30:e november

Den 30:e november antingen 93 eller 94 så gick Roberto Rosselinis Rom - öppen stad på Lunds studenters filmklubb.

Jag åkte inte in till Lund. Kände inte riktigt för att gå genom den staden det datumet. Att det var just den filmen jag missade på det sättet var väl ironiskt på nåt sätt. Fast jag vet inte riktigt på vilket.

Ytterligare några år tidigare hade jag varit på en politisk kurs med bland annat träning i som det hette icke-våld. Vi gnuggade våra näsor mot varandras och liknande. Samt lärde oss att göra största möjliga passivt motstånd om polisen försökte släpa bort en.
Övningarna var väl inte direkt menade inför 30:e november motdemonstrationerna men det var de som mest diskuterades. Jag menade att man bara gjorde de en tjänst genom att demonstrera mot dem. Det var bara en som höll med mej.

Det är väl lite lugnare Lund nuförtiden men de fortsätter att motdemonstrera som de gjort i alla år. Det har säkert gjort under för att hejda främlingfientlighetens framväxt.

Jag såg slutligen Rom - öppen stad för nåt år sen. Den var bra.

Tematrio Grattis på namnsdagen fiktiva och verkliga författare

Lyrans tematrio denna vecka handlar om namnsdagar. Närmare bestämt just denna veckas namnsdagar. Tre författare som har namnsdag i veckan:

Ossian
För att åter anknyta till Skottland. Ossian utgavs vara författare till en samling gaeliska dikter kallade Ossians sånger varav den mest kända är "Fingal". Dessa gavs ut av James Macpherson på 1760-talet. Samlingen blev en stor succé. Enda problemet var att Ossian aldrig funnits. Macpherson hade själv gjort om några gamla skotska sånger och sägner och sen själv lagt till en hel del. Ett av de många nya inslagen var Ossian själv. Det är ett av de mest inflytelserika falsifikaten i litteraturhistorien.

Barbro Lindgren
Barbro Lindgren har skrivit flera barn- och ungdomsböcker. Bland annat Loranga, Mazarin och Dartanjang som är en av genrens höjdpunkter. En annan bra bok hon skrivit är Nils Pantaloni Pinell "Och i andra stugor runtomkring bor gubbar och gummor, präster och smeder, katter och hundar. Och alla är som de är, utom Nisse, för han kan svarva och gala på italienska!" som det står på baksidestexten.

Sven Lindqvist
Sven Lindqvist var i början av sitt författarskap väldigt influerad av Vilhelm Ekelund men började efter hand utveckla en egen stil. Där i essäliknande texter det personliga, litterära och politiska blandades. Min favorit av hans är Myten om Wu Tao-tzu.

10 bra skotska böcker

Det är Skottlands nationaldag. Dags för haggis, säckpipemusik och en lista med tio bra skotska böcker:

Iain M. Banks - Player of games
En Culture-roman. En svit böcker som varit främsta anledning till att rymdoperan fått en renässans på senare år. Jag har alltid gillat böcker med fiktiva spel och det här är en av de bästa.Kulturerna i romanens värld skildras genom spelen i turneringen. Jag har inte läst så många andra Iain M. Banks (eller för den delen Iain Banks utan M.) men när jag hade läst boken pratade jag om det med en vän som är ett stort fan av Culture-böckerna. Han menade att detta var en av de bättre.

Kenneth Grahame - Det susar i säven
En av de riktigt klassiska barnböckerna. Med Herr Padda och de andra.

Erik Linklater - Det blåser på månen
Också en barnboksklassiker. Med en av genrens bästa boktitlar. De skotska barnboksförfattarna gillar visst vind.

Hugh MacDiarmid - En drucken man beskådar tisteln...
Jag e' inte så full, mest trött intill döden.
Och det är ganska jobbigt att bägarna ta
med Cruive, Gilsanquhar och di andra.
Man e' inte så rask som man en gång va.
(övers. Jan Östergren)
A Drunk Man Looks at the Thistle är en lång spretig dikt. Med referenser, pastischer och användande av dialekter. Det svenska urvalet som fått namn efter dikten innehåller ett utdrag ur detta märkliga och mycket läsvärda roliga poem. Plus flera andra bra kortare dikter.

Ian McDonald - Desolation Road
Denne irländsk/skotske författarens debutroman. SF förvisso men också en roman i den absurda traditionen. Blandar påhittade myter med en uppskruvad variant av småstadsberättelsen. Bör kunna uppskattas även av folk som vanligen inte gillar genren.

Mark Millar & Phil Hester - Swamp Thing 166 - 171
Tekniskt sett inte en bok då den inte finns i samlad förm. Mark Millars längd på Swamp Thing (Träskmannen är mestadels svag. Men i dessa sista nummer av serien tillhör de bästa med karaktären. Millar lägger till en religiös dimension i denna sista Träskmannen-berättelse om makt och tro.

Grant Morrison & Chris Weston & Gary Erskine - The Filth
Greg Feely är en ensam kattägande man som får reda på att han egentligen är en agent i organisationen The Hand. Greg Feely är bara är en täckmantel, en persona som injiceras. Men han håller fast vid sitt liv som Greg och vid sin katt även när han måste handskas med minijordar och lyxkryssningscivilisationer som urartat tillsammans med de andra agenterna varav en är en rysk schimpans som utbildats till lönnmördare av KGB.
Serien innehåller Grant Morrisons vanliga teman - metafiktion och frågan vad som är verkligt.
Som i de flesta av Morrisons amerikanska serier finns det en biperson som pratar med skotskt uttal. "See, inna Science Gestapo, everything's just whit it is, no whit wey waant it tay be. Maist peeple jist see whit they're telt so that's whit geez usan advantage thut looks lik magic". Ett grövre skotskt uttal än tidigare Morrison-personer. Och The Filth är Morrison lite mer morrisonsk än vanligt.
De tretton numren finns samlade i en volym.

Walter Scott - Ivanhoe
Ivanhoe har lite dåligt rykte i litteraturhistorien. Man brukar där säja att det är synd att Walter Scott bedöms efter sitt sämsta verk. Vilket då skulle vara Ivanhoe. Men denna äventyrsroman är välskriven och har en intressant uppbyggnad.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Crème de la crème. Jean Brodie är en lärarinna på en flickskola. Hon håller sej med favoriter och är en gräslig och karismatisk person. En underhållande bok.

Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jekyll och Hyde har fått många senare tolkare. Från Allan Edwall till Alan Moore. Men bäst är fortfarande originalet.

De fem bästa filmtitlarna

Döden la ett ägg

Even dwarfs started small

Frihetens nävrätt

Une femme est une femme

Vil du se min smukke navle?

Citerat från veckans läsning

"'Stor litteratur är helt enkelt språk, i högsta möjliga grad laddat med mening'"
Ezra Pound

"Lättja är roten till många dåliga åsikter.[...]Jag hörde en gång en man, som har en viss ställning som diktare och som Yeats brukade försvara, försäkra att Chaucers språk inte var engelskt och att man inte borde använda det som grund för en diskussion ETC."
Ezra Pound
bägge ur ABC för läsare (Pound citerar sej själv i första citatet)
(övers. Jan Olov Ullén)

"God konst tråkar aldrig ut."
Ezra Pound
ur Romansens själ
(övers. Hans Axel Holm)

Två på K

Lyran har så här sent i november kommit till bokstaven K i sitt nobellfapet.

Kenzaburo Oe

Man brukar säja att det finns två sorters människor. Kobo Abé-människor och Kenzaburo Oe-människor. Själv betraktar jag mej som en Abé-människa (just nu läser jag Abés Den förstörda kartan).

