Luba

Fantagraphics ska ge ut en 600 sidors tjock samling Luba-serier av Gilbert Hernandez. Liknande de två¨tjocka samlingar som redan finns med Gilbert Hernandez Palomar och Jaime Hernandez Locas. Alltså huvudserierna från Love and Rockets.
Boken är en direkt fortsättning på Palomar-volymen. Serierna har tidigare samlats på lite olika sätt.
Man kan se detaljer och en video på boken HÄR.

Det jag läst av Luba-serierna efter Love & Rockets v1 har varit av blndad kvalité. Men det ser ut att vara en snygg bok.
Det ska komma (eller har möjligen kommit) en volym med några av de här serierna på svenska på Epix förlag.

Tre böcker som är bra trots att deras författare fått nobelpriset

Från Lyrans noblesser utgår ett meme, enTema Trio om ens tre favoritböcker av nobelförfattare.

Herman Hesse - Glaspärlespelet
Glaspärlespelet bygger upp en fascinerande värld. En intellektuell Harry Potter.
För min del är boken sammanknuten med Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu. Jag läste de samman med varandra. Det var första gången jag läste en bok om en bok.

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Halvvägs till upplösning är Beckett som bäst.

Wole Soyinka - Laglöshetens tid
Om ett litet rättfärdigt samhälle i ett orättfärdigt land, i en orättfärdig värld.

Hur detta att de fått nobelpriset påverkar synen på dessa författare kan man diskutera. Att Hesse och Beckett fått nobelpriset är nog viktigare för synen på nobelpriset än för synen på dessa författare.
För Soyinka kan det kanske ha spelat roll. Det finns en liten möjlighet att jag inte skulle ha läst boken om han inte fått nobelpriset.

Nuförtin skulle inte vem som får nobelpriset intressera mej med mindre än att det slutligen gick till Astrid Lindgren och Svenska Akademins nekronom (de har jurister och översättare och säkert nekronomer) lät återuppliva hennes lik och på prisutdelningen börjar zombie-astrid att käka upp prinsessan Madeleines hjärna sjungande "Jag drömde i natt att jag hade en katt". Även om Zombie-Astrid Lindgren bara åt hjärnan på en av de mindre kungliga skulle det ändå vara lite underhållande.

Stenen av Stefán Hörður Grímsson

Vintern lång har stenen
sett på mig från gårdsplanen
och vintern lång har jag önskat
att vårsolen skulle komma
och torka den kalla fukten
av min tystlåtna vän.

I morse föll det skarpt vita
ljuset på stenen och se:
det kröp ut maskar ur dess hål.

(ur samlingen Svartálfadans från 1951
övers. Inge Knutsson, i Bilder utan vägg)

Om samtidslitteraturens ständiga misslyckande

Debutanter brukar få välvilliga recensioner. (Om inte författaren redan är en känd person.) Vilket är förståeligt. Men ofta när de buntas samman tas deras böcker som exempel på att samtidsprosans dåliga tillstånd. Detta sker relativt regelbundet. Som grupp är debutanterna lätta att citera som exempel på världsfrånvändhet, saknat samhällsengageman eller vad man vill.

När Jonas Thente skriver om händelselösa romaner i dagens DN så iddas han inte ta upp faktiska exempel utan räknar upp fem, så vitt jag har erfarit, rätt disparata författare. Som representanter för den unga samtidsprosan. Jo, han nämner Karolina Ramquists och designkläder i en bok han annars kallar utmärkt.

Att samtidsprosan inte skildrar samtiden tillräckligt samtidsligt har sagts i stort sett alla tider. De författare, också något på måfå, som Thente räknar upp som de som gjort så blev säkert också beskyllda för att inte skildra samtiden.

Nu är det inte bara samtiden Thente vill se skildrad utan "tumultuariska intryck" och jag-explosioner. I sammanhanget nämner han underligt nog Xavier de Maistres Nattlig resa i min kammare som säjs skildra internetsurfartillvaron. Eller nåt sånt.

Samtidsprosan kan vi betryggande nog veta alltid kommer att bli funnen för lätt när den vägs. I alla fall om den vägs i mängdförpackning. Ett annat som är betryggande att veta är att i stort sett samma slags artiklar om samtidskritiken och dess brister duker upp lika ofta. Det är bara att vänta.

(En längre version av artikeln finns på Thentes Bokblogg. Där blir Nattlig resa i min kammare-delen lite mer begriplig. Inte så att det är särskilt logiskt men boken citeras och då det är en citatvänlig bok gör det det hela lite mer förståeligt.)

De tio bästa dylantolkningarna

Sydsvenskan har, i samband med Bob Dylans sverigebesök, haft en serie med de tio sämsta dylanlåtarna. Förstaplatsen, eller vad man ska kalla det togs av Forever Young. "Blowing in the wind" blev snuvad på sin rättmätiga trofé. Artikelnserien visar på en stor kunskap om och intresse för Dylan. Och resten av Planet waves, en av Dylans mest underskattade, rekommenderas där.

Nu är ju ändå detta en positivt lagd blogg så istället för sämsta så passar vi på att göra en ny bästa coverversionerna-lista.

Cat Power - Kingston Town
Egentligen en traditionell men Cat Powers version bygger uttalat på Dylans. För att vara en stor dylanfan har annars Cat Power gjort en del slätstrukna dylancovers, såsom "Stuck inside of mobil"

Dag Vag - Snorbloos
Klippet är från någon återförening. Och inte lika bra som den lysande versionen på Dag Vags första.

Julie Driscoll - This wheel's on fire
Versionen släpptes innan Dylan-versionen. Siouxsie & The Banshees gör också en bra cover av den och tolkar då snarare Driscoll-varianten

Fairport Convention - Si Tu Dois Partir
Jag har aldrig varit något större Fairport-fan. "Seventeen come sunday" är väl bra. Och den här då. Varför de gör låten på franska är svårt att säja. Men det gör ju att man slipper den enfaldiga texten.

Hamell on trial - It's alright ma
Innan Hamell on Trial gick och blev medioker gjorde han denna lysande mycket hamellontrialska tolkning av en av Dylans bästa mest dylaniga tidiga.

Mary Lou Lord - You're gonna make me lonesome when you go
Inspelad i New Yorks tunnelbana.

Melanie - Mr. Tambourine Man
Kunde höras på Wermelin igår. En av Melanies bättre inspelningar. Vilket ju säjer en del.

Triffids - I am a lonesome hobo
På Treeless plain. Den med "Hell of a summer".

White Stripes - One more cup of coffee.
Om du hade frågat mej när jag var 14 vilken som var den bästa Dylan-skivan hade jag svarat Desire. Jag hade haft fel, men det hör inte hit.

Mikael Wiehe - De ensligas allé
Från dylancoveralbumet med samma namn. Från den tiden då Wiehe var synthare. (Fast bästa texttolkningen är "Maggans bar").

Min mor fyller år

Så hon gratuleras härmed. Nu tror jag inte hon läser det hära. (Jag får väl ringa henne.) Men i alla fall.

Bilden är omslaget till den första utgåvan av John Wyndhams Triffidernas uppror som jag gav min mor i födelsedagspresent ett år.

Boken var en stor succé när den kom 1951. Klassikern bland de engelska undergångsromanerna. På sitt sätt i Världarnas Krig-traditionen. Fast här kommer hotet både utifrån och innifrån. Utifrån i form av en komet som gör alla blinda. Som hos Sarramago. Och från samhället självt i form av gående människoätande växter, alltid ett elände att bli av med. Vägen från Wells till Ballard går genom Wyndham.

John Wyndham skrev en del annat intressant som långnovellen "Consider her ways" om ett framtida samhälle med enbart kvinnor. Uppbyggt som en myrkoloni. Novellen visar Wyndhams kluvna ställning till kvinnofrågan. I det framtida mansfria samhället är kärlek och sånt avskaffat. Men i en dialog mellan en representant för den nya insektvärlden och en kvinna från Wyndhams tid kritiseras de gamla könsrollerna.

Kvinnoskildringarna hos Wyndham var lite udda. Den kvinnliga huvudrollen i Day of the Triffids är en biperson i förhållandet till hjälten men var en skandalförfattarinna innan undergången. Ett liknande, något misslyckat, försök till stark kvinnoroll finns i Kraken vaknar, som ibland verkar som en parodi på triffidföregångaren.

De vandrande växterna har blivit en usel film och en medelmåttig TV-serie. Det talas om att göra en ny tv-serie av boken. Och så har den namngivit australiens bästa band the Triffids.

Lynda Barry

Nu är det inte alla serier som handlar om folk som gått och blivit bitna av radioaktiva fladdermöss eller bortskickade i raket från planeten Pluto strax innan den omklassificerades. Inte ens i amerikatt. De flesta av de mer intressanta samtida serierna handlar om betydligt mer jordnära ting.

En av de bättre av serieskaparna av i dag är Lynda Barry. Hennes senaste bok, What it is tillhör hennes starkaste. Den utgår till en del från en föreläsningsserie/work shop kallad "Writing the unthinkable". Men handlar mer om att teckna och vad tecknande är. Detta illustreras med collageteknik.

Det här kan ju låta som en bok som i alla fall jag nog glatt skulle räknat in bland de böcker jag inte behöver läsa. Men även om boken utgår självbiografiskt från Barrys förhållande till tecknandet så blir det aldrig klämkäckt. Trots att den tar avstamp i hur Barry som en ung flicka relaterar till världen utifrån berättelser och bilder. Som monstret Medusa. "We never need certain monsters more than when we are children. And a furious woman with terrifying eyes and snakes for hair was the perfect monster for me./What was yours?". Detta direkta tilltal återkommer med jämna mellanrum i boken och skulle nog om det handlade om enbart text bli lite tunnt. Men Barrys frågor: Vad är att sjunga?, Skulle du vilja kunna sjunga?, Vad är att rita? illustreras av bilder ritade på randiga papper en del groteska, en del vackra, flera både och.

Allt i allt är det en fascinerande läsning.

Lynda Barrys mest kända arbete är strippen Ernie Pook's Comeek. Ernie Pook var från början en bifigur i en serie helsidesserier om en flicka vid namn Marlys. Stripparna är humoristiska och vemodiga. Som den här:



Hela serien ska utges i fem volymer av Drawns & Quarterly. Troligen ingår också Marly-perioden. Den samling jag har är The Greatest of Marlys som har serier från seriens första år. Den senare delen av volymen är väldigt bra. Ernie Pook brukar det finnas utdrag ur i serieantologier som Americas Best Comics, en antologiserie vars senaste utgåva Lynda Barry gästredigerade. Den publiceras också on-line, till exempel på Salon.com.

Outer Limits, Kriget mot månen och slutet på Watchmen

Mot slutet av Watchmen-filmatiseringen så spelas vinjetten till Outer Limits, ett program liknande Twilight Zone på en tvskärm. Samma i boken. Där det också framgår vilket avsnitt det är. Denna cameo har att göra med slutet på Watchmen. Boken, inte filmen, då sluten skiljer sej åt.
(Efter bilden kort om detta slut.)

I Alan Moores Watchmen så är Ozymandias plan att lura jordens befolkning att tro att den har blivit attackerad av utomjordingar. Detta genom att genetiskt manipulera fram en bläckfiskliknande varelse som på någon vänster sänder ut telepatisk skräck. Det hela är väl lite fånigt men räddas något av Dave Gibbons illustrationer. Han lyckas i ett flertal helsidesbilder, i en serie som annars merstadels har nio rutor per sida, förmedla omfattningen av katastrofen.

Att Moore lät Outer limits-avsnittet citeras i serien var, enligt intervjuer, för att han först fick höra talas om det medan han höll på att skriva boken. I avsnittet planerar en grupp vetenskapsmän att lura världens befolkning att tro att den är attackerad av utomjordingar. Detta genom att genetiskt förändra en av de egna till en monstruös varelse.

Om Moore kände till avsnittet eller om han talar sanning i intervjuerna är egentligen mindre viktigt. Ivilket fall hade motivet använts flera gånger förut. Det tidigaste jag känner till är André Maurois "Kriget mot månen" från 1927 (i Jules Verne Magasinet 409) där en grupp journalister bestämmer sej för att lura i mänskligheten att månmännen attackerat dem. Tyvärr, efter att besvarat hotet med eld, så visar det sej att det finns månmänniskor och ett stort krig utbryter.

I alla dessa fall går bluffen ut på att skapa fred i världen. Så också i den Edward Hyams' Astrologen, en mycket rolig bok. En lite annorlunda variant finns i Kurt Vonneguts Sirenerna på Titan.

Visserligen är det bara Outer Limits-avsnittet som också har genetisk manipulering i handlingen men annars får idéen säjas ingå i det intellektuella allmängodset.

All-Star Batman & Robin the Boy Wonder - Frank Miller och Läderlappen

She's got a RIGHT to say whatever she WANTS/She's got the RIGHT. THOMAS JEFFERSON and all that./And she's dead RIGHT to say I'm half-CRAZY./But only half./The OTHER half is doing JUST FINE.

1986 så skrev och tecknade Frank Miller serien The Dark Knight Returns om en åldrad Läderlappen. Tillsammans med Alan Moores Watchmen och Art Spiegelmans Maus (som bägge publicerades i samlad bokform samma år) brukade den tas som exempel på att serieformen blivit vuxen.

År 2001 kom en fortsättning på The Dark Knight Returns kallad The Dark Knight Strikes Again. Serien var liksom föregångaren tecknad av Miller men hans stil här var uppskruvad nästan som en parodi på föregångaren. Också handlingen hade en mer popbetonad satirisk känsla. Mottagandet var blandat.

Strax efter serien om den gamle Batman skrev Miller en serie om honom i början av karriären Batman Year One. Denna var tecknad av David Mazzucchelli i en expressionistisk men ändå realistisk stil. Serien är väldigt snygg.

All-Star Batman förhåller sej till Batman Year One som Dark Knight Strikes Again till Dark Knight Returns. Den har i Jim Lee en artist som visserligen skiljer sej starkt från Mazzucchellis stil men som i likhet med denne står i en stark kontrast till Millers egen stil. Där Miller är förvrängd är Lee flashig en typisk, om än skiclig, mainstreamserieartist.

I mottagandet av serien märktes också först en skillnad i de som uppskattade berättandet och de som uppskattade bilderna. Även om de flesta inte uppskattade serien över huvud taget. Bland kritiken fanns åsikten att Miller skrev en satir men inte hade talat om det för Lee. Och att detta bättre hade kommit fram om Miller själv tecknat.

Anledningen till satirläsningen är att språket är upppulpat, spillanestyle. Läderlappen skrattar vilt och frågar om Robin är efterbliven när han inte känner igen honom "I'm the Goddamn Batman". Det är en vilt karnevalisk version av karaktären.

Det är, skulle jag vilja hävda, i brytningen mellan Lees mainstream-stil och Millers absurda berättande som kvalitén i serien går att finna. Vilket inte gör att den hela tiden är bra. Det har sagts om serien att antingen fattar man skämtet eller inte. Men även om man tillhör de som fattar det kan det ibland, i de nio nummer som finns samlade i den första volymen, kännas lite väl utdraget.

Det finns också stunder där alltihopa är värt det. Som när Läderlappen står i ett gulmålat rum i gul dräkt och erbjuder Gröna Lyktan (förvarslös inför allt gult, fråga inte) ett glas lemonad och får svaret "Damn you and your lemonade!"

Två sidor av All-Starmyntet

2005 startade DC Comics två titlar kallade All-Star: All-Star Superman och All-Star Batman and Robin the Boywonder. Serierna skulle koppla samman deras populäraste karaktärer med deras största skaparnamn. Fler titlar förutom med Stålmannen och Läderlappen skulle följa. Det har de inte gjort.

All-Star Superman är som sagt tecknad av Frank Quitely och skriven av Grant Morrison (samt digitalt färglagd av Jaime Grant). Kombinationen Morrison/Quitely har gjort flera av de bättre mainstreamserierna. All-Star Batman är tecknad av Jim Lee (som jag inte vet något om, men han är tydligen ett stort namn inom genren) och skriven av Frank Miller. Att Miller, författare till Dark Knight Returns åter skulle skriva Läderlappen var den stora nyheten när serierna presenterades.

Om Grant Morrison visar en (något överdriven) vördnad för karaktären Stålmannen, så var Millers variant av Läderlappen den här gången uppskruvad på ett sätt som många ansåg måste vara satiriskt menat.

Första numret av All-Star Superman fick en hel del negativ kritik bland annars mest positiv. Morrison/Quitely även med vissa drag här nedtonade, är heller inte i allas smak. All-Star Batman kallades för en skandal och liknande. Och där de som ogillade All-Star Superman helt enkelt verkade sluta läsa serien så har varje nummer av Millers version föranlett stor (mestadels negativ) uppmärksamhet i seriebloggosfären.

Serierna har sålt bra. Men planerna på att utöka All-Starmärket verkar ha övergetts. Inga nya skapare tar över efter Morrison/Quitely. Millers/Lees variant fortsätter och har kommit ungefär halvvägs.

(Bilden är från en alternativ omslagsvariant av ett All-Star Batman-nummer tecknat av All-Star Supermans Frank Quitely.)

All-Star Superman: Grant Morrisons Stålmannen

I Warren Ellis Planetary, liksom i Alan Moores Watchmen används analoger till redan existerande figurer. I den amerikanska mainstream-serietidningstraditionen är det dock vanligt att man direkt använder redan existerande karaktärer.

Som Grant Morrison gör i All-Star Superman, tecknad av Frasnk Quitely. En av de specifika begränsningar det för med sej slipper Morrison genom att han i All-Starformatet har fått skapa ett eget fiktivt universum skilt från övriga Stålmannen-serier.Trots detta kommer figuren med förväntningar. En metod Morrison använder för att undkomma, eller kanske snarare utnyttja dessa förväntningar är att bygga upp denna värld med bitar från en massa separata Stålmannen-serier (och filmer). Samtidigt som han också skriver in nya karaktärer, som en underjordisk dinousarierepublik, som berättas om såsom om de alltid har funnits med som bipersoner i historien.

Den 12 nummer långa serien (samlad i två volymer) är inte direkt dålig. Grant Morrisons idéer är något nedtonade men handlingen flyter i Quitelys illustrationer fram i en klar rytm och det finns många detaljer som ger liv åt berättelsen. Varje nummer är mer eller mindre självstående. Jimmy Olsen får ett, Lex Luthor ett annat. Och den är jämnare än det mesta Morrison gett ut som är längre än sex nummer.

Ändå finns det något, understryket av den massiva hyllningen serien fått, som skaver lite. Problemet med serien ses tydligast i nummer tio: "Neverending", på många vis det bästa kapitlet.

Så Stålmannen är döende.(I sej något av en kliché).För att se hur världen klarar sej utan hans beskydd bestämmer han sej för att skapa liv. Behändigt nog har han ett litet mini-universum hemma i bostaden. "Deep in the tangled briar of gas clusters that forms the barely beating heart of the sickly infant universe of Qwewq, i found a promising speck of grit". Han blåser liv i denna. Under seriens gång ser vi delar av denna världs historia. Hur den skapar avgudar liknande Stålmannen, "Behold I teach you the Superman". Sista bilden är en sketch av Stålmannen så som han såg ut när han skapades. Världen Stålmannen skapat i serien är vår värld och i den världen skapade människan Stålmannen.

Det här har ju en viss fräckhet över sej och spelar med gnostiska idéer. Men under seriens gång säjs det att mänskligheten påverkas av Stålmannen, förbättras. Att vi behöver honom. Detta är bara nonsens. Helt uppenbarligen klarar vi oss utmärkt utan Stålmannen.

Frank Quietlys teckningar ger en viss majestätisk känsla över det hela. Så serien är på det hela taget värd att läsa, även om den tar sej själv på lite väl stort (patetiskt) allvar.

Hamlet - Facebook-versionen

Hamlet berättad genom Facebook-feed.

De tio bästa konstiga, obscena böckerna

Om nu Dhalgren kanske inte helt lever upp till sitt rykte såsom udda och oanständig så finns det ändå en massa andra romaner som kan komma till ens räddning.

Det finns naturligtvis verk som är konstiga utan att vara obscena, och de som är obscena utan att vara konstiga men här följer tio böcker som har gott om båda delarna

Guillaume Appollinaire - De elvatusen spöna
Den första svenska utgåvan var kraftigt censurerad. Jag kan lite förstå det.

Georges Bataille - Ögats historia

William S. Burroughs - Biljetten som sprängdes
Naked Lunch må vara både konstigare och obscenare men den här är till skillnad från den också bra.

Chaucer - Canterbury Sägnerna
Obscenare då, mer udda nu.

Alfred Jarry - Övermannen

Petronius - Satyricon
Klassikern i sammanhanget.

Thomas Pynchon - Against the Day
Den obscena kvaliteten hos hans verk tas inte alltid upp när man talar om Pynchon. Men den senaste 1200-sidors romanen hade gott omvaran. Plus rosa talande bakverk.

Joanna Russ - Honmänniskan (Female Man)
Från samma tid och samma rörelse som Delanys Dhalgren (Russ tackas i början av boken).

Vladimir Sorokin - Blått Fett
Stora delar av den ryska litteraturen parodieras, förvrängs till en obscen karikatyr.

Elisabeth Vonarburg - The Maerlande Chronicles
Fransk-kanadensisk framtidsroman om ett samhälle där kvinnorna styr.
Här blir våra normala seder sedda såsom obscena.

Pornografisk storsäljare

Över 1.000.000 sålda (i USA) deklareras det med stora bokstäver på mitt exemplar av Samuel R. Delanys Dhalgren. På ett omslag som får den att se ut som en Dean R. Koontz-roman eller värre.

Romanen är trots allt en amerikansk mindre modernistisk klassiker. Nyligen rekommenderades den av Junot Diaz som en av hans favorit SF-böcker.
Att den sålde så bra är till en del för att den fick rykte som pornografisk. Och Delany använder så vitt jag kan se vissa av den genrens troper.

Om någon nämner boken och pornografi i samma sammanhang idag brukar det dock vara för att säja att den som förväntar sej pornografi lär bli besviken. Men den är ändå inte (hittills) så långt från vanlig erotika som Delanys försök till pornografi i brevsamlingen 1984. Snarare ingår den i en experimentell new wave-tradition.

Men jag har lite svårt att bli engagerad av den, 150 sidor in i den 900-sidiga boken. Den saknar känslan av det nya som Neveryona-sviten ger en. Den känns väldigt mycket som andra off-SF böcker från mitten av 70-talet. Fast längre. Och inte lika obscen och konstig. Jag vart lovad obscen och konstig.

Ännu kan den ta sej - antar jag.

Slakthuset doftar som en äng av timjan

Mina Arja Saijonmaa-skivor brukar ibland väcka en del munterhet hos besökare. Men hennes Theodorakis-tolkningar är bra. Särskilt på live-dubbeln I Stockholms konserthus, 9 januari 1978(kanske inte den mest klassiska av albumtitlar.)

Den bästa låten på skivan är den korta "Din tur idag". Sången är ur en svit på fyra sånger, Andreassviten.
Theodorakis texter får inte alltid det erkännande som de förtjänar. Hans tonsättningar av andra grekiska poeter och av Pablo Neruda har en del med det att göra. Då han tonsätter poesi av högsta kvalitet kan ibland hans egna texter förlora på jämförelsen.

Men "Din tur idag" på grekiska "Tó Sfagio" har en väldigt bra text. (här en version från en konsert efter diktaturens fall 1974. Eller en från 1987 där Mikis Theoderakis sjunger själv, det är bara början av klippet som är "Tó Sfagio".) Översatt av Zannis Psaltis:

Din tur idag ...

När mitt på dagen dom slår nån vid förhöret
jag räknar slagen, blodet mäter jag.
Jag är en gödkalv instängd i ett slakthus.
Din tur idag, imorgon är det jag.

Dom slår Andreas mitt i natten på terassen,
jag räknar slagen, smärtan mäter jag.
Men genom cellens vägg hör du mig åter
takk takk slår du
takk takk slår jag
och genom muren förs vårt hemliga språk.
Jag lever än
Jag håller ut.

Då börjar festen stiga djupt ur våra hjärtan
takk takk slår du
takk takk slår jag.

Slakthuset doftar som en äng av timjan
och i vår cell har himlen färgats röd.

Klassiker

Expressen, eller möjligen Aftonbladet (jag kan inte skilja på de längre), hade för ett tag sen en kampanj där de sålda fula utgåvor av böcker som inte hade copyright till ett förvånansvärt högt pris.

Bok- och skivklubbar är som alla vet som regel lurendrejeri. Ibland är det små förlags sista desperata försök att inte gå under. Det är väl att betrakta som när en fattig stjäl bröd, typ. Men annars ett förkastligt beteende. Adlibris har flera olika såna här klubbar. Senast en klassikerklubb. Första boken är en bok av Zeppo Brontê, inte så mycket en klassiker som gjord av en nära släkting till folk som skrev klassiker.

Som när du inte har råd med Sylvester Stallone kan du alltid anställa hans bror.

Planetary

-There's a hundred years of fantastic events that Planetary intends to excavate.
-We're mapping the secret history of the twentieth century.

Som ett led i deras "After Watchmen"-serie ger DC Comics idag ut det första numret av Planetary billigt. Det finns väl inget enkelt sett att få tag i denna Special Edition här men det är en så god anledning som någon annan att ta upp Warren Ellis och John Cassadays serie.

Warren Ellis var serie-kritiker innan han började skriva för engelska serietidningar off-2000AD. Som många brittiska serietidningsförfattare i början av 90-talet så började han skriva för den amerikanska marknaden. Den amerikanska mainstream-dlen av seriemarknaden dominerades av superhjälteserier. För Warren Ellis som i början skrev nån X-Menspin off var genren ovan och han var inte särskilt glad över den.

Planetary är en examination av genren. Men framförallt vad som ligger bakom den. Planetary-t i seriens titel är en organisation som undersöker mystiska händelser. Det tremannateam som vi följer ser sej uttalat som arkeologer "We're archeologists. We'll dig you out and work it all out in a couple of years." säjer gruppens kvinnliga medlem innan hon gör något väldigt våldsamt mot den hon talar till (såsom arkeologer har för vana).

