Hör du, säger Anna till mig på rasten när ett skott avlossas på andra sidan om den röda tegelmur som omger vår skolgård: Det där var min syster. Vi kan ingenting se. Vi väntar på fortsättningen. Och nu står han på tur, säger Anna. Vem då, frågar jag Anna. Han som är kär i henne. Men bara om han är modig. Ett andra skott avlossas. Vi vann, ropar Anna. Vem då, frågar jag. Han och min syster. Rånade de en bank? Nej, säger hon, det handlade om något helt annat. Om vad då, frågar jag Anna. Om kärlek, säger hon. Om allt gick bra är de döda nu båda två.
Den korta tyska romanen Ordbok utgår från ett barns perspektiv. Det är en vanlig utgångspunkt i böcker. Ett sätt att försöka skildra världen så den ser ny ut igen.
Och från början ser den i DDR födda Jenny Erpenbecks bok ut att vara en bra välskriven men ändå en sort som man sett förut, en bok av den varianten där världen ses med naiva (om än ofta grymma) ögon. Den icke-namngivna flickan i centret av boken får höra olika historier. Olika språk och ramsor. Men det är något försåtligt över boken som går förbi den gängse språkkritiken och slutet slår en så som det ofta säjs att slut slår en men som de så sällan gör.
Det finns ytterligare en kort roman (som i många länder getts ut tillsammans med denna) och en novellsamling på svenska. Jag har inte läst dem men det tänker jag göra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar