Åtta länkar en lördag

As small as a world and as large as alone 59
Del 59 av min och Raswmus Grans s/f-stumserie. Som närmar sej sitt slut. I denna del: en flashback från en annan planet.

Grant Morrison-panel
"'You must understand these people aren't real,' Morrison said to laughter. 'Batman is a mythical figure. I'm being funny, but I'm not being funny. They don't live in the real world. It's like this theory I've been developing – you know what they always say about kids? That kids can't distinguish between fantasy and reality. And that's actually bullshit. When a kid's watching 'The Little Mermaid,' the kids knows that those crabs that are singing and talking aren't really like the crabs on the beach that don't talk. A kid really knows the difference.
Then you've got an adult, and adults can not tell the difference between fantasy and reality. You bring them fantasy, and the first thing they say is 'How did he get that way? Why does he dress like that? How did that happen?' It's not real. And beyond that, when you're dealing with characters, they exist on paper. They're real in that context.'"
Flera Morrison-nyheter i artikeln och på annat håll. En Absolute-utgåva (dyr och i storformat) av We3 med extra sidor är på gång. Multiversity ska fortfarande bli av. Frank Quitely ska teckna den watchmenaktiga delen. Och ännu en Läderlappen-tidning skriven av Morrison ska ges ut.

Joe McCulloch om Scott Pilgrim-filmen
My new plaid pants om Scott Pilgrim-filmen
Recensioner har börjat komma av Edgar Wrights filmatisering av Scott Pilgrim. McCulloch är rätt negativ - tycker den är ytligare än förlagan, medan My new plaid pants är positiv.

Scott Pilgrims Precious Little Bokcirkel, del 5
Techlands genomgång av Bryan Lee O'Malleys tecknade serier fortsätter och har kommit till det nästsista häftet.

Om ryska tecknade serier
På Comics comics

The Remake Crow King
Nick Cave ska skriva, eller omarbeta, manus till nyfilmatiseringen av The Crow enligt SF-bokhandelns blogg. Vilket verkar lite underligt av honom.

Grinderman - Heathen Child
Låt från den kommande Grinderman-skivan. Grinderman är Nick Caves gubbrockband.

Om en bunte intressanta böcker jag läst nyligen som jag inte skrivit om och som jag därför skriver något kort om - del 2

Peter Weiss - Diagnos
Första av två korta romaner skrivna på tyska från början 60-talet. De brukar säjas vara självbiografiska. Vilket gör att man lite höjer på ögonbrynen när huvudpersonen har sexuellt umgänge med sin syster och ser sin mors könsorgan framför sej när han i vuxen ålder försöker inleda förhållanden med kvinnor. Det är ingen direkt dålig bok. Det finns många enskilda bra stycken. Diagnos är en passande titel här där den expressionistiska romanens rätt vanliga incestuösa undertext blir till text.

Shirley Jackson - The road through the wall
Den pocketutgåva jag läst av den här gör sitt bästa med omslag (inte det på bilden till vänster) och baksidestext för att få romanen att framstå som en skräckroman. Det är det inte. Men Jacksons roman från 1948 om ett villaområde har vissa tematiska likheter med en del av hennes skräcknoveller. Mer med den i Stora Skräckboken-antologin än den i Mannen i svart-antologin.

Richard McKenna - Casey Agonistes & Other SF & Fantasy Stories
I förordet citeras McKenna om att han brukade slå upp ordet "ontologi" i ordböcker i bokhandlar. Hans fantasynoveller handlar ofta om varats natur. Och hur det formas av vårt medvetande. Som titelnovellen som är som något Stephen King hade kunnat skriva om han hade varit en bra författare. Eller den lysande "Fiddler's green": "God is spread pretty thin at 18 south 82 east".
Av samlingen fem noveller så är två s/f. Bägge handlar om manbarhetsriter. De är inte fullt lika bra. Men i samspelet mellan karaktärerna kan man märka att han framförallt skrev "vanlig" litteratur.

Sara Stridsberg - Darling River
I de här inläggen tänkte jag främst skriva om böcker jag hade planerat göra inlägg om. Denna hade jag väkl egentligen inte tänkt ta upp. Då det skrevs så mycket om den när den kom. Hyllningskören då var något överdriven men inte helt felaktig (en annan av dessa överallt uppskrivna böcker från senare tid: Utrensning av Sofia Oksanen, som jag läser nu tycker jag inte alls lever upp till lovorden med förvånansvärt svagt språk). Stridsberg har utvecklats mycket sen förra romanen.

Om en bunte intressanta böcker jag läst nyligen som jag inte skrivit om och som jag därför skriver något kort om - del 1

Jag har skrivit mindre här än vanligt under sommaren. Men jag har läst en hel del. Mycket av det har jag väl tänkt skriva om. Men efter hand har det staplats på hög och snarare blivit ett hinder för uppdateringar än tvärtom. Så inför starten på denna sommars långsamma smärtsamma dödskamp så hade jag tänkt kort ta upp några intressanta böcker som jag läst på den senaste tiden:

Paul Muldoon - Mules och Why Brownlee Left
Muldoons andra och tredje diktsamling. Man kan se hur Muldoon utvecklas som poet från Mules som trots en del höjdpunkter riskera bli roliga anekdoter i diktform till en mer mogen blandning av lyriska bilder och berättande i Why Brownlee Left. Nästa samling i volymen är Quoof - vilket jag ser fram emot.

Ulf Eriksson - Det försvunna rummet
Läste ut i början av sommaren. Om man av nån anledning följt min Citerat från veckans läsning så kan man se att jag tyckte den var väldigt citatvänlig. Dessa kan kanske få denna novellsamling från 2008 att framstå som mer lättsam än den är. Det finns skräckmotiv med energiskogar och styckade demoner. Men Eriksson är ändå Eriksson. Samlingen hade knappast en chans att hoppa på Ajvide-tåget till bästsäljarnas land. Varje antydan till en mer normal skräckberättelse slås efter hand ner. Men det är en underhållande bok.

Barrington J. Bayley - Knights of the limit och Star Winds
Bayley är en författare som brukade skriva i New Worlds medan det var en traditionell, om än kvalitativt högstående, engelsk s/f-tidskrift. När Michael Moorcock tog över tidningen och gjorde om den till ett mer experimentell forum för s/f:s nya våg (med bland andra J. G. Ballard och hans Skändlighetsutställningen) så var Bayley än av de författare som han fortsatte publicera. Redan Bayleys äldre noveller var även om de följde ungefär samma slags mall som använts inom genren sen H. G. Wells dagar märkliga på ett eget sett.
Novellerna från Moorcock-New Worlds är ändå bättre än de äldre och det är framförallt såna som finns i novellsamlingen Knights of the limits.
Bayleys romaner gavs emellertid ut på det mer gammeldags DAW:sf. Som Star Winds - en roman om segelfartyg i rymden. Likheterna och skillnaderna mellan de öppet bayleyska novellerna och den till äventyrsroman utklädda bayley-rösten är intressant.

LEDA.

Kom ej med kyssar
och med smekningar,
av händer, läppar, viskningar,
kom med ett vinande av vingar
och med en näbb som sänkt sin spets i havet
och tramp av våta vågrullande simfötter
i det myrmjuka skötet.

D. H. Lawrence
övers. Erik Blomberg

Första bilden ur The League of Extraordinary Gentlemen Vol. III: Century #2 - 1969

Bild Kevin O'Neill
Klicka på den för att göra den större.
Första sidan ur den andra delen av The League of Extraordinary Gentlemen Vol. III: Century tecknad av O'Neill och skriven av Alan Moore.
Serien ska utspela sej i London 1969 och Jerry Cornelius ryktas ha en roll.
Sidan påminner en del om den sida i första kapitlet av första albumet där Nautilus först visar sej.

Om en tysk barnvisa där folk blir dödade genom att luras att äta giftorm och en sång av Einstürzende Neubauten

I interjuer har Blixa Bargeld sagt att sången "Ein Stuhl in der Hölle" (här i ett liveklipp från 90) från albumet Haus der Lüge (1989) bygger på en gammal barnvisa.

Sången är i dialogform. Vilket är vanligt i medeltidsballaden. Och handlar om en man som blivit förgiftad. Också vanligt i gamla ballader.

Då slutraderna ("Was wünscht du dir für deinen Vater?(Sag es mir)/Ich wünsch ihm einen Stühl in Himmel(Oh weh mir)//Was wünscht du dir für deinen Mütter(Sag es mir)/Ich wünsch ihr einen Stühl in Hölle(Oh weh mir)") påminner om slutraderna i balladen "The Three Knights" ("What would you give to your sister Anne?/'My gay gold ring, and my feathered fan'//What would you give to your brother John?/'A rope and gallows to hang him on'") har jag tidigare antagit att den och visan Bargeld utgick från ska ha varit besläktade på något sätt.

"The Three Knights" är en av variant av Child-balladen "The Cruel Brother", nummer 11 i Francis James Childs sammanställning av engelska och skotska ballader. Balladerna är ordnade i en slags tematisk ordning. Innan "The Three Knights" där en ung man blir mördad av sin syster finns "The Two Sisters" som inte heller handlar om syskonkärlek.
Efter "The Cruel Brother" kommer "Lord Randal".

I går bläddrade jag i Gustaf Fredéns Dans lek och fagra ord (för att se om han tar upp "The Laily Worm and the Macherel of the Sea"). I avsnittet "Herr Olof och älvorna" tar han på slutet upp "Lord Randal". Han diskuterar i kapitlet likheter mellan denna svenska ballad och engelska och skotska ballader och passager hos Dante. De flesta av dessa handlar om en man som ligger för döden därför att han har mött ett magiskt väsen i kvinnoform. Sjöjungfru eller älva. Lord Randal berättar dock för sin mor att han blivit förgiftad.

I de fyra sista verserna i versionen som citeras frågar modern vad han vill lämna åt sin mor, sin syster, sin bror och sin trolovade ("true-love"). Modern får hans mjölkkor, systern får hans guld och silver och brodern hans hus och land. Men åt sin trolovade: "I leave her hell and fire" (en ledtråd till vem som förgiftat honom).

Det här har vissa likheter med slutet på "Stuhl in der Hölle" och då jag hade för mej att det var en vida spridd ballad så kollade jag upp om det fanns en tysk variant. Och det finns det. Child nämner en "Schlangerköchin". Oftast kallad "Grossmutter's Schlangerköchin". Det finns, som alltid, flera textversioner. Men en del ligger mycket nära Neubautens text.

Vissa skillnader finns. I den tyska balladen har flickan blivit förgiftad av att hon ätit huggorm (vilket finns med även i många av de engelskspråkiga versionerna och drivs med i den komiska varianten "Green and Yeller" som Pete Seeger spelat in på en av sina barnskivor). Och omkvädet är något omvandlat.

Som många av de gräsligaste balladerna så blev också denna efter hand en barnvisa. Och Elster Silberflugs version finns på en skiva för barn med medeltida musik.

Släktskapet mellan "Lord Randal" och "Schlangerköchin" är mer komplicerat än att man kan säja den ena byggde på den andra. Melodimässigt verkar den tyska versionen (som nog är den äldre) ligga närmare både Child-ballad nummer 11 och 13. (13 är "Edward" som i den skandinaviska versionen heter "Svend i Rosengård")

Början av "Lord Randal" (O where ha' you been, Lord Randal my son?/And where ha' you been, my handsom young one?") säjs ofta ha påverkat Bob Dylans "A Hard Rain's A-Gonna Fall" ("Oh, where have you been, my blue-eyed son?/And where have you been my darling young one?")

Vilket gör att "Lord Randal" på sätt och vis är den felande länken mellan Bob Dylan och Einstürzende Neubauten.

I never sung this song before but I will sing to thee

Spriguns - "Laily Worm"

Spriguns var ett band lett av Mandy Mortons som upptäcktes av Tim Hart från Steeleye Span. Han producerade också deras första två album.

"Laily Worm" ligger på deras andra platta Revel Weird and wild (den första under namnet Spriguns - den tidigare Jack With a Feather släpptes under namnet Spriguns of Tolgur).

Mandy Morton står som kompositör till spåret. Men det är den skotska balladen "The Laily Worm and the Macherel of the Sea" - Child Ballad nr 36 (som bandet också gör under sitt fulla namn på en tidig kassett).
Den handlar om en styvmor som förvandlat sina styvbarn till en fisk och en lindorm, så som styvmödrar har för vana att göra. Det är brodern Lindormen som sjunger sin historia när fadern hittar honom.

Den svenska medeltidsballaden "Näktergalen", som spelats in av bland andra Folk och Rackare, säjs vara släkt medan denna Child Ballad. I den versionen är det systern som sjunger ("Mig skapte hon till en näktergal/bad mig i världen utflyga/min broder skapte hon till en ulv/bad honom i skogen utsmyga")

Spriguns kom väl lite sent till folkrockfesten och försökte efter de första två albumen omvandla sej till ett popband. Men de två första skivorna är värda att lyssna på om man gillar engelsk 70-talsfolkrock.

De tio bästa filmerna byggda på tecknade serier

Den kommande Scott Pilgrim vs the world, Edgar Wrights filmatisering av Bryan Lee O'Malleys tecknade serie (som Chris Sims har sett en förhandsvisning av) är bara ett av flera exempel på att filmmakare allt oftare söker sej till serierna för att hitta idéer. Filmen och den tecknade serien är bägge visuella konstarter. Vilket gör att en filmatisering av ett seriealbum har delvis andra förutsättningar än en romanfilmatisering.
De flesta filmer byggda på tecknade serier är inte förvånande rätt dåliga. Men en del bra har gjorts. Som dessa:

10. Barbarella
Roger Vadims filmatisering från 1968 av det franska seriealbumet är ibland lite väl episodiskt (vilket serien också är - men det fungerar bättre där) men är allt som allt en underhållande film.

9. Ichi the killer
När man pratar om serietidningsfilmer så brukar genast de senaste Läderlappen-filmerna (som jag inte sett emedan jag är vuxen) föras på tal. En intressantare variant av Läderlappen- och Joker-arketyperna ges i den här filmen av Takashi Miike. Mangan den bygger på är en aning våldsammare än filmen.

8. The Crow
När senare filmer brukar säjas ha en serietidningskänsla så märks ofta påverkan från den här.

7. Watchmen

6. Mördarkondomen
Filmatisering av de två Ralf König-seriealbumen om en kondom med huggtänder som utspelar sej i New Yorks gayvärld (fast alla pratar tyska.

5. Old Boy
I Japan är det vanligt att filmer bygger på tecknade serier. Jag visste inte att denna Chan-wook Park film baserade sej på en manga första gången jag såg den. Men när jag fick reda på det så förklarade det en del av filmens egenheter.

4. A history of violence
David Cronenbergs övergång från en genre (skräck/sf) till en annan (thriller) tog sin början i denna filmatisering av ett Vertigo-album.

