Åtta länkar en lördag

Varieties of women av Robert Crumb
På modetidningen Ws nätsida. 15 sidor med teckningar av kvinnor. Grottkvinnor, gudinnor och flickor från Crumbs gamla skolkatalog.

Do anything 22 av Warren Ellis
Om Jack Kirby och andra världskriget. "Jack Kirby wrote about angels and gods and vast machines because, from the parachute view from up here and from the view down there in the trenches, it was the only way to make sense of the vast and towering and terrible things that surrounded him."

Sexual perversity in Denmark
En intervju med Lars von Trier. Mest om Antichrist

Hot Fuzz Slash
Skaparna av Hot Fuzz (och tidigare Spaced) skriver slashfiktion kring hotfuzz-karaktärerna genom Twitter.

The Comics Journal utökar sitt nätinnehåll.
Den ledande tidningen om tecknade serier drar ner på sin utgivning till två nummer om året. Men kommer att ha mer av innehållet på nätet. Som det är nu har deras sida mest utdrag ur intervjuer i magasinet. Vilka ändå ofta är intressanta som detta rätt långa utdraget ur en intervju med de serietecknande tvillingarna Fabio Moon och Gabriel Ba.

Five Comic Characters You'd Want As Your Friend
I Comicsreporters Five For Friday frågas vilka fem seriefigurer man skulle vilja ha som vän. Bland de som förekom flera gånger bland svaren fanns Maggie och Hopey från Locas av Jaime Hernandez.

De 10 bästa skräckfilmerna

Bride of Frankenstein

The Haunting (R. Wise)

It's Alive (L. Cohen)
Fortfarande den bästa monsterbäbifilmen.

Funny Games (Haneke), 90-talsversionen
Remote control.

Nosferatu (W. Herzog)

Repulsion (Polanski)

Shivers (D. Cronenberg)
"I had a disturbing dream last night. In the dream I found myself making love to a strange man, only I'm having trouble because he's old and dying and smells bad and I find him repulsive. But then he tells me that even old flesh is erotic, that disease is the love of two creatures for one another, that even dying is an act of eroticism, that everything is sexual and that even to exist is sexual. And I believe him and we make love beautifully."

Teenage Caveman (L. Clarke)

The Thing (J. Carpenter)

Wicker Man (1973)

Werewolf

Michael Hurley & pals - Werewolf


Har spelats in av bland andra Holy Modal Rounders och Cat Power. Cat Power har också gjort två andra Hurley-låtar.

Hypnotwist av Gilbert Hernandez, ett love and rockets-äventyr

Gilbert Hernandez del av första numret av Love and rockers new stories var en rad kortare serier, mestadels ett slags förvridna skämtserier.

Till skillnad från Jaime Hernandez så väljer Gilbert att i det andra numret ha ett helt annat slags serier. En kortare och en längre. Fast de hör på sätt och vis ihop.

Den kortare "Sad Girl" har en svag anknytning till Gilbert Hernandezs Palomarserier. Gilberts serier i den första Love & Rockets har kretsat kring den fiktiva byn Palomar. Flera album finns på svenska. De är väldigt bra.

Titelpersonen i "Sad Girl" är en släkting till den Luba som många av serierna i Palomar-sviten rör sej kring. Och påminner i stilen mycket om serierna i den andra versionen av Love & Rockets, där man får följa en del av karaktärerna, ofta just släktingar till Luba, utanför Palomar (dessa har nyligen samlats i en stor volym kallad Luba II, liksom de första finns i Luba.)

Det är tyvärr ingen särskilt märkvärdig serie. Snyggt tecknad och berättad på det vanliga Hernandez-viset där historien kretsar kring en händelse utanför bilden. Men en slags serie han gjort bättre förut. Den ledsna flickan i historien uppvisar inga direkta tecken på att ha en personlighet (men den är kort).

Hon har i serien medverkat i en film. Som en löpande tråd får hon frågor om filmen. En remake av en konstfilm. Hon får hemskickat ett ex av originalet, med sexscener och nakenhet bortklippt. Denna film hon ser är den andra serien. Numrets höjdpunkt "Hypnotwist".

Förutom Palomar- och offPalomarhistorierna så har Gilbert på senare år gjort en rad rätt märkliga serier. Denna är en av hans mest bisarra. Men den är samtidigt lågmäld.

En kvinna i en rock går genom staden. Hon köper ett par högklackade skor. Vilket får henne att sväva upp genom taket in i ett annat rum där hon ser sej själv stå utanför fönstret. Rummet försvinner hon sträcker sej mot en dörr för att i sista rutan innan hon är tillbaka i skobutiken se ut att flyta ovanför en främmande planets yta. Sen bli serien lite konstig.

Sådana här serier får lätt en viss känsla av att först händer det och sen händer det, och även denna serie faller ibland in i det. Även om frånvaron av handling ersätts med struktur och teman. Det blir ibland lite planlöst men här finns starka sekvenser som gör att man kan överse med det. Särskilt de som kretsar kring jättelika ballonger med påmålade ansikten, en bild som återkommer.
Första gången vi ser ballongen så har det gått tre sidor utan att något särskilt underligt har hänt. Vår hjältinna spatserar och ser en familj se upp mot himlen där svävar en ballong. Ballongen har tre linor efter sej. Vid närmare påseende visar det sej hänga en människa i varje lina. Vi ser en av de tappa taget från den jättelika leende ballongen. Hon är nästan bara en smutsfläck på himlen.

Love and rockets new stories är i samma form som de häftade böcker som Fantagraphics gett ut de gamla Locas och Palomar-serierna i. Första numret har ett omslag av Jaime Hernandez. Det andra har det ovan av Gilbert Hernandez, med huvudpersonen i "Hypnotwist". Numrena är hundra sidor långa vardera och väldigt bläddervänliga.

5 bra tjeckiska böcker

Sorry Tjeckien - det blir bara fem böcker på din lista.

Karel Capek - Salamanderkriget
Satir från 1936 om en ny djurart som upptäcks och i början leder till en ekonomisk boom. De förökar sej snabbt.

Jaroslav Hasek - Svejk
Den roligaste skildringen av det första världskriget.

Václav Havel - Audiens.Vernissage.Protest
Tre enaktare som alla kretsar kring författaren Vanek. Roliga och beska.

Franz Kafka - Processen
Alla Kafka är bra. Denna thriller är en av hans mest populära. En rafflande läsning ända till det överraskande slutet. Du kommer aldrig att gissa vem som baktalat Josef K.

Josef Nesvadba - Hur Kapten Nemo dog
Novellsamling med satirisk sf. En av de bästa novellerna heter "Trusten för förintandet av världshistorien".

Fabeln om Krishna, Jesus, Buddha och den blå geten

Det berättas att Krishna, Jesus och Buddha tillsammans brukade vandra i denna värld och andra. Då på en av dessa vandringar så kom de förbi en ladugård. En hiskelig lukt, så går historien, steg upp från ladugården och också dessa tre häpnade inför stanken. Inne i ladugården så fann de en get. Skabbig och illa skött men blåskinnad. Det blåa skinnet påminde om nyansen på Krishnas hy, vilket Jesus förvånat anmärkte på.
- Om du kallar denna varelse för en blå get så bestrider du dess verklighet, om du inte kallar honom för en blå get bortser du från faktum, sa Buddha, och de andra två nickade åt dessa ord. Men var sen tvungna att fly ut ur den stinkande ladugården.
De försökte locka ut geten i den friska luften men geten var, enligt historien, alltför envis och föredrog att stanna kvar inne i mörkret och stanken (här är det brukligt att påminna om hur också människan klamrar sej fast vid det jordiska).
Så de satte sej då där och funderade. Till slut, så berättas det, kom de överens om att de var för sej skulle gå in till geten. Och se vad de kunde göra för den.
Först gick Krishna in till den blåa geten. Efter tio minuter kom han ut, kippandes efter luft och nu i ansiktet snarare blågrön än blå.
Sedan gick Jesus in. Mer van vid boskap satte han sej ner och såg geten och såg att dennes lidande var stort. Men efter fyrtio minuter tvingades även han att överge ladugården och gå ut i den friska luften.
Sist gick Buddha in. Det dröjer ett tag. Sen så kommer, så går historien, geten ut - skinande ren och upplyst. Skabbfri nu när han funnit sin Buddha-natur.

