If I think I think of you

Mudhoney - If I think
Från Superfuzz Bigmuff
Det bästa bandet döpt efter en Russ Meyer-film.

I, i och Sri Sri

Boklesebloggens Lyrik på en söndag, har kommit till bokstaven I.

1. Apropå att hon sett Babel så är första frågon kring en diskussion de hade där om demokrati och poesin. Om diktens svaga ställning i Sverige gentemot dess starka ställning i en del diktaturer. Och nåt med ingenjrskonst.
Nu har jag inte sett programmet. Det finns flera skäl till poesins relativa svaga ställning i Sverige. Att poesi kan ha en större betydelse i länder med förtryck är nog sant. Vissa former av uttryck spelar större roll under vissa tider.
Men om landets alla poesiälskare, i ett försök att återupprätta lyrikens roll i vårt konungadöme, marscherade till Stockholm, tog makten och införde en hårdhänt diktatur så tror jag inte det direkt skulle leda till ökad diktläsning (nu tror jag inte att detta förfarande föreslogs i programmet - men jag kan ha fel).

2. Sen ska man presentera en dikt av en indisk poet.
I Babelfrågeställningen ingick som sagt också om Sverige är för mycket av ett ingenjörsland för att uppskatta poesi. Den frågeställningen är enbart felaktig. Indien är minst lika mycket ett ingenjörsland som Sverige och där har poesin en stark ställning.
Dikten "Jayaberi" av Sri Sri är från hans klassiska samling Mahaprasthanam. Skriven på telugu. Sri Sri blandade influenser från folkliga visor, telugiskt talspråk och västerländsk modernistisk poesi på ett sätt som till en stor del säjs gå förlorat i översättning till engelska (även i de fall han själv stod för dem.
Dikten på länken är en rätt ordagrann tolkning av pseudonymen Crazyfinger. Slutraderna:
"Those moments will arrive/when I alone/fill the whole earth/the sighs of my moaning cries/soaking the world in a rainstorm:/I too/will sprout/as the white petal/of the lotus of the universe:/I too /will swoon/as the string/of the lute of the universe:/I too/will rise up/as the flag/on the palace of the earth".

3.Och en dikt av en poet på I. Ur I-avsnittet av Inger Christensens alfabet kommer dessa rader:

marsbäckarna finns om bäckarna finns;
om syret i bäckarna finns, syret
särskilt; finns särskilt där alla cikadornas
i-ljud finns, särskilt där cikorians
himmel som blåelse upplöst i vatten

(övers. Sven Christer Swahn).

Blåa utomjordiska mordiska apor

I den Wednesday Comics som jag skrev om kort i gårdagens länksamling så hör Paul Popes Strange Adventures, ur vilken de två panelerna ovan är hämtade, till de som verkar intressantast.
Pope har sagt att användandet av det större formatet här har inspirerat honom i de projekt han arbetar med nu.
(Klicka på bilden för att göra den större).

Dennis Hopper 1936-2010

(öppningsscenen ur Wim Wenders Den amerikanske vännen från 1977)
När Dennis Hopper spelade Tom Ripley i Wim Wenders film så hade han länge haft svårt att få bra roller i USA efter att hans The Last Film levt upp till sitt namn.
I denna första scen ur filmen spelar han mot Nicholas Ray, en regissör och skådespelare som hölls högt av de europeiska filmmakarna (Wenders kom senare att göra en dokumentär om honom).
Den amerikanske vännen, en filmatisering av en av Patricia Highsmiths Tom Ripley-böcker innehåller en av Hoppers bästa skådespelarinsatser.
Det finns en hel del underliga filmer i Hoppers skådespelarfilmografi (Super Mario Bros, My science projekt). Men när han var som bäst var han riktigt bra (och han var också ofta rätt underhållande också i dåliga filmer).

for whatever we lose (like a you or a me)

Ny sida av As small as a world and as large as alone
ÄR UPPE, KLICKA HÄR

Åtta länkar en lördag

Neil Gaiman om Metamorpho
Mike Allred om Metamorpho
Mark Chiarello om Wednesday Comics
Tre intervjuer i USAToday om Neil Gaimans och Mike Allreds serie Metamorpho och serieantologin Wednesday Comics som nu kommit i samlad form. Wednesday Comics gavs först ut i samma format som de gamla amerikanska söndagsseriebilagorna. Och serieskaparna gavs därmed betydligt större seriesidor att fylla än de i den gängse serietidningen.
Gaimans och Allreds Metamorpho finns att läsa bredvid intervjuerna. (Efter att ha läst den skulle jag nog flyyta upp den något på min lista över Gaimans tio bästa serier.)
Det finns ytterligare en del serier som verkar intressanta i Wednesday Comics. Som Paul Popes bidrag och Karl Kerschls version av The Flash. Och några till. Tyvärr verkar merparten av serierna rätt menlösa och samlingen är pågrund av sitt större format rätt dyr.

Man stroke woman - To be a gay jury of gays?
Jag håller på och ser den andra säsongen av det engelska sketchprogrammet Manstrokewoman. Ovanstående sketch med Nick Frost är väl rätt typisk för serien. Som är rätt rolig - men inte på något sätt nödvändigt att se.

Artikel om M. I. A. i New York Times
Den här längre artikeln om M.I.A. har varit rätt omtalad. Mest framstår den väl som ytterligare ett led i den backlash mot det politiska innehållet i M.I.A.s musik som pågått ett tag.

Pictures of Dorian Gray - Images of Oscar Wilde
Sista delen av Kristian Williams serie inlägg om avbildningar av Oscar Wilde och hans verk, med länkar till de tidigare delarna.

Mark Twain kommer ut med ny självbiografisk trilogi
Mark Twain reser sej ur graven för att visa hur det ska skrivas.

Nobelalfabetet J

Lyran har kommit till J i nobelfapetet. Man ska berätta om en författare som fått priset och en som borde få det (med en motivering på den senare). På J då. Och på j måste jag tyvärr ta till förnamn.

John Steinbeck

John Steinbeck fick väl det dära priset främst för den dära romanen som Bruce Springsteen gjorde den dära skivan om. Och den är säkert bra. Men den Steinbeck som tillhör mina favoritförfattare är han som skrev de tre bittersweet humoristiska romanerna Riddarna kring Dannys bord (Tortilla Flat, 1935), Det stora kalaset (Cannery Row, 1945) och En underbar torsdag (Sweet Thursday, 1954).

De tre romanerna hör ihop. Men de två senare mer än den första. De har sinsimellan lite olika ton. Riddarna kring Dannys bord är mer melankolisk, medan En underbar torsdag ofta går över i satir. Dessa tre berättelserna om ett samhälle på stillahavskusten är roliga, sorgsna och underhållande.

Jayne Anne Phillips

Till skillnad från den dära andra amerikanska kvinnliga författaren som ibland nämns i nobelprissammanhang så är Jayne Anne Phillips författarskap lättöverskådligt. Du kan hålla alla hennes böcker i en hand. Om du har stora händer. Och om du hoppar över hennes första novellsamlingar. Vilket man brukar göra när man beskriver hennes ouvre. Phillips fick sitt genombrott med novellsamlingen Svarta biljetter. Hennes mest populära verk är fortfarande den del av den samlingen som utgörs av kortkorta noveller. Ensidingar som man ofta läser i de amerikanska skolorna. samlingen följdes av hennes första roman Maskindrömmar om en familj under flera decennier.
Det brukar heta att ingen någonsin kommer att skriva The Great American Novel och det är säkert sant, men med Maskindrömmar kom Phillips väldigt nära. Ändå är det främst hennes noveller som är de riktigt betydande. Man skulle önskat att fler författare plankat Phillips och färre Raymond Carver. Men hon är nog svårare att härma.

En viss kritisk backlash drabbade hennes följande böcker. Orättvist när det gäller novellsamlingen Ytterfil, men rätt rättvist för romanen Sommarlägret som, trots att den är bra, är lite konventionell.

2000 års MotherKind var bättre. Den senaste Lark & Termite har jag ännu inte läst (men det ska jag).

Motivering: för ett språkligt starkt (men inte svårt) författarskap som skildrar världen som sedd lite från sidan.