3. Persepolis
Tecknade versioner av seriealbum kan ibland riskera bli för lika sin förlaga. Och detta är väl mer som en rörlig, något komprimerad version av albumen. Men det är bra serier och musiken lägger till en del i vissa scener.

2. V för vendetta
Färre nyanser än David Lloyds och Alan Moores original. Främst i diskussionerna om frihet och motstånd. Men filmen lyckas vara ett självständigt verk med egna poänger.

1. American SplendorShari Springer Bermans och Robert Pulcinis film om Harvey Pekar utgår inte direkt från hans självbiografiska serier om sej själv. Men utnyttjar dess serietidningskällor på ett sätt som borde ha påverkat fler filmskapare.

Scott Pilgrim's Finest Hour

I don't even want to fight you! The secondary characters made me do it!

Scott Pilgrim's Finest Hour, den sjätte och avslutande volymen av Bryan Lee O'Malleys tecknade serie om den tjugofyraårige Scott som är tillsamans med Ramona Flowers och slåss mot hennes onda före detta pojkvänner, lever upp till de tidigare delarna och ger berättelsen ett tillfredställande slut.

I början av boken är Scott (mer än vanligt) utan fokus. Kan han besegra Ramonas sista onda före detta pojkvän? Vill han slåss mot honom - eller är han själv nu en av hennes onda före detta? Scott brottas med sej själv. Och här gör han det så klart bokstavligt.

Edgar Wright regissören till den kommande filmatiseringen av serien har jämfört den med musikalen. Där personer i den genren brister ut i sång när känslorna går höga så slåss man i Scott Pilgrim.

Och slutstriden blir bokens klimax. Men duellerna är ett uttryck för böckernas tema. Om att försöka hålla fast vid det förflutna.

Bland bikaraktärerna får Scotts före dtta flickvänner störst utrymme. Vilket passar temat. Scott visar sej på liknande sätt som Ramonas onda före detta minnas dessa i ett för honom själv fördelaktigt ljus - "I remember...stuff. Some stuff. Lots. Lots of stuff" säjer Scott när en av hans före detta frågar honom argt om han minns någonting av deras förhållande. Medan man ser en memory cam som i ett dataspel där de leende går under en leende sol och hon beundrar honom.

Memory cam-arna används flera gånger i boken och en av många detaljer där O'Malleys lek med serieformen är smidigare och mer självklar än i tidigare volymer. Också hans tecknande kan man se förbättras över volymerna. Det är här mer expressivt och varierat än innan. Särskilt under seriens show down. Där flera paneler påminde mej om den lite kantigare stil som Corey Lewis har i Sharknife.

De flesta trådar i berättelsen knyts samman. Då det finns ett visst fokus på Scotts gamlas kärleksliv så får de övriga bikaraktärerna som inte varit tillsammans med Scott lite mindre utrymme. Men att till exempel Young Neils upprättelse verkar ha skett utanför serien är passande då också hans nedgång mestadels tog plats där. Och han får en av de bästa scenerna.

Volymen är lättsammare än de tidigare två. De mörkare stråken som funnits i serien får inte så stort utrymme. Och det utrymme det ändå får är i bokens första tredjedel. Vilket känns rätt. Serien är i grunden en underhållande berättelse. Och den bör sluta i dur, inte moll.
En viss sentimentalitet kostar O'Malley på sej mot slutet. Men den har boken gjort sej förtjänt av. Det och mycket annat.

Cinematekets höstprogram

I fredags dunsade, strax innan jag skulle på en lång bussresa, Cinemateket Malmös program för hösten 2010 ner på hallgolvet. Nu i form av en (kanske inte så vacker) programtidning. Så jag hade den (och senaste och sista Scott Pilgrim) att bläddra i på bussen.
Bland regissörstemana har de denna omgång flera intressanta. Marcel Carné - som jag i och för sej sett de flesta av filmerna här av (men om du inte sett till exempel Paradisets barn så bör du försöka göra det, trots att den är över 3 timmar och från 40-talet).

Och Claire Denis - som jag knappt sett nånting av. De visar en tio av hennes filmer. Bland annat Beau Travail, U.S. Go Home, debuten Chocolat och 2004 års The intruder. Jag har länge tänkt tänkt kolla upp hennes ouvre och nu har jag väl ingen ursäkt att inte göra så (även om man på filmstudior nästan alltid missar de filmer man helst vill se.

Bland de andra filmerna finns flera av den taiwanesiske regissören Hou Hsiao-hsien och en serie av William Powells filmer. Där Peeping Tom kan rekommenderas för de som inte sett den.

Cinemateket startar den 25:e augusti på Spegeln med Micmacs av Jean-Pierre Jeunet. I Malmö i alla fall. Det är väl ungefär samma program i Göteborg. Medan Stockholm visar ytterligare rätt många fler filmer (18 visningar i veckan mot Malmös 4). Nästan som om det vore en större stad eller nåt.

Citerat från veckans läsning

"'Mitt surrealistiska försök', sa Dickie och stödde ännu en duk mot knäna.
Tom ryckte till. Han nästan skämdes å Dickies vägnar. Det var otvivelaktigt Marge igen men med långt ormliknande hår och, värst av allt, två horisonter i ögonen - ett miniatyrlandskap med Mongibellos hus och berg i det ena ögat och stranden full med röda människor i det andra. 'Den där tycker jag om', sa Tom."
(övers. Mårten Edlund)
Patricia Highsmith, ur En man med många talanger

"- No grown-ups! It's like 'The Tribe!'
- Scott. We are grown-ups. And I have no idea what 'The Tribe' is."
Bryan Lee O'Malley, ur Scott Pilgrim's Finest Hour

Åtta länkar en lördag

Warren Peace om "The Art of Ditko"

Intervju om Strange Tales II
En uppföljare till miniserien där indieserietecknare gör Marvel-karaktärer planeras. Om den första egentligen blev särskilt intressant vet jag inte Simon säjer var inte så begeistrad. Bland de olika serieskaparna som medverkar står namnet Harvey Pekar ut.

Watchmen, Marvelman and Moore
DC Comics ska enligt Alan Moore ha erbjudit honom (delar av?) rättigheterna tilll Watchmen mot att få göra uppföljare och prequels. Han tackade nej. Mike Sterling skriver om detta samt om de Moore-lösa nyutgivningarna av Marvelman-serier på Progressive Ruin

Scott Pilgrim's precious little book club del 4
Techland har nu kommit till fjärde volymen i sin genomgång av Bryan Lee O'Malleys Scott Pilgrim. Seriens sjätte och sista volym kom i veckan. Jag ska hämta mitt ex när jag skrivit detta. Jag har skrivit om serien här tidigare.

The myth of a percect film av Roger Ebert
"Recently the perfect ratings for 'Toy Story 3' and 'Inception' were 'spoiled' by Armond White. There was outrage. The Twitterverse was in flames. A. O. Scott and 22 others also disliked the film, but it was White who got the attention, because he has been cast as the spoiler. As many actors will tell you, it's more fun to be the villain than the hero. Actually, the Meter on 'Inception' is holding at around 84%, but that's small consolation for some of its fans. They require perfection."

Topolini contri i Vermi (Musse Pigg vs Maskarna) av Vacon Sartirani
"'Mickey Mouse against the Worms' is an unusual comic strip set on an alternative world where my slimy creatures struggle to cohabit with native mice, creating racial tensions."

