Covers på Nick Cave

Nick Cave tillhör inte de artister som ofta blir coverade - såsom Leonard Cohen eller Tom Waits. Men det har gjorts tolkningar. "Ship Song" och "Loverman" har till exempel var för sej fått se sej utsatta för flera sorters versioner.

Låt oss göra detta listvis; de tio bästa versionerna av Nick Cave-låtar med andra än Nick Cave:

10. Petra Jean Phillipson - Into my arms

9. Mick Harvey - Come into my sleep
Från plattan innan Two of Diamonds: One Man's Treasure som inte är riktigt lika bra

8. Johnny Cash - Mercy Seat
Visserligen får han den att låta som all andra Cashlåtar, å andra sidan är den låten som är alla Cashlåtar rätt okej.

7. Goethes Erben - Sitz der Gnade
En gång till nu på tyska.

6. Cat Power - Breathless
På tvådiskversionen av Jukebox, hennes senaste och andra coverplattan.

5 Kazik Staszewski - Krzeslo laski
Slutet gör versionen.

4. Anna Maria Jopek och Maciej Malenczuk - Henry Lee
Vilket passar väl med början här. Och visst hon har varit med i Eurovisionsfestivalen - men så har Dan ar Braz.

3. Nick Cave Teaterkonsertenensemblen - Nådens stol (det nedre av klippen)

2. Chris & Carla - Loom of the land
Syskonen från Walkabouts. Som också gjort låten, men inte lika bra. Här är det flickan som sjunger till pojken.

1. Kinga Preis - Przeklenstwo Millhaven:

Laibach och Maggie Mae

deras publik (speciellt de intellektuella) är besatt av "begäret efter den Andre" (Vad är Laibachs faktiska åsikt? Är de verkligen totalitära eller inte?). De tilltalar Laibach med en fråga och förväntar sig ett svar från dem, och misslyckas att se att Laibach självt inte fungerar som ett svar utan som en fråga. Med hjälp av den undanglidande karaktären hos deras begär, med svårigheten att placera "var de faktiskt står politiskt", tvingar Laibach oss att ta själva ta ställning och besluta om vårt egna begär. Början på botemedlet är överträdelsen

-Slavoj Zizek

När Laibachs Let it Be kom 1988 så presenterade Lars Aldman i Bommen låten "Maggie Mae" med att säja att han inte tyckte det var roligt längre.

Klipp med Maggie Mae med Laibach (det kan finnas anledning att vara försiktig var du spelar klippet, varför bör framgå)

"Maggie Mae" på Laibachs Let it Be är inte samma låt som den på Beatles Let it Be även omresten av albumet utgörs av Beatlescovers.
Denna "Maggie Mae" är en tysk folkvisa.

Völkisch har konnotationer som folklig saknar. Det finns tyska folkmusikgrupper. Men mycket av den tyska folkloren är befläckad.

Laibachs gör i låten knappast något för att tona ner naziassociationerna. De hade också tidigare lekt med auktoritära symboler. På innerkonvolutet till den tidigare Opus Dei fanns fyra yxor lagda ut i hakkorsformation.

Laibach tillhörde konstnärskollektivet Neues Slowenische Künst som sa sej stå för retrogardism. De började verka i det realsocialistika Sloveniens sammanfall.

Trots Slavek Zizek ovan om att de verkar som fråga, inte svar så brukade de svara på frågor om huruvide de var fascister eller inte. Visserligen undfallande. Fascismen är gammalmodig ingick i deras standardsvar.

Let it Be följdes upp med två tolvor där de tolkade Rolling Stoneslåten "Sympathy for the Devil". En av versionerna hade samplingar från Jean Luc Godards One Plus One (eller som den heter i den officiella av Godard fördömda versionen: Sympathy for the Devil). Filmen är från Godards maoistiska period.

Laibach har på senare år gått från "kitsch" till Kitsch. Senaste albumet, en samling låtar utgående från nationalsånger heter Volk. Om det är en fråga så börjar den bli lite tjatig.

Apropå Framtidsskildringar

Min mor har bett mej sammanställa en lista på framtidsskildringar till något tema de har på hennes skola.

Dessa har jag hittills (detta är alltså ingen best of-lista:

Margaret Atwood - Tjänarinnans berättelse
Vet egentligen inte hur väl den här åldrats. Men dagboksformen i en framtidsskildring kan ju vara intressant att peka på.

Alfred Bester - Tigermannen
Den andra Bester-romanen man brukar nämna (även om jag också gillade Datormannen) har fått de experimentella avsnitten bortskurna i den svenska översättningen.

Philip K. Dick - Flöda min gråt sa polisen

William Gibson - Neuromancer
Inte riktigt min kopp med tvbrusfärgad vätska men är väl ändå någon slags klassiker.

Nadine Gordimer - Julys folk
En sydafrikansk framtidsskildring från början av åttitalet

Charles L. Harness - Rosen
Har inte läst den svenska översättningen. Möjligen lite svår, å andra sidan kort.

Herman Hesse - Glaspärlespelet

Marlen Haushofer - Väggen
Utgår från samtiden men resten av romanen måste säjas utspelan i en framtid.

Anna Kavan - Is
Prettoroman.

Ursula K. LeGuin - Mörkrets vänstra hand

Tanith Lee - Bit inte solen

Stanislaw Lem - Den Stora Framtidskongressen
Om temat är just framtid så passar den här väl bäst av lemarna. Sen har jag alltid gillat Ijon Tichy-berättelserna.

Christopher Priest - En dröm om Wessex

Joanna Russ - Honmänniskan
Med de olika perspektiven, berättelserna som flyter in i varandra så är den kanske för svår för en etta på gymnasiet? Men ofta går sånt att halvt ignorera när man läser en bok.

Nevil Shute - På stranden
Världen bör gå under i åtminstone en bok.

Island av Aldous Huxley - en nyare skönare värld

Av de klassiska dystopierna är Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 den enda som man kan hävda är en bra bok. Språket och konflikterna har åtminstone en antydan till djup.

Liksom hos Orwell och de andra skiner visserligen arbetarfobin genom, men Huxleys klonade b-människor förmedlar åtminstone denna avsky på ett mer intressant vis än Orwells överviktiga tvättgumma, vars värsta oförlåtliga vidrighet är hennes gnolande på en populär visa.

Men det finns en del rätt bra skrivna scener. Ett utanför inom det omslutande kollektivet skildras väl.

Vilket inte hindrar att man kan hålla med den 14-årige Jan Myrdal: ""Så borde världen naturligtvis bli"..."Huxley"..."hade tyvärr missuppfattat ämnet genom att skriva in en avsigkommen dåre som huvudperson. Man borde skriva om boken åt honom."

Detta 1942 på en kristendomslektion. Citatet är från Jan Myrdals förord till Jules Verne-Magasinet: en antologi.

Möjligen kan man säja att den äldre Aldous Huxley ger honom rätt när han 1962 ger ut The Island. En bok där en utopi skildras. En utopi där den huvudsakliga sysselsättningen är att ta droger och idka sexuellt umgänge. Alltså ungefär som i 1932 års dystopi. Fast istället för soma tar man moksha och istället för de lite vagt beskrivna aulasamlingsliknande orgierna i den första boken så har man här tantrisk sex.

Men där i Du sköna nya värld soman och sånt visserligen verkade sövande så tog folk det för njutningens skull. I The Island tar de svampar för att utvidga sitt medvetande. Och tantra är ju närmast sex som Friskis & Svettis.

Paradoxalt är den bra sköna nya världen på Ön ett ställe som verkar betydligt tristare än dystopin.

Själva prosan är också sämre, blommig.

De tio bästa coveralbumen

Cat Power - The Covers Record
Ett passande namn på en av Cat Powers bästa plattor. Både ett och två snäpp bättre än förra årets Jukebox och dess inte helt besvarade kärlek till soulmusiken.
Bästa låt: Kingsport Town

Nick Cave & The Bad Seeds - Kicking Against The Pricks
Bästa låt: Hammer Song

Elvis Costello - Kojak Variety
På 2004 års återutgivning av denna CD från 1997 ska det finnas ytterligare en CD med covers. Fast jag tror den är mer som More pricks than kicks.samlingen än ett riktigt coveralbum. Ändå skulle man gärna höra den för Kojak Variety är mycket bättre än man skulle kunna tro. CD-häftet, som jag tyvärr slarvat bort, visar att Costello är en musiknörd i ordets bästa betydelse.
Bästa låt: Must you throw dirt in my face

Champion Jack Dupree med John Mayall Blues Band - From New Orleans To Chicago
I många genrer är tolkningar regel snarare än undantag. Så egentligen är det väl inte självklart att denna bluesskiva hör hemma på denna lista. Ändå är den här.
Bästa låt: Poor Poor Me

Firewater - Songs We Should Have Written
Egentligen gillar jag mest titeln.
Bästa låt: Diamonds & Gold

