Citerat från veckans läsning

"'Böcker, böcker! Alltid böcker, farfar! När skall du förstå, att när allt kommer omkring så är det världen som vi lever i som intresserar oss; den värld som vi är en del av, och som vi aldrig kan älska för mycket? Se!' sade hon och öppnade fönstret ännu mer och pekade på det vita, ljusa skimret mellan de svarta skuggorna ute i den månbelysta trädgården: sommarnattens vind sände en stilla krusning. 'Se! Det här är våra böcker i dessa dagar"
ur Nytt från en ny värld av William Morris, övers. Jan Stolpe

"Mina herrar, jag frågar er - är det den sortens land vi vill leva i?'
'Så fan heller!'
Männen runt Danny började röra oroligt på sig.
'Skulle ni helst av allt i detta ögonblick vilja gå ut bakvägen och lämna över det här landet till en hord revolutionärer och be dem att snälla, snälla, ni kan väl komma ihåg att släcka ljuset när det är dags att gå och lägga sig?'
'Så fan heller!'[...]
'Eller', skrek McKenna, 'skulle ni hellre vilja återerövra det här landet?'
Männen hade blivit så vana vid att skrika 'Så fan heller!' att flera gjorde det nu också.
McKenna höjde ett ögonbryn mot dem."
ur Ett land i gryningen av Dennis Lehane, övers. Ulf Gyllenhak

Åtta länkar en lördag

Gun Kessle-utställning
Mellan 28:e maj och 15:e juni i år så hade Grafiska sällskapet en minnesutställning med grafiska blad av Gun Kessle. Något som jag missade. Men man kan fortfarande se bilder ur utställningen på sällskapets hemsida.

MacGyver - serietidningen
TV-serien MacGuyver ska bli tecknad serie. Med teckningar av Becky Cloonan (Demo)

Neil Gaiman samtalar med Grant Morrison
"NG: You can point to giant, obvious ones. The one that I saw most recently, which was neither of us but we can talk about him because he’s not on the phone call, is Alan [Moore]. The Egyptian demonstrators wearing V for Vendetta masks.
GM: Wasn’t that amazing? And that’s become the default face for anarchists. They all wear that now. Everyone wears that on anti-corporate demos, and on all kinds of marches and protests. I’m amazed that that thing has become the real version of what Alan set out to create.
NG: Although it’s kind of a candy version. But what I love about it particularly in Egypt was that it wasn’t a candy version. It actually did what it was meant to do. I think there’s a difference between wearing it on a corporate march just so that you can’t be spotted, and the idea that they brought down a government. They brought down a bad government! And they brought it down wearing Guy Fawkes masks.
GM: And hopefully playing torch songs on an old piano, as well."

From Hell-thumbnails av Alan Moore och fler thumbnails
På Eddie Campells blogg (Campbell tecknade den av Alan Moore skrivna From Hell) jämför han skisser av Moore (från boken Alan Moore - Storyteller med det färdiga resultatet.

Bröderna Hernandez-panel
Med Gilbert, Jaine och Mario. Där Gilbert Hernandez bland annat talar om att det kommer att bli en ny Palomar-serie i ett kommandeLove & Rockets. New Stories-nummer

Ola Larsmo om språkspel och kampen om orden
"Wittgenstein skrev (i 'Filosofiska undersökningar') om 'språkspel'. Hur ett litet antal begrepp kan börja användas på ett särskilt sätt, och där de som deltar använder vissa ord som byggstenar eller en boll man kastar mellan sig tills just spelet, själva lagkänslan, ger orden deras mening. Det är vad som händer när den svenska extremhögern kallar invandrare och flyktingar för 'kulturberikare' och parlamentariska politiker för 'kulturmarxister'. Orden får sin speciella mening av spelet och spelet bestämmer ordens mening. Till sist kan man inte tänka utanför de ramar man satt upp som spelets regler."

Efter Utøya
Ali Esbati har en samling läsvärda länkar om Utøya på sin blogg.

Om Truffaut och Moliere och att läsa klassiker i skolan

I veckan såg jag om Francois Truffauts underbara film Fickpengar (L'Argent de Poche - nog enklast att få tag på som engelsk DVD, den heter då Pocket Money). Den kretsar kring en skara barn i en liten stad i Frankrike.

I en av filmens första scener så förhörs en skolklass på sin Moliere. De har fått som läxa att lära sej några rader ur en av titelpersonen Harpagons monologer.

Vi får höra en sju, åtta uppläsningar av "Ta tjuven! Ta tjuven! Ta fast mördaren! Ta fast dråparn! Rättvisa, milda himmel! Jag är slut! Man har mördat mig, man har skurit halsen av mig, man har stulit mina pengar!". Den ena mer entonig än den andra.

Läraren försöker att få en av eleverna att läsa stycket med mer känsla när hon tvingas lämna klassrummet.

Den elev som tidigare trött tvingats upprepa Harpagons klagan tre gånger säjer nu, i frökens frånvaron, att han ska visa den riktige Harpagon och deklamerar med inlevelse och gester, medan han går omkring i salen:
"man har stulit mina pengar! Vem kan det vara? Vart har han tagit vägen? Var är han? Var har han gömt sig? Hur ska jag bära mig åt för att finna honom? Var ska jag söka? Var ska jag inte söka? Är han inte här? Inte där? Vem är han? Ta fast honom! (Till sig själv i det han tar tag i sin egen arm) Ge mig tillbaks mina pengar lymmel! Jaså är det jag?...Jag har blivit galen, och jag vet inte, var jag är, vem jag är eller vad jag gör. Ack mina kära pengar, mina kära pengar, det som var mig kärast har man tagit ifrån mig, och eftersom man stulit mina pengar, har jag förlorat mitt stöd, min tröst, min glädje." (övers. Gunnar Tilander)

Detta hörs ner till skolgården där deras lärare går samman med en av sina kollegor. Han är imponerad och frågor om hon lärt de att spela teater. Hon säjer att jo hon har duktiga elever.

Ur Japan sjunker av Sakyo Komatsu (1931-2011)

"Förvånad, tittade Tadokoro spänt ner på den gamle mannen och väntade på att han skulle fortsätta. Men det skulle inte komma några fler ord[...]
Han reste sig upp och gick ner i trädgården där han plockade upp två små stenar. Han återvände till den gamle mannens säng och placerade en sten på vardera ärmen i den fladdrande kimonon. Sedan satte han sig ner igen, rak i ryggen och med armarna i kors.
Ett fruktansvärt starkt åskliknande dån dränkte ljudet från den tyfon som närmade sig. Marken började skälva med en fruktansvärd intensitet och någonstans i huset hördes ljudet av förstärkande stålstänger som slets av."
övers. Stigbjörn Lestander

Sakyo Komatsu var ett av de stora namnen i japansk science fiction. Han skrev flera böcker. Bland annat en där Satan hålls fången av utomjordingar, anklagad för ett brott han kanske inte begått.
Flera av hans böcker handlade om Japans identitet. Som Japan sjunker - den stora katastrofromanen.
(Sakyo Komatsu är kanske inte så stort namn i Sverige men TTs rubrik Japansk författare död tycker jag ändå är lite underlig).

Änglar i Amerikatt

Angels in America: A Gay Fantasia on National Themes av Tony Kuschner är en sju timmar lång pjäs om mormoner, A.I.D.S och Roy Cohn.
I två delar.
Pjäsen är från början av 90-talet och var en stor succé. Jag har varken sett eller läst den. Men jag har hört P1s radioteaterversion en gång itiden. Den tyckte jag var väldigt fascinerande.

Och jag har sett delar av den TV-version vars första avsnitt går ikväll på Kanal 1. Den kan jag inte rekommendera. De har tonat ner den och gjort en HBO-film av Kuschners pjäs. Den är inte dålig - men den är inte så lysande som den förtjänar att vara.
Läs den istället, eller försök hitta en radioversion. Jag tror det är en pjäs som passar bäst som radio.

Kuschner är en dramatiker som jag länge tänkt läsa. Han har gjort en stor mängd uppmärksammade pjäser. Och översatt Bertolt Brechts Den goda människan från Sezuan - en av mina favvebrechtar.

Snöbollseffekten

I Katherine Macleans novell "The snowball effect" tar en sycirkel i den lilla staden Watashaw över världen.

Novellen, skriven 1952, berättas av en universitetsrektor. Som kräver av ledaren för universitetets sociologiinstitution att han ska visa vad sociologi egentligen är bra till. Sociologiprofessorn skriver ner en ekvation: "I hadn't expected to understand the equation, but it was almost as clear as a sentence[...]here was the growth of the Catolic Church and the Roman Empire, the conquests of Alexander and the spread of the smoking habit". De gör tillsammans utifrån formeln en "idyllically simple and deadly little organization set-up". Som de visar för en ambitiös medlem i Watashaws sycirkel. Sen väntar de på resultatet.