Smurf-svar

Här är svaren till de fem försmurfade (förbättrade) dikterna från onsdagen.
a.
"Begravningsblues" av W. H. Auden. I en tidig version funderade Auden på att kalla den för "Den där dikten från Fyra bröllop och en begravning". Vilket är ett lite märkligt sammanträffande.

b.
"Ja visst gör det ont" av Karin Boye. Boye skrev flera bra dikter. Det här är inte en av dem. Konungen svarade rätt.

c.
"Sång 16" av Catullus. trndy svarade rätt och skrev att det var den snällaste versionen av den dikten. Ebbe Lindes översättning (som är den som utgicks från och som finns att läsa på länken) kan annars tyckas mildare än senare. "Jag ska sota er jag" heter nåt annat i andra översättningar.

d.
"Resumé" av Dorothy Parker. Konungen (under antiken var konung en grovt förolämpande term) svarade rätt.

e.
Början av "Skisser till ett av dödens tal" av Bruno Smurf. Öijer. Konungen svarade rätt här också.

Buss

"Tour bus" (2005) av Sungsoo Koo. Ur serien "Magical Reality".

Fotot via Art Blart om en utställning med samtida koreansk fotografi. I inlägget kan man se fler foton från utställningen som hette "Chaotic Harmony".

Klicka på bilden för att göra den något större.

Veckans dikt

den mest tystlåtne bland dom utvalda
gräver ner ett par vingar
en vråkfjäder och två stålbrickor
med hans barns fingeravtryck
vid sluttningen
där kvällen är 300 ggr starkare

än på jorden

Bruno K. Öijer
ur Medan giftet verkar (1990)

Smurfa dikten - andra årliga smurf

För att hylla våra belgiska vänner så har jag idag på den belgiska nationaldagen tagit fem dikter, eller strofer ur dikter, som jag sen förbättrat genom att översätta till det språk som smurferna pratar i den tecknade belgiska serien av Peyo (liksom jag gjorde förra året). Som man sen kan gissa vilka dikter det är från början och av vilka poeter. Lämna svar i kommentarerna. Facit kommer på smurfdag.

a.
Han var mitt smurf, mitt smurf, mitt smurf och smurf,
min smurfvecka och min söndagssmurf,
min smurf, min smurf, mitt smurf, min smurf;
jag smurfade inte att smurfen skulle ta smurf en gång.

b.
Ja visst smurfar det smurf när smurfar smurfar.
Varför skulle annars smurfen smurfa?

c.
Jag ska smurfa er jag, i smurf och smurfar
Aureliussmurfen! - Furius, din smurf! -
för ni smurfar min vers och smurfar
strax att detta är slappt och föga smurf.
Smurf och from i sin smurf må Diktarsmurfen vara,
men för dikterna är det mindre smurf.

d.
Smurfs smurf you;
Smurfs are smurf;
Smurfs smurf you;
And smurfs smurf smurf.
Smurfs aren't smurf;
Smurfs smurf;
Smurf smurfs smurf;
You might as well smurf.

e.
jag var smurfad, smurfad att
bli smurfad, smurfad smurfa
en smurf ut härifrån, jag var
smurfad smurfa med smurf, smurfad pressa
naglar av smurf i
jordklotets smurf, smurfad se
smurfdalar ligga
i smurfningar

10 bra latinamerikanska böcker

I dag är det Columbias nationaldag. På nationaldagar har jag ofta förslag på bra böcker att läsa från länderna i fråga. Vissa länder har jag emellertid inte läst så många författare från.
En av Colombias mest kända författare är Gabriel García Márquez. Han är kallas oftare för latinamerikansk författare än för colombiansk sådan. Samma gäller flera andra latinamerikanska författare. Detta förfarande kan man diskutera. Men det gör att denna dag känns som en passande dag för vår andra kontinentboklista.

Machado de Assis - Vansinnesläkaren
Kort brasiliansk roman från slutet av 1800-talet om en läkare som låter bygga en anstalt för sinnessjuka i en liten stad. Allt fler av stadens invånare blir intagna. En rolig burlesk historia.

Miguel Angel Asturias - Presidenten
Asturias dog samma dag som jag föddes. Men det är inte den enda anledningen till att man ska läsa honom. Han skrev en stor mängd bra episka romaner. Presidenten är en klassiker inom genren diktatorsromanen. Som de flesta latinamerikanska författare av rang har provat på (den äldsta boken i denna undergenre som jag har läst och som ska ha påverkat flera av de senare - Tyrannen Banderas av Ramón del Valle-Inclán - är dock spansk).

Rómulo Gallegos - Den onda anden
Venezuelansk roman från 30-talet om en man som beger sej in i ett urskogsområde. Som i flera av sina romaner så lånar Gallegos här från äventyrsberättelsen. Utgavs i FIBs Världsbiblioteks sydamerikanska serie. "Folket i Bilds förlag har tryckt denna bok i 22000 exemplar".

Bernard Goorden (red.) - Det nödvändigaste. En antologi med latinamerikansk science fiction
Ett problem med att läsa genrelitteratur som sf är att man oftast läser (US)amerikanska och engelska författare. Men det skrivs genrelitteratur i de flesta länder. Latinamerikansk genrelitteratur såsom kriminallitteratur och sf lär, även om den lånar från den (US)amerikanska, ofta ha en egen karaktär. På engelska finns ett par antologier med latinamerikansk sf. På svenska denna från 1978 (men det finns flera romaner av latinamerikanska sf-författare utgivna på svenska). Här finns flera bra noveller. Min favorit är den märkliga "Trettionde kapitlet" av Mario Levrero - en författare från Uruguay.

Mario Vargas Llosa - Kriget vid världens ände
Detta den peruanske Llosas mästerverk utspelar sej i Brasilien på 1800-talet. En sån där bred episk berättelse som folk brukar påstå att de vill läsa.

Gabriel García Márquez - Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Sju berättelser
Jag tycker Márquez är bäst i novellformatet. Och denna tunna samling med sju noveller (den får ibland heta Sju berättelser, ibland Den otroliga och sorgliga...) är bästa exemplet på hans novellkonst.

Pablo Neruda - Canto General
Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för bombastiskt. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Octavio Paz - Sor Juana
Om den mexikanska 1600-talspoeten och nunnan Sor Juana Inés de la Cruz.

Augusto Roa Bastos - Människoson
Berättar Paraguays historia i nio avsnitt.

Elvira Vigna - Saker som män inte förstår

Fängelsesång

"Jumpin' Judy" med Tangle Eye, Fuzzle Red och Hard Hair från The Alan Lomax Collection: Prison Songs, vol 1

När M.I.A. samplar en inspelning av religiös musik från den amerikanska södern av Alan Lomax på sitt senaste album så är hon långt ifrån den förste att använda sej av hans sånginsamlande.
Southern Journey-inspelningarna remixades av gruppen Tangle Eye för några år sen. De la till instrument till a capella-låtar. Det lät väl sådär även om det var ett rätt bra urval sånger.
Gruppen har tagit sitt namn från den afroamerikanske sångaren Tangle Eye. Som är en av de tre straffångar som sjunger på spåret ovan. Som är från de inspelningar med fängelsemusik som Lomax gjorde.

M.I.A. - Maya

"If you check me, I check you./If they kick you, then I'll back you./Say something new, say something cool,/Give you my time, but I ain't no fool.//I could I could I, break-a-break-a jaw,/Every-every time someone steps on my toe." - Lovalot

När M.I.A. numera allt oftare kritiseras så brukar man säja att hennes politik är osammanhängande. Men det är det tvetydiga i dem som gör att sånger som "Paper Planes" - förra albumets sjörövarjennyliknande höjdpunkt - får sin kraft.
Det och de många sinsemellan olika musikaliska elementen.

