Nobelpris på G

Lyran har kommit till G i sitt nobelalfabet. Där man ska presentera en författare som fått nobelpriset och en som borde få det.

Günther Grass

De äldsta Grass är de som åldrats minst. Som den Blecktrumman som Grass slog igenom med i slutet av 50-talet. Boken berättas av en pojke som vägrat växa upp utan stannat i växten. Detta perspektiv, som Rabelais fast tvärtom, är ankrat i en realistisk berättelse om staden Danzig under andra världskriget. Även den på Blecktrumman direkt följande korta romanen Katt och råtta handlar om Danzig under kriget. Denna den bästa av de Grass jag läst skildrar en grupp pojkar, varav berättaren är en, medan hans vän Mahnke med det utstående adamsäpplet är den det mest handlar om.

En del av de senare Grass har en tendens att bli lite för tjocka och handla om hela mänsklighetens historia på olika vis som den, i och för sej mestadels underhällande, Flundran.

Grass skriver också dikter. Först efter att han fått priset kom det ut ett urval av hans poesi på svenska. Så där har det vart bra till nåt. Boken Mässingsmusik har dikter ur fem samlingar. Jag har haft dikten FÖRVANDLING som veckans dikt här. Som skrevs runt samma tid som Blecktrumman. En senare dikt "Tour de France" lyder: "När tätklungan/passerades/av en citronfjäril/bröt många cyklister loppet."

Gilbert Hernandez

Den halvt mexikanske halvt (US)amerikanske Gilbert Hernandez började publicera sina tecknade serier i tidningen Love & Rockets som han gav ut tillsammans med sin bror Jaime Hernandez, som också är en framstående serietecknare.

I Love & Rockets berättade han historier från den fiktiva byn Palomar. Dessa finns på svenska i de tre albumen Den skrattande solen, En amerikan i Palomar och Blod över Palomar. Hernandezs berättelse spänner över flera år med ett stort persongalleri. Olika personer träder i förgrunden. Serien är från början rätt melodramatisk men får efter hand en ökad komplexitet.

Förutom Palomar-berättelserna i den första volymen av Love & Rockets så har Gilbert Hernandez fortsatt berätta historierr från byn men också skrivit och tecknat en massa besynnerliga serier av ofta hög kvalité. Som albumet Sloth.

Tecknade serier får allt oftare såna här litterära priser. Och som den förste att få just detta känns Gilbert Hernandez naturlig. Han har gjort något nytt med formen samtidigt som han skildrar människor och liv och död och kärlek och konflikter och allt det där.

Citerat från veckans läsning

"Biet.
Det är förfärligt vad man pratar om min arbetsamhet. Vad mig beträffar, litar jag mera på min gadd.
[...]
Telefonkatalogen.
Dikter! Ett sådant där tunt häfte... Och det skall kallas för bok!
[...]
Tusenfotingen.
Det är en sak i världen, som jag gärna skulle vilja veta... om det finns tusenfotingar också på andra planeter.
[...]
Brunmyran
Frihet åt myrorna! Hela världen åt myrorna! Men svartmyrorna har inte i världen att göra."
ur "Fabletter" av Karel Capek i Berättelser ur båda fickorna övers. Göran Lundström

"Barnen från Koroupov visste i kristendomskunskap, att Gud i sin oändliga godhet hade skapat videbusken och efter videbusken kristendomsläraren komminister Horácek. Dessa bägge ting kompleterade varandra ömsesidigt. Gud hade sedan lärt människorna att göra rottingar av videbuskens grenar och komminister Horácek att använda dessa rottingar med osedvanlig skicklighet."
ur "Under kristendomslektionen av Jaroslav Hasek i Berättelser ur båda fickorna övers. Göran Lundström.

Åtta länkar en lördag

Fever av Brendan McCarthy
Förhandstitt med ett par sidor från den kommande miniserien där McCarthy gör Doktor Strange och Spindelmannen.

Tidigt en morgon...31
Ny sida med Rasmus Grans nätsfserie Early one morning in the forest är uppe. Med mej som medförfattare.

Grant Morrison om Batman Reborn
Intervju med den skotske serietidningsförfattaren om den kommande Läderlappenminiserien och fortsättningen på Batman & Robin.

Betty Boop - Minnie the Moochie
När jag i går efter maten bläddrade bland TV-kanalerna så dök denna märkliga Betty Boop upp. Med Cab Calloway som spöksäl sjungande Minnie the Moochie ("She had a dream about the King of Sweden/He gave her things that she was needin'"). Påminner om andra Boop som "Snow white" och "M. D." med de ständiga förvandlingarna. Skelett som dör och blir till spöken, glatt sjungande.

Success is counted sweetest av Emily Dickinson
Originalversion av den dikt som i tolkning av Erik Blomberg var Veckans Dikt här. Det är inlärningsuppgifter efter dikten men de kan man hoppa över (fast jag har funderat på att lägga till instuderingsuppgifter till inläggen här på Butter tar ordet).

Intervju med Stephin Merritt om Magnetic Fields nya album Realism
"'We did soft rock on I, hard rock on Distortion, and folk a la Judy Collins on Realism,' he says. 'They were conceived as a trio, but, particularly with Distortion and Realism, I thought of them as a pair.' The titles he had in mind at first were True and False, which got set aside when he couldn't figure which label applied to which album."

I know an old lady who swallowed a fly med Judy Collins på Mupparna
Från 1977.

Den Sjungande Detektiven: Ac-Cent-Tchu-Ate the Positive
Scen från Dennis Potters TV-serie.

Om J. D. Salinger och om att sluta berätta

På gymnasietiden berättade en av mina vänner att han hade hört talas om en bok som i stort alla som hade läst hade blivit mördare och/eller självmördare.

Det var Räddaren i nöden han menade. Det var kanske inte riktigt sant.

Lönnmördares förtjusning i Salingers verk är bara en liten del av det som gjorde Salinger till den amerikanska författarmyten förkroppsligad.

Som Rimbaud slutade han att skriva (eller åtminstone att publicera sej). Till skillnad från Rimbaud jagades han av journalister och uppfyllde därmed också kriteriet att trots allt vara kändis. Med rykten om att han för sej själv fortsatt skriva historier om den glada familjen Glass och deras äventyr och egenheter (Glassarnas inflytande på amerikansk film och litteratur har inte enbart varit av godo).

I en av hans tidiga noveller "Den skrattande mannen" (i Till Esmé kärleksfullt och solkigt) berättas om en grupp pojkar som alla lyssnar trollbundet till deras chaufför och scoutledares berättelse om en gammaldags osannolik äventyrshjälte. Novellen är väldigt bra. (Vissa teman är gemensamma med Räddaren i nöden som skrevs vid ungefär samma tid.) Det är en historia om berättelsers kraft och om att berättelser, som allt annat, har ett slut.

Kanske kommer de nu att hitta volym efter volym från Salingers penna. Men jag tvivlar på det.

J. D. Salinger dog i onsdags, 91 år gammal. 1965 publicerade han sin sista novell.
"Här slutade historien förstås. (För att aldrig mer återupptas.)"

J. D. Salinger 1919-2010

"I själva verket var jag inte Den skrattande mannens ende legitime avkomling. Det fanns tjugofem comancher i klubben, eller med andra ord tjugofem legitima ättlingar till Den skrattande mannen som alla smög omkring i New York - alla samhällsfarliga, alla inkognito - och utsåg hisskötare till potentiella ärkefiender, viskade snedmynta men klara order i örat på cocker spaniels, siktade hotfullt med pekfingret mot matematiklärarens pannor. Och bidade, bidade sin chans att injaga fasa och beundran i första bästa klenmodiga hjärta."

J. D. Salinger ur Den skrattande mannen
översättning Birgitta Hammar.
I novellsamlingen Till Esmé kärleksfullt och solkigt.
Novellen handlar om en ung man som brukar berätta historier om en vanskapt hjälte ("Främlingar störtade döda till marken vid åsynen av Den skrattande mannens vederstyggliga ansikte") för en grupp pojkar.

Den sjungande detektiven

Dennis Potters The Singing Detective (Den sjungande detektiven har kommit på svensk DVD. TV-serien skrevs av Potter och regisserades av Jon Amiel. Den var på sex avsnitt och DVD-n är på tre skivor. Serien visades första gången på BBC 1986 och strax därefter på svensk TV.