"The snowball effect" publicerades i SF-magasinet Galaxy. Jag har den i antologin Decade the 1950's (red. av Brian W. Aldiss och Harry Harrison). Som domineras av noveller ur detta magasin, medan den tidigare antologin Decade the 1940's enbart hade haft noveller från Astounding (den sista sf-antologin i serien Decade the 1960's har flera noveller från Michael Moorcocks New Worlds). Där novellerna i Astounding hade handlat om raketstyrning och fysik och kemi så handlade novellerna i Galaxy lika ofta om psykologi, religion och sociologi.

Den inledande novellen i Decade the 1950's, "Grandpa" av James H. Shmitz, var en av de första i genren som tog upp ämnet ekologi. De tre Decade-antologierna gavs ut på 70-talet. Antologierna ger en bra bild av skillnaden mellan sf-decennierna. Men hade liknande urval gjorts idag hade de säkert sett annorlunda ut.

Om ämnena delvis är nya i dessa noveller så är berättarstilen av mer klassiskt snitt. "The snowball effect" påminner i sin uppbyggnad om flera av H. G. Wells noveller eller Artur Conan Doyles historier om professor Challenger.

Förutom "The snowball effect" innehåller antologin bland annat Arthur C. Clarkes "The star", Jerome Bixbys "The holes around Mars" och Cordwainer Smiths "Scanners live in vain". Den sistnämnda är både den som åldrats mest och den som pekar framåt mot sånt som Philip K. Dicks noveller och mot cyberpunken.

Var god och spela inte A Rainy Night In Georgia

"Please don't play 'A Rainy Night In Georgia'" med Twa Toots. Från en Peel Session från 1983.
En Peel Session var något BBC-programledaren JohnPeel hade där ett band fick spela några låtar i radiostudion och sen fick de ett par dagar på sej att mixa spåren.
Peel gav ut den här Sessionen på Strange Fruit. Och den tillhörde dem han repriserade i slutet av året.
Twa Toots är inte kända för så mycket annat än den här inspelningen.

Gertrude Steins fem bästa böcker

Idag är det 65 år sen Gertrude Stein dog. En del människor menar att det är intressantare att läsa om Steins liv än att läsa Stein själv. En del människor har fel.

Melanctha

Ömma knappar
Liksom Melanctha något av en skandalsuccé. Sherwood Anderson berättar i en text som är tryckt i början av den svenska utgåvan om en sammankomst där man läst högt ur boken och hur publiken skrattade. 1914 måste denna samling prosadikter ha framstått som väldigt besynnerlig. Det är ännu i våra dagar en konstig bok. Det är fortfarande en rolig bok.

Alice B. Toklas' självbiografi
Trots titeln så är den här skriven av Stein och handlar förutom de första kapitlen mer om Stein än om Toklas. Det experimentella är nedtonat. Men mycket av det egensinniga hos Steins prosa, som hennes förkärlek för upprepningar (den utgåva jag har läst av boken hade ett feltryck där ett par sidor var tryckta två gånger - det dröjde ett bra tag innan jag insåg att detta inte var meningen) finns kvar. Men det är Steins mest lättlästa bok. Samtidigt som den fortfarande är bra. Den här och Melanctha är de som det är störst chans att du skulle tycka om.
Toklas kom själv senare att ge ut en egen självbiografi (som jag inte läst) och den rätt så underbara Alice B. Toklas kokbok som också är ett slags memoarer.

Blod på matsalsgolvet
“They said nothing happens in the country but there are more changes in a family in the country in five years than in a family in the city and this is natural. If nothing changed in the country there could not be butter and eggs. There have to be changes in the country, there had to be breaking up of families and killing of dogs and spoiling of sons and losing of daughters and killing of mothers and banishing of fathers. Of course there must in the country. And so this makes in the country everything happening in the country. Nothing happens in the city. Everything happens in the country. The city just tells what has happened in the country, it has already happened in the country.
Lizzie do you understand.”
Efter den John Dickson Carr där han i en monolog går igenom 97 olika lösningar på locked room mystery så är det här min pusseldeckarfavorit..

Texter 1908 - 46 och Vad är mästerverk?
Två samlingar Stein-texter i urval av Görgen Antonsson. Den bästa introduktionen till Steins författarskap. Här finns prov på Steins olika perioder. Hennes mer experimentella stil passar bättre i det korta formatet (själv har jag aldrig läst den tjocka Making of an american, i de här urvalen finns kortare texter från samma tid i samma stil så man slipper ta sej igenom den).
"Oroa er inte. Oroa er inte över en historia nej oroa er inte. Man måste tvunget få reda på hur en historia slutar även om den inte gör det. Historien om Fred Annday slutar inte men det beror på att det inte finns något mer intresse för den. Och på sätt och vis ja på sätt och vis är detja är det alltid så. Jag kan berätta den här historien medan jag går. Så vill jag berätta en historia.
Alla får ta och lära sig att romaner är sådana." (sista kapitlet i "Fred Annedays, Anndays, Andays vidskeplighet. En roman ur det verkliga livet" (1934) i Vad är mästerverk?, övers. G. Antonsson

Women of wonder - två sf-antologier av och om kvinnor

Nyligen läste jag två antologier med science fiction av och om kvinnor.

Dels Pamela Sargents Women of wonder Sf Stories by Women about Women från 1974. Och en från 2001. A Woman's liberation. A choice of futures by and about women redigerad av Connie Willis och Sheila Williams.

Sargentsamlingen är klassikern i sammanhanget. Det är därför inte helt förvånande att Willis/Williams-volymen har flera, eller för att vara exakt fyra, författare gemensamt med den äldre antologin. En novell, Vonda N McIntyres (rätt tråkiga) "Of Mist, and Grass, and Sand" återfinns i bägge. Medan Anne McCaffrey representeras med två olika noveller men ur samma svit.

Såna här antologier ifrågasätts ibland. Var finns Sf Stories by Men about Men? Men svaret är ju att de är allestädesnärvarande.

Science fiction var till sin början en genre som gärna tog andra sorters populärlitteratur och omvandlade den till sf genom att låta den utspela sej i rymden och liknande. Dessa var mestadels pojkäventyr. Det vilda västra Saturnus, de fyra robotmusketörerna. Också historiernas vetenskapliga grund, som - hur felaktig den än oftast var - alltid betonades av genrens förkämpar, var nästan uteslutande manligt kodad.

En del kvinnliga författare började utgå från mer kvinnliga genrer och mindre manliga vetenskaper. En av de författare som finns representerad i bägge böckerna är Katherine MacLean. Hennes novell "Snowball" från 50-talet som nämns i Connie Willis förord även om en annan mycket senare novell finns med i boken var en av de första att bygga uttalat på sociologi som sin vetenskapliga grund.

En annan vanlig vetenskaplig disciplin att utgå från bland författarna i dessa samlingar är antropologi. Ursula K. LeGuin, också hon representerad i bägge böckerna, hade en antropolog till förälder och hennes berättelser har ofta drag av antropologi.
Det har också "Contagion", MacLean-novellen i Sargents samling. Det är knappast en slump att hon låter en av sina karaktärer heta Mead (Margaret Mead var en pionjär inom antropologin som bland annat skrev den fortfarande underhållande studien Kvinnligt, manligt, mänskligt (1935)).

Ursula K. LeGuin tar, inte förvånande, störst plats i böckerna. Förutom en novell citeras en diskussion mellan henne och Stanislaw Lem utförligt i förordet till Sargent-samlingen. Och långnovellen "A Woman's Liberation" har gett namn åt Willis/Williams-antologin. LeGuins långnovell om en slavinnas historia före, under och efter revolutionen som avslutar boken är egentligen ett litet udda inslag i denna den nyare av samlingarna. Förutom Octavia Butlers "Speech Sounds" ("Talljud", på svenska i Första stora Science Fiction-Boken, red. John-Henri Holmberg.) så saknar de övriga historierna i samlingen den ilska som finns bakom det lågmälda berättandet här hos LeGuin.

Flera av novellerna är bra. Som Pat Murphys "Rachel in love" från 1987 om en gorilla med en ung mänsklig kvinnas medvetande. Också Connie Willis egen "Even the Queen" om en framtid där man avskaffat menstruation är rätt rolig. Men udden i den riktas snarast mot radikalfeminister. Och i förordet skriver Willis att genren alltid varit bra på att skildra kvinnor.
Något som står i skarp kontrast till skildringen av genrens hållning till genus i den äldre antologin.

Man ska kanske ändå inte dra för stora slutsatser av att den nyare på detta sätt har en mer defensiv, icke-kritisk hållning. Om Sargent är en klassiker så var valet av Willis/Williams lite slumpmässigt (ett bokreainköp). Det kommer ut feministiska sf-antologier med jämna mellanrum. Och på senare år har James Tiptree jr-priset lett till tre intressanta antologier med noveller, essäer och romanutdrag om genus.

James Tiptree jr. nämns i Willis förord (men finns inte med i boken - Willis/Williams-antologin tar sitt urval från två specifika sf-tidskrifter, vilket förklarar en del författares frånvaro där, dessa namedroppas istället i förordet). Tiptree finns inte med i Sargents urval. Vilket nog har att göra med att Tiptree jr. fortfarande troddes vara man. Annars finns de stora namnen representerade i antologin. Kit Reed, Carol Emshwiller och Joanna Russ med flera. Också en del tråkigare traditionella novellister finns med. Sargent försöker vara heltäckande. Mest synd känns det att MacLean aldrig kom ur genrens traditionella stil.

Den tidigare nämnda "Contagion" är annars en av samlingens bästa noveller. Bäst är, inte oväntat, Joanna Russ-novellen. Hennes "Nobody´s home" skildrar ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa.

(Det här är en repris. Så nyligen var lite innan den 1:a april 2009 när inlägget först publicerades. Jag har flyttat en parantes och lagt till en annan parentes (om Mead))

Ur Ur Ode till Federico García Lorca

Ur Ode till Federico García Lorca

Kunde jag gråta av fruktan i ett ensligt hus,
kunde jag slita ut mina ögon och förtära dem
skulle jag göra det för din röst av sörjande apelsinträd
och för dina dikter som kommer ropande.

Ty för din skull målar de sjukhusen blå
och skolorna och förstäderna växer vid kusten
och de sårade änglarna skrudar sig i plymer
och de bröllopsfirande fiskarna klär sig i fjäll
och sjöborrarna flyger mot himlen:
för din skull är det som skrädderierna
med sina svarta hinnor uppfylls av skedar och blod
och sväljer brustna band och kysser sig till döds
och skrudar sig i vitt.

När du flyger klädd i persika,
när du skrattar som en orkan av risgryn,
[...]

Låt mig bekransa dig, hälsans
och fjärilens yngling, ren
som en svart blixt, oändligt fri,
och låtoss samtala med varann
nu när ingen finns kvar mellan klipporna,
låt oss samtala så enkelt som du är och jag är:
vad duger dikter till om de ej är till för daggen,
vad duger dikter till om de ej är till för natten
när en bitter dolk uppsöker oss
eller för den dag, den skymning, det brustna hörn
där mannens bultande hjärta bereder sig på döden?

Pablo Neruda
övers. Artur Lundkvist,
från Vistelse på Jorden, en dubbelvolym - halva boken har Lorca-dikter, halva Neruda-dikter

Smurf-svar

Här är svaren på torsdagens frågesmurf. Vi har fått in rätt svar på fyra av de fem dikterna.

1.
Är från Erik Lindegrens diktsamling Mannen utan väg. Ingrid kunde det. Det är uppbruten sonett nummer "XXVIII" . Raden "att tro sig smurfad med smurf fast man bara är smurfad" lyder i original "att tro sig född med otur fast man bara är född" och är en av de mest kända raderna av Lindegren.

2.
"I long to talke with some olde lovers ghost/Who dyed before the god of Love was borne" är ur "Loves Deitie" av John "Island-Man" Donne. Jag älskar rytmen i den här dikten. Varje strof slutar på en lätt variation av "I must love her that loves not me" ("I must smurf her that smurfs not me").

3.
"Lied vom Kindsein" av Peter Handke. Också kallad dikten i början av "Himmel över Berlin". Handke skrev dikten till filmen. Konungen kunde denna. Smurf heter egentligen schlümpf på tyska men det blev bättre med smurf.

4.
"Du visar en schematisk bild av kroppens kärlsystem/Det gör mig sorgsen du vill äta människokött" och så vidare kommer från Ann Jäderlunds diktsamling/långdikt Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar. Som också är hur dikten börjar. "Du visar..." är samlingens tredje strof.
Konungen svarade Jäderlund och rundhus o kyrklängor o annat mög. Close enough.
Dikten är influerad av Lindegrens Mannen utan väg. Det utdrag jag valde är inte riktigt rättvist mot Jäderlunds mestadels lysande dikt. Rundkyrka och... är en vacker, underlig och högstämd samling. På några få ställen snubblar det till så att det högstämda istället blir lite lätt löjligt. Som i denna tredje strof.

5.
Salvatore Quasimodo och "Och plötsligt är det afton". Som Ingrid svarade. Quasimodo ses ofta som ett one hit wonder. Men dikterna i Quasimodo-urvalsvolymen Dikter är riktigt bra.

Så Ingrid och Konungen kommer på delad förstaplats.

Citerat från veckans läsning

"Men himlen var så underlig. Det högsta där uppe följde honom vart han gick och höll sig alltid över hans huvud. Det var retsamt. Han försökte springa fort, han sprang så att han fick håll i sidan och måste andas ut, men himlen hann med. Han sprang ända till hagstättan, men himlens mitt hade han med sig."
Vilhelm Moberg, i Sänkt sedebetyg

"först när det blir tråkigt blir det intressant. Ingenting ledsammare än >>spänning>> -"
Peter Weiss, i Notisböcker 1975 - 80, övers. Ulrika Wallenström

Åtta länkar en lördag

Tom Spurgeon om The Death of Speedy Ortiz av Jaime Hernandez
"Death Of Speedy is sad and beautiful and wise, and my absolute favorite comic."

Grant Morrison-panel
"The writer then touched to his upcoming "Action Comics," issues coming out from DC Comics in September. Saying that he saw the changes in Superman, from the "socialist golem" in the '40s to the "family man" of the '60s, all as a natural progression of societal changes".
Morrison ska skriva Action Comics om Stålmannens tidiga karriär. Då han ska vara mer radikal. Medan en annan Stålmannen-tidning av en annan serietidningsförfattare ska utspela sej fem år senare. Så Stålmannen kommer visst över sin radikala fas rätt så fort, with super speed.

Svarta idéer 2
Epix gav bara ut ett album med Franquins svarta humorserier. Men de hade planerat ett till. Som inte blev av. Men på länken kan du hämta hem en piratversion av Svarta idéer 2 översatt till svenska (textningen är lite primitiv).

Annette Kullenberg om Anders Ehnmark om Antonio Gramsci
Recension av En stad i ljus av Anders Ehnmark som tillsammans med ett par av hans andra böcker kommit ut i Norstedts serie Digitala klassiker - en slags print-on-demand. Där finns också Ehnmarks bok om Machiavelli - Maktens hemligheter. Den enda bok jag har som har en blurb av Carl Bildt.

Solstadkviss (och facit)
thauke2read uppmärksammade den norske författaren Dag Solstads 70-årsdag i veckan med en Solstadfrågesport. Jag kunde bara två av frågorna.

Kärlek och stöld - när Nick Cave mötte Bob Dylan
Bernur berättar om ett kort möte mellan Nick Cav och Bob Dylan - "And then we stood there in the mud saying nothing, and I thought, OK, one of us should really go now." Anekdoten är förmodligen från en samling Cave-intervjuer Nick Cave. Sinner Saint som Bernur läst

Fem av mina favoritskivomslag

Alex Steinweiss, som brukar säjas ha skapat skivomslaget, har dött. Man kan se en del av de omslag han gjort HÄR.
Om skivomslag egentligen är så viktig del av ett album vet jag inte. Men det vore synd att vara utan dem. Och det har gjorts en del bra omslag. Som de nedan.

Tore Berger - Äntligen ensam igen

Tore Berger var med i Blå Tåget. Som bildades av en grupp konstnärer och poeter. Blå Tågets omslag var gjorda av Berger eller Carl Johan de Geer som hade två olika stilar. På liknande sätt som Berger och Torkel Rasmusson hade olika sorters sångröster. Ibland var omslaget gjort av Berger och baksidan av de Geer eller vice versa. Som på Brustna hjärtans hotelldär man ser titelns hotell på avstånd på omslaget av Berger och det som händer inne i hotellet i sången "På väg till koppargruvan" på baksidan av de Geer.
Det här är då ett av Bergers soloalbum. Som också är omslaget till hans best-of-samling fast då utan texten "äntligen ensam igen". Och utan den låten - vilket gör det till en tvivelaktig best-of.

Butthole Surfers - Locust Abortion Technicians

Butthole Surfers fortsatte att ha bra omslag långt efter att de slutat vara ett bra band. Men här är de fortfarande i högform. Baksidan har en bild av ett litet barn.

Nick Cave - Tender Prey

Nick Cave & The Bad Seeds album hade, fram till och med Tender Prey en bild av Nick Cave på omslaget. Med övriga The Bad Seeds förvisade till baksidan. En bild av skivartisten är ett av de allra vanligaste klassiska omslagsmotiven. Ett par av de tidigare Nick Cave & The Bad Seeds-omslagen, som Firstborn is dead och Kicking against the pricks, påminner om hur äldre blues- och jazzskivor brukade se ut. Vilket passar dem tematiskt. Men Tender Prey ser helt Nick Cave & The Bad Seedsk ut.

