Lucka 0 - Bilder från år 2378

sammandrag eller rättare sagt koncentrat av de stora böckerna[...]hade man tid att läsa, och de såldes bra. De var tidsenliga, och det gällde bara att koncentrera dem så mycket att de kunde läsas på några minuter, helst på några sekunder.

Bakom lucka 0 (eller lucka O) så hittar vi ododionspelaren och odoratkompositören Aromasia Doftman-Ozodes, hjältinnan i Claës Lundins Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378 (1878). En ododion är en luktorgel.

Aromasia är en på en gång modern kvinna (för 1878) och rätt gammeldags. När hon läser en 500 år gammal bok om att kvinnans uppgift är att försaka så börjar hon fundera på om man inte hade rätt förr i tiden och att hon kanske skulle ägna sej mer åt Oxygen, en ung man hon är förtjust i.

Som namnen antyder så är boken humoristisk (i ett kapitel förekommer en mindre lyckad ododionkoncert). Den byggde på en tysk förlaga ("efter en främmande idé") som ska ha haft en mer allvarlig ton. Det är mest som tidsdokument (av 1870-talet, inte 2370-talet - även om de är rätt lika varandra) den är intressant. Men den är mer underhållande än de flesta framtidsskildringar från den här tiden.

5 bra skotska skivor

Så är det Skottlands nationaldag igen. Det är färre säckpipor än jag hade önskat i skivorna nedan - jag gillar säckpipor.

Battlefield Band - At the front
"Of all the trades that I do ken, the beggin is the best/For when a beggar's weary he can aye sit doon and rest" - skotsk folkrock när den är som bäst.
Bästa spår: "Tae the begging"

Isobel Campbell & Mark Lanegan - Ballad of the Broken Seas
Campbells och Lanegans röster bryter på ett snyggt sätt mot varandra. Trallvänligare ödesmättad depprockcountry får man nog leta länge efter.
Bästa spår: "Saturday's gone"

Franz Ferdinand - Franz Ferdinand
Skotsk konstskolepop.
Bästa spår: "Take me out"

The Sensational Alex Harvey Band - Framed
Den första Sensational Alex Harvey Band (det finns en skiva bara kallad The Sensational Alex Harvey Band som innehåller flera av låtarna på skivan, jag vet inte o m det är en samling eller den internationella utgåvan). En av Nick Caves favoritplattor.
Bästa spår: "Hammer Song"

Bert Jansch - Jack Orion
Jansch dog tidigare i år. "He could fiddle the fish out of salt water" - eller spela gitarr snarare. Hans tredje soloalbum från mitten av 60-talet.
Bästa spår: "Jack Orion"

Tidigare skottelistor:
10 bra skotska böcker

5 bra skotska filmer

Kommande Bob Dylan-hyllningsskiva

Det sista världen behöver är väl fler Bob Dylan-covers. Men det finns några spår på den kommande 4 CD-tributen Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International som jag är nyfiken på (innehållsförteckning finnsHÄR på Cover Me) Som Patti Smiths "Drifter's escape" eller Thea Gilmores "I’ll Remember You".

Pete Seeger är med (han gör "Forever Young", då han är 92 - jag tvivlar på att det kommer att visa sej vara Seegers bästa Dylan-tolkning) och Marianne Faithful. Sinead O'Connor har för länge sen sin bästa tid bakom sej men "Property of Jesus" borde passa henne. Dito med Billy Bragg och "Lay down your weary tune".
Kronos Quartet gör samma sång som Ke$ha, så det är en viss risk för hopblandning av dessa två artisters bidrag.

De yngre artisterna är som vanligt med såna här samlingar kanske inte de mest spännande (åtminstone inte de jag känner igen). Och man hade kanske kunnat önska sej CocoRosie eller Sleigh Bells eller åtminstone Conor Oberst. Das Racist hade säkert gjort en utmärkt "Tombstone Blues".
Nåja - 4 CD fyllda med nyinspelade Dylan-covers vore kanske lite för mycket vilka som än vart med, men pengarna hamnar åtminstone på ett bra ställe.

Samlingen kommer ut den 30e januari nästa år.

Årets kalender: Svenska framtider från förr

I morgon öppnar vi den första luckan (lucka 0) i årets butterkalender.
Den kommer att handla om svenska framtidsskildringar. Romaner och noveller, serier och filmer.
Dystopier och utopier. En förfluten framtid per dag och lucka.
(Just Kallocain kommer vi nog att hoppa över - jag utgår från att du redan känner till den.)

If young girls could sing like blackbirds and thrushes

Jonny Kearney och Lucy Farrell - "Hares on the mountain".
Det är en gammal courting tune som finns i många textvarianter. Kearney och Farrell gör den som duett, något jag inte tror att jag stött på innan.

Från deras debut-EP The North Farm Sessions som kom förra året. Den första fullängdaren, Kite, har nyss kommit ut.

Ur The Devils av Ken Russell (1927-2011)

En förhörsscen ur Russells film om ett nunnekloster där nunnorna blir anklagade för umgänge med djävulen. Klippet är rätt obehagligt.

Jag har tidigare skrivit om Russells Gothic: "Jag ser Ken Russells film Gothic (1986) under ideala förhållanden, det vill säja i ett lätt feberaktigt tillstånd.
Filmen handlar om den kväll då Mary Wollenstonecraft Godwin (snart Mary Shelley) hennes styvsyster , Percy Shelley, doktor Polidori och Lord Byron bestämde sej för att berätta spökhistorier för varandra."

5 bra albanska böcker

Idag är det Albaniens nationaldag. Jag har tidigare inte haft en albansk boklista då jag inte läst så många albanska författare. Och ett författarnamn dominerar listan nedan.

Ismaïl Kadaré - Den döda arméns general
Kadarés genombrottsroman om en italiensk general som kommit till Albanien för att hämta hem benknotor från italienska soldater.

Ismaïl Kadaré - Bröllopet
Säjs ha skrivits som bot för romanen Monster (en bok som först kom ut efter att Kadaré flyttat till Frankrike). Och den är en hyllning till revolutioneringen av landsbygden under 60-talet (den svenska översättningen kom också ut på ett maoistiskt förlag). Men det är också en underhållande och spännande bok. Två järnvägsarbetare ska gifta sej. Bruden kommer från en liten by som fortfarande har en del feodala vanor, blodshämnd och sånt. Under natten saboteras järnvägen.

Ismaïl Kadaré - Krönika i sten
En skildring av en stad som ockuperats av italienarna under andra världsriget. Berättelsen avbryts av krönikefragment, det vill säja nyhetsrapporteringar. Och av korta vinjetter berättade ur ett barns perspektiv.

Ismaïl Kadaré - Vem förde hem Doruntine?
Den här romanen har rätt nyligen kommit ut i en utökad version. Som innehåller delar som censurerades i den första utgåvan. Boken utspelar sej under medeltiden. Det är en omtolkning av en gammal albansk legend. Tematiskt har den liheter med den senare Aprils frusna blommor (den enda av Kadarés böcker efter att han lämnat Abanien som finns på svenska).

Fem albanska noveller - Svensk-albanska föreningens skriftserie nummer 4
En Kadaré finns med även i den här antologin. Elena Kadaré, Ismaïl Kadarés fru. Hon ska ha varit den första kvinna som fick en roman publicerad i Albanien. Detta 1970. Hennes novell är den bästa i häftet.
Men den jag tycker är intressantast är "En partisan inför rätta" av Dalan Shapplo. Shapplo var en albansk litteraturkritiker av den hårdfört socialrealistiska sorten. Novellen har fördelen framför till exempel Kommisarie Memo av Dritero Agoli att vara kort. Den handlar om en läkare som under en evakuering i en snöstorm råkat tappa bort en av sina patienter som då dör. Patientens partisankamrater kräver att han ska ställas till rätta. Han (spoilervarning) döms till döden.
Men då han tar på sej skulden som en man och en riktig kommunist så benådas han av sina kamrater. Happy End.
Det är en fascinerande inblick i den albanska ideologin och självkritikens väsen.
Denna bistra patriotiska novell illustreras av ett par vackra, finstämda teckningar av Gun Kessle.
Det är den enda av böckerna på listan som översatts direkt från albanskan.

Klassiska album: Folk roots, new routes

Albumet Folk roots, new routes från 1964 var ett samarbete mellan gitarristen Davy Graham (senare Davey Graham) och sångerskan/sångsamlaren Shirley Collins. Det var på många sätt ett oväntat samarbete.

Davy Graham såg likheten mellan olika sorters folkmusik och spelade gärna engelska folkvisor med österländsk rytm. Idag nämns han kanske oftast för den instrumentala låten "Angie" bland annat inspelad av Simon & Garfunkel (som "Anji" av någonm anledning). Han har ett mycket karakteristiskt gitarrspel och är väldigt mycket en gitarristernas musiker. För oss som inte spelar stränginstriúment kan hans musik låta mer fingerfärdig än lyssningsvärd.

Shirley Collins kom till folkmusiken genom vänsterrörelsen och hade samlat och spelat in sånger tillsammans med Alan Lomax. Hennes skira stämma är svår att ta fel på. I dag är hennes musik stor inom neo-folkrörelsen. Current 93 har gett ut en samling av hennes sånger. Hon är idag ordförande i en engelsk förening för folkmusik och -dans.

Skivans första spår "Nottamun Town" (som jag tidigare sagts var skriven av Jean Ritchie, men den är även om Ritchie står som kompositör en gammal traditionell låt. Ritchie har dock skrivit egen musik.) börjar med Davy Grahams ett par hårda rytmiska takter av Graham som sen bryts av Shirley Collins stämma. Kontrasten mellan gitarrspelet och Collins sång är det som gör skivan.

Även på andra sätt är det en, för sin tid, mycket experimentell skiva. Både blues och jass blandas med de engelska folksångerna. Blueslåtarna blir mycket märkliga. Varken Graham eller Collins har egentligen stilar som passar blues. Här blir kontrasten dubbel. Graham clashar med Collins som bägge bryter med bluesformen. Resultatet i till exempel "Boll Weevil" är märkligt men bra.

Bägge artisterna har ett par solonummer vardera. Grahams akustiska nummer samt Shirley Collins a cappela spår passar in i skivan genom att omges av andra låtar. Men också när Collins kompar sej själv på banjo fungerar på "The Cherry Tree Carol" passar det rätt bra in. "Rif Mountain" är den bästa av Grahams solonummer, inkorporerande österländsk rytm, medan "Love is pleasin'" är bäst av Collins egna.

Men det är låtarna med bägge tillsammans som är de bästa. En typisk är "Hares on the mountain" ne(som man kan känna igen som "Sally my dear" som Pete Seeger gör på Goofin off suite med en lite annorlunda text.)

Låten brukar ibland säjas ha sitt ursprung i Childballaden twa magicians men det är nog fel.
Ett liknande om än försvagat förvandlingstema som i den sången finns dock även här: "If all you young men were fish in the water/How many young girls would undress and dive after?"

Albumet kom i nyutgåva för ett par år sen och ska nog fortfarande gå att hitta som import.

(Från den 2a april 2009. Då fanns det med ett videoklipp med "Hares on the mountain". Men det går tyvärr längre inte att se i Sverige. Härmed avslutas jubileumsveckan.)

Biologiska stridsmedel - ett ansvarsfullt försvar

När det talas om biologiska stridsmedel så verkar många - inte alls alla, men många - fokusera enbart på de negativa sidorna.
Som ett billigt alternativ till kärnvapen - och kärnvapen har sina fördelar, men de lämnar onekligen ett hål i plånboken - fyller biologiska stridsmedel en viktig roll.

En lucka i den terrorbalans som gett oss stabilitet, fred och välstånd har varit att den involverat så få länder och därmed gjort det möjligt för småskaliga konflikter att ta väpnad form. De billigare biologiska massförstörelsevapnen är en lösning på detta.
Viss oro har uttryckts - och inte bara från det extremt pacifistiska lägret - att dessa nya vapen skulle störa rådande maktordning.

Men den upplyste medborgaren kan vara lugnad. Västmakterna har ett stort försprång. Genom att utnyttja krigsbytet av intellektuellt kapital efter det andra världskriget så fortsatte USA förståndigt nog den forskning med biologiskt stridsmedel som tyskarna hade påbörjat. PAX AMERICANA är säkrad.
Så lyssna inte på de populistiska tongångarna. Omfamna framsteget. Inget kan stoppa utvecklingen.


(Från den första varianten av Butter tar ordet. Som fanns innan den här bloggen. Alla texterna på den har försvunnit. Men jag hittade det här utkastet. Jag har skrivit ut förkortningar (som "bio. stridsm.") och lagt till två ord på slutet - annars lät jag det stå som det var. Även om den slutgiltiga texten var mer utarbetad så kan detta utkast ge en föreställning om hur ungefär Ur-Butter tar ordet kunde se ut.)

Citerat från Citerat från veckans läsning

"Men, nu ska vi börja berätta! Och då det står oss fritt att välja vilken utgångspunkt som helst och det är av vikt att redan från början inskärpa att detta är en moralisk och andligt högtflygande berättelse förflyttar vi oss ut i världsrymden och betraktar de kommande händelsernas skådebana ur evighetens synvinkel. Alltså:
Det ligger en liten stad östan om sol och västan om måne just där Ljungdalsälven rinner ut i Bottenhavet."
ur Jubelvår av Jan Myrdal

"Den egendomliga känslan infann sig, att ju mer jag arbetade för att få bort henne, desto tydligare blev hon."
ur "Det blåa ögat" i Spådom av Magnus Dahlström

"Jag anstränger mig till det yttersta för att minnas. Men tänk om det som ligger och mal där i bakhuvudet inte ens smakade gott? Liksom Prousts förkättrade madeleinekaka - detta märkliga bakverk som smulades sönder till en mosig smet en råkall och kulen eftermiddag, i en sked lindblomste till råga på eländet - liksom den förknippas mitt minne kanske bara med något högst ordinärt som jag enbart är förtjust i av sentimentala skäl"
ur Smaken av Muriel Barbery, övers. Marianne Öjerskog

"Hats!
Colours glowed; elegant shapes hypnotized his senses in the beam of the lamp. Hats of myriad descriptions: hats, caps, berets and bonnets; toques, trilbies and titfers; chaperons, chaplets, cornets and coifs.
Soft-crowned hats, stiff-crowned hats, low-crowned and high-crowned; feathered, plumed, winged and gauzed; bicorne and tricorne; boaters and bowlers, homburgs and turbans; gorgets, cowls and hoods; helmets, galeas and aegeas.
And these were just the hats!"
ur The Garments of Caean av Barrington J. Bayley

"om en karl av den bättre klassen, en hederlig man, som, alla nöjen små och stora sammanräknade, kanske icke njuter mer än 996 sådana om året, om - säga vi - en sådan, bland andra divertissementer, förleder några flickor ur arbetarklassen, ett dussin om året, eller ett halvt, allt som det faller sig, så är han lika hederlig, lika väl sedd, lika god för det. Ty det osedliga, som visserligen här sker, angår icke honom, utan drabbar de förförda"
Carl Jonas Love Almqvist, ur "Om folknöjen" i Det går en åska genom tidevarvet

"Blood sometimes affects him unproffessionally".
James Tiptree Jr, ur Up the Walls of the World

"In one city I visited, the entire population had been wiped out by love three times in a row. After the third occasion the only two survivors, a monk and a whore, determined that love should be illegal in their new state"
ur Sexing the cherry av Jeanette Winterson

"Slutligen slöts genom Vatikanens förmedling ett internationellt avtal, som befriade folken från krigets mardröm utan att ändra något i fientligheternas normala utgång. Man beslöt att tiden skulle flyttas fram sjutton år."
ur "Dekretet" av Marcel Aymé, i Mannen som kunde gå genom väggar, övers. Sture Hjerpe

Tiptree-citatet var en gång anledningen till att jag började med Citerat från veckans läsning. Jag hade skrivit av meningen, men den passade inte in i inlägget om romanen.
Bäde Dahlströms Spådom och Bayleys Garments of Caean hade jag tänkt skriva något om, men det har jag inte gjort. Men det är två bra böcker. Garments of Caean en 4:a, Spådom en 5:a.

Scott Pilgrim av Bryan Lee O'Malley

Kraften från kärleken kommer i form av ett svärd.

I den fjärde Scott Pilgrim-boken Scott Pilgrim Gets it Together tar huvudpersonen mod till sej att medge att han älskar Ramona Flowers.
Han drar ut ett svärd ur sitt bröst och i nästa ruta står det, i stora bokstäver, att "SCOTT EARNED THE POWER OF LOVE" medan Scott Pilgrim håller en flammande sabel i händerna. Med denna besegrar han ett av Ramonas Flowers onda ex.


Scott Pilgrim är en kanadensisk serie som hittills kommit ut i fem häften. Den är skriven och ritad av Bryan Lee O'Malley.

Serien som skildrar den tjugotreårige Sott Pilgrim och hans kompisgäng och förhållanden har blivit mycket hyllad.

I mångt och mycket är det en kärlekshistoria. Pojke möter flicka. Tyvärr måste pojken besegra flickans sju onda före detta pojkvänner.

Innan detta med de onda pojkvännerna introduceras i den första boken så har serien hållit sej på en någorlunda realistisk nivå. Scott Pilgrim spelar i ett band Sex Bob-omb med ett fan: Young Neil. Innan han träffar Ramona har han dejtat en sjuttonåring. Vissa mindre icke-realistiska element dyker dochk upp tidigt, med moment hämtade från spelvärlden.

Scott Pilgrim buntas ofta ihop med Corey Lewis serie Sharknife som handlar om en kinesisk restaurang som ständigt blir attackerad av monster. Lyckligtvis kan hjälten förvandla sej till en stor hajman med svärd om han äter en lyckokaka. Bland de som sett serierna som två förelöpare i en ny genre är Warren Ellis som kallat bägge för fight comics.

