Timothy Callahan har gjort en lista på de tio bästa serierna skrivna av Grant Morrison. Och en på de fem sämsta. Av de han anser är sämst har jag bara läst en. Så låt oss ignorera den biten. Men jag tänkte göra en lista på de jag själv anser är de bästa Morrison-serierna. Även om jag nu knappast har läst lika mycket av Morrison som Callahan. Som skrivit boken Grant Morrison: The Early Years
1. Flex Mentallo
Grant Morrison är en skotsk serieförfattare i den amerikanska mainstreamn. Men han har lyckats hålla en udda auteur-aktig stämma i denna huvudfåra.
Flex Mentallo, ett tidigt samarbete med Frank Quitely, handlar på sätt och vis om superhjältar. Men på ett besynnerligt surrealistiskt vis. Mycket metafiktion. (Tvåa på Callahans lista).
2. Filth
"Frederic Wertham was fucking right!" utbrister en av personerna i Flex Mentallo. Och denna serie, tecknad av Chris Weston, skulle nog kunna vara ett argument för den åsikten. Handlar om en hemlig organisation kallad The Filth som vår hjälte, en ensam medelålders kattägare, en dag finner att han egentligen tillhör. Och att den han tror han är bara är en täckmantel, en persona som injiceras..
3. We3
En kort perfekt skilding av våldsamma husdjur. Fantastiska nyskapande paneler av Frank Quitely.
4. Marvel Boy
Popserie kallar Grant Morrison det här samarbetet med J. G. Jones om en tonårig utomjording i kamp mot mänskligheten.
5. Seven Soldiers
Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men dety går att hitta nya saker även i de andra.
6. Invisibles
Kanske den mest morrisonska i bunten. Om popmagi och lovecraftska konspirationer. De ständiga referenserna till motkulturellt populära saker som Sade och Illuminati förlorar lite i verkan om man faktiskt känner till merparten av hans markörer. Serien är en av Grant Morrisons längsta och de olika delarna skiljer sej åt. En intreessant sak med serien är att Morrison stod helt på countercultures sida när han började skriva den. Men senare har blivit mer kritisk mot denna. Den period av The Invisibles där man kan se hur han börjar byta åsikt är den mest intressanta. Sen har den gott om one-liners och sex och våld och sånt.
7. Doom Patrol
Också en lång och rätt ojämn serie. Men typisk tidig Morrison. "Did you know God spelled sideways is Gdo?"
8.All-Star Superman
Doom Patrol, Flex Mentallo och Filth har bisarra och förvrängda varianter på den genre som skapades när Stålmannen en gång blev till. Men Morrison förmår också skriva en rak, om än kanske lite väl vördnadsfull, version av Stålmannen själv. Också detta ett Frank Quitely-samarbete. Det finns en klarhet i själva serieberättandet här som man sällan ser.
9.Animal Man
Callahan har den här på förstaplatsen.
Vilket inte är så underligt då den kom att definiera den tidige Morrisons verk. Med metafiktionstema och sånt. Men förutom det femte numret om Gråben som Messias så tycker jag det dröjer innan serien når de där underliga stationerna. Stora delar av den trettiosexnumriga serien är väldigt lika andra amerikanska mainstreamseries från 90-talet.
10.New Adventures of Hitler
Ett tidigt arbete med mer konstserie-känsla. Bild av Steve Yeowell. Callahan har deras ännu tidigare samarbete Zenith(en serie som publicerats på svenska i Magnum.
Inlägg
4 kommentarer:
Har inte läst alla tio verken, utan mest hållit mig till de största allfartsvägarna. Men att första halvan av "Animal Man" är betydligt mer konventionell än de flesta seriefans brukar låtsas om stämmer nog.
Det lilla jag har hunnit läsa av Doom Patrol har iofs. varit mindblowing, mest hela tiden.
En vanlig, välvillig läsning av Animal Man är att det konventionella förstärker metafiktionstemat. Att "I can see you." blir effektivare här än det skulle bli i en serie som Doom Patrol.
Men det gör ändå att man måste genomlida äventyr med Vattumannens delfinpojksidekick.
När Doom Patrol är som bäst - som när Brödraskapet av Dada ger sej in i politiken- är den lysande.
Av det jag har läst skulle jag nog sätta Invisibles, The Filth, We3 och All-Star Superman i toppen, i den ordningen. De två första tack vare metafiktionen och de invecklade referenserna, de två senare för att de är enkla men fantastiska historier berättade på fantastiska sätt. Doom Patrol tycker jag var rätt trist efter de första albumen (men jag läste den sent, och hade förstås skyhöga förväntningar) och Flex Mentallo håller jag på och läser just för ögonblicket. Tyvärr har jag inte läst Marvel Boy, Animal Man eller Zenith än.
The Filth och We3 är ju högt på min lista med.
Jag tycker Invisibles referenser ibland blir lite barnsliga, lite förutsägbara.
Och All-Star Superman kräver av en att man tar Stålmannen på allvar. Men det är en skickligt gjord serie och nummer åtta är menat som högt betyg.
Morrison har en viss tendens att återkomma till samma teman. Vilket har sina fördelar och sina nackdelar. Doom Patrol-territoriet har han gått till så många gånger att boken lär förlora en hel del på om man läst senare verk först.
Skicka en kommentar