Ståålfågel

Ståålfågel var ett tidigt svenskspråkigt synthband. Som väl inte riktigt levde upp till det här omslaget. Även om titelspåret är bra.

Sub-Pop-200

Sen Robert Crumb gjorde ett omslag åt Janis Joplin så har skivomslag varit en vanlig bisyssla för serietecknare. Det här är gjort av Charles Burns. Som gjorde flera omslag åt Sub Pop - ett Seattle-skivmärke. Tyvärr har jag bara den här i CD-versionen. Som är mindre.

5 bra belgiska böcker

Tidigare år har jag enbart uppmärksammat Belgien genom smurfdikterna. Men det finns andra belgare än Peyo som smurfat böcker.

Spåren av Hugo Claus
Ett urval ur 40 år av Hugo Claus' poesiproduktion. Även om hans romaner är mer spridda så säjs Claus själv se sej främst som poet. Claus skriver på nederländska som de pratar i Flandern (Van Herck skriver också på nederländska, de andra tre på franska). Som han skriver om i dikten "Västflandern", som inleder detta urval: "Jag lånar din himmel i mina ord/Dina snår dina lindar bebor mitt språk//Mina bokstäver är: Västflandern dyner och marskland" (övers. L. Söderberg)

Svarta idéer av André Franquin

En samling korta svart-vita serier med besk svart humor utsökt tecknade av Gastons och Marsupilamis skapare.

Vi ses på Plurdag av Paul Van Herck
"- Sam...det är väl ändå rätt Sam? Bibelns författare?
- Ja. Och äh...mina pengar?
- Så får du inte säga det, sade direktören. Ni måste säga: mina Pengar.
Han uttalade tydligt den stora bokstaven." (övers. G. Gällmo)

Supersmurfen av Peyo


Monsieur av Jean-Phillippe Toussaint
Boken följer den aldrig namngivne Monsieur som planlöst tar sej fram i livet: "Ja, vad det än gällde visade Monsieur denna ljumma envishet." (övers. S. Ekelöf) Monsieur är en kort perfekt roman. Främlingen som komedi. Om du bara tänker läsa en belgisk sextiosidig roman från år 1986 i år så är den här ett givet val.
"När de satt i bilen(...)rotade Monsieur buttert i handskfacket efter något att röka (en cigarr) och berättade för Louis om Schrödingers experiment, ett övervärderat experiment, där man stängde in en katt i ett rum tillsammans med en tub cyankalium samt en potentiellt radioaktiv atom insatt i en detektor på så vis att om atomen utsattes för en kärnklyvning fick detta detektorn att utlösa en mekanism som krossade tuben och dödade katten (ja, se folk)."

Smurfa dikten - tredje årliga frågesmurfen

Det är Belgiens nationaldag. Som vi som vanligt smurfar med en tävling.
Nedan finns fem dikter eller strofer ur dikter såsom de tolkats av Poetsmurfen. De är då översatta till det språk som smurfarna pratar i den belgiska serien av Peyo. Du kan lämna svar om vilka dikter och vilka poeter du tror att det är i kommentarerna.
Facit kommer på smurfdag.
1.
att smurfa en fiende och rulla en smurf
att flamma till och smurfas som en smurf i smurf

att sitta som en smurf i smurfars nät
att tro sig smurfad med smurf fast man bara är smurfad

2.
I long to smurfe with some olde smurfs smurf
Who smurfed before the smurf of Smurf was borne:
I cannot smurfe that hee, who then smurf'd most,
Smurfed so low, as to smurf one which did smurf
But since this smurf produc'd a destinie,
And that smurf-nature, smurf, lets it be;
I must smurf her, that smurfs not mee.

3.
Als das Smurf Smurf war,
ging es mit smurfden Armen,
wollte der Bach sei ein Smurf,
der Smurf sei ein Storm,
und diese Smurfe das Meer.

Als das Smurf Smurf war,
smurfte es nicht, daß es Smurf war,
alles war ihm besmurft,
und alle Smurfen smurfen eins.

4.
Du smurfar en schematisk bild av kroppens kärlsystem
Det gör mig sorgsen du vill äta smurfkött
Vattenträdet blommar vid den smurfigaste smurfen
Smurfarna smurfar minnets smurfdal

5.
Var och en smurfar ensam på jordens smurf
genomsmurfad av en smurfstråle -
och plötsligt är det smurf.

Berömda böcker

Mitt exemplar av Edward Bellamys En återblick är nummer 82 i serien "Berömda böcker". Den gavs ut av antikvariatet Björck & Börjesson. Som bokutgivare är de mest kända för att ha gett ut en handfull böcker av August Strindberg.
Vid en snabb genomgång av min boksamling så hittar jag två till böcker i serien: Världens undergång av Camille Flammarion och Gobseck av Honoré de Balzac. Berömd bok nummer 40 respektive 66.
Flammarion var en fransk författare som skrev en slags populärvetenskapliga essäromaner. Han var väldigt populär. Världens undergång har två avdelningar: "I 25:e århundradet" och "Om tio miljoner år". Bland de cirka 100"berömda" böckerna ingår flera Flammarion.

Också Balzac gav de ut flera av. Och här görs det reklam för tidigare utgåvor på baksidan av denna samling "tvänne berättelser" (förutom "Gobseck", "Överste Chabert"). Bland de fyra på baksidan finns några som tänjer på innebörden i begreppet berömd. Som Två unga hustrurs memoirer och Äktenskapets fysiologi (de utelämnar undertiteln "eller ekletiskt filosofiska betraktelser över lyckan och olyckan i äktenskapet")

Jag vet att jag åtminstone läst en bok till i "Berömda böcker"-utgåvan: Mark Twains En yankee vid Kung Arthurs hov. De gav också ut Fjodor Dostojevskij, Sherlock Holmes och många fler.

Flammarion är från 1912, Balzac från 1917 och Bellamy från 1919. Flammarion-boken kostar 2 kronor, medan Bellamyn kostade 2:75. Vilket är en rätt rejäl höjning på sju år. Särskilt med tanke på att Världens undergång är en rikligt illustrerad originalöversättning medan En återblick saknar bilder och förfogar sej av en äldre översättning när den "presenterar sig nu för femte gången på svenska".

Anekdot hämtad från en svensk roman

Apropå Edward Bellamy och svensk socialdemokrati så finns det en scen i en svensk roman (jag tror att det är en i Fredrik Ströms Rebellerna - en romansvit från 20-talet på fem böcker om den svenska arbetarrörelsens framväxt) där några socialistiska aktivister säljer böcker. Marx, Lassalle, August Palm och Bakunin och såna. Men också Edward Bellamys En återblick.
En äldre kvinna beger sej hemåt för att hämta pengar för att köpa boken när hon ser att den utspelar sej år 2000.
Då det är det år hon hört vår herre Jesus ska komma tillbaka. Och hon är nyfiken på att läsa om hur världen då ser ut.

Edward Bellamy - En återblick

>>Nåväl>>, sade han, >>då skall jag ställa telefonen till klockan åtta. >>
>>Vad menar ni? >> frågade jag.
Han talade då om att genom ett slags urverk kunde man inrätta det så, att man väcktes av musiken, vad tid man önskade.

Edward Bellamys roman En återblick (Looking Backward 2000-1887) från 1888 har undertiteln "Sociala iakttagelser efter ett uppvaknande år 2000". Den handlar om en man från Bellamys tid som vaknar upp i ett framtida utopiskt samhälle (hade han bara haft en av deras musikväckningsapparater så hade han inte behövt försova sej en hundratretton år). Liksom Jack Londons senare Järnhälen så utgör sej texten för att vara ett dokument från framtiden. I det här fallet hjältens berättelse om världen av år 2000. Som då riktar sej till läsare från samma värld. Som måste bli rätt uttråkade av den utförliga beskrivningen av deras eget samhälle.

I förordet till En återblick så skrev Bellamy att romanformen mest var ett socker i botten. Det viktiga var hans samhällsidéer.

Boken blev en enorm framgång. Den sålde i hundratusentals exemplar, översattes till flera språk och det bildades Looking Backward-klubbar och en Nationaliströrelse inspirerade av samhället i boken.

Men den som läser boken idag skulle nog ha önskat lite bättre socker.
Berättaren spenderar dagarna på att lyssna till långrandiga beskrivningar av detta perfekta tråkiga samhälle som helt verkar bestå av amerikanska medelklassmänniskor från 1880.-talet, som lyssnar på dålig musik och läser Dickens. Ibland använder han nya uppfinningar. Som klockradion.

Det finns en kärlekshistoria i boken. Den är den svagaste delen av berättelsen. Bellamy kritiserade William Morris' för att han i Nytt från en ny värld, en roman som skrevs som ett svar till boken, hade med ett svartsjukemord då det i Bellamys värld inte fanns någon svartsjuka eftersom alla var fria och jämlika och ingen ägde någon annan. Trots detta framstår könsrollerna i En återblick såsom direkt hämtade ur en amerikansk 1880-talsroman av det sämre slaget.

Nu hade Bellamy idéer om könsfrågorna som han av försiktiga skäl inte tog med i romanen. Han var bland annat motståndare till föräldraskapet. En del av de idéerna kom med i en inte lika framgångsrik uppföljare.

Redan 1889 kom den första svenska översättningen av Looking Backward (den översättning jag läst är från 1901 omtryckt i Björck och Börjessons bokserie "Berömda böcker"). Den lästes flitigt av svenska socialdemokrater, både En återblick och uppföljaren gick som följetong i Axel Danielssons Arbetet. Danielsson skrev också en egen utopi influerad av Belamy. Ernst Wigforss nämner En återblick och dess inverkan på honom i sina memoarer.

Och om denna framtidsstat från förr med dess av militären inspirerade arbetskårer och radiofrälsta befolkning kan framstå som lätt förfärlig för den som läser boken idag så får man inte glömma att dess vision om ett samhälle utan fattigdom,svält och krig också måste ha varit väldigt lockande.

Ursprunglig Feber

"'You remember Dylan?'
'What you talking about Artie? I knew Dylan before i even knew you.'
The claims of provenance poured from us, like vows to a great cause. If Marilla hadn't said it, I might have. It was barely different from writing, as I once had, No one who's ever heard Little Willie John's 'Fever' ever need bother with subsequent recordings of the song. Maybe I'd first found it on Dean Street, my rage for authenticity."



Stycket över videoklippet är från romanen Fortress of solitude av Jonathan Lethem som jag nu slutligen läst ut (jag började läsa den för ett par år sen men kom av mej i läsningen en tredjedel in i boken, sen började jag läsa den igen från början för några månader sen men slutade igen efter att jag läst ungefär hälften - ändå tycker jag rätt bra om den även om den tappar lite när den går från att beskriva världen i serietidnings- och fantasytermer till att handla om populärmusik). Huvudpersonen Dylen Ebdus är tillbaka i sina gamla hemtrakter och träffar en gammal barndomsvän.
Lethems roman handlar mycket om att försöka höra hemma någonstans - är du Marvel eller DC, Peggy Lee eller Little Willie John?

Om man nu behöver andra inspelningar av "Fever" än Little Willie Johns original eller inte så är den i vilket fall rätt bra.

Fyra vänner

Arthur Penns film Fyra vänner från 1981 har kommit på svensk DVD. Det är Studio S som fyller ytterligare ett klassikerhål i filmutbudet.
Det är en av Arthur Penns bästa filmer. Gjord efter ett manus av Steve Tesich (som bland mycket annat gjort manus till filmversionen av Garp och hans värld) följer den en kvartett vänner, tre unga män och en ung kvinna genom 60-talets Amerika.

Trots titeln följer vi framförallt en av dem. En andra generationens invandrare som vill bort från sin småstad. Det är en bred skildring med ett av filmhistoriens bästa krogslagsmål och en av dess mest fruktansvärda bröllopsscener.
Filmen var en rätt stor succé både publikt och kritikermässigt när den kom men har sen tappat lite i anseende. Kanske för att det kommit så många filmer med liknande tema och handling.
Jag har sett den flera gånger och alltid tyckt om den. Den är som en amerikansk Scola. Det är emellertid ett tag sen jag senast såg den. Och kanske minns jag bara de bästa scenerna. Men de är rätt så många. Nu går det i alla fall äntligen att köpa eller hyra filmen.

Järnhälen - en dystopi som är en utopi

1 Wall Street - namnet är efter en gata i den tidens New York där fondbörsen låg och där samhällets förnuftsvidriga organisation möjliggjorde bedrägliga manipulationer med alla landets industrier.

Man kan rätt ofta läsa att det att det skrivs så många dystopier och katastrofskildringar säjer något om vår tid.
Men att dystopin är vanligare än utopin beror nog mer på att det är svårt att skriva något spännande om ett (påstått) perfekt samhälle. Den stora klassikern i utopigenren - Edward Bellamys En återblick är också bedövande tråkig.

Det har funnits flera sätt att försöka komma förbi utopins händelsebrister. Ibland låter författare det perfekta samhället finnas på jorden och handlingen utspela sej på andra mindre harmoniska men mer spännande platser. Så som i Star Trek eller en stor del sovjetisk science fiction.

En tidig kreativ lösning för hur man ska skildra ett gott framtida samhälle utan att tråka ut läsaren bjöd Jack London på i Järnhälen från 1907. Romanen presenteras som ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet. Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare (Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse har en liknande konstruktion).

Järnhälen är en dystopi men dess fotnoter och inledningen beskriver en utopi.

Citerat från veckans läsning

"Dante reportern."
Peter Weiss
i Notisböcker 1971-75, övers. U. Wallenström

"(421) Endast en kvinna kan ha så mjukt rundade armar, sådana smäckra linjer. * Det estetiska beviset vilar på ett felaktigt enthymem (skönhet är kvinnorna förbehållen), eftersom även kastrater kan vara vackra
(HER. Gåta 6: attrapp, som Sarrasine lurar sig själv med.)"
Roland Barthes
i S/Z, övers. M. Höjer (meningen i fetstil är ur Honoré de Balzacs novell "Sarrasine", så vitt jag förstår står Höjer även här för översättningen)

"I put on the ring and became invisible. No one noticed."
Jonathan Lethem
i The Fortress of Solitude

Åtta länkar en lördag

Frank Miller owns Batman
4thletter! har i veckan haft ett tema om Frank Miller och Läderlappen. Främst All Star Batman & Robin the Boy Wonder

Bursting with boredom - om Jack Kirby
Ett inlägg om Jack Kirbys Jimmy Olsen på The Hooded Utilitarian leder till en diskussion om Kirbys inflytande i kommentarerna. Bland annat tas det upp hur amerikansk Kirby är. Jag har själv tyckt att flera av de av Kirbys serier som jag provat på varit nästintill omöjliga att läsa - även om hans teckningar är vackra och kraftfulla när man vant sej vid dem.

Bernur om en samling essäer och recensioner av Joyce Carol Oates
Joyce Carol Oates är väl minst lika amerikansk som Kirby. Bernur skriver om den nya samlingen In Rough Country. Essays and Reviews och tar, även om han är mestadels positiv, upp den anglosaxiska dominansen i texterna i den.

Kim Newman om 10 vampyrromaner som inspirerat Anno Drakula
Newmans lista kan också anklagas för att vara lite anglocentrerad även om han nämner utanför listan vårt svenska vampyrhopp Låt den rätte komma in. Nu är det inte direkt en topplista utan kommentarer kring böcker som inspirerade hans egen ukroni-klassiker Anno Dracula som nu getts ut på nytt. Han beskriver Stephen Kings Salem's Lot som en mash-up mellan Dracula och Peyton Place och har en del intressant att säja om Sheridan Le Fanus Carmilla

Butter Anno 2009 om de tio bästa vampyrböckerna
Min egen vampyrbokstopplista (som också är rätt dominerad av de engelskspråkiga) har jag några böcker gemensamma med Newman. Och då Anno Dracula. Trots att jag faktiskt inte läst den. Jag har i och för sej inget emot att man påstår sej läst böcker man inte läst om det roar en men just den romanen kan tyckas underligt att låtsas ha läst. Anledningen till att den är med är att jag läst flera andra romaner och noveller i sviten men tyckte det var enklare att ta själva huvudboken. Även om jag bara har läst ett utdrag ur den. Nu när den faktiskt går att få tag i tänker jag läsa den.

Recension av Röd stjärna över Indien av Jan Myrdal
"Boken är alltså inte ett regelrätt reportage. Men inte heller en passiv redovisning av CPI(m)s program. Den resonerar och den försöker sätta in det naxalitiska upproret i sammanhang. Olika sammanhang. Jan Myrdals personliga sammanhang. Ett marxistiskt sammanhang. Ett övergripande historiskt sammanhang." Peter Ekström om Jan Myrdals nya bok på >Kulturdelen

Radioteatern ger: radiosex
"Radiosex sänds natt mellan lördag och söndag kl. 00.03. I tysthet har programpunkten blivit överraskande populär och tre minuter efter midnatt ökar P1-lyssningen med 300 procent!" No shit.
Uppläsningar av pornografiska noveller av det litterära slaget. De svenska är nyskrivna. Det går att lyssna på de program som sänts på länken. Fast de ligger ute en begränsad tid. Det är tyvärr inte längre möjligt att höra Fredrik Ekelund-porr och den som vill höra ett utdrag ur Charlotte Roches Våtmarker får skynda sej. Daniel Boyacioglu, George Bataille och Augustin Erba är några av författarna till kommande utsändningar.

Till Walter Benjamin med anledning av hans 121-årsdag
I går var det Walter Benjamins födelsedag. Vilket Coilhouse uppmärksammade. Artikeln är uppbyggd kring att han fyller 121 och att det finns ett judiskt uttryck om att önska att någon lever tills han blir 120. Men så vitt jag förstår så var det i går bara 119 år sen Benjamin föddes.

