buttertaro rdetbuttertarorde
butter tar ordet but
tertarordet butter tar ordet
tarordet butter tar ordet buttertarord etbuttertarordet butter tar ordet butter (Bilden är gjord av Franciszka Themerson)
I textdelen av Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen Volume II, en "The New Traveller's Almanac" går Moore igenom världen och låter varje land befolkas av varelser från litteraturen. När han i andra delen kommer till Norden hoppar han över Sverige. (Fast han kallar det före detta Cimeria och ger alltså i en bisats vårt fosterland den koppling till Conan Barbaren som vi har anledning att vara stolta över.) Detta kan ju såra ens patriotism, men när han kommer till Finland nämner han Moominvalley och dess "unusual pacifistic breed of troll".
Och om den svenskspråkiga litteraturen har gjort ett märke i den fantastiska traditionen så är det väl just den finlandssvenska Tove Janssons Muminböcker. Från Kometen kommer med dess märkligt uppskjutna undergång till att i Sent i november där Muminfamiljens frånvaro är centret i den första ungdomsboken som vuxenbok.
Delar av böckerna kan tyckas ha åldrats. Könsrollerna är väldigt fasta. (Visserligen kan Too-Ticki lite uppväga, men å andra sidan är hon ju lesbisk). Men att muminmamman är väligt mycket mamma har att göra med att muminfasmiljen är en skildring av Tove Janssons egen familj som var konstnärer. Inga är mer (köns)konservativa än bohemer. Hennes språk lever i vilket fall lika väl som alltid.
Tove Jansson var också konstnär och illustratör. Samt serietecknare. Hennes Mumindagsstripp började återutgivas av Drawn & Quarterly för ett par år sedan till allmän kritikerhyllning. En svensk utgivning har följt. (Men de första åren av serien skrevs från början på engelska). Jansson har ett ledigt förhållande till strippformen. Panelerna sammanknyts på ett lekfullt sätt. Vilket var ovanligt på den tiden.
Romanerna är väl den väsentligare delen av Muminvärlden men serierna har en stor charm.
Jag har lite svårt för irländsk folk. Det har mycket med hur den irländska pubkulturen fanns överallt under nittiotalet att göra. Och att engelsk folk är bättre. The Dubliners är templatet för denna sorts irländska folk. Men det är svårt att avvisa skivan Finnegan Wakes som ovanstående version av "Finnegan's Wake" kommer från.
I "Finnegan's Wake" dör Finnegan efter att i berusat tillstånd ha fallit av en stege och krossat skallen. Visst gör det ont när knoppar brister. Det hålls en vaka för honom. Vakan går livligt till. Lots of fun at Finnegan's wake. Det kastas en flaska whisky. Innehållet sipprar in i Finnegans mun och se han är återuppstånden.
Sångens titel blev i lätt förändrad form namnet på James Joyces underligaste bok Finnegans Wake. Enligt en del spelar också händelserna i balladen en roll i romanen. Vilket man väl får ta deras ord för. Finnegan Wakes är så underlig och pretentiös att inte ens jag har kommit på tanken att läsa den.
I "Ett stycke ur Finnegans Wake" i Bengt Anderbergs En förlorad värld citerar han en passage som, trots att den inte kom med i romanen, ska vara typisk:
Unslow, malswift, pro mean, proh noblesse, Atrahora, melencoleres, nears; whose glauque glitt bedimmd to imm! whose fingrins creep o'er skull: till, quench! asterr mist calls estarr and grauw! honath John raves homes glowcome.
Detta då, onödigt att förklara, om hur Jonathan Swift blir blind och galen.
Om du medan du lyssnar på Dubliners tolkning av sången samtidigt läser texten nedan kan du säja att du har läst "Finnegan's Wake" om ämnet skulle komma upp:
Finnegans Wake
Tim Finnegan lived in Walkin Street, a gentle Irishman mighty odd He had a brogue both rich and sweet, an' to rise in the world he carried a hod You see he'd a sort of a tipplers way but the love for the liquor poor Tim was born To help him on his way each day, he'd a drop of the craythur every morn
Whack fol the dah now dance to yer partner around the flure yer trotters shake Wasn't it the truth I told you? Lots of fun at Finnegan's Wake
One morning Tim got rather full, his head felt heavy which made him shake Fell from a ladder and he broke his skull, and they carried him home his corpse to wake Rolled him up in a nice clean sheet, and laid him out upon the bed A bottle of whiskey at his feet and a barrel of porter at his head
Whack fol the dah now dance to yer partner around the flure yer trotters shake Wasn't it the truth I told you? Lots of fun at Finnegan's Wake
His friends assembled at the wake, and Mrs Finnegan called for lunch First she brought in tay and cake, then pipes, tobacco and whiskey punch Biddy O'Brien began to cry, "Such a nice clean corpse, did you ever see, Tim avourneen, why did you die?", "Will ye hould your gob?" said Paddy McGee
Whack fol the dah now dance to yer partner around the flure yer trotters shake Wasn't it the truth I told you? Lots of fun at Finnegan's Wake
Then Maggie O'Connor took up the job, "Biddy" says she "you're wrong, I'm sure" Biddy gave her a belt in the gob and left her sprawling on the floor Then the war did soon engage, t'was woman to woman and man to man Shillelagh law was all the rage and a row and a ruction soon began
Whack fol the dah now dance to yer partner around the flure yer trotters shake Wasn't it the truth I told you? Lots of fun at Finnegan's Wake
Mickey Maloney ducked his head when a bucket of whiskey flew at him It missed, and falling on the bed, the liquor scattered over Tim Bedad he revives, see how he rises, Timothy rising from the bed Saying "Whittle your whiskey around like blazes, t'underin' Jaysus, do ye think I'm dead?"
Whack fol the dah now dance to yer partner around the flure yer trotters shake Wasn't it the truth I told you? Lots of fun at Finnegan's Wake
Whack fol the dah now dance to yer partner around the flure yer trotters shake Wasn't it the truth I told you? Lots of fun at Finnegan's Wake
Kortromanen Oktogon skrev Swen Christer Swahn 1986. Den är lysande. Svensk SFs singulära höjdpunkt. Som att läsa en Philip K. Dick-roman fast av en alternativ Dick som kunde skriva.
Åtta före detta rymdkaptener på ett ålderdomshem. Kanske är de något mer än pensionerade rymdkaptener. Kanske var de aldrig rymdkaptener till att börja med. Möjligen finns det en nionde. "I en dröm fick kaptenen besök av en död anfader som berättade för honom att kaktusen inom kort skulle spruta ut ett dödligt gift, om den inte vattnades vid bestämt klockslag varje kväll. Den mådde visserligen inte bra av att vattnas så ofta, men man fick avväga själv - antingen en kaktus som mådde lite illa, eller en döende planet."
Sven Christer Swahn dog härom året. Han skrev en del SF, en del (ungdoms)fantasy- en hel del bra dikter och översatte en mean Shakspere-sonett.
På Perth International Arts Festival spelade ett återförenat Triffids. Minus David McComb men plus en skara gäster som sjöng på låtarna som McComb brukade sjunga. Bland annat Mick Harvey.
Om man går in på denna LÄNK, går in på music, sen Perth Festival och sen Triffids ska man kunna se konserten streamad. Min vänsterklickningdutt fungerar inte så javaskriptlänkar är stängda för mej men här ska man kunna höra bland annat "Tarrilup Bridge" utan gästvokalist eftersom låten sjöngs och sjungs av Jill Birt.
För ett tag sedan skrevs det påLivet är underbart om återföreningar där han i stort sett förkastade dem utom som medel att återuppväcka de döda.
David McComb må kanske inte ha blivit mindre död men detta är ändå en spelning man hade velat se.
Eller kan se då virtuellt om man då har en fungerande vänsterklickapparatus. För oss andra; Country som Triffiderna gör den:
Vattumannen är Gunnar Rydströms debutroman från 1966. En man har fått gälar inopererade och han lever i en bur under vatten. Han får mat nedsänkt. Bevakas.
Boken följer denne havsman, hur han undersöker sina omgivningar. Så långt följer boken Robinson Crusoe-traditionen.
Men det finns också ett mer tidstypiskt tema om frihet begränsningar och sånt.
Man kan se likheter med Brian W. Aldiss' novell "Skärvor" från 1962. Men där språket i Aldiss' beskrivning av männen vars hjärnor inopererats i en tonfisk också är påverkat; absurt, surrealistiskt (dock med en förklaring på slutet - det är några år kvat till new wave) är Vattumannen kvar i ett naturalistiskt språk.
Romanen fick goda recensioner när den kom. Och för att vara en bebutroman är den också väldigt skickligt gjord. Rydström följde upp boken med en liknande men trots att han fortsatte skriva kom han aldrig riktigt att slå igenom. Gunnar Rydström dog 2007.