Den nya skivan, kallad Maya (men underligt stavad med fula symboler - skivan utformad av M.I.A. själv är överhuvudtaget ful, man förstår att hon fick ge upp sina konstnärsplaner) har inte någon låt som är fullt lika bra som "Paper Planes". Och den är lite enhetligare i sin ljudbild, även om den liksom de tidigare två är rätt ojämn.

Albumet är lite tyngre, som om hon lyssnat på ett par av de punk- och indiealbum hon samplade förra gången. Bland dessa tyngre finns "Meds and feds" och singeln "Born free". Sångens text är egentligen betydligt mindre politisk än dess video får en att anta. Liksom många av låtarna här handlar den mer om M.I.A. själv. En liknande tvetydighet som i "Paper Planes" hittar man däremot i den trallvänliga "Lovalot". Där hennes sånger jämförs med självmordsbomber.

Världsmusikinslaget är här nedtonat jämfört med de tidigare två albumen - även om en av de bästa sångerna "Tell me why" samplar från en av Alan Lomaxs samlingar med fältinspelningar av amerikansk folkmusik.

Bland det som diskuterats med skivan är att M.I.A. sjunger på den. Jag kan inte påstå att jag vid lyssnandet på de tidigare direkt saknat sång. Och hennes sångröst visar sej heller inte vara särskilt imponerande.
Men fastän skivans sämsta sång "It iz what it iz" är en av dessa där hon sjunger så visar sej flera av mina favoriter på albumet lite förvånande vara dessa sångövningar. Som andrasingeln "XXXO" och den tidigare nämnda "Tell me why".

Trots en viss ojämnhet så överväger de bra spåren. Och även om M.I.A. fortfarande använder sej av många disparata ljudelement så är Maya som album mer sammanhängande än de tidigare.

Citerat från veckans läsning

"a successful story of any kind should be almost like hypnosis: You fascinate the reader with your first sentence, draw them in further with your second sentence and have them in a mild trance by the third. Then, being careful not to wake them, you carry them away up the back alleys of your narrative and when they are hopelessly lost within the story, having surrendered themselves to it, you do them terrible violence with a softball bat and then lead them whimpering to the exit on the last page. Believe me, they'll thank you for it."
Alan Moore, ur Alan Moore's Writing for comics

"He would write me poems, which on my planet means throw rocks at poor people. >>Sigh<< He never missed."
Joss Whedon ur Sugarshock

liten som världen

Senaste sidan av min och Rasmus Grans serie As small as a world and as large as alone är uppe.
KLICKA HÄR för att läsa den.
Slutet närmar sej.

Åtta länkar en lördag

Harvey Pekar-huvuden

När Pekar fyllde 70 förra året gjordes flera hyllningar till honom. Bland dessa denna där serietecknare ritade porträtt på honom. Bilden ovan är gjord av Rick Veitch.

Collective Memory - Harvey Pekar R.I.P.
Tom Sturgeon på Comics Reporter länkar till ett stort antal artiklar och inlägg om Pekar.

Scott Pilgrim's Precious Little Book Club, del 1
Scott Pilgrim's Precious Little Book Club, del 2
Scott Pilgrim's Precious Little Book Club, del 3
Den sjätte och sista delen av Bryan Lee O'Malleys tecknade serie Scott Pilgrim kommer ut nästa vecka. På grund av detta diskuterar man de tidigare titlarna på länkarna.

Triffids i Roskilde 1987
(del 2), (del 3).
Intervju och koncertklipp. Dansk tv. De framför "In the pines", "Life of crime" och "Kelly's blues".

High soft lisp - den senaste av Gilbert Hernandez

Omslaget till High soft lisp är en bild på Fritz, och titeln syftar på hennes läspande. Hon har förekommit också i tidigare Gilbert Hernandez-samlingar. Men där mer som bifigur. Albumet inleds och avslutas emellertid med serier där en annan karaktär, Mark Herrera berättar om sina sex fruar. Varav en då är Fritz.
Serierna berättade ur hans perspektiv har en komisk ton. Även om det ofta är svart komedi.

I albumets längsta serie titelhistorien "The high soft lisp", som med sina femtio sidor tar upp mer än en tredjedel av samlingen, så följer vi Fritz från high school till vuxen ålder. Den här serien är i en annan ton. Som om denna och (de flesta) av de andra serierna i albumet är två helt olika sorters historier. Också när det är samma händelser som berättas.

Fritz blir utnyttjad av skolkamrater, pojkvänner och makar. Och när vi lämnar henne så är hon på väg att bli sviken igen. Allt genomlider hon leende - "I wish aunt Fritz wasn't so dumb. I mean nice. So nice" säjer hennes systerdotter Venus.
Ibland kan också karaktären kännas väldigt passiv och offervillig. Hon är lite av en pikareskfigur.
Skolflicka, punkare, terapeut och b-filmsstjärna. Något som passar de mer komiska berättelserna bättre. Till skillnad från den inledande serien som berättas av Mark Herrera får hon heller aldrig ordet. "The high soft lisp" har en allvetande berättare.

Hon tilldelas egenskaper av andra i serierna. Vi får reda på att hon är ett geni. Men det finns inget i historien som visar detta. Hon riskerar att bli en kvinna utan egenskaper.

Teckninmgarna ger henne emellertid en personlighet. Hernandez ger knappt märkbara nyanser åt hennes evigt leende ansikte.Och teckningarna gör också att man lätt förlåter en kanske lite poänglös magiskrealismhistoria i mitten av albumet. Då den liksom de flesta av serierna här är utsökt tecknad. Och ger Hernandez en möjlighet att variera sej lite i bildberättandet.

De två olika lägena i albumet möts något i "Fritz after dark" - delvis berättad av Mark men med större utrymme åt Fritz. Här återkommer en ruta ur ett av de tidigare albumen av Gilbert Hernandez. Som där ingick i en komisk sekvens. Men här får en dystrare innebörd.

Albumet är det 25:e Love & Rockets-albumet. Den samlar serier som tidigare gått i (den andra versionen av) serietidningen Love and Rockets samt Luba's comics and stories. En del av serierna ska vara något utökade (jag har ett par nummer av serietidningen och i den avslutande "Pattern for living" har en sida lagts till där berättelsen om Mark Herreras senare fru avslutas - hon blir en grotesk parodi på Fritz).

Albumet går nog att läsa utan de tidigare. Och det är möjligt det skulle tjäna på det. Även om det är kortare än de senaste tre av Gilbert Hernandez-Love & Rockets-albumen (och i ett lite mindre format) så känns det tyngre.

Bengt Emil Johnson 1936-2010

Var är du hemma?

Skriv på vykortet att utsikten är hänförande, det gläder
kanske någon.

Att hösten är hög och klar som åsynen av källvatten.

Meddela att gulärlan sprang söderut på gårdsplanen.

Ropa att allt är som förr; att nässlor, älggräd,
hallonsnår och strätta...

Skriv att döden bara är tillfällig här på hemorten.

Men när du skall stiga in måste du vara tyst.

Du blir sedd om det är nödvändigt.

Skriv för all del.

Men frukta inte.

Bengt Emil Johnson
ursprungligen i Hemort (1984)
Omtryckt i det av Johnson själv sammanställda urvalet Vittringar. Som ordnar dikterna tematiskt snarare än kronologiskt. Och ger en bra ingång till hans dikter.

