Mary, grab your child, the river's rising

"Muddy water" är första spåret på 1986 års Kicking against the pricks och bör ha varit den första låten med Nick Cave som jag hörde. Min bror köpte skivan efter att ha hört den på radioprogrammet Bommen.

"Muddy water" handlar om en översvämning. Även de två tidigare Nick Cave & The Bad Seeds-albumen hade börjat med låtar om naturkatastrofer. Metaforiskt i Leonard Cohen-covern "Avalanche" och mer bokstavligt i sången "Tupelo".
"Tupelo" var inspirerad av John Lee Hookers klassiska blues med samma namn. En annan av Hookers blueslåtar tolkas på Kicking... som är ett coveralbum.

Länge trodde jag nog att "Muddy water" var en traditionell låt. Men den är från början gjord av ett bluegrass-band med det lite fyndiga namnet The Seldom Scene. Den finns på deras album Act III (1973) men deras bästa version av den är på Live at the Cellar Door.
Johnny Cash har spelat in låten. Och en av hans låtar finns coverad på Kicking... På Firstborn is dead gjorde Nick Cave and the Bad Seeds "Wanted man" (med en rätt omgjord text). En låt skriven av Bob Dylan men först framförd av Cash. 

I bland ses Kicking... som lite av en mellanskiva pågrund av ett det är ett coveralbum. Men jag tycker det är ett av Caves bästa album. Till viss del är det väl för att det var det första jag hörde. Men det är också en helgjuten skiva där från början rätt olika sånger görs till Bad Seeds egna. Albumet har starka arrangemang vilket "Muddy water" är ett bra exempel på med kören och Caves orgel- och pianospel.

(I denna bloggs barndom hade jag en Kicking against the pricks-vecka där jag skrev om originalversionerna av låtarna på plattan. Om du klickar på kicking against the pricks-etiketten kommer du till de inläggen.)

I går så sken solen, men som du snart märker så skiner solen inte jämt

Mickey Newbury - Weeping Annaleah:

Som de flesta Newbury-låtar så är den här mer känd med andra artister - som Tom Jones eller Nick Cave, när den är med Cave på Kicking Against The Pricks så heter den "Sleeping Annaleah" (jag har skrivit om Cave och Newbury förut). Fler titelvarianter finns.
Från Newbury-albumet Sing is own från 1972.

"Don't let the sun go down," said the man with the fire, firing the furnace

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:



(Först publicerad den 5:e december 2008.
Även veckans veckans sång är alltså en repris denna jubileumsvecka. Men från innan inslaget veckans sång fanns här.
Istället ingick den här i vår allra första temavecka. Där jag skrev om Nick Cave & The Bad Seeds coveralbum Kicking Against The Pricks och tidigare versioner av de sånger som Cave och de andra tolkar där.)

It makes a long time man feel bad

Tim Rose - "Long Time Man" (1967):


Tim Rose är mest känd för sin version av "Hey Joe". En av två möjliga kandidater till att ha inspirerat Jimi Hendrix-versionen. Denna ligger på samma platta som den, den självbetitlade debuten från 1967. En riktigt bra skiva.

Nick Cave gjorde en cover av "Long Time Man" på Your Funeral My Trial (och på Kicking Against The Pricks gjorde han "Hey Joe" och utgick, troligen, delvis från Tim Rose-versionen.)

Nick Cave var med och gjorde så att Rose fick en comeback under sina sista levnadsår. På en av sina sista skivor gjorde Rose en nyinspelning av "Long Time Man" (som varit Veckans sång här tidigare.)

Den nyinspelningen fanns på tidningen MoJos skiva med musik som inspirerat Cave. Men det är den här versionen som egentligen inspirerade honom.

Long Time Man

Tim Rose - Long Time Man:

I Herrens år 2008 hade jag ett tema här om Nick Cave & The Bad Seeds coverplatta Kicking against the Pricks.
Jag skrev lite kort om var och en av originalversionerna av låtarna på plattan. Och hade med originalversionen där det gick. (Du kan läsa inläggen här, om du rullar ner längst ner så blir det rätt ordning. Första inlägget är med Seldom Scenes Muddy Water.)