(Bilden är gjord av Tony Fitzpatrick och har ingen koppling till boken)
"Har ni kanske inte själva märkt att ni träffat fler och fler polacker i år? Om ni träffar fem på måndag så träffar ni sju på tisdag. De väller redan in över våra gränser! Alltid nattetid. Om jag bara visste att ni väntade på mig så skulle jag springa hem och hämta mina böcker. Där står alltsammans bevisat. Omöjligt att vederlägga. Ni ser aldrig en polack som dricker vare sig öl eller vin. Och om han gör det, vilket är ännu vanligare, så är det för att dölja att han är polack." ... "Eller har ni någonsin träffat en människa som varit i Polen och kan berätta sanningen om dem? Vem som helst kan vara polack, mina herrar. Någon av er kan vara polack. Jag vet det inte, men jag skakar aldrig hand med någon och nu vet ni varför. Jag kan själv vara polack. Ni kan aldrig veta det. Men det vore mycket likt dem att tala illa om sig själva för att bli tagna för nån av oss. Om ni nu tillhör oss."
Vithårig (väldigt vithårig) står Stig Larsson och berättar en halv förvirrad anekdot om en bussresande som inte betalar sin biljett; "Alltså jag tycker ju inte att man ska stjäla" säjer Författaren som i en framsynt plan att förhindra den olagliga nedladdningen av sina verk slutade skriva böcker redan för tjugo år sedan.
Detta i Kulturnyheterna där också den inte längre ständige Horace Engdahl välkomnar lagen. Detta är rimligt då Engdahl alltid hållit publikföraktet som det viktigaste för en konstnär. Ingen bra författare får publikens eller kritikens gillande under sin levnad har han hävdat (hittills utan att ha använt sin egen framgång som exempel). Att Horace Engdahl ser fram emot att ta detta förakt till en mer handgriplig nivå och lagsöka sin publik är förståeligt.
Livet har blivit lite farligare för de många som stjäl Horace Engdahls texter.
I texthäftet till LiveDubbeln Double Live berättas om hur Chris Frants i Talking Heads när han hörde namnet BUTTHOLE SURFERS brast ut i skratt och frågade hur det skulle vara att varas i ett band vars namn man inte kunde tala om för sin mor.
När man som trettonåring försökte skramla fram fakta om bandet var deras namn alltid det som tog mest plats. Om hur de böt namn för varje spelning tills de inte orkade längre. Att det finns många förslag på vad namnet betyder är regel när det gäller såna här band. Men vad jag aldrig förstod var varför namnet ansågs så vågat. Jag menar stjärthålssurfare. Länge trodde jag att det var någon grov nedsättande term för homosexuella. Men det verkar det inte vara.
Snarare verkar själva ordet "Butthole" åtminstone i sammansättning ha räckt för att bandet inte ska ha fått spelas på de flesta radiostationer (eller som i klippet ovan fått namnet lätt censurerat. Då vi förknippar amerikanska svordomar med fucking och motherfucking goatlicking och sånt kan det att skatologiska termer som SHIT ses som grova i USA förvåna.
När man läser diskussioner om att översätta ordet "merdre" i Alfred Jarrys Kung Ubu är det vanligt att amerikanska kritiker tror att det extra r-et förmildrar effekten av ordet. Som exempel.
"Dum Dum" är från Butthole Surfers LP Psychic...Powerless...Another man's sac. Klippet är en livespelning från 85. "Dum Dum" är enda riktigt bra låten från skivan. Studioversionen är egentligen bättre.
I en av Sven Delblancs mindre bra romaner finns det en monarkivänlig Mon Onkel-liknande figur. Hans vördnad för monarkin gäller dock bara den riktiga: Vasaätten. Efter ett långt sökAnde finner han den rättmätige konungen av Sverige. Och knäfaller för den siste Vasan. Tyvärr är denna Vasaättling en kommunistisk norrländsk gruvarbetare som bara skrattar åt den knäböjde och bjuder in honom på en kopp kaffe. Säkert beskt.
Även om man inte har fullt lika strikt syn på de konungliga så finns det skäl för en monarkist att ifrågasätta dagens styre.
I "Om furstar av Ponte-Corvo" i den första Skriftställning skriver Jan Myurdal (här starkt förkortat)
"Idag är det sommar. Svensk sommer med gröna björkar, blått vatten"..."Alltså blir jag patriotisk och grips av djup oro för tronföljarens framtid." ..."Parlamentarismen har inte undergrävt monarkin."..."Jag tror heller inte tronföljaren förbereder en kunglig statskupp"..."Nej, min oro ligger djupare"..."För en monarkist och legitimist står klart att Carl Gustaf Bernadotte icke har successionsrätt till Sveriges krona"(här citerar Myrdal ur successionsordningen om att denblivande konungen måste krönas)"Av praktiska taktiska skäl inställdes kröningen avGustav V."..."Enligt successionsordningens ord och tanke har Sverige icke haft en konung sedan Oscar II avled. Nu finns blott en veckopress-monarki. En PR-monarki."
P. O. Enquist skrev i sin ungdom en C-uppsats om en novell av Arne Sand. För att nu göra en melodiradioövergång. (Novellen diskuteras i förordet till en samling av Arne Sands noveller: Världen där ingen behöver simma, men finns inte med bland urvalet).
Man kan se ett inflytande från Sand i delar av Hess en experimentell roman som P. O. Enquist gav ut 1966.
Två år innan Hess kom det ut en roman vid namn Bröderna Casey av pseudonymen Peter Husberg. Bakom det namnet fanns tre unga svenska författare, Torsten Ekbom, Leif Nylén och P. O. Enquist.
Bröderna Casey var en collageroman, inte en bildcollageroman utan en textcollageroman med disparata texter blandade. Den påminde mest om de från readymaden utvecklade romaner Torsten Ekbom skrev vid denna tid. Som den underhållande Spelmatriser för Operation Albatross från samma år som Hess.
Men att "Peter Husberg" påverkat Hess står klart. Romanen är historien om en man som ska skriva en uppsats om Hess. Men fler texter bryter in som antitexter. Också de två huvudspåren ringlar iväg.
Det är en bok väldigt mycket i sin tid. Och alls inte så banbrytande och originell som det lätt får heta att den är när det skrivs om den idag. Det är en experimentroman men experimenten har gjorts tidigare. När blå vätska blandas i röd blir det rök. Men det finns stycken som lyser till. Det är ingen dålig bok.
För en gångs skull brukar den fantastiska sidan av romanen skrivas upp. Det heter till och med ibland att den är påverkad av Tolkien. Det kanske den är- jag har aldrig orkat läsa Tolkien.
Det fantastiska i Hess tar ofta sitt avstamp från historiska personer såsom Madame Blavatsky och Paracelsus och, ja på sätt och vis Hess. Men snarare än de ytliga icke-realistiska dragen är det själva sammanställningen av de krockande narrativa stråken som gör att boken inte ser ut att stå fel bredvid de andra böckerna i vår fantastika-vecka.
Panache är Bonniers serie nyare utländsk litteratur. Den har funnits i en sextio år med lite olika utformningar men alltid med hjälmen.
På rean idag köpte jag fem böcker i Panacheserien, alla vackert utformade av Lotta Kühlhorn. Eric Chevillards Rödöga och Rodrigo Fresáns Kensington Gardens för att nämna två.
Sen köpte jag också Houllebecqs bok om Lovecraft. En rasist om en annan.
Med Trollkarlens lärling (1959) lämnar Arne Sand Öändan. Ändå är den på flera plan närmare Ljugarstriden än Drömboken var.
Berättelsen om en guldmakares lärling som kommer över sin mästares trollstav, en trollstav som uppfylla en önskning för en dag av ens liv, har drag av Balzacs Åsneskinnet. Men framförallt är det Faust som står som förebild. Mer Marlowes än Goethes men också den folksagans Faust som har en del gemensamt med Til Eulenspiegel.
Hans Lick, lärlingen, beskrivs som något av ett fuskverk. En typisk Sandhjälte. Efter att ha sett mikro- och makrokosmos blir han hungrig och beställer borgmästarens måltid. Först det estetiska sen maten. Kärleken är nästa sak han provar på och misslyckas med.
I andra delen bestämmer sej vår hjälte för att förbättra världen. I sin jakt efter utopin söker han upp teologer och vetenskapsmän. Botar blinda och funderar på om man bör mörda mördare. Och om man i så fall måste mörda de mördare som mördat mördarna.
Arne Sands språk känns igen och står jämbördes med det i Öändanböckerna. Det lyriska och det burleska, det högstämda och det komiska blandas med lätt hand.
Liksom Ljugarstriden har Trollkarlens lärling gott om allusioner. Jag ser fler av dessa idag än första gången jag läste boken. Men som Arne Sand skriver i "Ljugarstridens baksida": "Det finns visserligen gott om allusioner i 'Ljugarstriden', men de är inte där för att förklara bokens scener utan för att förstärka dem. Därför är det över huvud taget inte nödvändigt att hitta en enda allusion". Boken går att läsa utan att se föregångarna. Men det kan vara värt att nämna att källorna är i en mindre grad förvrängda än i de tidigare böckerna.