Men de Oe jag har läst är också bra. Den bästa Oe är en som inte brukar nämnas lika ofta som hans andra romaner på svenska. M/T och berättelsen om skogens under. I den får huvudpersonen som liten en massa av en bys myter berättade för sej. Dessa sägner förväntas han lära sej och själv förmedla vidare. Senare i romanen bryts en realistisk handling av vanlig Oe-typ med dessa sagor som utgör huvuddelen av romanen.

Men det är berättelserna från byn som är det mest spännande med boken. En muntlig tradition överförs här till skriftlig utan att förlora sin kraft - vilket är ovanligt. Myterna utgår från liknande från Oes egen by men omvandlade till text snarare än bara överförda.

Sarah Kirsch

Kirsch är en tysk poet. Från början från Östtyskland men flyttade till väst 1977. Hennes dikter är vackra med ett direkt tilltal. Hon använder sej ofta av ett bildspråk med oväntade kombinationer utan att det blir surrealism av det hela. Hennes dikter handlar ofta om Tysklands historia som i "Legenden om Lilja" om ett koncentrationsläger "att hon var vacker kan inte garanteras i synnerhet som/de överlevande lägerfångarnas utsagor/är motsägande till och med hårfärgen/sägs vara olika i kartoteket" börjar dikten, "tydligen hade sägner uppstått" heter det mot slutet av dikten.
Den här mytiska aspekten finns i stora delar av hennes dikter. Eller i de jag läst.

Vilket i stort sett är de i samlingen Glashussplitter, ett urval från hennes dikter från perioden 1967-1984 tolkade av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Det är så vitt jag kan bedömma ett bra urval men det skulle vara trevligt med fler av hennes dikter på svenska. Kanske till och med hela diktsamlingar. Om hon fick nobelpriset så kanske mer Kirsch skulle komma ut. Fast så mycket Oe har inte kommit på svenska sen han fick priset. En novellsamling.

I alla fall- en kort dikt från den senare delen av Glashussplitter får avsluta:

ALDRIG AVFLYTTADE

Min bror
Har rufsigt hår, vi bor
Djupt bland skogklädda berg
Strax före trettioåriga kriget säger
Våra munnar de klokaste saker

(övers. Lasse Söderberg och Irmgard Pingel)

Albaner

Som bekant är det Albaniens nationaldag idag. Tyvärr blir det ingen lista med tio bra albanska böcker. Även om jag möjligen hade kunnit få ihop tio styckna om jag tagit alla Ismaïl Kadare jag läst och Dritero Agoli och det tunna häftet Fem albanska noveller i Svensk-Albanska föreningens skriftserie från 1974.

Men Agoli är inte särskilt bra.

Häftet med de albanska novellerna är lite intressant. Som tidsdokument om inget annat. Svensk-Albanska föreningen var en till den albanska regimen vänligt sinnad förening. Det samman med omslaget får en kanske inte att vänta sej särskilt bra litteratur. Men trots torra översättningar är novellerna rätt bra. En intressant sak är att två av novellerna ligger nära äventyrslitteraturen.

Det gör också Agollis rätt trista socialrealistiska romaner. Som Kommisarien Memo en partisanroman. Partisanernas kamp var vanlig att skildra i albansk litteratur från den tiden. Det är inte så konstigt. Den heroiska litteratur som Albanska Arbetets Parti krävde måste ha ringat mindre falsk i skildringar av kampem mot nazisterna.

Också en författare som Ismaïl Kadare utgick flera gånger från andra världskriget. Men gjorde det lite från sidan.

Kadarés förhållande till den albanska regimen och dess litteraturpolitik blir ofta felframställd. Som de inslag av sägner och albanska sagor som finns hos Kadaré. Dessa brukar beskrivas som i reaktion mot socialrealismen. Men i likhet med den kinesiska litteratursynen så betonade den albanska litteraturpolitiken romantiken som en viktig del av socialrealismen. Folksagor ingick i den godkända verktygslådan. Sen använder Kadare det verktyget skickligt.

Nedtoningen av den regimtrogna delen av Kadares författarskap ingår i en allmän förenkling av 1900-talets litteraturhistoria.

Åtta länkar en lördag

Peter Milligan om Shade
Shade the Changing man har till slut börjat komma ut i albumform igen. Milligan pratar om denna serie och om en del nyare (bland annat en där Shade kommer att vara med) i den här intervjun.

Brazil - ett lyckligt slut
Så här slutar Terry Gilliams Brazil i den så kallade Love conquers all-versionen.

La Jetée (del 2) (del 3)
Chris Markers klassiska stillbildskortfilm. Här med franskt ljud och engelsk text. Inte det bästa bild och ljud. Fast det är inte hela tiden lika dåligt som i början. (Du kan hitta antingen dubbade eller franskspråkiga versioner utan text till höger om klippet. Med bättre bild- och ljudkvalité.)

Midnight in Dostoevsky av Don DeLillo
Novell i New Yorker. Hittade denna hos On Words Art. En blogg som ofta har roliga länkar och citat.

Intervju med Sean T. Collins
Åtta länkar-upplägget gör att jag ibland kan vara dålig på att redogöra för var jag hittar mina länkar. Inte sällan hittar jag de på Sean T. Collins blogg Attentiondeficitdisorderly Too Flat. I den här intervjun talar Collins bland annat om den amerikanska serietidningsbloggosfären och dess historia.

Tre år med Butter tar ordet

Att blogga om att blogga är numera en av de sju dödssynderna. Den har ersatt lättjan som befordrats till dygd. Vid jubileum utfärdas emellertid tillfälliga avlatsbrev. Den tjugosjunde november 2006 startade Butter tar ordet i den här inkarnationen.

Det är inte självklart att räkna från just det datumet. Framtida historiker kommer säkert att debattera vad som egentligen räknas som Butter tar ordets tillkomst.

En gång i tiden hade jag på vad man då kallade för hemsida en avdelning kallad Butter tar ordet. Ett krav att alla länder skulle ha tillgång till massförstörelsevapen var det mest lyckade av de få sakerna jag skrev där. Likt så många antika statylemmar är dessa försök till satir för evigt försvunna.

Det första riktiga inlägget på den här versionen av sidan var uppe den 29:e november och handlade om Joanna Newsom och Alan Stivell. Som vanligt är med nystartade bloggar så blev det inte särskilt många inlägg till en början och i maj nästa år så slutade jag att uppdatera sidan.

Av någon anledning började jag igen i november med Instörtande banjo som första rubriken. Men det blev inte så mycket med det. När jag började blogga igen i juni 2008 så började inläggen komma i en mer regelbunden takt. Tio i månaden ungefär men regelbundet. I november började jag uppdatera lite oftare och under 2009 har här vart inlägg dagligen.

Dessa inlägg varierar i längd och kvalité. De har inte som hos många ett sammankopplande tema. Man ska skriva om det man kan, heter det. Alltså skriver jag om allt.

Det här gör att flera av er som läser det här kanske bara är intresserade av delar av det jag skriver om. Men själv brukar jag tycka om att läsa bloggar med blandade ämnen. Gärna oväntade sådana.

Det finns en Butters bättre till höger. Egentligen hade jag tänkt gå igenom den och ta bort och lägga till till detta jubileum. Men det har jag inte gjort så de flesta av inläggen där är rätt gamla. Man tycker jag borde ha skrivit något det senaste halvåret som hör dit.

