När det görs filmatiseringar av böcker så kommer det ofta ut nya upplagor av dessa som försöker slå mynt av kopplingen till filmen. Så vanpryds en svensk utgåva av de Laclos
Farliga förbindelser av en bild på Glenn Close medan en version av Shirley Jacksons
The Haunting lockar med att den gett upphov till den vedervärdiga nyfilmatiseringen från 1999 på sitt omslag. Och så vidare.
Nu är det inte alltid filmer bygger på böcker. Ibland ges det då ut nyskrivna böcker som bygger på filmen. En genomgång av såna här böcker går att hitta i
Interzone 80. Med omslagsrubriken: "Movie novelizations: a despised form?". Frågetecknet får väl säjas vara något överflödigt.
Numret innehåller dels en artikel om genren av David Pringle, dels en intervju med en författare till såna här böcker och dels en lista på romaniseringar av fantasy och science fiction-filmer (då
Interzone är ett SF-magasin) fram till och med 1994 när numret kom ut. Bokversioner av böcker är kanske aningens vanligare inom SF och fantasy men det görs novelizations på alla sorters filmer. Bland annat finns det en på Tatis
Semestersabotören.
Tatis slap-stick skulle kanske kunna överföras till papperet om det gjordes av en författare med en P. G. Wodehouses talanger. Men med största säkerhet så har den bokens författare inte några sådana talanger. Om növelizations är en föraktad konstform så är den det med en viss rätt.
Egentligen borde man kunna göra bra romanversioner av filmer liksom man kan göra bra filmversioner av romaner. Det är inte enbart att formens låga anseende inte attraherat de stora författarnamnen som gör att dessa böcker nog inte är särskilt bra. De mest föraktade av genrer har frambringat stora förmågor.
Bland böckerna som listas i tidningen finns versioner av filmer som redan byggde på böcker. Som
Frankenstein. Men den romaniseringen lär inte vara särskilt lik Mary Shelleys roman. Då filmen inte är det. Och filmversioner av romaner är ofta fria medan romaniseringar är kontraktmässigt tvingade att ligga nära det verk de överför (det lär finnas enstaka undantag, Peter Davids romanisering av
Return of the Swamp Thing ska förhålla sej rätt fritt till filmen och inkorporera flera moment från Alan Moores version av seriefiguren). Detta är inte en bra matjord för stor litteratur.
Det finns bland de författare som skrivit romanversioner av filmer också en del kända namn. Som Graham Greene, Arthur Miller och Jean Paul Sartre. Pringle skriver om dessa att "such books have been treated as though somehow they are not what they patently are, namely works of fiction based on film screenplays."
Men om man ser till Sartre-exemplet:
Les jeux sont faits så är detta snarare det faktiska filmmanuset utgivet i bokform. Även om det inte riktigt ser ut som vi är vana vid att ett filmmanus ser ut. Sartre skrev en till bok,
L'Engrenage (från början
Les Mains sales, men det namnet gav Sartre till sin senare mer kända pjäs). "Roman i drejebogsform" står det på omslaget till
Rettergang, den danska översättningen av boken (drejebog är danska för filmmanus) och på innerfliken står det att den kan "ligesom >>Terningerne er kastet<< betegnes som en roman i drejebogsform" (
Terningerne er kastade är då
Les jeux sont faits). Så vitt jag har kunnit finna så blev aldrig
Rettergang film. Boken är ett mellanting mellan manus och roman och tillhör Sartres bästa.
Greenes och Millers romaner har inte samma experimentella karaktär, men de hade skrivit manuset till filmerna som de romaniserade.
Detta gäller också den novelization av
The Wild Things som Dave Eggers skrivit. Eggers står också för manus till Spike Jonzes film. Att filmen bygger på en bok av en annan författare gör att den ändå har setts på med en viss misstänksamhet. I
Expressen kallas den "mästerlig", men det är knappast konsensus.
Varför man läser såna här romaniseringar kan man fråga sej. På en diskussion om novelizations på en blogg läste jag för nåt år sen en som brukade köpa såna här böcker för länge sen och menade att det var ett sätt att äga filmen innan hemvideon. Men böckerna har fortsatt komma ut trots att videon kommit och gått.
Folks dåliga smak gissar jag har ett finger med i spelet.