Erik Blomberg

Erik Blomberg var en svensk poet. Numera mest känd för en dikt om dödsskjutningarna i Ådalen.
Han skrev också konst- och litteraturkritik.
Folket och litteraturen är ett urval av hans litteraturkritik. Om Gustaf Fröding, Selma Lagelöf och Maxim Gorkij; Bertil Malmberg, Rudolf Nilsen och Nils Ferlin med flera.
Artiklarna är från åren 1924-1961. De flesta är från 30-talet.
Boken är mycket läsvärd om man är det minsta intresserad av svensk litteraturhistoria.

Så vitt jag kan se (Blomberg gav själv ut ett par volymer litteraturkritik - jag har läst en av dessa) är det ett bra val av artiklar. Det är Margareta Zetterström som har gjort urvalet och skrivit efterordet. Hon har också skrivit en bok om Blomberg. Zetterström är också själv en läsvärd kritiker. Hennes Jag hatar de likgiltiga rekommenderas. Hon har gett ut ytterligare två böcker med artiklar av Blomberg. En om konst och en om politik.

Folket och litteraturen kom ut i originalpocket på Pan/Norstedt 1977.

österrikiskt

Envist O har kommit till Österrike i sin bokgeografi. Det finns många kända österrikiska författare. Som Marlen Haushofer, Adolf Hitler och Thomas Bernhard. Och de tre nedan:

en österrikisk bok
Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om denna korta roman från 1987 har jag tidigare skrivit så här: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.

Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."
Handke är kanske annars mest känd för att han varit med och skrivit manus till Wim Wenders-filmen Himmel över Berlin.
en österrikisk författare

Karl Kraus
Karl Kraus gav ut tidningen Facklan i början av 1900-talet. Där han bland annat lät publicera sina aforismer.
Bland Kraus viktigaste arbeten brukar räknas Mänsklighetens sista dagar - en pjäs om första världskriget som Kraus själv sa endast kunde sättas upp på planeten Mars. Många har betecknat det långa dramat som oöversättligt - med dess flitiga användande av österrikisk dialekt och lek med ord. Kraus var något av en språkpedant. Jag tror ändå att pjäsen numera både satts upp och översatts. Men tyvärr inte i Sverige och till svenska.
Ett kort utdrag ur Mänsklighetens sista dagar finns i Satirikon. De elaka böckernas bok (red. Bengt Holmqvist - det är överhuvudtaget en läsvärd antologi)
Det finns ett urval ur Facklan på svenska kallat I denna stora tid. Där finns bland annat denna aforism: "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)

en österrikisk bok som jag ännu inte läst
Ingeborg Bachmann - Malina
En modern österrikisk klassiker (från 1971). Som kom på svenska för ett par år sen. Den vart mycket hyllad. Men verkar lite dyster. Filmatiseringen säjs också vara bra.

Från Orfeus till Eurydike

I Från Orfeus till Eurydike. En rörelse i samtida svensk lyrik (2000) av Lena Malmberg så läses dikter av Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Bruno K. Öijer och några till svenska poeter utifrån Orfeusmyten. (Ni vet - Orfeus sjunger och spelar så bra att naturen själv lystrar till hans sång. När hans älskade Eurydike dör så stiger Orfe ner i underjorden för att hämta tillbaka henne. Om han vänder sej om försvinner Eurydike. Så han vänder sej om. Och blir senare söndersliten av backanter. Men fortsätter att sjunga. There's no business like showbusiness.) Fast en Orfeusmyt som förskjutits till att främst handla om Eurydike. Boken fick ett stipendium som sekreteraren i Svenska Akademien, på den tiden Horace Engdahl, ger till en avhandling inom humaniora. Den är då skriven av min mor. Som fyller 60 år idag.

Om revolutionen kommer till mitt land...

Pete Seeger sjunger "If a revolution comes to my country" på Uppsala universitet 1974. Spelningen finns utgiven av Oktoberförlaget som If a revolution comes to my country.... Det är en bra skiva. Där Seeger gör starka versioner av bland andra "East Virginia", "Abiyoyo" och "Twelve gates to the city" ("Three gates in the South - Hello Havana!/Three gates in the North - Hello Uppsala!" sjunger han i den sistnämnda).

Just det här spåret som ett skivan dess titel och avslutar den är lite speciellt. Det är enligt baksidestexten av Israel G. Young (en amerikansk folkmusiker som bodde i Stockholm, oftast kallad Izzy) så är det första gången sången finns på skiva. "Petes vänner i New York tyckte inte det var en >>bra>> sång".

Nu är det kanske förståeligt. Seeger har berättat i en intervju att han när han var inbjuden för att spela live i radion ville spela "Garbage" (också en kontroversiell sång). Det ville egentligen inte de som hade programmet att han skulle göra. Och frågade om han hade något annat förberett. Bara den här, sa han och började att sjunga på "If the revolution comes to my country". Då gick "Garbage" bra.

Det är en rätt vacker sång. Men jag vet inte om den får revolutionen att låta så lockande - "Det är bäst att jag lär mej redan nu/hur man fångar och flår och kokar en råtta". Så heter det i den svenska översättningen av texten (av Bengt Berg och Per Helge). På skivfordralet finns förutom de engelska texterna också svenska texter till alla sångerna. Och på omslaget står både en svensk och en engelsk titel.

Alan Moore, Den Andre och 3D

"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Det är inte den enda delen av albumet som inte är gjord i traditionell serietidningsform. LOEG: Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur.
En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

De är lite olika lyckade men Kevin O'Neills teckningar är överlag lysande (min favorit är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren). Utom kanske i den lite tråkiga ramhandlingen.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska. Direktast sker detta i Shakespeare-pjäsen.
Samt kampen mot De Gamla Gudarna. Lovecraft blandas med såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (i varieranda goda pastischer).

I Shakespeare-avsnittet representeras det fantastiska av en fairiedrottning (lånad från Michael Moorcock). Alver och fairies och sånt och den lovecraftska traditionen har gemensamma rötter. Som man kan hitta i Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder).
Och bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Fu Man Chu och H.G. Wells kolonialiserande marsianer.

Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.

Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen - ramberättelse utspelar sej 1958 - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores verk efter From Hell.
Det nostalgiska.

Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

I detta album så bryter det fantastiska in i ramhandlingens spionhistoria i form av en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur (skapad av Enid Blyton).

Om förvridningen av den rasistiska bilden här fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis blir en hyllning till originalet - förvanskad men också förbättrad. O'Neills teckningar får också liv i och med karaktärens inträde i berättelsen.

Denna felläsning av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt och en paradoxalt endimensionell del av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."

(Först publicerad den 26:e november 2008. Det här är en något förkortad (jo, faktiskt) version av originalinlägget. Som man, med kommentar om det närmast föregående League of Extraordinary Gentlemen-albumet, kan läsa HÄR

Så här mer än två år senare så håller egentligen albumet rätt bra - mycket för att man vid omläsning kan bläddra förbi de svagare bitarna. Men jag slarvar hela tiden bort 3D-glasögonen.

Nästa album i serien handlade om Tolvskillingsoperan. Den var så där. I inlägget på länken (möjligen ännu längre än det här) "det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var."

Socker-Conny

1985 kom en av de stora svenska samtidsskildringarna: Socker-Conny av Joakim Pirinen.
Pirinen hade tidigare gett ut albumet Välkommen till sandlådan. Som bestod av kortare serier.
Att Pirinen var van vid ensidesformatet märks också i detta album. Då det skulle ha fungerat som söndagsserie. Varje sida har en slags början, mitt och slut.

En av handlingstrådarna är att Socker-Conny måste få ihop 200 kronor. Därför har han flera jobb som han missköter med bravur. Han bränner upp en utgåva av Hemsöborna då han ska söka fel i utgåvan - "Det var ett dumt jobb". Han läser filosofi, går på Café Opera och gör lumpen. Han blir hemskickad från det militära efter en timme efter att försökt ge sej ut att kriga.

Pirinens teckningar ger Socker-Connys bärsärkagång genom det svenska samhället en smittande energi. Redan här finns den dragning åt abstrakta mönster och bisarra figurer som i Pirinens senare seriekonst ibland har hotat ta över helt. Men här stödjer cirklarna, kuberna och punkterna fortfarande berättandet. Och ger albumet en annan tyngd än dess många - men ändå för få - efterhärmare.

Tre historiska

Lyran vill idag att vi ska berätta om tre historiska romaner

Ola Larsmo - Jag vill inte tjäna
Ola Larsmo har skrivit flera historiska romaner. De handskas med genren på lite olika sätt. Den här kom 2009. Hans Himmel och jord må brinna är också mycket bra.