Så berättas det.

Turkmenistan

I dag är Turkmenistans nationaldag. Som i går med österrike så har jag ibland på diverse nationaldagar, börjande med de nordiska haft en lista på 10 bra romaner, eller ibland böcker från landet i fråga. Många länder är svårt att uppmärksamma på detta sätt. Så vitt jag vet har jag har inte läst en enda turkmenisk författare. Turkmenistan har säkert en rik litteratur. Länder brukar ha det. Men dessa många länders litteraturer når sällan särskilt många utanför ländernas gränser. Så kan det gå.

En bok om Turkmenistan har jag. 1966 års Turkmenistan av Jan Myrdal. Första kapitlet är från en resa 1960 medan de övriga är från 1965.

Myrdals reportageböcker var skrivna mot den tradition av exotiserande reseskildringar som varit vanliga tidigare som till exempel Artur Lundkvists reseböcker (Negerland med flera). Ett sätt på vilket han försökte bryta mot den traditionen var att anknyta till andra böcker. Som till exempel Dagbok från 20-tlet av Ivar-Lo Johansson. Det inflytandet märks här där Myrdal blandar beskrivningar av Turkmenistans tillgångar och historia med samtal med Turkmener.

När det skrivs om den här tidens reseböcker, både från vänster och mitten och höger, så brukar frågan om böckerna är bra hamna lite i skymundan. Turkmenistan är i vilket fall en mycket läsvärd volym. Den blandar diskussioner om Sovjet och det nationella med anekdoter och samtal på en ledig prosa.

Inte för att man bör se bort från det politiska när man läser boken. Och den delen medverkar till att göra boken till något originellt i genren. Många reseskildringar, från André Gides Resa i Sovjet till Joe Saccos Palestina handlar om hur dess författare byter åsikt. Myrdal ställer sällan sej själv i centrum på det sättet. Men boken handlar om hur han förändrar synen på Sovjetunionen. Den gör det på ett litet annorlunda sätt.

Turkmenistan blev självständigt från Sovjet 1991 men 1960 liksom 65 var det en delrepublik i Sovjetunionen. Mellan det första kapitlet 1960 och resten av boken 1965 hade Myrdal gjort flera resor som han skrivit om. Hans syn på Sovjet var förändrad. Det första kapitlet är skriven med en sovjetvänlig blick. Medan de övriga med en sovjetkritisk. Det första kapitlet är lika bra som de följande, med en av bokens bästa scener där de kastar meloner. Men tagna tillsammans får de den tunna volymen Turkmenistan att stå ut i genren

Maus, Regn och Peter Weiss - tematrio

Lyran har temat förtryck och vittneslitteratur på sin trio denna vecka, apropå FN-dagen i lördags.

Lenke Rothman - Regn
Rothmans bok är en dagbok från året 1987. Flera avsnitt kretsar kring hennes tid i Auschwitz. Rothmans föräldrar och fyra av hennes fem syskon blev dödade av nazisterna. Rothman minns också tiden innan, som när hennes momor berättar en historia för barnen om deras morfarsfar som blir räddad från en anklagelse om att ha dödat en kristen pojke av en underlig tiggare. Tiggaren var en förklädd ängel förklarar modern. "Lång är den tid som har gått sedan den lördagseftermiddagen då min mormor berättade för oss. Hon var angelägen om att vi inte skulle glömma hennes berättelse. De andra, de sex små barnen och föräldrarna, fördes iväg till evig glömska. Mormor också, med all den visdom hon ägde.(...)En förklädd ängel väntar jag fortfarande på, kanske av tradition. Jag skulle vilja få hjälp att förstå människan. Retroaktivt och nu."

Art Spiegelman - Maus
Spiegelmans klassiska seriealbum har nyligen kommit i nyutgåva. Här låter Art Spiegelman sin far berätta om hur han överlever nazisternas massmord. En tecknad serie som också brukar kunna uppskattas av folk som annars inte läser såna. En serie som är lika bra som alla påstår. Också den korta första versionen i Breakdowns - en samling tidiga Spiegelman-serier, är läsvärd.

Peter Weiss - Rannsakningen
Rothman och Spiegelmans böcker ovan handlar mycket om själva berättandet. En särskilt form av berättande finns i detta "Oratorium i 11 sånger".Verket är byggt på vittnesmål i Auschwitz-rättegången i Frankfurt 1963-1965. Nio personer vittnar i pjäsen, texten tagen direkt ur trehundra olika vittnesmål under rättegången.
Hur pjäsen fungerar uppsatt vet jag inte. Jag har ingen större längtan att se den. Men som läsdrama ger den en inblick i koncentrationslägret.

10 bra österrikiska böcker

Det är Österrikes nationaldag. Vilket firas med fyrverkerier och en 10 bra...-lista. Österrike har haft lite svårt att bestämma sej för hur deras gränser ska se ut. Vilket kan göra det lite krångligt att bestämma vilka författare som är österrikiska. Men jag tror de flesta på listan har hamnat rätt.

Thomas Bernhard - Orsaken
Första boken i Bernhards fem böcker långa självbiografiska svit. Som är, objektivt sett, det bästa Bernhard skrivit.

Hermann Broch - Sömngångaren
En trilogi som är betydligt lättsammare än den Vergilii Död som man annars brukar förknippa Broch med.

Sigmund Freud - Leonardo da Vinci ett barndomsminne
Freud drar de mest långsökta slutsatser om da Vincis inre med minsta möjliga belägg. Vilket man som läsare är tacksam över.

Erich Fried - Dikter utan fosterland
Frieds poesi är ofta bitsk och aforismliknande som den korta dikten "Svar". (Som inte är tagen från den här volymen som är sammanställd och översatt av Lars Bjurman).

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om Frånvaron har jag skrivit tidigare: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.

Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Peter Handke - Tankar om Jukeboxen
En av två korta böcker som tillhör Handkes mest populära. Om jukeboxar.

Karl Kraus - I denna stora tid
Texter ur Kraus enmannatidning Facklan. "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)Gustav Meyrink - Golem
Det judiska skräckfilmsmonsterhoppet har kanske mindre plats i boken än dess fans skulle önska. Golemsägnen står i bakgrunden för Pragskildringen.

Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Mer varierad och läsvänlig än de flesta böcker av det slag som folk läser för att skryta om att de läst dem (med en engelsk term fuck-off-novels).

Christine Nöstlinger - Vi struntar i gurkkungen : roman för barn : Wolfgang Hogelmann berättar sanningen utan att avstå från dispositionen
En tidig bok av barnboksförfattaren Nöstlinger.

Ti-Girls Adventures av Jaime Hernandez, ett love and rockets-äventyr

Serietidningen Love & Rockets har funnits i tre omgångar. I alla versionerna har tidningen haft serier av bägge Los Bros Hernandez: Jaime Hernandez och Gilbert Hernandez. Så också i Love and Rockets New Stories som för ett tag sedan kom med sitt andra nummer. Jag tänker ta upp deras bidrag separat. Och i dag ska det handla om Jaime Hernandez "Ti-Girls adventures Number 34" en serie på fyra delar, två i vardera nummer, på tillsammans hundra sidor.

I serien "Day by day with Hopey" från den förra reinkarnationen av Love & Rockets (och i det lysande albumet the Education of Hopey Glass) spionerar Maggie och Hopey på en av Maggies grannar som varje kväll står på sitt tak iförd en superhjältinnedräkt. Det är en stillsam lite märklig scen. Och Locas-historierna, som berättelserna om Maggie och Hopey brukar kallas, har ofta såna här utom-realistiska inslag.

De har minskat genom åren. I seriens början så var Maggie en mekaniker, vilket i Locas-universumet var ett glamörost jobb där man reparerade robotar och åkte till platser där det fanns dinosaurier. Detta försvann med tiden och det fantastiska gjorde bara enskilda nedslag. De flesta av dessa hade att göra med deras vän Penny Century.