Varje nummer av tidningen står för sej och medan gruppen undersöker en händelse så examineras en genre, ett skikt av vår populärkulturhistoria. I det första numret möter det tidiga 1900-talets pulphjältar de serietidningshjältar som ersätter dem. I andra numret "Island" åker gruppen till en ö i Japan fylld av monster. Och så vidare. Men Ellis såtter också in dessa popkulturföreteelser i ett sammanhang. Ön med godzillakadavren hittas av japanska själmordsterrorister. Det nummer som behandlar 50-talsmonsterfilmen (vars omslag finns ovan) gör de till offer för experiment i ett kalla krigs-läger i USA.

Serien är skickligt tecknad av John Cassadays vars halvt realistiska stil ger en extra tyngd åt det fantastiska. Betydelselager förmedlas också visuellt.
Ett avsnitt anknyter till den första Kapten Marvel (Shazam)-berättelsen genom att på samma sätt som C.C. Beck prydde sin serie med bisarra detaljer, som ett surrealistiskt tunnelbanmetåg, ge den utomjordiska hallen här samma atmosfär.
Den raket som färdtas in i en fiktiv värld i början av ett nummer är tagen ur början av ett Quatermain-avsnitt.

På dessa och andra sätt gör Ellis och Cassaday att det som först bara låter som ett bra highkoncept får djup och bas. Serien byter lite fokus efter nummer tolv och, delvis pågrund av ett längre uppehåll efter nummer femton, den senare hälften av serien har inte varit lika bra som den första. Men även när Planetary på ett sätt rent handlingsmässigt tar en mer aktiv roll fortsätter serien att skildra händelser så att säja från sidan. Gruppen kommer in efter en händelse, också när de slåss mot en slags motpart- skildras sasmmanstötningarna som om de hela tiden missar varandra.

Planetary finns samlade i tre volymer (plus en med crossoverserier bland annat med Ellis Authority. Det sista numret ryktas att i år efter mycket om och men komma ut och det lär i så fall bli en fjärde volym. De två första All over the world and other stories och den andra The Fourth Man är de bästa. De finns i häftade varianter och samlar sex nummer vardera.

"-It's a strange world.
-Let's keep it that way."

Peter, Björn och John

Jag har aldrig varit något stort Peter, Bjorn and John-fan. De har alltid låtit kompetenta men lite som om de borde ha fått spö av Jazzpolisen från Cohen-låten.

Förrförra skivans "Young Folks" och dess visslande var dock en popklassiker. Men bandet verkar ha varit lite obekväma med låtens framgång.

Nu finns i alla fall senaste Living Thing på bandets myspace och då gratis är bättre än dyrt har jag lyssnat in det och tycker lite förvånande att det är rätt så bra.

En brytning mellan den mer intellektualiserade indie-popen och mer...öh...poppig pop på samma sätt som i "Young Folks" finns i flera låtar. Ibland blir det bara löjligt som i titellåten (som Nils Hansson väljer som bästa spår märkligt nog, medan Kristin Lundell på Svenska Dagbladet har samma favoriter som jag:) medan det fungerar som bäst i den barnkörsaktiga "Nothing to worry about".

Plattan lånar inte bara från pop men också dansmusik men vrider till det. "Lay it down" låter lite som en parodi på modern disco men också som om bandet lyssnat in sej på The Brunettes.

Den låter över huvud taget roligare än de tidigare. Mindre som att den spelas på elevhemmen i konstskolor.

"Nothing to worry about":

Best of Butter tar Ordet och All Girl Summer Fun Band

Jag har lagt till en best of blog kallad Butters bättre till höger på sidan.
Om det nu är de bästa inläggen kan väl diskuteras. Särskilt att de skulle vara så många. Tjugotre styckna tyckte jag var en jämn och bra siffra. Alfabetiskt ordnade så recensionen av All Girl Summer Fun Bands senaste kommer först. Det är väl knappast någon märkvärdig recension men jag var nöjd med titeln så det funkar bra.

När inlägget skrevs fanns det ingen låt på skivan på youtube men det finns det nu: "Not the one for me": (om våren troligtvis)

Ur Vilda Västern Musikal med Slapp Happy på Japanska

Jun Togawa är en japansk punkstjärna av den där sorten som inte riktigt fungerar utanför Japan. Började som en parodi på den typiska j-popidolstjärnan. En av hennes coverskivor där hon bland annat gör Patti Smiths "Because the night" på ett sätt som inte brukar uppskattas av låtens fans men går hem bättre bland de av oss som föredrar "Piss Factory".

En annan låt hon gör på 20th Jun Togawa (på engelska ibland Goodbye to the 20th Century) är den gamla Slapp Happy-hiten "Casablanca Moon" från Acnalbasac Noom så väl som Casablanca Moon från början sjungen av Dagmar Kruse.

I de fyra länkarna nedan finns klipp ur en teaterföreställning. Det verkar som om det har funnits tal och sånt emellan men kvar finns bara Jun Togawas sångnummer, ibland med kör i en Saloonmiljö. En av låtarna är "Casablanca Moon":



Open the night

Casablanca Moon
Slapp Happy-låten i fråga. He was sent to the orient; a dubbleagent dubblecrossed.

Något på japanska.
Vet inte vad. Men vackert är det.

Rawhide.
Vi har bägge sorternas musik J och Pop.

BLM-nostalgi

Jag ser i en artikel om nyare litteraturtidskrifter I Aftonbladet att ytterligare en tiskrift gjort om sin omslagslayout för att se ut som BLM, eller exaktare den senaste otympligare BLM-varianten som fanns i början av 2000-talet. Detta väl som en ironisk markör. Man kan fråga sej mot vilka den riktas.

Den Kristoffer Leandoer-redigerade BLMen var något av en kompromiss mellan den klassiska litterära magasin-varianten och ett försök att vara mer som en glassig "modern" tidskrift. Det hände att den var bra. Jag har kvar China Miéville-numret stående bland Miévilleböckerna i hyllan. Men- och detta hade den gemensamt med den version av BLM som hade lagts ner några år tidigare- det var inget speciellt med den.

Det rop efter BLM som man ibland kan höra på kultursidor och bloggar beklagar en brist som möjligen finns men som knappast skulle fyllas av ett BLM. Senast tidskriften var en viktig del i svensk kulturdebatt var när Lars Gustafsson stod som redaktör. Efter honom var det endast en duglig litteraturtidskrift, ofta bra men skilde sej knappast från någon av de bättre kultursidorna. Den recensionsdel som oftast sörjs fanns inte med i den förra varianten. Och den nytta det brukade talas om att ha samlat recensioner av alla böcker på ett ställe är något som med internet lite förlorat sin betydelse.

Veckans kartotekkort

Det här är jag
106
Det här är Laritjeva, Raja, vars öron nästan ingen sett. Jag har fyllt nio, hon är elva. Och mina brillor sitter snett.

Lev Rubinstein
ur det stora kartoteket
(övers. Lars Kleberg i Tiden går)

Den Bulgariska Statstelevisionens och -radions kvinnokör

Ett av de uddare succéerna för indielabeln 4AD var 1986 år album Le Mystère des voix bulgares med vad som internationellt hette Bulgarian State Television Female Vocal Choir. Ensemblen hade startats i början av 50-talet och sjöng bulgarisk folkmusik. Det var egentligen inte genuin folkmusik då dess repertoar utgjordes av folksånger för en stämma omgjord till modern körmusik. Utövarna rekryterades dock från byar i Bulgarien och var traditionella utövare av den bulgariska sångtraditionen.

Skivan blev en mindre succé och namnet Les Mystère... kom att bli körens namn utrikes. Den första samlingen följdes upp med en liveinspelning och ytterligare en volym arkivinspelningar. På Le Mystère des voix bulgares II fanns inspelningar från 1957-1985.

Tre solister i kören bildade en egen grupp och spelade bland annat in en skiva med Kate Bush. Det kraftfulla soundet hos kören gjorde att musiken ofta användes i film och television. Temat till Xena är till exempel dem.

De klipp som finns på youtube visar väl inte riktigt hur bra de bulgariska tanterna kunde (och kan) låta när de är som bäst som i skämtvisan "Di-li-do" men det nedan är väl någorlunda.

Dey didn't take away dis here nostril hair

Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog förra året. Han var en av de främsta serietecknarna. Serien "Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?

Superduperman

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad. Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Dorothy Parker och Annica Blennerhed

När man ser bloggosfärens diktantologi via Bokmania slår en två saker: dels att den nitton år gamla Tua Forsström-dikt jag postade är, förutom de dikter som skrivits av bloggarna själva, är den nyaste i samlingen. (Vad det säger vet jag inte riktigt). Dels att där är en mycket stor andel Dorothy Parker.