Sara Lidman - Din tjänare hör
Egentligen har jag lite svårt för den mustiga norrlandsgenre vars främsta företrädare var Sara Lidman. När jag läser Torgny Lindgren eller Hjortronlandet av Lidman (den senare får väl säjas ha skapat genren, den är väldigt William Faulkner) så känner jag mej som Socker-Conny när han ska kontrollera om Hemsöborna är korrekt tryckt - "Det är fel på böckerna från början!". Det här är inte för att jag ogillar norrlänningar. Jag har svårt också för vår småländska motsvarighet till genren: böckerna om Åsa-Nisse.
Ändå tycker jag Lidmans Jernbaneböcker är väldigt bra. Trots en massa dialekt som jag är säker på att Lidman bara hittat på. Handlar om ett järnvägsbygge på 1800-talet.

Mika Waltari - Mikael Ludenfot
"Hans ungdoms öden och äventyr i många länder intill år 1527, sanningsenligt framställda av honom själv i tio böcker"
Finsk 40-talsroman. På sin tid en bestseller. Om en man utan börd som drar omkring i 1500-talets Europa. Romanen är indelad i någorlunda fristående böcker. Bäst är sjätte boken, "Bålet", som handlar om häxförföljelsen.

Du har väl inte glömt att ställa fram klockan 17 år?

I novellen "Dekretet" så beslutar världens regeringar att ställa fram tiden sjutton år. Då har de räknat ut att kriget nog kommer att ha tagit slut.
Inspirationen till åtgärden är naturligtvis sommartiden. Om man kan ställa fram klockan en timme, varför inte tolv timmar? Eller år.

Novellen finns i Mannen som kunde gå genom väggar av Marcel Aymé från 1943. Utgiven på svenska i Lind och Co:s serie med 1900-talsklassiker.
Ett par av novellerna, som "Tidkortat" där dagarna ransoneras och blir en svartabörsvara, har tidigare publicerats i Aymé-urvalet Löjliga kroppar - som innehåller noveller från flera Aymé-samlingar.

Aymé var en populär fransk humorit vars noveller ofta hade inslag av fantastik.
I Sverige publicerades han flitigt i All världens berättare och fick goda recensioner
Hans roman Det gröna stoet blev en succé pågrund av dess sexuella innehåll (även om detta är mycket vagt skildrat).
Även i Mannen som kunde gå genom väggar närmar sej Aymé ibland ämnet - som i mästerverket "Sabinorna".

Bästa ditt och bästa datt

En enkät från Lyran.

Bästa bilderboken
Ägget av Lennart Helsing (text) och Fibben Hald (bild)

Bästa kapitelboken
Olle och fabriken av Sven Wernström. Även om denna barnboksklassiker om det riktiga i att strejka kom ut innan begreppet kapitelböcker fanns. Men när nästa utgåva kommer så kommer den nog att inordnas bland kapitelböckerna.

Bästa ungdomsboken
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. LeGuin

Bästa deckaren
Rött regn av Dennis Lehane

Bästa skräck/spänningsromanen
Doktor Jekyll och Mister Hyde av R. L. Stevenson

Bästa dystopin
"White Fang goes Dingo" av Thomas M. Disch (finns som utökad romanversion - The Puppies of Terra). I framtiden har människorna blivit husdjur till en utomjordisk ras. De flesta människor, som huvudpersonen White Fang, är nöjda med sin lott. (Bästa utopin är "Nobody's home" av Joanna Russ.)

Bästa självbiografin
En familjeflickas memoarer av Simone de Beavouir

Bästa kärleksromanen
Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elizabeth Smart.

Bästa arbetarskildringen
Död mans hand av Folke Fridell

Bästa uppväxtskildringen
Barndom av Jan Myrdal

Bästa svenska samtida
Jag gillade Yarden av Kristian Lundberg. Som fick mej att gå tillbaka till Fridell ovan.

Bästa svenska klassikern
En blå bok I av August Strindberg

Bästa klassikern
Jakob fatalisten av Denis Diderot

Bästa romanserien
Våldets barn-trilogin av Doris Lessing (ibland kallad Martha Quest-sviten efter huvudpersonen - första boken i sviten heter Martha.

Bästa chick litten
Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Det här är då den enda chick-litt jag har läst (om den nu är chick-litt). Men jag läste den när jag låg på rehabsjukhus efter en operation. Och som sjukhuslektyr fungerade den alldeles utmärkt.

Bästa nobelpristagaren
Jean-Paul Sartre. Som hade förstånd att tacka nej.

Bästa vampyrboken
Gästspel av vampyr av Suzy McKee Charnas (eller antologin Vampyrbiten, red. Nils Petter Sundgren)

Bästa grafiska romanen
Grafisk roman är en klumpig försvenskning av graphic novel. En term som jag tror att Will Eisner hittade på för att få de tecknade serierna att låta lite mer respektabla. Seriealbum heter det på svenska. Barnhemmet av Gimenéz. Spansk skildring av ett barnhem under Franco-tiden.

Bästa poesisamlingen
Popsange av Michael Strunge

Bästa novellsamlingen
Svarta biljetter av Jayne Anne Phillips

Bästa dramat
Mannen på trottoaren av Anders Ehnmark och P. O. Enquist

Åtta länkar en lördag

20 bästa Woody Allen-filmaffischerna
Enligt Stale Popcorn.

Mario - independentfilmen
Mocktrailer med Mario Super Brothers som independentfilm av den sorten som går på Sundance-festivalen.

Friday med Rebecka Black - ett försvar
Sean T. Collins om Black: "I love this song because it’s very stupid, but it’s also sweet and fun and has a message I can get behind (Friday is a nice day of the week)"

Bernur om Lustgården av Sadi och Eric Hermelin
Om Eric Hermelins översättning av Sadi. Nu i nyutgåva.

Final Girl Filmklubb: Blood and roses
Den vampyrfilm som står högst på min (förvisso korta) lista med vampyrfilmer jag skulle vilja se är Roger Vadims Blood and roses som är baserad på Sheridan le Fanus kortroman Carmilla. Filmen är med i Final Girls filmcirkel.

Vixxpslördag
Vixxtoria på Om böcker jag hunnit läsa firar den bloggens tvåårsdag idag (gratulerar) med att under dagen ha tipspromenad med nya frågor varje timma. Mest om henne själv.

Neil Gaiman, Steve Bisette och Tom Veitch om den revisionära superhjälten, del 4 ( och del 5)
Om Swamp Thing och Sandman bland annat. Larry Cohen citeras i en fotnot. En sida verkar saknas. Fortsättning från förra veckan.

SAPFO

Det är Greklands nationaldag idag. Men det blir ingen lista ned grekiska filmer. Den ende grekiske regissör jag på rak hand kan komma på är Theo Angelopoulos. Vars filmer väl inte direkt är dåliga, men väldigt långsamma.
Det säjs att den grekiska regeringen utlovat en större summa pengar till den som orkar hålla sej vaken genom en hel Angelopoulos-film. Jag tror inte de riskerar bli av med pengarna (fast hans Biodlaren med Marcello >Maastroianni är bra och också de andra av hans filmer som jag sett är vackra och lite sömn har faktiskt aldrig skadat någon).

Men på något sätt bör ändå dagen uppmärksammas och då med en poet som redan de gamla grekerna uppskattade.
Även om de var dåliga på att bevara hennes dikter.

Dikter och fragment av Sapfo var FIBs Lyrikklubbs årsbok 1999. Den innehåller allt som finns kvar av Sapfos verk. Boken är översatt av Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou (som också tolkat John Ashbery).
De valde att ha med alla fragmenten. Också från de dikter där bara ett ord bevarats.
Utan att markera var det saknas saker.

Det är ett skäl till att det är en så pass levande bok. Sapfos dikter får en omedelbarhet. Det är möjligt att det om några decennier kommer att kännas som en förlegad översättning - Sapfo i alltför tidsbunden modärn poesiskrud (förordet nämner poeter som Celan och Katarina Frostenson). Men ännu håller dikterna och fragmenten här bra. Och jag tror egentligen de inte är så långt från originalets verkan. För Sapfos samtida publik bör hennes poesi ha haft en direkt effekt.

"Jag tror ingen flicka som sett solens ljus/någonsin kommer att vara så skicklig" (hela dikt nummer 56).

Pastor Peter Husberg - tre författare till priset av en

Romanen Bröderna Casey av Peter Husberg kom 1964. Den brukar få en rad eller två i översikter över svensk litteratur. Främsta anledningen till detta är att Peter Husberg, som påstods vara pastor, egentligen var en pseudonym. Bakom namnet dolde sej de tre unga författarna Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén.

Vad som inte säjs i de litteraturhistoriska böckerna är att Bröderna Casey är en riktigt rolig roman.