Serien här utgår också från Penny Century som visar sej dels ha fått superkrafter, dels ha blivit galen. Kvinnan på Maggies tak är en riktig superhjältinna som bevakar Maggie för att se om Penny ska söka upp henne och plötsligt befinner vi oss i en värld där superhjältar finns och titelns Ti-Girls är ett kvinnligt superteam som en biperson i de senare Locas-historierna bestämmer sej för att gå med i.

Om en av Jaime Hernandezs tidigare utvikningar från Locas-historiernas huvudfåra, serien Whoa Nellie! som handlade om den i denna värld underligt populära sporten damwrestling, var något av en bagatell så framstår den nu som djupsinnig i jämförelse.

Jaimes teckningar av de många trikåklädda damerna är levande och framförallt slagsmålen har en stark dynamik över sej. Men historien är mindre en som skämtar med klichéer än en som är nedtyngd av samma klichéer. Superkrafterna berättas om snarare än att de visas, vilket säkert är så det var i de serier som Los Bros Hernandez läste när de växte upp.

Även om superkrafterna inte används på något särskilt inspirerat sätt så är själva slagsmålen skickligt tecknade. Ett av de bästa partierna finns i det senaste numret med ett fängelseupplopp. Så det är en hel del underhållande vackert tecknat våld. Under hundra sidor.

I en tidig Locas-serie så berättar Maggie för sina vänner om den gång hon var en sidekick till en superhjälte. Det är en underhållande serie med ett bra slut där vi ser seriens tre huvudpersoner föreställa sej vad de skulle göra om de hade superkrafter.

"Ti-Girls Adventures..." påminner en hel del om denna tidigare serie, särskilt när Maggie även här mot slutet träder in i historien, nu tjugo år äldre, långsamt gående genom en värld av flygande springande sparkande kvinnor. Men denna tidigare serie var på tio sidor.

Att bläddra i serien är en fröjd i kraft av Jaime Hernandezs teckningar. Men hundra sidor är väldigt långt för en enkel superhjälteserie.
Som åtminstone avslutas i detta nummer. Förhoppningsvis kommer Jaime Hernandezs att åter ge sej i kast med riktiga serier i nästa nummer. För att tala med den unga Hopey Glass:

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)

Åtta länkar en lördag

Alan Moore om sitt kommande magasin Dodgem Logic
Bilden ovan kommer att vara i magasinet. Den är gjord av Kevin O'Neill. Moore berättar också om ett planerat samarbete med den tecknade musikgruppen Gorillaz.

Everything is amazing and nobody is happy
"Give it a minute. It's going through space". Komikern Louis C.K. på Conan (poängen är liknande den Alfred Bester gör i början på Tigermannen)

Simon säger om Stitches av David Small
Om ett seriealbum i den självbiografiska lätt bisarra genren. Jag hade inte hört talas om denna serie innan men den ser intressant ut. Det är ett otäckt litet foster.

Early one morning in the forest av Rasmus Gran, del 8
Gran har fortsatt sin stumma skräckserie. Och den har nu nio delar eller sidor. Den här åttonde sidan är min favorit hittills med en märklig bildkomposition och en svart grey alien som håller en hammare över sitt huvud. (Eller börja från början).

Matt Wiegles 1984
Videoklipp med llustrationer av Matt Wiegle till en redogörelse för George Orwells roman Nittonhundraåttiofyra. Sammanfattningen av boken är inte särskilt speciell, och avslöjar bokens handling helt och hållet, men man kan sänka ljudet och bara titta på bilderna.

The Winding Road to Diddy-Wah-Diddy
Joe McCulloch skriver om en porrfilm från 70-talet baserad på undergroundserier av bland annat Robert Crumb. Och om senare verk av Crumb. Eller som han själv uttrycker det på Jog - The Blog: "Robert Crumb adapted the Bible to comics so I turned in a column on porno".

Lista på serier nämnda i Seduction of the innocent
En lista över de serier Doktor Fredric Wertham hänvisade till i Seduction of the innocent. En bok som slog larm om de våldsamma och obscena serietidningarna och kom att innebära dramatiska förändringar för den tecknade serie-industrin. Med omslag och länkar till de av serierna som går att ladda ner på nätet.

De tio bästa av Warren Ellis

10. Desolation Jones
Tecknad av J. H. Williams III.
Styrkan i Desolation Jones - en serie om en privatdetektiv som får i uppdrag att hitta Adolf Hitlers egeninspelade amatörporr - ligger snarare i Williams teckningar än i den Raymond Chandler-inspirerade intrigen. Men Ellis har alltid förmått skriva för sina tecknare. Huvudpersonen har hallucinationer som Williams gör det mesta av. Också slagsmålsscenerna är intressant gjorda. Handlingen kretsar kring den pornografiska världen och får ibland något puerilt över sej. Detta vägs upp något av ett av kapitlen där Jones samtalar med en porraktris. Där ämnet tas på allvar.
Desolation Jones är ett av många avbrutna Ellis-arbeten. Något nummer hann komma ut med näste tecknare. De framtida numrena skulle ha kretsat kring Philip K. Dick. Alla Williams-numrena kom i alla fall ut och finns samlade i ett album: Desolation Jones: Made in England

9. Global Frequency
En actionserie där alla tolv numrena tecknas av olika serietecknare. Steve Dillon, Jon J. Muth, David Lloyd, Chris Sprous, Gene Ha med flera. Ett avsnitt utspelar sej i norge. Det bästa handlar om ett mem från rymden som förvandlar folk till zombies. Finns samlat i två album.

8. Nextwave
Tecknad av Stuart Immonen.
Humoristisk serie kring en samling obskyra marvelfigurer. De slåss mot jätteödlor i lila underbyxor och robotninjor. Ellis kallar serien för Fight Comic. Inspirerad av andra, enligt Ellis, Fight Comics som Scott Pilgrim av Brian Lee O'Malley och Sharknife av Corey Lewis. Finns samlad i två album Nextwave: This is what they want och Nextwave: I kick your face

7. Transmetropolitan
Tecknad av Darick Robertson.
Ellis genombrottsserie och den som gått i störst antal nummer. En social sf-satir med en ständigt svärande reporter, influerad av gonzojournalisten Hunter S. Thompson, i huvudrollen vid namn Spider Jerusalem. Serien tappar lite i andra hälften då ett presidentval tar över handlingen. Men mestadels är det en bra serie. Och Spider Jerusalem har en tvåhövdad kedjerökande katt.

6. The Authority
Ellis är en av de största kritikerna av superhjälteseriernas dominans över den amerikanska serietidningsmarknaden. Vilket inte hindrar att han har gjort genrens höjdpunkt. "We're here to hit you". Gruppen Authority slåss mot tre versioner av Den Andre: en analog till Fu Man Chu, en variant av Ming the Merciless (han från Blixt Gordon, liksom Fu Man Chu en karikatyr av The Yellow Peril) och Gud-som-ctulhu. Vilket ger serien en viss tvetydighet. Men framförallt är det en serie där saker och ting exploderar. En våldsam karnevalisk serie som ofta har efterliknats men som få, om någon, serie i genren kommit i närheten av.
Serien är samlad lite märkligt. De första två tredjedelarna av Ellis/Hitch-versionen av serien finns i The Authority Relentless. Men den avslutande tredjedelen finns samlad tillsammans med första avsnitten av de som tog över serien efter Ellis och Hitch: Mark Millar och Frank Quitely i albumet The Authority: Under new management

5. Fell
Tecknad av Ben Templesmith.
Lite mer nedtonad än de flesta av Ellis serier. Om en polis som blir skickad till Snowtown, en märklig stad. Korta avslutade berättelser. Finns samlad i ett album.

4. Aetheric Mechanics

3. Apparat Singles
Fyra berättelser som är tänkta som förstanummer i en serievärld som inte togs över av Stålmannen och Läderlappen och de. Fyra olika genrer. Sf, pulp, en detektivhistoria och en om ett kvinnligt flygaräss.

2. Crecy
Tecknad av Raulo Caceres.
Andra vågen av Apparat-böcker överger förstanummer-idén men fortsätter att undersöka olika genrer. Crecy handlar om ett slag i frankrike 1346. Berättat av en av de engelska soldaterna.