Trollkarlens lärling gavs ut på nytt för några år sen och är därmed lättare att få tag i än de tidigare romanerna. Den som gillar boken har anledning att försöka få tag i Ljugarstriden.
Sven Delblanc skrev förordet till Författarförlagets återutgivning av Torsten Kassius Den gamla fabeln om Tälje Tokar. Boken hade tidigare 1948 0ch 1950 kommit ut i två volymer. Böckerna hade inte fått något speciellt gott mottagande. Gunnar Ekelöf skrev en hyllande recension men det var han rätt ensam om.
Berättelserna om Tälje Tokar är såkallade toksagor. De ingår i en svensk muntlig tradition. När jag var liten läste jag åtminstone en barnbok fulld av såna sagor från Tälje.
Kassius återberättar inte bara dessa historier utan binder en intrig och lägger till en stor mängd orientaliska gamla historier. Och hans Tälje Tokar börjar som de vise männen från Tälje. De lär sej den tokiges väg i mitten av första volymen.
Delblanc skriver att Kassius bok kommer ur "en burlesk, blodfull och i grunden folklig tradition". Han hyllar också hur tider och orter blandas.
Två av de historier Avskummet berättar för varandra på uteserveringen i Sven Delblancs Åminne nämner Tälje Tokar. Den ena mest i förbifarten medan den andra där Berättaren säjer sej "frisera Svenssons ludna idiom"..."för att hedra den vise och sorgsne mästare som bäst av alla berättat uppbyggliga historier om Tälje Tokar." Alltså Torsten Kassius.
Svenssons berättelse är inte från Kassius utan går att känna igen som "Broder Alberto" i Boccaccios Decamerone. En munk, eller här en prost lurar i en dam att ängeln Gabriel kommit till honom i en dröm och blivit förälskad i frun i fråga. Munken ställer osjälviskt upp med att låta Gabriel besitta hans kropp. Och frun får om natten besök av en ängel. Här lurar prosten i tokan att han är den Helige Ande snarare än ängeln Gabriel och till skillnad från hos Boccaccio med dess uppbyggliga slut där munken får vad han förtjänar slutar det lyckligt för alla parter.
Det fabulerande draget i Åminne minskar lite i följande fortfarande läsvärda tre volymer. Men Stadsporten, den sista delen börjar med en satirisk historieskrivning över staden Tälje. Här lånat från den nordiska mytologin.
om det börjar växa mögel på ögat ser det hemskt ut men är inte så obehagligt som man tror det är bara att torka bort det och då får man det på handen det ser då på handen ut som litet grön färg endast det kan också växa mögel inuti munnen men det är endast på döda människor.
Rune Jansson är en svensk konstnär född 1918. Hans korta roman Mögel kom ut 1968 på Bonniers. Boken börjar i rätt gängse absurd stil. Datamaskiner styr allt. Kyrkor och konst blir bägge konserverade. Som man konserverar mat. Multikonst kallas konsten i burk som man kan öppna för att få ett svagt estetiskt välmående. "Hur fungerade multikonst? Måste allt fungera."
När i andra kapitlet möglet ägnas ingen större tid åt förklaring. Asiaterna har ätit mögel och blivit mörkerseende och invaderar. Men sen får alla mögel. Ett år kommer mögel istället för snö. Ett barn har mögel istället för hår. Överallt mögel.
Det enda som finns att äta är andra människor och den vanligaste sysselsättningen är krig. Som är något av ett familjeföretag. De betalas med köttet från de de har dödat. Och får ge ifrån sej ett skålpund kött om de inte krigat bra nog.
Boken har inte direkt protagonister utan är mer som ett par prosadikter. Med mögeltema.
Den påminner lite om J.G. Ballard vid denna tid. Och är mer lik den nya våg inom sf som fanns i england då än någon annan svensk roman.
Om Rune Jansson var bekant med denna new wave är svårt att säja. Troligen är det snarare Willian S. Burroughs än Ballard som påverkat honom. Prosan har också visa likheter med Gertrude Stein.
om Mögel bara vore ett aningens snäpp bättre hade man gärna utnämnt den till en bortglömd klassiker. Men den har svårt att välja mellan det absurda och satiren. Och då vissa stycken lyckas i kraft av rent äckel glimta till så går andra bara på.
Den slutar åtminstone lyckligt. Alla är nöjda med sin mögliga lott.
Fantastika är vad ryssarna kallar sin science fiction. Med det kyrilliska f-et då (vi borde byta ut vårt f mot det, det är mycket snyggare. Sen finns det också en bra antologi med franska texter vid namn Fantastika, sammansatt av Lars Bjurman. Med Alphons Allais, Alfred Jarry och Cyrano de Bergerac med flera. Rekommenderas.
Lars Bjurman har i förordet en utläggning varför han valt termen fantastika. Men när denna tema-vecka kallas för Svensk Fantastika är det egentligen bara för att jag tycker det låter bra.
Under veckan kommer jag att ta upp en del mindre kända svenska verk som använder fantastiska teman. Snarare slipstream än sf om vi ska prata genrebeteckningar. Även om de flesta böckerna det ska handla om är äldre än termen slipstream.
Lite Sven Delblanc, lite P. O. Enquist. Arne Sand och, inte minst, Rune Jansson.
Nu har jag då ändå sett första avsnittet av Dollhouse.
Och det var ju inte särskilt bra.
Hela gisslanintrigen var bland de sämre man sett. Också scenerna med polisen som undersöker Dollhouseorganisationen vär dåliga.
Själva scenerna i Dockhemmet var dock aningens bättre. Det att om man suddar bort vad som står skrivet på en tavla så kan man fortfarande läsa den var också en bra replik. Tabula Rasa betyder ju från början just en utsuddad, inte en ny tavla.
Till skillnad från de flesta som recenserat avsnittet så uppskattade jag att de galna vetenkaps tortyrrummen låg framme och inte undangömda. Det underströk att de över huvud inte räknade med att Dockorna skulle vara nyfikna på sina omgivningar.
Både som ung bibliotekarie och som äldre statsman skrev Mao poesi.
På svenska finns hans dikter i samlingen Den långa marschen Maos 38 dikter, tolkade och med kommentarer av Göran Malmqvist.
Dikterna är skrivna på klassisk bunden vers. Den äldsta dikten är från 1925, den nyaste 1965.
Som mycket kinesisk poesi är dikterna i dialog med en äldre tradition. Om översättningarna i volymen har sina brister, Göran Malmqvist är sinolog inte poet, så är kommentarerna väldigt insatta och tar upp hänvisningarna till den klassikerna.
Den bundna versen går inte direkt att överföra till västerländsk bunden form. Men formerna förklaras i ett appendix. Man kan jämföra olika översättningar för att få en bättre förstålse av nyanserna i dikterna.
Det är i kontrasten mellan det klassiska bildspråket och innehållet i dikterna som Maos poesi har sin styrka. Naturen blir en bild för det eviga. Men också det som ska förändras. Som i första strofen i den äldsta dikten: "Tyngd av oändligheten/frågar jag: 'Denna väldiga jord,/vem styr dess öden?'" för att senare i den andra strofen fråga diktens du "Minns du än,/löftet vi gav i den strida strömmen/där vågorna hejdade vår snabba båt?".
Artillerielden i "Jinggangberget" spelar bildmässigt samma roll som ett naturens krafter skulle ha gjort i den klassiska poesin.
Naturen är den oftast förekommande karaktären även i Maos poesi. Står för evighet, men hos Mao är evigheten en utmaning:"Människan åldras lätt men himlen är evigt ung" heter det i en dikt medan en annan svarar "Om himlen ägde känslor borde även himlen åldras".
Maos poesi får ofta en strikt politisk läsning. Även de, eller kanske mest, de dikter som inte direkt handlar om sådant. Björnen är Krustjev, typ. Och visst ingår Maos diktande också i en politisk kinesisk tradition där statsmän skulle skriva dikter. Där kommentarer om höstlöv ofta kunde stå som tecken för politiska kommentarer. Men detta är bara en nyans av fler i dikterna.
"För mer än tusen år sedan,/höjde kejsaren av Wei sin piska:/österut mot Jieshi!' - hans poem lever kvar./'Den suckande havsvinden' är densamma idag - /men världen har ändrats!"
Steeleye Span bildades 1970. Men den första versionen av folkrockbandet såg annorlunda ut än de senare.
Ashley Hutchison från Fairport Convention och folkmusikerparet Terry & Gay Woods sökte upp flera andra folkmusikerpar innan Tim Hart & Maddy Prior, som tidigare gett ut två album med traditionell brittisk folkmusik, anslöt sej.
De flyttade in i en stuga på landet för att spela in ett album. Albumet blev Hark! The Village Wait och paret Woods blev ovänner med Hart & Prior.