Och man kan förstå jämförelsen. Slagsmålsscenerna i bägge serierna följer samma slags spellogik där slagsmålsscenerna knyter samman berättelsen. Sopm när Scott Pi.lgrim skallar det första onda exet så hårt att han förvandlas till växel - Pilgrims points för att ha besegrat honom.

Men även om jag personligen kan föredra Corey Lewis, som har en mer lyrisk touch, så är det i skillnaden mellan de två serierna som man kan förstå Scott Pilgrims framgång. Där Sharknife helt enkelt utspelar sej i en värld med monster så ligger Scott Pilgrim någonstans emellan en slackerkomedi och full-on mangamode. Serien är en syntes mellan den självbiografiska genren och den mangainfluerade.

Vilket fungerar bättre i vissa passager än andra. Att Scott Pilgrim måste bekämpa sin flickväns före detta är som en metafor för hur det förflutna hänger på oss inte helt dum. Men hur dessa slagsmål tar sej uttryck och hur de införlivas i serien i stort är med varierande succé. En av ex-pojkvännerna har mentala krafter därför att han är vegan och veganer som alla vet är bättre människor. Vilket är något av en inspirerad idé. Den veganpolis som förekommer i samma sekvens är en något sämre idé.

Men serien handlar inte bara om Scott och Ramona och hugga folk i två bitar, Den fjättrade Ubu-style, utan har också en rad bipersoner. Vars historier fortgår i utkanterna. Alla karaktärerna sitter tillsammans glada på sista sidan i fjärde boken. Det skulle gå att se detta som ett lämpligt slut på serien. Men det är inte bara för att det fortfarande finns för detta pojkvänner kvar att besegra som boken fortsätter i två häften till. Många av de små bi-historierna är oavslutade.

Som Unge Neil. Rumskamrat till en av bandmedlemmarna i Sex Bob-omb blir han så där i förbifarten utestängd från deras umgänge efter att ha dejtat den sjuttonåring Scott Pilgrim dejtar i början av berättelsen. Denna förvisning skildras bara genom ett par paneler under häftenas gång. Ingen verkar lägga märke till den. I det nyligen utkomna femte albumet Scott Pilgrim vs the Universe ses Young Neil sitta ensam på sitt rum. I skarp kontrast med den entausiastiske Neil i första boken. At Unge/Young Neil liknar huvudpersonen till utseendet är knappast en slump. Hans historia står i kontrast till vår hjältes.

Det är sådana här detaljer som är seriens styrka.

Nu ska Scott Pilgrim också bli film. Med Michael Cera (Arrested Development, Superbad) som Scott Pilgrim och Mary Elizabeth Winstead från Death Proof som Ramona Flowers. Regisserad av Edgar Wright (Shaun of the Dead) Alla sex häftena (inklusive det som ännu inte kommit ut) utgör basen för filmen.

(Först publicerad den 10 mars 2009. Det sista häftet har sen dess kommit ut. Filmen har också haft premiär. HÄR skrev jag om den.)

Butter tar ordet - 5 år idag

I dag fyller alltså Butter tar ordet fem år.
Som jag skrev på treårsdagen:
"Den tjugosjunde november 2006 startade Butter tar ordet i den här inkarnationen.
Det är inte självklart att räkna från just det datumet. Framtida historiker kommer säkert att debattera vad som egentligen räknas som Butter tar ordets tillkomst[...]inlägg[en] varierar i längd och kvalité. De har inte som hos många ett sammankopplande tema. Man ska skriva om det man kan, heter det. Alltså skriver jag om allt."
Jag har försökt att lägga upp lite olika slags texter under detta buttra jubileum.

På fyraårsdagen hade åtta länkar till inlägg som skrivits efter treårsdagen (5 av dessa har jag repriserat under denna jubileumsvecka, ser jag).
Det var delvis för att dagen råkade vara en lördag. På lördagar brukar jag ha en länksamling. Jag vet inte om jag kommer att ha kvar just det inslaget.

Annars lunkar väl bloggen på. Tidigare i år var jag ett tag på fjärde plats på bloggtoppens litteraturthingie, jag gick om Bodil Malmsten.
Det höll väl inte riktigt i sej (och bloggtoppen försvann strax därefter, inte för att antyda att det fanns ett samband).
Men det viktiga är inte att man har många läsare utan att man har bra läsare och jag är säker på att ni är utmärkta läsare.

Under dagen blir det väl ett par repriser till om jag inte blåser bort. Men nästa vecka blir det nytt innehåll här. Albaniens nationaldag är till exempel imorgon. Det måste man ju uppmärksamma.

Farliga förbindelser

För ett tag sedan så såg jag den sydkoreanska Hemligt begär av Lee Je-yong. Det är en av åtminstone fem filmatiseringar av Choderlos de Laclos 1700-talsroman Farliga förbindelser. Förutom filmversionerna finns det också fleras pjäsversioner, Stephen Frears film (den med Glenn Close och Keanu Reeves) bygger på en av pjäserna. Den pjäsen har också satts upp på svenska scener. Kändast av pjäserna är annars Heiner Müllers Kvartett.
Det finns även en barnpjäs som bygger på boken - vilket jag tycker är lite konstigt.
Då boken handlar om två libertiner, änkan markisinnan Merteuil och vicomten Valmont, som tar sej för att för sitt nöjes skull förföra en presidentfru och en femtonårig ung dam.

Till skillnad från tidigare filmversioner som jag sett så tyckte jag den koreanska var hyfsat bra. Och den fick mej att gå tillbaka till boken och läsa om den. Samt att se Milos Formans Valmont, en annan av filmversionerna som jag somnade en kvart in i när jag först försökte se den i tonåren.

Romanen är en brevroman. En genre som var populär på den tiden men som numera i stort är död (även om spår av den finns kvar i försvagad form i populärlitteraturen, framförallt i skräckgenren.) Det är en skickligt uppbyggd bok som utnyttjar genrens form till fullo. Brevväxlingarna både utgör romanen och är motorn som för handlingen framåt.

Konventioner som nog hade vart tröttsamma om fler brevromaner överlevt får något nytt och friskt över sej. De många handlingsplanen går smidigt in i varandra.

Formans film visade sej vara rätt bra. Men det fanns anledning till att jag somnade första gången. Av filmversionerna tar Forman bort flest sidohandlingar. Och har i stort sett bara kvar de två huvudspåren. Ändå är filmen över två timmar lång. Den är lite långsam.

Vad Forman lyckas med bättre än någon av de andra filmskaparna som försökt sej på boken är slutet. I romanen får syndarna sitt straff. En nödvändig eftergift till moralen - som presenteras som en eftertanke.
Och där slutet för den ena av de två intrigmakarna är så groteskt att effekten blir liknande den i den lätt satiriska förskrift där utgivaren försäkrar att romanen inte kan utspela sej under "vårt sekel" då detta "lyckats göra alla män redbara och alla kvinnor anspråkslösa och hovsamma" (övers. Arvid Enckell).

Denna sista akt spelas i de flesta av filmerna upp på stort melodramatiskt allvar. Så väl i den koreanska versionen som i den som utspelar sej på high school.

Forman frångår något romanen och tecknar slutet med en lättare hand, med en blinkning, som mer ligger i linje med den flyfotade ton som Laclos har än de andra, slutet mer trogna, filmatiseringarna.
Så får också otroheten det sista ordet (den sista blinkningen) hos Forman.

(bilden är av Georges Barbier och är från en illustrerad utgåva av romanen utgiven på 1920-talet.)
(Först publicerad den 6:e september 2010.)

Sherlock Holmes goes steampunk - Aetheric Mechanics av Warren Ellis och Gianluca Pagliarani

Doktor Richard Watcham kommer från fronten hem till London av år 1907. Kriget med Ruritania fortgår fortfarande för fullt. Han får en lift med en royal naval outer serviceman på en svävare. De småpratar om hur det är i rymden "It sings./The vibrations from the spin of the drive arms, sir, and the motion of heat through the casements to space, which is very cold./The whole ship sings quietly, like a gently struck tuning fork".

Han anländer hem där han möter sin rumskamrat en Sax Raker som frågar honom om hans sår. Doktor Watcham skriver om dennes fall som amatördetektiv. Nu har han nosat upp ett nytt sådant. Om en man som inte var där.

Aetheric Mechanics är skriven av Warren Ellis och tecknad av Gianluca Pagliarani. Det är ett album på 48 sidor i den andra vågen av Ellis Apparat-böcker. Dessa går ut på att Ellis skriver i och utforskar olika genrer.
Tidigare i den andra vågen har han använt sej av den historiska genren i Crecy och senare skräckgenren i Frankenstein's womb. Aetheric Mechanics är dels en steampunk (en slags korsning mellan den historiska genren och sf-genren, Dickens med strålpistoler) men utgår också från CArtur onan Doyles Sherlock Holmes-historier.

Ellis har skrivit om Sherlock Holmes tidigare, bland annat i Planetary nummer 13 (Apparat-böckerna är på många sätt en fortsättning på teman i Planetary). Många är de författare som skrivit om Holmes eller analoger på honom. Och Sax Raker har lånat en del drag även av en del av dessa analoger. Något som visar sej ha betydelse för historien.