Boken har ingen regelrätt handling eller huvudperson. Så tillvida påminner den en del om böcker från denna tid av de tre författarna. Som Ekboms collageroman Spelmatriser för Operation Albatross, Enquists Hess och Nyléns diktsamling Skalor och mätningar.

Men dessa är mestadels mycket allvarliga experimentella saker - inte minst när de undantagvis försöker vara roliga.

Medan man märker en berättarglädje i trions berättelsefria roman. Som gör att den fortfarande håller bra att läsa. Och inte bara är en kvarleva från det experimentella 60-talet.

The Return of Bruce Wayne - Grant Morrison tar Läderlappen på en resa genom tid och genre

Det finns uppenbara begränsningar för en serieskapare som ska skriva karaktärer som publicerats i årtionden. Men begränsningar kan också vara utmaningar.

Grant Morrison har knytit många av de serier han skrivit för DC Comics samman, skapat en egen morrisonvärld i detta superhjälteuniversum.

The Return of Bruce Wayne börjar där hans Final crisis slutade. Den delar också ett par tecknare med projektet Seven soldiers, som liksom denna serie innehöll serier ur flera genrer.

Bruce Wayne, alltså Läderlappen, har slungats bakåt i tiden och tappat minnet. I albumet tar han sej fram mot nutiden en tidsålder och ett kapitel i taget. Alla kapitel har olika tecknare och är i olika genrer. Läderlappen är den superhjälteserie som är närmast de äventyrshjältemagasin som superhjältarna ersatte. Berättelserna i The Return of Bruce Wayne anknyter till dessa pulpgenrer: stenåldersaction, pilgrimsäventyr (han som skrev Conan Barbaren skrev också böcker med en puritansk pilgrim i huvudrollen), pirathistorier, vilda västern, noir och sf.

De två första kapitlen är okej - fast känns lite långa. Chris Sprouse (Tom Strong, Supreme) tecknar stenåldersavsnittet och gör det bra. Och Morrison har en del roliga berättartekniska trick för sej. Kapitlet som Frazer Irving (som gjorde Seven Soldiers: Klarion the Witchboy - också med puritaner, fast blåhyade sådana) tecknar ser utsökt ut. Piratavsnittet är okej, men påminner mycket om en Fantomen-serie.

Kapitlen knyts samman av en historia där Bruce Waynes återkomst till nutiden säjs innebära världens undergång. De avsnitten hänger dåligt samman med huvudhistorien men börjar i och med vilda västern-delen ändå att ta över berättelsen. Vilda västern-delen är dessutom fruktansvärt usel. Ryan Sook tecknar noir-avsnittet så pass bra att man nästar blundar för kapitlets svagheter.

Ramhistorien knyter an till Batman R. I. P. - den är som denna rörig men helt utan den frenetiska energi den serien ändå hade.

Ett specifikt problem med Läderlappen är att Frank Millers version satt så stort avtryck på figuren. Morrison har i sina tidigare Läderlappen-serier plockat fram inslag ur äldre Läderlappen-serier för att motverka Millers inflytande. Och också dessa pulpberättelser kan ses som ett sätt att understryka ett förmillerskt inflytande på serien (titeln vänder också på Millers klassiska The Dark Knight Returns).
I det sista kapitlet anknyter Morrison på ett par sidor till Jack Kirby. Kirby är en av superhjältegenrens stora namn. Han skrev aldrig Läderlappen. Men i framtidsavsnittet så föreställer sej Morrison en Läderlappen som haft en annan stark författarröst i sitt förflutna än Miller.

Tyvärr är de här KirbyBatman!-sidorna rätt svagt tecknade. Kanske hade det här lyst till om en Kirby-influerad tecknare som Tom Scioli hade gjort passagen. Eller Irving - som är den ende av tecknarna i albumet som lyckas med sci-fiscenerna (se bilden överst).

Men jag tror egentligen inte det hade hjälpt. De många genrekostymerna The Return of Bruce Wayne, vare sej det är Kirbykostym eller stenålderskostym, förmår inte dölja att det inte döljer sej så mycket bakom Morrisons Läderlappenmask den här gången.

James Tiptree-priset

I år gick Tiptree Award till Baba Jaga la ett ägg av den kroatiska författaren Dubravka Ugresic. Jag har inte läst boken. Men den säjs vara bra. Och finns på svenska. Något som inte alltid är fallt med Tiptree Award-vinnare.

Priset är uppkallat efter den amerikanska sf-författaren James Triptree jr. Det tilldelas en bok inom fatastiken som handlar om kön och genus.

Det är alltså inte ett pris som går till enbart kvinnliga författare. Även om de, kanske inte så förvånande, brukar dominera short- och longlist till priset. Tiptree jr. själv hade alltså kunnat få det även när alla trodde att hon var man.

Tiptree jr. hette egentligen Alice Sheldon och hennes identitet var länge en hemlighet. Men det gick ett rykte om att hon skulle vara kvinna. Något som fick författaren Robert Silverberg att i ett förord förklara att hon skrev typskt manligt, som Hemingway. Och att ingen kvinna skulle kunnat skriva på det sättet.

Denna anekdot berättas i förordet till den första antologin med Tiptree-vinnare: The James Tiptree Anthology 1. Sex, the future, & chocolate chip cookies, redigerad av Karen Fowler, Pat Murphy, Debbie Notkin och Jeffrey D. Smith. Undertiteln är en anspelning på att priset bland annat finansieras med hjälp av kakförsäljning.

Antologin innehåller noveller, romanutdrag och ett par essäer. Två av novellerna (av Kelly Link respektive Kara Dalkey) är varianter på H. C. Andersens "Snödrottningen" - som också finns med i samlingen. Så där har antologin ett sekundärt tema.

Annars är de bästa novellerna "The Ghost Girls of Rumney Hill" av Sandra McDonald - en spökhistoria där ett gäng döda pojkar och flickor för evigt är fast i de könsroller de hade medan de levde, och "Boys" av Carol Emshwiller - om ett framtida krig mellan könen, också den ur barnperspektiv (den senare har gått som Veckans novell i P1).

Fast bäst är nästan en essä (ursprungligen en föreläsning) av Ursula K. LeGuin (som en gång i tiden inte lät Tiptree vara med i en brevdiskussion om feminism - då den uteslutande var för kvinnliga författare) där hon skriver:

"It's not a matter for me of stooping to an occasional amusing bit of slumming in the kiddylit ghetto or the Sci Fi gutter. I live there, in the ghettos and the gutters. I am a street person of the city of fiction. And every now and then I come lumbering up like some sort of Sewer Monster out of the depths of Genre onto the spotless lawns of Literary Realism - since realism, to my mind, is simply another genre, another domain of fiction, and all mine if I want it.
Ur "Genre: A Word Only a Frenchman Could Love"

Det har kommit ut tre James Tiptreepriset-antologier.

Mandom mod och norsk bokgeografi

O har kommit till Norge i sin bokgeografiska resa.

Norge var det första land jag uppmärksammade med en nationaldaglista på 10 bra norska romaner.

Berätta om en norsk författare
Espen Haavardsholm
En bok som är med på den listan är Zink av Espen Haavardsholm. Det är en samling läsestycken han skrev på 70-talet. När jag i ett annat inlägg skrev om Haavardsholm så skrev en norsk kommentator att Haavardsholm var marginaliserad i det norska litterära livet. Jag vet inte om det är helt sant (han fick Aschehougpriset, ett stort norskt litteraturpris, 2006) men han verkar inte vara lika populär som till exempel Dag Solstad som han kring åren med Zink ofta sammanliknades med.
Haavardsholm har skrivit ett tjugotal böcker. Varav ett par essäsamlingar och en bok om Aksel Sandemose (han med Jante). Rätt lite av Haavardsholms senare produktion finns på svenska. Jag har läst en handfull Haavardsholmar. Den tidigaste av de var den modernistiska Munnarna som är väldigt bra. Medan 80-talsromanen Drift är lite seg. Jag har läst nån av de senare - men kommer inte ihåg titeln. Bäst tycker jag nog fortfarande om Zink - som du borde läsa.

...om en norsk bok
Tarjei Vesaas - Fåglarna
Det är ett tag sen jag läste den här nu och jag kan inte säja att jag kommer ihåg så mycket av handlingen. Men jag minns känslan, stämningen och språket. De bästa böckerna minns man långt efter att man glömt dem.

...om en norsk bok du ännu inte läst
Tove Nilsen - Höghussommar
På nationaldaglistan skrev jag att jag tänkte läsa mer av Tove Nilsen. Det har jag inte gjort. Den här är från från 1998 och heter Skyskrapersommer i original. En titel som är svår att motstå.