Terry och Gay Woods bildade The Woods Band. Medan Tim Hart & Maddy Prior återgick till sitt.
Lite oväntat blev Hark! en mindre succé. Och tillsammans med Martin Carthy bildade Tim Hart & Maddy Prior en ny version av bandet. Som spelade in Please to see the King det kanske bästa Steeleye Span-albumet.
Gay Woods var under en period i slutet av nittiotalet sångerska i Steeleye Span.
Skillnaden mellan de två första Steeleye-varianterna märks bäst med låten "The Blacksmith" som finns på bägge skivorna.
Den kommande Watchmen - filmatiseringen har lett till ett ökat intresse för serien. Många verkar vilja läsa albumet innan filmen. Detta lite underliga beteendet är inte helt ovanligt när det gäller böcker och filmatiseringar.
I alla fall så ska DC Comics släppa ett antal billiga nytryck av förstanummer av diverse serietidningar. Under paraplynamnet "After Watchmen ...what's next?" som de då anser är bra exempel på seriekonsten för den som blivit intresserad eller ny-intresserad genom Watchmen.
De här kommer väl inte att finnas här men det är ändå lite intressant vilka serier DC Comics anser hör hemma här:
Saga of Swamp Thing nr 21 Alan Moores andra nummer av Len Wein och Bernie Wrightsons Träskmannen. Enda serien här som är äldre än Watchmen. Ett typisk exempel på tidig Alan Moore. Tecknad av Stephen Bisette på ett sätt som jag inte alls uppskattade första gången jag såg serien i den svenska tidningen Inferno.
Transmetropolitan nr 1 Warren Ellis satiriska framtidsserie. Tecknad av Darick RobertsonHjälten bygger på Hunter S. Thompson. Alltså farbror Duke i Doonesbury. Något av Ellis genombrott. Ofta rätt roande men tar ett tag innan den kommer igång. Vertigo, en underavdelning av DC Comics, har börjat återutge albumen. En nio stycken eller så.
Planetary nr 1 Skriven av Warren Ellis tecknad av John Cassaday är detta den mest intressanta av de här serierna. Planetary tar an en ny genre i varje nummer. I första numret möter pulphjältar som Tom Sawyer, Fu Manchu och Tarzan DC Comics egna hjältar in misprison. Andra numret japanska monsterfilmer. Ett nummer är 50-talets skräckfilm omvandlade till att vara offer i experiment i läger byggda i 50-talets kalla krig. Och så vidare. Snöflingan (bilden) är en visualisering av en idé i Michael Moorcocks A Cure for Cancer
Preacher nr 1 Skriven av Garth Ennis, tecknad avSteve Dillon. Serien var väldigt populär för sina obsceniteter och hädelser. Inte för att jag ogillar såna. Men jag tycker serien, som också gått i Sverie- i Magnum om jag minns rätt, har åldrats illa. Jag har första numret i en häftad samling med flera förstanummer- lite som den här satsningen fast i albumform- och sista albumet. En sak i serien är rolig. Graal; jesu ättling i rakt nedstigande led (en idé också använd av P.C. Jersild i Den femtionde frälsaren), är här en lallande idiot då man försökt hålla det messianska blodet rent meddelst inavel.
Identity Crisis nr 1 Skriven av någon vid namn Brad Meltzer och tecknad av Rag Morales. Det lite udda kortet i högen. Nyaste här, enda från 2000-talet. En bok med Lagens Väktare - Stålmannen, Mirakelkvinnan och de. Fast typ allvarlig. Jag har inte läst den.
Man kan undra varför till exempel inte Neil Gaimans Sandman finns med. (Även om den ännu inte riktigt hittat tonen i första numret). Kanske ansågs den redan vara tillräckligt känd.
Om Watchmen-intresset kommer att leda läsare till de här serierna är tvivelaktigt. Man läser böcker inför filmer (märkligt nog) snarare än efter. (Och det finns så mycket att läsa se och göra att jag har svårt att se det som en katastrof att serietidningar förlorar marknad). Men att DC Comics tar chansen att peka mot sitt lite mer kvalitativa utbud (om nu Preacher och Identity Crisis hör dit) är väl på sitt sätt bra.
Min bror har gjort en sån där meme-sak med tjugofem random saker som man kanske inte vet om, eller som utmärker de. Och har sen- på den där faceboksaken- "taggat" (sen när finns det ordet?) bland andra mej.
Jag brukar ignorera såna saker liksom jag brukade ignorera de kedjebrev som man fick förr. Som utlovade ett liv fullt av otur och elände för den som ignorerade dem.
Men jag är uttråkad, så här:
1. Jag avskyr ost.
2. Mitt mellannamn är Niklas. Vilket en del tycker är lustigt.
3. Jag har varit ordförande i Kommunistisk Ungdom Kristianstad.
4. Jag har aldrig rökt hasch.
5. Åtminstone två gånger svarade jag Guden Pan på frågan vad jag trodde på när jag var liten.
6. Jag har en komplett samling Noise (från Klippan).
7. Förr brukade jag börja måndagen med att spela "I don't like mondays" på grammofonen.
8. Min favoritlåt idag är samma som när jag var elva. Leadbellys "Where did you sleep last night"
9. Är delvis gjord av plast och stål.
10. Har tretton bokhyllor - behöver fler.
11. Jag har aldrig varit på Roskilde.
12. Jag har varit i Hultsfred och sett band spela men aldrig på Hultsfredfestivalen.
13. Anser att musiken hade sin höjdpunkt 1986.
14. Blir förvånad om nån inte vet vem Denis Diderot är.
15. Svarar konsekvent igelkott på frågan om vilket djur du är/skulle vilja vara.
16. Jag anser mej fortfarande vara smålänning- en svensk på dansk fiendemark.
17. Jag har bott i Skåne i 26 år.
18. Har varit kursare med hon som spelar den kvinnliga huvudrollen i Arn-filmerna.
19. Kan absolut ingenting om huvudstäder, landskap, eller var länder ligger.
20. Blir irriterad när okunskap om huvudstäder eller var länder ligger läggs fram som bevis på hur korkade amerikaner är.
21. Jag har 5 poäng Samuel Beckett.
22. Har mer än hundra norska kortfilmer i min DVD-samling.
23. Inser att det inte finns tjugofem saker som utmärker mej.
24. Min favoritfilm är Pixote.
25. Brukar skryta om att ha sett Oysterband, "när de var bra", inför oförstående åhörare.
Inför den stundande premiären på filmatiseringen av Alan Moores Watchmen, ett av tre seriealbum som 1986 ständigt togs som exempel på en ny sorts seriösa serier (sen kom inte fler), har det börjat komma en hel del merchandise.
När trailern för filmatiseringen visades före senaste Läderlappenfilmen sålde albumet slut överallt. Eftersom just filmtrailers är där man söker efter läsrekommendationer.
Så om man kan sälja serier varför inte annat skräp. Det finns klockor, kondomer och coffetableböcker. Och nu kaffe.
I reklamen skryter man med att Watchmen-kaffet är det första movie tie-in kaffet.
Det kallas Nite Owl Dark Rost och föreges ha producerats av Veidt Enterprises, ett fiktivt företag som förekommer i Watchmen.
Mörkt kaffe. "Dark by then. Dark as it gets." - Rorschach
Man får anta att Alan Moore kommer att dricka en och annan kopp. Stolt över att ha haft en del i skapandet av det första movie-tie-in-kaffet.
Förresten finns filmen The Company of Wolves postad på youtube uppdelad i tio delar. Första delen kan du se HÄR.
Lite intressantare, så finns den tjeckiska filmen Valerie and her week of wonders från 1970 också postad.
Filmen ska ha inspirerat Angela Carters filmmanus. Här är det vampyrer som är monstren. Liksom The Company of Wolves handlar filmen om en ung flicka.
Att enbart se filmen som en historia om pubertet vore att förminska den lyriska verkan i denna märkliga och mycket tjeckiska film. Och för en gångs skull menar jag med mycket tjeckiska något positivt. En drömsk surrealistisk film.
En av de författare som verkar i Angela Carters spår är Tanith Lee.
Samlingen Red as Blood, or Tales from the Sisters Grimmer tar också den och vrider till sagor. Till skillnad från hos Angela Carter är det de senare nedskrivna, för oss mer bekanta versionerna som Tanith Lee vrider till.
Titelnovellen, "Röd som blod" (i Jules Verne Magasinet 386) vänder upp och ner på Snövit. Här är häxan, Häxdrottningen, god - Snövit, Bianca, ond. Spegeln ser henne inte och hon vägrar låta sej döpas.
Dvärgarna blir onda förvridna levande träd. "Genom skogen, in på ängen trängde sju förvridna, missbildade, krokiga ting."
Det som gör novellen liksom de övriga i samlingen är Tanith Lees lyriska språk. Ibland kan Tanith Lees prosa bli lite för tanithleesk för sitt eget bästa. Men här fungerar det på en gång högstämda och enkla språket.