Berättelsen ger en snabb och ofta lyrisk bild av detta alternativa England av 1907. Pagliaranis skenbart enkla stil ger något handfast nergyttjat åt miljöerna.
Samtidigt som albumet antyder en hel värld av Sax Ramer-berättelser så ger det en också en hel fullbordad historia. Som går vägar som man inte riktigt väntar sej.

Det så kallade överraskande slutet har blivit ett så pass vanligt grepp att det lätt kan få en att glömma hur effektiv en oväntad vändning kan vara. Hur den som här kan förändra karaktären på den historia man läst, ge den mer tyngd.

I slutändan blir Aetheric Mechanics något mer än bara en steampunkig Sherlock Holmes. Samtidigt som den också har allt man kan önska sej av en sådan historia - svävande droskor, skräpmetallsrobotar; en mycket arrogant Sax Raker, vansinniga vetenskapliga teorier som ändå låter helt korrekt och en förälskelse som förändrar världen.


(Först publicerad den 22a oktober 2009. Om Planetary 13 skrev jag i förra årets Planetary-kalender (it's a strange christmas, let's keep it that way. Det ska bli en kalender i år också, tror jag)

Kung Markatta - den tecknade filmen

Den tecknade Kung Markatta gjordes av barnfilmstudion i Shanghai. Den påbörjades i början av 60-talet men färdigställdes 1965. När Gunnar Ohrlander var i Kina 1978, när filmen hade börjat visas igen efter kulturrevolutionen, såg han filmen och skrev en artikel om den i DN.
Artikeln finns i hans Ridån går upp - en artikelsamling om ryskt och kinesiskt kulturliv med undertiteln Några reflexioner om grunderna i revolutionär kulturpolitik Från ryska revolutionen till krossandet av "De fyras gäng" i Kina. Den sortens titlar ser man inte längre.

Artikeln gjorde att SVT tog kontakt med Ohrlander för fler synpunkter om filmen. Och att de sen köpte in den för visning julen 1978.

Filmen blev populär och visades flera gånger i början av 80-talet. Senare visades den även i England och Danmark.

Filmen fokuserar på de tidiga kapitlena av Färden till västern och Kung Markatta är här en burlesk hjälte i den folkliga traditionen. Han skryter och slåss. Och har en förtrollad stav som kan skifta i storlek.

Flera andra film- och TVversioner av Kung Markatta har gjorts. En del tecknade och en del med levande skådespelare. Men 65 års version förblir klassikern

Den fanns ett tag utgiven på VHS i Sverige. Nu kan man se den med engelsk text på youtube. I den här scenen är Kung Markatta i himlen, där han försummar sina plikter och dricker sej berusad och stjäl. En vackert animerad scen ur en av de bästa barnfilmerna:

Början av filmen (med engelska undertexter) finns HÄR. Om du söker på youtube på Havoc in heaven of 11 så lär de elva delarna dyka upp.

(Först publicerad den 29:e juni 2009. Inlägget hade då en länk till en spellista för hela filmen. De klippen får man inte längre se från Sverige.

Strax innan den här hade jag skrivit om Färden till västern och två till böcker om resor: "Den senast på svenska utgivna versionen är en från 1592. Den handlar om pilgrimen Tripitaka som ska vandra till Indien för att där hämta heliga skrifter. Tripitaka är själv helig. Under tio liv har han inte spillt en enda droppe säd. Detta gör att demoner vill äta upp honom och/eller ha sex med honom. Därför tar han till hjälp flera slagskämpar. Bland annat Kung Markatta.
[...]alla fem volymerna bjuder på slagsmål (på vers) och ondskefulla demoner."

Gunnar Ohrlander dog förra året. Då postade jag ett utdrag ur Tages lilla ljusblå)

Ljugarstriden och Drömboken - Arne Sands två romaner om Öändan

På senare tid har Arne Sand lite sakta fått större uppmärksamhet. Av hans sju romaner har tre kommit i nytryck. (Och säkert fallit ur tryck igen, men ändå.)
Först ut var Väderkvarnarna. Den såldes som en modernistisk nyskapande bok. Vilken den väl var. Men tvånget att enbart mäta vår äldre litteratur i hur mycket före sin tid den var kan kanske förklara varför Arne Sands två bästa romaner, de som utspelar sej i Öändan, inte hör till de som tryckts igen.

Arne Sands tredje roman Ljugarstriden (1956) utspelar sej i Öändan på 1860-talet. En slags folklivsskildring där en ung man vid namn Gabriel försöker ta reda på vem som är hans far. Medan det pågår en fejd mellan bönderna Jan Eriksson och Per Persson. "Om Abel hette Eriksson så vet jag att Kain hette Persson."

Baksidestexten påstår att mycket i boken för tankarna till en modern detektivroman.
I ett BLM-nummer året efter skriver Arne Sand apropå denna baksida: "Medan man i en vanlig detektivhistoria försöker finna upphovet till någons död, så gäller det i 'Ljugarstriden' att finna upphovet till någons födelse, nämligen Gabriels."

Denna omvändelse av teman - där man under själva ljugarstriden skall tala så illa om varandra som möjligt, snarare än som i den "Sångarstriden på Wartburg" som alluderas sjunga så vackert som man kan - återkommer i Arne Sands nästa roman Drömboken.

Här är det Orfeusmyten som omvänds. En tredje rangens sångare besöker sin barndomstrakt; Öändan och finner att hans syster isolerat sej, mycket pågrund av brodern. Sångaren lovar bli en bättre människa och gör mer specifika löften. Det är när han bryter dessa löften som det går som det ska.

Drömboken är inte en direkt fortsättning på Ljugarstriden även om den också utspelar sej i Öändan, fast nu i nutid.

Öändanböckerna har ett mer direkt berättande än den 60talsexperimentella Väderkvarnarna. Men deras omvandling av troper ur folklivsgenren och småstadsskildringar ger dem en karnevalisk subversiv ton.

(Först publicerad 8e feb 2009. Jag ber om ursäkt för "deras omvandling av troper ur folklivsgenren och småstadsskildringar ger dem en karnevalisk subversiv ton". Men det är två bra böcker, väl värda att läsa.)

Nick Cave på danska

Du må ha hørt om forbandelsen over Tre Høje
Hvordan sidste jul Bjarne Bjørns dreng aldrig nåede hjem
Faren fand ham i en sæck, på bunden af en bæck
Hans krop holdt nede med sten og hovedet det var væck
Ka' i forestille jer, hvor det blev jamret og klaget
Ai ai ai ai...
Selv Lille-Bjarne Bjørn han ska også dø

Nick Cave - Teaterkoncerten (regi Rolf Heim) har jag skrivit om innan när föreställningen gästspelade i Köpenhamn. Jag gick inte och såg den då eftersom staden ligger ända borta på andra sidan havet.

Det är alltså en musikalliknande sak där de gjort en historia kring 16 Nick Cave-sånger översatta till danska. Det gavs ut en CD med 11 av låtarna - 11 Nick Cave-sange på dansk. Den vet jag inte hur man får tag i. Men en vänlig själ har lagt upp hela på youtube.

Sångerna är tagna från större delen av Nick Caves karriär, även om enda sången från Birthday Party-tiden som är med i pjäsen - "Sonny's Burning" (där kallad "Sonny Brænder") inte finns med på skivan. Sex Nick Cave-album är representerade. Flest låtar med har Let Love In som får se tre av sina sånger översatta till danska.

Som så så skulle väl Nick Cave på Michael Strunges och Pia Tafdrups språk kunna gå bra. Men översättaren, skådespelaren Thomas Bang (på bilden) är inte riktigt en poet av den kalibern. Här finns en del rätt klumpiga översättningar. "My daddy did a jig with the drunk midwife" översätts med "mens far fik suttet pik af den fulde jordemor", "kastreret" rimmas med "feteret".
Men detaljerna i texterna blir mindre tydliga i sjungandet och det är något charmigt med att höra rader som "Jesu ansigt i min suppe".

I försvaret av den här föreställningen har det teatraliska hos Nick Cave tagits upp. Men detta teatraliska förlorar lite sin poäng när man gör teater av det. Ändå är de bästa versionerna här är de där de går helt ut och gör show av det hela med kör och allt. Medan de där en enskild skådespelare sjunger blir lite svagare, särskilt när det är en manlig sångare. Undantaget är "Ind in min favn" ("Into my arms"). Annars får till exempel den ofta tolkade "Loverman" utstå ännu en dålig version.

Sångerna med kvinnliga sångare i allmänhet mer lyckade som versionerna av "Mercy Seat" och "Curse of Millhaven" (det är något visst med att höra ordet "pölsemannen" sjungas i en nickcavesång.) De två sångerna knyts här samman. Dottie från Tre Höje hamnar i elektriska stolen i pjäsens sista sång.

En alltför aktuell sång dessa dagar är "Femten fod af rent hvid sne" ("Fifteen feet of pur white snow") som jag är lite kluven till. Den låter lite som en sång från den danska melodifestivaen fast lyfter mot slutet (vilket flera av sångerna gör, uppbyggda som de är i dessa versioner ägnade för scenen såsom musikalnummer). Överhuvudtaget är det lite schlager över de flesta av sångerna vilket ger något lite bisarrt åt det hela. Nick Carola & The Bad Seeds.