Sans titre

Raymond Renaud
"Sans titre" 1989

10 bra franska filmer

Det är den 14:e juli. Och därmed dags för ännu en nationaldagslista:

De 400 slagen
Francois Truffauts debutfilm. När amerikanska filmkritiker gör listor med de hundra bästa filmerna så brukar den här bli den högst placerade av de filmer som inte är på engelska. På plats 73 ungefär.

Cleo från 5 till 7
Film från 1962 av Agnes Varda som följer en sångerska en dag när hon väntar på ett läkarbesked. Filmad i en helt egen stil.

Flygarens hustru
Den första filmen i Eric Rohmers filmsvit Komedier och ordspråk. I filmen Avlyssningen jämförde Gene Hackmans rollfigur att se en Rohmer-film med att se när film torkar. Och denna svit motbevisar kanmske inte direkt detta påståede. Men även om filmerna är långsamma är de vackra och gör en på gott humör.

Korsande vägar
(Roman de gare). Från 2007.Av Claude Lelouch. En slags thriller. Fast väldigt fransk. Med Dominique Pinon i en av huvudrollerna.

Min onkel
Tati.

Planète Sauvage
Tecknad sf-film av det märkligare slaget. Regisserad av René Laloux. Kallad Fantastic Planet på engelska (en fransk/tjeckisk samproduktion, gjord i en tjeckisk animationsstudio))

Skönheten och odjuret
Jean Cocteus version. En surrealistisk klassiker.

Subway
Tidig Luc Besson.

Une femme est une femme
När man tänker Jean-Luc Godard så tänker man på komedier med musikaliska inslag. Feel good av den franska nya vågens sort.

Zazie
Louis Malle. En affisch från den finns med i bakgrunden i en scen i Godards Une femme est une femme

Tuli Kupferberg 1923-2010

The Fugs - "Morning, morning":

Moonshine, moonshine
Moonshine dots the hills with grace
And the glory of the shining
Seems to break my simple pace

Nighttime, nighttime
Feel so lonesome in the nighttime
Nighttime, nighttime
Does not bring me to relief

Starshine, starshine
Chills the moon upon my cheek
Starshine, starshine
Darling kiss me as I leave

Text och musik av Tuli Kupferberg

Min favoritsång med The Fugs är annars Flower Children (länken går till openspotify, min bror hade den på sin facebook igår) från albumet The Belle of Avenue A. Ett av de få spåren på den skivan som Kupferberg skrev.

Harvey Pekar 1939-2010

Den amerikanske serietidningsförfattaren Harvey Pekar har dött. Pekar skrev självbiografiska serier för framförallt sin egen tidning American Splendor. Till skillnad från de flesta alternativa serieskapare så tecknade han inte sina serier själv utan anlitade andra serietecknare. Såsom Robert Crumb, Gilbert Hernandez och Eddie Campbell och många andra. Till en viss del avgörs hur bra en Pekar-serie blir av dess tecknare - men också många av de mindre namnkunniga har gjort bra serier för tidningen.

Många av undergroundserieskaparna använde sitt eget liv som material. Gärna så självutlämnande som möjligt. Men även om omslaget till det sjunde numret av American Splendor har orden "Big divorce issue" som lockande reklam så var Pekars serier ofta lite mer lågmälda i tonen och beskrev mer vardagsnära händelser. Som att stå i kö i mataffären.
Ofta framställs Pekars serier som historier där Pekar går omkring och klagar på tillvaron. Vilket också är ett vanligt förekommande tema.
Men även om hans verk inte saknar jeremiader så finns där ofta en medkännande underton i hans historier. Och många av hans bästa serier är beskrivningar av samtal, möten mellan människor.

American Splendor började komma ut 1976. Den gavs ut i 7 nummer. Ungefär ett om året. Efter det har det kommit ytterligare ett par miniserier med titeln. Samt ett par serier som påminner om dessa. Som Our Cancer Year (1994) skriven tillsammans med Pekars hustru Joyce Brabner.

Det albumet är en av de serier som låg till grund för filmen American Splendor av Shari Springer Berman och Robert Pulcini. Filmen blandar dokumentära inslag, som klipp från Pekars medverkan i amerikanska TV-pratprogram, med spelscener och utdrag ur de tecknade serierna. Det är den bästa filmatiseringen av en tecknad serie som jag har sett.

Det finns ett bra urval av Pekars självbiografiska serier kallat Best of American Splendor. Han skrev också en del serier om annat än Harvey Pekar. Men de har jag inte läst. Intressantast av dessa verkar vara ett album om Students for a Democratic Society.
Den sista varianten av Pekars enmannaantologi kom ut 2008.

Bild ur "The Czech-out Counter" (2006), tecknad av Eddie Campbell i den nästsista versionen av American Splendor, samlad i American Splendor. Another Day.

I might be right and I may be wrong but you're gonna miss me when I'm gone

Butter tar ordet tar härmed semester en vecka.

Moses av Frida Kahlo

Målning från 1945.
I tisdags så skulle Frida Kahlo om hon levt och om hon vart född det året som hon brukade påstå att hon var född ha blivit hundra år. Om man håller sej till hennes faktiska födelsedatum så skulle hon ha blivit 103.

I hope her mother washed her mouth with soap - Annica Blennerhed sjunger Dorothy Parker

På sista tiden har jag bläddrat en del i mina Dorothy Parkers (vädret inbjuder mer till att bläddra i böcker jag redan läst en till att läsa nytt). När jag gör det brukar jag också spela albumet Poems by Dorothy Parker med gruppen Light of Love ledd av Annica Blennerhed (ibland heter det att albumet heter Light of love med Blennerhed som soloartist - jag är inte säker på vilket som är rätt). För till fället är jag dock utan vinylspelare. Åtminstone en sång visade sej som tur var finnas på det där internättet.

Jag har skrivit lite kort om tidigare. (Men då fanns det inget exempel från skivan att hitta på nätet)

Skivan innehåller tio sånger. Dikter av Parker tonsatta av Blennerhed. Det är mestadels korta humoristiska dikter. Som kanske inte direkt slår en som lämpligt popsångsmaterial. Blennerhed löser delvis detta genom att upprepa rader.

Den sång som nu finns på youtube: "Story":



är ett rätt typiskt spår.

Dikten går:

"And if he's gone away," said she,
"Good riddance, if you're asking me.
I'm not a one to lie awake
And weep for anybody's sake.
There's better lads than him about!
I'll wear my buckled slippers out
A-dancing till the break of day.
I'm better off with him away!
And if he never come," said she,
"Now what on earth is that to me?
I wouldn't have him back!"
I hope
Her mother washed her mouth with soap.

(dikten finns översatt av Ingeborg Björklund i Parker-urvalet Dikter. Men tillhör inte de bättre av den volymens tolkningar. "I hope/Her mother washed her mouth with soap" blir där "Jag/förmodar hennes mor idag/gnor henne grundligt ren om mun,/den svartnade i sanningsbrunn!")

Blennerheds sång med dess doakör ger på en gång något sorgset och triumfatoriskt åt texten. En effekt som återkommer på flera av sångerna. Slutradens poäng kommer plötsligt, utan tillgång till texten skulle man nog missa den. Detta plötsliga stopp är en effekt som används på flera av sångerna på skivan.