Namnet Butter kommer sej från den tiden då min bror hade en dålig internetkoppling och därför brukade nyttja sej av min när han hälsade på. Han kallade sej Trötter på nätet och menade att jag också var tvungen att ha ett internetnamn. Det blev Butter. Ett tag använde jag Butter som underskrift i kommentarer och liknande.
Men jag är trots allt vuxen och det kändes lite löjligt med ett alias så jag började använda mitt riktiga namn istället. Som namn på bloggen är det kvar. Det här har någon gång lett till missförstånd.
Som när en läsare försvarade ett av mina inlägg mot en av mina kommentarer till det inlägget. Uppenbarligen i tron att jag var två olika personer.
Att byta namn verkar krångligt. Och jag är rätt van vid Butter tar ordet så här efter tre år.

Bilden med "I hate books" i rubriken är gjord av Francisca Themerson. Den illustrerade en annan av underavdelningarna på den där hemsidan. En avdelning som till sitt innehåll var mer likt det jag skriver om här än Butter tar ordet-delen. För att ytterligare förvirra för framtida buttervetare.

Brazil

Terry Gilliams bästa film - Brazil visas på tvåan ikväll 22.30. Om ni inte har sett den så rekommenderas den. Jag har den på DVD själv så jag kommer nog inte att se den. Även om det inte är självklart att det är riktigt samma version som visas på SVT och som är på den DVD-n.
Det finns flera versioner av Brazil. Det finns tre varianter, och ytterligare några som bara skiljer sej lite dessa. Den europeiska, ibland kallad Director's cut även om Gilliam själv motsätter sej termen, som troligtvis är den som går ikväll. Och den av Gillian godkända något kortare amerikanska. Dessa skiljer sej i några scener. Om det är moln i början av filmen så är det den amerikanska.
Sen finns det en tredje, radikalt omändrad version som brukar kallas Love conquers all-versionen med ny förklarande dialog och ett annorlunda slut.
Alla tre versionerna finns på Criterions utgåva av filmen.

Egentligen har Gilliam aldrig nått i närheten av Brazil med sina senare filmer. De tolv apornas planet är en hyfsad film (och har i delar vissa likheter med Brazil men är svagare än "La jetée" den kortfilm av Chris Marker som den bygger på.
Emellertid finns det nästan alltid några scener i Gilliams filmer som är utmärkta. Som när Monica Belluccis karaktär krossas som en spegel i den annars usla Bröderna Grimm.

Huey Freeman firar Thanksgiving

Om det inte syns så säjer Huey Freeman i denna Boondocks-stripp: "Ahem... in this time of war against Osama bin Laden and the oppressive Taliban regime, we are thankful that OUR leader isn't the spoiled son of a powerful politician from a wealthy oil family who is supported by religious fundamentalists, operates through clandestine organizations, has no respect for the democratic electoral process, bombs innocents, and uses war to deny people their civil liberties. Amen." Farfar Freeman säjer att det är sista gången Huey får leda bordsbönen.

Strippen publicerades första gången vid Thanksgiving 2001. Då den amerikanske presidenten hette George W. Bush. Den finns bland annat i samlingen A right to be hostile. Flera tidningar som brukade ha The Boondocks på seriesidan lät bli att publicera strippen.

Aaron McGruder hade tagit själva skämtet från ett internetmem som spreds via mail. Att låta det vara vad Huey säjer sej vara tacksam över på Thanksgiving var vad han tillförde skämtet.

Kontroversen med strippen var en början på en rad såna för serien.

Alice's restaurant - If you want to end war and stuff you got to sing loud

Arlo Guthrie - Alice's Restaurant Massacree


This song is called 'Alice's Restaurant'. It's about Alice,
and the restaurant, but "Alice's Restaurant" is not the name of
the restaurant, that's just the name of the song. That's why I
call the song 'Alice's Restaurant'."
Arlo Guthries nästan tjugo minuter långa klassiska thanksgiving-sång. Blev en film av Arthur Penn (Bonnie och Clyde, Fyra vänner) där Arlo Guthrie spelade sj själv. Filmen avslutas med en filmatisering av sången. Men utelämnar epilogens uppmaning till att starta en alice's restaurant massacree-movement.

Decenniets tio bästa skivor

Också decenniets bästa album har börjats listas här och där. NME hade en med 100 styckna som de kallade 00-talets bästa, Uncut hade en med de 150 bästa hittills på århundradet. På nätet dyker det upp allt fler. Jag vill också vara med och leka.

De här är snarare mina favoriter än att jag hävdar att just de här är de mest betydelsefulla. Att listor alltid till en del utgår från ens egen smak och kunskaper borde väl vara onödigt att säja men till exempel Uncut höjer upp denna svaghet till dygd när de kallar sin lista "unashamedly a specialist's list" och att den inte är eklektiskt. Uncuts lista är en lista med sån musik Uncut gillar (indie- och gubbrock). Vilket bland annat medför att den första svarta artisten på deras lista kommer in på plats 45.

Inte för att den här listan är bättre (förutom i det att den är kortare).

Bonde do Role - With Lazers
Brasiliansk grupp. Har på ett spår kazoo. Vilket omedelbart gör den bättre än alla album som inte har kazooer.

Bright Eyes - Fevers and mirrors
Riktiga kritiker verkar föredra den senare I'm wide awake it's morning. För att det är en mer mogen platta. Warren Ellis säjer om ett spår att det är första gången Connor Oberst låter som en man. Som om det är något att vara. På Fevers and mirrors låter Bright Eyes som Bright Eyes.

Nick Cave - Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Cocorosie - Noah's ark
Till och med den tråkige Anthony utan the Johnsons låter bra på den här. Backlashen mot Cocorosie hindrar inte att de var ett band som faktisk lät som något nytt samtidigt som det också lät vackert. En ovanlig kombination.

Einstürzende Neubauten - Silence is sexy
Som för de flesta människor så lyssnar jag på ungefär samma saker som jag gjorde när jag var fjorton. Att ha med Neubauten och Cave på en sån här lista är kanske lite att vara som de som envisas med att Bruce Springsteen eller Bob Dylan eller Thåström har gjort årets bästa skiva varje år. Men detta album är, trots den fåniga titeln, bra nog att höra hit.

The Knife - Silent Shout

Mitchell Brothers - A breath of fresh attire
Jag föredrar Mitchell Brothers framför Streets som man annars brukar ha på såna här listor.

The Plan
Självbetitlad. Verkar lite ha glömts bort. Kanske för att den aldrig upmärksammades utomlands. Det är först när de gillar svenska artister utomlands som de blir bra.

U.n.p.o.c. - Fifth column
Lo-fis höjdpunkt. Vilket kanske inte säjer så mycket. Men den är bra.

White Stripes - White Blood Cells
Var nummer ett på Uncuts lista (här ligger den där den ligger av alfabetiska skäl) vilket borde diskvalificera den. Men Meg Whites band var riktigt bra några år och denna var deras bästa.

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante at Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom. Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla av att man dricker ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska. Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står." Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

Ur Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar

Något som kyler och något som släpper kylan
Allt man har kärt ska inte förödas
Fåglarnas klara röster stiger mot himlen
Jag vet att toner kan smeka och trådar kan brista

En snara av silver ligger stilla i gräset
Hjorten med upphöjd krona har stannat på stigen
Solen bryter fram ur de skingrade molnen
Någon med strama händer drar växter ur jorden

Haren som löper vill undfly sitt öde
De olika sträva bladens räfflade arter
Över åkern med höga böljande strån
Där skuggorna flyter i ränder genom axen i rågen

Hjorten har lagt sig ner med ögonen öppna
Haren försvinner tyst och omärkligt in mellan träden
Strängen som utgår från hjärnan och märgen
Muskeln som vidgar begäret i solen ute på åkern

Ann Jäderlund 1992

Augustpriset är världens tråkigaste pris

Då de flesta böcker jag läser har nåt år på nacken så har jag inte läst de nominerade till Augustpriset. Rent spontant anser jag ändå att Ann Jäderlund borde få det. För att hon fortsätter ha så fåniga titlar på sina diktsamlingar. Det är för lite riktigt löjliga titlar inom poesins värld (och en någorlunda kvalificerad gissning från min sida är att den nog är rätt bra.)