1 Planetary (1-12)
Tecknad av John Cassaday.
Undersöker också olika genrer. Planetary är det fantastiskas arkeologer. Varje nummer utgår från olika populärkulturella historier. Godzilla, gangsterfilmer, monsterfilmer och Kapten Marvels ursprungshistoria. En berättelse som firar det märkliga i skräpkulturen.
Planetary gjorde ett långt uppehåll efter en fjorton nummer och först för ett par veckor sen kom det sista tjugosjunde numret ut. 10 år efter det första. Serien taoppar i kvalité efter pausen. Men den första halvan står som ett verk i sej. Dessa första tolv nummer finns samlade i albumen Planetary - All over the world and other stories och Planetary - The Fourth Man.

Ursula K. Le Guin om genrer och Fiktionens stad

It's not a matter for me of stooping to an occasional amusing bit of slumming in the kiddylit ghetto or the Sci Fi gutter. I live there, in the ghettos and the gutters. I am a street person of the city of fiction. And every now and then I come lumbering up like some sort of Sewer Monster out of the depths of Genre onto the spotless lawns of Literary Realism - since realism, to my mind, is simply another genre, another domain of fiction, and all mine if I want it.
Ursula K. Le Guin
2004
ur talet "Genre: A Word Only a Frenchman Could Love" publicerat i The James Tiptree Award Anthology 1 sex, the future, & chocolate chip cookies

Tekoppen påminner om att det är Ursula K. LeGuins 80:e födelsedag idag. Må hon vandra genom fiktionens gränder och hemsöka dess trädgårdar i många år till.

Aetheric Mechanics

Doktor Richard Watcham kommer från fronten hem till London av år 1907. Kriget med Ruritania fortgår fortfarande för fullt. Han får en lift med en royal naval outer serviceman på en svävare. De småpratar om hur det är i rymden "It sings./The vibrations from the spin of the drive arms, sir, and the motion of heat through the casements to space, which is very cold./The whole ship sings quietly, like a gently struck tuning fork".

Han anländer hem där han möter sin rumskamrat en Sax Raker som frågar honom om hans sår. Doktor Watcham skriver om dennes fall som amatördetektiv. Nu har han nosat upp ett nytt sådant. Om en man som inte var där.

Aetheric Mechanics är skriven av Warren Ellis och tecknad av Gianluca Pagliarani. Det är ett album på 48 sidor i den andra vågen av Ellis Apparat-böcker. Dessa är att Ellis skriver i och utforskar olika genrer.
Tidigare i den andra vågen har han använt sej av den historiska genren i Crecy och senare skräckgenren i Frankenstein's womb. Aetheric Mechanics är dels en steampunk (en slags korsning mellan den historiska genren och sf-genren, Dickens med strålpistoler) men utgår också från Conan Doyles Sherlock Holmes-historier.

Ellis har skrivit om Sherlock Holmes tidigare, bland annat i Planetary nummer 13 (Apparat-böckerna är på många sätt en fortsättning på teman i Planetary). Många är de författare som skrivit om Holmes eller analoger på honom. Och Sax Raker har lånat en del drag även av en del av dessa analoger. Något som får en betydelse för historien.

Berättelsen ger en snabb och ofta lyrisk bild av detta alternativa England av 1907. Pagliaranis skenbart enkla stil ger något handfast nergyttjat åt miljöerna. Samtidigt som albumet antyder en hel värld av Sax Ramer-berättelser så ger det också en hel fullbordad historia. Som går vägar som man inte riktigt väntar sej.

Det så kallade överraskande slutet har blivit en så pass vanlig devis att det lätt kan få en att glömma hur effektiv en oväntad vändning kan vara. Hur den kan förändra karaktären på dn historia man läst.

I slutändan blir Aetheric Mechanics något mer än bara en steampunkig Sherlock Holmes. Samtidigt som den också har allt man kan önska sej av en sådan historia. Svävande droskor, skräpmetallsrobotar. En mycket arrogant Sax Raker, vansinniga vetenskapliga teorier som ändå låter helt rätt och om en förälskelse som förändrar världen.

Om ett par tidiga noveller av Italo Calvino

Italo Calvino är mest känd för märkliga fantastiska romaner som Klätterbaronen, Om en vinternatt en resande och De osynliga städerna men han började som en realistisk författare i den italienska neorealistiska rörelsen.

I en not till en samlad utgåva av de tre tidiga fabulerande romanerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren skriver Calvino om de problem han hade med att följa upp sin första roman och hur den fabulerande stilen lösgjorde skrivandet för honom.

Men Calvino fortsatte ännu några år att skriva noveller i den neorealistiska traditionen. De noveller som finns i engelsk översättning i volymen Difficult loves sträcker sej mellan 1949 och 1958. Den tudelade visconten började Calvino att skriva 51. De flesta av novellerna i samlingen är skrivna runt samma tis som Calvino skrev Klätterbaronen.

Urvalet samlar ett antal noveller som alla har en titel som börjar med Adventures of...(plus två långnoveller från samma period) Calvino har själv gett ut ett antal olika sammanställningar av dessa noveller. Men här är urvalet (ur dessa urval, får man anta) gjort av översättaren. "Adventures of..."-novellerna tillhör de minst politiska av Calvinos tidiga. (Calvino var aktiv kommunist fram till 1956 (då Sovjet gick in i Ungern). Ibland sätts likhetstecken mellan hans brytning med kommunistpartiet och brytningen med realismen. Men han skrev den första fabulerande romanen som kommunist och fortsatte skriva noveller i neorealistisk stil även ett par år efter 56. En kommunistpartiet närstående redaktör uppmuntrade honom att ge ut en samling italienska folksagor. Något som skulle ha en stor inverkan på hans senare författarskap.)

En novell handlar om en soldat som lägger en hand på en kvinnas knä i en tågkupé. Ska han ta bort handen eller låta den vila kvar? En annan om en kvinna som tappar sin baddräkt när hon är ute och simmar och inte vet hur hon ska komma i land. En om ett gift arbetarpar, där mannen arbetar kväll och frun dag och hur de var för sej smeker den andres tomma sängplats.

Allt berättat omständligt, liksom tvekande. Omvärlden tolkas av huvudpersonerna och de handlar ofta så som om konventionerna tvingar dem. När soldaten lagt sin hand på sin medpassagererskas knä så går han vidare mest för att han inte kan läsa hennes reaktioner.

Det här noggranna detaljerade berättandet är rätt typiskt för den italienska neorealismen. Ett och annat komma blir det. Vilket kan riskera att tråka ut läsaren. Calvino löser det till en del genom att låta de flesta av novellerna att handla om sex, ett ämne som var populärt redan på den tiden (ett par av novellerna handlar också om våld men här passar inte riktigt stuket).
Det är också en stil som finns även i Calvinos senare författarskap. En av novellerna, den humoristiska "Adventures of a reader" om en man på en strand som vill läsa sina romaner ostört men som liksom mot sin vilja inleder ett kärleksförhållande med en kvinna påminner tydligt om passager ur Om en vinternatt en resande.

Nu är ju anledningen att man läser de här tidiga realistiska novellerna, även om de är bra i sej, den senare mer fantastiskt inriktade delen av författarskapet, så likheterna kan framstå tydligare än de är, läsandet format av senare texter (och man får anta att även den engelskspråkige översättaren har läst den mer calvinoska Calvino först, så novellerna kan därmed översatta ha blivit ytterligare något lika de senare verken).

Ändå tycker jag man här kan se en del av det som gör att Calvinos böcker från Klätterbaronen och senare står ut från de många andra fabulerande märkliga böcker som finns. Den detaljrika minutiösa stilen från hans denna hans tidiga period påverkar hela hans författarskap och ger Calvinos texter en egenart.

I de senare romanerna och novellerna kommer denna detaljrikedom delvis användas ironiskt. Men så görs den redan här (och faktiskt mer i de tidigaste). Det finns också i Adventures of..-novellerna en förundran inför världen. Hur människor agerar, hur huvudpersonerna själva agerar.