När jag gick på gymnasiet var Dorothy Parker populär bland de svartklädda. Uppenbarligen är hon fortfarande rätt populär. Dorothy Parker (1893-1967) skrev förutom dikter även noveller. Hennes debut Levande begråtna är en bra samling. Det finns de som kallat Parkers noveller för Hemingway Light, men Hemingway själv är Hemingway Light.

I alla fall det är för sina korta humoristiska dikter Parker är mest känd. Den melodiska rytmen i dessa har gjort att många musiker har tonsatt hennes verk. Bland de som lyckats bäst är den svenska Annika Blennerhed. Hennes skiva Light of love från 1985 innehåller elva dikter omgjorda till popsånger. Bland de bättre finns "The Red Dress", "Story", "A Dream Lies Dead" och ""the Whistling Girl".

Det verkar tyvärr inte finnas några låtar skivan att hitta på nätet men albumet bör gå att finna i begagnade skiv-affärer. Att lägga märke till är att Blennerheds namn inte står på skivan. Utan bara Light of Love.

De bästa varulvsfilmerna del 5 - 1981

Efter den sista Wolf Man-filmen så dröjde det flera år innan det kom några större filmer med varulvar. Till 1981. Då det kom fyra.

Bland dessa Howling som inte är med på vår lista (Howling III den australiensiska produktionen med pungdjursvarulvar och en på en gång bedårande och motbjudande nyfödd varulvsunge höll dock nästan på att komma med) och

5.Wolfen

Wadleighs film bygger på Whitley Striebers roman (på svenska som Varulvarna. I denna historia om ett släkte intelligenta vargar är anknytningen till varulvar ytterligare nedtonad gentemot romanen - extraherad till en bihistoria. Filmen där Albert Finney spelar samma karaktär som han alltid spelar gör sitt bästa för att vara en vanlig film med terrorister och tidsanda. Det finns scener ur vargarnas perspektiv som gifter sej förvånansvärt väl med resten av berättelsen.

4.En amerikansk varulv i London

Har i stort sett ersatt Wolf Man som huvudtext i varulvstraditionen. Liksom den filmen spelar John Landis med är han/är han inte utan att till fullo förmå utnyttja temat.

Så varför kom det plötsligt så många varulvsfilmer i början av åttitalet? Förbättrade effekter, minskad censur eller zeitgeist? Det går nog att argumentera för alla tre (enskilt eller i kombination). Men justutläggningar om vad det betyder att en viss sorts skräckfilm blir populär kan lätt bli lite osammanhängande.

Garth Ennis skriver, och använder en av de ovanstående filmerna som exempel, att "There's a right load of toss being talked about horror these days, isn't there"..."When you watch Alien are you thinking, 'Blimey! What a brilliant examination of the secret terror we have of our own bodies and the inherently sexual nature of death!'? No. You're thinking 'Hey look! It came right out of his chest! Cool!' When you watch An American Werewolf in London, you're thinking 'Neat werewolf. Hahaha, that copper's head came clean off! Oh look, Jenny Agutter's naked, how unusual!' (Ett avsnitt av Coupling hade Agutter som själva symbolen för avklädda skådespelerskor.) Detta 1993 inför en Hellblazer-special där djävulen biktar sej.

Marginaliserad enkät ?

På Piruett finns en enkät postad om författare från icke-engelska länder. Och icke-manliga det vill säja kvinnliga författare. I kommentarerna invänds att kvinnor inte är marginaliserad då de säljer bäst men enkäten är från en genreblogg. 5 av 5 Hugo-nomineringar (för science fiction och snarliknande) gick i år till manliga författare.

Även utanför traditionellt manliga genrer som sf läser många män mest manliga författare. Jag kan tycka såna här enkäter kan påminna en om att det finns flera sorters författare.


1. Name the last book by a female author that you’ve read.

Ordbok av Jenny Erpenbeck

2. Name the last book by an African or African-American author that you’ve read.

Så om man har läst en svart amerikansk författare så kan man hoppa över afrikanarna? Det märks att det är en amerikansk enkät.
Senaste afrikanskan: Sindiwe Magona Mödrar emellan. Senaste ur den afrikanska diasporan: Samuel R. Delany med den näst sista Neverÿon-boken. Och så har jag läst om en hel del LeRoi Jones.

3. Name one from a Latino/a author.

Kriget vid världens ände av Mario Vargas Llosa

4. How about one from an Asian country or Asian-American?

Samma här med USA-perspektivet. Kobo Abe. Kvinnan i sanden Japan, Bryan Lee O'Malley Kanadensare med asiatiska rötter: Scott Pilgrim vs the Universe.

5. What about a GLBT writer?

Samma författare som hos Piruett Samuel R. Delany. Senaste utlästa Flight from Neverÿon, hans klassiska Gayporrmodernistroman Dhalgren har jag just påbörjat

6. Why not name an Israeli/Arab/Turk/Persian writer, if you’re feeling lucky?

Israel = Inte israel men skrev på jiddish Itzik Manger

arabisk = Adonis

Turkiet = Yasar Kemal

Persien = Rumi och de andra i Erik Hermelins antologi

7. Any other “marginalized” authors you’ve read lately?

Det beror på vad man menar med marginaliserad. Ingen av författarna ovan är direkt marginaliserade som personer (utom kanske Rumi som ju varit död i flera hundra år, ett hårt öde om något) utan är alla respekterade utövare av sina yrken.
Jag läste nyligen en isländsk roman av Einar Mar Gudmundsson. Vi skulle knappast räkna denne succéförfattare som marginaliserad men i enkätens ursprungsland skulle en islänning säkert ses som udda, för att inte tala om en svensk.

Det är smurf att göra smurf

Jog har uppe på Savage Criticsen genomgång av Peyos serie Le Schtroumpfissime (Supersmurfen från 1980. Ett album som jasg också läste om nyligen.

Serien handlar om att Gammelsmurfen, smurfbyns patriarkale ledare lämnar byn och att de övriga smurfarna bestämmer sej för att hålla ett val om vem som ska leda byn i hans ställe.

Först tänker alla rösta på sej själva utom Gnällsmurfen "Jag gillar faktiskt inte röster" eller, filosofiskt nog i den engelska översättningen efter att alla adra smurfer sagt "I'm voting for myself": "I hate selves".

Men Smurf kommer på att lova andra saker om de röstar på Smurf. Här betonas det absurda i själva smurfet. Som när de ska rösta och en av de röstande fråga "Hur stavar man till 'Smurf'. Smurf vinner en jordsmurfsseger.

Den här leken med ord där Smurferna ersatte antingen verb eller adjektiv med ordet smurf gjorde serien något kontroversiell i skolor och bibliotek. En del ansåg att det inte var bra för barnen. Min farfar blev väldigt trött när han högläste ett smurfavsnitt för mej.

Smurf inrättar snabbt ett totalitärt styre. Motståndsrörelser bildas. Smurferna bör inte frukta sina regeringar, regeringarna bör frukta sina smurfar. Som Jog skriver.

Jogs genomgång är lång och rätt roande. Men den understryker också hur i Amerikat många av de serier som vi tar såsom självklara knappt känns till. Smurferna är där nästan enbart kända genom en tecknad tv-serie. Bland de album som gjorts i serien finns Supersmurfen. När de diskuterar Smurferna i Donnie Darko så är det TV-serien de talar om.

Detta öde gäller många europeiska serier i USA. Asterix har börjat komma ut först på senare år och till och med Tintin kan man läsa recensioner om som låyer som om det var en smal konstserie.

Poesidagen gratuleras

Bokmania uppmanar till att man, för att fira den internationella poesidagen, ska posta en av sina favoritdikter på sin blogg.

Här på Butter tar ordet har vi en poesidag varje vecka men i valet av Veckans dikt finns det alltid fler dikter i de samlingar de tas ur som är minst lika bra. Så för att då fira dagen så kommer här ytterligare en dikt ur Tua Forsströms Marianergraven


Jag var ett älskligt barn

Jag var ett älskligt barn,
en fjäril på trädgårdsgången
bland kjortelfållar och fågelsången

Jag lekte med Far,
jag tröstade Mor
Så snäll jag var!
Så vacker jag var!
De sade att måtte jag
aldrig bli stor

Tua Forsström
1990

Grant Morrison ska skriva en uppföljare till Watchmen

Det finns en del intressant i CBRs intervju med Grant Morrison. Merparten av intervjun handlar om Seaguy vars två sista böcker nu efter mycket om och men ska komma ut. Den första mini-serien ritad av Cameron Stewart tillhör det bästa Morrison skrivit. Serien hade något lekfullt europeiskt över sej som en Johan och Pellevin för det nya millenniet.

Morrison kallar serien för sin Watchmen (eller möjligen bara den senare allvarligare delen av det kommande verket). Hans relation till Alan Moore (som skrev Watchmen har varit delvis rätt antagonistiskt. På senare tid har han som i Seven Soldeiers-projektet tagit den mooreska tjuren direkt vid hornen. Ska han nu börja trä på den en klänning?