Augustvinst säjs driva upp försäljningen av en bok. Jag förstår inte varför. Det är samma böcker som nomineras som skrivits om på kultursidor och pratats om i morgonprogram innan de augusterades.

I DN står det att "många" ser priset som "ett tillfälle att diskutera litteratur".

Men det pratas om litteratur hela tiden. Det är inte lika ofta det säjs något intressant. Särskilt inte kring priser.

(uppdatering: Att priset gick till Steve Sem-Sandberg, för hans pseudopolska roman, är väl varken här eller där när det gäller frågan om priser. Men det försvagar knappast heller rubrikens påstående.)

Tematrio Barnböcker

Lyrans tematrio denna måndag handlar om barnböcker.

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Bichsel läste jag först i vuxen ålder. Med undantag för böcker för de riktigt små barnen så fungerar en bra barnbok även för den äldre läsaren.

Michael Ende - Momo eller Kampen om tiden
Tidscigaretter. Boken om Momo har dels huvudhistorien om tidstjuvarna men också flera andra kortare berättelser berättade av personer i boken. Om moralen möjligen är lite enkel för en vuxen läsare så förblir romanen fascinerande främst genom dessa många utvikningar. Och de grå männen är obehagliga.

Irmelin Sandman Lilius - Bonadea
En av flera Lilius-romaner som utspelar sej i staden Tulavall. "Staden Tulavall är inte stor, men den är gammal. Den ligger vid kusten, just där Tåtelälven mynnar ut." Den föräldralösa Bonadea avviker från barnhemmet och bosätter sej på en bagerivind. Hon möter flera av Tulavalls innevånare. Tulavall-böckerna har alltid ett visst fantastiskt inslag. Här hålls det i bakgrunden.
Lilius har ett mycket vackert språk och har skrivit många bra böcker men tyvärr finns inte så många i tryck.

Decenniets tio bästa superhjälteserier

Listor med decenniets bästa ditt och datt börjar att dyka upp. The Comicsreporter har en lista med 83 superhjälteserier. Jag kan inte se någon serie som saknas. På den finns naturligtvis flera som jag inte har läst. Till exempel Omega Unknown av Jonathan Lethem som verkar intressant. Sen har han också med återutgivningar av gamla serier som Plastic Man Archives och

Supermen! (länk här och nedan till tidigare Butter tar ordet-inlägg om serierna i fråga). Såna är inte med på min lista. Vad som är och inte är superhjälteserier är inte alltid lätt att säja. Men Matt Fractions Casanova är som exempel snarare en spionserie.

De tio bästa superhjälteserierna de senaste tio åren:

10. Brendan McCarthys nummer av Solo
I utkanten av genren förvisso.

9. New X-Men 142-145 "Assault on Weapon X"
Grant Morrisons version av The X-men är till större delen bedrövlig. Men den här korta gnostiska berättelsen tecknad av Chris Bachalo har sin charm. Enda av serierna på listan som finns publicerad på svenska.

8. The Ultimates - Super-Human
Mark Millars (text) och Bryan Hitchs (bild) omarbetning av en bunt gamla marvelhjältar var i det första albumet en logisk fortsättning på deras The Authority. Fast de liberala maktfantasierna hade bytts ut mot konservativa. Efter de sju första numren (som minus det sista finns samlade i detta album) förlorar serien gnistan. Men i början är serien widescreencomics när de var som bäst.

7. All-Star Superman
Av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild)

6.All-Star Batman & Robin the Boy Wonder
Frank Miller (text) Jim Lee (bild)
5. Automatic Kafka
Kortlivad mycket märklig serie, skriven av Joe Casey och tecknad av Ashley Wood.

4. Seven Soldiers
Text: Grant Morrison, bild: diverse. Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men det går att hitta nya saker även i de andra. Finns samlad i fyra album.

3.Eightball 23
"The Death Ray" av Daniel Clowes. Den sista stora revisionära superhjältetexten.

2. The Dark Knight Strikes Again
Frank Millers fortsättning på sitt eget klassiska Läderlappenäventyr The Dark Knight Returns. Karnevaliskt och burleskt.

1. Planetary - The Fourth Man
Text av Warren Ellis, bild av John Cassaday. Det andra Planetary-albumet innehåller några av de bästa av seriens felläsningar av populärkultur. Som "Planet Fiction" om en fiktiv figur som hämtas in i den verkliga världen. Eller den serie med 50-talsskräckfilmstema som finns i numret med omslaget nedan.

Nobelalfabetet tar E

Lyrans senaste nobelbokstav är E.

Odysseus Elytis är en modernistisk poet av klassiskt snitt. Hans mest klassiska verk heter Lovad vare och är som titeln antyder rätt högstämt. "Lovad vare handen som återvänder/från ett fruktansvärt mord och nu vet/vilken värld som verkligen är högst/vilket av världens 'nu' och vilket 'för evigt'" börjar ett parti och Elytis fortsätter med att ställa nuet mot det eviga i rader som "Nu månens obotliga svartfärg/för evigt Galaxens blåtindrande guld" och passagens avslutande: "Nu Gudarnas Förödmjukelse Nu människans aska/Nu nu nollpunkten//och för evigt världen den lilla den stora!" (övers. Ingemar Rhedin).

Mikis Theoderakis tonsatte delar av diktcykeln. Här, i hans första konsert efter den grekiska juntans fall, sjunger Theoderakis "En enda liten svala":



Jenny Erpenbeck

Erpenbeck debuterade först för tio år sedan och hennes produktion är ännu inte särskilt stor. Merparten av denna finns på svenska. Den senaste Hemsökelse kommer ut på Panache nästa år. Erpenbeck är uppvuxen i Östtyskland och bor idag i Österrike. Hemsökelse lär direkt skildra Tysklands historia genom tolv fiktiva biografier. Men även hennes övriga författarskap är präglat av det östtyska.

Så kan den korta romanen Ordbok säjas skildra språkets förvridning under en diktatur. Men den har flera plan. "Den icke-namngivna flickan i centret av boken får höra olika historier. Olika språk och ramsor. Men det är något försåtligt över boken som går förbi den gängse språkkritiken och slutet slår en så som det ofta säjs att slut slår en men som de så sällan gör." Så skrev jag när jag just läst den.

Erpenbecks författarskap är ungt och hon har precis börjat klättra i prisstegarna. Men med tiden lär hon säkert klättra upp även till nobelpriset. Vilket jag på sätt och vis kan tycka är synd.

Åtta länkar en lördag

(Bilden är från Roger Landridges serieversion av Mupparna)

Arlo Guthrie sjunger Get along little doggies på The Muppet Show
"Sounds like a nice song. 'Til you know the truth of it. You know these songs were sung by lying cowboys".
Som man kunnat se på mitt twitter har jag ägnat en del av veckan åt att youtuba mupparna. Ett av de bästa gästframträdanden på det programmet är Arlo Guthrie när han sjunger den här gamla cowboyvisan inför en massa kor och förklarar dess ondskefulla innebörd.