Det ska ha kommit en romanversion av novellen. Och hon har också gjort en liknande med Törnrosa.
På senare tid har Tanith Lee haft framgång med Piratika-serien. En ungdomsboktrilogi. Varav de två första finns på svenska.
I den folksaga som kom att bli rödluvan hade flickan ingen luva. Ingen jägare kom till hennes undsättning. Och den sexuella subtext man ibland brukar tala om apropå sagor som dessa var inte särskilt sub alls.
Flickan blir bjuden på vin av farmoderns blod och pajer av hennes kött. Sen säjer vargen åt henne att ta av sej plagg för plagg.
Denna originalhistoria är grunden till Angela Carters novell "The Company of Wolves" i samlingen The Bloody Chamber. En omarbetning av ett par sagor och sägner. Detta görs ofta nuförtiden men var något nyare när samlingen kom 1979.
Tillsammans med ytterligare två noveller i samlingen bildade historien bas för filmen The Company of Wolves regisserad av Neil Jordan. (Nummer sju i vår varulvslista). En episodfilm med varulvstema som Angela Carter var med och skrev manus till.
Filmen undersöker varulvstemat på olika sätt men har åldrats betydligt sämre än Carters noveller (som också åldrats, utsatta för alltför många efterföljare). Danielle Dax spelar förvildad vargflicka. Så det är alltid nåt.
"Om det är sant som Leibniz spått, att biblioteken en gång blir stora som städer, så kommer det också att finnas mörka gator och skumma gränder, som nu."
- G. C. Lichtenberg (översättning olle Bergquist)
(Nu 200 år efter Georg Christoph Lichtenbergs död så kan man fråga sej huruvida detta inträffat. Och isåfall hur stor del av ens läsning som kommer från dessa de mindre trevliga delarna av staden.)
I Alfred Jarrys Dåd och idéer av Doktor Faustroll (antingen i Alfred Jarry i urval eller Far Ubus läsebok) hittar man efter att Doktor Faustroll försvunnit tjugosju udda volymer i hans rum. Dessa upptecknas. Två kapitel senare framkallar Faustroll till den tredje dimension en sak ur var och en av dessa volymer.
Ur Rabelais: Sonetterna som djävulen dansade till i stormen, ur Kung Ubu femte bokstaven i första ordet i första akten (det extra r-et i merdre). Från Jules Vernes Resa till jordens medelpunkt jordens tvåochenhalvmila skorpa och så vidare.
För att efterlikna den gode doktorn kommer här tjugosju saker ur tjugosju böcker, (uppdelat i tre inlägg för symmetrins skull):
ur Kobo Abes Kvinnan i sanden, en hink sand,
ur Samuel Becketts Den onämnbare, titthålet som möjligen gjorts i väggen (om där nu är en vägg),
ur Cyrano de Bergeracs Resa till månen, de små flaskorna fyllda med dagg som Cyrano binder kring sej,
ur Lewis Carolls Snarkjakten, Bellmans sjökort
ur Roald Dahlsamlingen Vinkännaren, en automatisk grammatisator
ur Georges Dariens Tjuven, Sankt Gotthard-borrarnas diamantkronor
ur Samuel R. Delanys Tales of Neverÿon, en av de studsbollar som barnen i Kolhari kastar for all Mad Olin's warning!,
ur Färden till västern, Kung Markattas stav- i nålstorlek,
ur Eugène Guillevics "Saker", det stängda ekskåpet
Recensionerna av det första avnittet av Dollhouse har varit övervägande negativa. Dollhouse är en tv-serie gjord av Joss Whedon som stod bakom Buffy och senast Firefly.
Den handlar om en organisation som präntar nya personligheter och egenskaper på människor som de sedan hyr ut. I första avsnittet får huvudpersonen Echo bli gisslanförhandlare. Det är möjligt de förklarar varför de inte bara anlitar en riktig gisslanförhandlare. Mindre troligt är att förklaringen är bra.
Serien ska genom premissen kunna bli olika genrer varje vecka. Det finns intressanta delar med idéen, som att den överbyggande handlingen i serier handlar om Echo mellan inpräntningarna- tabula rasastyle. Hur skriver man en person utan personlighet?
Förutom de mindre goda recensionerna så får promomaterialet till serien mej att bli lite betänksam. Bilden här är en av de mindre sexualiserade bilderna av Eliza Dushku som spelar Echo bland förhandsmaterialet.
I intervjuer har Joss Whedon sagt att den här sexuella karaktären av bilderna är "creepy on a purpose" att serien ska undersöka mörka delar av sexualiteten. Dockorna i Dollhouse hyrs ut även som sällskap.
Proprostitutionsperspektivet i Firefly var inte enbart osmakligt utan också den svagare delen av serien rent dramatiskt. Möjligen kommer det sexuella momentet i Dollhouse att istället likna det med att hjälten Malcolm Reynolds i Whedons förra serie var på den sida i inbördeskriget som motsvarade sydstaternas. Vilket gav en intressant vridning på outsider/lone ranger-temat.
Men som det ser ut nu är det knappt jag orkar sno programmet från nätet. (Nedladdningen av copyrightade ting på nätet verkar nu försvåras. Vilket man uppenbarligen bör vara upprörd över. Like stealing's a crime or something? som Tabitha Smith säjer.)
I en gammal anteckningsbok hittar jag ett försök till en översättning av novellversionen av Nick Caves "Blind Lemon Jefferson". Nick Caves novell, som har med delar av texten till låten med samma namn, finns att hitta i King Ink.
Det enda jag direkt minns av att översätt den var att jag först översätta airborne med "i luften född" och när jag insåg felet redan hade byggt alla alliterationerna i stycket kring dessa ord.
Det är kanske inte så förvånande inte en helt och hållet lyckad översättning. Det var första gången jag försökt mej på en text längre än en sida.
Hela novellen i översättning ska jag inte tvinga på er- men här är den åttonde och nionde delen av novellen, översatt av en något svartklädd tonåring:
VIII
Sen så gick jag nerför fördämningen, gissar på ca: sextio miles som allt. Go-o-osse, de var nära tusen män som kommit för att leta efter mej där. Å de ska jag säja dej, de va int ba Clarkesdale plantage som gått ut på jakt, icke sa nicke. De hade int vatt en lynchning i trakten sen dom fånga Willy Christian när han mjölka Salde pojkarna för nära två år sen. Chefen Grobey, bröderna Schultz, Vernon Callihan. Alla släppte dom ut sina hundar och vad dom hade för händerna. Dom hämtade ner en negerspårare från Fern Valley och vid tolvtiden var jakten i full gång upp och nerför fördämningen och långt, långt förbi. Hör, låt de bli känt att alla blohundarna och dom frivilliga letarna och uppsluttningen fylld av dammiga män å dammiga pojkar som ble skitfasetterade på nån ynkli skit å vifsade me skjutdon som om dom var leksaker och på deras ryggar skräller gasselinburkar, jag menar jävlar, nog med gas för att bränna ner ett helt stall fullt av niggrer och rep, jisse, nog med rep för att binda fast och lyncha gubben i månen i, och jag svär, de föll int i nån av dom att jag kanske hade korsat floden och kommit genom levande. När det började att skymma, va de int fråga om nåt mer än på vilken sandbank min satans lilla svarta kropp skulle sköljas upp. Det spelade ingen roll, onödigt att påpeka, hur mycket blohundarna än y-y-ylade, förnekade och hur mycket negerspanarna sökte, besegrade och mobben vände sina blodsprängda ögon ... tillbaka ... mot ... fälten ... lurade.
IX
Solen den gamla feta brann Långa föll trädens skuggor Från själva den grenen Där jag hängt min jitar Den mordiska morronen - Längs långa bågar svängde han Ännu en svart glödande man
Hans namn var Luke Boy Junior...åtminstone om jag har förstått rätt. Jag fick höra allt detta om jakthundarna och spårarna och lynchmobben några år senare när jag kom tillbaka till dessa trakter efter att ha vatt en känd blind stjärna i Chicago...sjuhelsikes stad...sjuhelsikes stad.
Det finns ett mindre problem med att beställa från extrarean på nätet. En stor del brukar visa sej redan ha försvunnit.
I dag möttes jag av ett dessa är tyvärr slut-meddelande på mailen. Av de tre böcker jag nämnt var Chris Ware och Frank Miller redan sålda.
Chris Wares Acme Novelty Library 16 innehåller första halvan av första kapitlet av Rusty Brown som väl förr eller senare kommer att ges ut i en volym. Så det var väl kanske inte så stor förlust. Även om alla alltid pratar om hur vackra de enskilda numrena är.
Frank Millers Batman Year One verkade vara deluxe-utgåvan så det var lite synd. Fast väntat.
Rent ekonomiskt hade jag räknat med att ett par artiklar skulle försvinna.