God is a tender pervert and the angels, the angels are voyeurs

"The Angels are Voyeurs" (och "The Angels are Voyeurs") med Momus.
Från albumet Tender Pervert (1988).

Skivan var Momus tredje fullängdare. Trots att han spelat in ett dussin album sedan dess har hans karriär väl inte gått så mycket framåt sen dess. Under sitt riktiga namn Nick Curry ska han ha debuterat som romanförfattare för något år sen.

Jag var inte så förtjust i albumet när det kom förutom låten ovan och spåren "I was a maoist intellectual" och "The complete history of sexual jealousy part 17-24".
Men egentligen håller den trots dess ibland irriterande ljudbild rätt bra som helhet.
Albumet börjar med "The angels are voyeurs" och slutar med en kort extravers av sången. Han som lagt ut klippet på youtube har fogat samman de två spåren.

And then by chance they glance at us and something in them stirs
They find us so provocative, so weak, so full of pride
Our cleverness, our nakedness, fills them with delight
The way we hold our coffee cups, the way we pick our words
God is a tender pervert
And the angels, and the angels are voyeurs

Falstaff, fakir

Tyska språket
består i likhet med grekiskan m. fl. språk av många sinsemellan olika bokstäver. V uttalas som f; ex.: von = fån; vov-vov = fåff-fåff; o.s.v. = å. s. f.

Fabuc citerade igår några väl valda ord av Falstaff, fakiren. Ur En var sin egen professor.

En bok jag har i ett urval med Falstaff, fakir av Tage Nilsson. Hela En var sin egen professor ingår (eller åtminstone en av versionerna - det finns visst två). Medan boken endast har valda delar ur uppföljaren En var sin egen gentleman och den klassiska Lyckans lexikon.

Den senare har jag nån gång läst hela . Och det bör man väl göra - men det är ändå ett bra urval som kan rekommenderas.

Jag har ett till fakiren-urval av Tage Nilsson: Ett svårskött pastorat. Titelberättelsen (som jag har för mej först gavs ut under pseudonymen Axel Wallengren) handlar om Calle Kula som återinför asatron i sitt pastorat. Han förlorar rätt snart kontrollen över situationen. Wicker Man möter Lycksalighetens ö av August Strindberg (den senare finns med i Ordet i min makt, det Strindberg-urval jag skrev om förra veckan).

10 bra diktsamlingar

Idag är det Världspoesidagen. Jag hånade denna dag förra året ("För oss andra påminner orden om poesins värde på världpoesidagen mer om gravtal. Lots of fun at Ekelöfs wake. Jag kommer att läsa en del lyrik idag. Det gör jag de flesta dagar. Den tjugoförsta november är världstelevisionsdagen. Då lär jag nog se på TV.").
I år firar jag den med en lista.
Jag är en sammansatt och mångsidig människa på det sättet.

John Ashbery - En våg
En långdikt. "Inte något särskilt underligt, men att verka alldaglig/Är ju också konstigt. Bara sättet vi känner på inför alltsammans,/Och inte känslan som sådan, är konstigt, konstigt för oss, som lever/Och vill fortsätta leva under samma närsynta stjärnor, som vi känt/Sedan barndomen då vi tittade ut genom ett fönster, såg dem/Och genast tyckte om dem" (övers. R. Strömberg) - fast dikten i fråga är rätt märklig

Erik Blomberg - Nattens ögon
Beredskapspoesi när den är som bäst.
"Härinne, dit en stråle/knappast tränger,/skall ljuset födas/som vårt mörker spränger.//Härinne,/då du intet mer kan mista,/skall rymden öppnas,/alla murar brista."

Emil Diktonius - Hårda sånger
Dikter som lever upp till bokens namn. "Havet vet:/om det ville/kunde det dränka världen." Finlandssvensk 20-talspoesi när den är som bäst.

Tua Forsström - Marianergraven
"Jag var ett älskligt barn,/en fjäril på trädgårdsgången/bland kjortelfållar och fågelsången//Jag lekte med Far,/jag tröstade Mor/Så snäll jag var!/Så vacker jag var!/De sade att måtte jag/aldrig bli stor" Egentligen ett oratorium. Vad nu det är. Finlandssvensk 90-talspoesi när den är som bäst.

Katarina Frostenson - Joner
En del författare har vänligheten att ha skrivit en bok som är mycket bättre än deras andra. Det gör det enklare att rekommendera böcker av dem. Nu är Joner inte bara bättre än Frontensons övriga utan bättre än de flesta diktsamlingar. "Jag ligger på kullen och mottager solen/jag drömmer om klara ting, "

Stefán Hörður Grímsson - Bilder utan vägg
"O i sommar tänker vi simma i den blåaste sjön på Island/och vi kommer att låta solen torka oss/och jag skall se på dig/men du skall se på vattnet" (översättning, som ofta när det gäller isländsk litteratur, Inge Knutsson).

Eugène Guillevic - Bröd och stenar
"Det finns monster som är mycket goda,/Som sätter sig mittemot er med ögon,/slutna av ömhet/Och på ert bröst/sätter de sina pälsmjuka tassar." (övers. L. Gustafsson). Det kom en till Eugène Guillevic på svenska för något år sen. Jag anar en Guillevic-våg "när klipporna återtar sina vilda banor,//Då skall de vakna."

Ann Jäderlund - Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar
Det där är vad poesikännarna brukar kalla för en lång boktitel.
"Växternas rötter suger upp det sparsamma vattnet/Vi måste drömma mycket och tänka stort"

Sarah Kirsch - Glashussplitter
"Min bror/Har rufsigt hår, vi bor/Djupt bland skogklädda berg/Strax före trettioåriga kriget säger/Våra munnar de klokaste saker"(övers. Lasse Söderberg och Irmgard Pingel)
Östtysk poet. Samlingen är ett urval.

Federico Garcia Lorca - Sånger
"Mamma./Ge mig en kropp av silver.//Mitt barn,/du kommer att frysa så.//Mamma.Ge mig en kropp av vatten.//Mitt barn,/du kommer att frysa så.//Mamma./Brodera mig på din kudde.//Ja visst!/Nu meddetsamma!" (övers. Anders Cullhed och Marika Gedin) Diktsamlingen Sånger från början av 1920-talet finns i Lorca-urvalet Närmare blodet än bläcket. Fast inte den som vi här citerar: "Den dumma sången". Som istället finns i Lorca-urvalet På Sirius finns barn. Lite förvirrande - men så är det ju också poesi det handlar om.

Tre mindre trevliga män

I veckans tematrio vill Lyran att man ska berätta om tre böcker med obehagliga äldre män i ("grisiga gubbar" kallar hon dem i ett utslag av omvänd sexism)

Hans Alfredson - En ond man
"Ett slags roman" är undertiteln på den här boken vars berättelser kretsar kring titelpersonen. Blev en populär film kallad Den enfaldige mördaren. Filmen har ett mer rättframt berättarsätt. Vilket gör att romanen är värd att läsa även om man redan sett filmen.

Augusto Roa Bastos - Jag den högste
Utspelar sej i Paraguay. Handlar om en diktator som kallar sej själv för den högste. Denna roman från 1976 blandar realistiska och groteska fantastiska passager. Det är min favorit bland de latinamerikanska diktatorromanerna, en genre med många bra böcker om mindre trevliga män (Salman Rushdie - indier, inte latinamerikan - har i ett slag för jämställdheten skrivit en diktatorsroman om en kvinna: Skam, men den är inte särskilt bra).

Nick Cave - Bunny Munros död
Möjligen är huvudpersonen i Caves roman förung för att vara "gubbe" (kraven på "grisig" bör han emellertid uppfylla med lätthet). Men i en scen besöker han sin far. Som inte heller verkar särskilt trevlig.

Citerat från veckans läsning

"- Det är just vad jag alltid har sagt, och det är det bästa beviset på sanningen i mina ord, ty vilken djävla glädje har någon människa av att jorden är rund? Nej, allt ont, allt fördärv och alla omvälvningar och till och med franska sjukan har sin grund i att man börjat påstå det."
ur Mikael Ludenfot av Mika Waltari, övers. Lorenz von Numers

"Sagesman:

[...]När det är klart väder kan Pettersson se två motorvägar, fem skogar och sju förorter från sitt köksfönster. Nu är gryningen regntung och kall. Det är dimma nere över köpcentrum. Endast neonreklamen bulnar genom den grå ludden därnere. Köpcentrum står på pålar i det gamla kärret och djupt under parkeringens asfalt

Pettersson:

jäser det i dyn och träsket rinner utför skyltfönstren och om man drar med handen över glaset när man går mot tunnelbanan känner man vattnet i fingerspåren."
ur Garderingar av Jan Myrdal

Jimmy Corrigan - the smartest kid on earth

Jag har börjat läsa en samling essäer om Chris Ware - The comics of Chris Ware Drawing is a way of thinking, redigerad av David M. Ball och Martha B. Kuhlman.

