Citerat från veckans läsning

"Men jag var i mitt arbete ofta livrädd, mardrömde om de etablerade nollor som hölls fram och den levande litteratur vi kritiker inte såg.
  Hoppas åtminstone att min rädsla skall märkas i urvalet."
Olof Lagercrantz, i förordet till Från Aeneas till Ahlin. KRITIK 1951-1975

"Trollkarlen från Övärlden hette den, skriven av någon som hette Ursula K. LeGuin, och redan efter de första två sidorna visste jag att det här, det här var en helt fantastisk bok. Men ändå var det inte utan tvekan som jag lade mig på sängen med den, för mamma var ju hemma, och jag ville också vara tillsammans med henne så mycket som möjligt."
Karl Ove Knausgård, i Min kamp 3. Övers. Rebecca Alsberg

Din värld har bara börjat

Jag tror inte jag kommer att göra någon årsbästalista i år. Men om jag hade gjort en så skulle nog ovanstående blivit "årets låt" på den.

"Nothin but time" från Cat Powers Sun. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den plattan. Från början var jag heller inte riktigt säker på vad jag tyckte om det här spåret, men det har vunnit mej över. Ett slags 2010-talets svar på "Heroes" ("It's up to you/to be a superhero" heter det i texten som för att trumfa Bowies gamla uppmaning). Enligt intervjuer är den skriven till Cat Powers före detta killes tonårsdotter. Och det är ju lite fint.
Låten är rätt så lång.

25

"Några dagar efter folkomröstningen gick den 34-årige byggnadsarbetaren Harry Ahlsen tvärs över torget som heter Wiels plass och in i Halden Sparbank för att betala en räkning. När han kom ut igen fick han se Axel Nyland, som stod på andra sidan, vid stadsbron och hängde. Han ropade till honom, och när Axel kom fram till honom sade han: Den här platsen heter Wiels plass. Vad har den här Wiel gjort som är så stort att folket skall hylla honom genom att uppkalla öppna platser efter honom? Ingenting. Familjen Wiel har utsugit folket i Halden i alla år. Den har levat på stor fot på arbetarnas slit i Halden. En gång skall vi ta bort hans namn från folkets egendom. Hör du Axel, när Norge en gång blir fritt, då skall vi döpa om den här platsen. Vad säger du om att döpa den till 25 september-platsen? Axel tyckte det var ett bra förslag, och innan de skildes kom de två överens om att hädanefter skulle i varje fall de två kalla den plats som tidigare hette Wiels plats för 25 september-platsen."
ur 25:e september platsen av Dag Solstad, övers. Jan Stolpe. Folkomröstningen som nämns i början av citatet var om huruvida Norge skulle gå med i EG. Den 25 september 1972 röstade man nej till detta.
Och med detta stycke ur Solstads roman från 1974 avslutar vi citatkalendern.

Arne Sand och hans romanfigurer önskar en god jul

"Många brukade baktala oss och säga att de som bodde på Munkbron kunde svära bättre än vi som bodde på Nygatan. Själva hade vi en pastor som kunde beskriva helvetet så naturtroget att alla syndare blev vithåriga, vilket var ett gott sätt att känna igen dem.[...]Men efter skomakaren tog vår predikant till orda, och han svor tills gummorna svimmade och barnen måste bäras in i huset intill. Under tiden hade emellertid skomakarn börjat gnissla tänder, och när han hade arbetat upp sig i tysthet började han svära så att lampan slocknade och glöden steg upp i spisen som en glimt av själva underjorden. Till och med pastorn måste sticka fingrarna i öronen, men när han hade vilat sig en kvart och druckit en och en halv skopa vatten tog han skopan i handen och svor tills det återstående vattnet började sjuda, och när han var färdig måste vi slå upp fönstren på vid gavel och vädra ut."
ur Ljugarstriden av Arne Sand

som ett ljus av hetta eller köld eller återskenet av snö

"hon gick rak, lätt och snabb; hennes fägring var av det ömtåliga slaget som fort bryts och tärs bort - men nu i trettonårsåldern var det fortfarande något med henne som lyste framom alla andra, något ömtåligt men glittrande något som ett ljus av hetta eller köld eller återskenet av snö plötsligt tändes i huden - ett skimmer, antingen det nu var av köld eller värme, ont eller gott, eller den obestämbart skimrande blandningen av bägge."

Birgitta Trotzig
ur Sveket (1966)

When We'll Worship Jesus

"We'll worship Jesus
When jesus do
Something
When jesus blow up
the white house
or blast nixon down
[...]
when jesus get out of his yellow lincoln
w/the built in cross stain glass
window & box w/black peoples
enemies we'll worship jesus when
he get bad enough to at least scare
somebody - cops not afraid
of jesus
pushers not afraid
of jesus, capitalists racists
imperialists not afraid
of jesus shit they makin money
off jesus
we'll worship jesus when mao
do, [...]
Jesus need to hurt some a our
enemies, then we'll check him
out,"
ur "When we'll worship Jesus" av Amiri Baraka, i Hard Facts

Julen ryckte allt närmare,

"Julen ryckte allt närmare, och allt tydde på en glittrande jul i skogen. Det var jag inte så glad över. Jag kände mig ännu inte tillräckligt säker för att tänka på julaftonen utan fruktan. Jag var mottaglig för minnen och måste vara försiktig. Det snöade fram till den tjugonde december. Snön låg nästan meterdjup, ett finkornigt, blåvitt täcke under en grå himmel. Solen gjorde inga framstötar mer, och dagern var kall och vit.[...]Kom det en köldknäpp nu, skulle det bildas skare och snön skulle bli en farlig fälla."
ur Väggen av Marlen Haushofer, övers. Per Erik Wahlund

10 bra berättelser där världen går under

Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.)
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. Här följer tio:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells och John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här förvandlas djur och växter till kristall.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara en del skillnader mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

(Repris från 16 november 2009. I kommentarerna vidareutvecklade jag muminläsningen: "Mumin Darko.
Teman om att vakna upp som enda mumintroll dyker upp i hans berättelser. Svårare att hålla kontrollen över sin fiktion reduceras han till åhörare i Muminpappans memoarer för att helt försvinna i Sent i november." 

Annars handlar kommentarerna mest om Väggen som jag också läste om sen. Jag skrev ett inlägg om den. Jag la till en länk till detta.) 

Att spela kort med världsviljan

"Men har det hänt er någon gång att spela, inte med en konkret person, en Ivan Ivanovitj, utan med ett kollektivt begrepp - till exempel världsviljan? Jag har gjort det och det spelet känner jag väl till.[...]Om spelet så krävde och det stod i er makt skulle ni rentav med en fuktig svamp kunna sudda ut alla stjärnbilder från den svarta himlen som vore de räkneuppgifter på svarta tavlan i skolan. Men varje spelare måste själv välja de drag som skall krossa motståndarens positioner."
ur "Ka" av Velimir Chlebnikov, i Baklängesvärlden, övers. Anna Ljunggren och Nils Åke Nilsson

Otryckbart

"Jag beslöt mig alltså för att skriva in en hel samtidsroman som från första början tänkts och planlagts som publikt helt otryckbar. Det gjorde jag. Ett stycke då och ett då under olika håltimmar om kvällar och nätter när jag lustknappade. Jag ville se vad som vore möjligt att skriva. Det var otryckbart på tryckfrihetsförordningsnivå, det var otryckbart av moraliska skäl (även om tukt och sedlighet inte längre står i lagtexten så finns det ju gränser! som en jury skulle säga) och det var otryckbart på gränsen till outsägligt - i vart fall för andra ofattbart - då orden skrivits bortom de upphävda inre spärrarna. När romanen var färdigskriven enligt planen i våras var den 250 sidor. Rak högermarginal. Snygg typografi. Jag gjorde ut titelsida, körde stavningskontroll och korrekturläste den grundligt. Därefter satt jag en kväll framför skärmen och läste igenom den och fann den god (och jag såg på allt jag gjort, och se, det var mycket gott) och gjorde sedan precis som jag beslutat från det jag skrev första ordet: slog kod+gå till och sedan rdk. Därpå använde jag disketten för nya texter på det de raderade orden inte skulle kunna hämtas fram igen."
ur "Om övningar i gränsöverskridande" av Jan Myrdal, i En annan ordning. Den femtonde volymen i hans serie Skriftställningar.

Hjärtliga hälsningar Er R. L.

"Jag kan ännu se framför mig en bild av Madame de Levallière från samma utställning, målad av Lebrun, i silvergrå toner, som stod utsökt vackert till det genomskinliga ansiktet, de blå ögonen och den ljusa klänningen. Jag kunde knappast slita mig från tavlan, som förkroppsligade hela det förrevolutionära Frankrikes raffinemang, en äkta aristokratisk kultur med en lätt anstrykning av förruttnelse.
[...]
Som avkoppling studerar jag Tysklands geologiska historia. Kan ni tänka Er, att man i lerplattor från den algonkiska perioden, dvs. från jordens äldsta tid, innan det fanns några spår av organiskt liv, att man i Sverige funnit avtryck av regndroppar från något kortvarigt ösregn i sådana plattor. Jag kan inte säga, hur magiskt denna fjärran hälsning från urtiden verkar på mig. Det finns ingenting jag tycker är så spännande som geologi."
ur brev skrivet i Kvinnofängelset, Barnimstrasse, Berlin den 9 april 1915 av Rosa Luxemburg, mottagare okänd. Översättning av Birgitta Sandberg. Citerat från Luxemburg-urvalet Jag var, jag är, jag blir.

Lucka 17

"Om man ändå hade kunnat födas före människan!"
E. M. Cioran, i Om olägenheten i att vara född, övers. Lasse Söderberg

En ung maskins uppfostran

"George showed Roderick two glasses, one short and squat, the other tall and thin. First he poured the short one full of orangeade.
  'See höw much we have? Let's mark it on the glass.' He marked the level with a crayon. 'Now we'll pour it in this other glass.' He poured from the short into the tall glass and again marked the level. 'See, it's way up here. Now. Do we have more orangeade? Or the same?'
  After hesitating, Roderick said, 'Less.'
  'No I mean now, in this big tall glass. Do we have more here than we did in the short glass? Or the same?
  'Less.'
  'Look it can't be less, Roger, try. How can it be less?'
  'Well...' Roderick picked up the empty short glass and tipped it up. A single orange drop gathered at the rim and fell to the desk blotter. 'That much less, anyhow.'"
ur Roderick or The Education of A Young Machine av John Sladek

Sladek skulle ha fyllt 75 år i går. Jag har tidigare skrivit om hans SF-parodier. Han skrev många roliga, bra böcker. Min favorit och en av hans mest hyllade är Roderick (utgiven samman med sin uppföljare som The Complete Roderick, jag rekommenderar dock en paus mellan de två romanerna.) En av de bästa robotberättelserna. Den postumt utgivna samlingen Maps är en bra ingång till Sladeks noveller.

Citerat från veckans läsning

">>Det finns två svar på de saker som de kommer att lära dig om vårt land: det sanna svaret och det svar som du måste ge för att få godkänt på proven i skolan. Du måste läsa böckerna och lära dig båda svaren. Jag kommer att ge dig böcker, utmärkta böcker.<< Husbonden tystnade ett ögonblick för att läppja på sitt te. >>De kommer att lära dig att det var en vit man som hette Mungo Park som upptäckte Nigerfloden. Det är struntprat. Vårt folk fiskade i Niger långt innan Mungo Parks farfar föddes. Men på examensprovet måste du skriva att det var Mungo Park.<<
  >>Ja, sah.<< Ugwu önskade att den där Mungo Park hade låtit bli att förorätta husbonden."
ur En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, övers. Joakim Sundström

Julrim av Falstaff, fakir

"Till julestugan hör, att man sitter samlad vid brasan, knäcker punsch och dricker nötter samt deltager i vad som försiggår. Dit hör bland annat att göra

                                        JULRIM

  Dessa kunna beröra de mest skilda ting, från Absalon till öronspruta, men måste alltid hålla sig strängt till sanningen, därför att det är så gräsligt sällsynt nu för tiden.
  Man kan börja hur högt man vill. Grannen börjar och den andre fortsätter:

               Adelsmannen ropar "leve!"
               för sig själv när han blir greve1)
             
               Bonden sig med fingrar snyter,
               när hans blåda näsduk tryter.2)

              "Cisådär!" vi ropa när
              fästmön får en annan kär.

[...]

             Strindberg guldet vill fixera
             för att mig testamentera.

 1)En socialistisk sättare vill, att jag i stället skall skriva:
                     Adelsman är varje son
                     som till fader har ett "von".
Nej sättare, det är ett dåligt sätt.
2) Socialisten föreslår:
                    Bourgeois är varje bracka,
                    som ej lånar dig en hacka.
Nej, jag går ej in därpå! Avbryt mig ej mer."

ur "Julestuga" av Falstaff, fakir. Citerat efter Falstaff, fakir-urvalet Ett svårskött pastorat och andra historier

Och därför håller jag på låtsas-världen

"Så jag vill inte alls bestrida sanningen i något av era påståenden. Jag vill bara göra ett litet tillägg. Anta att vi har drömt eller hittat på allt det där - träd och gräs och sol och måne och stjärnor, ja självaste Aslan. Anta att det är rena fantasier. I så fall vill jag bara säga att fantasiens värld tycks mig mycket bättre än verklighetens. Anta att det här svarta helvetet, som ni kallar ert kungarike, verkligen är den enda världen. Inte mycket till värld, det får jag då säga. En sak tycker jag är konstig: ni påstår att vi är barnungar som leker en lek. Men fyra barnungar som leker en lek kan i alla fall skapa en låtsas-värld som utplånar er riktiga värld så att inte ett spån blir kvar. Och därför håller jag på låtsas-världen. Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia."
ur Silvertronen av C. S. Lewis, övers. Birgitta Hammar. Bild Pauline Baynes.

Staffan var en stalledräng

"Staffan var en stalledräng.
Han vakta sina fålar fem.

En fåle hette Godhet.
En fåle hette Trohet.

En fåle hette Tålamod.
En fåle skyggade för blod.

En fåle hette Makt och slogs.
Han drev de andra snart till skogs.

Där bröto de båd' hals och ben.
Men Makt, han satte av i sken

och fradgan stod om mulen
som sockervadd om julen.

[...]

Men Staffan går i skogen än
och letar efter fålar fem.

Han visslar efter Godhet.
Han lockar efter Trohet.

Han viskar ofta rätt försagt:
Var är du, Makt?"

ur "Staffan var en stalledräng" av Lars Forssell
Dikten inleder samlingen Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år. Och är en av dem Cornelis Vreeswijk sjöng in på Visor svarta och röda. Du kan höra den HÄR.

Redogörelse för ett förslag till handlingsprogram för Feta kontrarevolutionärers förbund

"Förslaget innebär att de feta i denna organisation skall begagna sig av militant kärlek som metod, genom att förtära en ledande revolutionär, en revolutionens tjänsteman eller ett monument över revolutionen (t. ex. 16-oktobermonumentet).
  En dylik handling skulle i revolutionens ögon vara rollenlig. De feta i detta samhälle har indirekt beskyllts för att (bland annat) älska mat högre än revolutionen. Att äta upp en revolutionär eller ett revolutionsmonument skulle kunna betraktas som ett sätt att vända denna kärlek mot revolutionen. Att äta är en total och påtaglig handling av förtärande. De feta skulle i sina egna kroppar uppta allt som vore gott och ädelt hos revolutionen och utsöndra det som vore ont. Med andra ord skulle De fetas kroppar rena revolutionen."
ur Den feta människan i historien av Peter Carey, övers. Thomas Preis

Raga Todi av Ravi Shankar (1920-2012)

Från Live at Monterey 1967.

Female man, femte delen, kapitel fem

"Prisad vare Gud, vars avbild vi ställde upp på torget för att få elvaåringarna att skratta. Hon har tagit mig hem."
ur Honmänniskan av Joanna Russ, övers.Ylva Spångberg

Jag skriver av det jag tycker är värt att spara på

"För det mesta sitter jag inne och läser och skriver av olika stycken och gör jämförelser mellan böcker, då det är kallt ute och snön ryker förbi fönstret.[...]
Jag skriver av det jag tycker är värt att spara på och nu har jag sju skrivböcker med svarta pärmar fullskrivna med prosastycken och lyrik. En del av dikterna har jag hittat på själv, men det mesta är avskrift av andras dikter. Nedanför brukar jag anteckna var det har publicerats och när, namn på översättare och annat av intresse.
Ibland finns det små fina verser av mera okända förmågor som jag skriver av ur Folket. På tidningen VI:s tonårssidor hittar man ofta fantastiska dikter, inskickade av ungdomar mellan 15 och 19 år. Ungdomen har blivit mycket frimodigare nu än förr och det beror nog på den bättre skolutbildningen. Annars är det dikter av mera kända författare jag samlat, Ekelöf, Pasternak, Theoderakis, Vreeswijk, Rilke, Alvaros, Strindberg och många andra. Om Strindberg sa man i min ungdom att när han skrev för fullt så åt han lika mycket som två grovarbetare."
ur "Evigt kan inget leva. Gösta Lundwall" i Rapport från medelsvensk stad: Västerås av Sture Källberg.
Det är alltså Källberg som skrivit det men Lundwall som berättar. "I hela mitt liv har jag bott i Västmanland, utom när jag gjorde rekryten. Jag vart född den 23 februari 1894 i S:t Ilian." börjar han. Boken kom 1969.

Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?

"Det vet väl alla att det bara finns en enda ärlig Burträskare - och han har stulit en get.
  Någon som tydligen var från Burträsk svarade att han sålde den där geten åt en karl från Lorsjö och har inte fått betalt än.
  En Lorsjö-karl svarade med att smäda Piteå.
  Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?
  Naa?
  Du ska trilla en pite-palt ut på svagisen.
  Varje socken och by pikades av varje annan; anfall och replik skulle vina kring öronen; man skulle se pitebon springa ut till havs efter en grå, rykande läcker palt, han skulle springa utan att märka det hur isen brast - och en flock västerbottens-karlar skulle skratta så de skrattade åt pitekarlens dödliga glupskhet - medan deras egna magar tjöt av hunger efter nykokad palt, fylld med fårtalg och stekt njure, eller fläsk."

ur Vredens barn av Sara Lidman (del 2 i Jernbanesviten)

Citerat från veckans läsning

"Plötsligt kom jag på att jag var inbjuden till Dagens Nyheters middag på van der Nootska palatset. Kim var ju som man säger på rymmen för rånmord. Men jag lyckades övertala honom att det absolut sista stället polisen skulle söka efter honom på var just DN:s kulturfest. Så vi tog en taxi dit. Eftersom middagen var avslutad var det bara öl och vin som fortfarande var gratis. Vi satte oss med var sin öl vid Sara Lidman och kulturministern Bengt Göransson. Som alltid när jag och Sara träffades kom samtalet att handla om hur, exakt på vilket sätt, de olika sjöarna i norra Västerbotten var sammanbundna."
ur När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson

10 bra Tom Waits-covers

Tom Waits blir ofta tolkad av andra artister. Sen Tim Buckley spelade in "Martha" 1973 så har antalet Waits-covers ökat år för år. Om ökningen fortsätter så beräknas alla skivinspelningar bestå av covers på Waits-låtar i april år 2132.
Jag har hört långt ifrån alla dessa covers. Men tio av mina favoriter bland dem jag hört finns nedan. (Listan är ordnad alfabetiskt efter låttitel.)
I går fyllde Waits 63 år. Vi gratulerar en dag försenat.

Magnapop - Christmas card from a hooker in Minneapolis

Julstämning. Från en hyllningsskiva till Tom Waits med diverse indie-band.

Firewater - Diamonds and Gold

Från ett cover-album med titeln Songs we should have written. Det är en bra titel. Det är en bra version. (Annars har Mikael Wiehe gjort en utmärkt version av den här som han påstår han skrivit själv.)

John Campbell - Down in the hole

Att ingen säsong av The Wire hade den här i förtexterna är på den seriens minuskonto.

Lee Hazlewood - Martha (Those were the days of roses)

Inspelad samma år som Buckleys version av sången. Men har hållit bättre.

Petra Haden & Bill Frisell - I Don't Want To Grow Up

The Ramones - I Don't Wanna Grow Up

Två lite olika versioner. (Ramones-videon har Dan Clowes-teckningar).

Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan - I ett hyreshus

Waits brukade ett tag nämna den här gruppen som exempel på Waits-tolkare han uppskattade. De gjorde en skiva med Waits på svenska. Lite kabaret-varning men inte så dåligt. "In the neighbourhood" heter originalet.

Emiliana Torrini - I hope that I don't fall in love with you

Det här är en artist där jag inte direkt gillat annat hon gjort. Men den här ofta tolkade sången gör hon bra.

Bruce Springsteen - Jersey Girl

Från LP-boxen Live 1975-85.  

Cat Power - Yesterday is here

(Länken leder inte som på de andra låtarna inte direkt till youtube utan till ett inlägg här när denna var veckans sång.)

MARTHA

"En grupp påstod att hennes liv fick sin inriktning redan när hon låg hopkrupen och osynlig i mrs Quests livmoder. Hon genomgick fiskens, ödlans, apans stadier, vaggade i uråldriga hav vyssjad av tidvattnens rytm. Men dessa tidvatten, mrs Quests pulserande blod, sjöng inte vilka visor som helst för Martha, utan sånger om vrede, eller kärlek, eller fruktan, eller harm, sånger som gick in i barnets passiva hjärna som ett öde."

ur Martha av Doris Lessing, övers. Sonja Bergvall

Lucka Sju (bröder)

"Juhani: Man säger också: den som innan göken börjat gala tar fatt denna domareorm, kokar och äter den, skall begripa korpens språk, som ger honom vetskap om vad honom därnäst skall hända.
  Eero: Man säger dessutom som så: den som på våren efter det göken galit gör allt detta, den karlen begriper korpens språk, som låter honom veta vad som dessförinnan skett.
  Juhani: O bästa bror, nu språkade du allt bra dumt! Som inte alla skulle veta det utan att äta ens en gnutta ormkött? Si nu visade Eero äntligen hur han rätteligen ser ut vad hjärnan anbelangar, som en dum bagge, "Han får då veta vad honom dessförinnan skett." Kan denna tanke komma från en mans skalle? O du din pojkstackare!
  Aapo: Strunta i det, Juho. Antingen sade han dumheter eller konstrade och krumbuktade han sig som vanligt; hur som helst, men vad han än gjorde slängde han till oss en beaktansvärd tanke."
ur Sju bröder, övers. Elmer Diktonius

Vanlig människa i sittande ställning

"En vanlig människa i sittande ställning är sällan farlig att umgås med. Hon planerar inga storverk för ögonblicket och hon löser inga världsproblem lika litet som hon tänker på att hon kanske inte alls existerar, enligt vad en viss biskop Berkeley för länge sedan velat göra troligt. Det enda den människa vi här betraktar sysselsätter sej med är helt enkelt att sitta, vilket förefaller henne naturligt."
ur "Vanlig människa i sittande ställning", i Den svenska människan  av Birger Vikström. Boken är även illustrerad av Vikström. Den figur som illustrerar detta stycke i boken pryder också omslaget.

5 bra finska romaner

Det är Finlands nationaldag eller självständighetsdag som de kallar det. Det firas med denna lista.

Anna-Leena Härkönen - Tjurdödarvapnet
Härkönen debuterade redan som 18-åring med den här berättelsen om en ung man som skickas till släktingar på landet. Han är inte så glad över detta. Stor succé i Finland när den kom på 80-talet. Mycket underhållande. 

Olli Jalonen - Far med dotter
Andra delen i en trilogi vars första bok Johan och Johan vart med förra gången jag firade Finlands självständighetsdag med en boklista. Men det är svårt att tänka sej en lista med finländska böcker utan Jalonen. Vemodig och vacker och sånt. Jag har gett bort den här boken. Jag har gett bort alla Jalonen jag ägt. Man vill sprida de vidare efter att ha läst dem.

Väinö Linna - Okänd soldat
En av de stora krigsskildringarna. Möjligen den stora krigsskildringen.

Sofi Oksanen - Utrensning
Den mest hyllade finska romanen på senare tid. Jag var lite tveksam till den när jag läste den, strukturen är konstlad, språket ojämnt och en del scener är spekulativa. Men efter hand fångas man också in och det går att förstå lovorden även om jag inte helt instämmer i dem. 

Mika Waltari - Mikael Ludenfot
"Hans ungdoms öden och äventyr i många länder intill år 1527, sanningsenligt framställda av honom själv i tio böcker"
Finsk 40-talsroman. På sin tid en bestseller. Om en man utan börd som drar omkring i 1500-talets Europa. Romanen är indelad i någorlunda fristående böcker. Bäst är sjätte boken, "Bålet", som handlar om häxförföljelse.

Tidigare listor med finlandtema:
10 bra finska böcker
10 bra finlandssvenska böcker
5 bra finska filmer
5 bra finska skivor

Turken eller Han begravde sin mor och gick och simmade

"............................................
Till: Wilmer.            Från: José Guber.

Turken eller Han begravde sin mor och gick och simmade, av Richard Higgins
John Sayers, en bra kille, enkel och lite excentrisk, förlorar sin mor men gråter inte vid likvakan. (Han dricker till råga på allt den kopp kaffe med mjölk som vaktmästaren vid kapellet erbjuder honom.) Några dagar senare dödar han en turk på stranden, utan något som helst motiv. Han blir åtalad och dömd, inte för att ha dödat turken utan för att inte ha gråtit vid moderns likvaka[...]Vi gör en fängslande deckare som visar hur absurt vårt rättsväsen är. Var vänlig skicka ett OK omgående.

Från: Wilmer.      Till: José Guber.

Jag förbjuder dig omedelbart att skriva romaner om excentriska blådårar som dödar turkar på stranden utan motiv. Har du inte läst cirkulär 149?"

ur Lögnens lov av Patrícia Melo, övers. Hans Berggren

Enkät för bloggläsare

Två studenter på socionomprogrammet håller på att skriva en uppsats om hur samtalstonen ser ut på bloggar.
"Vi vill undersöka samtalstonen mer generellt samt förekomsten av eventuella kränkningar, vilka faktorer som bidrar och vilka som förhindrar.[...]
Att delta i undersökningen är frivilligt, svaren behandlas anonymt och materialet kommer bara att användas till vårt forskningsarbete. Vi har även satt en åldersgräns på 16 år. Vår uppsats kommer sedan att publiceras genom Socialhögskolan på Lunds Universitet i januari 2013."

KLICKA HÄR FÖR ATT FYLLA I ENKÄTEN

Lucka (Fahrenheit) 4(51)

"At one time his back garden served as a pit in which he burned review copies (I remember him phoning me to complain bitterly that Fahrenheit 451 was NOT the temperature at which book paper burned) or as a jungle of sunflowers, which he had seeded."
Michael Moorcock om J. G. Ballard

Lucka tre: ur Två o:n

"En annan sång - den kanske mest populära här, och den första som jag kom att lära mig texten till - handlade om rösten som invaderade den som den talade till. En gång buren av en pojke på ett solbelyst fält; han blev den rösten som ljus blir dag. För var och en som sedan hörde sången, kom den in - upprepad likt evigheten i en spegelsal. Från mun till mun for den, som den friaste fågel. Och alla blev de samma barn därefter."
ur "Två o:n" i Om en död av Stig Larsson

Citerat från årets läsning

"Anatole France[...]berättar om en notorisk agnostiker som en morgon besökte en from katolik. Den fromme katoliken var berusad och började utgjuta förfärande hädelser. Blek och chockad sprang agnostikern iväg från huset.[...]
'Jag hävdar fortfarande att det inte finns någon Gud. Men den där karlen tror på honom. Antag att en blixt sändes ner för att döda honom. Hur skulle jag kunna veta att inte jag också skulle stryka med? Jag stod ju bredvid honom.'"
ur "Bläckan i tunneln" av Brian Nolan (som också kallade sej för Flann O' Brien), övers. Erik Andersson, i Tema O'Brien

"Antichrist är osedvanligt skrämmande. Och på samma sätt som du ovillkorligt fylls av en rädsla för fåglar efter att ha sett Hitchcocks Fåglarna, blir du - i alla fall om du är man - rädd för kvinnor efter att ha sett Antichrist."
ur När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson

"Obesjunget är ju ingalunda Härnösand."
ur Kritik av Klara Johanson

"Alla konstverk är farliga. Min lille son försökte flyga när han hade sett Disneys Peter Pan. Jag fick tag i benen på honom just som han skulle flyga ut genom ett fönster på fjärde våningen. En man i staten New York offrade 67 barn till Jakobs Gud - han älskade Gamla Testamentet, helt enkelt. En pojke i Oklahoma stack ner sin mors andra man när han hade sett Hamlet. En man i Kansas City kopulerade med sin fru efter att ha läst Lady Chatterleys älskare."
Anthony Burgess, i en artikel i Rolling Stones den 8 juni 1972, och som efterskrift i den förra svenska utgåvan av Clockwork Orange, övers. Caj Lundgren

"Den administrativa framgången är en klättring på såpad stång. Jag iakttar vännerna som strävar uppåt. Allvaret i deras ansikte. De spända nacksenorna. Byxorna blöta av grönsåpa.
- Livet är kort men arslet är långt, ropar jag upp till dem; både för att visa att jag är klassiskt bildad och för att muntra upp dem.
Men de tycker inte om mina uppmuntrande tillrop; de fäktar avvärjande med händerna som för att tysta mig[...]blaff, säger det då och de halkar utför"
ur "Flugsommar" i Skriftställning av Jan Myrdal

"En eftermiddagspromenad genom Malmö. Hemstaden. Jag säger det igen. Upprepar mig. Det är enda sättet för mig att förstå att det är sant."
ur Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg

"Nu var ensamheten liksom understreckad."
ur Mor gifter sig av Moa Martinson

"- Nåja, sa jag. Inte ska jag förråda er. Se bara upp för de allra största, när ni knycker. De största bränns."
ur "Ur världslitteraturen" i Lastbara berättelser av Ivar Lo-Johansson

Och de orden från Ivar-Lo får avsluta vår jubileumsvecka. Citaten kommer från olika söndagars Citerat från veckans läsning. Utom Stig Larsson-citatet som är från denna veckas läsning.

Browntown av Jaime Hernandez

Efter de två tidigare numrenas genrehyllningar så återvänder Jaime Hernandez till den realistiska sidan av sitt serieskapande i Love and rockets - new stories 3. Den fortsätter Maggies del av Locas-historierna från förra omgången av Love & Rockets.
Dessa Locas-serier har följt de två mexikansk-amerikanska punkflickorna Hopey och Maggie sen tidningen i sin första form startade i början av 80-talet. Genom åren har karaktärerna i serien tillåtits bli äldre och ändra utseende. Serien har ofta tillbakablickar och Jaime Hernandez är en mästare på att teckna sina karaktärer i olika åldrar.

Vilket märks i albumets huvudserie "Browntown" (att det är huvudnumret understryks av albumets omslagsbild - som får en ny betydelse när man läst serien). En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospår i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna.

Serien omges av en serie om Maggie i nutid, "The Love Bunglers" i ett makligare tempo. Den är uppdelad i två delar med "Browntown" därimellan och de två serierna ger betydelse åt varandra.

Handlingen och sättet historietrådarna i "Browntown" och hur berättelserna i de två serierna vävs in i varandra kan påminna om andra samtida amerikanska historieberättare som Jayne Anne Phillips, Joyce Carol Oates eller Toni Morrison. Men där dessa har sin prosa för att åter ge kraft åt och en egen röst till ofta använda teman (som här familjehemligheter) så har Jaime Hernandez främst sina teckningar. Och, även om det hör samman, sin känsla för en berättelses rytm.

Jaime Hernandez ger med sina rena teckningar en känsla av ödslighet åt staden med öknamnet "Browntown". Ett namn som trots att serien är i svart-vitt man kan se att den förtjänar. Också de minsta bikaraktärer får med hjälp av de ansiktsuttryck och kroppsspråk Jaime Hernandez' ger de en egen personlighet.
Kroppsspråket står för en stor del av berättelsens nyanser. Hur karaktärerna sr eller inte ser på varandra. I en ruta är de fyra syskonen på bio och man ser tre olika sätt att se på en bioduk. Övergångarna från ruta till ruta är mästerlig. Ett tidshopp mellan två rutor här är anmärkningsvärt väl gjort (och fruktansvärd i hur man får se hur en person i serien hårdnar) även för att vara av Jaime Hernandez.

Jaime Hernandez väver in drag han lärt sej från Charlie Schultz' Snobben och klassiska Acke-serier utan att det på något sätt skär sej mot den egentligen rätt hemska hjärtskärande berättelsen och historiens realistiska ton.

"The Love Bunglers" kan i jämförelse med "Browntown" se ut som en mer lättviktig serie. Den är mer lik de Ray-berättelser i The Education of Hopey Glass som den också delvis är en fortsättning på. Men som sagt så knyter Jaime Hernandez de två serierna samman. Och "The Love Bungles" innehåller en av de bästa drömscenerna som tryckts i en serietidning/ett seriealbum.

Även om serien står rätt bra på egna ben så drabbar den nog den som följt Maggie genom de tidigare Love & Rockets-serierna något hårdare. Även om en viktig person i berättelsen är en karaktär som jag inte kan påminna mej att ha sett i de tidigare serierna. Men just hans frånvaro gör sej plötsligt märkbar - förändrar den tidigare berättelsen.

Ändå tror jag att detta det senaste numret av Love and rockets - new stories skulle fungera utmärkt som ens första Jaime Hernandez-serier. Det är en väldigt bra historia av en av vår tids största serieskapare på höjden av sin förmåga.

(Love and rockets - new stories är en serie album med nya tecknade serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez. De har 50 sidor vardera i varje nummer).

(Från 30 september 2010. Love and Rockets firar 30-årsjubileum i år.)

Om proggiga barnböcker

Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Dessa två, När barnen gick i strejk och När barnen tog makten, skriver Kalle Lind om i vad som ingår i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en.När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker(som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern". 

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade väldigt liten spridning) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

(Först publicerad 6 februari 2011. Då som del av en länksamling. Linds bok (som jag alltså inte läst, jag har bara texterna på Linds blogg) har nyligen kommit i en utökad pocketutgåva.)

I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord

"Folk använder ord ganska slarvigt. Dom gör sällan klart för sig ordens verkliga innebörd. Dessutom använder dom alldeles för många och otydliga ord. Detta leder till svårigheter att kommunicera.
Brist på kommunikation är det farligaste som finns. Kunde amerikanarna kommunicera med vietnameserna så hade de aldrig behövt kasta bomber på dom. Då hade Ho Chi Minh accepterat en check och dragit sig tillbaka till Schweiz.
[...]
Fredsforskare är idag i hela världen sysselsatta med att förbättra kommunikationerna. Frågan är hur myndigheter och chefer ska kunna lugna fattiga och arga människor. Annars kan det lätt bli oroligheter när dom fattiga människorna försöker ta chefernas pengar.
[...]
Det finns emellertid ord som är glasklara. Jag tänker till exempel på ord som fascist, kommunistjävel, rödfascist och träskfolk. Genom att använda såna ord kommer man närmare sanningen och livet blir dessutom lättare att leva.
[...]
I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord. Personligen anser jag detta vara en fördel då människan som regel bara består av sju känslor. Skulle någon till äventyrs bestå av åtta känslor kan man tillfoga ytterligare ett ord, exempelvis asgam.
[...]
Jag minns en flicka som jag kände en gång. Det blev bråk på mornarna. Hon ville ligga med mig då.
- Jag har inte tid, sa jag. Jag måste gå och arbeta för att du ska få mat.
Vi grälade och till sist kallade jag henne för militarist och tog kuppen i Indonesien som exempel. Det gjorde verkan.
Så kan det gå. Jag minns att vi skildes på Stureplan och att jag ropade att hon var Lyndons lakej.
Hon gjorde det för enkelt för sig."

i "Politiska samtal: Språk" från Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet (1968)
(Först publicerad 5 april 2010. Då med anledning av att Gunnar Ohrlander hade dött. Detta inlägg är både en citatkalenderlucka och en jubileumspost. 

Strindbergskulteri, strindbergskultera

Vad är det som åstadkommer allt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga gör det med hån, andra med vördnad.
- ur Erik Grane av Gustaf af Geijerstam

Nathan Shachar skrev i DN häromdagen att det är dags att prata om August Strindbergs dåliga sidor. Bland dessa hans "naturvetenskapliga dillerier" (som man tycker att Shachar, med sin egen syn på ADHD, borde ha en större förståelse för). Men franförallt hur han använde sej av sina vänner i sina verk.

Den vän Shachar skriver mest om är Gustaf af Geijerstam, som här blir ett oskyldigt offer för Strindbergs obegripliga hat.
Johan Lundberg på Axess-bloggen berömmer Shachar för att han tänkt själv i sin artikel.

Och Shachar tänker så självt att han går och tänker bort åren innan 1889.
Och hur Geijerstam var med och kritiserade Giftas.
Och senare skrev, om Det nya riket: "Man kan ej vara med om det ogenerade sätt, på vilket Strindberg här anfallit offentliga personer, ej blott i deras offentliga uppträdanden, utan äfven i deras privata lif. Hvad man ej heller kan gilla är att man oupphörligen märker, hur Strindberg, medvetet eller omedvetet i denna bok varit ledd av personlig hämndkänsla." (Geijerstam, 1888)
Helt först med att lägga märke till att Strindberg kunde gå hårt fram mot sina fiender är Shachar alltså inte.

Strindberg lät Geijerstam stå som förebild för Zachris i Svarta fanor. Men boken handlar inte om Geijerstam. Som Shachar själv skriver: "Om nyckeln inte givits på förhand skulle ingen läsare känt igen Geijerstam i Zachris." Och flera Strindberg-läsare har velat se ett slags självporträtt i Zachris.

Många, som Hjalmar Branting, vände sej emot Strindbergs nidporträtt redan när Svarta Fanor kom ut. Och det är som bekant inte alls ovanligt att man fortfarande talar om Strindbergs hänsynslöshet. Man skriver då oftare nuförtiden om hans hustrur. Då man numer sällan talar om Geijerstam alls.

Och kanske försöker Schachar bara lyfta fram en enligt honom orättvist bortglömd författare. Geijerstam hade en viktig roll i 1880-talets Unga Sverige. Och Erik Grane som Shacher lyfter fram mot slutet av artikeln kan ännu på 40-talet ibland nämnas bredvid verk som Niels Lyhne och Pengar.

Men Schachar gör Geijerstam en björntjänst. För evigt trogen sina ideal från 1880-talet och helt utan fel och brister framstår författaren i artikeln som en mycket tråkigare typ än den evigt föränderlige Strindberg vars fel och brister gör att vi fortfarande ännu gärna läser honom.

"'Erik Grane' gjorde mer för tolerans och kvinnofrihet än något av Strindbergs verk" skriver Shachar. Och det är möjligt (hur man nu skulle mäta det). Just tolerans och kvinnofrihetsfrämjande är väl inte vad man går till Strindbergs verk för.
Böcker vinner inte genom att vara sympatiska. Böcker vinner genom att vara bra.

(Först publicerad 31 januari 2012. Rubriken är en referens till Victor Svanbergs angrepp på Strindberg. Strindbergsåret går mot sitt slut. En del Strindbergspjäser gick på TV (jag såg två) och en del artiklar skrevs. Själv hade jag en lista med August Strindbergs tio bästa böcker)

Jättemyror!

I first picked it up at issue 8#[...]I was stunned by the imagination, the darkness, the scope of the thing. Plus, hey, giant ants.
-Joss Whedon i förordet till Planetary The Fourth Man

I "The day the earth turned slower", åttonde kapitlet av Planetary så berättas om ett amerikanskt koncentrationsläger på 50-talet för amerikanska dissidenter. Som det görs experiment på.
Resultaten av experimenten är influerade av de amerikanska science fiction-filmerna på 50-talet. Den osynlige mannen är en kommunistisk dramatiker, där finns en 50-foot Woman och en 50 Foot Man, den senare är en vanärad officer. Liksom en Incredible Shrinking Man - som också har ett dussin armar. Runt lägret springer atomvakthundar. Det hela berättas av en skådespelerska som blev avrättad och sen återupplivad.

Det här är mitt favoritnummer av Planetary. Det har allt som gör serien till det den är. Bisarra transformationer, ett vemod och en politisk undertext i den metafiktiva delen av historien. Allt vackert och stämningsfullt illustrerat.

De amerikanska sf-filmerna på 50-talet ses ofta som ett utslag av kalla kriget och femtiotalets antikommunism. De var fulla av monster och invaderande rymdvarelser och då jättelika myror.

En av de mest fascinerande av dessa monsterfilmer är just en med jättemyror: Them!. Filmen var långtifrån först med onaturligt stora insekter.
En annan monsterfilm från samma tid var en lös filmatisering av H. G. Wells Gudarnas föda där diverse djur växer till gigantiska proportioner (romanen är något av en bagatell, men en av Wells bästa noveller, "Myrväldet", handlar om inelligenta myror som hotar att ta över världen - de är dock normalstora). Men det är den mest minnesvärda av den här sortens filmer.

Det är tonen i filmen som gör den annorlunda. Den är regisserad som om den vore en noir-thriller från samma tid. Också hjältarna är av det hårdkokta slaget. I en scen träffar våra hjältar en man inspärrad på ett sinnessjukhus som sitter där för att han har påstått att han sett de jättelika myrorna. Han är överlycklig över att någon äntligen tror på honom och hjälten och hjältinnan tackar honom för hans upplysningar som är de till stor hjälp.
De säjer åt doktorn på sjukhuset att behålla mannen inlåst.

Själva myrorna är kanske inte så bra - de ser aldrig ut att dela duk med de mänskliga skådespelarna vilket lite minskar effekten av filmens slutstrid, där U.S.A.s armé slåss mot en koloni myror. För sin tid var nog effekterna bra. Men Them!s myror ser ändå blott ut som en skugga av John Cassadays myror.
(Från 9 december 2010. Och då en lucka i det årets julkalender. Som handlade om den tecknade serien Planetary (text Warren Ellis och bild John Cassaday). Serien handlar om tremannagruppen Planetary, som beskrivs som det fantastiskas arkeologer. Varje nummer tar sej an och undersöker (gräver ut) en ny del av populärfiktionen. Och varje lucka av planetarykalendern tog sej an ett nummer av tidningen.)

Bild på Socker-Conny

Av Joakim Pirinen.
(Från 19 dec 2009. Då den vart lucka 19 i min bildkalender. Teckningen pryder omslaget till det första numret av Galago jag läste. Och föreställer så klart Pirinens figur Socker-Conny, hjälten i albumet
Socker-Conny, som jag skrivit om på länken.)

Komedin I av Stig Larsson

Komedin I (1989) är Stig Larssons fjärde (och senaste) roman. Den handlar om den åldrade författaren Stig i ett framtida Sverige. Stigs böcker har rensats ut från biblioteket för att de är för dekadenta. Han försörjer sej med att skriva manus till scenuppträdanden i en nattklub, där en besökare lottas fram för att bli avrättad.

"Ett tag befinner han sig i ett läger - detta är episkt berättat. Då är vi inne i ett slags framtid" heter det på baksidan av Larssons närmast föregående roman Introduktion (1986). Där fungerar de scenerna mer som ett utomrealistiskt inslag, likt den infettade damsko huvudpersonen Thomas hittar på trottoaren i början av boken. 
Och "episkt berättat" får nog, om vi antar att Larsson själv skrivit det (baksidor är ofta delvis skrivna av författarna), ses som smått sarkastiskt. Påminnande om den "Gogols blick" en av Stigs författarkollegor vill att han ska skildra Sverige med i Komedin I.

Framtidens språk är ett problem de flesta framtidsskildringar hoppar över. George Orwell ägnar till exempel ett kapitel av 1984 åt nyspråk men romanfigurerna pratar helt vanlig 1940-talsengelska. 
Det finns inga framtidsglosor i Komedin I men den första hälften av boken är uppbyggd enbart av det svenska språkets vanligaste ord (de 1500 vanligaste, enligt Larsson i intervjuer). Det här används mer för att spegla Stig än samhället i stort - när Stigs begär väcks till liv igen (bland annat av en 11-årig grannflicka) så ökar romanens ordförråd. Men det är ett intressant sätt att tackla framtidsspråkfrågan på.

Nu fungerar det inte riktigt. Romanen innehåller ett par starka stycken men är Larssons svagaste.

(Från 1 december 2011. En lucka i förra årets butterkalender med det som jag tycker rätt så piffiga temat svenska framtider från förr. Jag håller på att läsa hans nya När det känns att det håller på ta slut. Där han avråder kronprinsessan Victoria från att läsa Komedin I. Larsson verkar ändå tro att Komedin I är en bra roman. Det är den inte.)

LUCKA 1

"När härolden  et Co. avtågat, satte jag mig åter ned att läsa; men det gick trögt. Mina ögonlock tyngdes allt mera och mera; slutligen insomnade jag och boken föll mig ur handen.[...]
  Då jag vaknade, hade det redan mörknat. Fördenskull fann jag för gott att tända ljuset. Sedan såg jag på klockan, som visade tio minuter över sex. Min sömn hade således räckt bra länge; men jag ångrade ej den tid, som därtill blivit använd; ty jag kände mig nu helt kry och rask och hade fullt skäl att instämma med Sancho Panza i hans påstående, att den, som först uppfann konsten att sova, måste hava varit en mycket förståndig karl."
H. B. Palmær, ur "Brev från Stockholm under riksdagen 1847-48". Citerat från Palmær-urvalet Beska droppar som borde finnas i var persons boksamling.
I år är vår julkalender en citatkalender, med ett nytt citat varje dag fram till och med jul.

10 bra skotska böcker

Det är Skottlands nationaldag. Dags för haggis, säckpipemusik och en lista med tio bra skotska böcker:

Ian M. Banks - Player of games
En Culture-roman. En svit böcker som varit främsta anledning till att rymdoperan fått en renässans på senare år. Jag har alltid gillat böcker med fiktiva spel och det här är en av de bästa.Kulturerna i romanens värld skildras genom spelen i turneringen. Jag har inte läst så många andra Ian M. Banks (eller för den delen Ian Banks utan M.) men när jag hade läst boken pratade jag om det med en vän som är ett stort fan av Culture-böckerna. Han menade att detta var en av de bättre.

Kenneth Grahame - Det susar i säven
En av de riktigt klassiska barnböckerna. Med Herr Padda och de andra.

Erik Linklater - Det blåser på månen
Också en barnboksklassiker. Med en av genrens bästa boktitlar. De skotska barnboksförfattarna gillar visst vind.

Hugh MacDiarmid - En drucken man beskådar tisteln...
Jag e' inte så full, mest trött intill döden.
Och det är ganska jobbigt att bägarna ta
med Cruive, Gilsanquhar och di andra.
Man e' inte så rask som man en gång va.
(övers. Jan Östergren)
A Drunk Man Looks at the Thistle är en lång spretig dikt. Med referenser, pastischer och användande av dialekter. Det svenska urvalet som fått namn efter dikten innehåller ett utdrag ur detta märkliga och mycket läsvärda roliga poem. Plus flera andra bra kortare dikter.

Ian McDonald - Desolation Road
Denne irländsk/skotske författarens debutroman. SF förvisso men också en roman i den absurda traditionen. Blandar påhittade myter med en uppskruvad variant av småstadsberättelsen. Bör kunna uppskattas även av folk som vanligen inte gillar genren.


Grant Morrison & Chris Weston & Gary Erskine - The Filth
Greg Feely är en ensam kattägande man som får reda på att han egentligen är en agent i organisationen The Hand. Greg Feely är bara är en täckmantel, en persona som injiceras. Men han håller fast vid sitt liv som Greg och vid sin katt även när han måste handskas med minijordar och lyxkryssningscivilisationer som urartat tillsammans med de andra agenterna varav en är en rysk schimpans som utbildats till lönnmördare av KGB.
Serien innehåller Grant Morrisons vanliga teman - metafiktion och frågan vad som är verkligt.
Som i de flesta av Morrisons amerikanska serier finns det en biperson som pratar med skotskt uttal. "See, inna Science Gestapo, everything's just whit it is, no whit wey waant it tay be. Maist peeple jist see whit they're telt so that's whit geez usan advantage thut looks lik magic". Ett grövre skotskt uttal än tidigare Morrison-personer. Och The Filth är Morrison lite mer morrisonsk än vanligt.
De tretton numren finns samlade i en volym.

Edwin Muir - Marionetten
Vackert skriven roman från 1920-talet om en pojke med ett mentalt funktionshinder med ett intresse för marionettdockor. Eller nåt sånt. Det var länge sen jag läste den och handlingen är lite vag i mitt minne. Men jag minns det som en väldigt fängslande bok.

Walter Scott - Ivanhoe
Ivanhoe har lite dåligt rykte i litteraturhistorien. Man brukar där säja att det är synd att Walter Scott bedöms efter sitt sämsta verk. Vilket då skulle vara Ivanhoe. Men denna äventyrsroman är välskriven och har en intressant uppbyggnad.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Crème de la crème. Jean Brodie är en lärarinna på en flickskola. Hon håller sej med favoriter och är en gräslig och karismatisk person. En underhållande bok. (Den kom för inte så länge sen ut i nyutgåva. HÄR skrev jag då om den.)

Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jekyll och Hyde har fått många senare tolkare. Från Allan Edwall till Alan Moore. Men bäst är fortfarande originalet.

(Från 30 november 2009. Jag bytte en av böckerna och la till Spark-länken. Det här är en repris för jubileumsveckan. Men det är faktiskt Skottlands nationaldag. Andra skotska listor jag haft här är:
5 bra skotska skivor
5 bra skotska filmer
Det har blivit en hel del såna här nationaldagslistor på Butter tar ordet. Men jag tror inte det kommer att bli så många fler.)