Bland de andra projekten nämner han en bok som ska utspela sej på "Earth-Four" en värld befolkad av Charltonkaraktärer. Förr brukade DC Comics låta seriefigurer från kompanier de köpt upp möta seriefigurer från de andra uppköpta eller egna fiktiva universa mötas. Då förklarades det att de bodde i en egen dimension. En dimension befolkasdes av Charlton-karaktärer. Watchmen var från början menat att skildra dessa Charltonfigurer: Captain Atom, Peacemaker, Question, Blue Beetle men planerna ändrades. )Istället kom boken att befolkas av analoger till Charltonkaraktärerna vilket Alan Moore har sagt var när skrivandet lossnade på riktigt.

Nu har de återinfört de olika dimensionerna och Grant Morrison ska skriva serier om en del av världarna. Bland annat då Charlton-världen. "I've decided to write it like 'Watchmen'. (laughs)"

I Superman Beyond 3D kom första smakprovet på hur >Morrison skriver Watchmen-karaktärerna. En blåhudad Kapten Allen Adam var med i serien. Denna Doktor Manhattan-analog (och doktor Manhattan var en Captain Atom-analog vilket gör Captain Allen Adam till en analog av en analog) tog droger för att dämpa sina krafter, sitt medvetande.

Många har sett idéen med en Watchmen uppföljare som hädisk och bland annat jämfört det med att göra en Moby Dick II. Men det finns redan Wind Whales of Ishmael där Ishmael direkt efter slutet på Melvilles bok blir hämtad till den fjärran framtiden där han bekämpar flygande evolutionerade valar. Denna roman av Philip José Farmer har knappast förstört den andra tjockare boken om Ishmael.

Och en direkt fortsättning på Watchmen lär det ju inte bli. Men det ska bli intressant att se hur nära Morrison vågar gå i denna hans senaste uppgörelse med Moore.

Covers - de tio bästa

11. Steeleye Span - Blacksmith
Please to see the King-versionen.
Nummer elva(eller med asterisk) då det med folkband som Steeleye Span eller Perelaar som gör enbart traditionella låtar vore lite underligt att tala om covers. Vissa versioner kan man dock lätt höra vilken som främst påverkat. Den här skulle kunna ses som en cover på den från första plattan.

10.Thea Gilmore - Ever fallen in love
Videon är från nån Doktor Who-spin off, men går att ignorera. Buzzcocks gjorde originalet.

9.Mark Lanegan - Where did you sleep last night
Leadbellys version var en hit inom Sub Pop-kretsen. Men detta är bättre än Nirvanas rätt svaga versioner.

8.Yo la Tengo - Route 66
Rockstandarden "Route 66" är skriven av en masn vid namn Bobby Troup. Yo la Tengos version finns på deras Murdering the Classics. En ung dam ringde in till en radiostation och sjöng denna till Yo la Tengos komp.

7.Sugababes - I bet that you look good on the dancefloor
Ofta hör man coverversioner som man hatar. Men man ska betänka att många ogillar de tolkningar man tycker om. Alla ser inte geniet i den här tolkningen av Arctic Monkeys-låten. Möjligen har man själv på samma sätt avfärdat storverk såsom blasfemier.

6.Katrine Ottosen - The Lovecats
(Länken går till Kat Ottosens Myspace. Fjärde låten på spellistan.)
So wonderf'lly wonderf'lly wonderf'lly pretty. Coverlåtar är oftast bäst när de är nya. Denna hörde jag nyligen. Möjligen kan man tycka att den därför inte hör hemma här - inte har fått tåla tiden och dess tand. Men Pop ska vara ny. Från en Cure-tribut. Som soloartist kallar hon sej CALLmeKAT.

5.Turid - På väg
Trots ihärdiga efterforskningar (jag googlade) hittar jag inte vad den countrylåt som denna bygger på heter. Fransiska står som medförfattare. Originalet anspelas det även på i Billy Braggs "Wishing the Days away". Turids version hamnade på svensktoppen. Man får anta att kollegorna i musikrörelsen gladdes över hennes framgångar.

4.Nick Cave - Hammer Song
Inte att förväxla med den från Good Son. Denna version av Sensational Alex Harvey Bands låt ligger på Kicking Against the Pricks, coverplattan.

3.The Residents - Six more miles to the graveyard.
Hank Williams. Den var ju munter kommenterade en vän som jag spelade in låten till på gymnasiet. Den avslutade bandet.

2.Gun Club - Black Jack David
Utgår närmast från Carter Family-versionen. Nu gör ju The Carter Family också en låt någon annan skrivit men det att den i Gun Clubs vesion byter genre gör att den kvalificerar som cover (till skillnad från Blacksmith ovan).

1-Einstürzende Neubauten - Morning Dew
Senaste Wermelin gick igenom röran med Bonnie Dobsons original jämte Tim Roses version. Men det är utan tvivel Tim Rose Neubauten utgår från. Einstürzende är också annars ett starkt coverband med Hazlewoods "Sand" och... ja mest den kanske.

Gossip Girl och Literati

Genom ADD too flats länkuppsamling som han kallar Carnival of Souls (efter filmklassikern) hittar jag en diskussion på bloggen Second Balcony som efter att utgått från Gossip Girl handlar om hur stora delar av populärkulturen håller på att tas över av literati.

Jag har bara sett ett par avsnitt av Gossip Girl. Kläderna är det enda intressanta i serien. Förr brukade såna här ungdomsserier tala om för oss att olika grupper klädde sej olika men här kan man faktiskt se det. I alla fall - och detta att serien får de kulturella markörerna som är klädseln rätt har till en del med det här att göra- amerikanska TV-serier görs av Ivy League-utbildade. Second Balcony nämner som exempel att The Simple Life med Paris Hilton var skapad av en Nabokovexpert.

Serien Gossip Girl säjs av den ene i samtalet rikta sej till literatin som vil "slum" med genuin trash. (Att märka är att han verkar besviken över att det inte är genuin trash, önskan att se skräp tas här som självklar; delas)

Och senare i diskussionen: "under den post-industriella ekonomiska ordningen, är det viktigare att visa din förmåga att kunna byta kod, och inte se ut att vara knyten till en enskild uppsättning kulturella markörer" (min översättning).

Också populärkulturen koloniseras av överklassen. När vi skriver intellektuella analyser om Buffy eller Gilmore Girls så tjänar vi överheten.

Ordbok av Jenny Erpenbeck

Hör du, säger Anna till mig på rasten när ett skott avlossas på andra sidan om den röda tegelmur som omger vår skolgård: Det där var min syster. Vi kan ingenting se. Vi väntar på fortsättningen. Och nu står han på tur, säger Anna. Vem då, frågar jag Anna. Han som är kär i henne. Men bara om han är modig. Ett andra skott avlossas. Vi vann, ropar Anna. Vem då, frågar jag. Han och min syster. Rånade de en bank? Nej, säger hon, det handlade om något helt annat. Om vad då, frågar jag Anna. Om kärlek, säger hon. Om allt gick bra är de döda nu båda två.

Den korta tyska romanen Ordbok utgår från ett barns perspektiv. Det är en vanlig utgångspunkt i böcker. Ett sätt att försöka skildra världen så den ser ny ut igen.

Och från början ser den i DDR födda Jenny Erpenbecks bok ut att vara en bra välskriven men ändå en sort som man sett förut, en bok av den varianten där världen ses med naiva (om än ofta grymma) ögon. Den icke-namngivna flickan i centret av boken får höra olika historier. Olika språk och ramsor. Men det är något försåtligt över boken som går förbi den gängse språkkritiken och slutet slår en så som det ofta säjs att slut slår en men som de så sällan gör.

Det finns ytterligare en kort roman (som i många länder getts ut tillsammans med denna) och en novellsamling på svenska. Jag har inte läst dem men det tänker jag göra.

James Kochalkas SuperFuckers

Som liten brukade jag köpa begagnade serietidningar billigt. En serie var med en ung Stålmannen som umgicks med ett gäng tonåringar i framtiden.

Oftast läste man ett nummer här och ett nummer där. James Kochalkas serietidning SuperF*ckers skildrar också ett gäng tonåringar i framtiden. Men på ett vulgärt och underhållande vis. En detalj är ett det andra numret är nummer 273 och det tredje 277. Så tillvid påminner det om att läsa de där gamla tidningarna.

Och serien lyckas nästan vara lika bizarr. Men framförallt är den väldigt kochalsk. James Kochalka är kanske mest känd för sina dagboksserier och för American Elf men SuperF*ckers har varit en stor framgång. Trots det har serien inte kommit ut efter fjärde numret som var ett bra tag sen.
Videoklippet nedan är titelsången till tidningen inspelad av Kochalkas band: James Kochalka Superstar. Med animerade bilder ur tidningen.

SUPERF*CKERS

SyFy

Sci Fi Channel ska byta namn till SyFy. För att ta bort stigmat från termen. Att göra bra program är Plan B. SyFy lär uttalas på samma sätt som Sci Fi.