Utflykt i det okända

SVT har, lite i smyg, haft en skräckfilmsserie i sommar. Skräckfilmssomrar har de haft förr. När jag var liten gick en sommar en serie äldre skräckfilmer som spelade en stor roll för mitt intresse för genren. Kanske lika mycket tack vare en artikel i Röster i radio/TV som genom filmerna själva.
Årets tema har haft en lutning åt finkulturella filmer. 23.10 ikväll på kanal 1 visas Peter Weirs Utflykt i det okända (Picnic at hanging rock) från 1975.

Denna australiensiska film dyker ofta upp på skräckfilmslistor. Men det är långt ifrån någon självklar skräckstämpel. Filmen har en obehaglig atmosfär och en antydan om att något övernaturligt har hänt. Men det är ingen genrefilm.

Under en skolutflykt till Hangin Rock en sommardag år 1900 så går fyra flickor för att utforska klippformationen. En av de somnar och när hon vaknar ser hon de andra tre försvinna barfota in i klippan.
De tre unga kvinnorna har försvunnit utan att lämna några spår efter sej.

Utflykt i det okända blev Australiens första internationella filmsuccé. Vilket gör att australiensare ofta skriver ner den. De brukar då rikta in sej på den allestädes närvarande panflöjtsbakgrundsmusiken.
Och den och det långsamma tempot och de smekande bilderna och sekelskifteskläderna gör att man skulle kunna missta filmen för kitsch.

Men allt är inte kitsch som skimrar. Långsamheten i berättandet och det vackra drömska fotot gör filmen till en fängslande märklig saga.

Det ser ut som om det är Weirs Directors Cut-version av filmen som SVT kommer att sända. Denna har fått en del kritik. Till skillnad från de flesta Regissörens Klipp-versioner så är den kortare än den ursprungliga. En av scenerna som utgått är en som många har haft som sin favoritscen i filmen.
Och visst kan man diskutera huruvida Weir av år 1998 har rätt att ändra den betydligt mer begåvade yngre Weirs film.
Men det är sympatiskt med en regissör som förkortar sin film. Fler Director's Cut borde vara kortare, betydligt kortare.

Jag har sett bägge versionerna. Men med lite för många år mellan för att jag kunna avgöra vilken som är bäst. Den som Sveriges Television visar i kväll kan kanske säjas ha lite mer fokus. Egentligen tror jag inte skillnaden är särskilt stor. Det är i vilket fall en stor filmupplevelse.

10 bra franska böcker

Ännu en nationaldag och ännu en lista. Den här gången med tio bra franska böcker (som inte är romaner, då de franska romanerna redan fått en lista)

S/Z av Roland Barthes
Barthes närläser en novell av Honoré de Balzac. Han går igenom så gott som varje rad och ser på dess teman och uppbyggnad.

Det andra könet av Simone de Beauvoir
Det pågår någon slags back-lash mot den här. De dumheterna borde genast upphöra.

Den andra jorden av Yves Bonnefoy
Till allas förvåning seglade Bonnefoy upp i nobelprisspekulationerna förra året. Det bör inte hindra en från att läsa denna vackra bok med ett urval av hans essäer.

Människans revolt av Albert Camus
Bok om, och mot, upprorsidéen genom tiderna. En lysande essä som kom ut första gången 1951 och visar att man kan skriva anti-upproriska texter utan att vara så mördande tråkig som vår tids Axess- och DNledare-skribenter och alla de där.

Just här av Jean-Claude Forest (text) och Jacques Tardi (bild)
Seriealbum som är som om Franz Kafkas Processen fått ett kärleksbarn med Italo Calvinos Klätterbaronen och det sen tagits om hand av Luis Bunuel och Jacques Tati och den här jämförelsen har på något sätt spårat ut men det är en bra och utsökt tecknad tecknad serie.

Bröd och stenar av Eugène Guillevic
Skåpet var av ek.
Och det var inte öppet.

Kanske skulle det ha fallit döda ur det.
Kanske skulle det ha fallit bröd.

Många döda.
Mycket bröd.

(ur "Saker" översatt av Lars Gustafsson)

Lodjurets historia av Claude Lévi-Strauss
Lévi-Strauss går igenom myten i bokens titel och ser på de versioner som finns hos olika indianstammar i Nord- och Sydamerika. Han analyserar sen skillnaderna mellan dessa utifrån sina strukturalistiska teorier. Men även för den som inte är så intresserad av dessa teorier (som kan bli lite långrandiga, men det finns betydligt värre exempel på det än den här volymen) bör boken gå att läsa bara för berättelserna i den.

Stilövningar av Raymond Queneau
En busspassagerare anklagar en annan för att trängas. Senare under dagen så får han rådet att sy in en knapp i sin överrock. Denna historia berättar Queneau på 99 olika sätt.

Revolutionens nätter av Restif de la Bretonne
"Jag gick för att se när belägringen av Bastiljen tig sin början men allt var redan över; fästningen var
intagen: ursinniga människor kastade papper, historiskt värdefulla papper, från de höga tornen ner i vallgraven... Förstörelsens ande svävade över staden... Jag såg den nu, denna fruktade Bastilj som jag tre år tidigare, när jag varje kväll vandrade rue Neuve-Saintgilles, inte ens vågade kasta en blick på! jag såg den nu falla" (övers. Margareta Zetterström) Anteckningar från åren 1789-1793.

Saint Genet av Jean-Paul Sartre
Sartres biografi över Jean Genet är en egensinnig och väldigt underhållande bok.

Tidigare 14:e juli-listor:
10 bra franska filmer
10 bra franska romaner

Daterade stycken i böcker

När jag var mindre och läste romaner berättade i dagboksform, eller riktiga dagböcker och dagsstrippsamlingar, så brukade jag alltid kolla efter om det fanns något avsnitt på min egen födelsedag.

Okej. Ibland gör jag väl så fortfarande. Så när jag bläddrade i Peter Weiss' två Notisböcker (1971-75 respektive 1975-80) så slog jag upp för att kolla om han skrivet något den nionde Juni år 1974. Men tyvärr så blev det inget napp. Det närmaste var 14/6 1974: "som Brecht sa: för arbetarklassen är bara det bästa gott nog (tunnelbanan i Moskva), därför kan det inte heller inom konsten o litteraturen finnas något som skulle vara för lödigt, för komplicerat för den -" (övers. Ulrika Wallenström.)

Notisböcker är dagboksanteckningar och arbetsjournaler som Weiss förde medan han skrev Motståndets estetik. Jag har den trilogin i den senaste pocketutgåvan. Men jag kommer aldrig långt i den. Jag tänkte att man skulle få inspiration att tag i den genom dessa notisböcker.

Det är mycket Brecht i anteckningarna. Och Kafka. Böckerna är trevliga att bläddra i. En del av de politiska avsnitten hoppar jag över. Problemet med författare som försvarade kommunistiska diktaturer är att de ofta var så tråkiga när de gjorde det.
Men mycket av det andra är fängslande läsning.
Fast jag inte vet om jag blir så där väldigt mer sugen på att ta mej an den tjocka röda pocketvolymen som står där och stirrar dialektiskt på en i bokhyllan.
Kanske om kapitlena hade varit daterade.

The following program is a color presentation with green flesh tones

Nedan är den Doonesbury som publicerades den nionde juni 1974. Den dag jag föddes. Det är en söndagssida då jag var ett söndagsbarn. Enligt gammal folktro hade söndagsbarn ofta övernaturliga förmågor. De var också snyggare och hade bättre smak än barn födda på andra simplare dagar.


I serien så tittar en av karaktärerna i serien på TV. En teknik G. B. Trudeau ofta använde sej av i serien och senare kom att variera på olika sätt. I programmet intervjuas Sydvietnams president. Ett år senare så fanns det inget Sydvietnam.

Samtid på dansk

- Engang, siger min ven N., satte jeg min korrespondance ind i sorte mapper. Jeg ordnede brevene, selv de kærlighedsbreve jeg har fået, i alfabetisk og kronologisk orden. Det ville blive mere overskueligt såden, mente jeg. Siden da er jeg holdt op med at få kærlighedsbreve.

De flesta böcker jag har på danska är antingen skrivna på danska från början eller, som Doonesbury-albumen så finns de inte på svenska. Men ingen regel utan undantag och allt det där.
Jag fick Samtid av Jan Myrdal av min mor senast jag var och hälsade på henne. Det är en dansk översättning av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell som hon köpte när hon bodde i Danmark en gång i tiden. Det är den svenska samlingsvolymen Samtida minus Söndagsmorgon. Den kom ut 1968 på Hans Reitzels förlag.

Det framgår inte riktigt av denna danska utgåva att det från början är två romaner (förutom i copyrightinformationen). Det säjs på baksidan att "Bogens undertitel er Samtidige bekendelser af en europæisk intellektuell. Där kan man också få veta att "Jan Myrdal er en af de få yngre svenske forfattare, som har opnået virkelig international anerkandelse. Hans bøger er oversat til amerikansk og de flesta europæiske sprog".