Bergtagen

Men allt det där är nu sedan länge försvunnet
så gott som allt vi hade samlat här nere har skingrats
och den kärna av vad vi haft som ännu ligger kvar
där på marken, en klump som av det rödaste guld,
är snart utspunnen till en
lång genomskinlig sträng
av halvt bortglömda stunder

allt som är är ändå bara svängningar, strängar och våg-
rörelser och vem bryr sej
Nu kan vi äntligen sluta att låtsas existera,
ta min hand så går vi ut i solskenet
och spricker och låter vinden blåsa bort
det som är kvar av vad som en gång var

Petter Malmberg

BIG FUCKING DRAGON

Lucius Shepard har skrivit en bunte berättelser om en drake vid namn Griaule. Draken är två kilometer lång och dess högsta punkt är tvåhundrefemtio meter hög. Draken är orörlig efter en trolldom men utövar ändå ett inflytande över invånarna i dalen där han slumrar.

En konstnär kommer till dalen och föreslår att man för att döda draken ska måla den. "Jag tror inte Griaule kan inse faran i en så subtil process som konst" (övers. Sam J. Lundwall). Planen är att giften från färgen efter hand slutligen ska ha ihjäl draken. För att inte Griaule ska fatta misstankar så måste målningen göras som ett riktigt konstverk. Det är det största konstprojektet någonsin i den värld anno 1853 där berättelsen tar sin början.

Shepards noveller och kortromaner om draken Griaule tillhör det allra bästa inom modern fantasy. Men nästan bättre än berättelserna själva är historien om hur Shepard kommer på idén till sviten.

Anekdoten varierar lite i olika intervjuer. Men i alla berättar Shepard att han alltid hatat drakhistorier och hela den highfantasy-genrer dit de hör. Som en övning medan han går en skrivarkursförsöker han ändå (eller just därför) skapa en drake han kan respektera. Han skriver ner tre ord i sin anteckningsbok: "Big Fucking Dragon" och en stund därefter "Kill him with paint".

Bra litteratur föds oftare ur ett hat mot medelmåttiga böcker än ur en kärlek till bra.

I novellen "Drakmålaren" (i Jules Verne Magasinet 419) framgår det att den unge konstnärens plan att måla draken börjar som ett skämt. En plan att lura dalens innevånare på pengar som han samman med några andra konstnärer kommer fram till över några öl. Ingen av hans dryckeskamrater tar det hela på allvar.

Men konstnären blir kvar i dalen och leder projektet. Som blir ett av den tidens mest omtalade och märkliga konstverk.

Shepards har skrivit flera längre noveller kring sin "Big Fucking Dragon". En kortroman kom tidigare i år och en roman lär vara planerad.

Veckans dikt

Fabriksruiner

En morgon
Kunde inte skyttelns ande återvända
(Japan hade fångat den
I en rekonstruerad vävstol
Knyckt från leende dårar i Todmorden).

Tyget ruttnade, trots vården.
De stora surrande klostren blev gravar.

Och barnen
Av sten och vatten och en dragig frånvaro
Av allting annat
Som gick på jakt efter kvarlevor

Slog sönder allt som kunde slås sönder
Det som inte kunde slås sönder brände de
Det som inte brann

Bröt de loss och störtade nerför sluttningarna.

Sedan försvann de hemåt utan mål
Som de första
Hemlösa norrmännen.

Ted Hughes
1979
övers. Roy Isaksson
originalet finns i diktsamlingen Remains of Elmet
tolkningen i urvalsvolymen Den mörka floden

Sommaren är redo när du är det

Sommaren kommer och med den ett behov av att spela Last Splash med The Breeders. Albumet kom 1993 och har sedan dess varit sommarens officiella soundtrack (med FN-beslut)
Här "Saints", som kanske inte är bäst på albumet men på alla andra sätt:



I like all the different people
I like sticky everywhere
Look around, you bet I'll be there

Hå, hå, hå

Boklesebloggen har kommit till bokstaven H i sitt lyrikalfabet (parentesen i första frågan är min):

1. Haiku är en kort japansk dikt, med stränga formkrav. Den ska ha 17 rytmiska stavelser, fördelade på 3 linjer: 5 i första, 7 i andra och 5 i tredje. Haiku-genren har inspirerat modern europeisk og amerikansk poesi, som Ezra Pound och beat-poeterna.
(Då stavelser fungerar helt annorlunda i den japanska poesin så är den gängse västerländska haikun egentligen en egen genre. Som förslagsvis kan benämnas feiku.)
Presentera en haiku eller en haiku-inspirerad dikt.

Haiku

First: five syllables
Second: seven syllables
Third: five syllables

Ron Padgett

2.Den historiskt-biografiska metoden tolkar texter nära författaren och författarbiografin. Modern litteraturteori har ofta varit kritisk till detta sätt att tolka litteratur, men samtidigt pågår det fortfarande diskussioner om man kan lösgöra texten helt från dess författare eller ej. Hur ställer du dej till detta?

Å ena sidan gör det knappast så mycket för vår förståelse av Shakespeares pjäser att vi inte vet så mycket om hans liv. Men om man fortsätter med Shakespeare som exempel så brukade man förr försöka tillskriva hans pjäser till folk ur högre samhällsklasser.
Skiljer man helt mellan författare och text försvinner också klassaspekten i läsningen. Den historiska aspekten, alltså att Shakespeares pjäser skrevs när de skrev är det väl få som helt vill frångå.
Och det har gjorts bra biografiska läsningar av böcker, bland annat hela den textkritiska traditionen. Är en tolkning intressant så bör den inte avfärdas för att den är biografisk.

Själv är jag inte så intresserad av just biografiska läsningar och bryr mej inte så mycket om författarnas ständigt lika tråkiga liv. Men på ett plan spelar det en stor roll i min läsning vem som är författaren och det är i det att andra böcker av samma författare påverkar min läsning.

3. Presentera en dikt av en författare på H.
En poet där biografin är svår att särskilja från läsningen av hans dikter är Ho Chi Minh. Nedanstående dikt är från Dagbok från fängelset

Eftermiddag

Klockan två. Cellen är öppen. De vädrar.
Man ser en bit av himlen. Vi tittar alla uppåt.
Jag vet att också ni längtar efter den fria himlen.
Men anar ni varför jag är tankfull?

Ho Chi Minh
(övers. Jan Kunicki)

5 bra argentinska böcker

Apropå att det är Argentinas nationaldag.

Adolfo Bioy Casares - Morels uppfinning
I denna korta roman kommer en förrymd fånge till en ö där han, från början på avstånd, betraktar ett sällskap och derasintriger. Med tiden blir han mer oförsiktig när han iakttar dem. Men de verkar inte lägga märke till honom. En perfekt spänningsroman.

Jorge Luis Borges - Fiktioner
Dessa ficciones är grunden till den borgeska berömmelsen. Korta märkliga fantastiska berättelser om städer som styrs av ett lotterisällskap, en påhittad värld som tar över vår egen och ett bibliotek där alla möjliga böcker finns.
Fiktioner gavs ut i Bonniers pocketklassikerserie för ett par år sen. Tidigare fanns visserligen alla novellerna däri på svenska men utspridda.

Julio Cortazar - Hoppa Hage
Cortazars tegelsten hoppar i tiden. Men har också utmarkerat kapitlena i kronologisk ordning. På lite samma sätt som den japanska tecknade TV-serien The Melancholy of Haruhi Suzumiya.

Ernesto Sabato - Om hjältar och gravar
Det är ett bra tag sen jag läste den här. Men som 17-åring tyckte jag det var en av de bästa böcker jag läst. Och redan som 17-åring hade jag oklanderlig smak.

Juan José Saer - Undersökningen
Det här är en sån där modernistisk deckare som undergräver deckargenren, typ. Vilket i vanliga fall är den enda sortens böcker jag skyr mer än deckare. Men den här är bra.

Vad är svart, rött och blått? - tematrio

Lyrans tematrio handlar idag om böcker med en färg i titeln.

The league of extraordinary gentlemen Black Dossier av Alan Moore och Kevin O'Neill
Det är en otymplig titel det där.
Jag står fast vid de reservationer jag har i inlägget som länken ovan leder till. Men vid omläsning fungerar albumet lite bättre. Då man kan hoppa över de svagare delarna. Och enbart läsa om de bättre. Som den tijuanabibel(8-sidiga oanständiga serietidningar som var populära på tjugotalet)version av 1984 vars första sida pryder detta inlägg. Tyvärr förlägger jag hela tiden 3D-glasögonen.

Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle
Denna norska klassiker kan man emellertid läsa utan 3D-glasögon. Fast man skulle kunna tänka sej en filmversion i 3D. Som en drive-in-feature.