Scenes From An Alternate Universe Where The Beatles Accepted Lorne Michaels’ Generous Offer
Den här ukronin av Mightygodking har också en mupparna-koppling. Premissen påminner något om Stephen Baxters "The Twelfth Album". Men inte alls lika dyster.

Alan Moore-Månad på Trouble With Comics
November är Alan Moore-månad på gruppbloggen Trouble with comics. Bäst har varit Marc Sobels genomgång av några Lost Treasures of Alan Moore, som Alan Moores och Peter Bagges version av Kool-Aidmannen The Hasty Smear of my smile.

Anticipation av Jean-Luc Godard
Kortfilm av Godard om prositution i framtiden. Från 1967. (del 2)

Leonard Cohens Warning vs Invasion of the Bodysnatchers
Originalversionen av den Cohen-dikt som jag översatte i vecka. Med bilder från originalversionen av Invasion of the bodysnatchers.

Literary Reviews årliga pris för dåliga sexskildringar - Nick Cave och de andra nio nominerade

Apropå Antichrist så är de nominerade till Literary Reviews årliga pris för Bad Sex in Fiction klara. En av de nominerade böckerna är Nick Caves Bunny Munros död
De nominerade, med utdrag ur böckerna, kan du se i Guardian. Förutom Nick Cave så är dessa nominerade:

The Infinities av John Banville
Utdraget innehåller förvisso raden "there is no mistaking that tang of fish-slime and sawdust" men annars tyckte jag inte det verkade så dåligt

Love Begins in Winter av Simon Van Booy
Booy.

The Kindly Ones av Jonathan Littell
"I came suddenly, a jolt that emptied my head like a spoon scraping the inside of a soft-boiled egg"

Ten Storey Love Song av Richard Milward
I vilken Herr Penis presenteras för Fru Vagina.

The Naked Name of Love av Sanjida O'Connell

Rhyming Life and Death av Amos Oz
Ett av de få litterära pris jag unnar Oz att vara nominerad till (jag har inte läst Oz. Det är bara något med honom som irriterar mej).

The Rescue Man av Anthony Quinn

The Humbling av Philip Roth
Romanen verkar handla om att det finns ett botemedel mot lesbianism och det botemedlet heter Philip Roth.

A Dead Hand: A Crime in Calcutta by Paul Theroux
Theroux är han med Moskitkusten

Förra året vann Rachel Johnson med Shire Hell.
Bland de andra tidigare vinnarna finns Norman Mailer och Tom Wolfe.
De flesta av de här böckerna har blivit väl mottagna. Vilket väl gör skämtet lite roligare än om det bara vore Mercedes Lackey och Anne Rice och liknande som nominerades.

Den enda av böckerna jag läst är Nick Caves. Och den gör att jag kan se ett problem med priset. När jag skrev om Bunny Munros död så tyckte jag de många sexskildringarna var ett problem. "Efter ett tag blir Munros alltmer motbjudande beteende lite tröttsamt." Men skildringarna speglar huvudpersonen. De är motbjudande av en anledning.
Den passage som The Guardian valt att citera (utdragen är Guardians val och inte vad Literary Review väljer att framhålla) är från den senare delen i boken när Bunny Munros beteende blir värre än att bara vara osympatiskt. Cave drar Charles Bukowski-hjälten till sin logiska slutsats.

Därför är det svårt att bedöma en boks sexskildringar utryckta från sitt sammanhang. Även beskrivningar där orgasmer tömmer huvuden som skedar insidan av löskokta ägg kan framstå i ett annat ljus om man läser boken som helhet.
(Bilden är en teckning av Nick Cave anno 1994)

(uppdatering den förste december. Jonathan Litell vann med De välvilliga. Den med det löskoktaäggetsomskrapasurmedenskedorgasmmetaforen. Juryn framhåller att de tycker boken är bra och att man ska se priset humoristiskt. Men om det inte är menat som allvarlig kritik, vad är då vitsen med det hela?)

Triers Antichrist är rätt så trist

Lars von Triers film Antichrist är tillägnad Andrej Tarkovskij. Man kan se en påverkan främst i fotot från denne ryske regissör. Som i den vackra epilogen. Men där finns också liksom i Tarkovskijs filmer ett religiöst tema.

Tarkovskijfilmer kan det ibland vara svårt att hålla sej vaken till. Men man får aldrig intryck av att den religiösa undertexten och ibland texten inte är på fullaste allvar. Medan det hos Trier känns som en effekt. Som det svartvita fotot eller de explicita sexscenerna.

Ett par vars son har dött åker ut till ett hus på landet. Kvinnan har sorgdepression. Mannen som är terapeut tänker behandla henne.

På en del sätt tar filmen sina uttryck från skräckfilmen. Williamm Defoes vagt definierade terapi fick mej att tänka på doktor Hal Raglan i David Cronenbergs The Brood. Raglan får patienternas mentala tillstånd att ta fysiska uttryck. Som i små mordiska barnliknande varelser.

Men terapin som källan för skräcken lämnas snabbt. Charlotte Gainsbourgs karaktär har tidigare skrivit på en avhandling om häxförföljelsen och börjar prata förvirrat om kvinnans inneboende ondska. Snarare än att säja något om förhållanden mellan könen fungerar detta enbart som att de byter roll. Han blir offer och till sist slasherfilmens final girl.

Som skräckfilm är den lika mycket ett misslyckande som den är som religiös film. Ingen idyll hotas av kaos för ingen idyll finns där innan. Den sexuella undertexten i den gängse skräckfilmen förvandlas till text redan i första scenen.
Den blir av och till fånig som en skräckfilm (fast inte fånig nog) men trots att den är ett självklart bättre hantverk än nästan alla filmer i den genren så saknar den den tvetydighet som finns i genren bästa filmer.

Gainsbourg har hyllats för sin skådespelarinsats och det är en imponerande att hon inte framstår som fånig i sin hysterikaroll. Men möjligen hade det varit mer undrhållande med en vanlig B-skådis och en regissör med sämre personregitalanger.

För underhållande är det sista filmen är. Det finns en del vackra scener som den nämnda epilogen. Men om biobesökare svimmade så var det kanske för att de gäspade så mycket att de förlorade syre.

Blurbar

En blurb är ett citat på ett bokomslag om hur bra, eller i undantagsfall om hur dålig, boken i fråga är. Denna bok kommer att förändra ditt liv. Den kommer att göra dej utfattig och oälskad men det kommer att vara värt det. Och liknande. Ofta är det om det är en nyutgåva av en bok utdrag ur recensioner i tidningar.

Vid förstautgåvan av en bok är det vanligt att man låter en annan författare läsa boken innan och uttala sej. Detta kritiseras ofta. Liksom lärare ofta i stor utsträckning umgås med andra lärare och ninjor med andra ninjor så brukar författare ingå i författarkretsar. Blurbarens förhållande till den författare vars bok ska blurbas säjs påverka blurbandet mer än bokens blurbbarhet.

Nu tror jag att de flesta tar de här lovorden på ett bokomslag med en nypa salt. Själv kan jag bara komma på två tillfällen när jag valt att läsa en bok pågrund av en blurb på omslaget. Dessa tyckte jag var väldigt bra. Kanske har citat på bokomslag påverkat mitt val av läsning även i fler fall. Men om jag skulle läsa en dålig bok därför att bokens omslag påstår att den är bra så tror jag inte att jag skulle hysa så pass mycket agg mot blurben i fråga att jag kom ihåg den.

Ian McDonalds debutroman Desolation Road hade i den pocketutgåva jag läst fullt av utdrag ur recensioner. Men det lovord som fick mej att läsa boken var kanske inte på grund av vad det stod så mycket som vem som hade skrivit blurben. Philip José Farmer citerades "This is the kind of novel I long to find yet seldom do - extraordinary and more than that!". Och det tycker jag att, möjligen minus utropstecknet, boken levde upp till.