Den psoriasissjuke thrillerförfattaren Philip E. Marlow vårdas på sjukhus. Han minns sin barndom och fantiserar om sin roman, Den Sjungande Detektiven. Både författaren och den hårdkokte huvudpersonen i hans roman spelas av Michael Gambon.

I reumatisk feber hallucinerar Marlow att läkarna och medpatienterna sjunger och dansar. Det de, liksom Den Sjungande Detektiven, sjunger är populära sånger från 40-talet. Vilket knyter an till Marlows minnen av sin barndom i 40-talets engelska landsbygd där hans far var sångare på den lokala krogen.

De tre berättelserna: den hårdkokta deckarhistorien, Marlows sjukhusvistelse och hans barndomsminnen går ihop. Från början hade Potter också velat att de tre berättarskikten skulle filmats på olika sätt så kontrasten dem emellan skulle ha blivit tydligare. Nu fungerar brytningen mellan historierna ändå bra.

Som i sång- och dansnumrena. Potter hade använt sej av denna lätt verfremmdingande effekt tidigare. Som i TV-serien Pennies from heaven. Men där dansnumrena där stod i stället för en inre monolog, så är sångerna här framställda som om Marlow faktiskt hör dem.

De trallvänliga gamla engelska sångerna fungerar utmärkt som kontrast. Ett problem med den amerikanska fimversionen av The Singing Detective är att de engelska 40-talshitsen ersätts av amerikanska sådana från 50-talet. Det är Potter själv som gjorde denna förändring, men kanske för att han inte själv hade någon koppling till den musiken så blir det inget liv i scenerna.

Filmen har nu betydligt fler problem. Varav det största kanske är att Robert Downey jr. när han säjer orden "Am I right or am I right?" inte låter hälften så tuff som när Gambon gör det.

Serien har flera bottnar och är ofta, som i barndomsdelen, rätt mörk. Men den är också väldigt underhållande. Inte minst pågrund av Gambons överdrivet självsäkre skönsjungande detektiv.
Potters dialog får både de hårdkokta ordvändningarna och den bondska dialekten att framstå som levande mest meddels upprepningar av fraser som "innit" och just "am I right or am I right?"

Detektivhistorien har fått kritik av genrens vänner för att inte hålla ihop. Vilket är att missa poängen. I stället för att förmedla ledtrådar blir den till en ledtråd för Marlow till att tolka sina barndomsminnen. "Beneath the trees where nobody sees/They'll hide and seek as long as they please/That's the way the teddy bears have their picnic."

Då DVD-n är en trippel-DVD så är den rätt dyr. Men den lär väl gå ner i pris. Och går att hyra. Till skillnad från utgåvan i den box med Dennis Potter-filmer som tidigare kommit på engelsk DVD så verkar det inte vara något extramaterial.

Covers på Daniel Johnston

Daniel Johnston har tolkats av många. Jag har inte hört alla. James Kochalka Superstar ska ha gjort honom. Det är säkert bra.
Men med de caveaten, de tio bästa coverna på Daniel Johnston:

10.Karen O and the kids - Worried Shoes
Från Where the wild things are-soundtracket.

9.The Eels - Living life

8.Noah and the Whale - Devil Town
Minns ni den där veckan när Noah and the Whale var inne?

7.Beck - True love will find you in the end

6.Joy Zipper - Held the Hand

5.Tom Waits - King Kong

4.Mary Lou lord - Speeding Motorcycle
Från albumet Live City Sounds som Lord spelade in i tunnelbanan där hon förutom Johnston gör Bob Dylan, Magnetic Fields och Rchard Thompson med flera.

3.Bright eyes - Devil Town

2.M. Ward - Story of an artist

1.Kimya Dawson - Follow that dream
Dawson har öppnat för Johnston.

SEGER

För den som aldrig segrat
tycks alltid segern störst,
till att värdera nektarn
behövs förtvivlans törst.

Och bland de stolta trupper
i dag som fanan vann
kan ingen tolka segern
så som den slagne kan

där döende, besegrad,
för alltid utanför,
på avstånd segerjublet
så ångestklart han hör.

Emily Dickinson
övers. Erik Blomberg

Is

Lyran har tematrio om is och kyla och sånt.

Is två av Daniel Walther
Lyrans tema är apropå att hon just läst Tarjei Veesas kortroman Isslottet. I denna franska SF-novell om en man och en kvinna på en planet helt täckt av is så sitter kvinnan och läser Veesas med ett "slags bitter envisenhet inristad i" [hennes] "anletsdrag". Hon förklarar att hon hatar Veesas därför att Isslottet är en sån bok hon själv skulle ha velat skriva.
Senare i novellen går hon vilse på planetens yta.
Finns i samlingen Zodiakens tjugo hus, red. M. Jakubowski.

Is av Anna Kavan
Veesas är inte enda författaren som hänvisas till och citeras i Walthers novell. Titeln har den från denna roman om ett par i en värld som går mot en ny istid. Mer en kärlekshistoria än en katastrofroman. Har en suggestiv undergångsstämning.

Trollvinter av Tove Jansson
Delar av Kavans roman påminner mej om denna muminbok. Mumintroll går i ide under vintern (vilket just nu inte låter som någon dum idé). Men vår hjälte Mumintrollet vaknar upp till en på en gång bekant och främmande värld.
Too-ticki dyker upp för första gången. Inspirationen till Too-ticki var Tove Janssons fru Tuulikki Pietilä. När Pietilä började göra figurer av personerna i muminböckerna så var en modell av Too-ticki den första hon gjorde. (Jag har skrivit om dessa modeller här).

Robotar och rymdvarelser stod upp arla en morgon...

Senaste sidan av Rasmus Grans och min serie Early one morning in the forest är nu uppe.
KLICKA HÄR

I forgot to Tell You 'bout the 7 sins

I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you 'bout the 7 sins
[...]
And only Saints say such things as these
(About the marks on your throat)

"Several Sins" skrevs av Rowland S. Howard tillsammans med Harry Howard, hans bror. Den låg på Junkyard. En skiva jag var lite besviken på när jag först hörde den. Men "Several Sins" liksom "She's hit" gillade jag redan då. 
Med tiden har jag kommit och tycka rätt bra om albumet. Och så har det ju ett fint omslag.




















(Något förändrad version av ett inlägg från 26 jan 2010)

5 bra australiensiska böcker och 5 bra indiska böcker

I dag är det Indiens nationaldag. Samt Australiens. Säkert av olika anledningar.
De får dela på den traditionella nationaldagslistan med 10 bra böcker och får bara fem vardera.

I alla fall - australienarna:

Peter Carey - Den feta människan i historien
Novellsamling, sammansatt från Careys två första novellsamlingar. Lyriska och groteska berättelser från ett samtida och framtida Australien. Titelnovellen handlar om ett framtida Australien där de överviktiga förtrycks. Och om en motståndsrörelse bestående av feta människor. En fabel om makt.

Peter Carey - True History of the Kelly Gang
Den äldre Carey är en annorlunda författare än den yngre. Länge var jag lite besviken på de böcker av den senare Carey som jag läste. Men den här australiensiska vilda västern om Ned Kelly och hans gäng ändrade på detta.

Nick Cave - And the ass saw the angel

Gerald Murnane - Slätterna
Slätterna handlar om en ung man som åker ut till ett samhälle ägnat åt att skildra en australiensisk slätt. Flera författare och konstnärer bor redan hos traktens jordägare. De har bott där i decennier, fölr att skildra förhållandet mellan slätten och dess innevånare.
En underlig berättelse, den tycks vara satirisk men tar av och till huvudpersonens mission på fullt allvar.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.
Shute var för inte så länge sen en väldigt populär författare. Med den här och Fem svarta höns (A town like Alice).

Indierna:
Mahabharata
Okej - jag har inte läst hela Mahabharata och det utdrag som jag har läst vart i en rätt torftig översättning. Men verseposet verkar väldigt spännande. Och jag har sett filmen, eller snarare TV-serien som gjordes på Peter Brooks föreställning.