Laibach - Let it Be
Laibachs tar en dålig beatlesplatta och gör en av de bästa konceptalbumen genom tiderna. Se bara till att inte ha för hög volym på sista låten - det är inte säkert att du vill att grannarna ska höra.
(Zizek har i sin Metastases of Enjoyment menat att Laibach just genom att vara oklara i sitt förhållande till totalitarismen, är deras flört med den ironisk eller inte, blir till en fråga, inte ett svar. Tvingar oss att själva se vårt begär i ansiktet. Eller nåt sånt. Det är synd man inte hade Zizek till hands när man i sin ungdom fick frågan varför man hade skivor med yxhakkors.)
Bästa låt: I Me Mine

Mary Lou Lord - Live City Sounds
Inspelad i New Yorks tunnelbana där Mary Lou Lord stod spelade gitarr och sjöng såsom folk ofta gör i tunnelbanor.
Bästa låt: I don't wanna get over you (En av Magnetic Fields 69 kärlekslåtar)

Perssons Pack - Svenska hjärtan
Det svenska hoppet. Lite ojämn men höjdpunkterna är just höjdpunkter.
Bästa låt: Rulla på, rulla på

The Residents - The American Composers Series - Volume II: Stars and Hanks Forever
På ena sidan Sousa (han som skrev Stars and Stripes together), på den andra Hank Williams. Så gör man om man är The Residents.
Bästa låt: Six more miles (to the graveyard)

Siouxsie & The Banshees - Through The Looking Glass
Om lisan hade varit nedräknad till det bästa albumet, istället för alfabetisk så är det inte säkert att denna hade fått flytta sej.
Bästa låt: You're lost little girl

En historia av Myles na gCopaleen (Flann O'Brien)

Vad vi kan lära av Pojkarna Från Brasilien

Nu när vi vet att Josef Mengele skapade tvillingstäder så kan man inte helt utesluta att Ira Levins The Boys of Brazil låg närmare verkligheten än vi hittills trott.

Två saker kan vi lära oss av Boys of Brazil (och då menar jag 78 års filmatisering - jag har läst tre iralevinromaner, det var dumt av mej):

Tvivelaktig pseudovetenskaplig exposition blir bättre när Bruno Ganz levererar den.

En av de små hitlarna placerades i Kristianstad. Något som inte kan förvåna någon som bott där.

SOVJET-HUMOR

Sovjet-humor (eller Sovjethumor)gavs ut i Raben & Sjögrens serie "De Stora Humoristerna" 1946 efter en dansk förlaga.

Att ett större förlag gav ut en volym med ett sådant namn kan tyckas underligt men Sovjet var för en kort tid populärt.

Boken innehåller 19 noveller fördelade på sex författare (eller sju om man räknar Ilf & Petrov som två). Ett par författare med bara en novell medan endast en har mer än tre.

Mikhail Sostjenko (i bland stavad Zostjenko) står för hela nio noveller i samlingen. Sostjenko var en populär författare även utanför Sovjet och fanns redan tidigare representerad på svenska. (På ett kort skriver den som gav mej boken att Zostjenko ännu står sej.) Så att han får ett stort utrymme är inte underligt.

Av de andra författarna är det bara Ilf och Petrov (här stavat/transkriberat Petrof) som jag hört talas om på annat håll. Ilf & Petrovs tre noveller, de skrev tillsammans, är inte förvånande bokens starkaste. På svenska finns också den mångfaldigt filmatiserade Tolv stolar och samlingen Kyssen överför infektion med flera. i den senare kan man ur Ilfs anteckningsböcker få det nyttiga rådet att "Frukta danskarna, även när de kommer med ägg."

I Valentin Katajefs "Exemplaret" får vi följa en småborgare från tiden kring 1905 års revolution när han vaknar upp i Sovjet. Lite som i det där South Park-avsnittet där de parodierar Ice Man.
Han blir först upprörd när en tidningspojke vill sälja till honom en röd förbjuden tidning. Men han anpassar sej och efter ett par veckor påstår han sej själv har deltagit i den revolutionära kampen.

Intressantast i samlingen om inte direkt en av de bättre är Pantelejmon Romanoffs "Registrering", vars illustration också pryder omslaget.
Den skildrar en by som efter att fått delar av sin boskap konfiskerad till att bli kött när det kommer folk från staten för att räkna alla barn i skolåldern gömmer dessa på ett fält. Illustrationen visar en skrämd bondgumma som rusar med en vagga i famnen.

Förvirringen och stojet när barnen ska återhämtas från hampfältet berättas målande. En kvinna som inte hinner gömma sina barn står folk runt och nickar förnumstigr skadeglatt.
Slutpoängen så att säja är att kvinnan till sina grannars förtretelse tilldelas kläder och skor.

Berättelser om bönder som dras vid näsan är äldre än Eulenspiegel ändå är det omöjligt att läsa novellen utan den bismak som kommer till med att veta, även om det är oklart när exakt den är från, att bybor i Sovjetunionen på denna tid hade en viss anledning att vara nervösa om folkräknare kom.

"Hammaren är min penis" - Doktor Horribel sjunger vidare

Under manusförfattarstrejken gjorde Joss Whedon en kort film, ungefär längden av ett vanligt amerikanskt TV-program. "Dr. Horrible's Sing-Along Blog". Som i tre delar visades på nätet.

Den har kommit på DVD, dock bara Region 1. (Man bör kunna hitta den på youtube).

DVDn har ett sjunget kommentarspår.

Anledningen till det är att programmet har gott om sångnummer. En slags musikal där superskurken är protagonist. Programmet, eller vad man ska kalla det, är rätt bra. Jag gillade framförallt slutet.

Critical Studies In Television, en nätjournal- har i sitt senaste nummer Rhonda V. Wilcox artikel 'Breaking the Ninth Wall' With Dr. Horrible's Sing-Along Blog: Internet Creation samt två andra artiklar om "Dr. Horrible". De andra två är dock bara korta saker som bägge inriktar sej på hur verket befinner sej mellan webbisod och television. Medan Wilcox läser själva texten.

Mick Harvey

Jag har inte skrivit särskilt mycket om övriga medlemmar av Bad Seeds i inläggen om Nick Cave.

Så blir det lätt. Att Thomas Wydlers slagverksarrangemang binder samman de olika sorters sångerna på Kicking Against the Pricks lika mycket som Nick Caves röst är egentligen värt att Nämna.

Nu har Mick Harvey lämnat Nick Cave & Bad Seeds liksom Blixa Bargeld tidigare.

Mick Harvey har spelat med Nick Cave sen Boys Next Door-tiden. Han brukar ibland säjas vara den musikaqliska motorn bakom bandet. Hur man vet det kan diskuteras. Och det förminskar något övriga medlemmars insats. Men att Mick Harvey är en betydelsefull del av the badseedska soundet kan inte betvivlas. Och Nick Cave & The Bad Seeds är minst lika mycket starka arrangemang som starka låtar.

Mick Harvey har som övriga medlemmar i bandet också spelat i andra band. Hans roll i Crime & the City Solution bör ha fungerat bra med ´Bad Seeds-platsen. Bägge banden ingick i samma musikaliska krets.

De senare decennierna har Mick Harvey haft en del soloprojekt som de två albumen Serge Gainsbourgtolkningar.

Senast kom år 2007 den riktigt bra Two of Diamonds. I slutet av förra året kom också en liveplatta.

Medlemmarna i Bad Seeds bor i olika städer och Mick Harvey börjar bli äldre. Även om det är svårt att tänka sej ett Bad Seeds utan honom kan jag tycka att det kan vara honom väl unt att satsa på sin solokarriär.

Här gör Mick Harvey Mano Negras "Out of time man" som om det vart en kinkssång:

Kicking Against 2 - avslut

Efter Murder Ballads är resten av Nick Cave-albumen coverfria.
De tio bästa coverna efter Kicking Against The Pricks är också svagare än de på Kicking.

Och en genomgång av covers utanför Kicking är måhända inte heller lika logisk.

Men det gav i alla fall en anledning att ta upp såväl Stooges som Almeda Riddle.

Om Tangle Eye på sin remix hade byggt Almeda Riddles ackompanjemang på Stooges-riff i stället så hade spåret varit intressantare.

Bob Dylan och Murder Ballads

På Bob Dylans två coverplattor från början av nittitalet: Good As I Been To You och World Gone Wrong, finns tolkningar av tre av de fem traditionella sånger som tolkas på Nick Cave & The Bad Seeds Murder Ballads med tillhörande singelextralåtar.

Dessutom coveras "Death is Not The End" från det rätt svaga dylanalbumet Down in the Groove. (Dödssiffran är i och för sej högre än i någon annan sång. Gud måste väl ses som mördaren i dramat om man ser det som en mördarballad.)

Nu är Dylans versioner av "Henry Lee", "Stagger Lee" och "Froggie went a-courtin'" inte samma som Nick Caves. De har inte ens samma titlar. "Love Henry" som enligt Dylans noter bygger på Tom Paleys från New Lost City Ramblers version är den enda av dem som låter som om den kan ha påverkat Nick Cave-versionen.



Nick Cave & The Bad Seeds hade tidigare gjort den dylanskrivna "Wanted Man". Och under den korta Nick Cave & The Cavemen-perioden ingick "Knocking on Heavens Door"
i gruppens repertoar.

Bob Dylans skugga vilar tung och mörk över resten av musikvärlden. De mest disparata artister har benämnts den nye Dylan. Mej veterligen har dock Nick Cave sluppit den äran. Nick Cave & The Cavemen/The Bad Seeds fick aldrig heller öppna för Bob Dylan - konserten ställdes in.

Herrarna Stagger och Stack-O Lee

"Stagger Lee" lär bygga på en historisk händelse om än rätt fritt. Det finns som alltid många versioner av låten. "Stack-o-lee" och andra varianter av titeln förekommer. Ibland kallas den "Bucket of Blood" efter det etablissemang där huvuddelen av låten utspelar sej.

Förutom Bucket of Blood brukar de flesta versioner ha med Stetsonhatten, vilket Nick Cave visserligen också har, men den spelar en större roll i de flesta versioner.

Stetson-hatten var en statussymbol för en ung svart man i USA i slutet av 1800-talet. Ett bråk om en sådan hatt kan ses som symboliskt.

Det kom ett seriealbum förra året om den historiske Stagger Lee. Omslaget pryds av en hatt.

Det finns som sagt många versioner av sången. Den har under perioder varit en standard först inom jazz sen blues och sen folk och tillhör väl nu alla populärgenrerna.

Bloggen She'll Grow Back har Stagger Lee Lördagar där det postas olika Stagger Lee-versioner, från Ma Rainey till the Clash.

Där kan man också hitta den Frank Hutchison-version som Bob Dylan utgår från på World Gone Wrong. Som finns på Harry Smith-antologin. Den lär annars finnas på senaste CDn som följer med musikmagasinet Uncut.

Andra bra versioner finns med Champion Jack Dupree och Bert Jansch respektive.

En anledning till de många versionerna som inte riktigt framkommer på särskilt många inspelningar är att "Stagger Lee" var en slags musikernas svar på Aristokraterna-skämtet. Man tävlade om att göra så våldsamma och oanständiga versioner som möjligt.

Detta är inte förvånande nedtonat på de flesta utgivningar men den här R. L. Burnsideversionen visar på hur det kunde låta:



Nick Caves version ligger som höres rätt nära denna.
Att den lugnare senare version som Nick Cave & The Bad Seeds brukade göra live låter så pass annorlunda beror helt enkelt på att den utgår från en annan version.

Att Stagger Lee där skjuter Djävulen och tar hans plats är inte Nick Caves uppfinning. Utan ingår traditionellt i den varianten.

Vi ses på Plurdag

I romanen Vi ses på Plurdag av den belgiske humoristen Paul van Herck så finns det en åttonde veckodag enbart för de rika. Denna Plurdag är byggd på insparad tid och under den har de riktigt rika världen för sej själva.

Insparad tid som blir fler kalenderdagar återfinns också i Marcel Aymés "Tidkortet" där tiden blir ransonerad och följaktligen en svartabörs-vara.

Också Aymé håller en humoristisk stil men behandlar temat allvarligare än Hercks farsartade satir. Hjälten hos Herck blir en av de väldigt rika efter att ha skrivit Bibeln. Som bekant något av en försäljningssuccé.

Förutom Vi ses på Plurdag har jag bara läst en kort novell av Paul van Herck och den var inte bra.

I vilket fall: Kicking Against 2-veckan- där vi tar en titt på några av de låtar Nick Cave coverat som inte ligger på Kicking Against the Pricks är utökad med en dag.

Denna åttonde dag blir ju nu inte av därför att du är ofantligt rik. Utan pågrund av det att jag är lat. Men om vi inte vore lata så skulle vi väl vara rika.

Enkätsvarande

Så svarar vi på ännu en enkät:

Senaste bokköp: Köpte en bunt böcker från Antikvariat1 för en månad sen:

Dracula unbound / Brian W. Aldiss

Flight from Nevèrÿon / Samuel R. Delany

Lord of the trees / Philip José Farmer

The best of Interzone / edited by David Pringle

The color of neanderthal eyes / James Tiptree, Jr. And strange at ecbatan the trees / Michael Bishop

The grand wheel / Barrington J. Bayley

Things that never happen / M. John Harrison

Up the walls of the world / James Tiptree, Jr

Jag läser ibland också riktiga böcker men det är gärna det blir många av samma slag vid ett inköp.

Senaste bibliotekslånet:

Nån bok om Ezra Pounds Cantos. Jag har glömt namnet.

Senaste utlästa boken:

Nadine Gordimers Julys folk

Favorittidning: Kannibal

Plats där jag helst läser:
En parkbänk. Fast kanske inte just den här tiden på året.

Så sorterar jag min bokhylla:

Alfabetiskt efter författare. Fast genrelitteraturen har två egna bokhyllor. Och antologier står efter ämne. En del film och teaterböcker står i dvdhyllan.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten:

Jag minns hur jag satte blyertsstreck i Smaragdstaden i Oz där jag slutade läsa och att det vart en två på varje sida för att det gick så långsamt.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst

En del ungdmsböcker, som Narnia-sviten, har jag haft sen jag var liten. Den äldsta som jag vet med mej att jag köpt själv för egna pengar i bokhandel är Segla i ett såll. Patafysisk antologi som jag haft sen jag var tretton.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår
Jag ser lite fram emot den nya League of Extraordinary Gentlemen då första volymen ska utspela sej under Brechts Tolvskillingsopera. Brecht själv gjorde ju förutom pjäsen en tolvskillingsfilm och en tolvskillingsroman så han skulle säkert uppskatta idén med en Alan Moores tolvskillingsseriealbum.

Kicking Against 2.12 - Almeda Riddle

Den tidigaste nedskrivna versionen av "Frog's Wedding" (Nick Cave tolkar en variant med titeln "King Kong Kitchie Kitchie Ki-Me-O" på b-sidan till "Henry Lee") man hittat är från 1580 och går under namnet "A Moste Strange Weddinge of the Ffrogge and the Mouse".

På en av de tidiga versionerna, början av 1600-talet återfinns omkvädet "Kitty alone and I". Med tiden ändras detta till "Kitty me love" och "Kitty in the kimeo"

Det finns många versioner av balladen. Versmåttet och med det melodin brukar variera. Temat med djur av olika arter som gifter sej med varandra finns i många kulturer. Den svenska visan "Bromsen och flugan" (inspelad av Finn Zetterholm med Marie Selander") är ett exempel.

Harry Smith beskriver texten på noterna till 52 års Anthology of American folk music: "Zoologic Miscegeny Achieved in Mouse Frog Nuptials Relatives Approve".

Nick Cave utgår från Chubby Parkers version från 1928 som går att hitta på nämnda antologi.



En sångerska som går att hitta på många folksamlingar är Almeda Riddle (1898-1985)
Gruppen Tangle Eye Child Balladen "Hangman"

Hon blev flitigt inspelad av folklorister samt gav ut en bok med ballader.
Här i en inspelning av John Quincy Wolf: Frog Went a-courting från 1953.
En annan Murder Balladsrelaterad inspelning: Oxford Girl (Aningens annorlunda version av "Knoxville Girl")
och Jesse James. Som Nick Cave sjunger i filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. "Jesse James" är en av de mest kända Almeda Riddle-låtarna.

Liksom hennes andra mest kända vart den inspelad av Alan Lomax. En av hennes lomaxinspelningar remixades på Tangle Eyes Alan Lomax's Southern Journey Remixed där hennes lysande a capella version av childballaden "Hangman Tree" försågs med ackompanjemang.

Tangle Eyes skiva har åldrats dåligt. De flesta människor kanske skulle anse att Almeda Riddles original gjort detsamma. Dessa människor har fel.

Nytt om TV Malmö Sammansvärjningen

Så det var helt enkelt scientologer.

Förra lördagen satt jag hemma förkyld och såg ett underligt program på TV Malmö öppna kanalen: TVM - TV Malmö eller TV Moderskeppet kommer för att hämta oss hem.

I det inlägget avvisade jag scientologer som teori för att programmet såg för billigt ut.
Men det är klart mycket av budgeten måste ju gå åt till att betala dianetiklektioner.

Men i veckan har stått på TV Malmös tablå för lördagen, alltså igår, klockan nio på kvällen: Scientologikyrkan - mördande vinst.

Om programmet gick i går kväll kunde jag tyvärr inte se då jag inte var i tvapparaters närhet. TV Malmös tablåer och det TV Malmö sänder är två olika saker.
Men vi kan nog i vilket fall anta att det var programmet i fråga.

Scientologikyrkan står fortfarande inte bland deras medlemmar. Och det är trots allt lite underligt att en religiös organisation sänder ett program på lördagkvällen om just den fråga som på senare tid varit deras mest kontroversiella. Vad har de på fredagen: Cenrumkyrkan - muslimer är dumma?

Varför scientologerna använder sin propagandatid åt att baktala medicinen istället för att lyfta fram sin religion kan man undra.

Att deras medlemmar efter att som goda scientologer slutat ta sin medicin hoppar i soffor och gör annat underligt är bara ett problem i sammanhanget.

Scientologerna har alltid vart halvt skamsna över sin tro. Det där att vi är besatta av rymdvarelser i exil.
De borde omfamna dessa aspekter av sin kyrka. Andra läror har behövt hundratals år för att bli lika konstiga som den tro L. Ron Hubbard och A. E. Van Vogt kokade ihop en eftermiddag när de var påtända.

Och just denna bisarrhet snarare än deras kvasivetenskapliga utsmycknader är det som har gjort scientologerna stora. Om folk vill ha något som liknar förnuft vänder de sej inte till religionen.

Men när vi vill ha brinnande buskar och onda galaktiska kejsare, bröd som förvandlas till människokött och i vulkaner boende utomjordiska varelser.

Det är då vi slår på TV Malmö.

Henry Lee och Young Hunting - Child Ballad 68 i många skepnader

En Child Ballad är inte en barnvisa utan en ballad som ingår i en svit engelska och skottska sånger insamlade av den amerikanske folkloristen Francis James Child.

Balladernas innehåll skvallrar väl om att de inte är barnvisor. Dödsfrekvensen är minst lika hög som i Nick Cave-låtar.

De 305 Childballaderna finns alla i flera versioner. "Henry Lee" är en variant på Child Ballad nummer 68: Young Hunting.

Dessutom är ju Nick Caves "Henry Lee" en rätt förändrad "Henry Lee" och därmed ytterligare en variant på den av Child nedtecknade balladen.

Nick Cave har skapat en refräng och gjort om låten till duett, med PJ Harvey i mördarrollen.

Att sjunga den som duett är möjligt att någon kommit på att göra innan.
Tim Hart & Maddy Prior (Steeleye Span) sjöng en del ballader gjorda för en person på det viset. Att dela upp dialogen i en ballad som om den vore en duett.
De gör en variant av "Henry Lee" kallad Earl Richards (Child 68F) på den bästa av deras tre skivor utan Steeleye: Tim Hart & Maddy Prior - Folk Songs Of Old England - Vol. 2 (länken leder till ett ställe där man kan ladda ner albumet, annars finns de tre Tim Hart och Maddy Prior-skivorna utgivna på en cd om du nu skulle föredra lagliga lyssningsmetoder).

Andra versioner heter "False Lady", "The Proud Girl" och "False True Lovers" (som Shirley Collins spelat in). "Henry Lee" innan Nick Caves ändringar är det Dick Justice som gör den definitiva versionen. En närliggande vid namn "Love Henry" är en av de vanligaste, inspelad av såväl June Tabor som Bob Dylan. Dylan bygger på den version Tom Paley från New Lost City Ramblers spelat in.

Knoxville Girl och Danville Girl

En gång i tiden befolkades den populära musikvärlden av band som slutade på Brothers, klädde sej i samma kostymer och sjöng i stämmor.

Om Everly brothers går att lyssna på i små doser så är Louvin Brothers, idag om inte tidigare, ren kitsch.
Omslaget som pryder denna post är ett på internet ofta förekommande just pågrund av sitt kitschvärde.(Inte för att säja att Everly Brothers omslag inte är kitsch.)

Här gör de i alla fall "Knoxville Girl":




"Knoxville Girl" har sin rot i en skotsk ballad.
Melodimässigt ligger den nära "Danville Girl". Som spelats in av New Lost City Ramblers och Woody Guthrie. Pete Seegers version på tiotummaren Darling Corey tillhör hans bästa. ("Danville Girl" påverkade Bob Dylans "Brownsville Girl")

Inom folkmusiken hittar man ofta samma melodi på olika visor. Vilken som är först kan vara svårt att bestämma.

Dock Boggs version av Danville Girl.

Louvin Brothers polerade stämmor är på den ena änden av det som är föregångare till americana. Dock Boggs inte så polerade stämma ligger på den andra.

Men mitt namn var Rose Connelly - Murder Ballads och trad. arr.

Redan på noterna till The Firstborn is Dead om "Say Goodbye To The Little Girl Tree" benämns en slags Nick Cave-låtar såsom, "murder ballads".

När Murder Ballads först kom var musikkritiker snabba med att understryka att dess sånger om mord och elände ingick i en lång tradition. Detta i en slags apologetisk ton som om man väntade sej en attack på skivan. Denna kom aldrig.

Det finns på skivan två låtar som utgår direkt från ballader ur en sån tradition. "Henry Lee" och "Stagger Lee". Och om "Where the Wild Roses Grow" har Nick Cave sagt att texten var inspirerad av "Down in the Willow Garden" som bandet också gör en version av på "Where the Wild Roses Grow"- singeln.

Om man räknar in singlarna (med "The Willow Garden", "King Kong Kitchee..." och "Knoxville Girl", så har Murder Ballads 6 covers av 14 och är därmed det närmaste ett andra cover-album efter Kicking Against The Pricks som vi kommer.

Om man ser på vem som skrivit låtarna så skulle man kunna tro annorlunda. Då detta är traditionella låtar står Nick Cave och ibland någon av de andra musikerna som kompositörer, enligt trad. arr-systemet.

Låtarna på singlarna är i stort sett rena coverna. Där det går att höra vilken tidigare version som de har utgått ifrån.
De spår på själva albumet som utgår från tidigare versioner är, frånsett dylan-covern, mer omarbetade. Om än allt för nära deras traditionella föregångare för att, såsom "Tupelo" eller "When I First Came To Town", kunna säjas enbart vara inspirerade av den och den balladen.

En del versioner av "The Willow Garden" heter "Rose Connelly" och namnet ingår i texten. Likheten och olikheten med hur kvinnans hela namn används i "Where the Wild Roses" kan man lägga märke till.

Här gör Everly Brothers en version av "Down the Willow Garden" som verkar vara den Nick Cave & The Bad Seeds utgår ifrån:



Flera andra har spelat in låten. Kerstin Hershs version på "Misery Murder and then Goodnight" är en bra variant.

("The Willow Garden" sjungs av Conway Savage och Nick Cave spelar inte heller något av instrument. Han påstår sej ha skrivit den samman med gitarristen men är annars inte med på spåret. Detta är enda Nick Cave & The Bad Seeds-spåret där Nick Cave inte medverkar, men det finns ett Birthday Party-spår: "Ho ho". Bägge finns, i sämre versioner, med Nick på sång).

(Rättelse 24 jan.: Nick Cave spelar orgel på "The Willow Garden". Det lär finnas de som tar ut och ser på en skiva innan de skriver om den. Detta underliga beteende kanske trotsallt har sina poänger.

Veckans dikt

Fången

3

- Vad är en dag?
Som om vårt skumma häkte
ej genom rymd
och evigheter räckte!

Vad hjälper det
att bedja eller banna:
hos oss i skuggan
skall du alltjämt stanna.

Härinne, dit en stråle
knappast tränger,
skall ljuset födas
som vårt mörker spränger.

Härinne,
då du intet mer kan mista,
skall rymden öppnas,
alla murar brista.

Erik Blomberg
1943
(i Nattens ögon

Att se Malmö

Återigen förkunnar busskuren på en förvriden stavning som nog ska föreställa skånska att

har du sett malmö så har du sett världen

Det är svårt att på rak arm komma på en mer deprimerande utsaga.

Plain Gold Ring med Nina Simone

Om Karen Dalton trots allt fortfarande kan säjas vara en rätt okänd artist så gäller detsamma knappast Nina Simone. Och har väl inte gjort så sen den senare delen av 50-talet.
"Plain Gold Ring" spelades in 1958. Nick Cave gör den på Live Seeds, en officiell live-cd. Det är inte Bad Seeds enda utgivna koncert men enda som ett album. Albumet tjänar mycket syftet att bjuda på versioner av låtar från Henry's dream som inte blivit överproducerade och förstörda.

Låten skrevs av Earl S. Burroughs. Men jag tror Nina Simone gjorde originalet;



Personligen är jag svag för den tidiga Nina Simone som här. Min favoritskiva av dem jag har med henne är Nina Simone at Newport från 57 års festival. Den innehåller ett par nummer steget närmare folk som "Little Liza Jane" och "In The Evening By The Moonlight"

Nina Simone har en stor och något svåröverblicklig produktion. Förra året kom en trippel-cdsamling (med DVD) som har fått bra recensioner. Men den kostar därefter. Därmed frestelsen att köpa billigare sämre samlingar. I vilket fall bör hon helst avlyssnas album för album.

Det finns en tendens att samma låtar spelas. Bland de bästa, lite (tror jag) ovanligare finns "Go To Hell" och "Pirate Jenny". I Nina Simones version kan man höra glädjen när huvudena faller. Hoppla.

Kicking Against 2 - som vanligt blir det kaffe i pausen

I den här genomgången av låtar Nick Cave coverat som inte ligger på Kicking Against the Pricks tänker jag inte närmare titta på de olika tribut-plattor som Nick Cave medverkat på.

Även om en del av det är bra. På I Am Sam ligger en förvånansvärt bra "Here comes the Sun" men också en, mindre uppseendeväckande, dålig "Let it Be".

Hela The Bridge, Neil Young-tributen är bra och därmed också Nick Caves version av "Helpless". Detta var när hyllningsalbum fortfarande kändes intressant.
Hans "Mackie Messer" är väl okej. Han är ingen Dagmar Krause men vem är det?

I'm your Fan = bra, I'm your Man en besvikelse.

Och så vidare.

Nästa inlägg i Kicking Against 2-serien blir om Nina Simone. Och sen Murder Ballads, allas favoritmassmördarhyllningsskiva.

Kicking Against 2.7 - Karen Dalton och Katie Cruel

Karen Dalton gav bara ut två album. Och bara det andra är riktigt bra.
Bägge albumen har återutgetts och det har en kommit en dubbel-cd med en live-dvd med outgivet material.

I häftet till den andra skivan 1971 års In my own Time säjer Nick Cave att Karen Dalton alltid varit en Bad Seeds-favorit. Och han har henne som sin favorit-bluessångerska. Även om Karen Dalton nu snarare sjöng folk.

"Katie Cruel" ligger på In my own Time. (Men finns också på livedubbeln.) Låten "When I first came to town" från 1992 års Nick Cave-album Henry's dream kommer med noten "inspired by the traditional song 'Katie Cruel'". Karen Dalton nämns inte men allt tyder på att det är hennes version som inspirerat sången.

På Original Seeds var för min del Karen Daltons "Katie Cruel" samlingens existensberättigande och första gången jag hörde Karen Daltons röst:



("Videon" är, som ofta på youtube, rätt irriterande. Men det är ju bara att rulla ner.)

Bland hennes andra inspelningar står bland andra "Sweet Substitute" och "Same old man" ut. Karen Daltons version av "Same Old Man" lyckas samtidigt som den låter typiskt daltonsk låta som en syskonversion av Holy Modal Rounders version som i sin tur är typiskt holymodalsk. Holy Modals går närmast att beskriva som en blandning mellan New Lost City Ramblers och The Residents. Dett är ändå inte så underligt då Karen Dalton umgicks med Holy Modal Rounders och körade på ett av deras album.

Intresset för Karen Dalton har ökat de senaste åren. Med de tidigare nämnda återutgivningarna. Häromåret gjordes en tributturné/album under ledning av Petra Jean Philipson (som gör Katie Cruel på albumet- och som coverat Nick Caves "Into my arms"

Låten "Katie Cruel" ar spelats in av flera artister. En amerikansk traditionell ballad. Troligen med skotskt ursprung; den uppvisar textmässigt stora likheter med den skotska balladen Licht Bob's Lassie. Karen Dalton skär väck omkvädet. (Det slags nonsensomkväde som Tom Lehrer driver med i "irish Ballad")

Nick Caves "When I First Came to Town" lånar första raderna från låten. Bridgen har lånat melodin. Till skillnad från "Tupelo", inspirerad av John Lee Hooker-låten med samma namn, får kopplingen till "katie Cruel" låten att framstå mindre. Den lever inte upp till sin källa.

Detta att inspireras av traditionella sånger är något som leder framåt mot Murder Ballads.

Tim Rose Återigen

Efter cover-albumet Kicking Against the Pricks så försvinner den cover per album-ratio som varit den första Nick Cave & the Bad Seeds-tiden. Med en sista cover på Tim Roses "Long Time Man" på dubbel-maxin Your Funeral My Trial (senare utgiven som vanlig enkel-CD).
Tim Rose utgår i "Long time Man från arbetssången "long time man feels bad" (stillbildsvideon på länken är lite underlig och innehåller nakenbilder) en av de låtar Alan Lomax spelade in från fångar.

Att ha äldre låtar som utgångspunkt var en teknik Nick Cave själv hade använt. Och som vi ska se skulle fortsätta att använda.

Tim Rose har vi redan tagit upp. Så låt oss återigen säja att han är bra. "Long Time Man" ligger på samma LP som "Morning Dew" och "Hey Joe". Återutgiven samman med den följande skivan på CD. Med det omslag som syns på bilden.

Du kan höra smakprov på en del låtar på den här Tim Rose hemsidan. Även en från hans trio med Mama Cass. Tim Rose och Mama Cass skildes inte som vänner.

(Efter Nick Caves version så har det franska bandet Noir Desir gjort en. Om du gillar Nick Cave och Crime and the City och sånt men inte tycker det är riktigt pretentiöst nog så är Noir Desir bandet för dej. Deras version av "Long Time Man" från en konsert i Lyon.)

Like a bigger blacker third bird - King Ink och Blind Lemon Jefferson

Baksidan på och innerkonvolutet till Nick Cave & The Bad Seeds andra fullängdare The Firstborn is Dead har förutom texterna noter till sångerna skrivna i en faux-journalistisk stil.

Om "Wanted Man" står att "It evolved from a song written by Bob Dylan and recorded by Johnny Cash; no-one could recall how it went except for a few half-remembered lines, which grew out of proportion and into every town in America"

Texten till låten är ändrad. (Du kan höra och se Johnny Cash sjunga originaltexten HÄR)
Så ändrad att Nick Caves Wanted Man-text återfinns i boken King Ink, en samling texter av Nick Cave. Varav en är novellen "Blind Lemon Jefferson".

"Blind Lemon Jefferson" finns alltså i två textversioner dels sången på The Firstborn is Dead men också en längre novellversion som inkorporerar rader från sången.

Novellens prosa påminner en del om språket i Nick Caves första roman And the Ass saw the Angel (det ska komma en andra i år) och bör ha skrivits under samma period. Den är inte direkt ett biografiskt berättande om Blind Lemon Jeffersons liv utan mer om en allmän typisk bluesmusiker. Ett fortsatt mytifierande av den amerikanska söderns historia.

Blind Lemon Jefferson tog i sin musik från gospeln. Spelade med Leadbelly. Anses vara Texas-bluesens stora föregångare. Här med "See that my grave is kept clean" senare inspelad av Bob Dylan:

Kicking Against 2.4 - Saint Elvis

I låten "Saint Huck" från 1983 års From Her to Eternity sjunger Nick Cave varierande "Saint Huck, Saint Elvis".
På den följande fullängdaren The Firstborn is Dead sjunger Nick Cave i låten Tupelo att "the King is Born in Tupelo". Tupelo var Elvis Presleys födelseort.

Mellan de två skivorna låg singeln "In the Ghetto". En cover på Mac Davis låt inspelad av Elvis.

I artiklar om Nick Cave från den här tiden fram till och med de första åren av nittiotalet swå var en jämförelse med Elvis Presley närmast obligatorisk. I en artikel i Kannibal (jag har för mej att den var skriven av Clemens Altgård, men jag är inte säker; mina Kannibal har förflyktigats) beskrevs som en klon på Elvis.
Och i en artikel av Mats-Ola Nilsson i tidskriften Montage vid namn "Nick Cave - den siste rockkungen" där Nick Cave säjs vara en klassisk rockkung i ett led där Leadbelly, Hank Williams, Presley då och Iggy Pop ingår. I artikeln diskussion kring dekonstruktionen av rockmusiken och Nick Caves psykosexuala teman citeras Lyotard och Derrida.

Snarare än en klonad eller muterad rockkung så var väl Nick Cave en för de överbelästa.

Nick Caves utseende och scenpersona spelar en stor roll i tidens elvisjämförelser. Inte minst hans hår - då aningens rockabillyliknande.

Australiern Nick Cave knöt sej till ett slags mytiskt USA. Elvis Presley spelade där en roll. Intressant är att han väljer att covera en av Elvis smöriga låtar. Samt att B-sidan, den betydligt bättre "The Moon is In the Gutter" innehåller ett citat av romantikern Wordsworth.

Dagens citat

Kommer från Jog i hans comics-of-the-week genomgång om Charlie Kaufmans radiopjäs Hope leaves the Theatre:

"there shouldn't be any way a woman having cybersex with her late father through the fabric of time (if only allusively) should somehow land as heartbreaking, but the guy pulls it off."

Do not dress in those rags for me - Nick Cave och Leonard Cohen

Det första spåret på den första Nick Cave & The Bad Seeds är en cover på Leonard Cohens "Avalanche". "Avalanche" är första spåret på den tredje Cohen: "Songs of Love and Hate.

Som ung poet med ont om pengar bestämde sej Leonard Cohen för att åka till Nashville och spela in en country-skiva för att på så sätt tjäna en slant. Detta är inte det slags finansiella råd man brukar få från sin bankman.

Ett par av Leonard Cohens sånger blev hits med andra artister. Och Cohen blev en av de tongivande rösterna i den nya singer/songwriter-skolan.

De två första albumen har avskalade men träffsäkra arrangemang. Andra albumet "Songs from a Room" har mungiga som en bas - minimalistiskt nog. Texterna är ett snäpp starkare än Cohens tidiga dikter som, även om den glimmar till här och där, hade- som mycken beatpåverkad poesi- en tendens till att gå på.

"Songs of Love and Hate" är med sitt svarta omslag och mörkare arrangemang hans proto-depprock-platta. Med textrader som "they'll never they'll never ever reach the moon/at least not the one that we're after" (Vilket de ju inte heller gjorde.) "Avalanche" är om möjligt ännu mer prettotastisk.
Här i en live-version från 1988. Med spanska (portugisiska?) undertexter:



Nick Cave pratar i konserttributfilmen I'm your Man (inte att förväxla med den mer alternativmusikinriktade tributskivan "I'm your Fan") om första gången han hörde "Songs of Love and Hate" och hur den fick honom att känna sej som den coolaste personen någonsin. Som en som känner till något ingen annan gör.

Avalanche-covern på "From Her to Eternity" är inte alltid uppskattad av Cohen-fans. Bad Seeds hade fortfarande foten kvar i Birthday Party. Nick Caves aggressivare sångstil säjs ibland ta väck bibetydelser.

Men det instrumentella arrangemanget är det som gör Bad Seeds-versionen.

Enkäteri

Enkät från bokhora (Är jag ensam om att tycka det namnet är lite underligt? Jag skulle tro att det är en försvenskning av bookslut, men slut har aningens annorlunda konnotationer. Kanske har jag bara lättare för grovt språk på engelska.)

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?

Jag köper egentligen inte böcker när de är nya. Mina köpvanor etablerades när böcker var dyrare.
Som en kursare sa på den tiden när han såg en annons som utlovade böcker till "ofattbara priser": "Böcker brukar väl ha ofattbara priser?".
Senaste boken jag köpte när den kom ny i inbundet var Jaime Hernandez The Education of Hopey Glass.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Jan Myrdal. En sexti stycken.
August Strindberg. Egentligen kanske fler verk men flera i samlingsvolymer. En tjugofem, tretti stycken.
Sen är det många författare som kommer in på strax under 20 böcker.
Möjligen Alan Moore på tredje plats. Beroende på hur man räknar tror jag han kommer över tjugo böcker, eller snarare album.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad om det var en blogg?
Man får tips hela tiden. Fast det är väl sällan man följer dem. Att Samuel Delany i flera böcker och intervjuer nämner Guy Davenports "On Some Lines of Virgil" fick mej till slut att nyligen läsa den. Vilket jag är glad att jag gjorde.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
China Mievilles Un Lun Dun till min brorsdotter. Hon tackade.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nej.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Pablo Nerudas Canto General
Samuel Delanys Flight from Nevèrÿon
Cyril Birchs Anthology of Chinese Literature- den har jag läst nu vid sidan om andra böcker i en evighet eller två.

Loose - Birthday Party och Stooges

En annan bootleg hävdar att den är Boys Next Doors (tidigare namn på The Birthday Party) andra spelning. Den första skulle väl ingen gå på. Det är i alla fall en tidig liveinspelning med Birthday Party och fylld med covers. Rätt typiska för ett New Wave-band. "Blitzkrieg Bop", "I'm 18", "Gloria", "My Generation", "These boots are made for walking" (den första singeln) med mera.

Original Seeds har en låt som coveras på den första Birthday Party-fullängdaren. Den låter i Birthday Party-versionen som alla andra Birthdayparty-låtar från den perioden.

Original Seeds är, som tidigare sagts, en samling med originalversioner av låtar Nick Cave coverats. Men den ger sej också ut för att vara en samling av Nick Caves influenser. Att man gör en cover av en låt är inte ett direkt bevis för att det är en influens.
Att gruppen Stooges var bland Birthday Partys förebilder kan man nog dock fastslå.
Två låtar från 1970 års Funhouse hörde till Birthday Partys liveakt och de har gjort minst ytterligare en.

"Loose" finns live med Birthday Party på tre officiella släpp. Peel Sessionen är nog den de flesta hört. Den bästa versionen ligger på en delad mini-skiva med Lydia Lunch på andra sidan.



Drunk on the Popes Blood är den skiva som saknas mest i min Nick Cave-samlinge. Tyngre än versionen av "Loose" här blir det inte.

Originalet har också en del som talar för sej:



"Funhouse" finns också utgiven i liveversion med Birthday Party. Med Lydia Lunch på kör - om det nu är rätt ord.

Nick Caves liveutspel brukar säjas ha påverkats av Iggy Pops från den här perioden av Stooges.
Man kan se Stooges live från Funhouse-tiden HÄR.

De gör "T.V. Eye" och "1970" från Funhouse.

Kicking Against 2 - return of the pricks

Det fanns en stövel med Nick Cave, som lite underligt såldes i de flesta skivbutiker, som hette More Kicks than Pricks (inte att förväxla med Beckett-novellsamlingen More Pricks than Kicks).

Det var en samling med tidigare utgivna covers av Nick Cave. Samt en elva minuter lång version av "Tower of Song". Den kortare versionen på Cohen-tributen är bättre.

Den bootleg-samlingen är i sej inte så intressant. Men liksom den hänvisar till Kicking Against the Pricks i titeln. Som en dålig uppföljare(Se2en, typ). Så ska även denna sida ta en fortsatt titt på Nick Cave och covers denna vecka. Som en fortsättning på kicking against the pricks-veckan.

Läderlappen är död

Många hjältar i fiktionens värld har fått ge upp andan i sin kamp för att göra världen bättre. Xena, Harry Potter, Judas och Buffy. Och nu då Läderlappen (också av någon anledning kallad Batman.)

Läderlappen dör i senaste numret av Final Crisis, en miniserie skriven av Grant Morrison. Han har samtidigt skrivit tidningen Batman där vår hjälte ett tag vart galen och ryktades skulle dö men nix han dog istället i Final Crisis. (Bilden är från numret och ritad av Douglas Mahnke som tidigare gjort Seven Soldiers - Frankenstein med Morrison.)


Egentligen brukar jag tycka om en hel del som Grant Morrison skriver. Flex Mentallo, Filth och We3. Men jag vet inte om sånt här är för vuxna människor.

I vilket fall så är det ju möjligt vi inte sett det sista av vår hjälte. De andra ovan kom ju alla tillbaka återuppståndna. Utom Judas då men han den andre på J.

Hur Läderlappen dör är jag inte säker på. Möjligen blir han lynchad av sina arbetare.

Namnetes och Arfolk

En av mina favoritfolkskivor är "Folk Celtique" med den bretagneska folkgruppen Namnetes från 1978.
Länge trodde jag att skivan hette "Folk Celtique vol 2". Och antog att deras första hette "Folk Celtique". Men deras första heter "Gallo Folk". Det står förvisso vol 2 på skivan, men under Namnetes inte under albumtiteln och inte på framsidan. Den kallas ofta "- vol 2" så det är fler som gjort felet.

Namnetes tog sitt namn från en gammal gallisk stam. Bretagne byggde sitt nationella medvetande mycket genom musiken och genom kopplingar till andra keltiska icke-franska traditioner.

Den interkeltiska Lorentfestivalen var en viktig del i detta. Till denna var knuten folkmusikmärket Arfolk, bildat 67 (första skivan dock först 72) gick upp i Coop Breizh 79. De gav förutom Breton folk också ut keltisk musik från andra länder. Som det skotska Battlefield Band.
De gav också ut en serie Bombarde och orgel-koncerter av vilka jag har en med två allvarliga medelålders herrar vid sina instrument.
Bretagneska danser och marcher och sånt förekom också.

På Arfolk låg Sonerien Du, Diaouled ar Menez och Andrea ar Gouilh för att nämna några. Dessa skulle komma att ge ut fler skivor på andra större bolag.

Namnetes gav dock bara ut ytterligare en platta efter de två Arfolk-albumen. Och det, så vitt jag förstår, på eget märke. (De förekommer med fyra spår på en Omnifolksamling. Det är möjligt de finns på fler samlingar.)

Arfolk-produktionerna är enkla. Stereoeffekterna ofta övertydliga. Vilket med den växelsångsrika bretagneska folkmusiken är ett problem. Namnetes "Folk Celtique" har en något platt produktion. Men det fanns nog också en frihet i de enkla inspelningsförhållandena som gav Namnetes skiva en kraft som man kan höra här i spåret som öppnar andra sidan av "Folk Celtique": "En passant la riviere":



Denna låt. Den nedan och den tredje på youtube ger en någorlunda god best-of av Namnetes andra platta.

TVM - TV Malmö eller TV Moderskeppet kommer för att hämta oss hem

Så sitter jag så rejält förkyld en lördagkväll och gör det människan har gjort i alla tider när de varit förkylda - hönssoppa och zappar mellan tv-kanaler.

Nu har de tagit bort alla mina tv-kanaler vilket gör kanalvandringen till en frustrerande syssla. Jag har två svenska kanaler, två danska och sen TV 4. Samt TVM. TV Malmö.

Det är ytterst sällan jag ser på TV Malmö. Visserligen visar de ibland mindre klassiker som Lady Frankenstein eller Brother from Another Planet då de är gratis. Men då de restaurerade versionerna kostar pengar att visa är de oftast omöjliga att se på.

Men de visar någon slags körtävling på en kanal och Colin Firth på en annan. (Körer som tävlar mot varandra på en lördagskväll är åtminstone lite förvånande - som en tvåhövdad kalv ungefär.) Så jag slinter allt oftare över på TV Malmö.

TV Malmö är en slags motsvarighet till närradion. Så att en del underliga organisationer sänder program där bör inte förvåna. De pratar om faran med psykofarmaka, på scientologivis. Men de bara fortsätter med fler och fler människor yttrande sej om psykomedicinens sammansvärjning.

Det framgår inte vilken förening som sänder programmet. Tablån säjer att det ska vara långfilm. Filmen ser för billig ut för att vara scientoliogisk. Scientologer har både pengar och rymdälvor på sin sida. De pratar engelska men med svensk voice-over.

Så vilken sekt vill de att jag ska gå med i ?

Deras hemsida ger inget svar. Pingstkyrkan är en av medlemmarna. Så jag antar att det är en möjlig kandidat.
Men varför är det ingen som säjer att nu talar jag i tungor i stället så nu är jag frisk eller något liknande.

De brukar ha ett program med en tjock asiatisk man som talar om självuppfyllande. Ligger han bakom? Är detta lösningen? Ligger det subliminala tecken bakom bilderna som i det där försöket med coca-cola reklam?

Det säjs att subliminal reklam är en myt men det kanske är det den psykofarmakasäljande sammansvärjningen vill få oss att tro.

Eller anti-psykofarmakasammansvärjningen.

Om man börjar nysta i sånt här kan man förr än man anar det vara inne i något liknande Buden på nummer 49 eller Ernesto Sabatos böcker om de blinda.

Eller åtminstone snabbt tröttna.

Kanou kalon-vreizh och Namnetes

Också bra.

Adele

Det är bra.

Som Jämförelse: Sterling A. Browns Memphis Blues i original

Memphis Blues
1
Nineveh, Tyre
Babylon,
Not much lef'
Of either one.
All dese cities
Ashes and rust,
De win' sing sperrichals
Through deir dus'….
Was another Memphis
Mongst de olden days,
Done been destroyed
In many ways…
Dis here Memphis
It may go
Floods may drown it;
Tornado blow;
Mississippi wash it
Down to sea—-
Like de other Memphis in
History.

2

Watcha gonna do when Memphis on fire,
Memphis on fire, Mistah Preachin' Man?
Gonna pray to Jesus and nebber tire,
Gonna pray to Jesus, loud as I can,
Gonna pray to my Jesus, oh, my Lawd!

Watcha gonna do when de tall flames roar,
Tall flames roar, Mistah Lovin' Man?
Gonna love my brownskin better'n before—
Gonna love my baby lak a do right man,
Gonna love my brown baby, oh, my Lawd

Whatcha gonna do when Memphis falls down,
Memphis falls down, Mistah Music Man?
Gonna plunk on dat box as long as it soun'
Gonna plunk dat box fo' to beat de ban',
Gonna tickle dem ivories, oh, my Lawd!

Watcha gonna do in de hurrican,
In de hurricane, Mistah Workin' Man?
Gonna put dem buildings up again,
Gonna put em up dis time to stan',
Gonna push a wicked wheelbarrow, oh, my Lawd!

Watcha gonna do when Memphis near gone,
Memphis near gone, Mistah Drinkin' Man?
Gonna grab a pint bottle of Mountain Corn,
Gonna keep de stopper in my han',
Gonna get a mean jag on, oh, my Lawd!

Watcha gonna do when de flood roll fas',
Flood roll fas', Mistah Gamblin' Man?
Gonna pick up my dice fo' one las' pass—-
Gonna fade my way to de lucky lan',
Gonna throw my las' seven—-oh, my Lawd!

3

Memphis go
By Flood or Flame;
Nigger won't worry
All de same—-
Memphis go
Memphis come back,
Ain' no skin
Off de nigger's back.
All dese cities
Ashes, rust….
De win' sing sperrichals
Through deir dus'.


Sterling A. Brown (1901-1989) finns utgiven i samlade dikter-format cirka trehundra sidor beroende på utgåva. "Memphis Blues" har översatts till svenska inte enbart av Thorsten Johnsson utan också i en samling amerikanska dikter från början av nittitalet.
"Memphis Blues" har mycket skrivits om av amerikanska litteraturvetare.

Om MÖRK SÅNG - Negerlyrik i översättning av Thorsten Jonsson

1949, året innan han dog, gav Thorsten Jonsson ut antologin Mörk Sång på Bonniers förlag.
Thorsten Jonsson hade tidigare översatt flera amerikanska författare och skrivit artiklar om dem. Hemingway och Steinbeck och såna. Thorsten Jonsson var den av fyrtiotalisterna som var som mest påverkade av den amerikanska samtida prosan. Och bland de svenka äldre författarna hade han skrivit om Martin Koch som ju på sin tid var en av de mer amerika-influerade.

Därför är det inte så underligt att Thorsten Jonsson blev den som i volymen Mörk Sång först introducerade flera av den amerikanska grenen av den afrikanska diasporans stora tidiga poeter såsom Sterling A. Brown, Langton Hughes och James Weldon Johnsson med flera.

Det är klart de kallas inte för dikter av den afrikanska diasporan eller afro-amerikansk poesi utan för negerlyrik. En term som kan ge en nutida läsare fel intryck av boken. Men kanske inte helt fel.

Antologin innehåller 45 dikter av 25 författare. Med förord. I förordet intas en något nedlåtande inställning till den afro-amerikanska dåtida litteraturen. Den säjs inte tillhöra den riktigt stora lyriken. Ingen neger-goethe. De franska färgade poeterna framhålls såsom ha frambringat en mer lyckad litteratur. Med surrealistiska metoder. Men där säjes att om de svarta poeterna förmår knyta an till den svarta musikaliska traditionen så kan framtiden vara ljus.

Kritiken mot att de afro-amerikanska tidiga poeterna inte lyckades ta avstamp från bluesen och spirituals fanns bland de svarta poeterna själva. Men de som tog influenser från den svarta musiken såsom Sterling A. Brown i Memphis Blues gjorde det på ett mer komplext sätt.

Sterling A. Browns dikt Memphis Blues innehåller tre delar i två olika rytmer ingen av dem helt enkelt en tolvarytm.

Det finns ett visst mått av exotiserande i boken främst i de i och för sej vackra illustrationerna av Birger Lundquist. Ja och så titeln då.

Att se Thorsten Jonsson försöka översätta dikter skrivna med ett språk fullt av konnotationer som vi i dag känner väl men då ännu var nya är intressant. Jonssons fauxhårdkokthet förstärker det pre-beatska över dikterna. Med sina Less och Mister Kärleksfulle Man.

Mörk Sång går att hitta på antikvariat. Thorsten Jonssons författarskap har sin höjdpunkt i novellsamlingen Fly till vatten och morgon.

Ur Memphis Blues av Sterling A. Brown i MÖRK SÅNG. Fyrtiofem amerikanska negerdikter

2

Vad ska du ta dig till när Memphis brinner,
Memphis brinner, mister Predikareman?
Ska be till Jesus så länge jag hinner,
be till Jesus det starkaste jag kan,
be till min Jesus, o Herre min Gud.

Vad ska du ta dig till när stora lågor huserar,
huserar i Memphis, mister Kärleksfulle man?
Bara älska min brunhylta jänta hetare och mera,
hålla fast vid min flicka som en trofast man,
älska min bruna vän, o Herre min Gud.

Vad ska du ta dig till när Memphis förstörs,
Memphis förstörs, mister Pianisterman?
Ska hamra på klaveret så länge en ton hörs,
ska slamra högre än den röda eldens man,
klinka och klia tangenterna, o Herre min Gud.

Vad ska du ta dig till i orkanens brus,
orkanens brus, mister Byggareman?
Spotta i näven och börja bygga nya hus,
bygga så det håller när tornadon kommer an,
kärra samma gamla grus, o Herre min Gud.

Vad ska du ta dig till när floden Memphis sväljer,
floden sväljer, mister Pimplande man?
Skaffa mig äkta vara på majs, ja många buteljer,
och ligga med korken i hand,
en stadig fylla för mig, o Herre min Gud.