Då Kicking Against the Pricks-veckan var en stor succé så kom den oundvikliga uppföljaren: Kicking 2.
Där jag då skrev om andra låtar Cejvan coverat. Bland de "Long Time Man" med Tim Rose som Nick Cave gör på Your Funeral My Trial. Då gick det inte att hitta sången med Tim Rose på nätet. Så inlägget blev som det blev

Nu finns i alla fall "Long Time Man" med Tim Rose på youtube. Så den får bli veckans sång. Det är inte versionen från Tim Roses självbetitlade. Utan en senare inspelad på 90-talet. Och alltså inte den Cave utgår från i sin cover. Rätt omvandlad och inte riktigt lika bra. Denna version fanns med på Mojos Nick Cave-cd.

Covers - de tio bästa

11. Steeleye Span - Blacksmith
Please to see the King-versionen.
Nummer elva(eller med asterisk) då det med folkband som Steeleye Span eller Perelaar som gör enbart traditionella låtar vore lite underligt att tala om covers. Vissa versioner kan man dock lätt höra vilken som främst påverkat. Den här skulle kunna ses som en cover på den från första plattan.

10.Thea Gilmore - Ever fallen in love
Videon är från nån Doktor Who-spin off, men går att ignorera. Buzzcocks gjorde originalet.

9.Mark Lanegan - Where did you sleep last night
Leadbellys version var en hit inom Sub Pop-kretsen. Men detta är bättre än Nirvanas rätt svaga versioner.

8.Yo la Tengo - Route 66
Rockstandarden "Route 66" är skriven av en masn vid namn Bobby Troup. Yo la Tengos version finns på deras Murdering the Classics. En ung dam ringde in till en radiostation och sjöng denna till Yo la Tengos komp.

7.Sugababes - I bet that you look good on the dancefloor
Ofta hör man coverversioner som man hatar. Men man ska betänka att många ogillar de tolkningar man tycker om. Alla ser inte geniet i den här tolkningen av Arctic Monkeys-låten. Möjligen har man själv på samma sätt avfärdat storverk såsom blasfemier.

6.Katrine Ottosen - The Lovecats
(Länken går till Kat Ottosens Myspace. Fjärde låten på spellistan.)
So wonderf'lly wonderf'lly wonderf'lly pretty. Coverlåtar är oftast bäst när de är nya. Denna hörde jag nyligen. Möjligen kan man tycka att den därför inte hör hemma här - inte har fått tåla tiden och dess tand. Men Pop ska vara ny. Från en Cure-tribut. Som soloartist kallar hon sej CALLmeKAT.

5.Turid - På väg
Trots ihärdiga efterforskningar (jag googlade) hittar jag inte vad den countrylåt som denna bygger på heter. Fransiska står som medförfattare. Originalet anspelas det även på i Billy Braggs "Wishing the Days away". Turids version hamnade på svensktoppen. Man får anta att kollegorna i musikrörelsen gladdes över hennes framgångar.

4.Nick Cave - Hammer Song
Inte att förväxla med den från Good Son. Denna version av Sensational Alex Harvey Bands låt ligger på Kicking Against the Pricks, coverplattan.

3.The Residents - Six more miles to the graveyard.
Hank Williams. Den var ju munter kommenterade en vän som jag spelade in låten till på gymnasiet. Den avslutade bandet.

2.Gun Club - Black Jack David
Utgår närmast från Carter Family-versionen. Nu gör ju The Carter Family också en låt någon annan skrivit men det att den i Gun Clubs vesion byter genre gör att den kvalificerar som cover (till skillnad från Blacksmith ovan).

1-Einstürzende Neubauten - Morning Dew
Senaste Wermelin gick igenom röran med Bonnie Dobsons original jämte Tim Roses version. Men det är utan tvivel Tim Rose Neubauten utgår från. Einstürzende är också annars ett starkt coverband med Hazlewoods "Sand" och... ja mest den kanske.

Kicking Against the Pricks - appendix

En av låtarna från Kicking Against the Pricks. Med Nick Cave. Och Toots Thielemans på munspel. (Från 1990).
Texten till Hey Joe företar vissa likheter med den gamla skandinaviska hitten Ebbe Skammelsson. Förty.

Velvet Underground och the Seekers - Kicking Against the Pricks-veckan avslutas (med lite hjälp av Röda Armén)

När jag förr spelade in band med Nick Caves greatest hits (varje ny Bad Seeds skiva brukade någon av mina vänner upptäcka Nick Cave och be om ett smakprov ur hans tidigare karriär) så brukade jag välja mellan antingen All Tomorrows Parties och Carnival is Over då jag ansåg att de påminde för mycket om varandra för att ha med bägge två.

Till rn del var det körinslaget som bägge har. Men det finns en likhet mellan låtarna.
Mellan deras original är likheten inte lika slående.

All Tomorrows Party kommer från Bananskivan Andy Warhol presents..., en klassiker om det någonsin funnits någon.
Carnival Is Over är den rätt töntiga folk-light gruppen the Seekers version av den gamla ryska balladen Stenka Rasin.

Ändå bryter inte Nick Cave & The Bad Seeds versioner direkt mot tonen i riginalen. Det är inte här eller annorstädes på Kicking Against the Pricks fråga om den variant av covers där man gör reggea av Britney Spears eller blue grass av AC/DC.

Kicking Against the Pricks är inte bara självklar på tio-i-topp-listor över coveralbum utan en av Nick Caves bästa skivor.
Arrangemangen överträffas endast av de på Tender Prey.
Smörballaderna, den trasiga bluesvarianten, folkvisorna och gospeln på Kicking Against the Pricks ger inte ett eklektiskt intryck utan albumet får varje version att kännas naturlig bredvid dem andra.

Stenka Rasin:

Kicking Against the Pricks 10- Jesus

Kicking Against the Pricks har tagit sin titel från nya testamentet. Något att göra med hur Saul blev Pål. Religiösa teman och bildspråk återfinns under hela Nick Caves konstnärskap. Den roman han började skriva innan Kicking: And the Ass saw the Angel (När då åsnan såg herrens ängel) är bara ett exempel.

Musikaliskt var en av de främsta skillnaderna melan Birthday Party (Nick Cave och Mick Harveys första band) och The Bad Seeds en starkare bluesgrund.
Intressant är att endast en av låtarna på Kicking Against the Pricks är en blues. (I'm gonna kill that woman, albumets andra låt vilken i Nick Caves version uppvisar likheter med Jesus met the Woman at the Well albumets näst sista). Även om låtarna i Nick Cave & The Bad Seeds versioner låter bluesigare än originalen. Muddy Waters låter betydligt mer blues än blue grass här för att ta ett exempel.

Blueselementen minskar efter The Firstborn is Dead (skivan innan kicking). Ett musikaliskt element som ökar fast i början halvt ironiskt (som i Deannaversionen från den akustiska singel vilken medföljde the Good Son) är gospel.

Gospeln Jesus Met the Woman at the Well befinner sej i många versioner redan på gränsen till blues. Pilgrim Travelers gjorde den i tolvtakt.
Texten hänför till en av de där lite underliga ställena i Nya Testamentet. Möjligen är poängen att visa att Jesus förutom sina många andra krafter även var telepatisk (Teologi är inte min starka sida.)

Den här versionen med Mahalia Jackson är från Newport Jazz Festival 1958:

Gene Pitney - Smörsång och påverkan

I rockmusiken sätts originalitet högt. Troligen för att den ena rocklåten är den andra så lik. Vi rättfärdigar gärna coveralbum med att de ger en inblick i artistens influenser. En nyckel till hans/hennes auteurskap.

Också om Kicking Against the Pricks skrivs ofta att den ger ytterligare inblick i Nick Caves musikaliska rötter och liknande. Så: The Seldom Scene, Gene Campbell och Gene Pitney - Nick Caves föregångare?

Anxiety of influence visar sej bland annat i direkta allusioner och tolkningar. Men att ta en antologisammanställning av en författare eller som i det här fallet en coverskiva av ett rockband som en rosettasten till dessa anxieties är ett felslut, en förenkling.

Nick Cave & The Bad Seeds depprock har alltid haft en smörigare sida. Denna nådde sin höjdpunkt i Tenxder Preys Slowly Goes the Night.
En av smörsångens mästare är Gene Pitney och en av hans bästa låtar är den av Nick & the Bad Seeds på Kicking against tolkade Something's gotta hold of my heart. Men snarare än att se denna och andra kompositioner på Kicking som ett tecken på de influenser som Nick Cave spjärnar emot så är de tolv spåren på Kicking Against the Pricks nog snarare helt enkelt tolv sånger som Nick Cave uppskattade och ansåg han kunde göra något av.