Som förkortning för Science Fiction har Sci Fi något annorlunda konnotationer än SF. Mer populärt inriktad. Kanalens hemsida har bland sina medarbetare också en författare och kritiker som John Clute. Som tilhör den andra sidan av genren.

När termen Sci Fi började bli populär var det i reaktion mot de mer litterära och experimentella utövarna av genren. Som gärna påpekade att S-et i SF inte behövde stå för Science. I förordet till 69 års antologi The New SF. An original anthology of modern speculative fiction (en systerantologi till New Worlds) skriver dess redaktör Langdon Jones "The initials themselves have been put to various uses - science fiction - speculative fiction"..."and one critic, incensed by J. G. Ballards excellent 'concentrated novels' claimed they stood for So-called Fiction". Ballard finns representerad i antologin med en intervju om den (då) nya science fictionen. Bara en del av antologin skulle idag kännas igen som SF. Inget som Sci Fi.

Själva poängen med förkortningen Sci Fi är att den inte kan stå för vare sej So-called Fiction eller Speculative Fiction. Den senare termen den experimentelle SF-författarens första val på den här tiden. Samuel Delany har menat att termen Speculative Fiction (som betyder spekulerande snarare än spekulativ på svenska) beskriver en viss historisk epok av SF. Vilket inte hindrade Margaret Atwood att kalla en av sina romaner för speculative fiction i motsättning till science fiction. Skillnaden skulle enligt henne bestå i att speculative fiction till skillnad från det andra sf handlade om vad som verkligen skulle kunna hända. Något författarna som kallade sina verk för speculative fiction i regel inte var särskilt intresserade av.

Nu kallade Atwood sin roman 'Oryx and Crake speculative fiction för att hennes förläggare inte ville att hon skulle kalla den för science fiction. Så det var snarare som ett slags kod.

Men oviljan från förlagen för genren som inte vågar säga sitt namn (här hemma har Lars Jakobsson blivit på samma sätt rådd att inte kalla I den röda damens slott för SF) är ett uttryck för det som får Sci Fi Channel nu att byta namn. Det är visserligen ett polskt ord för syffe men allt måste vara bättre än sci fi.

Alan Moore gör Brecht - Första bilderna ur kommande League of Extraordinary Gentlemen - volymen

Uppe på Comics Should Be Good har de ett par ej färglagda sidor ur League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910. Du bör kanske undvika vad de skriver kring utdragen. Dels för att de avslöjar delar av handlingen, men mest för att det inte är särskilt bra.

Top Shelf har de första nio sidorna av första kapitlet "What keeps mankind alive?" färglagda och textade även om texten som ofta hos Alan Moore inte är på engelska.

Det ser mycket lovande ut.

Fever Ray och Knife och Honey is cool

Jag skulle gärna säja att jag hörde Honey is Cool första gången de spelades på radio, men jag tror det först var andra programmet. "Zanzibar" - inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" som avslutar albumet Gas - var den sång som spelades i programmet och som de senare ställde upp med i någon slags alternativ melodifestival för unga låtskrivare. De vann inte.

Om man följt Karin Dreijers olika band och sett och läst otaliga intervjuer med henne kan de senare årens utklädningar tappa lite i verkan. Då man ju sett henne och senare brodern glatt sitta outklädd. Men den mystiska aspekten med The Knife verkar fungera som den ska på den utrikiska publiken. Där Knife är ett sånt där schibboleth-band.

Det jag hört hittills av Fever Ray, Karin Dreijers senaste projekt, har låtit rätt bra. Inte lika bra som förra Knife. Fast jag har för mej att det tog ett tag innan den lät riktigt bra.

Nils Hansson beskriver i sin recension skivan närmast som en långsammare Silent Shout vilket låter helt okej för min del. (Att recensionen börjar med att som så många andra jämföra det fula omslaget med Charles Burns är lite irriterande och visar på musikkritikers kanske inte så förvånande lätt ytliga syn på Burns). I slutet av recensionen nämner han en intervju där Dreijer talar om det tramsiga och roliga i sin musik. En aspekt jag alltid sett där kanske för att de där första Dreijer-tonerna för min del alltid har kopplats samman med en av de små rackarna från sandlådan som borstar tänderna.

Fever Ray spelar i Malmö på fredag på Babel (där Jericho låg). Jag funderade på att gå, glömde bort det och sen vart det slutsålt.

De bästa seriealbumen

Tom Spurgeon har på The Comicsreporter uppe sin en lista över 2008 års bästa serier. Det kan kanske tyckas lite sent. En stor mängd bästa-listor kan man hitta i Dick Hyacinths meta-lista. (Hyacinths diskussion om listor kan vara intressant även för den som inte är road av serie-mediet.) Men Spurgeons The ComicsReporter är en av de bästa serietidningssidorna på nätet vilket gör hans lista lite mer intresant.

Spurgeons lista har fyra kategorier (fast en kategori har bara en bok så) och börjar med utgivningar av äldre serier. Där jag bara läst en av böckerna: Rory Hayes: Where Demented Wented. Rory Hayes har kallats för serierna Daniel Johnston. En av Robert Crumbs favorittecknare. Idag har väl lite det nya hos Hayes falnat- varje Galagoläsare skulle känna sej rätt hemma; även om Hayes är några varv mer obscen. De små skräckberättelserna är bäst.

Flera av volymerna i den här lista är fortsatta utgivningar av serier som redan är i gång. Charles Schultz Snobben, Tove Janssons Mumin(Moomin och den tredje volymen av Fantagraphics kompletta återutgivning av E. C. Segars Popeye: Let's you and him fight. Jag har de tidigare två volymerna. De är trevliga om än lite dyra och svåra att få in i bokhyllan.

I själva bästa serierna-listan finns 25 serier. Bland vilka jag verkligen skulle vilja ha den där Kramer's Ergot 7 som förutom att den inte går att få tag på här ändå kostar 125 $. Ett pris som gjorde att antologin fick uppmärksamhet också från delen av seriebloggosfären som egentligen bara bryr sej om utklädda män och kvinnor som sparkar varandra i ansiktet. Också den Tony FitzPatrick-volym som är andraplaceringen på Spurgeons lista, och vars omslag illustrerar detta inlägg, är en bok som verkar intressant.

Mainstream-serierna tar en större plats av samtalet om på nätet än de ofta intressantare alternativ- och konstserierna. Spurgeon beklagar i sin kommentar till listan detta och skriver: "As a group, writers on comics in 2008 expended more energy giving writers like Grant Morrison the most flattering read possible"..."than they spent, say, diving into the particulars of Lynda Barry's collage-influenced style" och han fortsätter rada upp fler verk utanför mainstream som han anser fått för lite uppmärksamhet. En av de få av serierna på listan som står i min bokhylla är Lynda Barry's What it is i fråga. Möjligen borde man ta upp den närmare. Men jag har sett intressanta recensioner av den. Och de har jag hittat genom Spurgeons sida- så lite så överdriver han.

En av de andra serierna jag har läst på listan är Spurgeons 25:e-plats: Grant Morrisons All-Star Superman, en av två mainstream-serier på listan. Verket har fått osannolika proportioner i bloggosfären. Men det har inte skrivits lika mycket om de i Sverige så jag lär i den snara framtiden skriva om de två All-Starböckerna även om det gör mej till en del av problemet.

Ettan på Spurgeons lista är Acme Novelty 19 av Chris Ware (Jimmy Corrigan). Jag kommer inte att läsa serien förrän den ges ut i samlad form. Men det senaste numret har sett intressant ut.

Välter

Välter ned de döda fåglarna
från kökshyllan
och tvättar händerna

rena från fuktiga bekymmer
som sätter spår överallt
på dörrar och karmar

faller
slår knä och händer och näsa
mot golvet i det tomma huset

igenkänner lukten
när det går hål på en ängel.

Pia Tafdrup
1981
övers. Marie Silkeberg och Magnus William-Olsson
ur samlingen Når der går hul på en engel
tolkningen i Dagen ditt ljus

Jean Ritchie och Shady Grove

"Shady Grove" är till melodin en (lätt förenklad) variant av "Matty Groves". Detta är knappast något som man hade behövt berätta för Jean Ritchie. Inte bara har hon spelart in en mer direkt variant av denna Child Ballad numro 81 ("Little Musgrave") hon är också expert på just hur gamla ballader får nyare amerikanska versioner. De flesta av de kvinnor som sjungit in ballader av det slag som Jean Ritchie gör brukar ha spelats in av sångsamlare. Jean Ritchie samlade själv in ballader och skrev böcker om ballader. Som särskilt uppehöll sej vid Child Balladerna.

Men slutet av "Shady Grove" har ett parti som är taget ur bridgen till "Fly around my blueeyed girl" (bland annat på Kristin Hershs album Murder, misery & then goodnight.