Här kommer en lista på de jag köpte som inte försvann. Vilket väl inte är så intressant. De är knappast heller kvar på rean. Så den kan inte fungera som tips heller.
DOZOIS, GARDNER:YEARS BEST SCI FI Gardner Dozois antologi är den största årliga SF-antologin. Det här blir mitt första ex av den. Jag vet inte vilket år den är från.
WILLIS, CONNIE, (ED):WOMANS LIBERATION En antologi med SF av kvinnor om kvinnor. Den såg väl traditionell ut för min smak. Octavia Butlers "Talljud" ingår. Inget fel på den. Men man tycker att Butler borde ha skrivit fler noveller. Själva presentationen av den här sortens samlingar är intressant. Jag läste nyligen Pamela Sargents Women of Wonder. En liknande antologi från 1974. Där var många av novellerna bekanta men förordet intressant.
HERNANDEZ, JAIME:LOVE & ROCKETS WHOA NELLIE En samling Maggie och Hopey-serier som inte finns med i den stora Locas-volymen
SMITH, MARK ANDREW:POPGUN V01 En serieantologi med off-mainstreammaterial. Ett antal serietecknare har fått göra vad de vill till volymen.
När jag lästa Eva Adolfssons Till Moskva tog jag fram Arbetarkulturs samling med noveller av Gunnar Adolfsson: Evigt gröna träd.
Nu är det ju rätt ofta böcker får en att tänka på andra verk som på ett eller annat sätt påminner en om det man läser. Men Gunnar Adolfssons noveller är knappast en föräldratext till Eva Adolfssons bok. Genrerna är olika. Det som i boken får mej att tänka på Gunnar Adolfsson är att han är Eva Adolfssons far.
Och att huvudpersonen i boken, som är byggd på Eva Adolfssons egna upplevelser i Moskva på 60-talet, ständigt tänker på sin far.
Gunnar Adolfsson var en kommunistisk redaktör, riksdagsledamot och arbetarförfattare. Han är inte särskilt läst idag och tillhör inte de proletärförfattare som brukar återupptäckas av kritiker. Det är svårt att hävda att han egentligen var modernist. Som är vanligt i såna sammanhang. Och en del av hans noveller har ett rätt gammalmodigt sätt.
Den senare delen av hans författarskap är mycket folklivsskildring. Men romaner som Trappan och Väntande land är riktigt bra.
Eva Adolfssons Till Moskva är den första skönlitterära boken av hennes jag läser. Det är en bra bok. Livet som svensk student i 60-talets sovjet och alla myllrande intryck kommer fram väl.
Fadern är på sätt och vis en bifigur i boken. Rent faktiskr förekommer han inte på många sidor. Men hans närvaro märks. Det är han som är orsaken till att hon är i Moskva.
Hon funderar på hur hon ska beskriva till exempel första maj tåget för fadern. Vilket bara är ett sätt som boken handlar om hur hennes upplevelser blir berättelse nästan innan hon haft dem.
Men jag funderar på om de få ställen där fadern nämns blir tydligare fetersom jag läst författarens far? Det blir en ovanlig sorts möte mellan texter.
I Alan Moores Watchmen läser en pojke en piratserietidning. Utdrag ur tidningen och dess violetta språk är spritt genom albumet. Tidningen heter Tales of the Black Freighter.
Black Freighter är namnet på det skepp som ska komma i Bertolt Brechts "Visan om Sjörövarjenny". Den kommande League of the Extraordinary Gentlemen är alltså inte första gången Moore hänvisat till visan. Även om piratserien i seien i sej inte bygger på sången.
Piratserien handlar dock om hämnd, som pirathistorier ofta gör. Det finns två skäl till att piratserien blivit den mest populära i den alternativa tidslinjen i Watchmen.
Då superhjältar framträder i Watchmenvärlden har regeringen ett intresse av de superhjälteserier som finns och ser till att den censur som i verkligheten kvävde mycket av seriemarknaden inte blir av. Sen så tröttnar publiken på superhjälteserierna- då det med Dr Manhattan finns en riktig.
Tales of the Black Freighter beskrivs i de extra textsidorna som fyller ut Watchmenvärlden som en av de ledande tidningarna kommersiellt och konstnärligt. Den serie pojken läser säjs vara en klassiker. Det framgår inte exakt hur lång serien är. Man kan lägga samman utdragen och läsa en sammanhängande historia. Den blir dock bara cirka fyra sidor. Detta är ju samma slags grepp som att en timme blir femton minuter i en film. Det är skillnad på realtid och filmtid. Och det är skillnad på serietidningsrum och realrum.
I samband med diskussioner om den kommande filmatiseringen av Watchmen har frågan om Black Freighter-utdragen ska vara med ofta kommit upp. Nu ska de släppa en animerad film strax innan premiären. Byggd på dessa fyra sidor. Istället för då den åtminstone fyrtio sidor långa möjliga serie som dessa fyra sidor representerar. Den verkar bli filmad helt troget utan utvikningar. Och utdragen ur det sammanhang som gav den mening.
Att Moore låter en berättelse uppkallad efter "Visan om Sjörövarjenny" ligga som tematisk resonans bakom historien ger en ytterligare dimension åt karaktärernas handlande.
Det finns nu en kort trailer från den animerade filmen. Det är det från Watchmen-filmen och dess marknadsföring som hittills sersämst ut.
Nätbutikerna har börjat med sin rea. Och med det uppenbarligen förstört den riktiga.
Men det mest intressanta i nätbokhandlarnas rea brukar vara det de själva säljer ut.
Adlibris har, lite gömt- man får gå in på rean klicka på en av underavdelningarna och sen kommer man fram till fler avdelningar högst upp- en bra sf och amerikanska serier-avdelning. Jag beställde Acme Novelty Library och Love and Rockets. Och kompletterade min Frank Miller-Läderlappen samling. De rear också Warren Ellis Desolation Jones.
Mindre gömt så rear de ut en stor mängd litterasturvetenskap. Mycket postkolonialt och Male Studies för slanten.
Den engelske författaren Warren Ellis brukade på det här datumet uppmana till att man skulle önska sina medmänniskor en lycklig horny werewolves day.
Detta då han ansåg att det kristna valentinfirandet var en korrumpering av en hednisk festlighet med varulvar, blod och könsumgänge.
En något fri tolkning av historiska fakta.
Varulven var en gång i tiden en populär figur i skräckberättelser. I folksägner och liknande. Bengt af Klintbergs Svenska folksägner har flera varulvshistorier.
I modern skräcklitteratur slog han aldrig riktigt igenom. Det som ibland kallas för varulvarnas Dracula- Guy Endures Werewolf of Paris började som en roman om en gravrånare. Ett riktigt fall. Av någon anledning gjorde Endure honom till varulv.
Det finns varulvsromaner med gott rykte. Som Jack Williamsons Darker than you think. Noveller finns det fler. Som de i samlingen Varulvsnatt som om inte annat har ett trevligt Hans Arnold-omslag.
Annars är det väl filmen vi tänker på när vi tänker på varulvar. För lite mer än två år sen påbörjade jag en lista på de tio bästa varulvsfilmerna. Det börjar bli dags att ta sej an den igen.
Dessa hade jag hittills:
8. Werewolf Shadow Vilket är en av två Naschyfilmer jag sett. Säkert finns det bättre varulvsfilmer i serien. Just denna har också fått en nyinspelning. Där Naschy också regisserar.
.9. Ravenous De mindre skräcksuccéerna glöms snabbt. Det här var en omtalad film för några år sedan. Särskilt soundtracket.
Detta är det tvåhundrafemtionde inlägget på den här versionen av Butter Tar Ordet. Förra gången jag uppmärksammade ett jämnt antal inlägg var den 26e november: det hundrade inlägget.
Från första inlägget den 27e november 2006 till det hundrade tog det cirka två år. Från det hundrade till det i dag två och en halv månad. Vilket, om min matematiska förmåga inte helt övergivit mej, innebär en ökning av inläggen.
Jag har länkar och sånt nu för att få det att se bloggaktigt ut. Att det är två länklistor är bara för att en del sidor inte har RSS-feed. Om nån anser sej ha anledning att länkas härifrån är detta väl ett bra tillfälla att göra sej hörd. (Nuförtiden ser man ofta folk som hävdar att man bara ska länka till sånt man faktiskt läser av princip, men det bygger på att man har principer. Vilket jag är emot.)
Kategorilistan är lite skrymmande. Jag funderade på att ta bort alla som bara hade en post. Men det verkar vara alldeles för mycket jobb.
Första meningen i första numret av Seven Soldiers: Frankenstein är "Die, Frankenstein Die!". Numret avslutas med orden "Frankenstein Lives!" och en bild där vår hjälte går ut i natten. Därimellan svingas det svärd och Milton citeras.
Seven Soldiers of Victory från 2006 var en maxiserie skriven av Grant Morrison som var uppbyggd av sju miniserier på fyra nummer vardera. Varje serie följde en hjälte och var och en skulle tillhöra sin egen genre. De sju serierna hade olika tecknare medan Prometheas J. H. Williams III tecknade ett första och sista nummer menat att knyta samman serierna.