En blå bok I av August Strindberg
En samling texter om allt möjligt. Språk, fågelskådning, kemi och inte minst om umgänget mellan människor. Mycket av de vetenskapliga spekulationer Strindgerg här har är kanske inte helt korrekta. Men många av styckena har en stark kraft och de blå böckerna hör till hans mest underhållande skrifter.

Nej, men jag har sett filmen - de 10 bästa filmatiseringarna av böcker som jag inte läst

Att se filmen istället för boken är en handling som det är populärt att se ned på. Men också de mest intellektuella av oss ser en stor mängd filmer baserade på noveller och romaner som vi knappt hört talas om. Här är tio utmärkta filmer som jag vet med mej bygger på böcker som jag inte läst. I bokstavsordning efter filmtitel och med upplysande kommentarer:

Bande á part
Film av Jean-Luc Godard från 1964. Det är den där de springer genom louvren. Vilket de knappast gör i den kriminalroman som den bygger på. Då Fool's gold av Dolores Hitchens utspelar sej i amerikatt. En Crime Club Selection-bok. Snäppet över kiosklitteratur. Gavs i Frankrike ut i spänningsserien Sèrie Noir. Flera böcker i den serien fick se sej bli Den Nya Franska Vågen Filmer.

Gudfadern
Francis Ford Coppola lär ha avskytt den bästsäljande Mario Puzo-roman som filmer bygger på.

Hellraiser
Jag har inte läst särskilt mycket Clive Barker. Trots att jag länge tänkt göra så. Den novell denna klassiska, av Barker själv skrivna och regisserade, skräckfilm bygger på är en av dem som står på min mentala att-läsa-lista. We have such sights to show you.

Innocence

Lucille Hadzihalilovics film bygger på en kortroman av Franz Wedekind. Det är samma som Dario Argentos Suspiria löst är baserad på. Två ytterligare filmer utgår från Wedekind-texten. Vilket gör att den med god råge har tagit den eftertraktade titeln Den mest filmade obskyra tyska symbolistkortromanen.

Kes-Falken
Ken Loachs storverk kom nyligen på svensk DVD. Romanen den bygger på, A kestrel for a knave av Barry Hines (som också skrev manus till filmen), har inte riktigt samma klassikerstatus som filmversionen. Men har ett gott rykte.

Little Big Man
Arthur Penns vilda västern-film med en 103-årig Dustin Hoffman (de ägnade timmars av make-uparbete åt att få honom att se så ung ut) bygger på romanen med samma namn av Thomas Berger. Berger skrev också långt senare en uppföljare. Ännu, så vitt jag vet, ofilmad. Bland hans andra mer kända verk finns en roman om Kung Arthur.

Picnic at hanging rocks
Peter Weirs drömlika film bygger på Joan Lindsays roman Utflykt i det okända.

Tjuren från bronx
Att en av Scorseses bästa filmer bygger på en boxares memoarer kan kanske förvåna en.

Vil du se min smukke navle?
Den danska ungdomsfilmsvågen på 70- och första halvan av 80-talet bestod av filmer som ofta byggde på ungdomsböcker. Till skillnad från ungdomsfilmerna så verkar böckerna i kvalité och stuk inte ha varit särskilt annorlunda sina svenska motsvarigheter från samma tid. Søren Kragh-Jacobsens film byggde på en roman av Hans Hansen som också skrev manuset.Zappa
Bygger på en roman av Bjarne Reuter. Som också skrev manus. Reuter skrev manus till alla Augusts filmer fram till och med Pelle Erövraren. Med tanke på hur dåliga Augusts filmer varit post-Pelle så får man anta att Reuter var en viktig del av de tidigare filmerna.

Det finns säkert en stor mängd minst lika bra filmer där jag inte ens är medveten om att de bygger på böcker.

Citerat från veckans läsning

"Av nyfikenhet tittade jag in i rännan under hotellet och fick syn på en övernaturlig varelse. Diskret vände jag mig bort och backade ut eftersom jag genast såg att varelsen, något slags sandfärgat troll, satt där med sin pannlampa och sina grillvantar och grät utan bot."
ur "Ensamhet" av Ulf Eriksson, i Det försvunna rummet

"in his more surreal moments, Herovitz feels that the West Side of the city itself has become an alien planet, populated by archetypes or artifacts speaking languages he does not know with gestures which can only terrify[...]he pushes off these moments as neurasthenia. Once he had looked it up in a medical dictionary. It was a great word. It gave dignity to his situation."
ur Herovit's world av Barry N. Malzberg

THE GIRLS IN THE POOLROOM

The girls in the poolroom
Were out on their own limbs.

How could I help
But make men of them?

There was Emily
Who was lovely and tall and slim.

I used to meet her in the pub
And sometimes she came home.

She raved about Albert Camus
And the twenty-third psalm.

I asked her once, 'Are you asleep?'
She said, 'I am. I am.'

Paul Muldoon
i Mules (1977)

Åtta länkar en lördag

Reklamfilm för Nekronomicon
"Well, it's like the Bible. But different."

Kristian Williams om de många porträtten av Dorian Gray
Senaste delen i en serie inlägg om hur olika konstnärer har avbildat Dorian Gray och hans tavla från Oscar Wildes roman. Williams har hittills tagit upp bokomslag, illustrationer, tecknade serier och illustrationer till Oscar Wildes Salomé.

Ursula K. LeGuin om Carol Emshwiller
"Why this book isn't a feminist classic I don't know. Maybe it is. Maybe that's why people haven't heard about it"
Meningen ovan är om Carmen Dog som jag skrev om igår. Artikeln handlar egentligen om den senare romanen Ledoyt. Men LeGuin gör en snabb översikt över hela Emshwillers författarskap och stannar bland annat upp vid Carmen Dog. Med en fotnot om när hon undervisade om romanen. Om någon av mina läsare av någon anledning skulle värdera LeGuins rekommendation högre än min så håller hon som framgår Carmen Dog mycket högt.
(LeGuin är förtjust i Emshwillers sätt att sluta sina romaner och tar upp slutet på Carmen Dog. Men även om Carmen Dog inte är utan spänningsmoment så är det något av en pikaresk. LeGuin kallar den en feministisk Candide och att berätta slutet på boken tar kanske inte ifrån mer än att avslöja slutet på Voltaires roman skulle förstöra den. Men spoilervarning ändå.)

Sean T. Collins om Metropolis
Om den nya återställda väldigt väldigt långa versionen av Friz Lang-filmen.

The Swedish Robot Invasion
The Factual Opinion om Du Levande av Roy Andersson och om Terminator: Salvation.

As small as a world and as large as alone, del 53

Lång väg tillbaka. En arbetsblogg av Mats Källblad
Nystartad blogg om arbetet på Källblads kommande seriealbum.

Simon säger om Mats Källblad
Simon säger har bloggat om större delen av Källblads produktion.

Hund-Carmen

Huvudpersonen i Carol Emshwillers roman Carmen Dog drömmer om att en dag ha huvudrollen i Carmen. Att vår hjältinna lystrar till namnet Pooch och råkar vara en hund utgör inte nödvändigtvis ett oöverstigligt hinder för denna ambition då hon håller på att förvandlas till människa.

Detta är inget unikt för just henne. Över hela världen förvandlas diverse djur till kvinnor, medan kvinnor blir till djur Männen och handjuren är inte drabbade.

Jag hade inte direkt låga förväntningar när jag började läsa romanen. Det lilla jag har läst av Emshwiller har jag tyckt om och Carmen Dog brukar anses som ett av hennes bättre verk. Men i och med premissen så trodde jag mej nog veta ungefär vad denna feministiska fantastik anno 1988 hade att bjuda på.

Och de teman man skulle förvänta sej om gender och transformationer och sånt finns förvisso här. Men boken innehåller också så mycket mer. Varje stycke i den korta romanen är laddat med kraft och mening. Och hur förhållandena mellan djur/människa och man/kvinna felläses här är mångtydigt.

Pooch, som är en charmerande hjältinna (en intressant variant på den naive gode hjälten i den satiriska traditionen), flyr från det hem där hon hållits som husdjur då kvinnan i huset, numera på väg att förvandlas till en sköldpadda, har bitit sitt barn i nacken och Pooch är rädd för att få skulden. Hon tar barnet med sej. Ute i en värld i snabb förvandling upplever hon diverse äventyr hela tiden författande haikuar i huvudet.