Kicking Against the Pricks 8: The Sensational Alex Harvey Band

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:

Kicking Against the Pricks 7

Kicking Against the Pricks - det serveras kaffe i pausen

Den utomjordiska familjen Solomon i komediserien Tredje klotet från solen antog vid upptäckten att jordingarna lagrade musikfiler på cd att vi ännu inte hade uppfunnit den överlägsna vinylen.

En fördel LPn hade framför CDn var pausen mellan de två sidorna. På Kicking Against the Pricks är det tydligt planerat för en tystnad efter "will you forget this fucking singer so soon". Men ännumer är det menat att vara tyst efter andra sidans sista låt: The Carnival is Over.

När de började återutge skivor på CD la de ofta till extra låtar på slutet. Vilket kan vara störande. När nu Triffids album äntligen återutgetts på CD har delagt på en massa rätt ointressanta demos. Born Sandy Devotionals slut med Tender is The Night försvagas.

När de gav ut Kicking Against the Pricks på CD hade de den goda smaken att lägga B-sidorna till the Singer mellan sida a och sida b.

Dessa extra låtar var Leadbellys Black Betty och Roy Orbisons Running Scared. Om Leadbelly skulle kunna säjas en del. Medan Running Scared är en bra låt och Nick Caves version en bra tolkning.
Själv saknar jag Maxin och har skivan på vinyl. Därmed anser jag spåren apokryfiska.

Folk Singer

På Firstborn is Dead, albumet som föregick Kicking against the Pricks, gjorde Nick Cave en, textmässigt fri, version av Wanted Man- en låt skriven av Bob Dylan men från början framförd av Johnny Cash.
Förutom The Singer finns på Kicking ytterligare två låtar som Cash spelat in. Nick Cave har på senare år framhållit Johnny Cash som ett föredöme och sjungit på ett par låtar på Johnny Cash sista svit skivor bland annat hillbillyklassikern Cindy (även om
Nick Cave & The Bad Seeds brukade göra en version live som är betydligt roligare).

Johnny Cash var en countrysångare som...Men chansen är stor att du är mer intresserad av och därmed mer insatt i Johnny Cash än jag är.

En sak skiljer The (Folk) Singer från de flesta Johnny Cash-låter. Den är skriven av Johnny Cash.
Det fanns artister som skrev låtar och det fanns såna som spelade in dem. Cash tillhör de senare. De flesta av Johnny Cash skivor är rent tekniskt coverskivor. Vilket ingen skulle kalla dem. Utom möjligen de sista American Recordings då de i och med att det är fråga om tolkningar av låtar utanför Johnny Cash genre de blir tydliga såsom tolkningar.

Det är först i och med rockmusiken som vi talar om covers, som originalet blir norm.
Gun Clubs Black Jack David kallar vi cover men inte Carter Familys. Vi säjer att Carter Family spelat in en Standard.

Förr brukade musiker smuggla in en egen komposition. Cat Powers två Cover-skiver har vardera en originalkomposition bland tolkningarna. Så hade ofta även de klassiska bluesplattorna, som till exempel Champion Jack Duprees from New Orleans to Chicago.

I alla fall: Johnny Cash Folk Singer, en bra låt:

Tim Rose

I MOJO (eller möjligen Uncut) diskuterades för ett tag sedan vilken av två versioner (varav den ena Tim Roses) av Hey Joe som hade inspirerat Hendrixvarianten.
Möjligheten att Jimi Hendrix kunde ha hört och inspirerats av bägge fördes inte fram.

Så om Nick Cave & The Bad Seeds Hey Joe på Kicking Against the Pricks kan säjas utgå från Tim Roses version innebär det inte att den inte är medveten om Jimi Hendrix.
Orgeln är ett svar på Hendrix' riff.

Hey Joe med Tim Rose återfinns på Tim Rose självbetitlade solodebut från 67 (som ibland går under namnet Morning Dew för att inte förväxlas med 1974 års album också kallat Tim Rose). Innan solodebuten hade Tim Rose varit med i en folktrio med Mama Cass. Debuten blev Tim Rose största succé, förutom Hey Joe återfanns också hits som Morning Dew och Long Time Man. Samt B-saidan till Hey Joe King Lonely the Blue.

Uppföljaren Through Rose Colored Glasses blev inte lika lyckad även om den innehåller ett par bra spår. Hello Sunshine till exempel. Första albumet finns utgivet tillsammans med detta på CD.