Samma år som denna danska utgåva kom i Confessions of a Disloyal European (En illojal europés bekännelser) en kraftigt omarbetad version av de två romanerna som Myrdal skrev på engelska ut i U.S.A. I Norge var det den versionen av boken som översattes (jag tror att Myrdal var/är större i Norge än i Danmark - så är som exempel två av vår tids mest haussade norska författare, Per Petterson och Karl Ove Knausgård, uttalat influerade av Myrdal). En dansk översättning av den kom först i slutet av 80-talet, men innan den svenska.

En illojal europés bekännelser är rätt annorlunda än de tidigare två böckerna. Jan Stolpe skriver i en kommentar till översättningen att "Materialet i dessa båda böcker ingår i En illojal europés bekännelser, men kraftigt genomarbetat; omskrivet, omdisponerat, förkortat och förökat." Tonen och tendensen blir en annan.

Olika versioner av en och samma bok kan vara lite irriterande. Det finns en tre-fyra versioner av Lady Chatterlays älskare. Alla med sina anhängare. Obildad som jag är vet jag inte säkert vilken version av D.H. Lawrences roman som jag har läst.

Jag läste En illojal... först flera år efter Rescontra och Samtida.... Då fungerar det att läsa dem som två olika verk.
Jag har både samlingsvolymen Samtida och Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell i separata utgåvor. Vilket kan tyckas överdrivet. Men det hjälper mej att hålla texterna i sär. Det är lite svårare att påstå att denna danska utgåva fyller någon funktion.

Samtid har liksom den svenska samlingsutgåvan Samtida en kort text, "Att döda A", från Vintergatan i slutet av volymen. Lite förvirrande är det en annan A. än den A. som dör i Samtida bekännelser.... Med slutorden "Då är det slut och jag undrar om det fanns medvetna dinosaurier. Stackars djävlar." Eller på dansk: "Så er det slut og jeg tvivler på at der findes dinosaurier med bevidsthed. Stakkels djævle." (övers. Jesper Nielsen)

Doonesbury

Doonesbury är en dagsstrippserie som gått i tidningar i mer än 40 år. Den är skriven och tecknad av G. B. Trudeau (eller den är mestadels tecknad av Trudeus assistenter) och är en serie om amerikansk politik.
Från början publicerades den i en studenttidning och följde en grupp studenter. Med åren utökades persongalleriet.
Jag har en handfull 100-sidiga samlingar av serien. Från 1977 till mitten av 80-talet. På dansk. Seriern har gått ibland i en del svenska dagstidningar och i serietidningen Larson. Men jag tror inte den finns utgiven i albumform i Sverige.
Det är en rätt roande läsning. Och intressant som kommentar till den tiden.

På omslaget till album nummer 4 i Carlsen Comics syns Duke (baserad på författaren Hunter S. Thompson - Thompson var inte road) som blir gisslan i Iran.
En av personerna i serien blir president Carters symbolchef, en annan Vietnams representant i FN (en karaktär introducerad när en av studenterna var i Vietnam - stripparna om Vietnamkriget la grunden för Doonesburys ställning) - där han försvarar Vietnams invasion av Kambodja:


Efter hand förlorar serien lite sin sälta. Det sista albumet jag har är inte särskilt bra. Nu säjs den ha olika bra perioder under hela seriens gång. Den verkar vakna till lite vid krig och sånt. Så de amerikanska politikerna gör sitt bästa för att hålla liv i strippen.

Idag är det igår

Apropå Tom Waits-covers så är Cat Powers version av "Yesterday is here" ovan en av de bättre.
Waits skrev "Yesterday is here" tillsammans med Kathleen Brennan. Den finns på albumet Frank's wild years (där också "Way down in the hole" som förra inlägget handlade om ligger).
Cat Powers' cover ligger på hennes debutalbum Dear Sir.
Waits är en artist som ofta tolkas av andra musiker. De flesta Waits-covers tonar ner det underliga och experimentella i låtarna och arrangemangen.
"Yesterday is here" kan tyckas som gjord för detta. Och såna covers finns (som Walkabouts version).
Men Cat Powers "Yesterday is here" förstärker istället det kantiga och obekväma hos sången.

We'll all be safe from Satan when the thunder rolls - The Wire och Way down in the hole

Jag har börjat att se om TV-serien The Wire. En kriminalserie som gick på HBO. I förtexterna så spelas sången "Way down in the hole" över ett montage av scener. I första säsongen, som handlar om knarklangning, är det bilder av hur heroin distribueras och pengar byter ägare. Montaget ändras för varje säsong. Musiken byts också ut. Men inte låten. Fem säsonger har fem olika versioner av "Way down in the hole" - ursprungligen gjord av Tom Waits.

Säsong 1
Waits-låten är lite av en pastisch på en religiös sång. Gospel-gruppen The Blind Boys of Alabamas version gör den utan det drag av ironi som finns hos Waits. Problemet med sången är att The Blind Boys också gjort Waits-låten "Jesus gonna be here" på liknande sätt men betydligt bättre.
Det är ändå en helt okej cover. Med ett bra munspelsparti som har ett waitskt och gospelskt sound samtidigt. I kontrast med knarkmontaget återfår sången en viss satirisk udd och den passar bra som seriens ledmotiv

Säsong 2
Andra säsongen har Waits' original. Från albumet Frank's wild years. En bra skiva.

Säsong 3
Seriens fokus flyttade från Barksdale till en ny grupp kriminella i andra säsongen. I tredje så får vi åter följa flera av den första säsongens karaktärer. Neville Brothers cover är också samma slags cover som Blind Brothers-versionen. De gör den som en religiös r'n'b-låt. Gruppen har gjort många covers. En av deras mest kända är av Leonard Cohens "Bird on a wire". Den är inte särskilt bra. Det är inte den här heller. Också montaget är svagare - även om det kan bero på att sången inte förstärker det på samma sätt som i de två tidigare säsongernas förtexter.

Säsong 4
Den här säsongen handlar om skolan och följer en grupp fjortonåringar. Seriens musikproducenter lät spela in en version där tre fjortonåringar sjunger. Sången passar bra som kontrast till texten. Och den fungerar bra som titellåt. Men utanför The Wire-montaget är det ett svagt spår med något halvfärdigt över sej

Säsong 5
Den sista säsongen sjunger Steve Earl. Han spelar också en av personerna i serien. Det är en hyfsad version. Låter mer som om han har utgått från Blind Boys än Waits. I Wire-sammanhang så är Blind Boys också originalet. Deras version spelas i slutet av det sista avsnittet.

Vilka versioner som använts om serien hade fortsatt kan man ju fundera på. Det har gjorts fler covers på sången. Många nog inspirerade av serien. M.I.A. gjorde en med Blaqstarr som är rätt usel. En bra cover, om man bortser från den 90-taliga produktionen, är John Campbells.
Det finns några på andra språk än engelska. Jag vet inte om det finns en spanskspråkig. En sådan hade annars kanske passat för en sjätte säsong - då det säjs att ett tema för den skulle vara den ökade invandringen av latinos till Baltimore.
Från och med säsong 3 så är versionerna inspelade speciellt för serien. Så de hade alltid kunnat låta göra en på spanska. Nu hade de säkert gjort något annat.

"When you walk through the garden/You gotta watch your back/Well I beg your pardon/Walk the straight and narrow track"

Melanctha av Gertrude Stein

We confess we read a good page or two before we realized what was happening. Then the dreadful fact dawned. We discovered ourselves reading in syncopated time. Gradually we heard in the distance, and then coming uncomfortably near, the sound of banjos, drums, bones, cymbals and voices. The page began to rock. To our horror we found ourselves silently singing[...]‘Melanctha’ is negro music with all its maddening monotony done into prose; it is writing in real rag-time. Heaven forbid Miss Stein should become a fashion!
Katherine Mansfield om Melanctha av Gertrude Stein

Melanctha av Gertrude Stein ingick från början i Three lives - tre berättelser om tre kvinnor (jag har inte läst de andra två).
På svenska gavs den ut i en egen volym i Tidens amerikanska klassiker 1961 (Tidens amerikanska klassiker var lite som Tidens ryska klassiker fast amerikansk och med något mer obskyra böcker och en betydligt mindre utgivning.)

Med en rytmiska prosa och många upprepningar berättar Stein om den unga svarta flickan Melanctha och hennes sorgliga öde.
Det är stilen som gör boken. En stil som Stein skulle gräva sej allt djupare in i i senare böcker. Som ofta blev konstigare än bra.

Men Melanctha är en lättläst och rolig roman som fångar in en.
Den svenska översättningen av Jane Lundblad (som också skrivit förordet) funkar faktiskt rätt bra fortfarande.