Carmen Dog gavs ut i förlaget Women's Press science fiction-serie. Och man hittar ofta Emshwiller i sf-antologier. Men sättet som metamorfoserna i romanen bara sker påminner mer om hur Franz Kafka handskas med Gregor Samsas förvandling till en stor skalbagge i Förvandlingen. Och Carmen Dog skulle trots sin fantastiska premiss nog utan svårighet kunna passera som "riktig" litteratur - mer satir (om än för mångbottnad för att bekvämt kunna passa in under den kategorin heller) än fantasy eller sf. Senare utgåvor verkar också ha tonat ned genreaspekten.

Sen kan bokens tema med till människor transformerade djur få en att tänka på klassiker inom sf-genren som H. G. Wells Doktor Moreaus ö (och en mad scientist finns, som romanens enda egentliga sf-markör, med i handlingen). Och kvinnan som husdjur dyker också upp här och var inom science fiction och skräck (också Wells, bland annat Tidsmaskinen).
Så även om man inte bör skrämmas bort av termen science fiction på pärmen så kan boken samtidigt rekommenderas till de som gillar fantastisk litteratur som den skriven av James Tiptree jr. eller Octavia Butler.

Över huvud taget så rekommenderar jag Carmen Dog. Den är rolig, spännande och uppfriskande. Det är en kort men tät roman. Emshwillers språk här är på samma gång lätt omständligt och i största möjliga mån fyllt med mening. Detta ger prosan en speciell sorts kraft eller kanske lyster.

Mumin i många skepnader

En ny muminfilm, Mumintrollet och kometjakten har haft premiär i Cannes. Enligt Erik Helmersons recension ska den vara trogen förlagan och verkar mer likna de gamla tjeckiska snygga dockfilmerna än de senare japanska filmerna där mumintrollen är olikfärgade, som om de vore snorkar.

De olika färgerna tas upp i en intervju med Tove Janssons brorsdotter i DN där det nämns att de godkänts av Tove Jansson vid en tidigare animering. Det borde vara den som nämns i en artikel om filmen i Hufvudstadsbladet som en tidigare japansk version som Tove Jansson ogillat.

Mumintrollen finns i en mängd olika former. Dagsstrippserien, som börjat ges ut i samlat format både på engelska och på svenska, var länge utomlands minst lika populär som prosaböckerna. Det har funnits serietidningar och godis och flera film- och TV-versioner. Samt, som jag skrivit om tidigare, dockhus.

Just de japanska 90-talsfilmerna brukar ogillas av de lite mer puritanska muminfansen. Och det jag sett av dem har inte direkt varit särskilt bra. Men Tove Jansson själv åkte till Japan för att konsultera på serien. Och dessa tecknade japanska filmer är populära i många länder.

I novellen "Beyond the river" av Joel Lane så besöker en journalist en barnboksförfattare. Författaren har skrivit en serie böcker om The Forest of Scriffle. I slutet av intervjun tar författaren med journalisten till denna magiska skog. Som visar sej vara en riktig plats som man kan hitta om man vet vad man ska leta. Det är emellertid något fel med skogen. Träden har ännu inte lövats och djuren där är sjuka och blinda.

I intervjun har de pratat om hur förlaget försöker tjäna pengar på hennes böcker. Och ska ge ut en ny moderniserad version av dem. Författaren bränner ner den magiska skogen.

Det är en på alla sätt usel novell. Med en rätt korkad gängse romantisering av författandet och hyllande av fantasin. Som i praktiken innebär ett nedvärderande av fabuleringskonsten. Vad som är lite intressant med novellen är att den är uttalat inspirerad av Tove Jansson och hennes muminböcker.

Lanes författares motstånd mot det onda förlaget har inte så mycket gemensamt med Tove Janssons inställning till de här sakerna.

Det är möjligt den nya filmen är bra, det är möjligt den är dålig. Men invånarna i mumindalen kommer inte att bli syfilitiskt blinda i vilket fall.

Boken filmer bygger på är i vilket fall bra. Som man kan se av att den platsade på min lista över 10 bra berättelser där världen går under.

ZAZIE

Queneau avslöjar lika mycket om sätten att leva och reagera i slarviga hem, på enklare barer och smalare gator som några tunga, dubbeldäckande samhällsromaner och är samtidigt ojämförligt mycket roligare, mångbottnad, med alla falluckor i ordning. - Artur Lundkvist

Louis Malles film Zazie - flickan som gör vad som faller henne in från 1960 har kommit på svensk DVD. Gjord strax innan den franska filmens nya våg så var den en favorit bland de regissörer som ingick i den. Affischen till filmen finns i bakgrunden i en scen i Jean-Luc Godards Une femme est une femme.

Det är en rolig film full av slapstick och lek med filmspråket.

Också den roman som filmen bygger på är bra. Zazie av Raymond Queneau kom ut året innan Malle gjorde sin version. Den blev en stor succé bland annat därför att den använde sej av talspråk.
Romanen, liksom filmen, handlar om en odräglig ung flicka som hälsar på sin morbror i Paris. Den ständigt svärande Zazie är enbart intresserad av att åka i Metron. Den är tyvärr stängd pågrund av strejk. I stället ställer hon till oreda vart hon än går. Det är en av de roligaste böcker som skrivits.

Boken gavs ut på svenska i den av Artur Lundkvist redigerad bokserien Tellus. Som gav ut den tidens mest intressanta romaner. Boken har också ett bra förord av Lundkvist. Aspekten med talspråket går naturligtvis lite förlorat i den svenska översättningen. Och översatt talspråk kan dessutom inte undvika att åldras. Så en nyöversättning vore på sin plats. Men annars flyter Evert Lundströms översättning rätt bra.
Och om man får anta att mycket av Queneaus lek med ord går förlorat (för den som kan franska så lyder romanens första ord i original "Doukipudonktan!!!" vilket i den svenska versionen översätts med "Vemedesomstinkerså". Som exempel) så finns det så mycket annat i boken. Queneau leker inte bara med ord utan också med fraser, vilket klarar sej bättre och handlingen är fängslande och flyfotat absurd. Romanen är också översatt en stor och underhållande upplevelse (den danska bloggen Nilles litteratur skriver om den franska originalversionen här).

Malle stod i sin filmatisering inför vissa liknande problem som den som skulle översätta boken (och en filmatisering är också en slags tolkning även om den har rätten och skyldigheten att vara friare än en prosaöversättning). Dialogen utsagd blir inte fullt lika chockartat ny som romanen måste ha varit för 1959 års franska läsare.
Malle löser det genom att ersätta Queneaus lek med ord med en lek med den filmiska bilden. Scener klipps ihop på ett vansinnigt sätt. I en scen äter Zazie ostron och hittar i varje ostron en pärla som hon glatt kastar väck. Jaktscener skildras som de gjorde i gamla stumfilmskomedier.

Skillnaden mellan de två Zazierna kan man se i mitt tidigare inlägg Zazie - två stilövningar. Där det dels finns ett klipp från filmen och under det den passage som filmscenen är byggd på.

Bägge versionerna är lysande. Så hyr eller köp filmen och låna boken på biblioteket.

Philippe Bertrand 1949-2010

Klicka för att göra bilden större.
Den franske serietecknaren Philippe Bertrand dog i söndags efter en längre tids sjukdom. I Sverige är han mest känd för den erotiska serien Linda tycker om konst. Men han tecknade serier inom flera genrer. Bilden ovan är omslaget till ett av hans senare verk.

Robin Hood i Svärdet i stenen

Merlyn tog av sig den sjömansmössa som just hade dykt upp och höll ut den i luften till allmän inspektion.
"Det här är en anakronism" sa han strängt, "Det är vad det är en gräslig anakronism".

T. H. Whites roman Svärdet i stenen handlar om den unge Kung Arthur. Innan han blir kung. Han kallas Kart i boken. Den kom ut första gången 1938 och är första delen i en romansvit på fyra (eller fem om man räknar den ofullbordade postumt utgivna Book of Merlyn) böcker på engelska med samlingstiteln Once and future king (den finns utgiven också på en svenska i en volym, men har här fått samma namn efter den första romanen - som också.

Whites roman utspelar sej på 1400-talet. Men på ett annorlunda 1400-tal än historieböckerna berättar om. Boken är fylld av fullt medvetna och ofta utpekade anakronismer. Därför är det inte så förvånande när i ett av kapitlena Robin Hood, hans fru och hans muntra män dyker upp i ett kapitel.

Merlyn har börjat utbilda den unge Kart. Bland annat genom att låta honom förvandlas till olika djur (flera av dessa finns med i Disneys filmatisering av boken, där lär dock inte djuren citera Shakespeare i lika hög grad). Kart vill att också hans fosterbror Kay ska få vara med på de magiska utflykterna. Och Merlyn skickar ut de i en närliggande skog där Kay ska hitta sitt äventyr. I skogen stöter de på Lille John.

Robin Hood är här en saxisk rebell som rest sej mot den normandiske Uther Pendragons erövring av riket. Motsättningen mellan saxer och normander är en viktig del av Robin Hood-berättelserna. Och då denna också spelar en roll senare i Whites romansvit så är den här en brygga mellan de två sägnerna.

Här introduceras också i romanen Morgan le Fay som har tagit några av Robin Hoods män till fånga. De diskuterar vem eller vad hon egentligen är och räknar upp flera teorier. Kung Arthur-historierna kommer från flera olika ställen. Och Morgan le Fay är en karaktär som skiljer sej lite i olika historier. Detta är för att hon egentligen kommer från andra berättelser. Så när White understryker hennes skiftande väsen så visar han på att inkorporerandet av Robin Hood i Kung Arthur-myten har föregångare. Och ger därmed denna felläsning legitimitet.

Det finns olika lager av berättelser som bildar grunden för Arthurlegenden. Liksom flera andra av våra sagor och berättelser har äldre annorlunda versioner. Dessa kan ibland vara oss rätt främmande.

Överflöd av mat är ett vanligt motiv i gamla sagor. Ett drag som ofta nedtonats i nedskrivningar och omtolkningar. Den äldsta varianten av Askungesagan slutar inte med att hon får sin prins utan att hon får sej ett rejält skrovmål.

Det slott där Morgan le Fays fångar hålls är ett matpalats av smör och ost omgivet av en sjö av mjölk. Väggarna hålls upp av pelare av "härligt" fläsk. Magin som har gjort denna byggnad säjs vara av "De allra äldsta" och är menad att locka inkräktare. Kart och Kay blir förståeligt nog snarare äcklade. "De tog sig över den kladdiga vindbryggan - bredd i smör som det satt kohår i - och sjönk till fotknölarna i sörjan" (övers. Jadwiga P. Westrup).

Kapitlet med Robin Hood i Svärdet i stenen är ett bra exempel på hur White friskt och roande blandar olika varianter av Arthurlegenden och liknande berättelser. Då det är Kays äventyr skiljer det sej lite från de övriga kapitlen då Kay skiljer sej från Kart. Det är mer av en pojkberättelse. Vilket inte hindrar att Marian egentligen spelar en större roll i det än Robin Hood.

Folque

När Norge kommer på tal tänker de flesta kanske inte på litteratur utan snarare på folkrock från 70-talet.
Det klassiska främsta folkrockbandet under decenniet hette Folque. Gruppen var främst inspirerad av Steeleye Span. Något som märktes på deras självbetitlade debutalbum där två av låtarna var Steeleye Span-nummer översatta till norska.
Men första albumet har ändå ett eget sound.

De gjorde tre album under sjuttiotalet. Sen byttes så pass många medlemmar ut (två gick med i det svenska Folk & Rackare) att det band som blev kvar under namnet Folque får säjas vara en annan grupp. Den gjorde i och för sej en del bra. Men de klassiska albumen är de tre första: Folque, Kjempene på Dovrefjell och Vardøger. De finns återutgivna på CD.

"Den gode grønne skogen" är från 1975 års Kjempene på Dovrefjell:

Det är en variant av Child Ballad 43, The Broomfield Hills. Också denna har en Steeleye Span-koppling. Då Tim Hart & Maddy Prior (som senare kom att utgöra basen i Steeleye) spelade in en variant som heter "Wager, wager".
I deras variant använder flickan trolldom för att bibehålla sin jungfrudom. I den norska varianten super hon ner honom istället.

Tre bra norska böcker

Norges nationaldag påverkar också Lyrans tematrio denna vecka. Om tre norska:

Nordahl Grieg - Artiklar ur Veien frem
Den norske författaren Nordahl Griegs tidskrift började utkomma 1936. Denna samling (en svensk utgåva från 78 av ett norskt urval från 47, det finns andra urval av Griegs artiklar på svenska) innehåller bland annat utdrag ur hans brevväxling med Aldous Huxley, kritik och inte minst politiska anti-fascistiska artiklar. Vissa av dessa kan kanske ha lite väl mycket av yay Stalin! över sej. Men det är överlag en stark samling artiklar av historiskt stort intresse.

Espen Haavardsholm - Munnarna
Haavardsholm tillhör de intressantaste av de norska nu levande författarna. Vilket märks redan i denna hans första roman från 1968. På många sätt är det en typisk modernistisk roman från sin tid, liksom hans senare politiska period var typisk på sitt sätt. Men typisk är ingen nedsättande term och Munnarna är fortfarande mer fängslande än de flesta av de många liknande romaner som skrivits sen dess.

Tarjei Vesaas - Fåglarna
Det är ett tag sen jag läste den här nu och jag kan inte säja att jag kommer ihåg så mycket av handlingen. Men jag minns känslan, stämningen och språket. De bästa böckerna minns man långt efter att man glömt dem.

Ett år av nationaldagslistor

Det är som nog bekant Norges nationaldag i dag. Förra året sammanställde jag en lista med tio bra norska romaner för att uppmärksamma dagen.

Och när Danmarks nationaldag kom gjorde jag en lista med tio bra danska romaner. Enligt inlägget för att jag då jag gjort en med norska var "nödd och tvungen att göra en med danska på deras Grundlagsdag. Så danskarna inte stämmer mej." Men troligtvis för att jag hade dåligt med bloggidéer just den dagen.

I vilket fall kom jag att fortsätta med en svensk och en isländsk lista. För att när den fjärde juli kom utöka temat utanför norden och göra en med romaner från U. S. A..

Efter Frankrike vart jag tvungen att googla nationaldagar för att hitta när det var dags för en ny lista. Och romaner blev till böcker.
En del små och konstiga länder som Holland och Australien fick bara fem böcker på vardera sina listor. Cirka 200 böcker från lite mer än tjugo länder (och en kontinent) har ändå rekommenderats på dessa nationaldagslistor med mer eller mindre fyndiga motiveringar.

Om man tänker sej en Butter tar ordets idealiske läsare som införskaffar och läser allt som jag har rekommenderar så måste denne idealläsare suckande yttra ett voj-voj och dystert skaka på huvudet varje gång en sådan här lista dyker upp här.

Och nationaldagslistorna var väl främsta anledningen till att Vixxtoria påstod att jag ägnade mej åt att "vecka ut och vecka in göra listor på (förment?) läsvärda böcker av författare som jag aldrig ens hört förnamnet på".

Jag måste erkänna att jag tyckt det varit ganska kul att göra dessa listor även om man kan ifrågasätta poängen med dem. Då jag inte började utöka listorna utanför skandinavien förrän i mitten av juli är det ett par månaders nationaldagar kvar att uppmärksamma. Men nationaldagslistornas dagar här är räknade.

Senare idag, eller kanske ikväll, kommer jag ändå att ha ett inlägg med Norge-anknytning dagen till ära.

På G

Boklesebloggen har kommit till bokstaven G i sin lyrikpåensöndag-utmaning. Tre frågor kring bokstaven.

1.Den tyske filosofen Hans Ulrich Gumbrecht gav år 2004 ut boken (med den otyska titeln) The Production of Prescence - what Meaning Cannot Convey. Här framför han en kritik av det västliga humanistiska tänkandets ensidiga fokus på uttydandet av mening, och tolkning i konsten. Han efterlyser ett större fokus på den kroppsligas närvaron, det i konstverket som vänder sej till sinnena. Poesin er en kunstform, där närvaron är viktig.
Presentera en dikt där det kroppsliga (alltså det som riktar sej til sinnena) är tydlig.

Jag vet inte om jag direkt kommer på nån dikt av det här slaget, eller tycker att teorin låter så där väldigt intressant. Tolkningar som måste utesluta skikt ur konstverk för att framhäva andra blir lite problematiska. Men jag drar till med Efter vårens störtskurar av Thomas Boberg.

2. Ge exempel på "ei vellukka gjendikting av eit dikt". Alltså tolkning. Gjendikting är annars ett snyggt ord. Som om dikten går igen genom andra språk.

Då jag är inne i en Paul Muldoon-period (jag införskaffade nyligen hans Poems 1968-1998) så väljer jag Lasse Söderbergs tolkning av "The Lass of Aughrim":

IRLÄNDSK FOLKSÅNG

Vid en biflod till Amazonfloden
träder en indianpojke
ut ur djungeln
och börjar spela på flöjt.