Musiken är 80-tal på ett sätt som man kanske skulle tro enbart skulle passa låtar som "Résume" ("Guns aren't lawful/Nooses give") eller rader som "She is happy, for she knows/That her dust is very pretty". Men Blennerheds deppjassrockstämma fungerar väl också til de lättsammare, mindre dödsromantiska, dikterna.
Det är ett bra album som är väl värt att söka upp om man gillar Parker.

FRIHETEN

Min nya sidenschal
älskar mig denna tidiga morgon
när jag går ut på balkongen
och äter en skål svalbosoppa
Det prasslar i tinningarnas löv
Ensam om att veta:
hösten har intagit bakgårdarna

Håkan Sandell
ur Efter sjömännen/Elektrisk måne (1984)

Det brändes bättre pengar förr

Det då populära bandet KLF brände i mitten av 90-talet upp en miljon pund. Vilket var mycket pengar på den tiden.

Anledningen var, som de sa, att en artist skulle vara kämpande och fri från pengar. Handlingen fick en del kritik.

När F! nu bränner pengar så är det inte för att hävda att de politiska partierna bör vara fria från pengar (om det vart så så hade de annars haft en poäng). Utan för att demonstrera skillnaden mellan mäns och kvinnors löner. Varje minut förlorar enligt aktionen de svenska kvinnorna hundratusen kronor. Det är ju lyckosamt att det var en så jämn summa, kan man tycka (och enligt Aftonbladet så stämmer den heller inte). Syftet är alltså ett annat än KLFs, men kritiken har gått i samma riktning.

I Michael Hanekes film Den sjunde kontinenten från 1989 så beslutar sej ett gift par för att ta livet av varandra och deras dotter. Innan de gör detta så förstör de, grundligt och metodiskt, sitt hus. I en scen spolar de ner sina pengar i toaletten. Det säjs att det var många i biopubliken som reste sej och gick under denna scen.

På lite olika sätt så kan KLFs pengabrännande och Hanekes (fiktiva) penganedspolande ses som nihilistiska handlingar.

Gudrun Schyman är nu inte nihilist. Hon vill upplysa oss (att siffrorna inte riktigt stämmer är nu inte så noga och går nog rätt bra ihop med F!s utbildningspolitik). I försvaret för pengabrasan säjer hon att en helsidesannons hade varit dyrare. Akten är ett sätt att nå publik för partiets politik. I amerikanska lätt satiriska komedier så brukar företagsföreläsare bränna en dollar innan föredraget. Så här gör ni hela tiden, typ.
F! får mycket beröm för sitt pr-ande. Och de behöver reklam för att för ut sitt budskap. Då de inte direkt ägnat sej att att bygga upp sin politiska rörelse från basen.

På sextiotalet så brukade yippie-rörelsen utföra olika jippon för att få uppmärksamhet från massmedia. Vid en demonstration hade de gjort LSD att ha i vattenpistoler som de som de sa till pressen skulle använda på soldaterna. Enligt Albert Hoffman var LSD:et i fråga ett starkt afrodisikum. Vilket de amerikanska tidningarna lite underligt gick på. De hade ett par vattenpistoler med LSD. Dessa tog de inte med sej till demonstrationen. De hade redan fyllt sitt syfte.

En kvinnorättsgrupp i USA anordnade en demonstration där de skulle bränna bh:ar. En aktion inspirerad av inkallelseorderbrännandet. De fick inget brandtillstånd och brände aldrig BH:arna. Men de höll sin sammankomst. Den fick stort mediagenomslag. Och den bh-bränning som aldrig ägde rum är en av de mer kända händelserna i kvinnorörelsens historia.

Att man fortfarande kommer ihåg (det icke-existerande) bh-brännandet och de psykedeliska fredsdemonstrationerna fortfarande är för att det bakom aktionerna fanns ett innehåll.

Jag tvivlar på att vi kommer att minnas Schymans lilla bål särskilt länge.

(uppdatering den 7:e juli: Johan Wirfält associerar också till KLF i Expressen.)

It's always ourselves we find in the sea

Ny sida av As small as a world and as large as alone, min och Rasmus Grans nätserie, är uppe.
Klicka på länken för att läsa den.

Tre för hängmattan

Lyran vill i den senaste tematrion att man ska berätta om tre böcker som passar att läsa i hängmattan.

Nu har jag aldrig begagnat mej av hängmatta. Jag är inte ens säker på att jag någonsin sett en hängmatta i verkligheten. Kanske är de en myt. Som månlandningen.

Men i alla fall, tre som passar för lata sommardagar:

Tove Jansson - Muminböckerna
Janssons muminböcker passar bra en varm dag (även om Kometen kommer som bilden kommer från har avsnitt som inte är så svalkande). Böcker man kan läsa flera gånger.

Sarah Kirsch - Glashussplitter
I bland pallar man inte läsa så länge i stöten. Då passar poesi bra. Enligt inlägget på länken så läste jag det här urvalet i en park. Parker är bättre än hängmattor. Någon annan har redan ordnat dem åt en.

Jayne Anne Phillips - Lark och Termite
Jag tyckte den här hade något somrigt över sej.

I am the girl of a hundred lists

Det här är det hundrade inlägget i kategorin I am the girl of a hundred lists (efter sången av The Go-Go's)

En lista på tio av Butter tar ordets bästa listor verkar passande, dagen till ära:
27 saker ur världslitteraturen
(del 2 och del 3)
I Alfred Jarrys Dåd och idéer av Doktor Faustroll så tar Faustroll med sej tjugosju saker hämtade ur böcker i sitt bibliotek med sej på sin segelfärd i ett såll. Denna lista är inspirerad av detta.

De tio bästa dystopiska filmerna
Dystopier är inne nuförtiden, säjs det.

De tio bästa nickcavelåtarna
Många av listorna på den här bloggen är av den kanske lite fantasilösa karaktären med tio sånger med en artist. Nick Cave var den förste som fick en sådan topplista här.

Fem bretonska folkalbum som du måste höra innan du dör

Förkylningsböcker
Tio böcker som passar att läsa när man är förkyld.

Gravstenar på fiktionens kyrkogård
Fem gravstenar från romaner, tecknade serier, dikter och TV-serier. Äldsta listan på den här listan.

Samuel Beckett - hans tio bästa
Kronologiskt ordnad så fungerar den här listan från tjugoårsdagen av Becketts död som en snabbpresentation av hans författarskap.

Tio bra berättelser där världen går under
Med muminböckerna och andra apokalyptiska skildringar.

Varulvsfilmer
En lista som tog år att fullborda.

Willy Kyrklund - hans fem bästa
Inlägg från när Kyrklund just hade dött.

WOLF LIKE ME

Förra veckans varulvslåtslista möttes med flera andra förslag på sånger med våra lykantropiska vänner. "I'm a werewolf baby" med the Tragically Hip, "Werewolves of London" med Warren Zevon och "I was a teenage werewolf" med The Cramps (filmen som den sången är döpt efter tillhör så väl Stephen Kings som Carl Johan de Geers favoritfilmer).
Dessa använder varulvstemat mer eller mindre humoristiskt där varulven hos Michael Hurleys och i de medeltida balladerna är en tragisk figur.
En varulvshit där varulvsskapet snarare ses som något positivt är 2006 års "Wolf like me" av TV on the Radio. I själva sången är det hela väl mer metaforiskt. Men i videon nedan förekommer varulvar:

"Wolf like me" ger namnet åt det avslutande numret av Phonogram: The singles club, en tecknad serie, skriven av Kieron Gillen och ritad av Jamie McKelvie, där varje kapitel fått sitt namn efter en popsång.
Numret, som är nästan helt fritt från dialog, handlar inte om varulvar utan firar energin i TV on the Radios sång.

10 bra amerikanska filmer

Det är den 4:e juli. Det är kanske inte allom bekant men det görs en hel del filmer i USA. En liten del av de är bra. Här är tio sådana:

Arizona junior
Bröderna Coen. Feel-good.

Brick
Rian Johnsons film från 2005 är en high school-film sedd genom film-noirgenren. Krocken mellan de två genrerna ger filmen en egenartad ton.

Down by law
Jim Jarmusch när han var bra.

Fyra vänner
Arthur Penn är en något underskattad regissör. En av hans bästa.

Moderna tider

Den stora lögnen
Imitation of life heter denna sista av Douglas Sirks amerikanska filmer i original. Sirks melodramer är fängslande och fascinerande trots (eller på grund av) att de ligger så nära så många sentimentala skräpfilmer.

Sweet Sweetback's Baadasssss Song
Filmen överheten inte vill att du ska se, hette det i reklamen när det begav sej. Filmen har sina brister rent hantverksmässigt. Men det finns en energi här som man sällan ser.

Taking off
Den amerikanska filmen har stärkts av att många europeiska filmmakare har arbetat i USA. Denna är Milos Formans första spelfilm i USA. Påminner fortfarande mycket om hans tidigare filmer. Jag skrev tidigare om filmen när en av sångerna från den var Veckans Sång.

The Thing
Genrefilm har en stark ställning inom den amrikanska filmen. John Carpenters s/f-skräckfilm har ett av genrens bästa slut.

Wassup rockers
Larry Clarkes blandning av komedi och halvdokumentär skildring av ett ungt punkrockband fungerar kanske inte filmen ut. Men den har en del starka scener.

Åtta länkar en lördag

Matt Seneca om fem sidor av Batman 700
I det här jubileumsnumret med Läderlappen så tecknades serien av olika tecknare som gjort serien tillsammans med Grant Morrison under hans period på boken. Frank Quitely tecknade bara fem sidor. Dessa går Seneca igenom, panel för panel.

Intervju med Matt Fraction om Casanova
Apropå att serietidningen ska börja komma ut igen. Bland annat om den nya färgläggningen.

Samtal med Bryan Lee O'Malley
Joe McCulloch samtalar med O'Malley om hans serietecknarkarriär. Från en serietidningsmässa 2008.

Sex & the city-manga
Japansk tecknad serie med figurerna från TV-serien gjord för att göra reklam för filmen.

Bokberget om en Lu Xun-manhua och andra Lu-relaterade saker
Och anar en Lu Hsün-hype.

Simon söjer om Varulvar i Montpellier av Jason
"att Jasons figurer har så små skillnader sinsemellan har ytterligare en fördel i den här serien. Jasons har alltid drag av absurd teater, men den här gången blir det mer så än vanligt när skillnaden mellan hur en varulv ser ut och en vanlig 'människa' är såpass minimal som här. Det är utan tvivel första gången jag sett någonting varulvsrelaterat där jag bara har de andra karaktärernas reaktion att utgå ifrån för att förstå att det är en varulv jag ser."

Naked like the wolf - Sean T. Collins om senaste Twilight-filmen
"When you're seeing this movie in the sort of audience where Jacob's potentially fatal wounding and subsequent reversion from wolf to human form is greeted primarily with a collective moan of realization that holy shit he's naked, you're sort of borrowing eyes that look right past all the problems".

Final Girls filmklubb: It's alive av Larry Cohen
Flera bloggare skriver om samma film. Länkar till andra inlägg längst ner. It's alive är fortfarande den bästa monsterbabyfilmen.

New Love av Gilbert Hernandez

Tecknade serier brukar ofta publiceras i lösnummer innan de samlas i albumform. Om man läser serien i efterhand så brukar det inte göra någon större skillnad för läsupplevelsen om man har lösnumrena eller albumet. New love av Gilbert Hernandez, en miniserie på sex nummer som jag läst i veckan, är ett undantag.

Mellan den första och andra versionen av serien Love & Rockets av bröderna Hernandez så fungerar New Love lite som Love & Rockets för enbart Gilbert. Den innehåller mestadels kortare serier. En serie, "Letters from Venus", går i alla numrena. Denna är en av de bättre av serierna kring Lubas släktingar.

"Letters from Venus" finns i samlad form i det första av Luba-albumen. Medan de mer fristående historierna i miniserien samlats (tillsammans med en del annat material) i Fear of comics. Helgonberättelser (om bland andra Sankt Judas), skämthistorier och spökberättelser. Absurda och märkliga historier. Ett element "love gremlins" - en slags jättelika keruber, återkommer i flera av historierna. Som annars går från magisk realism till tragiska fabeldjurserier.

Att New Love brutits upp i samlad form är lite synd. Då det är blandningen av de många olika serierna som gör den till något av det bästa Gilbert Hernandez gjort efter den första versionen av Love & Rockets.

Shadow

The sun decides to
enter from the garden

moving on the carpet
he touches all your furniture
crawls under your closet door
investigates your wardrobe

moves his arm across
your memories
substituting light
heat and silence

he erases last year's
conversations with the stars
changes the contents of your mirrors
invents an alternative
palette for your crystal

scrapes his nails across brocade
revealing tangled threads
like contours on a map

he polished your tables
his brilliance clings to cutlery
till spoons become large
bright incisions
all across the grain

a weight of gold and heat
he stops burning
at the flesh of your neck

you are the only shadow in the room.

Jane Urquhart

Urquhart är en kanadensisk poet och romanförfattare. Två av hennes romaner finns på svenska. Men så vitt jag vet ännu ingen av hennes poesi. Åtminstone inte i bokform.

10 bra kanadensiska böcker

I dag är det Kanadas nationaldag. Detta firas med en lista med 10 bra kanadensiska böcker (eller nio böcker och en internetroman):

Margaret Atwood - Den blinda mördaren
I vilken vi lär oss detta: "Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta(...)Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar(...)Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."
Romanen handlar inte om vargar.

Chester Brown - Ed the happy clown

Leonard Cohen - Sköna förlorare
Obscen fragmentarisk kritikerutskälld roman. Författaren lär också vara musiker.

William Gibson och Bruce Sterling - The difference engine
Bara den ene av de två författarna är kanadensare. En ukroni där Charles Babbage får i gång datoråldern hundra år tidigare än i vår värld. Steampunk Dickens.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim
Förhoppningsvis gör den kommande filmatiseringen att fler får upp ögona för denna tecknade serie i sex häften.

Michael Ondaatje - Den engelske patienten
Fast filmatiseringar kan ibland bli ett hinder i vägen för böcker. Den träiga filmen har ingen större likhet med Ondaatjes post/modärna kärleksroman. Det är bara handlingen som är densamma.

Geoff Ryman - 253
Med undertiteln "a novel for the Internet about London Underground
in seven cars and a crash". En så kallad hypertext. Om ni minns de. Den enda av den sorten där jag haft roligt när jag läst den. (Länken går till romanen - de andra två länkarna här går till tidigare inlägg av mej om böckerna)

Seth - It's a good life if you don't weaken
Seriealbum. Seth söker en bortglömd skämttecknare. Vemodig och vacker bok.

Elizabeth Smart - Vid Grand Central Station där satt jag och grät
En av de vackraste kärleksromanerna.

Elisabeth Vonarburg - Chroniques du pays des mères
Fransk-kanadensisk feministisk science-fiction när den är som bäst.
(Heter The Maerlande Chronicles i den engelska översättningen)