Den andra blurben tillhör en av de mer kända blurberna. Emily Bartons debutroman the testament of YVES GRUNDRON hade på sin första utgåva, liksom senare, en blurb av Thomas Pynchon. Pynchon säjer nej till alla intervjuer och det finns inga kända foton av honom från senare år. Men att skicka ett ex av en okänd författares första roman och be om en blurb fungerar visst bättre än att be om ett signerat foto.
"Blessedly post-ironic, engaging and heartfelt - a story that moves with ease and certainty, deeply respecting the given world even as it shines with the integrity of a dream". Åtminstone jag kunde inte motstå denna blurb på Bartons för mej då okända bok. Och det är en fascinerande roman, om än med vissa typiska debutproblem. Och jag borde läsa hennes andra roman.

Stormy Weather

Sången "Stormy Weather" skrevs 1933 av Harold Arlen and Ted Koehler och spelades först in av Ethel Waters. Ett decennium senare fick Lena Horne en hit med sången när hon sjöng den i filmen med samma namn. Sen dess har den varit en standard. Många har spelat in den. Billie Holiday, Ella FitzGerald med flera.

Den har kanske inte den mest spännande av texter. Min man har lämnat mej och sen dess är vädret inte lika bra. Men den lite banala tonen ger effekten i den mest fängslande versionen av sången.

Derek Jarmans Tempest (Stormen) från 1979 är en filmversion av Shakespeares pjäs. Det är ett lysande verk. Och den starkaste scenen är finalen där Elisabeth Welch sjunger "Stormy Weather". Sångtexten från 30-talet står i kontrast med den shakespearska beskrivningen av en storm i början av stycket från 1600-talets början. Medan sjömännen och det omgamnar det campa inne i pjäsens text:



Scenen ovan förlorar något i styrka om man ser den utskuren från filmen. Och att se scenen nu skulle kunna minska effekten av att se den i sitt rätta element.

På havet det blå gungar vi två

Det är långt till strand och strömmen
har börjat att äta trät, äter sakta
upp botten och det är trångt
men om vi inte kan simma eller

om strömmen är för stark så
måste vi färdas dit i något
åtminstone så överröstar
havsmassorna sirenernas sång

om det nu finns sirener men inte ljudet av träet när det utvidgas, fastän dånandet från vågorna hela tiden stegras
och det påminner om när du låg vaken och lyssnade efter
hur plankorna på vinden knakade - det lät som fotsteg
hon vet inte om det är hans eller hennes minne
han vet inte om minnet är hennes eller hans och

så här i efterhand var en tunna
kanske inte det bästa valet av
transportmedel, den luktar polityr
vattnet på dina läppar smakar

sött, underligt nog: några kommer
att segra, de flesta att besegras
dånet ökar och vi kommer nog
aldrig att nå fram till fastlandet.

Vad vi nu skulle där att göra.

Escargot!

Med enmansgruppen Solex. "Escargot!" ligger på albumet Pick up från 1999.

Peter Nilson och Camille Flammarion

Peter Nilsons Rymdljus från 1992 är en roande samling om katastrofer och, i den senare delen, Harry Martinssons Aniara. Den tar upp en del andra verk och författare. Dels sf-böcker som Arthur C. Clarkes Natten faller på men också till exempel Augosto Roa Bastos Människoson (det är en bra bok) apropå kometer.

Det finns en lite underlig detalj i ett av kapitlen i boken. Denna kommer nog från en av de författare som tas upp.

Kapitlet "I väntan på jordens undergång" börjar med en beskrivning av hur man år 1000 trodde att jorden skulle gå under. Detta anses nu (och det gjorde det även 1992) allmänt vara en myt. Uppfattningen om att år 1000 hade en betydelse lär ha uppstått en trehundra år senare. Nilson citerar, apropå en liknande tro 1033 (alltså tusen år efter Jesu död) ur en krönika av en munk Raoul Glaber. I ett postscriptum skriver Nilson att han tagit citatet från "Camille Flammarions framtidssaga Världens undergång (Stockholm 1912), en slags roman som även rymmer en mycket läsvärd essä om domedagsfantasier".

Flammarion var en astronom som en gång i tiden var en mycket populär författare. På svenska kom kring sekelskiftet många av hans böcker i flera upplagor. Nilson har skrivit en essä om honom i en annan bok och ännu ett avsnitt av Rymdljus nämner Flammarion.

Flammarion blandade gärna fakta och fiktion som i Världens undergång Att ha essäer i romaner var inte så ovanligt på den tiden men Flammarion lyckas göra så att faktadelen inte känns särskilt malplacerad. Bäst i boken är sista delen - en lyrisk skildring av den fjärran framtid. Väldigt högtravande skildrad.

Det här högstämda är väl det som gjort att tiden gått ifrån hans böcker även om det också kan ha en viss charm. Jan Myrdal låter den tioårige Jan läsa Atmosferens under av Flammarion i slutet av Barndom: "än en gång prövade jag att se vårt klot ila fram i omätligheten buren av den allmänna tyngdkraftens mystiska lagar och det var en nästan sorgset längtande sötma genom kroppen och Flammarion hade slutat med att man genom att sålunda leva intellektuellt tiodubblar behaget att leva och att vi lämnar åt andra köttet och dess lustar och vi väljer anden och dess njutningar." I nästa, bokens sista, stycke ägnar sej Jan åt en mindre andlig sysselsättning.

Kanske är Glaber-källan riktig. Men jag har också Stockholm 1912-utgåvan och den är långt ifrån vetenskaplig. Flammarion presenterade en gång en av sina egna bilder som ett medeltida träsnitt. Och boken är en roman. Så det är kanske inte den mest tillförlitliga av källor.

Nilsons kapitel visar sej när man jämför ha fler likheter med lammarions text om domedagsfantasier. Lite förkortad och med ett svenskt exempel instoppat så följer den Flammarion troget. Vilket kanske kan förklara att Nilson missat att historikernas syn i frågan ändrats.

Flammarion skrev också rent populärvetenskapliga texter och som sagt så nämner Nilson boken. Kapitlet är bara en liten del av Rymdljus och får väl ses mer som hommage än plagiat.

Leonard Cohen - tolkning

VARNING

Om din granne försvinner
O om din granne försvinner
Den tystlåtne som brukade kratta löv
Flickan hon som alltid solade

Nämn det då inte inför din fru
Fråga aldrig vid middagen
Vad tror du hände med han
Som brukade kratta sin tomt

Säj aldrig till din dotter
När ni går hem från kyrkan
Lustigt men den där flickan
Jag har inte sett henne på ett tag

Och om din son säjer till dig
Ingen bor här bredvid
De har alla rest bort
Skicka iväg honom från bordet

För det kan sprida sig, sprida sig
Och en vacker dag kommer du hem
Så har din fru och dotter och son
Fått idén och är försvunna också de.

Leonard Cohen 1956
Översättning Petter Malmberg

10 bra berättelser där världen går under

Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. En sak jag spenderade den sista, inte så händelserika, tredjedelen av filmen 2012 med var att tänka på andra, bättre apokalypser. Tio sådana följer:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells oc John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här blir djur och växter till kristall vilket lyriskt beskrivs.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara diskrepansen mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

KINESISK TAPET

En obebodd ö med en sockertoppsvulkan. Mitt i det grunda vattnet en fiskare med metspö, några vassrör. Högre upp breder en annan ö ut sig som ett äppelträd, med en pagod och en liten bro på vilken ett älskande par möts under en spirande måne.
Om man kunde sluta med det vore det en vacker episod - världshistorien i ett par ord. Men detta upprepar sig i oändlighet, med tanklös, enveten noggrannhet - vulkan, älskande par, måne.
Zbigniew Herbert
övers. Erik Mesterton

2012 eller Har inte jorden gått under än?