Moderna indiska berättare
Flera somrar hade jag som planerat projekt att läsa in mej på den indiska litteraturen. Det bidde aldrig riktigt av.
Men det är en av anledningarna till att jag läst rätt många antologier med indisk litteratur. Senaste jag läste var en med författare från flera asiatiska länder, The Mentor Book of Modern Asian Literature (red. Dorothy Blair Shimer. Som på försättsbladet som blurb för boken hade namnen RABINDRANATH TAGORE och MAO TSE-TUNG. Vilket ju var väldigt 1969 av den. Också den här antologi är från, tidigt, sextiotal. I urval och översättning av Carl Elof och Ragnhild Svenning. Översättningarna är ibland lite stela men i stort är det en överraskande bra antologi med författarna uppdelade efter sina språkområden.

Arundhati Roy - De små tingens Gud
Jag kan inte minnas att den här var särskilt speciell. Men alla andra verkar älska den. Så jag har säkert fel.

Salman Rushdie - Midnattsbarnen
Titelns midnattsbarn är de ettusenett barn som föds natten då Indien blir självständigt. Var och en av de har egenskaper, talanger (som i The X-men) Ett av dessa barn berättar boken som blir en historia om Indien.

Rabindranath Tagore The Golden Boat and selected poems
Tagores poesi har kanske inte åldrats helt utan krämpor men till en del beror detta på översättningarna. Det har kommit flera nyöversättningar till engelska på senare tid. Och trots en kanske lite väl andaktsfull ton finns det en del träffsäkra bilder här.

Om det här med att äga böcker

Jag är en tio sidor in i Bernardo Atxagas roman Dessa himlar innan jag kommer på att jag har läst den förut. Jag har glömt detta, inte för att den är dålig (ytterligare en tretti sidor in så verkar den väldigt spännande) utan för att jag inte tidigare ägt något ex av boken. Och därmed inte av och till tagit ut den ur hyllorna och bläddrat i den.

Ens boksamling brukar ibland beskrivas lite som om det vore en kyrkogård för böcker man läst. Man läser en bok och ställer in den i hyllan. Det pratas om att läsa om böcker men mer sällan om att läsa i dem. Att läsa om ett stycke här och där.

Om jag hade haft Atxaga-romanen sen jag läste den för några år sedan så hade jag av och till läst i den på detta sätt och därmed komit i håg den.

I rätt många romaner och essäer stöter man emellertid på skildringar av boksamlingar som ett sätt att minnas texter, snarare än att vara ett minnen över, souvenirer av, böcker.

Ett exempel finns i En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal. Där beskrivs i ett avsnitt författarens bibliotek, stort och spritt över världen. "Det kan då tyckas som om låge det något perverst bakom detta bokköpande[...]Det finns ju offentliga bibliotek. Men så ligger det inte till. Mitt bibliotek är ett minne[...]Ett offentligt bibliotek kan jag inte begagna på samma sätt. Det är uppställt efter andra principer än mina. Sällan får man där möjligheten att lära känna böckerna. Man lär sig inte hur de luktar."(övers. Jan Stolpe)

Denna text har jag i flera versioner. En illojal europés bekännelser är en bok som, trots den svenskspråkige författaren, först skrevs på engelska. Den gavs ut 1968. Den svenska översättningen kom först 1988. Den innehåller flera, omarbetade, avsnitt av de två (svenskspråkiga) romanerna Rescontra (1962) och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). Dessa två gavs ut tillsammans med artikelsamlingen Söndagsmorgon och ett nyskrivet stycke i Samtida (1967). Jan Stolpe skriver i en kommentar till översättningen att "Materialet i dessa båda böcker ingår i En illojal europés bekännelser, men kraftigt genomarbetat;omskrivet, omdisponerat, förkortat och förökat."

Jag har både samlingsvolymen Samtida och Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell i separata utgåvor. Vilket kan tyckas överdrivet. Men hjälper mej att hålla texterna i sär.

Avsnittet om bibliotek som minne i En illojal europés bekännelser tllhör inte det mest omarbetade. Men det är ett av de utökade. Ett rätt typiskt sådant. I Rescontra (s. 112-115) så slutar avsnittet med en andra undran om hans bokhopsamlande inte egentligen är ett uttryck för en "irrationell ha-galenskap", men att även om han kunde träna upp att minnas böckerna så skulle det "kräva mer ansträngning. Om jag nu väger upp denna ansträngning mot den ekonomiska vinst jag skulle ha av att sälja boken så finner jag att ansträngningen inte lönar sig."

I En illojal europés bekännelser följs avsnittet (s. 83-87) (här med slutmeningen "Den extra ansträngningen lönar sig inte") av stycket "Det förhållandet att jag kan uttrycka också mitt minne i ekonomiska termer (utan att finna det märkligt förrän långt efter nedskrivandet) visar hur ytterligt förnedrad också jag har blivit i vårat konsumtionssamhälle. Ingen kan överskrida de samhälleliga gränserna; hos oss heter de pengar."

Många av tilläggen reflekterar och kritiserar de tidigare versionerna av texten på detta sätt.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell kom ut i Modernistas klassiker-serie för ett par år sedan och bör ännu vara lätt att få tag i. Där finns nu inte avsnittet om biblioteket som minne i vare sej den ena eller andra versionen. Det finns i dels Rescontra (eller i Samtida) och då omarbetat i En illojal europés bekännelser. För att läsa dem får man nog gå till biblioteket. Bibliotek kan aldrig helt undvaras.

Music Box

"Music Box"
Av Daniel Johnston.
Tidigt 80-tal.
Du kan se en större version av bilden HÄR på det virtuella galleriet Dirty Pilot som har fler bilder av Johnston och andra konstnärer.

Neil Gaiman och fantasygenren

Svenska Dagbladet har en artikel om Neil Gaiman uppe. Den handlar mest om hur populär han är. I USA. Medan han kallas för något av en doldis i Sverige. Bland kommentarerna till artikeln är det flera som invänder mot detta. Men relativt sett okänd kan man nog hävda att han är här. Det är inte underligt att en del författare, även engelskspråkiga sådana, inte är lika kända här som i sina egna länder. Man skulle önska det vore vanligare.

En förklaringsgrund till att han inte är fullt lika populär i Sverige, som också nämns i artikeln, är att han är fantasyförfattare. Och fantasy är en mindre populär genre i vårt land. Artikeln vill emellertid inte riktigt gå med på att han är fantasyförfattare (åtminstone inte en typisk fantasyförfattare) då hans böcker blandar skräck och realism och saga. Något i stort sett alla författare som skriver i genren brukar göra.

Att han då ändå är fantasyförfattare gör att detta att han skriver en del böcker riktade till barn och en del böcker riktade till vuxna lite mindre sensationellt än som det framställs i artikeln. Då detta är vanligt inom den genren. Exempelvis Michael Ende, Tanith Lee, Ursula K. LeGuin och China Mieville har skrivit både vuxenfantasy och ungdomsfantasy.

En annan orsak till att hans böcker fått mindre spridning i Sverige är att hans serietidningsförfattande i mycket la grunden för de fortsatta framgångarna och att mycket lite av serier kommit på svenska. Artikeln nämner bara den delen i en mening men det är väl rätt rimligt då han numera nästan lämnat seriernas värld.

Jag tycker själv hans prosa är svagare än hans serietidningsförfattande. Hans noveller (jag har mest läst hans noveller, men tillräckligt mycket av hans romaner för att inte läsa fler) är emellertid ofta underhållande. Men trots att de ofta handlar om folk som berättar berättelser och om hur viktigt detta är så stannar hans eget berättande ofta vid vinjetter. Som bäst blir också ofta hans noveller när de direkt anknyter till andras texter som Arthur Conan Doyle möter H. P. Lovecraft-historien "A Study in Emerald", eller R. A. Lafferty-hommagen "Sunbird".

Artikeln är apropå den på svenska kommande Kyrkogårdsboken, en Tarzan med spöken istället för apor. Vilket låter som en kul idé. Men den hyllande recensionen i DN får boken att framstå som Gaiman när han är som mest påfrestande.

Djävulen och Daniel Johnston

Jag såg om The Devil and Daniel Johnston, Jeff Feuerzeigs dokumentär, igår. Första tredjedelen av filmen är fascinerande. Med utdrag ur Johnstons hemmagjorda filmer och berättelser om hans kreativitet. Hela tiden tecknar han och gör sånger. Hans karriär tycks gå lika självklart ohindrat framåt. Han blir snabbt en stjärna i Austin, Texas och är med på MTV.

Men sen blir filmen mer en film om Johnstons mentala sjukdom.
Också berättelserna i filmen om tiden innan hans insjuknande i vad som verkar vara manodepressivitet förvärrad av drogmissbruk blir lästa genom hans sjukdom.

Det här är kanske ofrånkomligt men det tar ifrån det speciella i hans skapande. Konstnärligt är det ingen drastisk skillnad ellan Johnston efter det psykiska sammanbrottet och Johnston innan. Vissa teman, som den ofta förekommande Satan blir vanligare (och att Johnston i "Don't play cards with Satan" verkar mena denna uppmaning nästan bokstavligt gör förvisso att låten framstår annorlunda.)

Feuerzeigs mytologisering av Johnstons sjukdom blir till en rätt banal läsning av Johnstons verk. De många exemplena från hans sånger, filmer och teckningar gör ändå att dokumentären är intressant.

Åtta länkar en lördag

Early one morning... sida 29 av Rasmus Gran
Med medförfattarhjälp av mej.

Anders Olsson om Värstvart Hallå
Essä i DN 2008 om Samuel Becketts text.

Diskussion om olika versioner av Dr Jekyll och Herr Hyde
Kim Newman, Tim Lucas, Bill Cooke och Richard Harland Smith diskuterar Walerian Borowczyks filmversion och andra filmer. Från 2004.

Bernur sågar Wislawa Szymborska

Best Online Comics Criticism 2009
Lista, med länkar, framröstad på The Hooded Utilitarian.

Maakies... av Tony Millionaire
Skämtstripp av Tony Millionaire.

War Rocket Ajax med Bryan Lee O'Malley
Det här är en så kallad podcast med Scott Pilgrims skapare. 27 minuter in i episoden dyker O'Malley upp, och är med i cirka en timme framåt. Om Michael Cera och videospel.

Israel erkände... av Jan Guillou
Reaktionen på den här artikeln har på sina håll varit rätt intressant/underlig. En blogg skrev om den med rubriken "Guillous artikel vill öka judehatet".

Daniel Johnston - hans tio bästa

Daniel Johnston fyller i dag 49 år.

Han började sin musikaliska karriär med att ge ut kassettband. Ökade i popularitet när Nirvanas sångare hade en Daniel Johnston-T-shirt på sej.

Filmen The Devil and Daniel Johnston som kom för några år sen har hjälpt till att hålla kvar honom i folks medvetande. Flera tributalbum har kommat. Johnston har ofta tolkats av andra artister och brukar ses som något av musikernas musiker.

Det är många som inte riktigt förstår sej på hans storhet och han nämns ofta som exempel på överskattade artister av mindre begåvade personer.

Hans tio bästa:

10: Sorry entertainer

9: Brainwash
Har, som flera av de tidiga, en massa oljud innan sången börjar. Rätt typisk tidig Johnston.

8: I had lost my mind
Också folk som inte gillar Johnston brukar kunna uppskatta denna korta visa, som fanns med i filmen The Devil and Daniel Johnston.

7: Rocket Ship

6: Frankenstein vs The world
En av många Johnston-låtar som utgår från skräckfilmer.

5: I did acid with Caroline

4: Devil Town
En av de mest coverade Johnston-låtarna. Bright Eyes, Beck och fler har gjort den. Men den är bäst med herr Johnston själv.

3: Story of an artist
Medan M. Wards version av denna är snäppet bättre än originalet.

2: Funeral Girl
Brottet tre minuter in gör låten.

1: Lousy Weekend
"Talk about a lousy weekend".

Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta avoyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

Apokalypsens fyra milda personer

Av Richard Thompson.
HÄRIFRÅN

Tematrio Ondska

Ondska är temat i Lyrans senaste tematrio.

Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jag satt en gång på pågatåget och läste denna när en kursare kom på och frågade vad jag läste som sen skakade på huvudet och fnös när jag visade henne titeln. Kanske var det de många mindre bra filmatiseringarna som fick henne att se ner på min läsning av denna skotska klassiska kortroman.
Jekyll försöker frigöra det onda från människan så att hon ska bli helt igenom god. I stället skapar han Hyde. Texten har flera bottnar.

Doris Lessing - Det femte barnet
I en av de bättre filmatiseringarna av Doktor Jekyll och mr Hyde, den från 1931, så framställs Hyde som en tidigare neanderthalliknande version av människan (i romanen ger Hyde ett kusligt intryck men på ett sätt som ingen som beskriver honom riktigt kan sätta fingret på, den till utseendet monsterlike Hyde är en skapelse av filmerna). När det dittills lyckliga paret i Lessings roman får sitt femte barn Ben så är han som en tidigare mer primitiv ondskefull version av människan. Det är kanske inte en av Lessings bästa romaner men rätt underhållande.

Alfred Jarry - Kung Ubu
Ondskan har också något som lockar oss (eller så är det bara jag). Den aspekten finns med i både Stevensons och Lessings verk ovan. Men det finns också mer direkta firanden av det brutala. Bäst brukar det bli i komisk form som i denna Jarrys parodi på MacBeth.
Om det karnevaliska firandet av våldet och Kung Ubu har jag skrivit mer i inlägget Pere Pol Pot Ubu.

Annons om huset där jag inte längre vill bo

Jag har läst en del av Bohumil Hrabal innan - en roman och ett par kortare texter. De har jag väl tyckt var okej, absurt komiska utan att direkt stå ut. När jag började läsa första novellen i Annons om huset där jag inte längre vill bo så var jag oförberedd på hur pass bra den skulle visa sej vara.

Berättarjaget i "Kafkeri", en man kallad Kafka (ett namn- och titelval som är berättelsens enda felsteg) beskriver en stad, ser människor hör fragment av samtal, berättar historier. En flicka som ristar i asfalten en bild "som kunde ha hängt i ett konstgalleri" och suddar med en axelryckning bort den när berättaren frågar om det är hon som ritat den. Istället ber hon honom borsta hennes hår, vilket han gör. Senare sparkar en kvinna som steker korv undan ett spöke vid sina fötter. Och ytterligare senare spyr en man vid en lyktstolpe.

Detta och mycket annat beskrivs hastigt på vart annat. Färger och intryck blandas och man får en bild av en stad i rörelse på det sätt som modernistisk prosa ofta säjs ge en men sällan gör.

Det är första novellen av sju i boken. Eller möjligen första kapitlet. Baksidestexten kallar Annons om huset där jag inte längre vill bo för en roman. På annat håll har jag sett den kallas för berättelsesamling. Det är kanske inte så viktigt. Berättelserna skildrar staden och det tjeckiska livet på olika sätt. I sista kapitlet/novellen återkommer en del platser från tidigare i boken. Men epitetet roman får mej ändå att tänka över om boken fungerar som en helhet när jag fortsätter läsa den.

De andra sex berättelserna är inte fullt lika fullproppade med intryck. Snarare tar de aspekter av det som finns av högt och lågt i första berättelsen och utvecklar i ett lugnare mak. För att i slutnovellen har ytterligare en mer nedtonad melankolisk beskrivning av staden.

I en novell lättar en uppsyningsman lite på föreskrifterna för en skara kvinnliga straffångar. I en annan börjar en biljettkontrollör att se det harmoniska i tillvaron.

Men flera av berättelserna är också rätt grymma och det är mer våld och obsceniteter än man kanske tänker sej att en tjeckisk novellsamling från mitten av 60-talet skulle kunna innehålla. Strängheten i den tjeckoslovakiska censuren varierade. Några år efter den här samlingen så ska Hrabal också ha fått problem.
Fast boken skildrar också gott om glada och vackra stunder och intryck, även om de ofta snabbt försvinner - som bilder ristade i asfalten.

Hela boken känns inte fullt lika stark som det inledande avsnittet. Men så höjde också det mina förväntningar på resten av boken avsevärt.
På det hela taget så tillhör den en av de bättre stadsskildringarna jag har läst.

En dikt ur Solgrönt av Gunnar Björling

Jag skall inte skrika idag
jag skall inte säga mitt ord som gick sönder
jag skall bara lyfta min panna från papperet
och gå stilla
eftertänksamt
härifrån och hit.

Gunnar Björling 1933

I live the life I love and I love the life I live

Willie Parker - "I live the life I love"
En av en handfull singlar Willie Parker gavut. Kom 1967.

V som i nobel - Värstvart Hallå och Blått fett

Årets första bokstav i Lyrans nobel-alfapet är V.
Värstvart hallå av Samuel Beckett
Värstvart hallå (Worstward Ho) är en kort text på 30 sidor. Som skrevs 1983. Den finns på svenska i volymen Slut än en gång.

I verket finns några av Becketts mest citerade rader. De där om att "fail again": "Allt sedan gammalt. Ingenting annat någonsin. Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Ingen roll försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre." (övers. av C G Bjurström och Magnus Hedlund)

Värstvart hallå upprepar på liknande sätt rader. Den går sakta framåt frammanar en bild av ett barn och en gammal man som håller varandra i hand. "Där då men se där nu en annan. Bit för bit en gammal man och barn. I det dunkla tomma en gammal man och barn. Vilka andra som helst skulle duga lika illa." Denna bild upprepas och vrids på. Ännu en person visar sej vara där i dunklet. Dunklet ges minst lika stort utrymme som människorna i berättelsen, om nu berättelse är rätt ord.

Fast på något sätt är ändå berättelse rätt ord. Även om det är ett berättandet i slutet av berättandet.

Trots textens korta längd är den inte helt enkel att ta sej igenom. Men det är mödan värt. "I brist på mer värre värst."

Blått fett av Vladimir Sorokin

Det blåa fettet i romanens titel är en substans som alstras under huden på ett antal kloner av ryska författare när de skriver. Anna Achmatova och Fjodor Dostojevskij är två av de klonade. Romanen ger exempel på dessa kloners verk. Förvridna versioner av den ryska litteraturens storverk.

Sorokin är en författare i den groteska traditionen. Förutom Blått fett finns på svenska Is och I det heliga rysslands tjänst. Den förra genreblandande som Blått fett. Medan den senare tar upp det satiriska temat i den.

Sorokin bör få priset för att han med poesins förgrovning och prosans skitighet tecknar landskap utanför och nedanför och människans nånting.

HUMOR

Jag har läst en hel del tjeckiskt på senare tid. Bohumil Hrabal (som jag kommer att återkomma till här), Jaroslav Hasek pre-Svejk och en antologi kallad Berättelser från båda fickorna med tjeckiska noveller, främst av Karel Capek och Hasek men ett par till.

Undertiteln till samlingen är "Tjeckisk humor, satir och berättarglädje". Den kom 1954. På den tiden var det inte ovanligt med antologier med humorister från ett språkområde. Tidigare har jag till exempel skrivit om boken Sovjethumor (1946). Humorantologier var på det stora hela vanligare.

Det finns väl humorböcker fortfarande i handeln. Men en samling med dagens tjeckiska humorister är ändå svår att tänka sej. Den nyaste humorantologin jag har i mina hyllor är På spaning efter den gris som flytt (red.M. Hedlund och C. Hylinger). Den kom 1974.
Capek och Hasek måste också säjas ha tillhört de mest kända tjeckiska författarna när Berättelser från båda fickorna kom ut. Medan de mest kända tjeckerna som skriver idag nog är av bistrare sort.

Humorn verkar vara ytterligare en gren av litteraturen som förlorat sin status. Vilket kanske bara beror på att den finns på så många andra ställen.
Men också en hel del författare som man på 40- och 50-talet skulle ha kallat för humorister gömmer sej numera under andra genrebeteckningar.

Capek själv kallas till exempel sällan för humorist nuförtiden.

Citerat från veckans läsning

"Mr Thompsons kommentarer hade funnit sin mest givande jordmån inom science fiction. Vid yngre år, omkring femtio, hade han förgripit sig på poesin men funnit denna form av uttryck försvarslös och egentligen inte i behov av kommentar."
ur Solstaden av Tove Jansson.

"Min värd lutar sig över mig, vänder sig om och ger tecken åt någon vid dörren och säger:
'Herr Kafka är här.'
[...]Efter ett sådant uppvaknande föreställer jag mig ibland vad som skulle hända om denne min värd när han kommer och väcker mig meddelade att jag inte var där."
ur Annons om huset där jag inte längre ville bo av Bohumil Hrabal
övers. G. Nilsson, M. Rönnow, G. Skogmar och M. Rádlova-Jensen.

"Den rike mannen som talar om fattigdomens glädje har varit en figur som brukar förekomma i satir. Då han användes mycket blev han schablon. När den erkändes som schablon förlorade den sin verkan. Då den förlorade sin verkan blev den inte trovärdig. Då den förlorade sin trovärdighet upphörde den att existera.
Så när K nu talar till mig om fattigdomens välsignelse lyssnar jag noga. Förnöjsamhet. Ett liv i enkelhet. Mat för dagen. Rikedomens olycka.Jag sitter bredvid honom när han kör sin Cadillac genom Delhis slum.
Omöjligheten att beskriva denna barocka situation: genom att användas i litteraturen har verkligheten redan förklarats absurd, orealistisk och ointressant.
Hur då beskriva K på ett trovärdigt sätt? Genom att ljuga. Genom att använda orden mjukt. Genom underdrift[...]Som ni märker är detta svårt. Ni tror inte på det jag sade om K."
ur En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal
övers. Jan Stolpe.

Fever

Omslaget till första numret av Brendan McCarthys Fever, en mini-serie med Spindelmannen och Doktor Strange.
Den finns nu officiellt utannonserad att komma i april 2010.
"Spider-Man is abducted by a depraved tribe of spider-demons to a bizarre dimension, where he is to be eaten alive."

Jag har skrivit tidigare om denna kommande tecknade serie HÄR.

Åtta länkar en lördag

Mupparna - serietidningen
Roger Landridges mini-serie med Muppet Show blev en hit och mupparna får en egen pågående tidning. Förhandstitt på länken.

Sean T. Collins recenserar Afrodisiac av Jim Rugg & Brian Maruca
"Afrodisiac is an attempt by modern white nerds to capture and critique the art made by the white nerds of yesteryear's attempts to capture the art made for that era's black audiences in response to what that era's white entertainment industry thought of that era's black audiences, specifically what they wanted to see from the relationship between black criminals and white women."
Rugg och Maruca har tidigare gjort den tecknade serien Street Angel som kanske var mer internethajpad än bra.

Simon säjer om Bryan Talbots Luther Arkwright och om Bryan Talbots Alice in Sunderland
Simon skriver om Talbots experimentella gamla tecknade serie Luther Arkwright, vilket får honom att läsa och skriva om den nyare experimentella Alice in Sunderland av Talbot. (Han noterar att Luther Arkwright påverkats av Michael Moorcocks Jerry Cornelius-historier, men verka dela den syn på Moorcock som en dålig författare som man ofta möter. Som man kan se jag tidigare skrev om Jerry Cornelius så håller jag inte med om den synen på Moorcock.)

Final Programme - Trailer
Den här filmatiseringen av den första Jerry Cornelius-romanen ser dock ut att vara väldigt dålig. Fast på ett underhållande sätt (i och för sej var det först den andra Jerry Cornelius-romanen som var bra.)

Firman av Alan Clarke
Filmen The Firm som jag skrev om häromdagen finns på import-dvd. Men också här på youtube. Den är lite mer än en timme lång. (Klippet är del 1 av 8. Du hittar de andra delarna på "liknande videoklipp" till höger).

Recension av Margareta Renbergs Tröst för ett tigerhjärta
Anna Hall i dn om ett urval efterlämnade dikter av Renberg.

Det är kylskåp i luften

Den tjugåoåttonde sidan av min och Rasmus Grans stumma SF-serie Early one morning in the forest... är uppe nu. Så klicka här för att läsa den.

(Sen är de där tingestena i serien inte direkt några kylskåp. Men jag kunde inte låta bli att referera en viss Soutkari-dikt.)

Dystopier, schmystopier

Nu för tiden skrivs det ofta om att dystopin är populär. Och att detta säjer något om vår tid.

Men de flesta framtidsberättelser har fjärmat sej från den rena dystopin. Från 80-talets cyberpunk och framåt så beskrivs de framtida samhällena snarare som annorlunda än som sämre. Den skenbara dystopi-vågen beror på att man börjat kalla en del science fiction för dystopi för att undvika genrens stigma.

Flera av dessa så kallade dystopier är snarare katastrof-berättelser. Som inte nödvändigtvis är dystopiska. Emmerichs 2012 har till exempel snarst en, rätt korkad, optimistisk tendens.
Dystopin finns fortfarande som undergenre, men är knappast vanligare idag än för tio år sen. Och man hittar den mest inom ungdomslitteraturen där gammalmodiga berättargrepp brukar leva kvar.

Att det inte skrivs utopier längre är i och för sej intressant. Men det är en sjutti år sen man slutade med det. Och säjer kanske inte så mycket om just vår tid.

Firman av Alan Clarke

Häromdagen såg jag om Alan Clarkes TV-film Firman (The Firm) för första gången sen den först visades på svensk TV. Då den gjorde ett starkt intryck på mej. Och också en tjugo år senare håller den rätt bra.

Clarke var en av Storbrittaniens främste TV-filmmakare. Han slog igenom med Scum, om ett ungdomsfängelse. Den fick inte sändas och flera av Clarkes filmer hade problem med censuren. Just det kontroversiella i hans filmer är del av en aspekt som ofta fått hans filmer att åldras. Som Made in England, vars våldsamme unge skinhead i Eli Roths skepnad med tiden fått en viss Staffan Hildebrandt-vibe över sej.

The Firm (1989), Clarkes sista film, tog på liknande sätt upp en då aktuell fråga. Den skildrar ett gäng fotbollshuliganer, vars ledare Bex försöker komma överens med ett annat gäng huliganer om att gå sammqan inför en europa-turnering. Att bli en nationell så kallad firma. Förhandlingarna går ut på att de slår skiten ur varandra.

Om de hindrar oss att gå på fotboll, så går på pilkastning istället, säjer en av karaktärerna. Att filmen inte handlar om fotboll demonstreras i en tidig scen när våra hjältar spelar en match och den är filmad så man aldrig ser bollen. Liksom i en senare scen när den rivaliserande firman är på en fotbollsmatch och står med ryggen mot själva fotbollsspelarna, inväntande Bex och hans firma.

Men Firman är också mer än en film om problemet med huliganism.

Bex, spelad av Gary Oldman, är en karismatisk gestalt. Han är skurken i dramat men också huvudpersonen. Och påminner något om en shakespeariansk hjälte. Kampen om vem som ska leda den nationella firman blir en historia inte bara om våld, även om det är gott om våld, men också en berättelse om makt.

Det korta TV-filmsformatet gör att slutet kommer lite hastigt, men epilogen sitter där den ska.

Tove Janssons Solstaden

Solstaden handlar om småstaden St. Petersburg i den amerikanska delstaten Florida. Som det ofta berättas om i amerikanska sit-coms så är Florida en plats dit man flyttar när man blivit gammal. St. Petersburg är ett samhälle befolkat av de äldre.

Tove Janssons roman från 1974 är en av flera svensk(språkig)a amerikaskildringar från den här tiden. Oftast har de här romanerna en svensk huvudperson, som i

Sven Delblancs Åsnebrygga eller Bosse Gustafssons USA eller berättelsen om den väldoftande skunken (den senare ansågs av kritiker på den tiden gå alltför långt i sin USA-kritik och är en underhållande bok). Men Jansson är inte den enda som hoppat över detta led. Boken påminner också mer om en amerikansk roman i den lite sentimentala småstadsskildringstraditionen.

Förutom att skildra ett antal av de äldre invånarna i staden så får vi också följa ett ungt kärlekspar. Mannen i paret väntar på att få ett brev från ett kollektiv med hippieliknande kristna, som förväntar sej att Jesus ska komma tillbaka. Både omslagwet och den av Jansson skrivna baksidestexten verkar lova att det här handlingsspåret ska få ett större utrymme än det får. Och kanske så hade det varit en bra idé.

Som romanen står så finns det inte mycket som binder de olika trådarna i handlingen samman. Som flera av Janssons romaner så är det mer en samling vinjetter, hopflätade mer av ett tema. Vi får diverse kort skildringar av de olika romankaraktärerna . Ofta roande och träffsäkra beskrivningar av människans beteende. En av karaktärerna skriver rättelser i biblioteksböcker, en övertygad sionist för diskussioner med sej själv. Hon har en arab i huvet som hon av och till låter få en poäng. Men det är egentligen inget som binder dessa berättelser om att vara gammal samman.

Janssons prosa gör ändå att det är en läsvärd bok. En intressant sak hon gör är att låna in amerikanska fraser. Något som brukar bli krystat men som här lyckas främst därför att de är få och korta.

Tom Strong Family

Alan Moores Tom Strong innehöll ofta anspelningar eller direkta pastischer på olika sorters äldre serier. Bland de bästa numrena var nr 13 "The Family Strong And the Tower at Time's End". Omslagets "Tom Strong Family"-rubrik är en hänvisning till den gamla Marvel Family-tidningen och historien har fler saker gemensamt med den gamla barnserien Captain Marvel.

Chris Sprouse var huvudtecknare för Tom Strong men detta nummer har liksom flera andra nummer flera tecknare, som tecknar olika delar av historien. Tidningen hade flera nummer som var uppdelade i tre historier, något som spin-off-tidningen Tom Strong's Terrific Tales kom att fortsätta med. En av historierna i den handlade om den unge Tom Strong, en variat på historierna om den unge Tarzan (och den klart tråkigaste delen av hela ABC-universumet). Den unge Tom Strong finns med i denna historia liksom den äldre Tom Strong och en kanin-version av Tom Strong kallad Warren Strong. En blandning av Snurre Sprätt och Bunny Marvel. De förs samman genom ett försök av Tom Strongs ärkefiende Paul Saveen att kontrollera och härska över alla tider från "a puzzling structure hung paused in the last split-second of time itself!".
Ett av seriens mer lyckade grepp är att den Saveen som det i numret finns många av i olika åldrar, redan är död när serien börjar men ändå hela tiden dyker upp. i bakåtblickar, genom tidsresor och dubbelgångare och andra dimensioner.

De olika tecknarna förhöjer varje enskild del av historien genom att ge dem sin prägel.Bäst är slutavsnittet av Pete Poplaski vars del är som en blandning mellan C.C Beck (Kapten Marvel-tecknaren) och den Robert Crumb som gjorde "Joe Blow". En koppling som förstärks i en panel där det visar sej att den unge Tom Strong gått och blivit kär i sin framtida dotter.

Men även de andra tecknarna ger de små hyllningarna till gamla tiders serier en extra märklig kvalité. Som Sprouses variant av den gamla tidstunneln som ofta användes förr i gamla Stålmannen-serier. Styrkan i detta nummer, de många uppdateringarna av en gammal sorts serie är emellertid svagheten i Tom Strong-serien i stort. En karaktär som det sällan gjordes mer med än att ge spel för diverse hommager - vare sej han skrevs av Alan Moore eller av andra.

I början av serien fanns det en viss tendens till kritik av, eller åtminstone fokus på, vissa mindre trevliga sidor av pulphjältetraditionen. Geoff Klock kallar Tom Strong för serievärldens Starship Troopers, och åsyftar då Paul Verhoevens film, i sin bok How to read superhero comics and why. Klocks läsning av Tom Strong som glatt fascistisk är en lite väl stark läsning som ser förbi saker i verket som talar emot tesen. Det är en intressant läsning av Tom Strong nummer tre "Aztek Nights" som lite olyckligt fått gälla hela, då ännu inte avslutade, serien. (Bokens avsnitt om Americas Best Comics är det svagaste i boken, en annars intressant bok som utnyttjar den unge Harald Blooms teorier på superhjälteserien). Och efter hand försvinner denna vagt kritiskt/satiriska ton helt. Och serien blir en enda stor hyllning till serietidningarna av förr. Den saknar också den känsla som dess direkta föregångare Supreme hade av att vilja göra något nytt med pastischerna. Supreme må på många sätt ha varit slarvigare gjord och lite väl understruket metanarrativ, men där fanns en antydan om ett syfte med det hela som Tom Strong saknar.

Serien är ändå ett gott hantverk och de bästa numrena, som "The Family Strong And the Tower at Time's End", är underhållande läsning. Numret finns i Tom Strong Book Two som också samlar flera av numrena med tre historier vardera, bland annat det nummer som innehåller en pastisch på Mads Blixt Gordon-parodi. Den finns också översatt till svenska i Fantomen 24/2003.

Havets kärlek till Irland III

Den skändade ungmön klagar på iriska,
Havet har skingrat hennes dröm om flottor,
Den spanske prinsen har utgjutit sitt guld

Och svikit henne. Engelskans
Jambiska trummor finkammar där hennes poeter
Sjunker som Onan. Talg-dank, svamp-kött,

Försvinner hon ur deras sövande omfamning
In i hårlocks-pust och dagg,
Marken intagen och återintagen.

Seamus Heaney
1975
övers. Roy Isaksson
i Heaney-urvalet Grönt ljus, där också de två första delarna av dikten går att hitta.

Melanie - Baby Guitar

"She did a little don't, yeah/And they pulled her head apart/And neatly tucked away/Inside her eyelid was her heart /Then they looked at one another/And said we knew it, there you are/A nameless illegitimate baby guitar"

Nostradamus

Seriebutiken Staffars Seriers blogg uppmanar en att lista ens gissningar och förhoppningar om det stundande serieåret och kallar det för Nostradamus 2010 efter han som förutspådde Hynkel och den elfte oktober (har det gjorts en tecknad serie där Nostradamus bekämpar brott och slåss mot rymdmonster?, troligtvis ja).

Önskningar

Ökad variation i den svenska serieutgivningen. Med fler serier översatta från fler länder och många nya svenska serier.

Att Grant Morrisons Multiversity ska bli märkligt bra.

Att Jaime Hernandez lekt klart med superhjältegenren och att han i nästa nummer av Love & Rockets bjuder på intressantare serier.

I efterbörden av Scott Pilgrim-filmens succé så kommer en Sharknife-film.


Förväntningar

I diverse artiklar så kommer tecknade serier att utropas till nästa stora grej.

Tecknade serier kommer inte att bli nästa stora grej.

Många spännande återutgivningar av gamla serier kommer att komma ut och vara alltför dyra för att införskaffa.

Disney köper Fantagraphics.

Jag kommer att upptäcka åtminstone en serie som gör något nytt med mediet.

Tidigt en morgon

Ny sida/nytt avsnitt av Rasmus Grans och min serie Early one morning... är uppe på Asfaltpress.

Nu med mer trafikskyltar.

Tematrio - Att vända blad

Lyrans senaste tema-trio handlar om bladvändare, böcker som man har svårt att lägga ifrån sej. Förmågan att skriva så man måste läsa vidare är inte alla författare som har, inte ens alla bra författare. Och egentligen tycker jag nog det är en något överskattad egenskap hos en text. Många bra böcker läser man helst i små stycken och de böcker som tvingar att fortsätta läsa kan ofta vara rätt dåliga. Om slutet inte håller, som så ofta är fallet, så blir det en större brist. Dessutom är vilka böcker som är bladvändare mer individuellt än det brukar framställas. För ren allmänbildning har jag tvingat mej igenom en och annan deckare och thriller. Ständigt heter det i recensioner att de är omöjliga att lägga ner och alltid så går läsningen trögt fram.

Men nedan kommer tre böcker som ändå har den här kvalitén men ändå är bra och nog kan ha samma effekt även på andra (utan egensinniga exempel som Karl Kilboms memoarer, Roland Barthes läsning av en balzacnovell eller Ricardos ekonomiska essäer, böcker jag själv läste i ett svep men som kanske inte vanligtvis har den effekten):

Vitt brus av Don DeLillo
Egentligen en satirisk roman i universitetsskildringsgenren. Huvudpersonen är en Hitlerforskare som inte kan tyska. En vagt beskriven olycka ger ett bakgrundliggande spänningsmoment till handlingen men det är DeLillos prosa som tvingar en tt bläddra framåt.

Grek söker grekinna av Friedrich Dürrenmatt
Den schweiziske författaren Dürrenmatt skrev flera romaner i kriminalgenrens närhet. Detta är en av hans humoristiska romaner. Men berättelsen om den anonyme bokhållaren Archilochos vars liv efter att han fått ett positivt svar på en kontaktannons vänds till det bättre är en minst lika driven berättelse som Dürrenmatts mer thrilleraktiga.

From Hell av Alan Moore (text) och Eddie Campbell (bild)
När den här serieromanmen om Jack the Ripper filmatiserades så lade de avslöjandet av Jack Uppskärarens identitet i slutet av filmen som en who-dunnit. Filmen orkade jag inte se klart. I Moores/Campbells version får vi redan från början veta mördarens identitet men hans färd genom dåtidens London är i sej betydligt mer spännande. Campbells karakteristiska bildberättande ger en spänning också åt de mer stillsamma stunderna i historien.

Kobo Abé - Den förstörda kartan

Kobo Abes Den förstörda kartan börjar på samma fot som den tidigare Kvinnan i sanden. En man har försvunnit. Men där vi i Kvinnan i sanden sen får berättelsen om vad som hände den mannen så får vi här istället följa en privatdetektiv som får i uppdrag att söka upp denna romanens försvunne man.

I början är boken som en reducerad thriller. Världen beskrivs genom detektivens ögon, genom de samtal han har med mannens hustru, som beställt undersökningen. Det är som en Raymond Chandler-roman med enbart de delar där den hårdkokte deckaren intervjuar diverse personer kvar.

Efter ett tag ger sej boken in i mer normala thriller-farvatten. Allehanda depraverade miljöer visar sej. Här tappar boken lite, vilket till en del nog beror på översättningen. Som är gjord efter engelskan. Det finns gott om formuleringar som antyder att Abé leker med den hårdkokta prosans gängse något blommiga metaforer. Men på vägen genom en översättning till genrens modersmål så har detta i stort sett försvunnit och istället för hårdkokt narration genom Abe blir det bara hårdkokt narration.

Men boken stannar inte riktigt i thrillerland. Den går liksom vilse på vägen till upplösningen. Och när den verkar gå ner sej i den kafkaeska fabelns fallgrop tar den i sista stund ett steg åt sidan i det mycket starka slutet.

Väggen av Marlen Haushofer

Jag visste att alla mina mått och steg var riktade mot människor, och tyckte själv det var löjeväckande. Men som alla faror hittills hade hotat från människor, gick det inte att ställa om sig så fort. Den enda fiende jag lärt känna i mitt förutvarande liv hade varit människan.

Huvudpersonen i romanen Väggen blir efter att ha varit på besök hos några vänner avspärrad från resten av världen av en osynlig vägg. Det hon ser genom väggen tyder på att allt levande på andra sidan har dött. Hon är nu ensam fångad i en dal långt från hennes vanliga stadsliv.

Handlingen kan påminna om sf-undergenren om den siste överlevande men Haushofer anknyter snarare till robinsoniaden. Den skiljer sej från bägge genrerna i det att protagonisten är en medelålders kvinna.

Romanen berättas genom hennes dagboksanteckningar nedskrivna en bra tid efter den oförklarade katastrofens faktum. Hon som berättar är redan förändrad av de händelser som beskrivs i romanens början.

På sätt och vis händer inte så mycket. Hon hittar några djur som hon tar hand om och funderar över väggens natur och hur hennes liv förändrats. Men den långsamma noggranna berättelsen ger en spänning till händelseförloppet.
Språket som redogör för både livshotande tandvärk som potatisknölar med samma lugna reflekterande stil gör att man läser de över 200 hundra sidorna utan att tycka att boken blir för lång trots det något avskärmade ämnet.

Noggrannheten i berättandet är ytterligare en sak som påminner om Robinson-berättelserna. Där Crusoe hade sin förlista farkost så har kvinnan i Väggen sina vänners jaktstuga där hon hittar allehanda förnödenheter. Fredags roll kan säjas spelas av en ko. Men där Defoe lät den moderna människan omvandla och övervinna sina omgivningar så blir Haushofers huvudperson alltmer ett med sitt nya liv tills hon i slutet, som delvis påminner om det för efter-katastrofberättelsens vanliga ironiska oväntade slutet (som i Wilson Tuckers Den långa tystnaden men i en helt annan ton), ställer sej solidarisk med sina nya omgivningar.

Boken kom ut första gången 1962 och blev väl mottagen men det var först när den återutgavs på 80-talet som den vart en stor succé och en österrikisk klassiker. Den har getts ut i flera utgåvor på svenska. Bok för alla-utgåvan borde fortfarande gå att köpa.

Citerat från veckans läsning

"Little Thomas is pulling at my hip with chocolate-covered hands. He stinks of ammonia. I haven't changed him for days.
'Mummy? Mummy? Mummy? Mummy?'
He hits the same pitch every time. Exactly the same questioning whine. I didn't have to alter the basic design specification for this, it seems to come to all of them with their DNA.[...]As I have done so many times before, but with no less satisfaction, I lift Thomas by his little romper-suit collar, pivot in the swivel chair, draw my foot back, and kick.
It is satisfyingly solid, like kicking a warm sandbag. Even painful, given how solid a two-year-old is. Nothing else, however, gives the right trajectory, the right thump! on landing."
ur "Human Waste" av Mary Gentle, i Best of Interzone, red. David Pringle.

"Skall vi slå följe? frågar mannen med kransen av torrt gräs runt sitt huvud.
Pojken vänder sig om mot dem som han nu skall leda bort mot detta andra om vilket han också drömmer.
Ni är många, säger mannen. Vi är legio.
Pojken ser på dem och frågar dem med blicken.
Så börjar papperslapparna att regna ned från himlen."
ur skymning:gryning av Lotta Lotass.

Åtta länkar en lördag

Early one morning... del 26
Senaste sidan i Rasmus Grans serie som jag nu är med och skriver.

Comic Book Script Archive
En samling seriemanus av diverse amerikanska mainstremserie skapare, via Shazam

The Diary of a Teenage Girl - Pjäsversionen
Phoebe Gloeckners hybridserie ska nu bli pjäs.

"Snart kan alla böcker tala med varandra" av Lars Gustafsson
Kort dikt av Gustafsson i Expressen. Den har tidigare publicerats på hans blogg, då benämnd nyårsdikt.

Jogs favoriter från 2009
Denna årslista (och diskussion om listor) på Jog likes comics är en av de intressantaste av de många såna som härjat internettet på senare tid. Framförallt gillar jag The Top 5 Caveats, fem serier som faller utanför kriterierna för han årsbästalista.

Comicsreporter-intervju nummer 15: Jog om Death Note
Jog eller Joe McCulloch tillhör de som intervjuats i Tom Spurgeons serie intervjuer om (det förra) decenniets tecknade serier. McCulloch valde Death Note, en serie jag själv tröttnade på efter tredje häftet. Intervjun har ändå sina poänger.

Intervju nummer 18: Dan Nader om Ron Regé Jr/Joan Reidy
Liksom alla intervjuerna i serien som jag läst hittills. Efter denna den artonde, som är en av de bättre, finns en lista med länkar till de sjutton föregående.

Inlägg inspirerat av ett omslag till boken som inspirerade Apornas Planet

Jag kan inte påstå att jag har läst så många såna där novelizations som jag skrev om i förra inlägget. Rettergang då av Sartre. Om man ska räkna den (men i brevkolumnen två nummer efteråt så invänder Arthur C. Clarke i ett artigt tonfall att hans bok 2001 som Pringle också nämner inte direkt är en novelization, om Sartre känt till tidskriften, och då levt, hade han säkert gjort detsamma apropå Terningerne er kastet.)

Men jag har fleras böcker som anknyter till filmatiseringenav dem med omslagen. Dessa omslag är ofta fula och ibland, som i E. M. Fosters Howard's End, något av falsk marknadsföring. Det gör dock inte så mycket. Det är trevligt med vackra omslag men en bok är en bok och man tittar inte på omslaget medan man läser den.

Mitt favoritomslag när det gäller sån här film/bok-koppling är Penguins 1966 års utgåva av Pierre Boulles Monkey Planet (La Planète des Singes), som du kan se här intill. Boken heter Planet of the Apes i flera av de engelskspråkiga utgåvorna. Omslaget förklarar varför på ett beundransvärt direkt sätt.

Trädgårdsprogram

I den bästa av världar så skulle vi inte finnas.

Filmer blir böcker

När det görs filmatiseringar av böcker så kommer det ofta ut nya upplagor av dessa som försöker slå mynt av kopplingen till filmen. Så vanpryds en svensk utgåva av de Laclos Farliga förbindelser av en bild på Glenn Close medan en version av Shirley Jacksons The Haunting lockar med att den gett upphov till den vedervärdiga nyfilmatiseringen från 1999 på sitt omslag. Och så vidare.

Nu är det inte alltid filmer bygger på böcker. Ibland ges det då ut nyskrivna böcker som bygger på filmen. En genomgång av såna här böcker går att hitta i Interzone 80. Med omslagsrubriken: "Movie novelizations: a despised form?". Frågetecknet får väl säjas vara något överflödigt.

Numret innehåller dels en artikel om genren av David Pringle, dels en intervju med en författare till såna här böcker och dels en lista på romaniseringar av fantasy och science fiction-filmer (då Interzone är ett SF-magasin) fram till och med 1994 när numret kom ut. Bokversioner av böcker är kanske aningens vanligare inom SF och fantasy men det görs novelizations på alla sorters filmer. Bland annat finns det en på Tatis Semestersabotören.

Tatis slap-stick skulle kanske kunna överföras till papperet om det gjordes av en författare med en P. G. Wodehouses talanger. Men med största säkerhet så har den bokens författare inte några sådana talanger. Om növelizations är en föraktad konstform så är den det med en viss rätt.

Egentligen borde man kunna göra bra romanversioner av filmer liksom man kan göra bra filmversioner av romaner. Det är inte enbart att formens låga anseende inte attraherat de stora författarnamnen som gör att dessa böcker nog inte är särskilt bra. De mest föraktade av genrer har frambringat stora förmågor.

Bland böckerna som listas i tidningen finns versioner av filmer som redan byggde på böcker. Som Frankenstein. Men den romaniseringen lär inte vara särskilt lik Mary Shelleys roman. Då filmen inte är det. Och filmversioner av romaner är ofta fria medan romaniseringar är kontraktmässigt tvingade att ligga nära det verk de överför (det lär finnas enstaka undantag, Peter Davids romanisering av Return of the Swamp Thing ska förhålla sej rätt fritt till filmen och inkorporera flera moment från Alan Moores version av seriefiguren). Detta är inte en bra matjord för stor litteratur.

Det finns bland de författare som skrivit romanversioner av filmer också en del kända namn. Som Graham Greene, Arthur Miller och Jean Paul Sartre. Pringle skriver om dessa att "such books have been treated as though somehow they are not what they patently are, namely works of fiction based on film screenplays."

Men om man ser till Sartre-exemplet: Les jeux sont faits så är detta snarare det faktiska filmmanuset utgivet i bokform. Även om det inte riktigt ser ut som vi är vana vid att ett filmmanus ser ut. Sartre skrev en till bok, L'Engrenage (från början Les Mains sales, men det namnet gav Sartre till sin senare mer kända pjäs). "Roman i drejebogsform" står det på omslaget till Rettergang, den danska översättningen av boken (drejebog är danska för filmmanus) och på innerfliken står det att den kan "ligesom >>Terningerne er kastet<< betegnes som en roman i drejebogsform" (Terningerne er kastade är då Les jeux sont faits). Så vitt jag har kunnit finna så blev aldrig Rettergang film. Boken är ett mellanting mellan manus och roman och tillhör Sartres bästa.

Greenes och Millers romaner har inte samma experimentella karaktär, men de hade skrivit manuset till filmerna som de romaniserade.

Detta gäller också den novelization av The Wild Things som Dave Eggers skrivit. Eggers står också för manus till Spike Jonzes film. Att filmen bygger på en bok av en annan författare gör att den ändå har setts på med en viss misstänksamhet. I Expressen kallas den "mästerlig", men det är knappast konsensus.

Varför man läser såna här romaniseringar kan man fråga sej. På en diskussion om novelizations på en blogg läste jag för nåt år sen en som brukade köpa såna här böcker för länge sen och menade att det var ett sätt att äga filmen innan hemvideon. Men böckerna har fortsatt komma ut trots att videon kommit och gått.

Folks dåliga smak gissar jag har ett finger med i spelet.