Döm om min förtjusning
när vi stänger av utomhusmotorn
och jag känner igen tonerna
av The Lass of Aughrim.

"Han hoppas", förklarar Jesús,
"att kunna locka upp
fisk ur vattnet

med hjälp av vad som var skenbenet
på en präst
från en längesen övergiven missionsstation."

(översättningen finns i Att möta britterna, ett urval av Muldoons poesi).

Att lägga märke till är att Söderberg byter ut originalets titel och förklarar på så sätt dess innebörd utan att behöva använda sej av noter. Första strofen går på engelska "On a tributary of the Amazon/an Indian boy/steps out of the forest/and strikes up on a flute."

3. En dikt av en författare på G. "Saker" av Eugène Guillevic är säkert också bra tolkad av Lars Gustafsson. Men här har jag ingen möjlighet att jämföra med det franska originalet:

Saker

Skåpet var av ek.
Och det var inte öppet.

Kanske skulle det ha fallit döda ur det.
Kanske skulle det ha fallit bröd.

Många döda.
Mycket bröd.

*

Begagnade fajanstallrikar
där det vita ger sig iväg.
Ni kom nya
till oss.

Vi har lärt oss mycket
under denna tid.

Eugène Guillevic
1942
(övers. Lars Gustafsson, i Guillevic-urvalet Bröd och stenar)

Citerat från veckans läsning

"I varje handling finns i själva verket inbegripet någonting oemotståndligt löjligt."
ur "Besk brygd" i Flickan som blev en växt. PROSA 1938-1949 av Mirjam Tuominen.

"Everyone knows that these Americans were once the most skilled creators of consciousness-altering substances the world have ever seen."
ur "Seven american nights" i The island of doctor Death and other stories and other stories av Gene Wolfe.

"'Vill du hålla i en författare? De är ganska tunga!" Hon drar fram en slaktarkniv ur ett ställ på en marmorbänk med bisarra guldornamenten i kanten. 'Deras anatomi är ganska egendomlig.'"
ur "Resa" i Det försvunna rummet av Ulf Eriksson.

Nytt väder och en ny världsordning

Lyran har denna vecka kommit till N i Nobelalfabetet.

Den mest givne pristagaren på N, Pablo Neruda, har jag redan använt. Men man kan skriva också om enskilda verk på N. Så:

"Den nya världsordningen" ("New World Order") av Harold Pinter
Den här korta pjäsen (ca: 10 minuter lång) skrev Pinter 1991. Den tillhör den mer uttalat politiska delen av hans författarskap. I pjäsen sitter en man med förbundna ögon på en stol medan två män står och samtaar bredvid honom. "Han har ingen som helst aning om vad vi tänker göra med honom" (övers. Å. Englund & Ö. Rudal), säjer den ene till den ande.

Även om scenen är som utskuren ur sitt sammanhang så står det ändå, jämfört med den tidige Pinter, relativt klart exakt hur maktrelationerna i denna enaktare ser ut. Man kan jämföra med de två männen som dyker upp i pjäsen "Födelsedagsfesten". Som har en liknande hotfull utstrålning men där hotets karaktär förblir vag.

Och Pinters sena pjäser får ibland kritik för att sakna den unge Pinters mångtydighet. Det politiska budskapet, närmast att tortyr är obehagligt är kanske inte vid första anblick så där väldigt mer djupsinnigt än till exempel TV-serien 24s motsatta ställningstagande.

Men den korta sketchen har en intensitet som gör att dess verkan blir stark. På svenska finns den i Tolv gånger Harold Pinter. "Och vi är inte ens färdiga med honom. Vi har inte börjat".

New Weather av Paul Muldoon
Denna Muldoons debutdiktsamling kom 1973 när han var 22 år gammal. Jag har nyligen läst den. Det är en stark debut. Kanske lite spretigare än Muldoons senare. Men också en av hans mest lättillgängliga. Dikterna är ofta vackra och vemodiga som dessa rader i "Igelkott": "Vi undrar vad en igelkott/har att dölja, varför den misstror oss.//Vi glömmer guden/under denna törnekrona./Vi glömmer att aldrig mer/kommer en gud att lita till världen" (övers. J. Ellerström).
Men också ofta lätt vanvördiga som The cure for warts" där jaget i denna Keats-liknande dikt funderar på under vilka förhållanden han "might have cured by my touch alone/That pair of warts nippling your throat".

Som de flesta av Muldoons diktsamlingar avslutas New Weather med en längre dikt (även om den inte är fullt lika lång som de avslutande dikterna kommer att bli). "The year of the sloes, for Ishi" är som en slags myt (också den inledande dikten i samlingen påminner om en sägen).
De tolv stroferna inleds på samma högtidliga lite ceremoniella sätt. Samtidigt förekommer också en bil av märket Ford i dikten. Och bryter mot det högstämda. Dessa, i och för sej inte i sej särskilt originella brytningarna mellan stilar är något som Muldoon kommer att bli en mästare på. Han är inte riktigt där än i New Weather men det är ändå en läsvärd samling.

I Muldoon-urvalet Att möta britterna finns tre av de trettiosex New Weather-dikterna med. En av de tre är "Blåst och träd" ("Wind and tree") där raden som gett samlingen dess titel finns. "Yet by my broken bones//I tell new weather" ("Likväl anar mina rådbråkade leder//ett väderomslag" övers. Lars-Håkan Svensson)

Förra gången jag hade med Muldoon som kandidat i Nobel-alfabetet så skrev jag så här som motivering: "Att läsa Muldoon är som att se en gymnast under OS (fast inte lika tråkigt). Hans språk gör saker man inte trodde språk kunde göra men ändå ser det lätt ut." Vilket så här i efterhand jag måste medge låter som rent nonsens. Men det brukar prismotiveringar göra.

Åtta länkar en lördag

Sean T. Collins om Henry & Glenn Forever
Recension av en minicomic där Henry Rollins och Glenn Danzig har huvudrollen. I serien så är de ett par.

Rundabordssamtal kring Wilson av Daniel Clowes på Savage Critic
Collins är en av de som deltar i detta samtal om Clowes senaste serie (som jag skrev om i veckan).

Warren Peace om Best American Comics 2009
Peace går igenom alla serierna i denna antologi redigerad av Charles Burns (han som gjorde Black Hole).

So far apart
"And I would walk 1152 km" Rene Engströms och Rasmus Grans nya dagboksseriesida.

Storming the tower om dagboksserier
Dagboksserien är en vanlig form inom indieserien. Storming the tower tar upp några exempel på genren och menar att dagboksserien bör ha ett tema för att bli bra. Något So far apart (som det skrivs om i ett senare inlägg på bloggen) väl får säjas ha.

Bernur om Oskuldens tecken av Patti Smith
Om en diktsamling som getts ut på svenska samtidigt med Smiths memoarer. Själv har jag av Smiths poesi enbart läst dikterna i Gunnar Hardings och Per Planhammars antologi Beat!. De tyckte jag inte var så märkvärdiga. Men denna sena diktsamling verkar intressant.

Kristin Thompson om Der Golem
Den klassiska tyska skräckfilmen.

Nytt, rätt levande, dött väder

Jag tyckte inte särskilt bra om Dead Weathers förra och första album med det fåniga namnet Horehound. För svulstigt för min smak. Så att den nya Sea of cowards är riktigt bra var en glad överraskning.

Bandet är ett projekt lett av Jack White från White Stripes med bland andra Allison Mosshart från The Kills.

Ett radiprogram lett av Sara Kadefors hade en gång i tiden ett stående skämt där man i olika tävlingar skulle komma på motiverngar som alltid skulle innehålla ordet "gitarrbaserad". Trots att här också finns skickligt spelade orglar och percussion och sånt så känns just ordet gitarrbaserad, på gott och ont, som en rätt bra beskrivning av musiken.
Men bluesriffen här står mer i sångernas tjänst än på den föregående plattan. Det låter lite som ett White Stripes närmare sina postpunkbluesrötter. Fredrik Strage i DN nämner Gun Club, ett punkbluesband från 80-talet som är en av Whites, här märkbara, förebilder. I sina bästa stunder kan albumet också påminna om hur Hugo Race på 80-talet kombinerade blues och depprock.

Jämfört med White Stripes så kan man ibland sakna det lekfulla drag som Meg White (den egentliga stjärnan i White Stripes) tillförde musiken. Och retrospöket dyker upp här och där. Men med spår som "I can't hear you", "Hustle and cuss" eller den avslutande "Old Mary" får skivan det att kännas som om bluespunken ännu lever.

Singeln och videon "Die by the drop":

There must be 52 ways to leave your alien abductors

KLICKA HÄR för att läsa den senaste delen av Rasmus Grans och min serie As small as a world and as large as alone.

Buffy, Säsong 3

Nyligen såg jag om tredje säsongen av Buffy the Vampire Slayer. Det är den av seriens säsonger som har störst andel bra avsnitt. Som helhet sett har den emellertid vissa svagheter. Främst att seriens övergripande handling inte integreras lika bra som i den andra säsongen.

En annan, men mestadels positiv, skillnad är att serien som tidigare mest förhållit sej till B-skräckfilmgenren och highschool-tvserien (och just de de klassiska
skolserietroperna är denna säsong rätt fantasilösa - en bal, högskoleprov och ytterligare en bal) nu också börjar bli självrefererande.
Dels på rätt gängse vis med gamla karaktärer som lämnat serien som gästspelar (som i det avsnitt i vilket det framgår att förra säsongens breakoutstar Spike är lika misslyckad som punkare som vampyr då han på färd iväg från stan lyssnar på ”My way" inte i Sid Vicious version utan i Gary Oldmans version av Sid-versionen.) Men också på sätt som vänder och vrider på seriens egna premisser på samma sätt som den annars brukar göra på andra genrekonventioner.
Första avsnittet förhåller sej till de två tidigare förstaavsnitten av serien. Och ett av de bästa avsnitten, "Zeppo", är något av en självparodi.

Avsnittet, "The Wish", där Cordelia (seriens på sätt och vis bad guy i form av den populära-flickan-klichéen) önskar att Buffy aldrig kommit till staden och hamnar i en värld styrd av vampyrer (en episod som är mörk och dyster och rätt så trivsam) visar på hur serien kan ta relativt vanliga koncept och bara aningens vrida till de så de blir intressanta på nytt.

I TV-serier i allmänhet och fantasy-serier i synnerhet så är avsnitt som visar hur det hade kunnat gå om saker och ting varit annorlunda legio. Ofta får som här en biperson komma till den andra verkligheten och det blir hennes uppgift att ställa saker och ting till rätta igen, peggysuegotmarried-style. Av detta lär personen sej en läxa, även om detta inte brukar märkas senare - den här sortens avsnitt brukar inte få konsekvenser för serierna i stort.
Här ångrar sej i och för sej Cordelia rätt fort. Men hon tas snabbt bort från handlingen och kommer heller inte att komma ihåg händelsen och är därmed oförändrad vid episodens slut. Samtidigt återbesöks episoden senare i säsongen, nu som komedi, och en återkommande karaktär introduceras genom den - en karaktär som kommer att ta över Cordelias roll i serien.

Seriens felläsningar av genrer är till en del inspirerade av att dess skapare och huvudförfattare, Joss Whedon, läst feministisk filmteori. Mycket feministisk filmteori handlar just om att läsa mellan genreraderna. Buffy brukar också ibland ses som en feministisk serie. Det kan dock diskuteras. Men i just denna säsong finns ändå en viss uppgörelse med den patriarkala ordergång som tidigare genom väktarrådet rått i serien.

Men andra avsnitt (samt det faktum att de flesta kvinnor över 20 i serien oftast är onda) som till exempel "Gingerbread", i vilket Buffy och hennes vänner kämpar mot både Hans och Greta och Sunnydales organiserade mödrar, går lite emot detta och tecknar snarare konflikten under säsongen som en mellan vuxenvärlden och våra hjältar.

Föräldra/barn-teman återkommer under seriens gång. Så är till exempel fader/dotter-förhållandet mellan den onde borgmästarn och Faith en förvrängd spegling av Giles och Buffys relation. Borgmästaren är en bra skurk. Men hans plan är lite oklar. Det är som om seriens manusförfattare först tilldelat honom en större roll när de såg hur bra karaktären fungerade. Utan att riktigt ha tid att utveckla hans motivationer. Vilket är en anledning till att säsongen har en svagare upplösning än de två föregående.

Om de två första säsongerna skulle kunna beskrivas som komedi respektive tragedi, med deras karaktär liksom gamla tiders skådespel avgjorda av hur de slutar (liksom King Lear och Romeo och Julia är tragedier i kraft av sina olyckliga slut medan Som du behagar, Hamlet, och En midsommarnattsdröm är komedier då de slutar lyckligt) så är den tredje säsongen lite mer svårbestämd.

Men kanske är den snarare att betrakta som ett krönikespel. Då den både börjar och slutar i varianter på fantasytroper som är avlägsna släktingar till de historiska dramerna. Så lånar serien en rätt vanlig variant på upplösning från den kvasi-medeltida fantasyn, med hjälten som övertygar byborna att göra motstånd, men hoppar över den obligatoriska Sheriffenaktiga diskussion innan slaget.

När man ser om serien så här många år efteråt (denna säsong sändes 98/99) så märker man att den på många sätt åldrats. Nuförtiden finns det många TV-serier som har en självmedveten aura.
Den står inte riktigt ut lika mycket som den gjorde när den var ny. Och känns, kanske oundvikligt, just inte lika ny. Och det var känslan av att det var något nytt som gav serien dess energi. Men flera av de genrevridande avsnitten är fortfarande underhållande och dialogen är över lag välskriven. "If I was at full Slayer power, I'd be punning right about now".

Finns det bra Robin Hood-romaner?

Som kanske bekant så har Ridley Scotts Robin Hood visats i Cannes. Nu tänker jag inte se filmen. Dels avskyr jag med all rätt Russel Crowe och senast Scott gjorde en bra film var när Lille John var liten. Filmens mottagande, som gått från ljumt positivt till milt negativt (samt den sortens positiva recensioner som gör en mer betänksam än negativa sådana) gör inget för att göra mej mer lockad.

Men uppmärksamheten kring filmen fick mej ändå att fundera kring själve Robin Hood.

Som de flesta har jag genom åren sett, hört och läst diverse varianter av myten. Men jag tror aldrig jag läst någon riktigt bra Robin Hood-roman. Eller ens hört talas om någon som säjs vara bra. Detta till skillnad från Kung Arthur-myten där det finns många verk som är, eller åtminstone anses, vara av litterärt värde.

Robin Hood-berättelserna kom ursprungligen i balladform. Den femte boken av de så kallade Child-balladerna är ägnad åt Robin Hood (de tillhör de av de ballader Child samlade in som är sällan sjungna idag men Maddie Prior har spelat in några). Det är cirka fyrtio stycken.

Kanske är det detta lite fragmentariska ursprung som stått i vägen för den stora Robin Hood-romanen. Som bifigur har han också fungerat bättre. Dels i Walter Scotts Ivanhoe och i T. H. Whites Svärdet i stenen.

I'm gonna put on an ironed shirt and chase Satan out of Earth

"Chase the Devil" av Kastrierte Philosophen
Från bandets sista album. Where did our love go från 1997 (eller 96 - uppgifterna går isär). Som verkar ha varit en coverplatta. Med fler låtar av det här slaget. Reggea och disko och sånt.
Kanske inte det mest värdiga av slut för vad som var depprockens tyska hopp under 80-talet.
Men på nån vänster gillar jag ändå versionen. (Jag har dock alltid trott att det var "ironed shirt", som i allt jag behöver är en nystryken skjorta, men internettet vill ha det till "iron shirt". Vilket på nåt sätt inte känns lika tufft.)

Teckning ur Playboy

av Jack Cole. Publicerad i tidningen Playboy i mitten av 50-talet. Du kan se fler och läsa mer om Coles teckningar i Playboy HÄR i Cole-hyllningsbloggen Cole's comics.

Wilson av Dan Clowes

Dan Clowes (i Sverige mest känd för Ghost World) nya album Wilson är uppbyggt av en serie ensidorsserier med den misantropiska titelpersonen i centrum. Han promenerar med hunden, frågar folk om deras jobb och beklagar sej över världens tillstånd i stort.

Som en söndagsseriestripp så kommer (nästan) varje sida med en poäng - ett skämt eller en twist. Efter ett tag så börjar sidorna forma en övergripande handling. Wilson får reda på att hans far är döende vilket får honom att börja söka upp sin före detta fru. Det visar sej att de har en dotter tillsammans.

