Philip K. Dick och film

Efter att Blade Runner efter hand, trots att den från början gick dåligt, blev en hit så blev det också populärt att filma P. K. Dick-texter. Jag har inte sett alla filmerna. Och i några fall har jag bara sett delar av filmerna. Men nedan följer de P.K.Dick-adaptioner jag sett rangordnade från sämst till bäst:

5. Minority Report
Jag har varken sett hela filmen eller läst novellen den bygger på. Jag orkar inte googla vem som gjort den. De inblandade kan knappast ha använt sina riktiga namn ändå.

4. Screamers
Gjord av Christian Duguay. En ordinär sf-film. Långnovellen den bygger på är lite bättre men inget märkvärdigt. I regel är det inte Dicks bästa verk som filmats.

3. Total Recall
Filmen var först menad att göras av David Cronenberg. I stället tog Paul Verhoven över. Verhoven har sina anhängare. Och jag gillar själv hans två sf-filmer RoboCop och Starship Troopers. Men filmen skulle säkert ha blivit intressantare under Cronenbergs regi. Nu är den i sina bästa stunder big dumb fun. Novellen den bygger på "We can remember it for you wholesale" ("Minnen en gros" i Det hände imorgon, första boken i en antologiserie) är kort och rolig. Liksom filmen har den en man som vill köpa minnen om att han varit en spion på Mars som sen visar sej vara en spion på Mars. Firman bestämmer sej för att ge honom några andra falska minnen och hittar en barndomsfantasi där han räddar världen och sluter ett kontrakt med utomjordingar. Det går inte som de tänkt sej.
Nedtonat och fördummat så har filmen ändå med en del teman om osäker verklighet och identitet som brukar finnas i Dicks verk.

2. A Scanner Darkly
En Richard Linklater-film. Ska vara den mest trogna Dick-adaptionen. Jag har bara läst ett utdrag ur A Scanner Darkly (i antologin Future Cops som jag tycker är lite pinsam att ha i bokhyllan) men det verkar stämma. Tyvärr är filmen filmad i en blandning mellan animerad film och vanlig film som var populär för ett par år sen. Alltså bland de som gör film - alla andra avskyr tekniken som är ful och meningslös. Filmen skulle nog inte riktigt fungerat ändå. Den är helt enkelt rätt tråkig.
Att den ändå slår ut Total Recall beror på en scen. Också den trogen romanen. En av karaktärerna, Freck (spelad av Rory Cochrane som också spelade en haschrökande herre i Linklaters bästa film Dazed and Confused, på lite samma sätt - man kan föreställa sej Freck som Dazedkaraktären i framtiden) bestämmer sej för att ta livet av sej med en god flaska vin och en massa nedåttjack. Tyvärr är nån av drogerna lite konstig och det kommer en utomdimensionell varelse och läser upp hans synder. Efter tusen år har de kommit fram till mellanstadiet. Scenen (som du kan se HÄR) är höjdpunkten i Philip K. Dick-adaptionernas historia. Den fångar Dicks humor och till och med den fåniga fauxanimationen ger något i den här scenen.

1. Blade Runner
Blade Runner har slagit ut titeln på romanen Androidens drömmar så att den nu också heter Blade Runner. Vilket vore en helt obegriplig titel om man inte kände till filmen.
Det är en rätt fri bearbetninga av romanen. Och även om man kanske kan sakna bokens melankoliska drag så är det ett verk som står bra på egna ben. Varför man behöver de 37 versioner som finns på senaste DVD-utgåvan förstår jag dock inte riktigt.

Förutom de här finns filmerna Next och Paycheck, där jag varken läst novellerna eller sett filmerna.
Impostor som jag sett några minuter av början av. Novellen den bygger på är viktig i P. K. Dicks författarskap såvida att han här för första gången använder sej av ett tema som återkommer i senare bättre verk. Hur den ska räcka till en långfilm förstår jag inte. ("Impostor" finns också filmad som ett avsnitt av en gammal sf-tvserie.)

Två P. K.Dick-filmatiseringar är under inspelning just nu. Bland de av hans böcker som är optionerade eller på gång finns en del av de betydande lite mer dickska verken som Ubik och Flöda min gråt sa polisen. Om de blir av lär de nog bli kraftigt förändrade.

Och så finns det en fransk film baserad på en av hans realistiska romaner kallad Confessions d'un Bario. Ofta ställs frågan varför författare skriver genreverk. I Philip K. Dicks fall, liksom i till exempel Theodor Sturgeons fall, så är ett av svaren att han inte lyckades slå sej in i mainstreamlitteraturen. På 50-talet skrev han ett par normala romaner (som brukar skrivas upp av folk som skriver om P. K. Dicks verk men den av de jag läst tyckte jag inte var särskilt speciell) som blev refuserade.

Senare försökte Dick få skriva för TV. Ett utkast till ett avsnitt av Mission Impossible finns utgivet i The shifting realities of Philip K. Dick. Säkert hade han glatt sej över sin postuma filmkarriär.

(Total Recall-affischen är inte en av filmens officiella utan en "reimagined poster" av Tyler Stout.)