Annars är den som en mini-version av "Matty Groves". Och om det finns en del bra versioner av "Matty Groves" som Joan Baez live-version så tenderar de vara mycket långa. Så där har "Shady Grove" en fördel.

Texten är dock roligare i Child Balladen. Grove-et i "Shady Grove" är lånat från "Matty Groves" men annars har det mesta av texten försvunnit. Som i den äldre balladen berättar om en fin dam som är otrogen sin make med Matty Groves: Den äkta mannen kommer hem och hittar sin maka med Matty Groves och säjer: "How now, how now, my bully boy, how do you like my sheets?/And how do you like your fair young bride who lies in your arms asleep?/Who lies in your arms asleep? /", medan Matty Groves svarar: "Oh it's very well I like your bed and it's fine I like your sheets/But it's best I like your fair young bride who lies in my arms asleep/Who lies in my arms asleep". Och då det där var fighting words på den tiden så dödar maken Matty Groves.

"Shady Grove"-versionen ovan må ha en viss brist på mord men är annars väldigt vacker. Klippet är från ett avsnitt av Rainbow's Quest ett folkmusikprogram med Pete Seeger som värd. Det finns mer från programmet på youtube. Bland annat en version av "Jenny Jenkins" ("Jenny Jansson") där Jean Ritchie rimmar på olika färger. Med orange som final.

Jean Ritchie har även skrivit egen musik. Bland annat "Nottamun Town" vars melodi Bob Dylan stal till "Masters of War". Hon framträder mer sällan nuförtiden, med ålderns rätt - hon är 86 år - men har inte slutat spela.

Storebror

Det finns tal som är så stora att de är svåra att föreställa sej. Billioner, trillioner och trettioåtta.

Idag fyller min bror Johannes år. På något vis har han lyckats nå den höga ålder som är detta 38.

På gamla dar har han flyttat till en plats tre kilometer söder om Nordpolen. Där ägnar han dagarna åt att framodla genetiskt modifierade katter. Som han sen tar bilder på och lägger ut på internet där han kallar sej Gnidkungen. Vi vet inte varför och vi talar inte om det.

Då han idag blir en av de äldsta i Byn så får han sitta med i Byarådet. Dess uppgift är främst att bestämma vem som ska offras så att det blir ett bra år för Bandyn och andra onämnbara sporter. Men även i de mörkaste utkanterna av den kända världen går utvecklingen framåt. Förr brukade de offra människor. Nu nöjer man sej med Olle Ljungström-fans.

Trots dessa uppgifter får man hoppas bror min tar sej en stund att fira. Gratulerar.

Kvinnofängelset och Televisionskultur

En gång i tiden läste jag DramaTeaterFilm. En av de mindre kurserna handlade om television och annan lågkultur. Kurshuvudboken var av post-gramscianen John Fiske. (På den tiden hade jag fullt koll på vad en post-gramscian var men idag har jag lite svårare att riktigt placera dem, men post är inte som i en del "post-"-teorier lika med anti-) Television Culture.

Boken var väldigt intressant men envisades med att nästan enbart handla om TV-serier som jag aldrig sett. Ett längre avsnitt handlade om hur den australianska senkväll-såpan Prisoner (i USA och England Prisoner: Cell Block H, troligen för att inte förväxlas med Patrick McGohan-serien.) Här kallad KKvinnofängelset. Serien togs upp i en diskussion om perception och förväntad publik. Kvinnofängelset var stort bland de minsta skolbarnen i Australien.

Andra gången jag hörde talas om serien var i en artikel om natt-tvvanor i DN Söndag (eller Lördag). Serien hade blivit det populäraste nattprogrammet på fyran.
Nu har de påbörjat en liknande artikelserie i DN: Nattugglan. Vilket kom mej att tänka på den där post-gramscianska boken. Och hur vi såg Robo-Cop för att diskutera den utifrån dessa teorier. Vilket alla som inte läste DTF tyckte var snudd på upprörande. Att vi fick studiemedel för att se sånt. En del har väl hänt sen dess.

Det första programmet de tar upp är Point Pleasant som jag såg åtminstone en episod av när det begav sej. Det var en av serierna av Buffy-medarbetare i förskingring. Varav alla las ner. Marti Noxon jobbade med den. Högkonceptet: Rosemarys Baby möter gängse ungdomsserie.

Zazie - två stilövningar

"Zazie håller ett stort tal för sig själv med sin inre stämma: nej, vet nån vad, vad är det jag ger mej in i egentligen, vad inbillar han sej, den där typen, han har sannerligen inte förtjänat bättre än det som skall ske nu.
Snabbt hoppar hon upp, rycker till sig paketet och smiter. Hon kastar sig in i folkhavet, glider mellan folk och salustånd, rusar fram i zick-zack, viker i snabba kast av åt vänster, åt höger, springer och går, omväxlande, driver upp farten igen, slår av på den, börjar åter småspringa, gör kast och finter.
Hon skulle just börja skratta åt karlstackaren och minen han måtte ha gjort, när hon förstod att hon lyckönskade sig för tidigt. Någon gick vid hennes sida. Hon behövde inte lyfta blicken för att veta att det var typen, men hon lyfte den ändå, man kunde ju aldrig vara riktigt säker".

ur Raymond Queneaus Zazie, översättning av Evert Lundström.

Videoklippet är ur Louis Malles filmatisering och skildrar ungefärligen den passage som citeras under det..

Alan Moore och film

Watchmen är inte den första filmatiseringen av ett verk av Alan Moore. Moore är negativt inställd till dessa filmer. Och de är långt ifrån alla bra.

Från sämst till bäst:

7. The League of Extraordinary Gentlemen (The League - Sju hjältar i en klass för sig)
Moores och Kevin O'Neills serie där Kapten Nemo, herr Hyde och Mina från Dracula slåss mot Fu Manchu må vara bland den lättviktigare delen av Moores arbeten. Men även om jag bara sett lite av filmen, huvudanledningen till Moores ovilja mot att det görs filmversioner av hans verk, så anser jag mej kunna med säkerhet säja att detta är en bedrövlig film helt i avsaknad av den charm som albumen ändå har.

6. The Return of Swamp Thing
Wes Cravens Swamp Thing byggde (löst) på Len Weins och Bernie Wrightsons Träskmannen. Filmen gjorde att serietidningen började att ges ut igen och denna serie började Alan Moore skriva från och med nr 20.
Denna uppföljare är långt ifrån att utgå från Alan >Moores serie men en scen visar viss påverkan. Romanversionen av Peter David lär inkorporera fler bitar från Alan Moores version av karaktären.

5. From Hell
Bara sett delar av den här med.
Verkar vara en normal Jack the Ripper-film, möjligen med ett par scener som påverkats av Alan Moores Magnus Opus.

4. Constantine
Denna film bygger på serien Hellblazer. Hjälten i tidningen är John Constantine, som skapades av Alan Moore som en bifigur i Swamp Thing. En arbetarklass-magiker som såg ut som Sting. Filmen bygger snarare på historier av Jamie Delano och Garth Ennis. Det enda minnesvärda med filmen är Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel.

3. Justice League Unlimited - episoden "For the man who has everything"
Detta avsnitt av en animerad barnserie är den trognaste av Alan Moore-adaptionerna. Serien den bygger på är ett samarbete mellan Moore och tecknaren Dave Gibbons. Dessa gjorde också Watchmen tillsammans. En medelålders småfet Stålmannen i denna serie är väldigt lik Dan Dreiberg (Nite Owl) i Watchmen.

2. Watchmen
Zach Snyders film har sina svagheter. Bland de många bra detaljerna (1984 på en av Ozymandias Tv-skärmar) finns flera som skär sej (foldern märkt "Boys" på Ozymandias dataskärm). Det är en ytligare film än Moores serie. Men ofta rolig och underhållande.

1. V för Vendetta
Också V för Vendetta har förlorat nyanser jämfört med David Lloyds och Moores original. Särskilt i diskusionerna om frihet och tvång och sånt. Men filmen lyckas vara ett självständigt verk med egna poänger.

Det är möjligt jag missat något verk. Troligen lär det dröja innan det blir fler Alan Moore-filmatiseringar. Om nu ingen gör Lost Girls.

Watchmen

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

(efter Bryan Lee O'Malleys teckning av Nite-Owl kan vissa delar av handlingen i filmen och i boken komma att avslöjas. Inget stort men ändå: varning härmed utfärdad).


En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har (som DNs) sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda. Men , som Jog påpekar, sammanhanget dessa bilder finns i är annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är helt annorlunda. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så tjänar dessa ändå funktionen att ge känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.

I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.

Och våldet är överdrivet serietidningsvåld - jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter av Zeus älskarinna-temat). Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av stålmannen Doktor Manhattan vars slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl även i filmen trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.

Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan."

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kririken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta ukrona 1985 är ett bra snäpp närmare undergången är för att USA där tagit sin makt för given. Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann vietnam, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebar en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.

Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.