Varje sida är tecknad i sin egen stil. Pendlande mellan rena skämtkarikatyrerna och realistiska teckningar. Detta understryker draget av albumet som en samling av en fiktiv (anti)söndagsserie med Wilson i huvudrollen. Clowes har blandat olika teckningsstilar förut. Framförallt i Ice Haven (eller Eightball 22. Han gör det skickligt här liksom där.
Åtminstone rent hantverksmässigt. För de blandade stilarna utnyttjades bättre i Ice Haven. Här blir det lite övertydligt.

Formen blir väldigt påträngande därför att själva historien aldrig lyckas ta fart. Wilson har inget som får honom att stå ut från de många misantroperna i fiktionens värld. På baksidan av albumet finns en kort stripp där Wilson klagar på att det finns så många böcker men inte en enda av dem handlar om han själv.
Här har Wilson fått sin bok tycks denna baksida säja. Men även om Wilson (i olika stilar) finns med och för ordet på varenda sida så gör han inget större intryck. När man kommit till slutet av historien så känns det fortfarande inte som om det finns någon bok som handlar om denne Wilson.

Albumet är inte direkt dåligt. Clowes teckningar är ofta strålande. Ibland fungerar uppbyggnaden som också är rätt intressant. Om berättelsen hade varit bara lite bättre så hade slutsidan, oförändrad, varit lysande.

Nu är den inte det. Och Wilson blir mest ett intressant misslyckande.

Utopier > Dystopier

Jag såg om George Lucas 1138 förra veckan. Förra gången jag såg den vart jag nog i yngre tonåren. Då minns jag det som att jag gillade filmen. Och den senare halvan har vissa poänger. Men den första hälften med alla dessa rakade neddrogade övervakade vitklädda människor fick mej att inse att om jag aldrig ser eller läser en enda bok eller film om ett framtida dystopiskt samhälle till så är det ändå en två, tre för mycket.

I dystopier går hjältarna omkring och klagar på att allting var bättre förr. Man skulle lika gärna kunna läsa en svensk deckare.

Där framtidsberättelser skulle kunna vara hur fantastiska och märkliga som helst så nöjer sej dystopiförfattaren oftast med att göra sämre sf-versioner av Natt kl 12 på dagen eller Processen (på samma sätt som de flesta novellerna i de första sf-magasinen var lätt förklädda versioner av vilda västern-historier eller Greven från Monte Christo).

Förhoppningsvis tar dystopitrenden snart slut. Och när den gör detså hoppas jag att en utopitrend tar vid.

Utopin må sen Edward Bellamys dagar ha fått ett dåligt rykte. Men oftast är det med böcker som med människor att de med dåligt rykte är mer spännande.

En roman där huvudpersonerna bara gick omkring och prisade sin omgivning vore kanske lika outhärdlig som böcker där motståndsrörelser nostalgiskt återupptar handskakningen som hemligt tecken. Men såna skrivs heller inte. Fördelen med utopin är att de som skriver utopiska berättelser, till skillnad från sina 1984-läsande kollegor är medvetna om dess begränsningar, dess utmaningar.

Det brukar säjas att vad som är en utopi eller dystopi beror på perspektivet. Man brukar mena detta anti-utopiskt. Slavarna i Utopia av Thomas Moore tas ofta som exempel. Men det finns också en annan sida av det myntet som utnyttjas som grepp i flera mer positiva framtidsskildringar.

I James Tiptree jrs "Houston, Houston, var är du?" kommer tre manliga astronauter till en framtid där världen enbart är befolkad av kvinnor. Perspektivet i berättelsen gör den nästan till en skräcknovell.

Joanna Russ, som också skrivit den delvis dystopiska delvis utopiska klassikern Honmänniskan ,skildrar ( som jag skrev i ett tidigare inlägg) i novellen "Nobody's home" "ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa."

Varken dystopier eller utopier är i och för sej särskilt trovärdiga som framtidsskildringar sett. Framtiden lär både bli bättre och sämre. Men framförallt lär den bli annorlunda. Och det är det annorlunda som jag vill läsa. Och helst berättelser som firar detta annorlunda, detta främmande - det fantastiska.

Dystopi, dystopa, dystopera

Lyran har idag som tematrio dystopier.
Nuförtiden används ibland dystopier som likhetstecken för science fiction. När man inte vill kalla sf vid ett så simpelt namn. Som en underavdelning av genren är det väl en som lite har framtiden bakom sej. De flesta intressanta samtida sf-verken handlar om en framtid som är annorlunda snarare än bättre eller sämre.
Det hindrar inte att det har skrivits intressanta dystopier. Som till exempel dessa tre:

J. G. Ballard - Kingdom Come

Thomas M. Disch - Camp Concentration
Ett par år efter att Camp Concentration kom ut så redigerade Disch en antologi kallad The Ruins of Earth. Novellerna i den delades in i fyra underavdelningar. Kallade: "The way it is", "Why it is the way it is", "How it could get worse" och "Unfortunate Solutions". Det är en kategorisering som sammanfattar dystopins syfte.
Disch hade själv med en novell i antologin. Den stod i avdelningen "How it could get worse". Om Camp Concentration hör hemma i den kategorin eller i någon av de andra kan man diskutera.
Romanen från 1968 är skriven i dagboksform av en poet som sitter i läger i ett U. S. A. i den (då) nära framtiden. Lägerledningen börjar utföra experiment på fångarna för att höja deras intelligens. En av de bästa SF-romanerna från sin tid. (Ursula K. LeGuin skriver i en av flera blurbar på mitt ex av boken att det är "a work of imagination controlled by real moral responsibility; it is a work of real art, and if you read it, you will be changed")

Stanislaw Lem - Den stora framtidskongressen
En roman av sorten där det framtida samhället, som vår hjälte blir upptinad till, vid en början verkar vara en utopi men som efter hand visar sej dölja mindre trevliga sidor. En av de mest spännande och roligaste böckerna i denna undergenre till undergenren.

SOLEN

Jag skulle just börja tala
när solen plötsligt tog sig för att lysa

Melih Cevdet Anday
1970
i Anday-urvalet På nomadhavet
övers. Anne-Marie Özkök

It makes me wanna climb, take a bite out of shine

Gratulerar på 40-årsdagen Ghostface Killah, "I wish we had three more of you".
Låten "The Sun" känns passande denna majdag:

"Look who's shining again"

(klicka på bilden för att få läsbar stripp)

Citerat från veckans läsning

"En annan förgrening av myten handlar om energiskogsbarnens grymhet och kannibalism. Man har funnit ett delvis uppätet manslik i kanten av en energiskogsodling nära Järna. Mannen var lärare vid en antroposofisk skola i närheten, och affärens offentliga sida innehöll manifestationer av hat gentemot den antroposofiska sekten."
Ulf Eriksson
ur "Saga" i Det försvunna rummet

I have made scarcely any changes in the texts of the poems, since I'm fairly certain that, after a shortish time, the person through whom a poem was written is no more entitled to make revisions than any other reader."
Paul Muldoon
ur "Author's note" i början av Poems 1968-1998

Åtta länkar en lördag

It's a black president, Huey Freeman
Boondocks är tillbaka. Werner Herzog är med i episoden i rollen som tysk filmmakare och narrator.

Orden reser av Pia Tafdrup
"Orden har flyttfågelhjärtan,/visar dissektionen,"
Dikt från Tafdrups nya diktsamling Trækfuglens kompas tolkad av Bernur på hans blogg.

Amiri Baraka läser en av sina Why's/Wise

Grant Morrison intervjuas om kommande Läderlappen-serier

The Comics Reporter om Pride och Prejudice och zombies - seriealbumet
"I never had much of a reaction to Jane Austen, but even what little I remember feeling was more profound and human than 'Man, I wish I thought of that.' The more subversive and maybe even more fun thing to do may be to leave the Austen alone."
(Pride och Prejudice är två av bokfolket i Truffauts Fahrenheit 451.)

Den illustrerade mannen (1969)

Radiopjäsversion av Ray Bradburys "The Veldt" (Savannen")
I sf-radioprogrammet X minus 1. Från början av 50-talet.

Pojkar! odla jättesvampar i era källare
Det finns flera av Ray Bradbury Theatre-episoderna att se på nätet. Intressant med den här i och för sej lite taffliga versionen av en av mina favorit-bradburyar är att manuset till avsnittet har skrivits av Bradbury själv och att den har en liknande förskjutning (om än mindre) från föräldra- till barnperspektivet som i den svenska TV-pjäsen Savannen kontra Bradburys originalnovell. Troligtvis byggde den svenska Savannen också på Bradburys pjäsversion av novellen. Vilket skulle förklara varför filmen framstår som en syntes av den yngre och den äldre Bradbury - den är i praktiken skriven av bägge.