Det gäller också den här versionen av en av Nick Caves bästa låtar "I Let Love In" som här heter "Jeg lukkede kærligheden ind":
Jag tycker ändå det är en rätt trevlig version, trots (eller på grund av) P4-varningen.

Mycket av ens nöje av sångerna bygger på att man känner till originalen. Något som blir tydligt när de har med en sång från Nocturama, ett Nick Cave-album som jag inte spelat sen det kom ut. Hur man hade upplevt albumet om man inte känt till Nick Cave vet jag inte. Nu har jag hört Nick Caves versioner. Och även om skivan befinner sej en bit från att egentligen vara bra så tycker jag ändå den är rätt kul.

(Först publicerad den 25:e febr 2010. Alla låtarna finns inte längre på youtube. Den stora succéen med föreställningen gjorde att det kom både en Dylan-teaterkoncert och en Cohen-teaterkoncert och jag tror en med Tom Waits-sånger. Det jag hört från de är inte så mycket att ha. Det är väl annars en rimlig rangordning de artisterna emellan: Cave först).

Undercover Boss eller Anti-Wallraff

I dessa tider krävs det en hel del för att ett TV-program ska göra mej det minsta upprörd.
Men Undercover Boss som går på SVT (och dansk TV) har lyckats att ge mej en besk smak i munnen.
I programmet ger en företagsledare sej ut för att vara en av sina anställda. Han åker runt på flera av sina arbetsplatser och arbetar där en dag som en amerikansk Kung Gråkappa.
Mot slutet av programmet kallar han ett par av de han arbetat med till sej och avslöjar vem han är.

Varje program avslutas när han håller tal för en skara anställda och visar bilder ur programmet. Vi får se närbilder av de han arbetat med i publiken.
Han förbättrar situastionen för några utvalda av de personer han mött under programmets gång (oftast genom att låta de utarbeta kurser i att göra hans arbetssäljare positiva.

I ett program verkade veckans wallrafflande vd faktiskt vara inne på att utföra lite större förändringar och förbättringar för sina anställda. Hans styrelse tittade på varandra och skakade på huvudet efter att han talat om detta för dem. Eftertexterna visar emellertid att ytterst få förändringar skett.

Men programmet visar fram en uppfattning om att nu har direktören lärt sej något. Systemet fungerar. Det är som en spegelvänd ond version av de reportage av Günther Wallraff när han arbetade som gästarbetare och (som ofta också i Undercover Boss) i snabbmatsindustrin.

En hyllning till det bestående utklädd i vår tids värsta estetiska menlösa utstyrsel.

(Först publicerad den 2a aug 2010. Det är den amerikanska Undercover Boss inlägget hamnar om. Den bygger på en engelsk förlaga. Det har gjorts australiensiska, libyska och norska undercover boss-program. TV 4 sas vara på gång att göra en svensk. Antingen blev den försenad, eller så gömde de den i nån av sina små systerkanaler. Eller så kom de kanske på bättre tankar.)

Om den omfattande olagliga nedladdningen av Horace Engdahl och Stig Larsson

Vithårig (väldigt vithårig) står Stig Larsson och berättar en halv förvirrad anekdot om en bussresande som inte betalar sin biljett: "Alltså jag tycker ju inte att man ska stjäla" säjer Författaren som i en framsynt plan att förhindra den olagliga nedladdningen av sina verk slutade skriva böcker redan för tjugo år sedan.

Detta i Kulturnyheterna där också den inte längre ständige Horace Engdahl välkomnar lagen. Detta är rimligt då Engdahl alltid hållit publikföraktet som det viktigaste för en konstnär. Ingen bra författare får publikens eller kritikens gillande under sin levnad har han hävdat (hittills utan att ha använt sin egen framgång som exempel). Att Horace Engdahl ser fram emot att ta detta förakt till en mer handgriplig nivå och lagsöka sin publik är förståeligt.

Livet har blivit lite farligare för de många som stjäl Horace Engdahls texter.

(Först publicerad den 26:e februari 2009. "Varje konstnär har ögonblick då han drömmer om att bestraffa sin publik" (Horace Engdahl, Meteorer), "Fjorton gånger skrev jag 'huttra'. Det är inte så bra.
- Nä, det är några gånger för mycket." (Stig Larsson, Introduktion))

Fixaren. En historia från Sarajevo av Joe Sacco

Läsaren och Joe Sacco möter Neven, titelfiguren i Fixaren, i en hotellobby i Sarajevo 1995. Det vill säja vi får se Neven innan han möter Sacco. Se honom sitta tyst och vänta på nästa byte. Bläddrande i visitkort från utrikesjournalister.

En fixare är en som ordnar saker åt journalister. Tar de till platser och personer. Hotellrum och prostituerade.
I Sarajevo 1995 har antalet journalister minskat. "Sarajevo gör inte längre det Sarajevo gjorde bäst." Neven blir den amerikanske serietidningsjournalisten Joe Saccos fixare. Och Sacco lyssnar på hans berättelser från kriget.

Joe Sacco är den ledande inom genren journalistik i serieform. Fixaren - en historia från Sarajevo från 2003 har nu kommit på svenska. Utgiven på Epix. Den är översatt av Andrea Ängkvist Resch och textat samt formgiven av Rasmus Gran.
Översättningen fungerar så vitt jag kan bedöma väl och albumet är läsvänligt formgivet. Epix har tidigare givit ut ett par sacco-album. Bland annat den omtalade första Palestina.

Seriejournalistik har i regel mycket gemensamt med new journalism, där journalisten själv är en person i berättelsen. Joe Sacco spelar själv en roll i sina album. Här handlar berättelsen om Joe Saccos fascination för, närmast förälskelse i Neven.

Författarens/journalistens roll i berättelsen är här lite mer intressant än vad tycker jag egentligen om detta-utgångspunkten i Palestine och Saccos dramaturgi har förbättrats.

Sacco förenar fakta om de framväxande bosniska paramilitära styrkorna med Nevins machoberättelse. "Det var precis som i Doc Hollywood-filmerna." Först på sidan 62 ifrågasätts trovärdigheten i Nevens berättelser. Det kommer inte som en oväntad vändning (en mindre sådan, när det gäller synen på Nevin kommer mot slutet av boken).
Även om Sacco varit en villig lyssnare så har läsaren fått skäl att se Nevens berättelse just som en berättelse. Ett sätt detta görs är att de tre krigsherrarna som presenteras genom Nevins ögon ritas som om de ser ut att likna varandra. Samma sorts hårda drag. Serietecknandet har här en fördel framför prosan.
Och Saccos teckningar är dynamiska och liksom mer luftiga än i hans tidigare verk. Han är bra på att visa ansikten. Hur de ändras. Som omslagets och börjans väntande Nevin bredvid den bullrande skrytande senare.

Fixaren blir en berättelse om att berätta och att lyssna på en berättelse. Sacco skildrar också den allt värre situationen i Sarajevo på ett begripligt sätt. Men det handlar även om en romantik som finns i att rapportera från ett ställe som Sarajevo.

Och om hur en slags färgstark figur av en sort som ofta finns med som en krydda i journalistiska texter kanske även är en person.

(Först publicerad den 9e februari 2009. Det kan låta i inlägget som om jag inte gillade Palestine. Det gör jag. Den är minst lika bra som Fixaren. Men Saccos egna roll är mer intressant i det senare albumet.)

10 bra ryska böcker

M. Agejev - Roman med kokain
Roman om en kokainmissbrukare åren runt oktoberrevolutionen.

Michail Bachtin - Rabelais och skrattets historia

Velimir Chlebnikov - Baklängesvärlden
En samling dikter och prosastycken av den främste av de ryska futuristerna. Som berättelsen Ka.

Aleksandr Fadeev - Förintelse
Fadejev (som hans namn oftare transkriberas) är mest känd för att han senare blev generalsekreterare i det sovjetiska författarförbundet. Vilket kanske inte får hans böcker att verka särskilt lockande. Men den här romanen från 1927 om ett partisanförband under inbördeskriget efter revolutionen är riktigt stark.

Nikolaj Gogol - Döda själar
Klassiker kan ibland kännas lite sega, men Döda själar är fortfarande en rolig och levande roman.

Ilf & Petrov - Tolv stolar
Sovjetisk humor när den är som bäst. Möjligen säjer det något om det sovjetiska samhället att denna dess mest framgångsrika satiriska roman riktar sin udd mot rikets medborgare snarare än dess makthavare.

Lev Rubinstein - Tiden går
Med undertiteln "ur Det stora kartoteket". Dikter och kortprosa nedskriven på kartotekskort. Som barndomsskildringen "Mor var rar" i 83 korta stycken.

Vladimir Sorokin - I det heliga Rysslands tjänst
Den bok på listan som jag läste senast. Utspelar sej i ett framtida Ryssland som isolerat sej från den dekadenta omvärlden. Huvudpersonen är en av den nya ordningens hejdukar. En smädesskrift om smädesskrifter.