Vilket gjorde att jag tog fram Wares genombrottsverk Jimmy Corrigan - the smartest kid on earth.
Ware började göra serien i början av 90-talet och den gick först i hans enmannaseriemagasin ACME Novelty Library.
Den handlar om Jimmy Corrigan som åker för att träffa sin far som han aldrig mött tidigare. Och om en James Corrigan (troligtvis farfadern till sin namne) och hans barndom i 1890-talets Chicago (de parierna är bäst).

När den kom i samlad form år 2000 hyllades den av kritiker och fick priser som i vanliga fall brukar gå till prosaromaner. Den sålde också bra.
Det är på sätt och vis ett krävande verk i den högmodernistiska traditionen. Ware har jämförts med författare som James Joyce och Julio Cortazar.
Men hans serier har jämfört med dessa en fördel för läsaren. Även om boken är formellt avancerad är den också omedelbar - på ett oh that's some pretty shit-sätt.

Varje nummer av ACME Novelty Library hade olika utformning. Den häftade utgåvan (som jag har) ska också skilja sej något från den inbundna. Inte alla Jimmy Corrigan-serierna från ACME Novelty Library är med i samlingen. Jag upptäckte först Ware genom en artikel i Ordfront i slutet av 90-talet. Där fanns två korta utdrag ur serien. Bara det ena av de två kom med i albumet (album är kanske fel ord i sammanhanget - boken är inte paginerad, men den är rätt så tjock). Det var serien som inte är med som sålde mej på Ware.

Åtta länkar en lördag

Neil Gaiman, Steve Bissette och Tom Veitch om den revisionära superhjälten (del 2 och del 3).
De tre serieskaparna samtalar 1989 om de nya superhjälteserierna och deras rötter. Från albumutgåvan av Rick Veitchs The ONE och senast på Rick Veitchs blogg.

Neil Gaiman ska skriva manus till en filmatisering av Färden till västern
Eller Kung Markatta som den ibland också är känd som. Jag har inte något större hopp om att det här kommer att bli bra. Gaiman är en ojämn författare som tyvärr verkar sakna insikt om sina begränsningar.

Jack Kirby's My Little Pony

Lars Rings recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Lena Malmbergs recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Claes Wahlins recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Mest kritisk är Malmberg (no relation) i Flamman medan Ring i Svenska Dagbladet är mest positiv. Vilket kanske kan tyckas förvånande, men egentligen är rätt typiskt. Malmbergs invändningar är också huvudsakligen politiska.
Också Wahlin i Aftonbladet börjar med att prata om raljant folkhemskritik. Men ger föreställningen god kritik. Han skriver bland annat "Inte ens Myrdal anade nog vilka komiska lager som doldes i en text som när det begav sig rimligen strävade efter ett ganska stort allvar[...]Av Myrdals obönhörlige Sagesman har det blivit två" - något som pekar på att regissören Richard Turpin lät sej påverkas också av Moraliteter, som förutom att ha en mer humoristisk tom också hade en anklagare och en försvarare.

De tio bästa tributalbumen

Ett tributalbum är en skiva där olika artister tolkar en och samma låtskrivare eller rockband eller liknande. Hyllningsplatta är kanske bättre svenska. De flesta av albumen nedan är från senare hälften av 80-talet eller början på 90-talet. Anledningen till det är enkel - jag tröttnade efter hand på genren. Jag minns stunden när jag gjorde det, om än inte året: när jag la tilbaka en beganad Carpenters-hyllning med bland andra Sonic Youth på (deras bidrag på skivan kom senare med i filmen Juno) som jag först tänkt köpa.

De flesta hyllningsalbum är rätt tråkiga, många andra har bara ett par spår. Men när de är som bäst kan de vara rätt roliga. Nedan är tio styckna där merparten av spåren går att lyssna på.

The Bridge
Vi börjar med vad som kanske är den starkaste hyllningsskivan som gjorts. På denna Neil Young-tribut finns egentligen inga svaga spår. Utom möjligen Dinosaur Jrs "Lotta love". Men när det begav sej så upplyste hippare vänner, som förstod vitsen med Dinasour jr., att det visst är bra. Nikki Sudden, Pixies och Nick Cave (utan the Bad Seeds).
Bästa spår: "Only love can break your heart" med Psychic TV.

I'm your fan
Dåvarande indieeliten tolkar Leonard Cohen på denna dubbel-LP från 1991. Flera bra spår med That Petrol Emotion, Jean-Louis Marat (som gör "Avalanche" på franska som "Avalanche IV" - alla verkar hatas den versionen, men alla har som så ofta fel), John Cale och David McComb & David Peters (vars "Don't go home with your hard-on" vi skrev om i veckan.
Bästa spår: "Tower of song" med Nick Cave and the Bad Seeds.

Late Great Daniel Johnston: Discovered Covered
Dubbelalbum där ena sidan är en samling med Johnston, andra en tributskiva. Bright Eyes, Tom Waits, TV on the Radio med flera.
Bästa spår: "Story of an artist" med M. Ward

The legacy - The Sabbath continus
Svensk Black Sabbath-hyllning med Union Carbide Productions, Sort Sol och The Mobile Whorehouse. De sistnämndas i samarbete med den kvinnliga duon Livefood som rappar om att de gillar öl - något som möjligen också görs i originalet, jag har aldrig lyssnat så noga på Sabbath.
Bästa spår: "Iron (Wo)Man" med Livefood rides The Mobile Whorehouse.

Lost in the stars The Music of Kurt Weill
Denna skiva från 1985 säjs ibland ha inlett tributalbumsvågen. Blandar (då) populära artister som Sting och Marianne Faithfull med smalare artister som Dagmar Krause och Tom Waits (han var rätt så smal på den tiden).
Bästa spår: "Ballad of the soldiers wife" med Marianne Faithfull och Chris Spedding.

Poets in New York
Federico Garci Lorca-tribut. Med Lorca tonsatt på grekiska (Mikis Theoderakis), tyska och katalanska och flera andra språk.
Bästa spår: "Take this waltz" med Leonard Cohen.

Sgt. Pepper Knew My Father
En undergenre till tributalbumet är när man gör en tribut till ett album. Alla låtarna på Sgt Pepper (Beatles (sic)) tolkas av olika artister, både populära och smala. Nog den enda plattan där både The Fall och Wet Wet Wet medverkar.
Bästa spår: "Good morning, good morning" med The Triffids

'Til Things are Brighter
Såna här album hörde man ofta hemma hos vänner. Och då inte alla spåren. Jag är inte hundra på att jag hört hela den här Johnny Cash-tributen. Skivor som de här brukar förvisso också vara bättre innan man hört dem. Och den verkar bra när man ser på de som medvverkar - Marc Almond och sångaren i The Fall. Fast den låt jag minns att jag gillade bäst var en med sångerskorna från Voices of the Beehive. Vilket kanske inte ger lika mycket kredd.
Bästa spår: "Five Feet High and Risin'" med Tracey and Melissa Beehive.

Where the pyramid meets the eye - a tribute to Roky Erickson
Innan internet så fick vi skivnyheter ryktesvägen (vilket man väl fortfarande får, bara med fler rykten). Och det sas nästan alltid att Butthole Surfers skulle vara med på den Cohen-tributen och på den Neil Young-hyllningen. Men inte var de det inte, livet var hårt för ett ungt Butthead. På den här medverkade de äntligt. Och de är väl okej här. Men långtifrån bäst. Men så är det också ett av de bättre tributalbumen. Skivan säjs ha extra intresse för R. E. M-fans eftersom det förutom deras "I walked with a zombie" också finns ett annat spår under ett annat namn med en bättre sångare. Att det finns R.E.M.-fan är kanske lite sorgligt men deras två bidrag är faktiskt helt okej.
Bästa spår: " She Lives (In a Time of Her Own)" med The Judybats

White Riot vol one
Rockmagasin som Mojo och Uncut har ofta som gratiscd hyllningsalbum. Fast det är vanligt att det är sammanställningar av tidigare inspelade covers. Det här är ett riktigt tributalbum med spåren inspelade för skivan. Den är lite ojämn. Josh Rouses "Straight to hell" är rätt lik Phil Codys, fast sämre. Och jag kan inte riktigt bestämma mej för om Songdogs "Janie Jones" är genial eller usel.
Bästa spår: "I'm not down" med Thea Gilmore

Hyllningsalbum man skulle vilja höra: En Folk och rackare-tribut, där inte enbart folkmusikgrupper gör dem; en Triffids-Tribut - där Nick Cave, Bright Eyes och såna gör Triffidslåtar; en Babylon Blues-tribut - då man alldeles för sällan hör talas om Stry Terrarie/Kanaries bästa band; franska hip-hop-grupper tolkar Alan Stivell; 69 lovesongs med 69 olika artister.