I ett allvarlig svar på "...a reader"-novellen: "Adventures of a poet", så ser titelns poet skönhet i naturen men när han möter "the human world" är den alltför rik på intryck. En lång beskrivning med många många komman av en fiskeby avslutar novellen och samlingen. Barn, yngre och äldre, leker. Kvinnor, män - färger. Det blir för mycket för poeten i novellen, orden blir för många. Verkligheten har för många detaljer.

En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate

Alan Moore brukade i intervjuer efter att han gjort Watchmen säja att superhjältar snart inte längre skulle behövas.

Tillsammans med Dark Knight Eturns av Frank Miller och Art Spiegelmans Maus så brukade Alan Moores och (tecknaren) Dave Gibbons version av superhjältetroperna ständigt nämnas som ett bevis på att de tecknade serierna nu hade växt upp.

Moore själv började skriva serier utanför genren och satte i gång med flera projekt som skulle utvidga serietidningsmainstreamen.

Det gick väl så där.

Den publik som Dark Knight Returns och Watchmen fått ville kanske snarare ha fler serier av samma sort än att läsa en experimentell serie om en stadsdel i London som Moores Big Numbers som bara kom ut i två nummer. Flera andra projekt hade också publiceringssvårigheter. Som Lost Girls, menad att förnya pornografin (Lost Girls fullbordades till slut efter ett och ett halvt decennium och är ett intressant verk - men förnya pornografin är att ta i)

From Hell om Jack the Ripper är från den här tiden och det är ett av Moores starkaste verk. Men kanske inte så långt från Moores tidigare marker. Istället för en serietidningshjälte omvandlad är det här en annan skräplitteraturikon som bearbetas.

Och till slut gick Moore tillbaka till mainstreamserierna. Superhjältarna behövdes visst ändå. Om man ville bli läst.

Som en kvarleva av Moores strävan att utvidga sina ämnen finns En liten död (A Small Killing). Ett seriealbum utgivet första gången 1991 och tecknat av Oscar Zatare.

En liten död (utgiven på svenska på Epix Förlag) handlar om reklammannen Timothy Hole. Hole gick in i reklambranschen beslutad att en dag gå tillbaka till sitt politiska arbete. Men än så länge har han stannat. Hans senaste uppdrag är att lansera en läskedryck i glasnosttidens Sovjet. Överrallt ser han en pojke.

Så långt låter det som mycket annat. Och även om Moore vänder lite på en del av klichéerna så är detta lite ett problem. Watchmen, Marvelman och till och med Moores Stålmannen-serier är uppenbart bättre än andra mainstreamserier från samma tid. Medan existentiella fabler som En liten död fnns det flera andra bra exempel på också bland de tecknade serierna. Även om man vid den här tiden snarare fick gå till europeiska serier för att hitta dem. Zarates teckningar ger också albumet en europeisk känsla.

Detta hindrar inte att det är ett väldigt bra album. Hole är en karaktär av ett slag som ofta spelat biroller i andra Moore-serier. Avskild från sin omgivning och skuldtungd ältar han händelser och fantasier ständigt rädd att tappa ansiktet. Moore hoppar i tiden och visar att han även i en realistisk serie förmår bemästra mediets form.

Helt realistisk är inte serien. Här får drömmar och fantasier tränga in i världen. I en scen där Hole gräver upp en burk med insekter han en gång som liten begravt levande blir dessa stora, groteska. Här liksom en tidigare skildring av ett upplopp får Zatares bilder sin bästa effekt.

Det skulle vara lätt att i Hole se Alan Moore. Liksom han har Hole ägnat år åt en kommersiell konstform. Men det är nog för lätt. När Hole bläddrar genom ett fotoalbum känns hans tidigare ideal avlägsna. "Sjutton. Å gudar, arbetaren korsfäst på ett dollartecken. Vad var det jag kallade den? 'Kommentar till USC-Hamnarbetarnas strejk' eller nåt i den stilen. Vilka var USC-arbetarna?"

Men trots de litet sorgsna vackra bilderna är det inte självklart en historia om en förlust. Man kan se det som att Hole triumferar. Att han kommer ut segrande från striden med barnet inom sej. Med en färdig reklamidé. Ready to make a small killing.
Vi måste alla växa upp.

En del av Moores senare serier tillbaka på genremark är bra. En och annan är bättre än En liten död. Men det är lite synd att han inte fortsatte pröva också nya marker.

RÄKNA KROPPAR MED SMÅ SKELETT

Låt oss räkna kropparna igen.

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
i huvudstorlek,
kunde vi få en hel slätt vit med dödskallar i månskenet!

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
kanske vi kunde få
ett helt års döda framför oss på ett skrivbord!

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
kunde vi fästa en kropp
i en fingerring - ett Smycke för livet.

Robert Bly
översättning Göran Sonnevi

"Smycke för livet" är i originalet "A Keepsake Forever" (på en egen rad).
I ett brev till Tomas Tranströmer ( den 17e aug. 66) där Bly skickar med dikten förklarar han att det "är vad en förlovningsring med diamanter kallas på reklamspråk i USA. Så det är som om den asiatiska kroppen i ringen var något förfärligt sentimental för amerikaner 'din lilla del av evigheten'" (övers Lars Håkan-Svensson).

Brevet finns i boken Airmail Brev 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly sammanställd av Torbjörn Schmidt.
Brevens diskussioner om översättningar är ofta intressanta. Det handlar inte bara om Blys och Tranströmers dikter (de översatte varandra) utan också om andras. Bly har svårigheter att förstå Harry Martinsons tidiga dikter. Eller vad ordet knäsatt betyder i en Ekelöfdikt.
Och Tranströmer skissar en buljongtärning då Bly undrat vilken form den svenska har, är den en en rektangel eller mer kubaktig?.

A New Depression

Twa Toots - A New Depression:


Twa Toots var et av John Peels (i och för sej nog rätt många) favoritband. Och deras claim to fame är deras Peel Session. Det här är inte versionen från den. Den versionen är bättre. Men man tager vad man haver.
Den är från Don't send me flowers, en skiva som det länge rådde delade meningar om huruvida den existerade. Men som numera, åtminstone digitalt, är betydligt lättare att hitta än Peelen.
Du kan höra hela skivan i en spellista. Troligtvis är skivan en samling av singlar. Vilket skulle förklara den blandade kvalitén. De sista fyra på listan är de från Peel och de bästa på skivan.

Tematrio omslag

Lyrans tema för denna måndags trio är omslag. Döm inte en bok efter omslaget är ett uttryck som de har i andra lite underliga länder. Omslag kan ha en viss påverkan på hur vi uppfattar en bok.

Samuel R. Delanys Förvandlingarnas värld heter i original The Einstein Intersection och är ett av Delanys första betydande verk. En omskrivning av Orfeusmyten. Verket har gott om litterära referenser. Bland annat i form av olika kapitelmotton (Joyce och sånt). Men som motton innan kapitlen finns också utdrag ur brev där Delany diskuterar texten. Det är en bok med brister men knappast utan ambitioner.
Omslaget är något missvisande. Nova SF Pocket var en kioskpocketserie som också såldes geom prenumeration. Mest ungdomssf av det enklare slaget men utgivaren smög in lite intressantare verk. Dessa fick missvisande titlar, gräsliga omslag och mycket kunniga efterord.
Genrelitteratur och gräsliga omslag hör ju nu samman. Och de bra science fiction-böckerna brukar se ungefär likadana ut som de dåliga. Vilket kan göra det pinsamt att läsa de på pågatåget.


Böcker som filmatiserats får ofta bilder från filmen. Filmatiseringen av Howards End av E.M. Forster är bra. Och det finns betydligt fulare filminspirerade omslag. Men de två personerna på bilden har i boken ett inte alls lika passionerat förhållande som i filmen. Forster fick kritik för denna torrt skildrade kärlekshistoria så det är kanske inte så underligt om filmmakarna förbättrade det. Men det gör omslaget lite till falsk marknadsföring.