Åtta länkar en lördag

Wonder Woman, Red Sonja and Xena: Warrior Princess walks into a girl's locker room...
Sean T. Collins om Amazons av Dave Kiersh
En kort tecknad serie om hur det hade varit att gå i samma skola som Xena, Röda Sonja och Mirakelkvinnan.

100 böcker man måste läsa om döden
Lista hos Feuerzeug. Med hittills 59 böcker (av vilka jag läst 13). Hon vill ha dina dödsfavoriter så hon kan komplettera listan.

Jag minns Schismatrix
Som börjar med Bruce Sterlings Schismatrix. Feuerzeug citerar några stycken ur romanen.

Lena the hyena from Lower Slobbovia av Carl Barks
Kalle Anka-tecknarens bidrag till en tävling om att rita världens fulaste kvinna.

Intervju med Brandon Graham
Lång intressant intervju med serieskaparen på supervillain.

Brorsdotter II har kommit till världen
"född 13:53
vikt 2900
läng 46,5
Antal gånger hon bajsade första dygnen tresiffrigt"
The Fourth of July föddes Alva Iris Lena Malmberg. Föräldrarna Linn och Johannes gratuleras.

Pierre Cardin och film
Klädskaparen Pierre Cardin fyllde 89 i torsdags. Han gjorde kläder till Viva Maria! och många andra filmer. Något Kimberly Lindbergs skrev om på TCMs blogg Movie Morlocks med anledning av Cardins födelsedag.

FANTASTIKA

Var han än befinner sig skall den priviligierade efter att ha yttrat orden: ''Får jag be om maten'' finna följande: två skålpund bröd, en välstekt biff, ett dito fårlår, en tallrik inte sönderkokt spenat, en butelj Saint-Julien, en vattenkaraff, frukt, glass och en liten kopp kaffe. Denna bön skall uppfyllas två gånger om dygnet.
ur "Privilegierna av den 10 april 1840" av Stendhal

Fantastika är en antologi i urval av Lars Bjurman. Med 27 franska författare, från Cyrano de Bergerac (1600-tal) till Arrabal (1960-tal). Den kom först ut 1964 och i pocket 1974. Bägge på Bo Cavefors Bokförlag (jag har pocketutgåvan men bilden är på den första utgåvan)
Antologin innehåller korta texter och utdrag av fantastisk karaktär. Titelns "fantastika" är ett försök till översättning av conte fantastique. En svårdefinierbar genre. Om den är specifikt fransk kan man väl också ifrågasätta. Men författarna i denna antologi har en slags ton eller märklig klang som förenar dem.

Bland de sällsamma berättelserna i boken finns Tallemant des Réauxs svart humoristiska historietter från 1600-talet, Jules Supervielles lyriska sagor och Jean Richepins underbara novell "Det oförutsedda" om en man som alltid försöker göra det oväntade. Och många fler starka historier.

Bjurman valde i Fantastika framförallt författare som tidigare inte varit särskilt väl representerade på svenska. Eller, som den Stendhal som jag citerar ovan, tillhörde en mindre känd sida av författaren.
Sen 1964 har det kommit bra urvalsvolymer av, till exempel, Jean Ferry, Restif de la Bretonne och Alphonse Allais. Kanske influerade av Bjurmans antologi. Som är en av mina absoluta favoritantologier.

Boken är, också i pocketutgåvan, vackert illustrerad av Ragnar von Holten och går nog att få tag på på antikvariat

Mögel

om det börjar växa mögel på ögat ser det hemskt ut men är inte så obehagligt som man tror det är bara att torka bort det och då får man det på handen det ser då på handen ut som litet grön färg endast det kan också växa mögel inuti munnen men det är endast på döda människor.

Rune Jansson är en svensk konstnär född 1918. Hans korta roman Mögel kom ut 1968 på Bonniers. Boken börjar i rätt gängse absurd stil. Datamaskiner styr allt. Kyrkor och konst blir bägge konserverade. Som man konserverar mat. Multikonst kallas konsten i burk som man kan öppna för att få ett svagt estetiskt välmående. "Hur fungerade multikonst? Måste allt fungera."

När i andra kapitlet möglet börjar att breda ut sej så ägnas det ingen större tid åt förklaring. Asiaterna har ätit mögel och blivit mörkerseende och invaderar. Men sen drabbas alla av mögel. Ett år kommer mögel istället för snö. Ett barn föds med mögel istället för hår. Överallt är det mögel.

Det enda som finns att äta är andra människor och den vanligaste sysselsättningen är krig. Som är något av ett familjeföretag. Man betalas med köttet från dem man har dödat. Och får ge ifrån sej ett skålpund kött om man inte krigat tillräckligt bra.

Boken har inte direkt personer som vi följer utan är mer som ett par prosadikter. Med mögeltema.

Den påminner lite om J.G. Ballard vid denna tid. Och är mer lik den nya våg inom sf som fanns i england då än någon annan svensk roman.
Om Rune Jansson var bekant med denna new wave är svårt att säja. Det var ett slags experimenterande som låg i tiden. Troligen är det snarare Willian S. Burroughs än Ballard som påverkat honom. Prosan har också visa likheter med Gertrude Stein.

Om Mögel bara vore ett aningens snäpp bättre hade jag gärna utnämnt den till en bortglömd mindre klassiker. Men den har svårt att välja mellan det absurda och satiren. Vissa stycken lyckas i kraft av rent äckel glimta till. Men andra avsnitt går lite på tomgång.

Den slutar åtminstone lyckligt. Alla är nöjda med sin mögliga lott.

(Efterlängtad repris från 2009. Då saknades det taffliga fotot av boken. Omslaget är gjort av Jansson. Som är mer känd som konstnär än författare. Så sent som 2009 hade han en utställning med nya verk.)

Träfåglar och dragspelsmusik

David Thomas & The Wooden Birds - and what happened to me:


David Thomas var frontfiguren i gruppen Pere Ubu. Han har också gett ut flera asoloskivor. Bandvarianterna heter alla David Thomas & Någonting. David Thomas & The Wooden Birds gav ut två album. Som är minst lika bra som Pere Ubu-skivorna.
Det första Monster walks the winter lake kom 1986. Sången ovan är då från den.
Det andra heter Blame the messenger och kom 1988. Sen återuppstod Pere Ubu. Med ungefär samma sammansättning som David Thomas & The Wooden Birds.

10 bra amerikanska skivor

Fourth of July och allt det där.

Bright Eyes - Fevers and mirrors
Många musikkritiker verkar föredra den senare I'm wide awake it's morning. För att det är en mer mogen, vuxen skiva. Som om mogen skulle vara något att vara. På Fevers and mirrors låter Bright Eyes som Bright Eyes, som tonåringen i oss alla.
Bästa spår: Haligh, Haligh, A Lie, Haligh

Butthole Surfers - Rembrandt Pussyhorse
Texasband med ett namn som inte gick att säja i amerikansk radio. Blev senare ett humorband. Det finns redan här ett inslag av komedi - som i den förvrängda covern av "American Woman". Men där detta på deras senare skivor riskerar att bli viktigare än musiken så står det här i sångernas tjänst.
Bästa spår: Creep in the cellar

Cocorosie - Noah's Ark
En vacker och märklig skiva.
Bästa spår: South 2nd

Champion Jack Dupree - From New Orleans to Chicago
Album som Champion Jack Dupree spelade in tillsammans med John Mayall Blues Band 1966Dupree sjunger och spelar piano och låtarna handlar om grisafötter, Ku Klux Klan och de tidiga morgontimmarna när man ain't got nothing but the blues.
Bästa spår: Too early in the morning

Leadbelly - The Legend of Leadbelly
Det här var det första albumet med Lead Belly som jag hörde (om nu album är rätt ord - det är åtta låtar inspelade 1939 och sen ett par spår till). Hans röst och hans tolvsträngade gitarr blir tillsammans till ett mäktigt buller.
Bästa spår: Where did you sleep last night?

Magnetic Fields - 69 Lovesongs
Ett trippelalbum med sextionio kärlekslåtar (även om en del av sångerna, såsom "Punk Love", är kärlekslåtar endast enligt en mycket generös definition.) Från folksångspastischen "Wi' Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget" till den karnevaliska Cole Porter-hommagen "Whole new kinds of weather" via sånger med ord som "prowesslessnesslessness".
Bästa spår: I'm sorry I love you

Residents - Stars & Hank forever! The american composer's series - volume II
På ena sidan tolkar det ögonglobsprydda bandet kompositioner av John Philip Sousa, som skrev marschmusik. Han är mest känd för "Stars & Stripes forever". På andra sidan gör de Hank Williams-sånger.
Bästa spår: Six more miles (to the graveyard)

Sleigh Bells - Treats
Slamrig och bra debutskiva från förra året.
Bästa spår: Treats

Tom Waits - Rain Dogs
Bästa spår: Clap hands

Velvet Underground - Velvet Underground & Nico
Andy Warhols bästa.
Bästa spår: All tomorrow's parties