Rabelais och skrattets historia

Om man skulle få för sej att läsa igenom alla mina inlägg här (och jag kan inte komma på någon bra anledning till varför man inte skulle göra det) så skulle ordet karnevalisk nog dyka upp rätt ofta. Oftast helt utan förklaring.

Det är en term som Michail Bachtin använder i Rabelais och skrattets historia (1946). Som handlar om medeltida fester och texter och pjäser om dessa och hur de påverkat Rabelais. Bland annat får man höra talas om Nemo. En man för vilket allt är tillåtet. Då det i den latinska översättningen av Bibeln radas upp flera saker som "nemo", alltså ingen, får göra. Nemo får ta sej två fruar.

Den svenska titeln är lite missvisande. Bachtin har ett mer begränsat ämnesområde (undertiteln "Francois Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen" är en bättre beskrivning av vad boken handlar om - men kanske inte lika kommersiel).

Titeln har tagits från första kapitlet. Som heter "Rabelais i skrattets historia" och har till motto ett citat av A. I. Herzen: "Det skulle vara utomordentligt intressant att skriva skrattets hisoria". Herzen var en rysk 1800-talsrevolutionär som flitigt citerades i sovjetiska humanioraavhandlingar som den här.
Bachtin bygger på en rysk forskningstradition.

Förutom boken om Rabelais så är Bachtin mest känd för att ha skrivit om Fjodor Dostojevskij. Rabelais och Dostojevskij är ett lite besynnerligt par när masn tänker på det.

För sina idéer om en dialogisk och mångstämmig roman så byggde Bachtin upp en slags ideell Dostojevskij, vars romaner passade in på Bachtins teorier.
Det finns inslag av detta även i nans arbete om Rabelais - som i god sovjetisk anda blir utsedd till att vara en grotesk realist (realism var närmast en moralisk fråga i den sovjetiska litterära överbyggnaden).
Men allt som allt är det en lärorik underhållande bok.

5 bra irländska filmer

Idag är det Irlands och Nordirlands nationaldag, Vår filmlista den här gången är nog den mest mainstreamiga hittills. Det ska finnas mer alternativa irländska filmer. Men jag har inte sett några.

Breakfast on Pluto
Kostymdrama av Neil Jordan om 1970-talet.

Butcher boy
Jag föredrog filmatiseringen framför Patrick McCabes roman. Trots att jag tror att boken egentligen är bättre. Pojken som spelar huvudrollen är mycket bra. Också en Jordan.

Eureka Street
Mycket underhållande TV-serie om Nordirland på 90-talet. Bygger också på en bok. Men den har jag inte läst.

I faderns namn
Här blir det mainstreamiga ibland en belastning. Det finns flera tillfällen då filmen slätar ut när det börjar bränna till. Men det är också fängslande på ett sånt där major motion picture way.

The Snapper
Stephen Frears minor klassiker om en arbetarklassflicka som väntar barn. Bygger på en roman av Roddy Doyle - Irlands mest filmade.

Inge Present

På min 17-årsdag fick jag av min bror en lapp där han hade skrivit Känner du han? Inge Present.

Då min bror gick ut gymnasiet samma dag hade han glömt bort min födelsedag.
Nu då min bror fyller 40 år ger jag virtuellt tillbaka den presenten.

I och för sej har min bror gett mej en hel del trevliga saker genom årens lopp. Böcker och skivor. Som tre Gustav Doré-illustrerade volymer Rabelais (av ett annat förlag än det på bilden - det finlandssvenska Söderströms, jag vet inte om de hade någon koppling till det förlag som gett ut boken på bilden - som är från samma år och ser likadan ut).

Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar är den tredje av böckerna om de glada jättarna. Och den som har minst av fantastik över sej. Den är ändå underhållande. Numera är den, liksom de andra, enklast att få tag i i Atlantis klassikerserie. Som är en bra bokserie. Men det är lite trist att alla böckerna i serien ser likadana ut.

Gåva, eller ej - Bro´r min gratuleras på 40-årsdagen. Trots sin respektabla ålder är han fortfarande ung, vacker och begåvad.

Ungersk bokgeografi

Evigt O har i sin bokgeografi kommit till Ungern.

Berätta om en ungersk bok
Peter Zsoldos - Det sista uppdraget
I början verkar det här vara en rätt normal rymdskeppsroman. Men den blir efter hand till något märkligare. Ungersk science fiction när den är som bäst.

Berätta om en ungersk författare
Ferenc Karinthy
Poet, romanförfattare och vattenpolomästare.
Jag har bara läst en bok av Karinthy. Men han verkar ha varit en intressant person. Den jag läst är hans enda internationellt kända. Epepe. Där en språkforskare råkar hamna på fel plan och kommer till en stad med ett språk han inte kan identifiera. Ordens betydelse och uttal verkar ändra sej från dag till dag. Kafkamaista.

Berätta om en ungersk bok man är nyfiken på
Sándor Márai - Glöd
I kommentarerna till mitt inlägg 5 bra ungerska böcker så rekommenderade ett par den här. Som ska va poppis.

August Strindberg - Ordet i min makt. Läsebok för underklassen

Mellan Moraliteter och Garderingar så sammanställde Jan Myrdal detta urval av August Strindberg.

Det har en slagsida åt det humoristiska och samhällskritioska hos Strindberg. Som "De lycksaliges ö" eller "August Strindbergs lilla katekes för underklassen".
Men framförallt märks det att Myrdal valt Strindberg-texter han gillar.

Det är en trevlig bok, kanske den bästa ingången till Strindberg som finns på svenska. Den har kommit ut på tyska och japanska. En andra utgåva kom i början av 90-talet. En tredje vore en bra idé.

Det exemplar av boken jag har är mitt tredje eller fjärde. Jag har gett bort dess föregångare. Men som tur är är det ex jag har nu alltför slitet för att ge bort.

Moraliteter/Garderingar av Jan Myrdal

Men märk att han hävdar att han går upp klockan fem på morgonen. Vad verkligen sker är att han klockan fem på morgonen ruskar sin hustru vaken och säger: >>Ge mig kaffe så jag kan arbeta.>> Därefter sover han vidare, väcks med kaffebricka, går på promenad med hunden, läser tidningarna, lägger breven oöppnade i högen för obesvarad post och författar sedan en insändare till Svenska Dagbladet som han anser ha feltolkat hans renhjärtade önskan att göra revolution.

När jag förra veckan skrev om radiopjäser så nämnde jag Jan Myrdals Moraliteter och Garderingar. Då visste jag inte att de nyligen kommit i nyutgåva. Nu är den utgiven på dejavu (som är ett slags print-on-demandförlag). Så det är inte bara Myrdals stadigt minskande popularitet som gör att den inte gjort något väsen av sej.

Jag har redan böckerna. Men det gav mej en anledning att läsa om dem.

Moraliteter kom ut 1967 och Garderingar 1969. Bägge skrevs för Radioteatern. Garderingar spelades på Strindbergs Intima för några år sen i en hyllad uppsättning. De har också tidigare getts ut tillsammans. Den nya utgåvan har kvar Gun Kessles charmiga illustrationer - som jag inte tror var med i den förra pocketutgåvan.

Det är kanske inte det mest självklara verket att ge ut igen. Av Myrdals skönlitterära 60-talstexter så är Moraliteter den som mest passar in i fördomen om Myrdal som en fyrkantigt politisk författare. Det är vietnamdemonstrationer, daghem och konsumbussar. Men formen och språket gör att den fortfarande går att läsa. Den är mer mångkantad än fyrkantig.

I de sex dialogerna i boken så ställs ett par personer inför en domstol. En avskedad arbetare, en död och snart bortglömd redaktör, en hemmafru, och en tjänsteman som söker "uppskov med fullgörande av civilkurage". Samt två inledande texter där skriftställaren J. M. anklagas för tidsspillan.

Den inledande texten är festligast. Att de radiodialoger som J. M. anklagas för att inte ha skrivit är just de vi läser är en rolig detalj.

Där Moraliteter ofta får en att flina till så har Garderingar en allvarligare ton. Här rör sej det om de stora frågorna, Kärleken och Döden. Som Pettersson tänker på när han dricker sitt morgonkaffe.

