tillfredsställelser, bländande likt regnskuren

som sögs tillbaka in i påfågelfjäderns öga i himlen,
som genom ett sugrör, för att ansluta sig till din hjärna,
detta som du fick att brottas med i kväll, som en ängel,
ända fram till gryningen? Ljussläckaren visar det bättre. Konen

kväver veken, och ända sedan vi blev rädda
stiger den kränkta röken mot taket
så som upp mot himlavalven,
medan värden letar efter isbitar och ett glas. "En sista fråga."

john ashbery
1981
övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou