Samer, indianer och marsianer

Lyran har denna måndag en tematrio om ursprungsbefolkningar. Man ska berätta om tre romaner som ursprungsbefolkningar och kolonisation. (Nu är ingen av de tre texterna nedan romaner.)

Invasion på Mars av Ray Bradbury
Kritikern John Clute har kallat den här sortens böcker för fix-it böcker. En samling noveller på samma tema hopkopplade med för boken nyskrivna vinjetter. Bara ett par av novellerna har temat marsianerna som ursprungsbefolkning. Men dessa tillhör de starkaste i boken, i Bradburys författarskap och i genren i stort. Den marsianska kulturens undergång skildras med ett lyriskt vemod och ilska.

Lodjurets historia av Claude Lévi-Strauss
Lévi-Strauss går genom en myt och ser vilka versioner som finns hos olika indianstammar i Nord- och Sydamerika. Han analyserar sen skillnaderna mellan dessa utifrån sina strukturalistiska teorier. Men även för den som inte är så intresserad av dessa bör boken gå att läsa bara för berättelserna i den.

En sames historia av Ivar-Lo Johansson
I Martyrerna
Även om samerna var flitigt använda i våra turistfilmer så fanns länge i den svenska litteraturen vår egen ursprungsbefolkning mest med som en frånvaro. I Jernbaneeposet av Sara Lidman, en svit romaner om kolonialiseringen av Västerbotten, finns de samer som redan bodde där ingenstans nämnda. Lo- Johanssons novell är från 1968 och finns i en av volymerna i Passionssviten. Novellen utgörs av ett samtal mellan berättaren och en same "- Hur känns det då att vara same bland svenskar och norrmän och finnar? frågade jag, när vi hunnit så långt att jag tyckte att tidpunkten var inne att bli en smula mer förtrolig.
- Det känns väl som att vara ett främmande djur. Man hötter åt oss och nyper i oss, och ibland klappar man oss. Det värsta är kanske när man klappar." Han berättar ett par historier och om att bara svenskar blir lappfogdar. En annan av passionsnovellerna (jag tror det är en passionsnovell) är en fruktansvärd historia om hur eskimåernas gästfrihet utnyttjades. Som (nästan) alla passionsnovellerna är de lysande skrivna.

Dagarna blir korta när det blir September - Om September Song

"And the days grow short when you reach September".

Kurt Weill är mest känd för sitt samarbete med Bertolt Brecht. Men detta varade bara i ett par år. Han gjorde även annat arbete med politiska förtecken. Och ville gärna kombinera den kommersiella musiken med skildringar av arbetarnas villkor. Hans populäraste icke-brechtarbeten är dock rena kärleksballader.

Som "September Song" med text av Maxwell Anderson från musikalen Knickerbocker Holiday som först blev en hit med Walter Huston 1938. Sen dess har det varit en standard som såna som Jimmy Durante och Frank Sinatra haft framgång med.

Mer Weill som vi är vana att han ska låta låter väl låten i Lotta Lenyas insjungning. Lenya var gift med Weill.

Melodin till "September Song" används som genomgående tema i Woody Allens Radio Days i en version speciellt inspelad för filmen men ändå med den här lite gammaldags känslan.

Senare versioner har ofta försökt modernisera den som Lou Reeds insats på Weilltributen (ljudet på klippet är väldigt lågt) Lost in the stars eller med industrigruppen Young Gods på deras Play Kurt Weill.
Lou Reeds "Perfect Day" har vissa likheter med "September Song".

En version på senare år som jag gillar är den här med Pascal Comelade. Men många versioner finns av "September Song" och flera av dem ger en den där höstkänslan. Som orangea löv.

En helgenkät en söndag

Fiktionista har gjort en helgenkät.

1. Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Omslagen till Arne Sands böcker gjordes alternerande av Hariet Sand och, som här Torsten Renqvist. Alla omslagen till hans böcker (eller åtminstone originalutgåvorna) påminner om varandra. Vilket är en trevlig touch.

2. Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?
Kramer's ergot 7, Jan Myrdals 5 år av frihet och Jaime Hernandez Locas II.
Det kommer jag inte att göra eftersom två av de är omöjliga att få tag i och den ena är dyrare än den andra.

3. Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?
Jagroman typ B.

4. Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?
Författare bör man inte släppa in i sitt hem. De är inte att lita på.

5. Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?
Letar reda på den bok jag ska läsa. Hittar den inte och tar en annan.

6. Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?
Ett riktigt bra öppet slut är svårt att slå. Men det finns öppna slut som mer ger intrycket av att författaren inte fått ihop boken.

7. Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?
Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon. Michael Bay.

8. Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Tarrilup Bridge med The Triffids (text David McComb)

I packed my bag
Left a note on the fridge
And I drove off the end of the Tarrilup Bridge.

Now you read about me in the papers
They say I'm going to be a big star
They're making a movie about my life
And you're going to play the starring part

Now my drinking days are over
Get this through your head:
I was the best friend you ever had

Yes I was your best friend
You were my blinding sun
Now the only thing bright is my name in lights
And the night has only just begun

I packed my bag
Left a note on the fridge
And I drove off the end of the Tarrilup Bridge.

9. Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).
Infinity plus är en numera nedlagd brittisk nättidning med sf, fantasy och skräcknoveller. Oftast tidigare publicerade texter som valts av författarna själva. Alla noveller och recensioner ligger fortfarande uppe som en gigantisk antologi för litterär genrelitteratur.

10. Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?
Jag vet inte riktigt. Att räkna böckerna man läser verkar lite barnsligt. Men runt 200 kanske.

Peel Sessions

I en bättre värld så skulle John Peel ha fyllt 70 år idag. Peel var en radiomusikjournalist på BBC Radio 1. Hans inflytande inom musikjournalistiken inom och utom radion var stort. En av hans innovationer var Peel Sessions. Dessa som startade 1967 var att ett band eller en artist under en dag spelad in och mixade tre till fyra spår sopm sen sändes. Det var alltså inte livespelningar i studio som de ibland kallas utan en slags snabbinspelningar av (oftast) redan utgivet material.

Peel var med och startade skivmärket Strange Fruit för att ge ut de bästa av Peel Sessionerna. Som 12"-or.

Det syns kanske inte så bra på bilden. Men omslagen till dessa Strange Fruit-skivor hade namn på en massa band som hade spelat in Peel Seesions för John Peel. I de tidiga tonåren så brukade jag tycka det var fascinerande att läsa namnen - föreställa sej hur de man kände till lät men också alla dessa band som man inte kände till.

Peel Sessionen var med en stor bredd band. Den av Strange Fruit-tolvorna som Peel själv brukade säja att han var mest stolt över var en med folksångerskan June Tabor. Där hon sjunger a capella. Den tyckte jag var något av en besvikelse när jag väl hörde den (men idag lite mer van vid genrens underligare uttryck så skulle jag kanske ha en annan åsikt om den). Ibland new wave och punkbanden på de andra tolvorna stod den i alla fall ut. (Fast den är inspelad 77 och på 70-talet är det en rätt stor mängd folkmusiker som gör Peel Sessions - Martin Carthy tillhör till exempel det fåtal artister som gjort ett tvåsiffrigt antal.)

Förutom Strange Fruit-skivorna så finns en hel del Peel Sessions utgivna av artisterna själva. The Fall som med sina tjugosju sessioner är det band som gjort flest har kommit ut med en box med alla sina Peel Sessions. De senare sessionerna har ofta funnits på fildelningssidor men också på artisternas egna hemsidor. Cat Power, White Stripes och P. J. Harvey är tre artister som gjort flera populära Sessions. BBC Radio 1 har en sida - Keeping it Peel där alla Sessions står med och där man kan höra bitar från de framröstade 125 bästa (artisterna står alfabetiskt med förnamn, så Martin Carthy står på M inte C.)

En lista över de bästa Peel Sessions hade kanske varit passande men jag har bara hört en liten mängd av alla. Men fem värda att uppmärksamma följer:

Birthday Party
Jag har en stövel med alla fyra Peel Sessions som Birthday Party (Nick Caves band innan Bad Seeds) gjorde. Två av dessa kom ut på Strange Fruit. Den första är den bättre med hits som "(Sometimes) pleasure heads must burn" och "Release the Bats". Också med Stooghes-covern "Loose".

Siouxsie & The Banshees
Deras Peel på Strange Fruit är min favorit med dem. Till och med bättre än coverplattan.

Triffids
Tre låtar från Born Sandy Devotional. Tyvärr ingen av de där Jill Birt sjunger. Annars perfekt.

Twa Toots
Ett av John Peels favoritband. Gav egentligen bara ut denna och ett par singlar. Några år senare kom en fullängdare med gammalt material men utan Peel Sessionen hade den knappast kommit ut.

Wedding Presents - Ukrainski Vistupi v Johna Peela
Denna tiotummare utgörs två (eller tre) Peel Sessions. Kallade The Ukranian Sessions. Wedding Presents gjorde måga Peel Sessions och deras inkarnation The Ukranians, new wave korsat med Södra Bergens Balalajkor, föddes genom Peel Sessions. Många andra band snodde gimmicken men det ska inte få en att glömma hur bra Ukrainian lät en gån i tiden.

John Peel dog 65 år gammal den 25e oktober 2004. På hans gravsten står en rad från hans favoritlåt "Teenage Kicks" av The Undertones: "teenage dreams so hard to beat".

Åtta länkar en lördag

Subtleman av Rick Veitch - Midsummer's Dream 1-10
Midsummer's Dream 11-20
Midsummer's Dream 21-30
Midsummer's Dream 31-40
Rick Veitch har på sin sida haft en sida av sin Subtleman-drömserie uppe varje dag. Nu är den 40 sidor långa serien, som inte tidigare publicerats på ett ställe, uppe. Rulla ner till botten av sidorna för att få den i rätt ordning.

How to read Nancy av Mark Newgarden och Paul Karasik
Comics Comics länkar till en pdf-fil av denna klassiska essä om Ernie Bushmillers stripp Nancy från 1988 (sida 5 och 6 är i fel ordning). Essän ska snart utvidgas till en bok.

Modern life is war - Martin Atchet
Sång inspirerad av Peter Milligans och Brendan McCarthys Skin med fanvideo med bilder ur seriealbumet.

An Open Letter to David Denby, Keith Phipps and Dana Stevens in response to their Inglourious Basterd Reviews av Geoff Klock
Klock försvarar Tarantinos senaste mot några vanliga invändningar. (Han avslöjar en oväntad vändning mot slutet av filmen. Så om du föredrar att bli överraskad bör du kanske undvika texten tills du sett filmen.)

Miranda Siganders recension av filmen i Expressen
I Sverige har väl Inglourious Basterds fått mestadels god men rätt intetsäjande kritik. Jag får inte riktigt ihop Siganders recension med det betyg (5 getingar) hon ger filmen.

Folkhem var ursprungligen en högerfras

Det föregår någon slags svekdebatt bland våra konservativa/nyliberala vänner. Som har att göra med att det Moderata Samlingspartiet (som väl samlar alla moderata, det vill säja lagom måttliga och sansade människor) nu börjat använda termen Folkhem positivt. Men "folkhem" var som bekant ett begrepp som socialdemokraterna snodde från högern på slutet av 30-talet. Ungefärsamtidigt som de började vifta med Svenska flaggan och ta rätt god tid på sej att avsätta monarkin (any day now).

Så högern bör gratuleras att de äntligen börjat reclaim the name. Ändå finns det ett svek mot de konservativa idealen i denna Moderaternas pågående partistämman. Att ett parti som under namnet Allmänna valmansförbundet bildades för att se till att begränsa rösträtten sysslar med vänsterflum som att begära ordet och rösta igenom punkter är ett hån mot Arvid Lindmans minne.
Har man helt övergett tanken på en mer moderat lagom rösträtt? Att ett folkhem, liksom andra hem bör bestämmas över av dem som äger det är en viktig konservativ princip.

Den romantiske poliskonstapeln av Rudolf Värnlund

En ung poliskonstapel kom gående på vägen från staden. Han bar uniform och batong och verkade mycket stark av sig. Men han var ingen vanlig poliskonstapel, han var en glad poliskonstapel. Ibland lade han händerna på ryggen och marscherade fram med långa, bestämda steg, såsom en polis, vilken själv- och pliktmedveten skall gå och häkta en farlig förbrytare. Men minuten efteråt återföll han i ett drömmande nästan frånvarande sätt att röra sig; han slängde med armarna, körde händerna i fickorna, fingrade tankspritt på batongen som slängde i bältet

Jag läser i Folket i bilds 50 års jubileumsnummer (egentligen ett nummer av FiB/Kulturfront, om FiB/Aktuellt som var den egentliga fortsättningen på tidningen uppmärksammade 50-årsdagen vet jag inte). Där finns noveller och artiklar ur den gamla FiB återtryckta som de såg ut när det begav sej. Också med de lite irriterande Forts på sid. Rudolf Värnlunds novell "Den romantiske poliskonstapeln" ryms dock på ett uppslag.
Det står att den var publicerad i ett Folket i Bild-nummer från 1955. Vilket förvånar mej då jag hade för mej han dog i mitten av 40-talet. Jag går till Värnlund i bokhyllan och tar fram novellsamlingen Ungar och andra. Som inleds med "Den romantiske...". Mycket riktigt kom den ut 1941. Illustrationerna av Ove Dahlstrand i FiB har årtalen 55 så novellen måste ha tryckts om med nya illustrationer.

Folket i Bild säjer att novellen "hör till Värnlunds ljusaste saker, nästan en humoresk." Många av novellerna i Ungar och andra är av det lättare slaget.

Värnlund är nuförtiden mest känd för att han brukade brevväxla med Eyvind Johnsson. Hans arbetarromaner är rätt typisk arbetarlitteratur. Fabriker och misär, kärvt skildrade. Och inget fel med det. Men bilden av Värnlund blir inte hel utan noveller som "Den romantiske poliskonstapeln". Det är en kort novell. Ett tidningsuppslag eller åtta sidor i samlingen.

I den stannar titelns poliskonstapel upp för att plocka blommor. Han möter en luffare och de börjar prata.

Egentligen skildras det då samtida samhället. Med fattigdom och nödvändigheten att avancera om man ska klara sej. Men det är också en feel-good-novell med en slutpoäng.

Också Värnlunds lite tyngre verk är underhållande att läsa. Som mycket arbetarlitteratur har hans romaner och noveller väl fått något av en tråkighetsstämpel på sej. Men den tidens proletärlitteratur har i regel hållit sej bättre än den borgerliga populära svenska romanen från 40-talet.

Om olika tolkningar av Skrattbesvärjelse

ЗАКЛЯТИЕ СМЕХОМ

О, рассмейтесь, смехачи!
О, засмейтесь, смехачи!
Что смеются смехами, что смеянствуют смеяльно,
О, засмейтесь усмеяльно!
О, рассмешищ надсмеяльных - смех усмейных смехачей!
О, иссмейся рассмеяльно, смех надсмейных смеячей!
Смейево, смейево!
Усмей, осмей, смешики, смешики!
Смеюнчики, смеюнчики.
О, рассмейтесь, смехачи!
О, засмейтесь, смехачи!

Så lyder Velimir Chlebnikovs "Skrattbesvärjelse" i original.
(Transkriberad för den som inte läser kyrilliska:

Zaklyatie Smekhom

O, rassmeites’, smekhachi!
O, zasmeites’, smekhachi
Chto smeyutsya smekhami, chto smeyanstvuyut smeyal'no.
O, zasmeites’ usmeyal'no!
O, rassmeshishch nadsmeyal'nykh – smekh usmeinykh smekhachei!
O, issmeisya rassmeyal'no, smekh nadesmeinykh smeyachei!
Smeievo, smeievo,
Usmei, osmei, smeshiki, smeshiki,
Smeyunchiki, smeyunchiki,
O, rassmeites’, smekhachi!
O, zasmeites’, smekhachi!)

Chlebnikov bygger upp nya ord av det ryska ordet för skratt: smekh. I den tolkning av Bengt Jangfeldt och Björn Julén som fanns i förra inlägget så går de inte riktigt lika långt. Det finns en engelsk tolkning av Peter Schmidt som på liknande sätt skapar nya ord utav laugh:

Incantation by Laughter

Hlahla! Uthlofan, lauflings!
Hlahla! Ufhlofan, lauflings!
Who lawghen with lafe, who hlaehen lewchly,
Hlahla! Ufhlofan hlouly!
Hlahla! Hloufish lauflings lafe uf beloght lauchalorum!
Hlahla! Loufenish lauflings lafe, hlohan utlaufly!
Lawfen, lawfen,
Hloh, hlouh, hlou! Luifekin, luifekin,
Hlofeningum, hlofeningum,
Hlahla! Uthlofan, lauflings!
Hlahla! Ufhlofan, lauflings!

Vad den versionen missar är att Chlebnikovs nya ord ser ut och känns som riktiga ryska ord. Medan Schmidts tolkning genast ser ut som en experimentell dikt.(Schmidts version bör fungera bättre om man läser den högt.) De flesta engelska översättningar liknar snarare Jangfeldts och Juléns.
Schmidts version kan ändå ge en uppfattning om sättet på vilket Chlebnikov skapat nya ryska ord.

Skrattbesvärjelse

O, skrattleter, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!
Skrattigt skrattar ni ert skratt, skrattulerar skratuellt.

O, skratta av er skrattomant!
O, skratta in i skrattofonen - beskrattade skratteleters skratt!
O, skratta ut i skrattosfären, överskrattade skrattisters skratt!

Skrattlantis, skrattlantis.
skratta in och
skratta ut, skrattiralj och skrattibut,
små skrattoner, små skrattoner,
O, skrattleter, skratta upp er, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!

Velimir Chlebnikov

Översättning: Bengt Jangfeldt & Björn Julén
(Det finns flera, åtminstone tre, översättningar av "Skrattbesvärjelse" på svenska. Också på andra språk brukar det finnas många varianter. Egentligen bygger dikten på ett ljud i ryskan som inte finns i svenskan.)

Ka av Velimir Chlebnikov

"1913 blev jag utnämnd till ett av vår tids stora genier, en titel som jag behållit intill denna dag." Så skrev Velimir Chlebnikov 1914. Men det är lika sant i dag. Chlebnikov var den roligare av de ryska futuristerna. En del av hans dikter, manifest och pjäser finns i lite strödda volymer på svenska. Han har också skrivit ett par prosatexter. Som den absurda fabeln "Ka" i volymen Baklängesvärlden.

Det finns, har jag hört, folk som inte läser dikter. Som som Slas har svårt att beställa från en meny för att de så starkt ogillar allt som har ojämna högermarginaler. De riserar missa novellen "Ka" då Baklängesvärlden ser ut att vara en samling med en obskyr gammal rysk poet. Men "Ka" skulle kunna tilltala många också med denna beklagansvärda åkomma. Själen är enligt berättelsen uppdelad i tre delar. Ka, Hu och Ba.Hu och Ba är människans rykte på gott eller ont. Men Ka är själens skugga utan gränser i tiden.

Berättaren är vän med sin Ka. Och hans Ka presenterar honom för folk från andra tider. Som en vetenskapsman från 2222. De spelar kort med världsviljan. De ser underliga platser och möter märkliga folk. "En gång lärde vi känna ett folk som knäppte om sig med knappar. Det var faktiskt så att deras inre öppnades genom ett hål i hden som tillslöts med små kulor av hornliknande material som påminde om knappar. När de åt glödde en tankeugn genom detta hål. Så var det."

Texten är inte utan konflikter. Strider kommer också till dem (den skrevs 1915) men framförallt är det en vacker saga om förunderliga ting.

Till en stor del kan "Ka" påminna om en prosadikt i flera delar. Och det finns verser och futuristisk poesi inbakat i berättelsen. Men där är en sorts handling. En sällsam saga om vänskap och kärlek.

(Baklängesvärlden är också annars en trevlig bok. Utgiven på ellerströms.)

15

Gnidkungen, eller min bror (vi vet inte varför han kallar sej för Gnidkungen och vi frågar inte) har utmanat mej till den där 15 böcker-dutten som gick runt bokbloggosfären för ett tag sen. På bloggar om böcker verkar det lite vara ett något överflödigt mem. Men i alla fall. "Fifteen books that you've read that will always stick with you"(stick with you låter lite smått obehagligt). "First fifteen you can recall in no more than 15 minutes." Jag tog inte direkt tid utan skrev bara ner 15 böcker. I den ordning jag skrev dem:

Mario Vargas Llosa - Kriget vid världens ände
Man kan lite förstå att Llosa aldrig skrev någon särskilt riktigt bra bok efter denna. Vad skulle finnas kvar att säja?

Alfred Jarry - Dåd och idéer av Doktor Faustroll

Jaroslav Hasek - Svejk

Arne Sand - Ljugarstriden

Jan Myrdal - Samtida
Samtida var en pocketutgåva som samlade Söndagsmorgon, Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. De senare två blev som bekant omarbetade En illojal europés bekännelser. Men jag har svårt att skilja Söndagsmorgon-texterna från de andra.

Tove Jansson - Muminpappans memoarer

Giménez - Barnhemmet

Villy Sörensen - Ragnarök

Peter Handke - Frånvaron

Frantz Fanon - Jordens fördömda
William Saroyan - Den mänskliga komedin
De här två är starkt sammankopplade i mitt huvud. Vilket kanske kan tyckas lite underligt.

Denis Diderot - Jakob Fatalisten
Det här är den av böckerna på listan som jag läste senast. Jag tror jag var tjugo. Man tycker att nånting från de 15 åren efter det skulle kunna ha kommit med. Men nej.

Nikolaj Tjernysjevskij - Vad bör göras?

Stanislaw Lem - Den stora framtidskongressen

Ezra Pound - Litterära essäer

Utmanar vidare: Andedräkt av koppar (som tycks ha försvunnit från bloggosfärens yta), Rene Engström och Weltklasse Serier.

De tio bästa sångerna om Djävulen

Inlägg 667 har lite samma tema som inlägg 666.

Jacques Brel - Le Diable (ca va)
Har gjorts av många andra. Bland annat Marc Almond.

Nick Cave & The Bad Seeds - Up jumped the devil
Från Tender Prey.

Judy Collins - O Daddy Be Gay

Diamanda Galas - Let my people go
Melodin är från "Go down Moses". Ligger på minin you must be certain of the devil men klippet är från en livekonsert. Det är så här Djävulen låter.

Folk och rackare - Bältet
"En gång när jag gick vägen fram/Då mötade jag Hin Onde". På Rackarspel

Holly Golightly & The Brokeoffs - Devil Do
"Aint nobody gonna love me like the devil do".

Daniel Johnston - Don't play cards with Satan
Goda råd. (Köp inte bälten av honom heller skulle man kanske kunna tillägga).Den här versionen är producerad av Butthole Surfers.

Laibach presenterar Germania - Sympathy for the devil (who killed the kennedys)
Laibach gav ut två 12"or med covers på Rolling Stones-låten. Germania var typ Laibach som ett flickpopband. Frågorna som får enstaviga svar är från Jean-Luc Godards One Plus One (en av Godard ej godkänd version av filmen heter Sympathy for the Devil). "And maybe the Devil is God in exile". En liveversion av Laibachs egen version kan man höra HÄR. Videon till studioversionen av den versionen kan du se HÄR. Kitsch var bättre i slutet av 80-talet.

Bessie Smith - Blue Spirit Blues
Det finns många blueslåtar med djävulen i titeln. Men många som Skip James "Devil got my woman" handlar inte direkt om fan själv. Men i denna sång med Bessie Smith blir hon nedhämtad av djävulen till helvetet.

Cornelis Vreeswijk - Djävulens Sång
På Visor, svarta och röda där Vreeswijk sjunger Lars Forssell. Forssell tog melodin från Le Gorille av George Brassens som dock har en helt annan text.

666:e inlägget - Vilddjuret tar talet

Ända sen Miltons dagar så har Fan varit någotav en fan favorit. The bad guy som är populärare än hjälten. Och som håller de bästa påskfesterna. I festligheter var djävulsfiguren länge ett självklart inslag. Djävulen skildras ofta komisk som i Ch. D. Grabbes lustspel Skämt, satir, ironi och djupare mening från 1876. Andra scenens scenanvisningar är "En strålande varm sommardag/Djävulen sitter på en kulle och fryser". En naturhistoriker hittar den förfrusna djävulen och visar upp honom för tre kollegor. De kan inte enas om vad han är. En föreslår visserligen att det är Djävulen men de andra tycker det är en ovetenskaplig slutsats. De enas om att något så fult måste vara en tysk författarinna (idag kanske detta skämt känns lite förlegat, en österrikisk författarinna hade varit en annan sak).

James Branch Cabells Poictesmesvit har många humoristiska skildringar av helvetet och djävlar. Som i skandalsuccén Jurgem. I Silverhingsten förekommer en demon som trivs med jordelivet och övertygar Lucifer om att hoppa över Jorden då den ändå är så obetydlig i det stora hela.

Helvetesskildringar är nuförtiden ofta utan djävlar eller demoner. Som helvetet i Stig Larssons "Två o:n" där tjänstemän och kamrerer spelar djävlarnas roller. Det är annars en bra novell. Men ibland kan man sakna forna tiders mer rejäla djävlar. "Synden är den enda färgstarka ton som finns kvar i världen" sa eller skrev någon (Karl Kraus?). Men nuförtiden har också den bleknat.

(Vildjurets tal ska visst vara 616 numera - eller så försöker han bara få oss att tro det).

Skin av Peter Milligan och Brendan McCarthy

Martin Atchet, huvudperson i Peter Milligans och Brendan McCarthys seriealbum Skin från 1988, är ett ungt skinhead i 70-talets england. Han är ett neurosedynbarn. "Hans morsa käkade några piller för att slippa spy när hon var med barn" - som bokens allvetande skinhead till berättare uttrycker det.

Både Milligan och McCarthy hade hängt bland skinheads när de var yngre. Och serien skildrar en liten grupp skinhead som dricker, svär och slåss med andra skinheads. Och bland de Martin Atchet som är minst lika ilsken som de andra.

Det är kanske framförallt McCarthys teckningar som gör albumet. McCarthy har tidigare och senare mest gjort bisarra surrealistiska serier (bland annat Rogan Gosh, ett senare samarbete med Milligan om en slags zenbuddhistisk superhjälte) men hans karakteristiska stil passar väl till den här mer realistiska skildringen.

Grundberättelsen är också skriven av McCarthy men själva manuset av Milligan. Som får man anta den till synes allvetande brättarrösten som ändå beskriver Martin som "en av oss" "Han var ett skin".
Berättaren tycks vara en ur gänget men inte någon av dem vi möter. Detta fungerar hyfsat väl (även om de många svordomarna och slangen inte bara i dialogen utan också från berättarrösten blir en belastning i Lars Andreassons översättning) Martin Atchets historia blir som en slags sägen berättad efteråt.

Vilket också gör det lättare att svälja en av de mer hårresande elementen i den blodiga finalen. Där skaparnas 2000AD-bakgrund gör sej synlig (2000AD är en brittisk äventyrsserie med våldsamma serier med stora vapen i). Finalens vålds- och hämndfantasi tappar lite sin effekt vid omläsning och är den svagaste delen av albumet även om vreden mot läkemedelsföretaget i boken är lätt att dela. Martin Atchets ilska illustreras bättre i en bild i början av albumet där han slår sönder en sentimental staty av en polioskadad pojke.

Men på det stora hela är Skin ett mycket bra album. Om ungdom kärlek sex och våld och allt det där. Och för mycket våld är att föredra framför för lite.

Tematrio Yrken

Lyrans tematrio handlar idag om yrken. Man ska berätta om tre böcker som skildrar huvudpersonernas yrken. Yrken har en mindre roll i litteraturen än man skulle kunna tro. Folks arbeten finns ofta bara med i bakgrunden i romaner.

Smaragden av Josef Kjellgren
Också i mycket av det vi kallar arbetarlitteratur spelar själva arbetet en bakgrundsroll. Men inte hos Josef Kjellgren. Romanen Smaragden, som följdes av tre böcker (men de har kommit ut i samlad volym), handlar om SS Smaragdens besättning. Från kapten till däckmanskap. En av karaktärerna är 2:dre styrman Storsvängen som alltid berättar skrönor.

Monsieur Ibrahim och Koranens blommor av Eric-Emmanuel Schmitt
Butiksinnehavaren Monsieur Ibrahim möter den tolvårige Momo i sin butik. Som Momo stjäl ifrån. Butiken är bokens centrum. Har också blivit film.

Den käre bortgångne av Evelyn Waugh
I många böcker börjar huvudpersonen ett yrke i början av boken och lämnar det i slutet. Dennis Barlow tar jobb på en djurbegravningsbyrå kallad Sällare Jaktmarker. Han får problem när han möter en kvinna som jobbar på en vanlig begravningsfirma oh som ser ner på Sällare Jaktmarker. Hon sminkar liken. Allt slutar naturligtvis i ond bråd död.

It's been a hell of a summer

It's been a hell of a summer to be lying so low
Every word of kindness tastes like bile
Deep in our hearts, we knew it all the while, and I say to you

"Hell of a summer" var Triffids första hit. Inte hit i betydelsen att den sålde många skivor. Utan i det att det var den låt som alltid önskades av dem som gick och såg dem. Den finns med på deras första album Treeless Plain från 1983. Det var ett album inspelat, och framförallt mixat, i hast. Den nyåterutgivna CD-utgåvan är remixad efter David McCombs anteckningar (jag vet inte hur lyckat, jag har bara vinylversionen).

Bland de tidiga riktigt hängivna triffidernafansen så lär uttrycket "It's been a hell of a summer" blivit ett standardsvar på hur de mådde, vilken del av året det än rörde sej om.

Och om texten är rätt dyster, närmast luger, så verkar ändå refrängen och frasen lova något annat. It's been a hell of a summer är både högt och lågt. En slags karnevalisk dysterhet. Den passar in både på ens bästa och ens värsta somrar. It's been a hell of a summer.

Hell of a summer, Studioversionen.

De tio bästa med och av Malvina Reynolds

Idag är det 109 år sedan Malvina Reynolds, som ofta endast kallades för Malvina, föddes. Hon hade en viktig roll i protestsångrörelsen på 60-talet. Hennes skivor kan vara svåra att få tag i. Men det finns en samling Ear to the Ground, med urval från de skivor som gavs ut på hennes egna märke Cassandra Records. Många andra artister har också spelat in Reynolds sånger.

Carolina Cotton Mill Song
Driver med new age.

The day the freeway froze

It isn't nice
I den tredelade essän "Protestsångens estetik" (i Slutna världar öppen rymd ägnar Göran Printz-Påhlson mittpartiet åt Malvina Reynolds. "Åt studenterna har hon gett sin kanske mest effektiva sång, 'It isn't nice', som med verkningsfull ironi uttrycker hennes beundran för de uppoffringar som gjorts av de unga icke-våldsdemonstranterna och hennes förakt för den kyliga och misstänksamma fördomsfullheten hos den fördömande äldre generationen", och han citerar raderna "It isn't nice to block the doorway,/it isn't nice to go to jail,/there are nicer ways to do it,/but the nice ways always fail."

The Judge Said
Melodin ligger nära "When Johnny comes marching home". Sången ingick i en brevkampanj mot en domare som hade uttalat sej efter ett våldtäktsmål att de anklagade hade reagerat normalt på kvinnans provokativa klädsel. Domaren blev avsatt.

Little Boxes
Malvinas klart mest kända låt.

The Little Mouse
Orden "fucked up" får en starkare effekt när de sjungs av en gammal vithårig dam med vänligt utseende. (Ljudet på klippet på länken är uselt.)

The Little Red Hen
"And that's why they called her red". Klippet är från Pete Seegers Rainbow Quest.

The Money Crop
Reynolds gjorde en hel del visor för barn. Något som påverkade även en del av hennes övriga sånger. Den här, liksom "The Little Red Hen", påminner om en barnvisa.

There's a bottom below
"There's a low below the low you know/You can't imagine how far you can go down". It's a sing-a-long.

You'll be a man

Åtta länkar en lördag

Essä av Warren Ellis om hans kommande serie Supergud
"But the Messiah, remember, is a very naughty boy".
Också några otextade sidor ur serien, ritade av Garrie Gastonny.

Vissa teman i Supergud, (eller Supergod som den heter på engelska) påminner lite om dem i Ellis tidiga starkt Marvelman-influerade serier. Simon säger skrev om Alan Moores Miracleman/Marvelman i veckan.

Bland de noveller man kan läsa på Neil Gaimans hemsida finns "A Study in Emerald" på en pdf-fil, illustrerad av Jouni Kopnen.

Grant Morrison vs Clive Barker

Abhay Khoslas Bram Stokers Drakula del 4
Abhay Khoslas Bram Stokers Drakula del 5
De två sista delarna. "I don't really believe in foxholes, either. When was the last time you saw a foxhole?"

Strange Tales Spotlight
Sean T. Collins har en serie intervjuer på Marvels hemsida med de indieserieskapare som ska vara med i antologiserien Strange Tales. Länken går till Dash Shaw-intervjun. Men du kan hitta fler i rutan related news.

Intervju med Rick Veitch

Berlin Alexanderplatz

Vilken Fassbinder är det?

På sin skiva Home of the Brave (soundtracket till en konsertfilm) har Laurie Anderson en låt kallad White Lily. Texten går: "What Fassbinder is it? The one-armed/Man walks into a flower shop and says:/What flower expresses/Days go by/And they just keep going by endlessly/Pulling you/Into the future./Days go by/Endlessly/Endlessly pulling you/Into the future./And the florist says:/White Lily."

Den Fassbinder som scenen finns i är hans TV-serie Berlin Alexanderplatz, byggd på Alfred Döblins roman.

SVT börjar sent ikväll sända serien i repris. Sena fredagkvällar är kanske inte den bästa tiden att följa en serie. Men den finns numera också att hyra (eller köpa) på DVD.

Under ett par år var det vanligt att filmstudior visade hela TV-serien i ett eller två svep. Så såg jag den själv första gången en lördag och en söndag på Lunds filmstudio när jag var nitton.

Det är en riktigt bra serie. Och romanen den bygger på är tillika bra. Den är inte fullt så feel-good som scenen Anderson citerar skulle kunna antyda. Men det var väl ingen som trodde. Det är trots allt Fassbinder. Med Berlin Alexanderplatz använder han hela sitt register. Från komedi till melodram. Och lite surrealism.

Blomsteraffärer förekommer förresten i många av Fassbinders filmer.

Grattis H.P. Lovecraft på 119årsdagen

Den 20:e augusti 1890 kom lille H. P. till världen.

En anledning till att Lovecrafts berättelser levt kvar är att så många andra författare tagit upp hans motiv. Påverkan, pastischer och parodier. Cthulhu lurar bakom många berättelser även i våra dagar. För att hylla 119-åringen tänkte jag ta upp fem verk, fyra noveller och en serieroman, som på lite olika sätt utgår från Lovecraft och hans gamla gudar.

There are more things av Jorge Luis Borges
I Gåvornas natt (senare utgiven tillsammans med David Brodies rapport. Borges var inget stort Lovecraft-fan. I en kommentar till novellen skriver han "jag hade begått en posthum berättelse av Lovecraft, en författare jag alltid betraktat som en ofrivillig Poe-parodiker." En intressant sak med novellen är att den främst utgår från den monstruösa arkitekturen hos Lovecraft. Dessa ständiga salar och stolar som gjorts för något annat än människor har alltid tillhört det jag tyckt bäst om hos Lovecraft (John Ajvide Lindqvist har i romanen Människohamn ett parti som väl utnyttjar en sådan främmande arkitektur.)

Some Notes Concerning a Green Box av Alan Dean Foster
Det finns givetvis fanzine ägnade åt Lovecrafts verk. Denna pastisch på Lovecraft publicerades i The Arkham Collector. Och finns i bokform i Alan Dean Fosters With friends like these... som samlar hans tidiga noveller. Dean Foster är en mindre betydande sf-författare. Men hans förord och kommentarer till novellerna får verkligen författarlivet att framstå som väldigt trevligt. Sen får man påminna sej om att han mest försörjer sej genom att skriva romanversioner av spelfilmer. "Some notes..." var han första betalda novell. "I never saw a finer work of art, a more impressive piece of draftmanship, than that first check."

A Study in Emerald av Neil Gaiman
En vanlig sort i sammanhanget är när man blandar en annan författares stil eller ämne med Lovecrafts. Bamse skriven som Cthulhu-myt och liknande. Den här novellen av Gaiman tar en Sherlock Holmes-berättelse skriven som om deras värld varit övertagen av representanter av de gamla gudarna.

The League of Extraordinary Gentlemen Black Dossier av Alan Moore och Kevin O'Neill
Cthulhu-myten är ett av de teman som går genom Black Dossier. Liksom albumet i stort är det rätt ojämnt behandlat. Det finns en lovcraft möter P.G. Woodhouse som jag inte tyckte var så där jätterolig. Men upplösningen på detta spår i boken ger en ny spinn på Cthulhu-myterna. Och den Nyarlathotep som O'Neill tecknar i 3D-sektionen tillhör det bästa användande av 3D-effekter som jag stött på.

The Unthinkable av Bruce Sterling
Det finns element av parodi i alla de ovanstående exemplen. Sterlings novell börjar i parodins närhet. Det kalla kriget har utkämpats med hjälp av gudar och sagoväsen. Och till slut har man sökt sej till de gamla gudarna. Men novellen slutar på en rätt obehaglig not.

Veckans dikt

när det är slut på harens drömmar
och han trött av jakten tvingas
ta farväl av sitt gömsle glömmer
han med avsikt det brinnande ljuset

Samuel Beckett
(övers. Magnus Hedlund)

De fem främsta kandidaterna till att ha skrivit William Shaksperes pjäser

Sir Francis Bacon
Länge val nummer ett bland forskare. Ska ibland använt sej av en del likadana ord som Shakspere i sina verk. Vilket åtminstone tyder på att bägge skrev på engelska. Hans egna verk är rätt omfångsrika. Så om man lägger till Shaksperes pjäser och sonetter så skulle han varit en väldigt produktiv författare.

Fulke Greville
Nej, jag kände inte heller till honom. Men man ska visst dragga Loch Ness för att hitta hans kista där det finns ett bröllopsfoto på Jesus och Maria Magdalena och en limerick som ska bevisa att han var Shakspere.

Christopher Marlowe
Att Marlowe dog en tretti år innan Shakspere är inget som hindrat att Marlowe länge sågs som en av de främsta kandidaterna till att ha skrivit Shaksperes pjäser.

Harold Pinter
Meddelst tidsreseteknik.

William Shakspere
Något av en dark horse i sammanhanget.

Jag tänker inte låtsas som om jag direkt kan det här. Men så vitt jag förstår så byggde den förr rätt vanliga uppfattningen att Shakspere inte kunde ha skrivit sina verk på föreställningen att en person i hans samhällsklass inte skulle kunna haft tillräckligt stor bildning för att ha skrivit verken ifråga. Vilket är en syn på 15- och 1600-talets engelska samhälle som idag är föråldrad.

De ska visst öppna en av de sällan nämnda kandidaternas grav för att se om det finns skrifter av Shakspere där. Som Vixxtoria skriver så förklarar väl inte DNs notis varför dessa skulle bevisa att han skrev Shaksperes verk. Särskilt inte eftersom enda anledningen att han brukar nämnas i dessa sammanhang var att han var en av Shaksperes mecenater. Vilket väl skulle kunna förklara om han lät sej begravas med dennes skrifter.

Warren Ellis och Tarzan - Planetary 17: Opak-Re

Att använda sej av analoger på populära karaktärer är något som har blivit vanligare på senare år. Framförallt i seriernas värld. En serie som till stor del bygger på den här sortens felläsning av tidigare förekommande figurer och arketyper är Warren Ellis och John Cassadays Planetary.

Redan i första numret dyker en stand-in för Tarzan upp. Han är med i en grupp bestående av flera gamla pulphjältar (Doc Savage, Fu Manchu, Tom Sawyer och ett par mindre kända). I ett senare nummer (i samma album som också samlar det första - Planetary: All over the world and other stories) beskrivs han så här: "The English lord raised and made greater than human by the rude beasts of the deep African jungles".

I nummer 17: "Opak-Re" får han en större roll. Och ett namn. Kevin Sack, Lord Blackstock.

Den andra hälften av Planetary (det sista 27:e numret ska komma senare i år) är lite svagare än första halvan. Men detta Tarzan-nummer tillhör de bättre. Redan omslaget omfamnar de gamla billighetsromanernas trashiga värld. Och inne i numret finns både jättelika ormar och försvunna civilisationer. Som Cassaday gör det mesta utav.

De gömda städerna med gamla civilisationer var ett vanligt inslag i Tarzanromanerna och deras efterföljare. Dessa högstående gömda civilisationer hade oftast vita invånare. Den rasistiska undertexten i Edgar Rice Burroughs romaner om Tarzan (som ska betyda "Vitt skin") är idag tydlig. Ellis låter invånarna i den gömda högteknologiska (de har TV-apparater) staden Opak-Re ha afrikanskt utseende. Men låter Tarzan själv behålla sina rasistiska drag. "He thinks of us as his subjekts. He thinks of Africa as his domain. He loves us in his own way. But part of him is a king ape that expects allegience. And part of him is the white man who thinks we are all there for him" säjer en av staden invånare om lord Blackstock.

Numret är också en kärlekshistoria om två människor från olika världar. Delar av intrigen har tagits från ett gammalöt Fantastiska Fyran-äventyr. Medan det finns kopplingar till andra nummer av Planetary. I slutet görs också en koppling till Stålmannen. Lord Blackstocks barn blir lämnat att uppfostras av "a farming couple who'df had an alarming experience with a crashed space vessel the year before. Good people". Likheterna mellan Tarzan och Stålmannens ursprung må vara rätt uppenbara. Men att väva in den ena myten i den andra är ett sätt som Ellis använder för att ge Planetary sina klanger.

5 bästa låtarna som handlar om allas favoritdag måndag

Den här listan borde kanske ha gjorts måndag morgon. Men det kanske hade varit för deprimerande. Även om inte alla sångerna ser måndagen som något dåligt.

Boomtown Rats - I don't like mondays
Den här är kanske lite för given. Fast den är ju given. "Wanna shoot the whole day down".

Holy Modal Rounders - Monday Morning
"Monday Morning and I married me a wife", det här är egentligen en sån där sång som räknar upp alla dagarna. Men den har Monday i titeln och är en av Holy Modals bästa låtar. De var ett band som var som en blandning av The Residents och old time music.

Homy - Monday Monday
Från den underskattade Music Box. Svenskt band från början av 2000-talet. Tror bara de släppte en skiva.

The Jam - Monday
"Oh baby I'm dreaming of Monday/Oh baby will I see you again" går refrängen. En aspekt av måndagen som de flesta nog upplevt ett par gånger. Från Sound Affects.

Tegan and Sara - Monday Monday Monday
Varför ha två monday i titeln när du kan ha tre? Tegan and Sara är kanske lite väl radiovänliga för min smak. Men den här låten är bra.

Tematrio - Kalas, firande och karnevaliska fester

Lyrans tematrio handlar idag om kalas och firande.

Att ha en litteraturhistorisk avhandling bland de tre böckerna är kanske att bryta mot tematrioregelverket. Men den bok jag först kom att tänka på är Rabelais och skrattets historia av Michail Bachtin.

Bachtin tar upp, och citerar längre delar ur, flera gamla skildringar av karnevaler och liknande. Antika liksom medeltida skrifter. Han beskriver också rent faktiskt förekommande fester som Dårarnas fest i medeltidens Frankrike. Han visar också hur många av episoderna i Rabelais romaner (Den store Gargantuas förskräcklige leverne och de andra), även de som inte direkt beskriver fester, utgår från ett karnevalens språk.

I novellen Ej blott i juletid av Heinrich Böll så drabbas faster Milla av ett nervsammanbrott och är bara lugn så länge man firar jul. Så jul firas året runt. Vilket får omvälvande resultat för flera andra i familjen. En blir djupt religiös, en annan en fanatisk kommunist. Novellen finns i samlingen Doktor Murkes samlade tystnad och andra satirer.

Fester spelar en stor roll i alla John Steinbecks tre Cannery Row-romaner. Men Det stora kalaset(på originalspråket kallad Cannery Row - det verkar som om det här är en bok som ofta läses på engelska, men översättningen är helt okej) verkar passande i sammanhanget. Det handlar om två fester som hålls för Doktorn (som har huvudrollen i den senare En underbar torsdag) - den första är riktigt misslyckad och förstör Doktorns hem, den andra på Doktorns födelsedag (som inte är hans födelsedag) blir bokens final.

Lord of the trees - P. J. Farmer och Tarzan

A Feast Unknown av Philip José Farmer brukar svenska sf-intresserade ofta känna till då den tas upp i Sam J. Lundwalls Science Fiction från begynnelsen till våra dagar. Den kallas där "en enda vansinnig, morbid och över huvud taget fasansfull historia som rör sig kring sambandet mellan sex och sadism.(...)Alla sexuella perversioner finns med, plus några helt nyupptäckta, våldet trotsar all beskrivning." Ett avsnitt där Tarzan-analogen sliter ut en persons rövhål citeras. Detta har gjort att boken är eftersökt i Sverige. Mindre kända är de två uppföljarna, Lord of the Trees och The Mad Goblin. De gavs från början ut i en volym i DAW-SFs dubbelserie. En dubbelserie var förr en rätt vanlig billighetsvariant. Två korta romaner i en volym. Lord of the Trees/Mad Goblin är en av de få som försökt utnyttja formen. De två huvudpersonerna från A Feast Unknown följs i vardera sin volym. De har senare getts ut var och en för sej och det är bara Lord of the Trees jag läst.

Bokens huvudperson är Viscount Grandrith. Men han bygger helt uppenbart på Lord Greystoke, alltså Tarzan (den andra romanen följer en Doc Savage-analog). Under romanens gång så refererar han hela tiden till sina outgivna memoarer och hur de populära romanerna om honom som finns skiljer sej från dessa. Farmer inbjuder oss att föreställa oss Edgar Rice Burroughs böcker om Tarzan som om de egentligen handlade om denna över/under-människa. Grandrith har inte växt upp bland apor utan bland hominider som han kallar folket. Han har ett mer djuriskt sinne. I romanen förekommer också hans spegelbild, en hominid uppfostrad av människor. Lord of the Trees blir aldrig fullt lika våldsam som A Feast Unknown. Utan blir mer som en modern våldsammare underhållningsroman i Burroughs fotspår. Och det är fullt ut Edgar Rice och inte William S. trots Farmers tidigare sammanblandning av dem.

Romanen är väl kanske inte mycket mer än enkel underhållningslitteratur för stunden. Men för den som intresserar sej för Farmers författarskap i stort är denna och den tidigare intressant då Tarzan spelar en så stor roll i detta. Efter de här böckerna så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive (titeln ska ha varit förlagets val och Farmer ogillade den). Det finns vissa likheter med Lord of the Trees. Aporna är också här hominider. Men det är en mer nedtonad bok. Och Tarzan fortsätter att dyka upp i olika former hos Farmer

Sven Christer Swahn skriver i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden bland annat om hans Tarzan-figurer. Framförallt om romanen Lord Tyger som Swahn framhåller som en av hans bästa. Den handlar om en man som försöker skapa en Tarzan.

Också andra populära figurer förekommer flitigt hos Farmer. Motiv från L. Frank Baums Oz-böcker, Doc Savage och Jesus är några av de återkommande intertextuella troperna i författarskapet. Hans användande av familjära figurer är där hans inflytande varit störst.

Om DNs 10 böcker som förändrade världen

I veckan avslutades DNs artikelserie 10 böcker som förändrade världen. Tio skribenter skriver om tio böcker (som DNs redaktion verkar ha valt). Urvalet är nog inte direkt menat som en de tio viktigaste. Kvalitén på artiklarna varierar. Många av författarna tar boken som utgångspunkt för att diskutera närliggande frågor. Något som irriterat en del av kommentatorerna på DNs nätsida. Men det verkar ha ingått i uppdraget. (En del av kommentarerna är också av det där lite underliga högerrabulisiska slaget. Man skulle på de kunna tro att det handlade om gillande beskrivningar av Stalins Leninismens problem eller Koka Borsjt med Brezjnev.

Jag har bara läst fem av böckerna. Men detta hindrar mej inte från att kommentera också resten.

Göran Greider om En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexandr Solzjenitsyn
Greiders artikel är en av de som ändå huvudsakligen handlar om boken och till en del Solzjenitsyns övriga författarskap. Han kallar författarskapet för dialogiskt - en term använd av Bachtin som också nämns i artikeln. Jag har inte läst boken sen gymnasietiden. Kansker skulle det vara dags för en omläsning.

Thomas Götzelius om Media av Marshall McLuhan.
Jag har läst många underliga noveller och romaner som influerats av McLuhan. De är ofta roliga. Troligen roligare än boken själv.

Malena Rydell om Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Om Huxleys roman har jag skrivitHÄR (även om den senare romanen The Island) och HÄR (om Anthony Burgess och en filmatisering som inte blev av.)

Barbro Hedvall om Det andra könet av Simone de Beauvoir
Hedvall kallar boken för misogyn och kall och föredrar Fredrica Bremer. Själv tycker jag nog den är rätt skoj.

Andreas Malm om Tyst vår av Rachel Carson
Carsons bok är en sån som man väl oftare hört talas om än läst. Malm ger en översikt över dess inflytande och den backlashsom senare drabbat Carsons idéer.

Tom Malmqvist om På väg av Jack Kerouac
Kerouac kan kanske tyckas lite udda i sammanhanget. Men på sitt sätt har den väl påverkat världen. Som att få en massa människor att skriva dåliga romaner (ingen nämnd, ingen lundell). Jag har för mej att jag tyckte bättre om hans The Subterraneans. Men det är länge sen jag läste de där (På väg borde också komma med en "för åldrarna 14-17"-lapp på sej.)

Alexandra Coelho Ahndoril om Drömtydning av Sigmund Freud
Jag hara bara läst en Freud från pärm till pärm. Och den var tunn. Leonardo da Vinci. ett brndomsminne. Det är å andra sidan en riktigt rolig bok. Att en viktig del av Freuds läsning av en da Vinci-dröm bygger på en felöversättning (en detalj som spelar en stor roll i P.C. Jersilds roman Geniernas återkomst) gör heller inte särskilt mycket. Freuds drömtydningar är där friare än i Drömtydning.

Zac O'Yeah om Jordens fördömda av Frantz Fanon
Frantz Fanons Jordens fördömda är nödvändig läsning. En av de starkaste texter som skrivits.

Maria Sveland om Kinsey-rapporterna
Kommentarerna har blivit färre efter varje artikel på nätet men här blir de genast fler igen. Vilket väl kanske antyder att det ämne som Kinsey studerade fortfarande intresserar många.

Aase Berg om Globaliseringsfällan av Hans Peter Martin och Harald Schulmann
Det är inte så många år sen Globaliseringsfällan var på allas läppar. Men det är sällan man hör om den idag. Glömmer vi nyare böcker fortare?

Naturligtvis finns det andra böcker som hade kunnat varit med. Som Kapitalet, Hobbes Leviathan, Eldridge Cleaver, han Singer med djurrätten (eller då Leninismens problem), eller Kennelklubbens nya regler men listan verkar som sagt inte göra anspråk på att vara heltäckande.

Rea på Epix och lite om Barnhemmet av Giménez

Epix, ett svenskt förlag inriktat på vuxenserier, har REA i sin nätbokhandel. De sänker priset på stora delar av sit lager. Som många av de gamla Medusa-albumen. Bröderna Hernandez, Joes Bar av José Munoz, Skin av Peter Milligan och Brendan McCarthy, Pappas flicka av Debbie Drechsler och många fler.

Man måste handla för minst 500 kronor från rean (böcker som är sänkta med minst 50%) och porto tillkommer så det blir ändå inte direkt billigt. Men där finns mycket kvalitetsserier.

Ett av de album som reas är Barnhemmet av Giménez. Barnhemmet (Paracuellos) skildrar livet för ett antal barn på ett barnhem i Francotidens Spanien på slutet av 40-talet och första halvan av 50-talet. Den första delen (den svenska utgåvan innehåller de två Paracuellos-albumen och den fristående fortsättningen Barrio) består av tvåsidiga episoder där olika barn på barnhemmet har huvudrollen.
En episod handlar om en vattentävling bland pojkarna. Där priset är ett fikonbröd. Vinnaren dricker femton glas. Han blir väldigt sjuk. Det här är en av de muntrare episoderna i boken. Som mest skildrar en fasansfull tillvaro. Ändå finns det en värme i berättelserna. Gimenéz skildrar enstaka ljusa händelser (man skrattar åt en åsnas stora penis) och vänliga handlingar (en pojke hämtar vatten åt en annan som är sjuk, trots att det är förbjudet). Vilket inte gör det hela mindre fruktansvärt.

Den andra delen har lite längre episoder men går i liknande stil. Medan den sista delen skildrar ett barn som kommer hem från ett barnhem. Också den är väldigt bra.

Giménez är vanligen fantasytecknare men hans teckningar här visar att han behärskar en mer markbunden stil till fullo. Barnen och föreståndarna är tecknade i en stil som gränsar till karikatyr. I en stil som bryter mot det mörka innehållet. Teckningarna är levande och personerna känns äkta.

Barnhemmet tillhör de allra bästa tecknade serierna.

Åtta länkar en lördag

This is a comic book
Konstutställning med tecknade serier av Dorothy Gambrell, John Porcellino med flera på Mahan Gallery.

This is This is a comic book
Mer om utställningen på J. Caleb Mozzoccos blog Every day is like wednesday

Thomas Pynchon och serietidningar, serietidningar och Thomas Pynchon
Artikel om seriereferenser i Pynchons författarskap. Från Plastmannen till Krazy Kat.

"Det är lite grann som att förvänta sig en tegelsten i huvudet och istället få grus i skon."
Lazy på Laziest girl in town om den senaste Pynchon, Inherent Vice, som hon inte tyckte var konstig nog.

Fun with God
Kortfilm av och med Tony Millionaire. Teologi/slapstick.

Morrison's DRIVEL
Tidig krönika av Grant Morrison. På Morrisonexperten Timothy Callahans blog GeniusboyFiremelon

Abhay Koslays Bram Stokers Drakula del 3
Tredje delen är inte lika bra som de två föregående. Kanske börjar skämtet bli lite tunnt. Eller så är det att det är för lite skatologi. Jag föredrar mina vampyrhistorier med skatologi i. Men där är jag kanske gammeldags.

Sweet Sue - Queen of Dolls
Medan onda gulliga dockor alltid är roliga. Från Mike Sterling's Progressive Ruin

Eoin McNamees En självständig utåtriktad flicka - en roman om ett brott

Den svenska titeln på Eoin McNamees roman En självständig utåtriktad flicka är de ord som mordoffret Patricia Curran beskrivs med i tidningarna efter mordet. Då det är 50-talets Nordirland så är adjektiven inte egentligen positivt menade.

McNamee skildrar ett riktigt fall. Detta ska vara något han gjort en nisch av. Han utgår från tidningsartiklar och utredningen. Men det är inte direkt en dokumentärroman. På ett par punkter bryter den också mot den gängse deckargenren. Mot slutet av boken har läsaren en viss aning om vad som har hänt. Men vem som är mördaren är inte huvudfrågan. Men det är en roman om ett brott. Och om efterdyningarna efter detta brott. Hur ett brott till begås mot den man som sätts dit för mordet.

1841 kom två verk: Edgar Allan Poes "Morden i rue Morgue" och Honoré de Balzacs En skum historia. Bägge brukar nämnas i historiker över deckargenren. Där Poe är klar när detektiven kommit på den (något osannolika) lösningen på fallet så skildrar Balzac också rättsprocessen i alla sina led. Skillnaden mellan deckaren och kriminallitteraturen går att se redan här.

Det har blivit allt vanligare för kriminalgenren att utgå från verkligheten. Och även om McNamee brukar räknas till mainstream-litteraturen så ingår han i denna trend. Och liksom Balzac använder han rättsprocessen för att skildra samhället. Ur flera aspekter.

Jag avbröt först läsningen efter en femtio sidor, inte för att jag tyckte boken var dålig, men för att jag hade nackspärr i ett par dagar. Jag var inte säker på att jag skulle återvända till den då jag tyckte jag kunde den. Samhället på Nordirland på 50-talet skildrat genom en polisprocedur. Tvåhundra sidor till. Men när jag sen väl började läsa den igen så började den så sakta överraska mej.
Efter ett tag så stannar McNamee upp vid en del vittnesmål. Han gör utvikningar. Han skildrar hur barnen i samhället skapar en myt av skeendet. Romanen ringlar sej in i miljöerna den skildrar på ett, ja, spännande sätt.

Även om denna spänning kanske inte handlar om vem som är mördaren.

Torchwood och Queer as folk och Russel T. Davies och Murray Gold

Jag har nuförtiden bara statstelevisionen, fyran och två danska kanaler. Och TV Malmö. Men det här gnällde jag om i början av året. Och det var inte direkt några högkvalitativa kanaler som försvann (som de började ta betalt för). Det finns emellertid en risk för att man ska få brist på dåliga TV-serier.

För att undvika denna bristsjukdom så hyr jag ibland TV-serier. Just nu ser jag två som bägge är skrivna av Russel T. Davies: Queer as faolk och andra säsongen av Torchwood. Queer as folk är en brittisk (det gjordes en amerikansk version) serie från slutet av 90-talet. Det är lite kul att se de tillsammans. En av huvudpersonerna i Queer as folk är en Doktor Who-nörd. Han verkar vara Davids alter ego. Torchwood, tio år senare, är en spin-off på den senaste Doktor Who-serien. Den brukar ofta av "fans" anklagas för att ha en gay agenda. De skulle nog inte gilla Queer as folk.

Det finns ytterligare en koppling mellan serierna. Även om den inte är direkt. Queer as folk har ett väldigt medryckande tema. Oftast slutar episoderna i en uppstämd scen. Då kommer temat in som förstärkning. Men i ett par avsnitt slutar det i en mindre munter ton - som när en av karaktärerna dör i en överdos. Då fungerar temat som kontrast.

Han som skrivit temat heter Murray Gold och har också gjort temat till de nya Doctor Who. Han har också samarbetat med Davies på fler produktioner.

(Slutscenen i sista avsnittet av första säsongen av Queer as folk kan man se HÄR. Dubbat till italienska för extra underhållningsvärde. Toner från temat ligger över scenen. Men man kan också gå till tredje minuten in i klippet om man bara vill höra hur temat låter.)

Bägge serierna är underhållande men med vissa brister. På Queer as folk är det ofta en av karaktärerna som mot slutet av avsnittet förklarar den och dens beteende. Medan Torchwood är en Doktor Who-spin-off.
Men bägge kommer, även om det ena är ett samtidsdrama och det andra en billig science fiction-serie, tydligt från samme författares penna vilket är lite roligt.

Sandman 54: The Golden Boy - En passionshistoria

Jag har inte läst riktigt hela av Neil Gaimans Sandman. Serien är lång (runt 70 nummer) och något ojämn. Men när serien är som bäst är det värt att ha gått igeom de svagare partierna. Min favorit (och den enda jag äger) är Sandman 54: "The Golden Boy". Den ingår i World's End - en handfull berättelser berättade på en krog vid världens ände. Den finns samlad i ett album.
Egentligen är World's End lite för gaimansk. Berättelser om berättelser. Som jag minns det är ingen av de andra historierna i den lika bra som "The Golden Boy".
Också den handlar om berättelser. Om myter. Och såsom för att försäkra oss att det är en Gaimanserie så är den Prez som har huvudrollen en gammal obskyr serietidningsfigur.

Gaiman har i sitt serietidningsförfattande alltid haft en dragning till att (om)skriva äldre något bisarra serier. Att han brukar skriva for hire för något av de större serieförlagen ger honom en möjlighet att använda deras kasraktärer. Just nu gör han till exempel Metamorpho med Mike Allred. Allred är också han som har tecknat Sandman 54. Allreds karakteristiska stil har något popaktigt och glatt över sej som passar denna passionshistoria.

Prez var en kortlivad serietidning på 70-talet. Den handlade om en tonåring som blev USAs president. En sån där serie som när man läser den fyller en med förundran över att den gavs ut. Serien var gjord av Joe Simon. Simon hade tillsammans med Jack Kirby gjort den Sandman-version som Gaiman först hade tänkt sej bygga sin Sandman på innan förlaget begärde en ny karaktär. (Simon skapade också, samtidigt som Prez, en serie om en hippietrasdocka: Brother Power the Geek. Som Gaiman, i Swamp Thing, gjort en omtolkning av som liknar den Prez får i "The Golden Boy". Fast sämre.)

Det här kan tyckas vara en osannolik grund för en kristushistoria. Vilket är lite poängen. Prezs berättelse följer ibland Jesusmyten. Han möter de lärde som trettonåring, inte i templet men i kommunhuset. Han frestas av Smiley - som säjs vara denna världs furste. Och så vidare. Men den tar också från andra sägner. Som den så kalladfe amerikanska myten. Elvis och John F. Kennedy. "The Golden Boy" är en myt om myter.
De många versionerna av Prezs död pekar också fram mot den läderlappenhistoria kallad Whatever happened to the caped crusader som Gaiman nyligen skrev (även om det är en rätt allmän devis). Men där den på slutet blir enbart löjlig så lyckas Sandman 54 hålla balansen mellan det fåniga och det sublima. Inte helt olikt de bästa bitarna av Bibeln.

Biljakt

Cut to the chase:

En scen från Claude Lelouchs film Signalementet (L'amour avec des si. Som då visades i går kväll på svensk TV. En någorlunda representativ scen. Om filmen kan säjas ha såna.

(En scen från hans Korsande vägar (Roman de Gare) kan man se HÄR. Han den lille som brukar vara med i alla Jeunets filmer från Delikaressen till Amelie från Montmartre med vägen över den fjärde Alien har huvudrollen och är med i klippet.)

Om den franska filmveckan på SVT

De har temavecka igen på 22.30-filmerna på tvåan. Med tre franska filmare som de visar en gammal och en ny film av. Jag tyckte riktigt bra om bägge filmerna av Claude Lelouch. Jag visste inte vem Lelouch var men när jag kollar på nätet ser jag att det var han som gjorde En man och en kvinna.

De två Lelouch-filmerna fungerade bra som par då de hade ett tema gemensamt. En man som åker genom landet vars avsikter vi inte vet om. Signalementet från 62 var riktigt bra. Det är väl tyvärr lite sent att rekommendera den. Den senare Korsande vägar (Roman de gare) lär väl dock gå att få tag på.

Den ikväll är en av Erc Rohmer. Rohmers filmer beskrevs av Gene Hackmans rollfigur i Avlyssningen som att sitta och se på när färg torkar. Nu gillar jag oftast Rohmer - men det är inte en helt felaktig beskrivning. Den ikväll, från 2007, handlar om druider, vilket verkar lite orohmerskt (jag gissar att den är som ett väldigt väldigt långsamt avsnitt av Xena - Krigarprinsessan). Medan den imorgon är en av mer klassiskt snitt.

Sen följer två Claude Chabrol. Också en ny och en gammal. Ny/gammal-temat är en av de roligare varianterna som de haft på de här temaveckorna.

Slap another letter on the gramophone

K då:

KRS One - Rappaz R. N. Dainja 12"
"Ja, varifrån är länsman, som ofta vistas här?/Jo, västan ifrån helvete där alla länsmän är" ur "Ack hör du lille Erik" - gammal nidvisa.
"Woop-woop - that's the sound da police/woop-woop - that's the sound of the beast" ur "Sound of da police" - klassisk hip hop-visa.

Kebnekaise II
Kebne skiljer sej lite från gängse folkrock. Mer Zeppelininfluerat gitarrljud. Vilket gifter sej väl med den gamla svenska dansmusiken. Ibland kan jag tycka det blir lite arenarock över det hela. På de flesta plattor är det bara ett par låtar som är riktigt bra. Som "Ingenting" från Elefanten. Detta deras andra album är dock helgjutet. Inte bara för att Turid trallar på en låt. Om man ska forsätta Led Zeppelin-analogin så liknar den närmast den första Zeppelinaren. Mindre elektriskt, mer folk. Den tio minuter långa "Horgalåten" kan man höra på youtube (där den, meddelst ett fall av å-förvirring fått namnet Horgallten.)

Tommy Körberg & Stefan Nilsson tolkar Jacques Brel
Om Tommy Körberg kan man nog ha delade meningar. Men dessa Breltolkningar på svenska är riktigt bra. "Molins fontän", "De skenheliga" och "En flicka" är de bästa medan en del av de mer kända blir lite för mjäkiga.

Dagmar Krause och Brecht

Första sången och titelspåret på Dagmar Krauses Brecht-skiva Supply & Demand ("Handlarens sång" som den heter i Erwin Leisers tolkning) har omkvädet "Do I know do you know,/What's this thing called rice?/God only knows what rice is/I only know it's price." Riset byts ut mot bomull efter andra versen och i sista refrängen lyder sångens sista rader: "God only knows what man is/I only know his price" ("Jag vet ej, vad en människa är,/bara priset jag vet." (övers. E. Leisner*) Jag har svårt att tänka mej två rader som bättre representerar kärnan i Bertolt Brechts verk.

Dagmar Krause sjöng i band som Art Bears, Henry Cow och Slapp Happy. Den mer underhållande delen av det tyska popavantgardet. Krause hade blandat ungefär samma beståndsdelar som Brechts musikaliska samarbetspartnar Kurt Weil och Hans Eisler. Kabaret och populärmusik och konstmusik. Hennes första Brecht Surabaya Johnny var för Weil-tributen Lost in the stars från 1985. En trevlig skiva med Tom Waits och Marianne Faithfull och Lou Reed med flera. "Surabaya Johnny" är också med på Supply & Demand som kom året därpå.

Undertiteln till skivan är "Songs by Brecht/Weill & Eisler". Och den har en större andel Eisler än de flesta Brechturval. Melodin till "Supply & Demand" är till exempel skriven av Hanns Eisler. Det är inget fel på Weill. Och Krauses "Mackie Messer" och "Alabama Song" och de andra weil på skivan är väldigt bra. Men ibland är det synd att inte den lite kantigare Eisler får mer uppmärksamhet.

Till en viss del är det av politiska skäl som Weill oftare spelas idag. Eisler gjorde musiken till några av de mer kommunistiska Brechtsångerna, som de ipjäsen Modern. Från Modern gör Krause "Pavel's Prison Song", en vacker visa som Dario Fo skulle komma att utgå ifrån när han gjorde sin "Ändå sen en tid tillbaka är herrarna rädda".

Men när man kommer till icke-brechtdelen av de bägges karriär så är Weills musik av ett mer konventionellt slag medan Eisler fortsätter att vara en experimentell (men med ambitionen att göra musik som tilltalar många) kompositör i hela sitt verk. Det är nog lika mycket anledningen till att Eislersånger inte är lika vanliga.

1988 gav Krause ut Tank Battles - en Eislerplatta (det finns också en tyskspråkig version av skivan). Här finns även här flera Brecht men också samarbeten med andra poeter som Kurt Tucholsky och Walter Mehring (You have to pay). Skivan är om möjligt bättre än Supply & Demand. Också de Brecht som finns här, ofta från exiltiden, står sej väl mot förra skivans Brechttolkningar.

*Erwin Leisners Brechttolkningar är oftast bra. Men kan, som här, ha lite klumpiga slutrim. Översättningen finns i Sånger mellan krigen. Ett Brechturval sammanställt av Leisner.

Därför att ingen frivilligt vill läsa Alexander Ahndoril

Alexander Gustafsson (alltså Ahndoril) skrev under 90-talet typisk usel svensk 80-talslitteratur. Mycket gotik och sån skit. På senare år har han gjort desperata saker för att få sina böcker sålda. Som att skriva en nyckelroman om Ingmar Bergman. Som om inte Bergman själv gjort en sådan lite överflödig.
Nu när vi får reda på att han är hälften av Kippler eller Kappler eller vad de kallar sej så blir användandet av pseudonymen förklarligt. Som när någon liten obehaglig fisk blir döpt till guldlax.

Ur BIBLIOTEKET STÅR I LÅGOR

Blixten består mig.

René Char
övers. Roger Fjellström
Bilden är Picassos Pan som pryder omslaget till För ormens hälsa en samling aforismer av Char i urval av Fjellström.