I intervjuer innan serierna började komma ut kallade Grant Morrison serien för ett modulärt projekt. Inte bara varje miniserie utan varje nummer av vardera miniserie skulle gå att läsa för sej. Samtidigt som allt skulle bilda en helhet. Det där var väl inte riktigt sant.
Serierna går in i varandra på ett sätt som gör att man nog bör läsa allihopa. Men om man ska läsa en av serierna fristående så fungerar nog Seven Soldiers: Frankenstein bäst. När jag nu senast läste om serien så ignorerade jag helt de andra.
Doug Mahnke tecknar Frankenstein i vad som är en närmast EC Comics-liknande stil. Hans Monster (som i en panel förklarar för the Bride att han tagit sin skapares namn) är en blandning av en hårdkokt "mannen utan namn"-figur och Boris Karloff.
Varje nummer är som en liten stilla skräckberättelse med uppskruvad volym. I det andra numret är Frankenstein på Mars.
I det tredje slåss han mot djur som blivit mordiska av att dricka medvetandegjort vatten:
"Madmen say the meek shall inherit the earth. / Has that awful day come at last?"
narraterar han hårdkokt medan han anfalls av mordiska småfåglar och kaniner. Utsökt tecknade av Mahnke.
Och en hel del narraterande blir det. I blågröna textplattor.
Grant Morrison blandar från filmerna och boken. Hans Varelse citerar Milton som bokens skulle kunna göra. Men är en slags actionhjälte.
Att serien handlar om fädrer står rätt klart. Andra mer allvarliga teman går att finna. Men det handlar också om hur Frankenstein dödar ett universum genom att skjuta det i ansiktet.
Jag gick till Södervärns kiosk för att köpa den senaste MOJO då den har Nick Cave som omslagsartikel och bifogade CDn har Nick Cave-tema. För även om det trots det där vita på marken är rätt fint väder så kan man behöva ytterligare incitament för sin promenad. Och vadf är väl en bättre morot än Nick Cave?
Man kan diskutera till vem såna här artiklar riktar sej. För den som kan sin Nick är det kanske inte så mycket nytt. Samtidigt som artikeln helt uppenbart är riktad till oss. Nick Cave kallas på omslaget för ett vår tids geni. Lite annorlunda mot när tidningens recension av det senaste albumet kallade det för Nick Caves bästa samtidigt som det inte fick högsta betyget.
Det är ändå en rätt trivsam artikel. Innerst inne har jag alltid velat se skolfoton på Nick Cave.
Den tillhörande skivan kallas Bad Seeds. Och har vissa kanske oundvikliga likheter med Original Seeds-samlingarna. Vilket jag har svårt att säja någotom.
Där finns Tim Rose "Long Time Man" dock i den senare svagare 90talsversionen. Vilket egentligen inte gör mej något eftersom jag har det bättre originalet men inte den här. Och en version är väl bättre än ingen. Jag var tvungen att dra fram båd Alan Lomax och franska versioner i mitt inlägg om låten.
Peggy Seeger (vars släktskap med Pete Seeger jag aldrig kommer riktigt ihåg vilket det är) gör en bra version av Child Ballad 68.
Eftersom det är fredagen den trettonde följt av den fjortonde februari så firar vi dessa två på varandra följande förfärliga dagarna med skräckspecial här på Butter tar ordet.
Idag vampyrer och Frankenstein - vi börjar med de tio bästa vampyrromanerna, alfabetiskt här:
Brian Aldiss - Dracula Unbound
Fortsättning på Frankenstein i Frihet
Suzy McKee Charnas - Gästspel av Vampyr
Den svenska utgåvan är ful men lätt att få tag i. The Vampire Tapestry som den heter i original. Riktigt bra.
Sheridan le Fanu - Carmilla
Den stora lesbiska vampyrklasssikern. Har filmats många gånger. Flera bra versioner som Dreyers och Vadims.
Stephen King - Christine
Stephen Kings bra böcker utgår nästan alltid från ett vampyrtema. Christine är inte den mest självklara vampyrboken av hans. Men om man ser bort från blodsdrickandet är bilen i boken en slags vampyr.
John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in
Jag vart inte lika tagen av den här som många andra. Men den har en del starka scener. Vilket ju tyvärr gott och väl räcker för att komma in på denna lista. (Kanske ska han stå på A, men vem bryr sej)
Kim Newman- Anno Dracula
Denna bok är den första i en ukronistiska svit av romaner och noveller som utspelar sej i en värld som Dracula lyckades ta över till skillnad från i Stokers roman
Den bästa novellen i sviten är Coppola's Dracula.
Lucius Shephard - Golden
I sedvanlig lyrisk shephardstil.
Bram Stoker - Dracula
Den här borde ju vara självklar. Men har på senare tid fått något av en backlash. Många verkar anse att den är en dålig bok. Dessa har fel. Stokers roman är skickligt uppbyggd och är en intressant variant av invasionsgenren.
Theodore Sturgeon - Some of your Blood
Listans enda realistiska verk. Sturgeons roman påminner mer om Equus än Dracula. Den bästa boken på listan.
Colin Wilson - Rymdens demoner
Vampyrer från yttre rymden av författaren till Outsider.
Det har kommit mer nytt om den kommande League of Extraordinary Gentlemen-volymen av Alan Moore. Som den här längre recensionen av JOG som verkar intressant men som jag bara ögnat för att inte få veta för mycket av handlingen.
Samt en mycket lång intervju med Alan Moore där han pratar om sin favoritserie Herbie (bilden) , Faust och Paracelsus (gömt bland en hel del nonsens om magi) och givetvis om den nya LOEG-volymen Century om vilkens backmatter vi får reda på kommer att vara en historia i 60tals new wave-form och kombinera så många månhistorier som möjligt. Och Moore säjer följande om den första delen "What keeps Mankind Alive" och dess version av Sjörövarjenny:
"I’ve written new words to “Pirate Jenny," as Pirate Jenny is one of the main characters, and in many ways she’s more a principal character in this book than the League.
We’ve followed the basic thrust of Brecht’s original Pirate Jenny, except in Brecht’s original she’s a victim, a girl who works in a waterfront hotel who is disregarded by everybody, and has violent fantasies about how she’s the Queen of the Pirates, and that one day the Black Freighter — the ship with eight sails — will come in, kill everybody, and take her away to a life of luxury as a Pirate Queen.
In our version, it’s not actually a fantasy, which makes an interesting conclusion to the book — dark, angry social commentary, just as you’d expect from Brecht."
Sjörövarjennys Visa har påverkat såväl Bob Dylans "When the Ship Comes In" som Triers Dogville. Artister från YoungGods till Nina Simone har spelat in den.
Nedan Lotte Lenyas version från 31 års filmatisering Die Dreigroschenopera:
Häromdagen beställde jag en handfull böcker från en sån där nätbutik. Och tänkte pricka för miljöfraktsalternativet, vilket inte fanns. Först trodde jag helt enkelt de tagit bort den. Att miljöfrågan var en fluga som nu vart över. Men det var visst den andra nätbokaffärn som erbjöd miljöfrakt.
Detta fick mej i vilket fall att fundera på vad det här miljöfrakt är för något. Vilket jag inte gjort tidigare. Jag har bara betalt den extra tian och levt i tron att jag därmed gjort något för miljön.
När jag var liten så sas det att vi var tvungna att värna miljön för de kommande generationerna. Detta gjorde en rätt så ointresserad av frågan. Ens barnbarns barn, ofödda otacksamma oduglingar - (och om det är sant att denna planet är deras och vi bara bebor den tills de kommer hem, något av slumvärdar), är lite svårt att engagera sej över. Men nuförtiden går miljöförstöringen så pass snabbt att den kan drabba oss redan under vår levnad. Så för att först efter oss syndafloden skall komma kan det vara en viss poäng att spara på miljön.
Men den så kallade miljöfrakten säjs, när man tittar närmare på den, vara klimatneutral. Det är ett lite underligt ord. Begreppet går ut på att företaget köper upp klimatutsläppsrättigheter någon annanstans i världen som de sen inte använder. Vilket låter som sånt där humbug som inte fungerar som Rättvisemärkt eller Rädda Barnen. Själva frakten förstör lika mycket miljö som vanligt.
Så fortsättningsvis kanske man kan behålla den där tian.
I JulesVerneMagasinet 355, 1975 års aprilnummer finns på brevsidan ett brev från en Ola S. Larsmo. Om vi antar att detta är från den blivande författaren till Himmel och jord må brinna, Stumheten, med flera så var Ola Larsmo 18 år gammal vid den här tiden.