Pjäsen är uppdelad i två delar. Den senare, "Nästans kärlek" är den svagare av de två. I Söndagsmorgon (1965) så frågar några utländska vänner Myrdal om svenskar kan skriva kärleksberättelser, finns det någon passion i den svenska förorten? Myrdal berättar kort en historia som liknar en "Nästans kärlek" mynnar ut i. Åhörarna är inte särskilt imponerade. Och det är inte utan att man håller med.

Men den här delen är också den där radiopjäskaraktären är tydligast. Och det är möjligt att den hade tjänat på att höras.

Medan den första delen, "Döden till fadder" fungerar utmärkt att läsas. Myrdal väver in berättelser, som den gamla folksaga som gett den dess titel (Kessles illustration av Döden är en av hennes bästa teckningar). Moralen i denna moralitet får väl säjas vara att det är onödigt och farligt att frukta döden. Men det finns en spänning i hur Myrdals text ändå blir som starkast och hans språk som vackrast när han beskriver denna dödsskräck.

"Döden till fadder" är fortfarande en bra berättelse och den som främst gör Moraliteter/Garderingar till en bok väl värd att läsa. Även om jag kanske inte skulle rekommendera den som ens första Myrdal. Utgåvans print-on-demand-karaktär gör att den kan vara svår att få tag på i den fysiska bokhandeln. Men den finns hos näthandlarna. Som här hos Adlibris

Don't go home with your hard-on, it will only drive you insane

"Don't go home with your hard-on" med David McComb & Adam Peters

Leonard Cohen, Phil Spector och Triffids är en lite osannolik trio.
Men 1991 så gjorde det då nyligen upplösta australiensiska bandet Triffids sångare denna låt från Death of a ladies man på Cohentributen I'm your fan.

Death of a ladies man från 1977 var Cohens samarbete med Spector. Trots att Spector och Cohen stod för två rätt olika sorters populärmusik så producerade Spector plattan. Och fick delad sångcredit för spåren. Cohen stod dock för alöla texterna. I just "Don't go home with your hard-on" försöker han sej i alla fall på en hyllning till det motown vars sound Spector stod för.

Cohen-fansen var väl inte så förtjusta i skivan när den kom. Själv tycker jag den är lite ojämn. Krocken mellan Spectors ljudvägg och Cohens sånger blir ibland intressant - men ofta bara krystad. "Iodine" är bästa spåret.

I'm your fan samlade indieartister som tolkade Cohen. Den är rätt bra. Jag har inte riktigt bestämt mej för om McCombs cover ovan är bra eller inte. Men så har det också bara gått tjugo år. Lite kul är den i alla fall.

Vill gå hem av Jonas Gardell

Vill gå hem kom 1988 och handlar om pojken Daniel. Det är en riktigt bra bok.
Tematiskt påminner den en hel del om den En komikers uppväxt som Jonas Gardell gav ut fyra år senare fyra år senare. Men är ett rejält snäpp bättre.

Berättat om natten och andra historier om spöken, skuggorna och månen

Det är egentligen konstigt att den här inte kom i nyutgåva för några år sen. När entausiasmen över att också en svensk kan planka Stephen King vart som störst.
En av novellerna i denna novellsamling av Niklas Rådström kom förvisso ut i Entimmesboken 2004 - en serie volymer som tryckte om enskilda noveller.

Berättat om natten kom första gången ut 1988. Den innehåller spökhistorier och skräckberättelser och lite noveller av mer allmän fantastisk karaktär.

Det finns en lätthet hos novellerna som jag aldrig hittat hos någon av de andra (i och för sej rätt få) böcker av Rådström som jag läst (jag är dock rätt förtjust i hans LP).

Egentligen är de inte särskilt originella. Man kan känna igen förebilderna - från den inledande Frankenstein möter Willy Kyrklund runt 50-talet till min favorit "Eiffeltornet" - där konceptet är direkt taget från ett gammalt avsnitt av Twilight Zone.

Fast där huvudpersonen i det gamla TV-avsnittet och i de flesta andra skräcknoveller av liknande sort drivs till vansinne av den förändrade värld de vaknat upp i så bestämmer sej hjälten här för att han ändå trivs rätt bra med livet som det är och om han måste vänja sej vid att en del saker är annorlunda så är det sånt man får ta.

Såna lite oväntade skruvbollar finns här och där och piggar upp läsningen.

Tre barn- och ungdomsböcker

Lyrans senaste tematrio handlar om barn- och ungdomsböcker

L. Frank Baum - Smaragdstaden i Oz
"Mitt sjuåriga jag har markerat med kulspetspennan streck där han tagit paus i läsningen. På en sida i den tidiga delen av boken har jag markerat paus en mening efter den förra pausen. Efter hand förvandlas strecken till små monsterhuvuden. Möjligen inspirerade av de ondsinta varelser som hotar landet Oz i romanen."

Erik Linklater - Det blåser på månen
"I Medelby mötte han den morgonen minst trettio små pojkar och flickor, som på ett högst uppseendeväckande sätt höll handen för näsan när han gick förbi, och två gånger hörde han Katrin Krans säga till dem med sin gälla röst: >>Kan ni tänka er, han har inte bytt mening på många veckor nu!>>" (övers. Hugo Hultenberg)

På bokrean fanns en box med ungdomsklassiker med kitchsiga omslag kallad Flickrumsböcker eller något liknande. De bytade namn rätt snabbt. Vad som gjorde att böckerna hamnade i den boxen snarare än i Pojkrumsboxen (som inte hette pojkrumsboxen) verkade mest vara att de hade kvinnliga huvudpersoner - bara en av böckerna (Pappa Långben) är vad man brukar mena med flickböcker.
Vilket väl i så fall skulle göra även den här brittiska klassikern från 40-talet till en flickbok. Fast åtminstone förr kunde böcker med kvinnliga hjältar läsas både av pojkar och flickor. Kanske är det annorlunda numera (egentligen stör jag mej nog mest på att jag verkar ha läst fler av de där flickrumsböckerna än de i äventyrsbokboxen - 4 av 5 mot 3,5 av 5, min manlighet är ifrågasatt). Det är i vilket fall fortfarande en rolig berättelse.

Randolph Stow - Midnadt: en riktig rövarhistoria
Det här med speciella böcker riktade till ungdom kan man så klart diskutera. Men en sak som är bra med barn- och ungdomsböcker är att de skapar ett gemensamt referensverk. Dorothy i Oz och Dina och Dorinda i Medelby är personer många känner till.
Men sen finns det också böcker som man läste och älskade som liten som få verkar ha hört talas om. Som denna australiensiska bok om en lite korkad ung man som över talas av sin katt att bli stråtrövare. Midnadts namn är snart på allas läppar. Också en mycket rolig bok. Den (som det tyvärr verkar enda) svenska utgåvan är vacker med trevliga illustrationer.
Stow dog förra året. Han verkar ha varit en populär författare i Australien.

Stjärnornas fiende

Det finns en sketch i det kanadensiska komediprogrammet New kids in the Hall som heter "Career Ending Moments in Show Business 1962." I den håller en man ett tacktal. Han tackar vänner, producenter, sin manager. Hitler och sina föräldrar.
Publiken blir tyst och han förs bort från scenen.
- Vad hände.
- Du tackade Hitler. V
- Varför skulle jag tacka Hitler?
Mannen som irriterat för bort prisvinnaren har inget svar på detta. Sketchen slutar med orden "I can't believe I thanked Hitler!"
Moralen i historien är: tacka inte Hitler.

Det är ett råd någon kanske skulle ha gett Wyndham Lewis innan han 1931 gav ut boken Hitler. Ett hyllande porträtt av der Führer-to-be.
Jag har inte läst boken. Jag tvivlar på att den är särskilt bra.
En anledning till att Stjärnornas fiende, en ultramodernistisk pjäs skriven för Lewis och Ezra Pounds (Pound skulle senare ibland "råka" tacka Mussolini i sina böcker) tidning Blast (som man kan läsa mer om i Gunnar Hardings antologi Vortex) 1912 inte är så känd är kanske denna Hitler.