Bröderna Strugatskij - Picknick vid vägkanten
Denna sf-klassiker handlar om ett område som, efter att rymdvarelser landat där och sen gett sej av, fått diverse underliga egenskaper. Det säjs att det mitt inne i den så kallade Zonen finns ett rum där ens innersta önskningar blir uppfyllda.

Nikolaj Tjernysjevskij - Vad bör göras?
Roman från 1860-talet som påverkat Zola, Strindberg, Dostrojevskij och många andra.
Men minst lika bra som de verk den inspirerat.

(Från den 12:e juni (Rysslands nationaldag) 2010).)

Buffy, säsong 3

Buffy the Vampire Slayers tredje säsong har störst andel bra avsnitt. Som helhet sett har den emellertid vissa svagheter. Främst att seriens övergripande handling inte integreras lika bra som under det andra året.

En annan, men mestadels positiv, skillnad är att serien som tidigare mest förhållit sej till B-skräckfilmgenren och highschool-tvserien (och just de de klassiska
skolserietroperna är denna säsong rätt fantasilösa - en bal, högskoleprov och ytterligare en bal) nu också börjar bli självrefererande.
Dels på rätt gängse vis med gamla karaktärer som lämnat serien som gästspelar (som i det avsnitt i vilket det framgår att förra säsongens breakoutstar Spike är lika misslyckad som punkare som vampyr då han på färd iväg från stan lyssnar på ”My way" inte i Sid Vicious version utan i Gary Oldmans version av Sid-versionen.) Men också på sätt som vänder och vrider på seriens egna premisser på samma sätt som den annars brukar göra på andra genrekonventioner.
Första avsnittet förhåller sej till de två tidigare förstaavsnitten av serien. Och ett av de bästa avsnitten, "Zeppo", är något av en självparodi.

Avsnittet, "The Wish", där Cordelia (seriens på sätt och vis bad guy i form av den populära-flickan-klichéen) önskar att Buffy aldrig kommit till staden och hamnar i en värld styrd av vampyrer (en episod som är mörk och dyster och rätt så trivsam) visar på hur serien kan ta relativt vanliga koncept och bara aningens vrida till de så de blir intressanta på nytt.

I TV-serier i allmänhet och fantasy-serier i synnerhet så är avsnitt som visar hur det hade kunnat gå om saker och ting varit annorlunda legio. Ofta får som här en biperson komma till den andra verkligheten och det blir hennes uppgift att ställa saker och ting till rätta igen, peggysuegotmarried-style. Av detta lär personen sej en läxa, även om detta inte brukar märkas senare - den här sortens avsnitt brukar inte få konsekvenser för serierna i stort.
Här ångrar sej i och för sej Cordelia rätt fort. Men hon tas snabbt bort från handlingen och kommer heller inte att komma ihåg händelsen och är därmed oförändrad vid episodens slut. Samtidigt återbesöks episoden senare i säsongen, nu som komedi, och en återkommande karaktär introduceras genom den - en karaktär som kommer att ta över Cordelias roll i serien.

Seriens felläsningar av genrer är till en del inspirerade av att dess skapare och huvudförfattare, Joss Whedon, läst feministisk filmteori. Mycket feministisk filmteori handlar just om att läsa mellan genreraderna. Buffy brukar också ibland ses som en feministisk serie. Det kan dock diskuteras. Men i just denna säsong finns ändå en viss uppgörelse med den patriarkala ordergång som tidigare genom väktarrådet rått i serien.

Men andra avsnitt (samt det faktum att de flesta kvinnor över 20 i serien oftast är onda) som till exempel "Gingerbread", i vilket Buffy och hennes vänner kämpar mot både Hans och Greta och Sunnydales organiserade mödrar, går lite emot detta och tecknar snarare konflikten under säsongen som en mellan vuxenvärlden och våra hjältar.

Föräldra/barn-teman återkommer under seriens gång. Så är till exempel fader/dotter-förhållandet mellan den onde borgmästarn och Faith en förvrängd spegling av Giles och Buffys relation. Borgmästaren är en bra skurk. Men hans plan är lite oklar. Det är som om seriens manusförfattare först tilldelat honom en större roll när de såg hur bra karaktären fungerade. Utan att riktigt ha tid att utveckla hans motivationer. Vilket är en anledning till att säsongen har en svagare upplösning än de två föregående.

Om de två första säsongerna skulle kunna beskrivas som komedi respektive tragedi, med deras karaktär liksom gamla tiders skådespel avgjorda av hur de slutar (liksom King Lear och Romeo och Julia är tragedier i kraft av sina olyckliga slut medan Som du behagar, Hamlet, och En midsommarnattsdröm är komedier då de slutar lyckligt) så är den tredje säsongen lite mer svårbestämd.

Men kanske är den snarare att betrakta som ett krönikespel. Då den både börjar och slutar i varianter på fantasytroper som är avlägsna släktingar till de historiska dramerna. Så lånar serien en rätt vanlig variant på upplösning från den kvasi-medeltida fantasyn, med hjälten som övertygar byborna att göra motstånd, men hoppar över den obligatoriska Sheriffen-aktiga diskussion innan slaget.

När man ser om serien så här många år efteråt (denna säsong sändes 98/99) så märker man att den på många sätt åldrats. Nuförtiden är det gott om TV-serier som, liksom Buffy, har en självmedveten ton.
Det gör att serien, kanske oundvikligt, inte känns lika ny. Och det var känslan av att det var något nytt som gav serien dess energi. Men flera av de genrevridande avsnitten är fortfarande underhållande och dialogen är över lag välskriven. "If I was at full Slayer power, I'd be punning right about now".

(Först publicerad den 13:e maj 2010)

D.R. och Quinch av Alan Moore och Alan Davis

D. R. & Quinch dök först upp i en Time Twisters - en serie korta avslutade komiska serier kring temat tidsresor som Alan Moore skrev åt det brittiska seriemagasinet 2000AD. Den tidningen, mest känd för serien Judge Dredd, hade sin storhetstid då vid mitten av 80-talet (magasinet finns fortfarande och har samma namn, som det namnet numera antyder så har det för länge sedan framtiden bakom sej).

Figurerna fick efter det första äventyret sin egen serie. Den kompletta D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis innehåller förutom Time Twisters-historien fyra längre serier, uppdelade i mindre kapitel, och en avslutande kortare.

D. R. och Quinch är två utomjordiska collegestudenter och ungdomsligister. Davis' teckningar ger de bägge uttrycksfulla ansiten och fysionomier. Som ett slags clockworkorangeiga varianter på Asterix och Obelix så är Quinch stor och björnlik med ett dumt uttryck medan D. R. (initialerna står för "diminished responsibility) har ett glatt ondskefullt utseende. D.R. för ordet i duon medan Quinch mest yttrar frasen "'sright". Emellertid låter Moore varannan historia narrateras av Quinch och varannan av D. R. och det framgår att det intellektuella styrkeförhållande de emellan inte nödvändigtvis är vad deras repliker vill få oss att tro.

Det här alternerande berättandet är ett exempel på hur skickligt uppbyggd serien är. Ett annat är hur figurer och händelser från de två första serierna återkommer i den tredje utan att det från början känns som om de placerats för senare användande. Så skapar Moore på ett snabbt smidigt sätt ett mindre D. R. & Quinch-universum. Vars många bifigurer igen överges för de två sista äventyren. Också varje historia för sej har en perfekt komisk timing.

På sätt och vis kan man tycka att det här är något av en bagatell. I en historia parodieras Hollywood, i en annan gör våra hjältar militärtjänsten. Men det satiriska innehållet är inte direkt vassare än i den serie där D. R. blir förälskad och förställer sej som en präktig student.

Serien påminner om andra komiska 2000AD-serier som Robotjägaren, fastän bättre gjord.

Att den är bättre gjord är trots allt avgörande. Serien tillhör det roligaste Moore skrivit och det snyggaste Davis tecknat. Allt elände och all förstörelse som D. R. och Quinch lämnar i sitt spår skildras så att serien blir en fröjd att läsa.

Ungefär samtidigt som Moore skrev D. R. & Quinch så gjorde han också The ballad of Halo Jones för 2000 AD. I den tog han den typiska 2000AD-seriens konventioner och vände den upp och ner, ställde den på dess fötter. De rätt fåniga inslagen av framtida språk i de gängse av den här sortens serier (tänk "frak") utvecklas där till något nytt och bisarrt. En shoppingrunda blir ett stort äventyr.

Men om Moore i den serien kan säjas ha förnyat genren så visar han i D. R. & Quinch att han också kan göra en utmärkt serie inom en genres ramar. Detta dubbla hos Moore - att han både kan göra underhållande serier inom olika genrers ramar och serier som undergräver eller spränger dessa ramar, är en viktig del i hans framgång.