I brevet önskar han lite färre satirer. Berömmer Larry Nivens "Den Svarta Linjen" från ett nyligt nummer. Diskuterar innehållet i ett par amerikanska SFmagasin och önskar novelltävling. Uppenbarligen hyste Ola S. Larsmo författarambitioner. Samt efterlyser noveller av vad han kallar en "av SF-världens största begåvningar"..."den märklige R. A. Lafferty." Ytterligare en brevskrivare vill se Lafferty i tidningen och gör med det JVM 355 till kanske det enskilda nummer med mest laffertyefterfrågan i den svenska novelltidskriftens historia.
Ola Larsmo har skrivit om science fiction i sitt bidrag till essäsamlingen Stjärnfall - om SF. (Och tidigare en utmärkt Frankensteinessä i Odysséer - Frankenstein nämns också i Stjärnfall-essän).
Han skriver om flera författare. Bland annat Alfred Bester. Och om Philip K. Dick som han skrivit om i samlingen Andra sidan, där han också skriver om Narnia-författaren C. S. Lewis' SF. Men inte om Lafferty.
R. A. Lafferty (1914-2002) utmärkte sej mer genom sin stil än sina teman. En stil som byggde på brytningar mellan sätt att skriva. Inledningen till "Nine Hundred Grandmothers", en av hans mest populära noveller, är ett typiskt exempel: "Ceran Swicegood was a promising young Special Aspects Man. But, like all Special Aspects, he had one irritating habit. He was forever asking the question: How Did It All Begin?/They all had tough names except Ceran. Manbreaker Crag, Heave Huckle, Blast Berg, George Blood, Move Manion (when Move says "Move," you move)".
Kanske stod Lafferty egentligen närmare den amerikanska humoristiska traditionen än den SF-genre vars märke hans böcker bär. Bland de författare som erkänner påverkan av honom finns Neil Gaiman vars Laffertyhommage "Sunbird" finns att läsa i dennes Fragile Things.
R. A. Laffertys andra roman The Reefs of Earth var nog hans bästa. Den skildrar familjen Dulantys: sex barn (sju om man räknar Bad John) som är en slags utomjordiska bortbytingar. De är Pucas och funderar på om de inte ska minska jordens befolkning till ett mer behagligt stort antal, säj 6 (7 om du räknar Bad John). Genom boken reciterar de pucasramsor som den här: "I also had a sister sweet,/I worshipped her, I idolized her,/Until I put her on to heat,/And accidentally vaporized her."
Boken är som en Huckleberry Finn med barnen från Village of the Damned i hjälterollen.
Alan David Doane har enrecension av The League of Extraordinary Gentlemen: Century 1910 uppe på sin sida. Albumet, det första av tre i den nya League-serien, kommer först i April. Den nya tredje serien (Black Dossier var ett slags mellanspel) nu på förlaget Top Shelf ska för varje del utspela sej i en tid. 1910 tar delvis rum under Brechts Tolvskillinsoperan.
Tolvskillingsoperan var Brechts genombrottsverk. Den byggde på John Gays The Beggar's Opera från 1700talet. Vad som är förvånande när man läser Gays operett är hur nära den Brecht låg. Det är egentligen bara sångerna som är annorlunda. Sångerna används hos Brecht som kontrast till texten. (På liknande sätt, fast så att säja tvärtom skulle Brecht använda sångnumrena i Svejk under Andra Världskriget.
Alan Moore använder, enligt Doanes recension dessa sångtexter genom albumets gång, lite som en grekisk kör. Karaktärer från Tolvskillingsoperan har också tidigare sagts att de ska dyka upp. Som Mackie Messer själv. Doane nämner också "a certain sea captain's righteously vengeful daughter" som en karaktär i serien. Har Moore omvandlat Sjörövar-Jenny till Kapten Nemos dotter?
Bertolt Brecht lät historien om Mackie Messer bli en inspiration till en roman och en film. Tolvskillingsromanen, Der Dreigroschenroman, är bra (även om kritiker inte bruka hålla den så högt) och att han satiriserar försökringssystemet gör att den fortfarande är aktuell. Tolvskillingsfilmen har jag inte sett.
I april fullfärdigar Alan Moore och Kevin O'Neill kvartetten med tolvskillingsseriealbumet LOEG: Century 1910.
The Cramps frontfigur Lux Interior dog förra veckan. Jag har inte direkt lyssnat särskilt mycket på de men jag gillade alltid deras visuella image. Som deras omslag och logon.
Och videon till "Bikini Girls With Machine Guns" om vilken herrarna Beavis och Butthead yttrade att alla videos borde vara som den här.
Och där hade de ju en poäng.
Lux Interior är också ett coolt namn. Ett djärvt val av föräldrarna.
Plötsligt var körsbären där. Fast jag hade glömt att det finns körsbär och låtit förkunna: Körsbär har aldrig funnits - var de där, plötsligt och kärkommet.
Plommonen föll och träffade mig. Men den som tror att jag förvandlades för att något föll och träffade mig har aldrig träffats av fallande plommon.
Först när jag hällde nötter i skorna och måste springa för att barnen ville ha kärnorna, ropade jag på körsbär, ville jag bli träffad av plommon - och förvandla mig en smula.
I gårdagkvällens Wermelin (Det bästa hittills i säsongen. Det går att höraHÄR. Stooges och Residents m. m.) kunde man höra Phil Ochs "No More Songs". Den sista låten på Ochs sista studioskiva Greatest Hits. Trots titeln ingen samling.
De första Phil Ochs sångerna jag hörde var två på Newport Broadside en samling protestsånger eller "topical song" från Newport Folk Festival 1963. (Skivan är annars mest känd för två Dylanduetter.) Ett tag hade jag svårt för den senare Phil Ochs då han inte alls lät likadan.
Att artister ska låta som de ska låta är en attityd som jag förhoppningsvis växt ifrån. Men den var mycket publikens inställning till Ochs verk under den period som "No More Songs" kom till. Den med den guldlamerade kostymen.
"om det finns hopp för Amerika ligger det i en revolution, och om det finns något hopp om revolution ligger det i att Elvis Presley blir till Che Guevara" var Phil Ochs idé med den guldlamerade kostymen. Presleys kostym byggde ju i sin tur på Kapten Marvels, han med Shazam. Som en revolutionens superhjälte sjöng Ochs sina vackraste sånger inför en oförstående publik.
Läsaren och Joe Sacco möter Neven, titelfiguren i Fixaren, i en hotellobby i Sarajevo 1995. Det vill säja vi får se Neven innan han möter Sacco. Se honom sitta tyst och vänta på nästa byte. Bläddrande i visitkort från utrikesjournalister.
En fixare är en som ordnar saker åt journalister. Tar de till platser och personer. Hotellrum och prostituerade. I Sarajevo 1995 har antalet journalister minskat. "Sarajevo gör inte längre det Sarajevo gjorde bäst." Neven blir den amerikanske serietidningsjournalisten Joe Saccos fixare. Och Sacco lyssnar på hans berättelser från kriget.
Joe Sacco är den ledande inom den genre som är journalistik i serieform. Fixaren - en historia från Sarajevo från 2003 har nu kommit på svenska. Utgiven på Epix. Den är översatt av Andrea Ängkvist Resch och textat samt formgiven av Rasmus Gran. Översättningen fungerar så vitt jag kan bedöma väl och albumet är visuellt behagligt att läsa. Epix har tidigare givit ut ett par sacco-album. Bland annat den omtalade första Palestina.
Seriejournalistik har i regel mycket gemensamt med new journalism, där journalisten själv är en person i berättelsen. Joe Sacco spelar själv en roll i sina album. Här handlar berättelsen om Joe Saccos fascination för, närmast förälskelse i Neven. Författarens/journalistens roll i berättelsen är här lite mer intressant än vad tycker jag egentligen-positionen i Palestine och Saccos dramaturgi har förbättrats. Sacco förenar fakta om de framväxande bosniska paramilitära styrkorna med Nevins machoberättelse. "Det var precis som i Doc Hollywood-filmerna." Först på sidan 62 ifrågasätts trovärdigheten i Nevens berättelser. Det kommer inte som en oväntad vändning (en mindre sådan, när det gäller synen på Nevin kommer mot slutet av boken).Även om Sacco varit en villig lyssnare så har läsaren fått skäl att se Nevens berättelse just som en berättelse. Ett sätt detta görs är att de tre krigsherrarna som presenteras genom Nevins ögon ritas som om de ser ut att likna varandra. Samma sorts hårda drag.
Serietecknandet har som här sina fördelar. Och Saccos teckningar är dynamiska och luftigare än hans tidigare verk. Han är bra på att visa ansikten. Hur de ändras. Som omslagets och börjans väntande Nevin bredvid den bullrande skrytande senare.
Fixaren blir en berättelse om att berätta och att lyssna på en berättelse. Sacco skildrar också den allt värre situationen i Sarajevo på ett begripligt sätt. Men det handlar även om en romantik som finns i att rapportera från ett ställe som Sarajevo.
Om hur en färgstark figur av den sort som brukar finnas i journalistisk prosa kanske är en person.