Regissören Roland Emmerichs film Independence Day var en enfaldig variant på Världarnas Krig. 2012 är en lika fördummad version av When Worlds Collide.

When worlds collide av Philip Wylie och Edwin Balmer kom ut 1933. Där håller jorden på att gå under. Världens regeringar försöker rädda en rest av mänskligheten. Handlingen är mer eller mindre den samma i 2012.

2012 heter som den gör eftersom en del anser att Mayaindianerna förutsåg att världen ska gå under 2012 (en optimistisk prognos - Maya-indianernas värld kom att gå under mycket tidigare). Men kopplingen är väldigt liten. De namedroppas ett par gånger i filmen. Titeln har emellertid fördelen att den låter som en parodi på en sci-fi-film. Den känns ofta som en sådan även om det inte är avsikten.

Emma Gray Munthe klagar på att Emmerich gjort komedi av filmen. Den komiska vägen hade kunnat fungera. Det är rätt festligt att se jorden gå under. Särskilt då som Miranda Sigander noterar undergångseffekterna ofta är snygga. Men det komiskt förstörande går inte långt nog. When worlds collide är ofta en satirisk skildring men 2012 nöjer sej med att skämta med Arnold Schwarzeneggers brytning.

Filmen vågar inte förlita sej på att jordens undergång är spännande nog. Utan denna apokalyps blir hela tiden framflyttad. Att världen ska gå under en kvart tidigare än plaerat anses uppenbarligen förhöja dramat.

En sån sista minuten syn på action råder över hela filmen. Alla flyger eller kör iväg i precis rätt ögonblick. Sista tredjedelen av 2012 handlar om svårigheten att få i gång en stor båt. Som att se på en fyrtiofem minuter lång scen med en man som förgäves vrider om nyckeln till sitt billås.

Förutom When Worlds Collide så påminner handlingen om Anthony Burgess Slutet på världsnyheterna (som i och för sej också är påverkad av Wylie/Balmers bok). Den har liksom 2012 en författare i en av huvudrollerna och en av de saker som diskuteras är hur mänsklighetens kulturarv ska räddas.

I Emmerichs tidigare film The Day After Tomorrow (I övermorgon), en bättre fast ännu tråkigare undergångsfilm, räddar en av personerna en Gutenbergbibel. Här representeras istället litteraturen av John Cusacks karaktärs roman.
Vars sista mening vi får höra i slutet av filmen.
Den är bra, säjer den Onkel Tommige presidentens dotter till vetenskapstrollkarlspersonen spelad av Chiwetel Ejiofor. Det är den inte.

Citerat från veckans läsning

"'He looks just like an angel,' said the Charity Cildren as they came out of the cathedral in their bright scarlet cloaks and their clean white pinafores.
'How do you know?' said the Mathematical Master, 'you have never seen one.'
'Ah! but we have, in our dreams,' answered the children; and the Mathematical Master frowned and looked very severe, for he did not approve of children dreaming."
ur "The Happy Prince" av Oscar Wilde

"Existens = lidande. Ekvationen tycks mig självklar. Men det är den inte för en av mina vänner. Hur får man honom att inse dess riktighet? Jag kan inte låna honom mina förnimmelser, ändå är det bara de som skulle kunna övertyga honom, skänka honom det extra tillskott av olust som han sedan länge enträget har krävt."
E.M. Cioran i Om olägenheten i att vara född (övers. Lasse Söderberg)

"- We Kree have a mathematical equation that proves the nonexistence of any deities.
We learn it when we're children, about the same time we learn not to soil ourselves with excrement.
- Cool. I always knew atheists would someday save the world."
ur Dark reign - The List - Wolverine av Jason Aaron

Åtta länkar en lördag

Alternative Artist Trading Card Series
En Flickr-sida med AdHouses samling av Samlarkort som han låtit ett stort antal alternativa serietecknare göra. Som filmisar med teckningar av serietecknare. Seth är på bilden ovan. Andra i samlingen är Chris Ware, Joe Matt, Jaime Hernandez, Max Andersson med flera)

Too Much Coffe Man
En av de många serietecknarna på den Flickr-sidan är Shannon Wheeler. Den här ensidan är Shannon Wheelers Too Much Coffe Man när den är som bäst.

Jag skriver ingen förintelse-litteratur, jag skriver romaner. Intervju med Imre Kertész
Från Die Welt. Översatt av Bodil Zalesky på hennes blogg Under pausträdet

Blixa Bargeld om Västberlin när muren fanns
En lite märkligt nostalgisk återblick på DDR-tiden av Einstürzende Neubautens sångare. Bargeld brukade säja att ett enat socialistiskt Tyskland hade varit bättre i intervjuer då när muren föll. Vilket jag då mest trodde var menat som en provokation. Men han håller fast vid denna syn i Expressens intervju.

Intervju med Rene Engström
I Östersundsposten. Den svensk-kanadensiska serietecknaren Rene Engström gör nätserien Anders loves Maria (första serien här). Den är inne på sin 279:e sida och närmar sej sitt slut.

The Believer 2009 Art Issue
Det amerikanmska litterära magasinet Believers har i sitt konstnummer i år mycket om tecknade serier. Med ett Seth vs Chris Ware-omslag tecknat av Charles Burns. Innehållsförteckning och korta utdrag finns på The Believers sida.

D - Samuel R. Delany och Derek Walcott

D i Lyrans nobelalfapet.

Derek Walcott
I den mer reaktionära kritiken av nobelpriset så brukar det heta att det går till okända författare från konstiga länder. Med konstiga länder menar man väl då typ Polen. Derek Walcott som kommer från St Lucia, ett land som jag annars inte skulle känt till.

Walcott är poet. Han skriver på engelska men blandar ofta in dialekt från Västindien. Han blandar klassiska teman och former med ett talspråk.

Första delen av dikten "Karta över nya världar", "Övärldar", börjar: "Vid slutet av denna mening skall regn börja falla./Vid regnets bryn, ett segel.//Långsamt skall seglet förlora öarna ur sikte;/in i dimma skall ett helt släktes tro/på hamnar försvinna." och slutar med de två raderna "En man med molnskuggade ögon drar till sej regnet/och slår an den först raden i Odysséen." (övers.Östen Sjöstrand i Walcotturvalet Vinterlampor)

Walcotts längsta verk är Omeros, en över 300 sidor lång dikt. Ett av de där verken som få klarar att läsa men som är värt ansträngningen.



Samuel R. Delany

Den amerikanske författaren Delany började som sf-författare men har på senare år skrivit flera självbiografiska verk. Dessa är de som brukar hållas högst av litterära krirtiker. Men, likt nobelpristagaren Halldór Laxness, är hans främsta verk Sword & Sorcery. Sviten om Nevèrÿon.

Den fyra böcker långa serien börjar med Tales of Nevèrÿon. En samling noveller som lägger grunden för berättelsen. Och som läsaren måste omvärdera när nya sidor av historien visar sej. I sista boken trycks den första långnovellen om och berättelsen är en annan - omvandlad.

Berättelser korsar varandra i böckerna. Där finns drakar i bakgrunden. Men novellerna handlar om språk och styrkeförhållanden. Om kön och sociala regler.

