Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. En sak jag spenderade den sista, inte så händelserika, tredjedelen av filmen 2012 med var att tänka på andra, bättre apokalypser. Tio sådana följer:
J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells oc John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här blir djur och växter till kristall vilket lyriskt beskrivs.
Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.
Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.
Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara diskrepansen mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)
James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.
Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.
Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.
Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.
Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.
Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.
Inlägg
10 kommentarer:
Jag läste Haushofers roman när jag pluggade tyska och minns den som en väldigt intensiv roman, trots att det egentligen inte händer så värst mycket när hon väl märker att hon är avskuren från omvärlden för gott. Har faktiskt tänkt att jag borde läsa om den snart. Och kanske blogga om den.
Dessutom ledde romanens jordbruks-tema till att jag helt plötsligt fick ett annat ordförråd när det kom till potatisodling. Sedan visade det sig tyvärr vara ord som bara användes i Österrike och betraktades som lite bonniga på rikstyska. Win some, lose some.
Jag gillar din mumin-läsning, det ger onekligen en lätt paranoid touch till de senare romanerna.
Mumin Darko.
Teman om att vakna upp som enda mumintroll dyker upp i hans berättelser. Svårare att hålla kontrollen över sin fiktion reduceras han till åhörare i Muminpappans memoarer för att helt försvinna i Sent i november.
Det är naturligtvis viktigt att man inte framstår som bonnig när man diskuterar potatisodling.
Väggen är en mycket bra roman. Och lyckas undvika att bli tråkig trots det begränsade material robinsonkrusaden ger en författare.
Den har nog många möjliga ingångar så om du väjer att blogga om den kan det säkert bli intressant.
De två jag läst, Väggen och På stranden är båda väldigt bra.
Jag läser gärna om någon bloggar om dem!!! :-)
Bradburys novell gissar jag att du skulle uppskatta om du gillade Väggen och På stranden.
Den är visserligen väldigt kort men hela samlingen är bra.
Jag har läst Väggen flera gånger. Den är så oerhört bra, och är aldrig utlånad på biblioteket. Jag har aldrig ens stött på någon annan som läst boken, och blir jätteförvånad här av kommentarerna: två stycken, förutom Petter! Kul!
Det finns förstås en massa bra undergångsberättelser som du underlåtit att nämna, inte bara Ragnaröksskildringar och Uppenbarelseboken, men en som jag tyckte var riktigt oväntat bra var faktiskt P.D. James (ja, just Phyllis Dorothy, som här lämnat deckargenren) bok "människors barn" (children of men), som skildrar en nära framtid där människan har blivit infertil. Det gjordes en riktigt usel film utifrån boken för ett par år sen, och den kan man hoppa över. Men boken var väldigt intressant!
Jag skulle utan tvekan ha föredragit ett Mumin Darko framför den där utslätade japanska TV-serien som nittiotalisterna påstår sig ha ljuva minnen av.
"Det är naturligtvis viktigt att man inte framstår som bonnig när man diskuterar potatisodling."
Haha! Ja, det var inte helt lyckat uttryckt kanske. Ärligt talat har väl mina möjligheter att konversera med tyskar om potatisodling varit ganska begränsade.
Just det tycker jag nog är det mest fascinerande med Väggen; att den faktiskt lyckas nå upp till tvåhundra sidors-gränsen, med ett sådana extremt sparsmakade möjligheter att utveckla historien. Framförallt är det väl kvinnans utveckling från livstrött hemmafru med slöshopping som enda egentliga hållpunkt i tillvaron till mycket närvarande och levande överlevare som fascinerar. Tycker också det är kul att fler här hade läst den.
Vixxtoria: Ragnarök slår uppenbarelsen alla gånger. Johannes är alldeles för abstrakt. Villy Sörensens roman Ragnarök rekommenderas.
Jag trodde Väggen var en rätt läst bok. Men jag har ofta dålig koll på sånt. Den gavs ut i Månpocket i alla fall.
P.D.James boken har jag hört talas om, lite svårt att undvika med filmen och det, men inte läst. Brian Aldiss roman Gråskägg skildrar också undergången genom att man slutat kunna få barn. Den är bra.
En lite mer positiv syn på det temat finns hos Pamela Zoline.
Per: 90-talister kan man inte lita på.
The Last Man-berättelser är ofta noveller. Eller låter huvudpersonen möta en Fredag i mitten av historien.
Jag gillar mest kon.
Jag har läst Väggen med en bild- och formetta på gymnasiet. Eleverna var till en början lätt frustrerade över att det händer så lite eller snarare sakta. Boken växte emellertid för dem och deras redovisningar i form av "bokomslag" visade på väldigt insiktsfulla läsningar.
Jag läser om romanen nu. Och även om det kan säjas hända rätt lite så är det samtidigt en väldigt tät roman.
Väggen-gåtan fungerar också så att den ger en spänning åt händelserna.
Skicka en kommentar