Serien har färglagts två gånger. Den ena ska vara bättre än den andra. Att färglägga serier från början menade att läsas i svart-vitt är ändå ett diskutabelt beteende. Själv har jag läst serien i svart-vitt i Titan Books' The Complete D.R. & Quinch. I ett format rätt nära våra seriealbum och med ett tryck som gör Davis' rena teckningar rättvisa.
Några omslag lär saknas i albumet och en ensida med paret ska senare ha skrivits av Jaime Delano. Jag köpte albumet på rean och just den här utgåvan kan väl nu vara svår att få tag i. Men det finns andra, troligen med Delano-serien. Några avsnitt av serien ska ha publicerats i olika svenska serietidningar på den tiden då det gavs ut serietidningar i Sverige.

(Först publicerad 14e mars 2010)

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Pocketversionen av Modernistas utgåva av Samtida... ska fortfarande gå att köpa. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.

(Från 22:a april 2010, i kommentarerna diskuteras vännen x-avsnitten)

Blade Runner och Voight-Kampff-testet

I den roman av Philip K. Dick som från början hette Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar) men som i senare utgåvor brukar heta Blade Runner så finns det ett test för att ta reda på vilka som är androider. Voight-Kampff-testet. Att detta test är det enda sättet för huvudpersonen Rick Deckard att avgöra vilka som är människor och vilka som bara utgör sej för att vara människor får en något otymplig förklaring i boken. Men sånt får man ta om man ska läsa Philip K. Dick.

Testet går ut på att Dekard mäter den svarandes reaktion på ett antal frågor. Nästan alla frågorna har att göra med djur. Plånböcker av kalvskinn, råa ostron och björnfällar. Om man är människa reagerar man med stark avsmak på dessa saker.

I den framtida värld Androidens drömmar utspelar sej i så är det ont om djur. Att ha ett levande djur är höjden av status. Deckard själv har ett elektriskt får som han låtsas mata varje morgon för att lura grannen att han har ett riktigt djur. Och detta elektriska får finns ju redan i originaltiteln.

Som bekant finns det en filmatisering vars titel slagit ut romanens riktiga. Ridley Scotts film Blade Runner har kvar Voight-Kampff-testen. En av de första scenerna i filmen är med ett sådant test. Här dock utan djurfrågor. En senare scen där Rachael tar testet är taget från boken. Men något förkortat. Dock spelar djuren inte fullt lika stor roll i filmen. I romanen tar androidernas grymhet framförallt formen av grymhet mot djur.

Deckard blir nästan ilurad att en människa kört på testet. Istället är det en ny form av android som inte själv vet att hon är android (ett återkommande tema hos Dick). Testet fungerar. Men om vi, läsarna av boken, skulle ha fått testet så hade vi säkert misslyckats. Inte tillräckligt upprörda över tjurfäktningar eller att humrar kokas levande. Och vi skulle bli indragna.

(Först publicerad den 13:e juni 2009)

Carmen Dog av Carol Emshwiller

Huvudpersonen i Carol Emshwillers roman Carmen Dog drömmer om att en dag ha huvudrollen i Carmen. Att vår hjältinna lystrar till namnet Pooch och råkar vara en hund utgör inte nödvändigtvis ett oöverstigligt hinder för denna ambition då hon håller på att förvandlas till människa.

Detta är inget unikt för just henne. Över hela världen förvandlas diverse djur till kvinnor, medan kvinnor blir till djur. Männen och handjuren är inte drabbade.

Jag hade inte direkt låga förväntningar när jag började läsa romanen. Det lilla jag har läst av Emshwiller har jag tyckt om och Carmen Dog brukar anses som ett av hennes bättre verk. Men i och med premissen så trodde jag mej nog veta ungefär vad denna feministiska fantastik anno 1988 hade att bjuda på.

Och de teman man skulle förvänta sej om gender och transformationer och sånt finns förvisso här. Men boken innehåller också så mycket mer. Varje stycke i den korta romanen är laddat med kraft och mening. Och hur förhållandena mellan djur/människa och man/kvinna felläses här är mångtydigt.

Pooch, som är en charmerande hjältinna (en intressant variant på den naive gode hjälten i den satiriska traditionen), flyr från det hem där hon hållits som husdjur då kvinnan i huset, numera på väg att förvandlas till en sköldpadda, har bitit sitt barn i nacken och Pooch är rädd för att få skulden. Hon tar barnet med sej. Ute i en värld i snabb förvandling upplever hon diverse äventyr hela tiden författande haikuar i huvudet.

Carmen Dog gavs ut i förlaget Women's Press science fiction-serie. Och man hittar ofta Emshwiller i sf-antologier. Men sättet som metamorfoserna i romanen bara sker påminner mer om hur Franz Kafka handskas med Gregor Samsas förvandling till en stor skalbagge i Förvandlingen. Och Carmen Dog skulle trots sin fantastiska premiss nog utan svårighet kunna passera som "riktig" litteratur - mer satir (om än för mångbottnad för att bekvämt kunna passa in under den kategorin heller) än fantasy eller sf. Senare utgåvor verkar också ha tonat ned genreaspekten.

Sen kan bokens tema med till människor transformerade djur få en att tänka på klassiker inom sf-genren som H. G. Wells Doktor Moreaus ö (och en mad scientist finns, som romanens enda egentliga sf-markör, med i handlingen). Och kvinnan som husdjur dyker också upp här och var inom science fiction och skräck (också Wells, bland annat Tidsmaskinen).
Så även om man inte bör skrämmas bort av termen science fiction på pärmen så kan boken samtidigt rekommenderas till de som gillar fantastisk litteratur som den skriven av James Tiptree jr. eller Octavia Butler.

Över huvud taget så rekommenderar jag Carmen Dog. Den är rolig, spännande och uppfriskande. Det är en kort men tät roman. Emshwillers språk här är på samma gång lätt omständligt och i största möjliga mån fyllt med mening. Detta ger prosan en speciell sorts kraft eller kanske lyster.

(Först publicerad den 21:a maj 2009. Jag ångrar lite ordvalet "lyster" i slutet av inlägget. Ursula K. LeGuin har sagt om romanen att "Why this book isn't a feminist classic I don't know. Maybe it is. Maybe that's why people haven't heard about it".
Det kom en Collected Stories vol. 1 med Emshwillers noveller nyligen.)

Willy Kyrklunds fem bästa

När jag kom hem igår natt bläddrade jag i mina Kyrklund i hyllorna, som man gör.
Det kan se ut som om Kyrklund hade ett smalt enhetligt författarskap. Men även om det finns ett par volymer som så att säja hör ihop så är hans böcker spretigare, mer varierade än man kanske ser vid en första genomgång.
Fast det vart enhetligt så tillvida att jag inte kan påminna mej att ha läst en dålig Kyrklund. Men som alltid har man favoriter.

En lista då för att hedra hans författarskap. Willy Kyrklunds fem bästa:

Gudar och människor
Kyrklunds roligaste pjäs. Bäst är när gudarna diskuterar matematik.

Medea från Mbongo
Komedi och tragedi i syntes i en pjäs där Medeas barn finns på scenen endast i form av deras koppar med choklad. Användandet av kören gör att det är en de (rätt få) pjäser som jag väldigt gärna skulle vilja se en uppsättning av.

Mästaren Ma
Boken består av en samling visdomsord av den fiktive vagt österländske mästaren Ma. Samt kommentarer till dessa av en Yao. Och kommentarer till dessa kommentarer av Li. Yao och Li går oftast direkt emot varandra. Ibland blir kommentarerna till långa utvikningar. Funny, funny shit.

Om godheten
Kyrklunds sista bok från 1988. Om godhetens roll i politiken och djurlivet och så vidare. Satiriska burleska moraliteter. I en av passagerna får författaren besök av Gud som för dagen iklätt sej en krokodils kropp. För att bäst passa in på berättarens föreställning om honom.

Polyfem förvandlad
Blandar stilar, humor och allvar, högt och lågt. Kanske den typiska Kyrklundboken.

"YAMA DOG. Gudarna sökte trösta Yamï. När de talade till henne, sade hon: 'Han dog i dag.' De överlade sinsemellan: 'På det här sättet kommer hon ju aldrig att glömma honom. Låt oss två (?) skapa natten.' Vid denna tid fanns endast dag, icke natt. Gudarna skapade natten. Då blev det en morgondag. Då glömde hon honom. Därför heter det: 'Dagar och nätter och sorgen sin kos.'
(Maitrayani samhita I, 5, 12)

Hä va en bra predikan. Hän va inga lang."

(Fotografiet överst är taget av Mathias Grate)
(Först publicerad 28:e juni 2009
Från när Kyrklund just hade dött. Inlägget strax innan detta hade titel "Willy Kyrklund 1921-2009" och utgjordes av nedanstående utdrag ur Mästaren Ma:
"0 O dessa! dessa!

YAO: Mästaren tänker på välklädda personer. När mästaren mötte en välklädd person med ett säkert uppträdande, stockade sig andan i halsen på honom och han fick icke fram ett ljud.

LI: Möjligen syftar mästaren på något annat.")

Ginger Snaps

I got this ache, and I thought it was for sex, but it's to tear everything to fucking pieces.

(De 10 bästa varulvsfilmerna. Plats 3.)