Vad ska du ta dig till mot den vilda flodens hast,
mot flodens vilda hast, mister Tärningsman?
Ska skramla mellan händerna för mitt sista kast -
och sedan dunsta bort till Turens land,
ska slå min sista sjua då, o Herre min Gud.

(övers. Thorsten Jonsson)

Forbandelsen over Tre Høje - Nick Cave på danska

I dagens sydsvenskan finns en artikel om den danska pjäsen Nick Cave - teaterkonserten, skriven av Thomas Bang med musik av Nick Cave regisserad av Rolf Heim som nu gästspelar i Köpenhamn.

Det är en pjäs uppbyggd av Nick Cave - låtar översatta till danska. Flickan från Curse of Millhaven blir hon som brinner i Mercy Seat: Nådens stol.

För dessa brott detaljerade här på danska i Forbandelsen over Tre Høje:



Vilket leder till Nådens stol (här inte bara ljud utan ett klipp från föreställningen från dansk tv:



Curse of Millhaven är populär att översätta till andra språk. Det finns en bra på polska, som exempel.

Mercy Seat är också rätt välcoverad. Men sällan bra. Det här är dock rätt kul. Fast nog bättre som avslutning på föreställningen.

Till skillnad från många spår på Murder Ballads utgår inte Curse of Millhaven från en tidigare låt. (Murder ballads kan annars ses som en uppföljare till Kicking Against the Pricks - något vi kommer att ta upp i nästa veckas uppföljare på
kicking against the pricks-veckan).

Den kan säjas vara påverkad av 1956 års filmklassiker the Bad Seed som The Bad Seeds i en scen i en dokumentärfilm tittar på i sin buss.

Till Tandläkaren Ska Vi Gå

Har tandläkartid nu på morgonen. Den bästa starten på en dag.

I böcker och film så verkar tandläkarstolen vara en plats där man minns sitt liv eller kontemplerar dagens samhälle som i Lindsay Andersons This Sporting Life-som jag såg nyligen för första gången- eller den dära Günther Grass-romanen.

Hittills har detta inte inträffat mej. Men nån gång ska väl vara den första.

I filmer får de också alltid lustgas. Jag har aldrig fått lustgas.

Var är min lustgas?

Jag såg den nya tv-trailern för Watchmen-filmen; för trettiofem minuter sedan

Fastän rättigheterna till Watchmen-filmen ännu inte är uppklarade så fortsätter trailers att komma ut. Den japanska för ett tag sedan och nu TV-trailern. Kortare, som vanligt är, än de biotrailers som släppts och utan nytt material. En sak är ny. Frasen "You´ve never seen superheroes like this".

Reklamen för den kommande filmen byggd på seriealbumet Watchmen, skrivet av Alan Moore och ritat av Dave Gibbons har skilt sej åt beroende på var den visats. Trailern som visades innan James Bond-filmen fick filmen att framstå som korkad - vilket nog tilltalar James Bond-fans. Den japanska trailern spelade upp de politiska tonerna.

Det är svårt att bedömma huruvida filmen är något att ha. Zach Snyder- som regisserat, gjorde en relativt smart nyinspelning av Dawn of the Dead, dvs gjorde den som en egen zombiefilm fast med möjlighet att använda köpcentertemat.
Och att låta filmen utspelas i samma alternativa 1986 som boken gör var något av en gordisk lösning (den gordiska knuten refereras i albumet) men gör också att den är mindre självständig än tidigare försök att göra filmen.

Så här har du aldrig sett superhjältar förr kan möjligen vara sant för den som inte läst serien. Som kom för 23 år sedan.

Empire kallade filmen, inte serien, för superhjältefilmernas Citizen Kane. Att Alan Moores Watchmen ibland jämförs med Citizen Kane må väl vara hänt. Den använde nyskapande tekniker och allt det där (till skillnad från Citizen Kane blev dock Watchmen en försäljningssuccé). Men om Alan Moores Watchmen är superhjältarnas Citizen Kane så måste ju inte Zach Snyders vara det.

Superhjältefilmens Citizen Kane låter som en rätt tvetydig komplimang dessutom.

Shivers innan Boys Next Door

Att Shivers ligger på den andra sidan av Boys Next Door-albumet Door Door, alltså den sida som spelades in efter att Rowland S. Howard gått med ibandet, har en viss betydelse så till vida att Rowland S. Howard tog med sej låten när han gick med i det som skulle till att bli The Birthday Party.

Tidigare hade Shivers varit en The Young Charlatans-låt:



Young Charlatans var bandet Rowland S. Howard var med i innan Boys Next Door/Birthday Party.

(Det här att nya bandmedlemmar tar med sej låtar från tidigare band är inte helt ovanligt. Gracie Slick tog med sej Somebody to love från ett tidigare band när hon gick med i Jefferson Airplanes.

Boys Next Door fick en mindre hit med Shivers (deras andra singel), så låten förknippas främst med dem. Och också de som borde veta bättre kallar den ibland Nick Cave - låt.

Shivers med Boys Next Door, med video:

Shivers i Love and other catastrophes

I Emma-Kate Groghans debutfilm, 1996 års australiensiska collegekomedi "Love and other catastrophes" så sjunger hjältinnan i en scen med i Boys Next Doors "Shivers" som hon lyssnar på i sin walkman.

Slutet av scenen här:



Detta är inte så underligt som jag tyckte första gången jag såg filmen då Boys Next Door (Nick Caves första band - bytte senare namn till Birthday Party) var hyfsat stora i Australien. Speciellt denna låt från deras första skiva Door Door. Från andra sidan av Door Door bör man kanske tillägga då de två sidorna skiljer sej åt. A-sidan från innan Rowland S. Howard gick med, B-sidan efter.

Love and other catastrophes är en rätt charmig komedi. Pojken får flickan genom att ha samma tre favoritfilmer: Woody Allens Kairos röda ros, en scola och en doris day-film.

Emma-Kate Groghans karriär har inte levt upp till den löftesrika debuten. 1999 års Strange Planet är usel. Jag tror inte hon fortsatte göra spelfilm.

Israelisk Nick Cave - cover

Eller rättare Boys Next Door - cover.

We rather kill them off by peaceful means

Den nye amerikanske presidentens uttalanden om Gaza får mej att känna ett visst mått av vad var det jag sa.

Merdre igen

På tyska finns schreisse.

På engelska:

Sheeeyyyittt

Pschitt

Shitteth

Shitsky (av David Ball som i sin översättning låter -sky-suffixet återkomma genom pjäsen likt -re gör i originalet.)

Det borde ju finnas fler på fler språk.Kanske jiddisch och mandarin.

Merdre och Rövelen

Pjäsen "Kung Ubu" börjar med ordet "Merdre", alltså Merde med ett r instoppat. Bland de tjugosju volymer som Doktor Faustroll ( i "Doktor Faustroll" utgiven tillsammans med två Ubu-pjäser "Alfred Jarry i urval" senare utökad utgåva kallad "Far Ubus läsebok") tar med sej på färden är "Kung Ubu" ("Ubu Roi") och ur den volymen tar han: "femte bokstaven i första ordet i första akten"; alltså det beryktade r-et.

Merdret har ställt översättare inför problem. Många väljer en direktöversättning med skit och r kombinerat. Såsom man kan se i Bill Griffiths "Sanna händelser i Alfred Jarrys liv" så förekommer Shitr på engelska.
I Cavefors-volymen från 1963 har översättaren Marianne Kihlgren valt Skirt. Översättningen har också en del uteslutningar. Men det är en vacker bok. Med Alfred Jarrys illustrationer.

W&W-volymen ("Alfred Jarry i urval" kom märkligt nog året efter Cavefors utgåva av pjäsen. Här har översättaren Sture Pyk (står även för översättning och urval av "Far Ubus läsebok") valt Rövelen.

Även om Rövelen försvårar för Dr Faustroll (och pjäsen kallas också i Pyk-översättningen av "Doktor Faystroll" för "Ubu Roi") så är Rövelen en lyckad översättning som framhäver den förgrovning merdre innebär jämte merde i kombinationen av två slags svordomar.

Utropstecken.

Gårkvällens kortfilm: "Utropstecken", var riktigt bra. Jag hade tänkt tipsa om reprisen men det verkar inte gå någon. Filmen var snabbinsatt och har troligen visats förut.

Nu finns ju nätet:



Även om dator inte är ideellt för att se film. Inte ens strax under tio minuter-filmer.
Filmen är dessutom skotsk så svts textning var ju en viss hjälp.

"At the End of the Sentence", som filmen heter i original (titeln är en pun men den svenska versionen är hyfsad) regisserades av Marisa Zanetti. Från 2005.

Personligen är jag rätt förtjust i kortfilmer. Och brukar i perioder försöka att se en om dan. Detta håller aldrig särskilt länge.

Ett problem med kortfilm på TV är att även om svt visar mycket kortfilm óch ofta bra sådan (och om det inte är bra är det snabbt över) så är det lätt att man missar dem.

Men som alltid kommer Butter till din hjälp.