Så för att det inte bara ska bli gnäll: Panache är Bonniers serie med nyare utländsk litteratur. Den har genom åren gått igenom olika utseenden men enhetliga sådana. Den nuvarande är lite mer varierad och Lotta Kühlhorn har gjort att serien numera är lika snygg som bra.
Omslaget till Nowhere Man av Aleksandar Hemon har ett enkelt koncept. Omslaget till en Penguin Books utgåva av Thomas Manns Döden i Venedig (baksidan har samma omslag spegelvänt) har fått en ruta med Hemons romans namn och Panachesymbolen över sej.
Boken är också bra.

Å måne över Alabama

I dag så skulle Lotte Lenya ha fyllt 109 år.
En av hennes mest kända insjungningar är "Alabama Song" av Bertolt Brecht och Kurt Weill (Lenya var gift med Weill i två omgångar) från deras Mahagonny:

Låten är kanske annars mest känd med The Doors, i en väldigt doorsk version som Lenya säjs ha tyckt om.
Många andra har spelat in den: Nina Hagen, Young Gods, David Bowie och Marianne Faithful och säkert många fler.
"Show us the way to the next pretty boy".

Boktitlar ger svar

Mem från Bokbabbel där man svarar med boktitlar i ens hyllor:

Är du man eller kvinna? En riktig man

Beskriv dig själv: Den underbare mannen

Hur mår du? Sönder

Beskriv stället du bor på: Fortress of solitude

Vart skulle du vilja resa? Turkmenistan

Beskriv din bästa vän Respektable herrn

Vilken är din favoritfärg? The Color of Neanderthal Eyes

Hurdant väder är det just nu? Regn

Vilken är din favoritårstid? Orostider

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Om olägenheten i att vara född

Vad betyder livet för dig? Dumskallarnas sammansvärjning

Hurdant är ditt parförhållande? Solo 12

Vad är du rädd för? Varulvarna

Dagens aforism Svårt att vara Gud

Vilket råd skulle du vilja ge? Att läsa kapitalet

Hur skulle du vilja dö? Blooded on Arachne

Ditt motto: Ännu är världen ung

Citerat från veckans läsning

"Addressed to the frog which swallows the moon in an eclips".
Förklarande not till ett utdrag ur A. C. Grahams översättning av The eclipse of the moon av Lu T'ung. En lång dikt från 800-talet.

"Ibland föreställde jag mig frälsningen som en ejakulation av miljarder leviterande fjärilar i en guldglänsande sädesvätska."
Mircea Cartarescu Orbitór Kroppen
(övers. Inger Johansson)

"given the speed of growth, it becomes necessary to photograph the child often, because nothing is ore fleeting or unmemorable than a six-month-old infant, soon deleted and replaced by one of eight months, and then of a year; and all the perfection that, to the eyes of the parents, a child of three may have reached cannot prevent its being destroyed by that of the four-year-old"
Italo Calvino "The adventure of a photographer"

Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her".
Italo Calvino "The adventure of a reader"
(detta citat och det ovan översatt av William Weaver)

Philip K. Dick och film

Efter att Blade Runner efter hand, trots att den från början gick dåligt, blev en hit så blev det också populärt att filma P. K. Dick-texter. Jag har inte sett alla filmerna. Och i några fall har jag bara sett delar av filmerna. Men nedan följer de P.K.Dick-adaptioner jag sett rangordnade från sämst till bäst:

5. Minority Report
Jag har varken sett hela filmen eller läst novellen den bygger på. Jag orkar inte googla vem som gjort den. De inblandade kan knappast ha använt sina riktiga namn ändå.

4. Screamers
Gjord av Christian Duguay. En ordinär sf-film. Långnovellen den bygger på är lite bättre men inget märkvärdigt. I regel är det inte Dicks bästa verk som filmats.

3. Total Recall
Filmen var först menad att göras av David Cronenberg. I stället tog Paul Verhoven över. Verhoven har sina anhängare. Och jag gillar själv hans två sf-filmer RoboCop och Starship Troopers. Men filmen skulle säkert ha blivit intressantare under Cronenbergs regi. Nu är den i sina bästa stunder big dumb fun. Novellen den bygger på "We can remember it for you wholesale" ("Minnen en gros" i Det hände imorgon, första boken i en antologiserie) är kort och rolig. Liksom filmen har den en man som vill köpa minnen om att han varit en spion på Mars som sen visar sej vara en spion på Mars. Firman bestämmer sej för att ge honom några andra falska minnen och hittar en barndomsfantasi där han räddar världen och sluter ett kontrakt med utomjordingar. Det går inte som de tänkt sej.
Nedtonat och fördummat så har filmen ändå med en del teman om osäker verklighet och identitet som brukar finnas i Dicks verk.

2. A Scanner Darkly
En Richard Linklater-film. Ska vara den mest trogna Dick-adaptionen. Jag har bara läst ett utdrag ur A Scanner Darkly (i antologin Future Cops som jag tycker är lite pinsam att ha i bokhyllan) men det verkar stämma. Tyvärr är filmen filmad i en blandning mellan animerad film och vanlig film som var populär för ett par år sen. Alltså bland de som gör film - alla andra avskyr tekniken som är ful och meningslös. Filmen skulle nog inte riktigt fungerat ändå. Den är helt enkelt rätt tråkig.
Att den ändå slår ut Total Recall beror på en scen. Också den trogen romanen. En av karaktärerna, Freck (spelad av Rory Cochrane som också spelade en haschrökande herre i Linklaters bästa film Dazed and Confused, på lite samma sätt - man kan föreställa sej Freck som Dazedkaraktären i framtiden) bestämmer sej för att ta livet av sej med en god flaska vin och en massa nedåttjack. Tyvärr är nån av drogerna lite konstig och det kommer en utomdimensionell varelse och läser upp hans synder. Efter tusen år har de kommit fram till mellanstadiet. Scenen (som du kan se HÄR) är höjdpunkten i Philip K. Dick-adaptionernas historia. Den fångar Dicks humor och till och med den fåniga fauxanimationen ger något i den här scenen.

1. Blade Runner
Blade Runner har slagit ut titeln på romanen Androidens drömmar så att den nu också heter Blade Runner. Vilket vore en helt obegriplig titel om man inte kände till filmen.
Det är en rätt fri bearbetninga av romanen. Och även om man kanske kan sakna bokens melankoliska drag så är det ett verk som står bra på egna ben. Varför man behöver de 37 versioner som finns på senaste DVD-utgåvan förstår jag dock inte riktigt.

Förutom de här finns filmerna Next och Paycheck, där jag varken läst novellerna eller sett filmerna.
Impostor som jag sett några minuter av början av. Novellen den bygger på är viktig i P. K. Dicks författarskap såvida att han här för första gången använder sej av ett tema som återkommer i senare bättre verk. Hur den ska räcka till en långfilm förstår jag inte. ("Impostor" finns också filmad som ett avsnitt av en gammal sf-tvserie.)

Två P. K.Dick-filmatiseringar är under inspelning just nu. Bland de av hans böcker som är optionerade eller på gång finns en del av de betydande lite mer dickska verken som Ubik och Flöda min gråt sa polisen. Om de blir av lär de nog bli kraftigt förändrade.

Och så finns det en fransk film baserad på en av hans realistiska romaner kallad Confessions d'un Bario. Ofta ställs frågan varför författare skriver genreverk. I Philip K. Dicks fall, liksom i till exempel Theodor Sturgeons fall, så är ett av svaren att han inte lyckades slå sej in i mainstreamlitteraturen. På 50-talet skrev han ett par normala romaner (som brukar skrivas upp av folk som skriver om P. K. Dicks verk men den av de jag läst tyckte jag inte var särskilt speciell) som blev refuserade.

Senare försökte Dick få skriva för TV. Ett utkast till ett avsnitt av Mission Impossible finns utgivet i The shifting realities of Philip K. Dick. Säkert hade han glatt sej över sin postuma filmkarriär.

(Total Recall-affischen är inte en av filmens officiella utan en "reimagined poster" av Tyler Stout.)