Ginger Snaps (2000) är lite som om David Cronenberg hade gjort en remake på Teen Wolf. Fast med några kryddmått Heavenly Creatures. Den kanadensiska skräckfilmen var regisserad av John Fawcett och skriven av Karen Walton. Flera recensenter har menat att Walton står för styrkan i filmen och Fawcett för dess svagheter. Hur man ska kunna veta det är svårt att säja.

I vilket fall handlar denna varulvsfilm om den kvinnliga puberteten. (Liksom Company of Wolves och den tjeckiska vampyrfilmen Valerie and her week of wonders.) Ibland lite väl övertydligt; på filmens affischer stod "There's a reason they call it a curse". Curse då både som i menstruation och varulvsödet.

Filmen handlar om två systrar, spelade av Emily Perkins och Katharine Isabelle. I början av filmen tar de foton på varandra i fejkade självmordssituationer. Bilderna är till ett skolprojekt och visas fram under förtexterna. Dessa bilder återkommer mot slutet. De två systrarna är outsiders på sin skola och umgås mest med varandra. Deras relation har dock något av en ojämn maktbalans.

Sen händer som så ofta sker att den äldre systern blir biten av en varulv. Varulvsfilmer är ofta som bäst den första akten när huvudpersonen så sakta inser förändringen. I Ginger Snaps är den förvandlingen utdragen till att utgöra huvuddelen av filmen.

Som många skräckfilmer har filmen ibland fått reaktionen att den skulle varit bättre utan det övernaturliga momentet. Men liksom systrarnas samspel ger en tyngd åt varulvshistorien så grundar varulvsmetaforen deras historia.

Filmen har dock en stor svaghet. Den sista akten fungerar inte riktigt.

(Först publicerad . Som tredje platsen på de tio bästa varulvsfilmerna. Här finns hela listan - Ginger Snaps 2 kom på plats sex, Company of Wolves på plats sju. Lite oväntat så gick förstaplatsen till en smal italiensk film av bröderna Taviani. Jag tror att jag idag hade bytt ut Romasanta mot Dog soldiers medan Red riding hood, den senaste varulvsfilmen jag sett, inte hade kommit med trots musik av hon från The Knife.)

Triffidernas uppror av John Wyndham

"Om en dag som man faktiskt vet är onsdag börjar med att låta som en söndag, då är det någonting allvarligt på tok någonstans".
Så börjar John Wyndhams roman Triffidernas uppror (övers. Sven Elmgren). Berättaren vaknar upp på ett sjukhus. Alla andra har blivit blinda av ett meteorregn som han inte kunnat se då hans ögon är bandagerade. Han tar av sej bandagen och ger sej ut i London där han räddar en seende kvinna som tagits som ledsagare av en av de plötsligt blinda - de slår följe. Senare kommer de i kontakt med en grupp andra seende som vill bygga upp världen igen. Tyvärr finns det Triffider, gående giftiga och som det visar sej halvintelligenta växter som nu blir ett problem.

Triffiderna är inte, som det ibland heter i beskrivningar av romanens handling, komna från frön från rymden. Utan kommer från civilisationens utkanter. De är på så sätt vildmarken som tar över och tar tillbaka det rum som människorna besegrat.

De är ett narrativt grädde på undergångsmoset. Redan massblindheten skulle kunnat räcka för att göra tillvaronför våra hjältar hotfull. Men ibland kan en bok må bra av lite monster. Och de suggestivt skildrade vandrande plantorna är en förklaring till bokens popularitet.

Wyndham utnyttjar de rätt sparsamt. Även om vi får en beskrivning av triffiderna tidigt i romanen så dröjer det innan den första attackerar. Sen får de stå som den yttre faran i boken.

En intressant person i boken är hjältinnan. Som visserligen blir räddad av hjälten när de först möts och på andra sätt spelar den vanliga kvinnorollen i äventyrsromaner. Men som ändå får ett i såna här sammanhang lite ovanligt förflutet. Hon är författare till en skandalbok och missar meteorregnet för att hon är för bakfull efter en fest. Här finns åtminstone en antydan till försök till en nyansering av damsel in distress-rollen. Wyndham har skrivit andra verk som tar upp könsroller mer kritiskt (som kortromanen Consider her ways).

Till skilnad från till exempel José Saramagos Blindheten så skildras händelseförloppet nästan uteslutande ur perspektivet av dem som inte drabbats av blindheten. Berättaren avfärdar i förbigående tanken om att man kanske skulle försöka rädda de drabbade.
Jan Myrdal har skrivit att romanen beskriver utrotandet av undermänniskor som ett äventyr, ett scouting for boys (i Mexico och Skriftställning 13). Vilket kanske är en väl stark läsning. Hjältarna ägnar sej inte åt något aktivt massdödande. Det förekommer ett läger för blinda mot slutet av romanen.

Wyndhams roman kom ut 1951 med den engelska titeln Day of the Triffids. Efter att först ha gått som följetong kallad Revolt of the Triffids. Den är på flera sätt en väldigt engelsk roman. Och den brittiska sf-genren brukar säjas vara mer katastrofinriktad med J.G. Ballard och andra.
I den undergenren är Triffidernas uppror en given klassiker.

Den är dock inte den första romanen med monster och ett ödelagt London. Triffid är i romanen ett av många namn som tidningarna ger den nya växten. Ett annat är tripod. Som maskinerna i H. G. Wells Världarnas krig heter. Triffidernas uppror har fler likheter med Wells roman. Men triffiderna kommer inte från någon annan värld.
Och inget förkylningsvirus kan rädda imperiet.

(Först publicerad den 8:e dec. 2009. Också som del av Week of the Triffids. En temavecka om John Wyndham och hans triffider och om bandet The Triffids. I dag blir det bara en tidig tuesday of the Triffids. Men en sammanfattning med länkar av veckan finns HÄR)

Triffids - Born Sandy Devotional

Now my vision is dimmer
and the weather is colder
I went out for a ten-minute walk
that's the last thing I remember
That was the 5th, now it's December

I believed you would lead me through this life of crime

I believed you would lead me as the blind lead the blind.
ur "Life of crime"

När jag gjorde 35 år i album-listan så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för det året och skrev "Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat." Och denna lex 86 gäller än.

De flesta av ens favoritplattor brukar innehålla ett eller två svagare spår men Born Sandy Devotional är en helgjuten platta där varje låt är bra.

Liksom omslaget antyder så spelar naturen en roll i texterna. En natur som är likgiltig inför människan. Redan i första spåret The Seabirds ropar jaget åt havsfåglarna att ta honom, han är inte längre rädd att dö, men de ger inget svar, de låtsas inte om honom ("they pretended not to hear him"). Denna låt som de flesta av låtarna på skivan handlar om förlorad kärlek. Och texterna kan tyckas dystra men musiken är samtidigt storslagen.

"I followed the tracks that you left behind/I followed the rail and the curve of your spine" heter det i Life of crime. Och i Wide Open Road (med musikvideon) "I wake up in the morning/thinking I'm still by your side/I reach out just to touch you/then I realise".
Sångjagen är på jakt efter svunna tider. Men dessa förlorade bättre dagar firas ändå i texten och musiken, som i "Tarrilup Bridge" - en märkligt upprymd låt för att handla om ett självmordsbrev: "Now my drinking days are over/Get this through your head/I was the best friend you ever had//Yes I was your best friend/You were my blinding sun/Now the only thing bright is my name in lights/And the night has only just begun". Det som är kan inte mäta sej med det som varit.

"Tarrilup Bridge" är en av två spår på skivan där sångaren David McComb lämnar över sången till Jill Birt. Hennes röst har en helt annan karaktär än McCombs och dessa spår bryter på ett effektivt sätt mot resten.

Skivan har ett starkt arrangemang. Om Triffids på Treeless Plain experimenterade med olika element och stilar så har de här hittat sin röst. Samma brytning mellan strängar och gitarr finns här som på den men låter helt enkelt som triffids sound. Arrangemangen vågar ligga på gränsen till storvulet. Texterna har ibland en slags omkväden på en rad, men saknar den traditionella vers/kör. De använder sej av ett vanligt rock/pop-bildspråk på ofta överraskande vis.

Som när den avslutande, Jill Birt-sjungda, "Tender is the night (The Long Fidelity)" efter att i de första verserna haft en surrealistisk version av eländescountry (texterna är märkligare än vad som här har framgått) verkar vid en första genomlyssning utmynna i en positiv bild. Låt oss gå ut, säjer jaget till duet - "It will all turn out all right I'm sure", och sången slutar med att det börjar att ljusna. Men när man tittar närmare på raderna så ljusnar det bara hos duet. Där hon som sjunger är börjar det att bli mörkt. De befinner sej på olika platser på jorden.

Ändå är det något upplyftande med sångerna. (Vilket kanske bara är för att de är så pass bra.)
"I know your shape/Our limbs entwined/I know your name, remember mine" - Estuary bed

(Först publicerad här den 9:e dec. 2009 under week of the Triffids)

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante att Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom.
Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla som man får av att liksom dricka ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska.

Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står."
Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

(Först publicerad den 24:e nov 2009. Bokens förläggare Bo Cavefors kommenterade tidigare i år inlägget och skrev: "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension...". Något jag blev glad över.)