På Nick Cave & The Bad Seeds Your Funeral My Trial coverades Long Time Man.
Nick Cave var med och såg till att Tim Rose fick något av en revival sina sista år.

Kicking Against the Pricks-vecka del 4, Long Black Veil

Som liten blev jag varje gång jag hörde Long Black Veil lika irriterad på refrängens uppenbarligen felaktiga klagan: den enda som vet, det är jag. Då åtminstone också hon i slöjan borde känna till sanningen om hans alibi. Men möjligen syftar detta att endast vår (döde) berättare vet att hon besöker hans grav.
I vilket fall är texten rätt korkad.

Long Black Veil har på något sätt lyckats bli både en folkstandard och en countrystandard och finns därmed i hur många versioner sopm helst. På the Original Seeds finns Lefty Frizzels version. Lefty Frizzel var Tommy Steele till Hank Williams elvis.
Här med Johnny Cash:



Kris Kristofferson gör den obligatoriska körsången. Som görs rätt hyfsat på N. Cave-versionen.

(Kris Kristofferson är en något intressanbtare artist än den överskattade Johnny Cash. Men Nick Cave skulle nog inte hålla med mej.)

Kicking Against the Pricks 3: Mickey Newbury

Det finns en Cdsamling kallad Original Seeds påminnande om sådana där Blues Roots of... samlingar med Bob Dylan Led Zeppelin med låtar som dessa artister "lånat" från.
På Original Seeds finns låtar som inspirerat Nick Cave men framförallt låtar han tolkat. Varav många från Kicking Against the Pricks. Det är en trevlig samling som har fått en uppföljare. Sleeping Annaleah den tredje låten på Kicking Against the Pricks finns representerad. Med Tom Jones.

Weeping Annaleah (som den ursprungligen heter) skrevs av Mickey Newbury. Den har också spelats in av Mickey Newbury.

På Original Seeds volym två återfinns I Just Dropped In (To See What Condition my Condition was In) också den skriven av Mickey Newbury. Med Kenny Rogers & The First Edition. (I Just Dropped in finns med Nick Cave som vokalist på Die Hauts klassiska Headless Body in a Topless Bar).

Detta är ett typiskt öde för Mickey Newbury. En amerikansk singer/songwriter vars songwriter-del var betydligt framgångsrikare.

Weeping Annaleah (liksom I Just Dropped) finns på samlingen Harlequin Melodies som tyvärr bara går att hitta på import i Sverige. Det kan den dock vara värd. Mickey Newburys sång står inte någon av hans många tolkare efter, vara sej de heter Nick Cave eller Elvis.

I Just Dropped In:

Tupelo

Blues å andra sidan.

John Lee Hookers I'm gonna kill that woman tillhör inte Hookers starkare låtar.
Nick Cave & the Bad Seeds version är rätt trogen (tolkningarna på Kicking Against the Pricks är som regel hyfsat trogna.)

På Firstborn is Dead, skivan innan Kicking, finns Tupelo enligt albumtexten påverkad av John Lee Hookers Tupelo:



Den bästa version av Tupelo med John Lee Hooker som jag har hört finns på samlingen Folk Festival at Newport vol 2, som innehåller ett urval från 1960 års Newportfestival. Men den här är också bra.

Seldom Scene kickar igång Kicking against the pricks-vecka

Om jag säger Nick Cave så tänker ni säkert Blue Grass.
Kanske inte.

Kicking Against the Pricks, Nick Cave & The Bad Seeds tredje fullängdare från 1986 börjar med en cover av en Seldom Scene-låt: Muddy Water.

Resten av skivan är också covers. På vilket sätt den spjärnar mot udden är svårt att säga, (troligen heter det något bättre i Karl XIIes bibel, Karl den tolfte= fånig som staty, bra som bibel.) men låtarna som tolkas kommer från många olika håll.



The Seldom Scene är ett andra vågens blue grass-band. Vad det betyder vet jag inte riktigt.Blue Grass är vad man lyssnar på om man tycker country är för hippt. Plus banjo mandoliner harmonier och sånt.
Muddy Water skrevs av Phil Rosenthal i början på sjuttiotalet. Rosenthal gick först några år efter att Seldom Scene spelat in låten med i bandet- men så vitt jag förstår är Seldom Scenes inspelning av den på skivan Act 3 originalet.

Muddy Water har också tolkats av Johnny Cash, vilket man väl kan anta är var Nick Cave hört den först.