Åtta länkar en lördag

La Ricotta av Pier Paolo Pasolini
Från episodfilmen Ro.Go.Pa.G. På italienska och utan text men det är en huvudsakligen visuell film. Även om man (om man då inte kan italienska) missar den slutreplik som får denna av domstol förklarad blasfemiska kortfilm och Pasolinis av katolska kyrkan hyllade adaption av Matteusevangeliet att framstå som genomsyrade av samma moral.

Il nuovo mondo av Jean Luc Godard
Medan Godards bidrag till samma episodfilm kommer med spanska undertitlar. Vilket kanske inte är så stor hjälp. En av Godards bästa kortfilmer. En efter katastrofen-historia.

Trailern till Lies Inc.
Scenen där det framtida Oslo (Amber City) blir 2004 års Oslo finns med för några sekunder en och en halv minut in i trailern. Som är gjord som en snabbspolning genom hela filmen. Visar både på filmens ambitioner och hur dessa misslyckas.

A little fable av Vincent Stall
Serieadaption av en kort Kafka.

Lazy om Liftarens Guide-uppföljaren
Det har kommit en offiiell uppföljare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-böcker. Inte skriven av den avlidne Adams utan nån som Eoin Colfer, vilket ju är ett roligt namn, men det verkar inte vara en särskilt rolig bok.

Rikard om ett nytt album med Francois Bourgeons Resande med vinden
Rikard från nu nerlagda bloggen WeltklasseSerier skriver numera på gruppbloggen Shazam. Där fortsätter han att skriva om sånt som japanska tecknade serier för vuxna och franska serier, som den ovan, och av någon anledning om Fantomen (som uppenbarligen fortfarande kommer ut, who knew?).

Recension av The Great Enigma: New Collected Poems by Tomas Tranströmer
Bill Coyle om Tranströmer i Contemporary Poetry Review.

LOST SONNET av John Ashbery
Ny dikt i The New Yorker.

U: Upprepningen och Den Unämnbare

U då (easy):

Den onämnbare av Samuel Beckett
De verk Beckett skrev på engelska översatte han själv till franska. Och de verk han skrev på franska översatte han till engelska. L'innomable och The Unnameable är två likartade verk. Den svenska översättningen utgår från den franska texten. Utgivet 1953 är denna den tredje delen av Molloy-trilogin en av de där Beckett-böckerna som befinner sej vid beskrivandets slut.
Ett jag som vi inte får reda på namnet på och i just den här boken är det inte säkert att han har ett namn berättar på utan direkt handling delar av de tidigare böckerna flyter in och den onämnbare berättaren själv verkar mest likna ett ägg humpty "Rätt sätt, värme, lätthet, övertygelse, som om det var min egen röst som sade mina egna ord, ord om att jag är vid liv, eftersom det är det de vill att jag ska vara, jag vet inte varför, de har biljoner levande, triljoner döda, men det räcker inte för dem, jag måste också bidra med min lilla konvulsion, jag måste också skrika, grina, rossla, flina, i kärlek till min nästa och välsignad av förnuftet. Men rätt sätt, vad är det, jag vet inte." dumpty.

Upprepningen av Peter Handke
Upprepningen kom året innan Frånvaron och påminner en del om denna i ton och tema. Men den har en handling som är lite mer påtaglig. En man minns en resa han gjorde när han var ung. Då åkte han till Slovenien från Österrike i jakt efter sin bror. Han läser broderns anteckningar om äppelträd och minns sin familj och sin by. Bokens konflikt mellan det österrikiska och det slovenska kommer senare att få stor plats i Handkes böcker.
"I värdshuset, som i likhet med de andra hade namn efter ett berg, satt kortspelare och visade vid slutet av partiet med ett snabbt leende motståndaren sitt vinnarkort. En kvinna på en svängd estrad knipsade med fingrarna av de vissna blommorna från den husväggslånga pelargoniesamlingen och ställde i slutet dit ännu en lysande röd kruka. 'Här är min härkomst!' Jag bestämde det så."
Motiveringen är samma som förra gången.

Tentasvar

Svaren till onsdagens lilla tentamen om 60-talet ur Böckernas värld:

1. Skäggen

2. McLuhan

3. Bengt Anderberg

4. Pastor Peter Husberg

5. Bengt Emil Johnson

6. Åke Hodell

7. Den koreanske pianisten June Paik. Men bergsäkert är det inte. Vi rör oss här i decenniets gryning. Mycket är töcken

8. Carl Fredrik Reuterswärd

1. Skäggen var bland andra Lasse O'Månsson och Beppe Wolgers. Det här är en fråga som fortfarande dyker upp i Trivial Pursuit och liknande. 2. Vem behöver förnamn när man är MarshallMcLuhan? 3. Genren som åsyftas är alltså pornografi. Och med Anderbergs nydanande roll menas väl här också att han var redaktör för Kärlek. 4. Pastor Peter Husberg var Torsten Ekbom, P.O. Enquist och Leif Nylén. Jag nämnde den när jag skrev om P.O.Enquists Hess och det är väl i samband med den man brukar nämna boken. Även om den snarare liknar Torsten Ekboms böcker från samma tid. 6. Dikten heter "igevär" som Johannes påpekar i kommentarerna. Men den kallas "I gevär" här. 7. Jag kan inte säjas att jag är bekant med Paik.

Dessa frågor om 60-talet från en tidskrift i början av 70-talet säjer kanske inte så mycket om den tidens syn på decenniet före. Men det är ändå lite intressant att det är så stort fokus på den experimentellare delen av decenniet. Även om den väl halvt framstår som en slags upptåg.

Om den våg av socialt medveten, eller åtminstone den med anspråk på att vara medveten, litteratur som man nuförtiden ofta associerar sextiotalet med inte får så stort utrymme i denna tentamen så beror det nog till en del på att den fortfarande höll på. Omslaget till tidskriften har en bild av Ulla Isaksson. Serien "Nordisk provokatör" utlovas en fjärde del där P.O.Enquist presenteras. Woody Guthrie presenteras. Sven Wernströms De hemligas ö diskuteras i en artikel.

Det finns en artikel om tysk experimentell litteratur. Och Hess nämns i Enquist-intervjun, utan att den framstår som den anomali i hans författarskap som den numera ofta ses som, så det avantgardistiska finns där på ett hörn. Men happenings och popcollage och sånt har redan fått ett nostalgiskt skimmer över sej.

Om en scen i en norsk-fransk sf-film och Philip K. Dick

Lies Inc. är en norsk sf-film från 2004 av den franske regissören César Ducasse. Det är också en av titlarna på en av Philip K. Dicks romaner, mer känd under namnet The Unteleported man (versionen kallad Lies Inc. är utökad och brukar anses som den bättre - trots den tråkigare titeln). Det här är knappast en slump. Även om filmen inte har några likheter med just den romanen så anknyter den till många, kanske allt för många, andra Philip K. Dick-berättelser.

Jag köpte egentligen DVDn för en tia därför att jag gillar den kortfilm som finns som extramaterial. En tidigare fransk film av Ducasse kallad "Cryo". Den tar en idé från P. K. Dicks roman Ubik och sätter in den i ett nyare reklambildspråk. Nu är den på franska. En scen mot slutet av Lies Inc. är också på franska. Resten av filmen är på engelska. Skådespelarna är norska och de två huvudpersonernas engelska låter förfärlig. Vilket är en av de komponenter som för filmen fram till kalkonens rand.

Filmen lånar mer från P. K. Dick än någon av de filmer som faktiskt filmatiserar någon av hans noveller eller romaner. Hjältinnan är kanske en bomb, som i "Impostor". Androider vet inte om att de är androider (också "Impostor", "Electric Ant" med flera) medan människor som inte är androider tror att de är det. Hjälten är både knarklangare och en som jagar knarklangare. När han möter sin chef har han en mask, en mussepiggmask, så att han inte ska få reda på hans identitet, som i A Scanner Darkly. Och så vidare. Det vimlar av namn på P. K. Dick-karaktärer.

En av scenerna står ut något. Filmen utspelar sej i en framtida huvudstad, den enda staden - då det säjs att ytan är radioaktiv (också detta finns i flera Dick-historier). Filmen har, som man kanske skulla kunna gissa, en mycket låg budget. Visuellt har de löst framtidsscenariot genom att filma filmen i Oslos centrum och sen lagt på grafik med nya byggnader. Detta såg nog bättre ut för bara de fem år sen som filmen gjordes men det är ändå en hyfsat lyckad effekt.