Dessa teman återkommer i stora delar av Delanys författarskap. På svenska finns ett par av hans romaner, tyvärr mest innan han blev en riktigt bra författare.

Nyligen kom också en av hans tre pornografiska romaner, Hogg, på svenska. Det finns åtminstone ett dussin andra Delany jag hellre hade sett översatta. Det är ett mindre verk och att det är det enda av Delany på svenska i tryck kan riskera ge fel syn på hans författarskap.

Vilket är varför han bör få nobelpriset (för sin skildring av världens osynliga gränser, eller nåt) så man slipper den enögda synen på hans skrivande.

Neil Gaimans 10 bästa serier

I förrgår fyllde Neil Gaiman 49. Vilket är väl ett skäl så gott som något att ge också honom en lista. Till skillnad från de tidigare tio-i-topp med Grant Morrison, Warren Ellis och Alan Moore så innehåller den nedre delenav listan verk som inte är särskilt bra.

Detta delvis då Gaiman lämnade serietidningsförfattander för de riktiga böckernas värld. Så han har inte lika många serier att välja från.

Bland de Gaiman jag inte läst finns två samarbeten med Dave McKean: Violent Cases och Mr. Punch som nog bägge annars skulle ha placerat sej på listan:

10. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch.

9. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

8. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här. Men det finns en del ljusglimtar. Som att en av berättelserna är en variant på en gammal Robin Hood-sägen. Fast slutet på albumet finns det ingen ursäkt för.

7. Metamorpho
Jag har bara sett ett par sidor och ytterligare några bilder från detta samarbete med Mike Allre i Wednesday Comics. Gaiman verkar ge Allred utrymme att teckna allredska saker.

6. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean. Gaiman är forfarande fast i Alan Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjältetroper som det verkar som den vill vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Lillasyster Yster Döden men jag har bara läst den här. En enkel historia om hur Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter.

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan

Ridin' on down med Big Bill Broonzy

"them clothes will be out of style when I come down"
Också ibland lallad "Mule Riding Blues"

Kort och okunnigt om Mircea Cartarescus Orbitor Kroppen

Jag skriver inte om allt jag läser (eller ser och lyssnar på) här. Bara om det jag har något att säja om. Nu har jag, pågrund av förkylning, läst mindre än vanligt på senare tid och tänker därför skriva om Orbitor Kroppen av Mircea Cartarescu trots att jag egentligen inte hittar någon bra ingångspunkt för att skriva om den. Men den var lång och tog sin tid och nåt ska jag ju skriva om.

En vän som såg boken hemma hos mej när jag just börjat läsa den frågade om den verkade bra. Jag svarade att den är rätt bra om man gillar sånt.
Även nu när jag läst ut den känner jag inte att jag har så mycket mer matnyttigt att säja om den.

Den blandar beskrivningar av den rumänska diktaturen ur ett barns perspektiv med fantastiska berättelser om huvudpersonens släkt, dessa med vissa drag av den östeuropeiska folksagan, och andra burlesker som ett par kosmiskt öververkliga historier kring en cirkus. (Cirkusscenerna påminde mej om Charles G. Finneys Doktor Laos Cirkus.) Och en massa annat. Den myllrar med episoder och utvikningar. Som såna här romaner gör.
Ibland kan den påminna om ett sånt där dubbelalbumen inom popmusiken som man tycker skulle ha blivit en bra enkel-lp. Men om de gjort ett enkelalbum av den så hade de säkert tagit bort allt det man gillade med den.

Cartarescus stil binder samman de realistiska och burleska styckena. Men det är en viss skillnad i svårighetsgrad mellan partierna. En del avsnitt kräver en koncentrerad läsning medan andra flyter fram. Vilket då Cartarescu blandar de inte är något stort problem.
Fast när jag hade med den som läsning på en längre bussresa så bläddrade jag förbi ett av de knepigare avsnitten för att läsa senare.
Orbitor är en trilogi och Kroppen är andra delen. Jag har inte läst första. Det var bara ett stycke där jag kände att här är det något jag borde känt till från förra boken. Men jag kan ha missat andra nyanser.

Den har hyllats av kritiker. Av och till med lovord som jag inte tror någon bok av mänsklig hand skriven skulle leva upp till.

Så: boken är bra, om du gillar sånt (vilket jag gör), men kanske inte som färdlektyr.

Flashforward

I fredagskväll såg jag andra delen på tv-serien Flashforward. Då jag var förkyld. (Jag gör inte nödvändigtvis så där väldigt spännande saker med mina fredagskvällar, men dålig sci-fi brukar de inte ägnas åt) Serien hör till andra eller tredje generationens lost-avkommor. Vilket den i Piloten, som säjs vara bättre, lär visa mer öppet än vad är vanligt. Att andra avsnittet allmänt inte anses vara lika bra är väl mycket för att det är en högkonceptserie. Den bygger på en Idé. Vilket brukar göra att andra avsnittet blir ett problem då man redan spelat ut sin hand i första.

Konceptet bygger på att alla människor på jorden samtidigt somnat och under denna period sett en glimt av sin framtid sex månader framåt.

Serien är, om man trots allt får gå efter detta andra avsnitt - säkert mer typiskt än Piloten, inte särskilt bra. Den har två tidsplan som Lost och liksom den en stor mängd karaktärer och ett mysterium. Men den saknar den genreblandning som var poängen med Lost. Varje karaktärs flashbacks i den serien var av olika genrer. Huvudpersonwen var i en läkarsåpa, irakiern i en spionberättelse, kärleksintresset hade en heisthistoria och så vidare. Dessa historier i sej var (serien lämnade och förändrade formatet i senare säsonger) tyvärr ofta rätt medelmåttiga men formen var något nytt för genretelevisionen.

Men en sak störde mej, förutom den dåliga dialogen och det usla skådespeleriet, under seendet. Konceptet är så pass bekant att jag måste ha läst något liknande någonstans men jag kan inte komma på var. Är det kanske en Philip José Farmer?

Under pausen tar jag fram Farmersamlingen Efter King Kongs fall och hittar den långnovell som jag tänkte på: "Skisser bland mitt minnes ruiner". Men den är inte riktigt samma. Där förlorar istället hela mänskligheten med jämna mellanrum minnet. De har fortsatt haft sina liv, knytit nya kontaker men ingen minns detta. Det är en riktigt bra novell, skriven i dagboksform.

När avsnittet slutar står det att serien är byggd på en roman av Robert J. Sawyer. Vilket får mej att känna mej lite korkad. Då det helt enkelt är att jag har läst recensioner av hans roman Flashforward som gör att konceptet känns så familjärt (jag har för mej att den stod på en mental att-läsalista ett tag).

De har ändrat lite från boken. Där det istället är 21 år i framtiden som de ser.

TV-serien Flashforward har marknadsförts mycket på sin djärva idé och de flesta recensenter har, även om de haft andra invändningar, prisat det originella konceptet. Men Sawyers tio år gamla roman ingår i en tradition av liknande sf-romaner. Där något händer som förändrar livet för alla på jorden. Som till exempel i Farmers redan nämnda novell. Tropen med att alla somnar är också vanlig. En av Arthur Conan Doyles Proffessor Challenger-berättelser använder temat. Då räckte den till hela berättelsen.

På många sätt är en sån här idé mer lämpad för romanen eller långnoveller. Även om också de inte alltid gör så mycket med em. Exempelvis finns Poul Andersons IK 400 där alla på jorden, människa som djur, blir många gånger smartare. En fascinerande idé innesluten i en medioker roman.

Koncept i sej tar en inte särskilt långt. Det krävs mer än ett bra uppslag för att göra en bra TV-serie eller en läsvärd roman.