Fast fastän jag i tonåren var rätt förtjust i pjäsen så tycker jag idag att den är lite väl överspänd. Det är snarare en läspjäs än en pjäs - och på samma gång en novell om uppsättningen av denna pjäs.SCENANVISNINGARNA UPPTAR EN STOR DEL AV TEXTEN DE ÄR SKRIVNA MED STORA BOKSTÄVER OCH ÄR BISARRA BESKRIVNINGAR MELLAN SURREALISM OCH SCIENCE FICTION ("FÖRST ÄR HAN ENSAM. EN MINOTAUR SOM RASAR IN I CIRKUSEN. DENNA STJÄRNA BETYDER INTE MER ÄN DEN LOJA STJÄRNBILDEN OVANFÖR OSS. HAN ÄR INTE ENS 'EN STJÄRNA'. HAN RUSAR IVÄG, NER I JORDENS INNANDÖME", övers. Clemens Altgård - så lyder en av de mer normala passagerna i stycket).
En senare utgåva (utgiven ett år efter Hitler) ska vara omarbetad till en mer uppsättningsvänlig version. Men den svenska utgåvan är en översättning av den första versionen.
Den är utgiven på förlaget Bakhåll i en serie med små poesiböcker som kanske inte hade så mycket med varandra att göra men som alla hade samma omslag, men i olika färger. Med urvalsvolymer med Adonis, Lucebert och franska surrealister.

Stjärnornas fiende påminner en del om surrealismen. Lewis själv ansåg att den hade påverkat James Joyce. Ett visst litteraturhistoriskt intresse har den. Om Lewis hade varit mer läst utan Hitler är svårt att säja. Det är knappast en lättsmält text.

Citerat från veckans läsning

"It wasn't their fault they were Chinese, and if you asked them about it they'd shrug-they knew it wasn't their fault. Everyone knew. In third grade you were still only settling into your skin and couldn't be expected to answer for it. After that was anyone's guess."
ur The fortress of solitude av Jonathan Lethem

"Fifth grade was fourth grade with something wrong."
ur The fortress of solitude av Jonathan Lethem

Seventh grade was sixth grade desublimated, uncorked. It was the Lord of the Rings trilogy to sixth grade's The Hobbit, the real story at last, all the ominous foreshadowed stuff flushed from the margins and into view. It wasn't for children, seventh grade."
också ur The fortress of solitude av Jonathan Lethem

"This is a paradigm shift. Everything you know has changed. Please remain calm."
ur newuniversal 1 av Warren Ellis

Simone de Beuvoir-omslag

Mandarinerna av Simone de Beuvoir är en riktigt bra roman om en grupp franska intellektuella efter andra världskrigets slut. Jag har, och har läst den, på engelska. Varför vet jag inte riktigt.
Möjligen så hade den svenska översättningen ännu inte kommit ut när jag köpte den, kanske visste jag bara inte att den fanns.

Jag har den i Fontana Modern Novels. Som gav ut fyra av de Beuvoirs böcker. Alla med fotografier av nakna kvinnor på omslaget. Vilket man ju kan tycka är ett underligt val. Jag har en till i serien, den tidiga (och rätt dåliga) She came to stay (L'Invitee). Det omslaget pryds av ett foto på en barbröstad ung kvinna.

Fast omslaget till De vackra bilderna är kanske det mest smaklösa av kvartetten. Det är nästan lite synd att jag istället har den första svenska utgåvan med en fullt påklädd kvinna på framsidan.

Böckerna har kommit ut i två omgångar på Fontana. Med olika omslag. Fast med ett gemensamt tema.
Också de andra utgåvorna har lättklädda kvinnor på omslaget.

Åtta länkar en lördag

The Brendan McCarthy Dredd
Tearoom of despair går igenom hur Brendan McCarthy tecknat Judge Dredd genom åren. Jag har läst den senaste Judge Dredd tecknad av McCarthy. Snyggt tecknad - men rätt svag historia. Det är en Doktor Who-parodi. I serien reser Doctor What genom tid och rum i en baja-maja och inte i en telefonkiosk. På den nivån är humorn.

The Comics Journal
The Comics Journal har, igen, en ny hemsida. Som verkar bättre än deras förra.

Bernur om Aris Fioretos om Nelly Sachs
Bernur läser Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare, Berlin / Stockholm av Aris Fioretos.

Nelly Sachs tre gånger tolkad
Bernur citerar tre översättningar av ett par Sachs-rader - tolkade av Gunnar Ekelöf, Rolf Moberg och Google Översätt (googles translatortingest kan ge underliga reultat, Butter tar ordet blir enligt den, på engelska, Butterfield takes the floor).

4 x Vi är Sex Bob-omb!
Fyra outgivna spår av Beck som Sex Bob-omb i Scott Pilgrim-filmatiseringen.

Adjustment team av Philip K. Dick
Copyrighten för "Adjustment team" har gått ut. Så du kan läsa den på nätet. Här har någon fotograferat novellen från det sf-magasin den först publicerades i. Med fula illustrationer och allt.

Philip K. Dick och film
"Adjustment team" har ju gått och blivit film. Jag har skrivit om tidigare Dick-filmatiseringar ovan. Och rankat dem (jag har sett ytterligare en sen dess - Next, som också bygger på en novell från 1954, den lyckades faktiskt vara sämre än alla de andra).

Kriget mellan Sparta och Athen - A new hope

Många böcker ges ut i två delar. I mitt bibliotek har jag flera böcker där jag enbart har del 1 eller del 2. Oftast är det antologier. Och då gör det inte så mycket.

Kriget mellan Sparta och Athen II köpte jag en gång när de sålde fem Forumbiblioteketböcker för 100 kronor. Och missade att det var del 2.

Nu läser man kanske inte böcker som denna Thukydides klassiska historiebok (sin tids Poltava) från pärm till pärm (även om den är mindre plågsam att läsa än den tråkiga Poltava). Men man skulle ju ändå vilja veta hur det hela började.

Adjustment team - en novell av Philip K. Dick

I går läste jag novellen "Adjustment team" av Philip K. Dick. Novellen har nyligen filmatiserats som The Adjustment Bureau, som har svensk premiär idag. Jag läste den i The Book of Philip K. Dick, ett urval med några av Dicks tidigaste noveller ("Adjustment team" är från 1954, två år efter att Dicks första novell publicerades). Trots att jag är rätt säker på att jag läst alla novellerna i boken så hade jag inget minne av just denna. Något som inte förvånar mej när jag nu läser (om) den korta novellen.
Inte för att den är direkt dålig. Den är rätt underhållande. Men något av en bagatell.

I den så möter huvudpersonen när han kommer till arbetet gråa livlösa människor som smulas sönder när han rör vid dem. När han dagen efter går tillbaka till kontoret har det genomgått förändringar som bara han lägger märke till. Bland annat har hans chef ersatts av en yngre version.
Han har råkat snubbla in i en justering. En mindre förändring av världen som novellens titelpersoner har ansvar för. Den i justerarteamet som är ansvarig för denna blunder är en sömnig talande hund (här märker man att det är en tidig Dick - den äldree Dick skulle ha haft en katt i rollen).

Filmen ska ha en kärlekshistoria och en hjälte som försöker undkomma justerarna. Men novellen har egentligen inte mycket till handling alls.
Den kretsar helt kring scenen när verkligheten rämnar ("The sun had winked off. One moment it was beaming down. Then it was gone."). Som är berättelsens höjdpunkt - och påminner om en sekvens i den senare Dick-romanen Mannen i det höga slottet. Dick kommer i sitt författarskap ofta att skriva om verklighetens osäkra natur. Och detta är en av de första gångerna en av hans hjältar får en inblick bakom varats kulisser.
Men även om "Adjustment team" är en av de första Dick-novellerna på temat (vilket kan förklara att den, trots sin lätt bagatellartade karaktär, finns med i ett par såna här best of-volymer med Dick-noveller) så är den långtifrån först om man ser till sf-genren i stort.

SF-noveller där världen styrs av okända krafter och där verkligheten visar sej vara en illusion var vanliga. "Come and go mad" av Frederic Brown kom 1950, Du är ensam av Fritz Leiber 1953 (novellversionen 1950) och i Jules Verne-Magasinet. En antologi som innehåller sf-noveller från 40-talet finns en novell med samma tema.

Sf står för science fiction. Alltså vetenskapsfiktion. Vetenskapen i den här sortens noveller kan säjas vara ontologin, läran om varat. Mycket sf har haft ett ontologiskt tema och det tillhör genrens viktigaste bidrag till litteraturen. Dick skulle bli en av de sf-författare som oftast kom tillbaka till temat med verklighetens osäkra natur.

Sf-filmen började egentligen först på 90-talet att intressera sej för liknande teman. Scenen med justeringen i "Adjustment team" får en att tänka på filmen Dark City från 1998. Flera recensenter har jämfört den nya Adjustment Bureau med just Dark City. Jämförelsen har inte i något fall fallit ut till The Adjustment Bureus fördel.

De svenska recensenterna verkar inte heller vara särskilt överväldigade. DN säjer att filmen är välgjord medan Expressen visserligen talar om ett sofistikerat slut (och nämner Dick) men annars ger den ett rätt ljumt omdöme. Mest negativ är Göteborgsposten, medan Svenskan (som också nämner Dick) är den mest positiva.