Att det syns att det är en effekt gör Ducasse också om till en styrka i en scen. Den manlige huudpersonen, förvirrad av drogbruk och dåligt manus och tillvarons simulacrum, pratar med hjältinnan när hon upplöses i pixlar. De grafiska effekterna, de framtida skyskraporna vinglar till och löses upp och vår hjälte befinner sej i Oslo år 2004, och folk tittar på honom konstigt när han raglar fram till de och pratar på dålig engelska. Efter ett par minuter återställs världen. Men scenen är rätt effektiv och verkar komma från en bättre film. I en bättre film skulle man kunnat se det som en ledtråd till filmens sista scen.

Den Philip K. Dick-scen som jag främst kommer att tänka på (det skulle kunna vara ett par som influerat den) är en scen från Mannen i det höga slottet. Den romanen utspelar sej i den Japan-ockuperade delen av USA efter att andra värlskriget fått en annan utgång än i vår värld.
I en scen kontemplerar japanen Tagomi ett smycke, försöker finna dess wu. För att sen för ett få sidor finna sej i en annan värld, kanske vår, kanske den som beskrivs i en roman i boken. Hans verklighet för en kort tid såsom undanryckt. "Vid vissa tillfällen uppträder vi egendomligt, allt balanssinne borta."

Scenen i Lies Inc. är inte lika bra. Men för några minuter kommer denna norsk-franska dåliga film åtminstone i närheten av det som gör P. K. Dick speciell, hans verks wu. Något ingen av de egentliga Philip K. Dick-filmatiseringarna lyckats med.

Veckans dikt

Svar

Till stenarna har någon sagt:
var mänskliga

Stenarna svarade:
Än är vi inte tillräckligt hårda

Erich Fried
1964
övers. Carl-Henrik Wittrock

Liten tentamen om 60-talet

En av de saker som skiljer Böckernas värld från, låt oss säja BLM från smma tid är att det är mer knep och knåp i den. Korsord och enkäter. Skämtteckningar (en irriterad Mao pratar i telefon. Han har en bok med titeln "Min lilla röda" i bröstfickan: "- Idealitet hit och idealitet dit - hur blir det med royaltyn, frågar jag". Eriksson har bilden signerats med.) Ett antal författare utfrågas om vilken litterär karaktär de vill ta med sej till en öde. Två av dem väljer en som är prostituerad.

Skickar man in rätt korsordssvar så kan man vinna 40 kronor. Men också novelltävlingar förekommer. I en vinner Ivar-Lo Johansson över en för mej okänd författare (även om en del böcker dyker upp när man googlar namnet, men det är ändå lite som det Boondocks-avsnitt där Huey tillsätter roller till sin julpjäs "The Adventures of Black Jesus". Dumt nog har en lärare lovat honom full kontroll. Så även om en av lärarna på skolan gör en vad alla är överens om är en stark läsning i rollen som Maria så väljer Huey, obekymrad om sånt som budget, en filmstjärna att spela rollen.)

Och de har frågesporter under rubriken Litteratur på lek. Som den här "Liten tentamen om 60-talet" från tidningens andra nummer in i sjuttiotalet:

1. Vad kallade sig den något ogenerade underhållningsgrupp som satte fart på klagomuren i Sveriges Radio i decenniets början?

2. Vem fällde den bevingade klichén: Mediet är budskapet?

3. Vad heter den författare som blev en av de främste nydanarna av en förut såsom varande icke rumsren oaccepterad litteraturriktning?

4. Vilken pseudonym använde de tre författarna till romanen "Bröderna Casey" i äkta popcollagestil?

5. Vad var det för en bilddiktare som skapade det fascinerande ordet "gubbdrunkning?

6. Någon skrev en dikt med titeln "I gevär". Vem var det?

7. Vem introducerade happening i Sverige?

8. Och vem visade hur den invanda tanken pulvriseras och knådas i en berömd bildsvit? Akademiordboken klipps sönder till små papperlappar som mals till pappersmjöl som bakas till en limpa.

Svar på sidan 112 av Böckernas värld 2/70. (Eller här på fredag.) Det är alltså inte en av de tävlingar där man kan vinna något. Så att skicka de rätta svaren genom ett maskhål till tidningens redaktion år 1970 är ett lättsinnigt och onödigt användande av maskhålsteknik.

Jag klarade 6 av 8. Men av de två jag misslyckades på (3 och 7) så tyckte jag nog frågan var svårbegripligt ställd i ena fallet och jag tror svaret har ändrat sej i det andra.

Matteusevangeliet enligt Pasolini

Pier Paolo Pasolinis Matteusevangelit kommer på svensk DVD idag. Jag har den sen tidigare i Tartans utgåva.
Det är en på sätt och vis rätt trogen filmatisering av den gamla bestsellern. Men bildspråket och sättet skådespelarna för fram replikerna får en att se historien som på nytt. Se hur märklig den egentligen är.

Mycket av Pasolinis verk har åldrats. Och en del av det framstår idag som lite fånigt. Men Matteusevangeliet håller.
Det religiösa temat finns i mycket av Pasolinis verk. Förutom Matteusevangeliet är hans bästa mer öppet religiösa kortfilmen "La Ricotta" där Orson Welles spelar en regissör som ska filma Jesu liv och framförallt död.

Böckernas värld

jag fastnari en bunt Böckernas värld när jag ska städa. Från åren 69-71 (jag tror tidskriften fanns mellan 66 och 71). Det var en populärt hållen tidning om böcker redigerad av Uno Florén. Gick senare upp i Veckojournalen.

Det är lite intressant att stiga ner i en annan tids bokbevakning. När framtiden för de författare som det skrivs om, deras plats i litteraturen ofta ännu inte var fast. Sven Delblanc och Erik Beckman presenteras i samma omslagsrubrik. Som två unga löften. Den ene inte smalare än den andre.

Artiklarna är ofta ganska ytliga. Thomas Tranströmer intervjuas om hur det är att bo i Västerås. En bra stad för en ung familj med två små barn får vi veta. "Det karaktäristiska för Västerås är att författarna inte skriver om stan. De skriver på den." Och på andra sidan uppslaget är en av Tranströmers dikter, "Utkantsområde", tryckt.

Det tycks mej vara mer dikter och noveller än motsvarande magasin idag. Om det nu kan säjas finnas något motsvarande. Mycket Ivar-Lo Johansson och Jan Myrdal (utan utläggningar om Pol Pot och teorier om homosexuella). Men också mer än en Lars Gustafsson-novell och mycket europeisk lyrik.

Sf-genren presenteras med en novell av Ralf Parland (en av de författare som är med i flera nummer). Och kallas sciencefiction i innehållsförteckningen utan mellanrum mellan orden. Deckargenren får ett stort utrymme, det är ändå inte BLM, och Jan Brobergs artiklar om genren tillhör det bästa i tidskriften.

En del av attityderna i artiklar och noveller kan tyckas lite underliga som en märkligt öppet rasistisk satirisk novell av Birgitta Stenberg. Men det är på det hela taget ofta en underhållande läsning.

Hieland Laddie

Pete Seeger i Melbourne 1963:

Den bästa "Hieland Laddie" med Pete Seeger är på Folk Festival at Newport Vol 2 från 1960. Där är Oscar Brand med på gitarr och sång. Vilket ger låten lite mer tyngd. Och så var väl publiken i Newport lite mer entausiastisk än den i detta klipp.

Det brukar säjas vara ohistoriskt när man kallar publiken på såna här gamla filmer för uttråkade. På kulturella tillställningar, som folkmusik ännu sågs som, så skulle man sitta still. Men lite livligare än så här måste det ha vart ibland. Klippet är från en DVD med Pete Seeger i Australien och hela konserten har lagts ut. Han gör Bach på banjo på ett av de andra klippen.

Även om versionen inte är fullt lika bra som den från Newport så är den heller inte dålig. Och man får lite av Seegers tal till publiken med på köpet "the hey-ho-part".