onsdag 9 december 2009

Born Sandy Devotional

Now my vision is dimmer
and the weather is colder
I went out for a ten-minute walk
that's the last thing I remember
That was the 5th, now it's December

I believed you would lead me through this life of crime

I believed you would lead me as the blind lead the blind.
ur "Life of crime"

När jag gjorde 35 år i album-listan så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för det året och skrev "Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat." Och denna lex 86 gäller än.

De flesta av ens favoritplattor brukar innehålla ett eller två svagare spår men Born Sandy Devotional är en helgjuten platta där varje låt är bra.

Liksom omslaget antyder så spelar naturen en roll i texterna. En natur som är likgiltig inför människan. Redan i första spåret The Seabirds ropar jaget åt havsfåglarna att ta honom, han är inte längre rädd att dö, men de ger inget svar, de låtsas inte om honom ("they pretended not to hear him"). Denna låt som de flesta av låtarna på skivan handlar om förlorad kärlek. Och texterna kan tyckas dystra men musiken är samtidigt storslagen.

"I followed the tracks that you left behind/I followed the rail and the curve of your spine" heter det i Life of crime. Och i Wide Open Road (med musikvideon) "I wake up in the morning/thinking I'm still by your side/I reach out just to touch you/then I realise".
Sångjagen är på jakt efter svunna tider. Men dessa förlorade bättre dagar firas ändå i texten och musiken, som i "Tarrilup Bridge" - en märkligt upprymd låt för att handla om ett självmordsbrev: "Now my drinking days are over/Get this through your head/I was the best friend you ever had//Yes I was your best friend/You were my blinding sun/Now the only thing bright is my name in lights/And the night has only just begun". Det som är kan inte mäta sej med det som varit.

"Tarrilup Bridge" är en av två spår på skivan där sångaren David McComb lämnar över sången till Jill Birt. Hennes röst har en helt annan karaktär än McCombs och dessa spår bryter på ett effektivt sätt mot resten.

Skivan har ett starkt arrangemang. Om Triffids på Treeless Plain experimenterade med olika element och stilar så har de här hittat sin röst. Samma brytning mellan strängar och gitarr finns här som på den men låter helt enkelt som triffids sound. Arrangemangen vågar ligga på gränsen till storvulet. Texterna har ibland en slags omkväden på en rad, men saknar den traditionella vers/kör. De använder sej av ett vanligt rock/pop-bildspråk på ofta överraskande vis.

Som när den avslutande, Jill Birt-sjungda, "Tender is the night (The Long Fidelity)" efter att i de första verserna haft en surrealistisk version av eländescountry (texterna är märkligare än vad som här har framgått) verkar vid en första genomlyssning utmynna i en positiv bild. Låt oss gå ut, säjer jaget till duet. "It will all turn out all right I'm sure" och sången slutar med att det börjar ljusna. Men när man tittar närmare på raderna så ljusnar det bara hos duet. Där hon som sjunger är börjar det att bli mörkt. De befinner sej på olika platser på jorden.

Ändå är det något upplyftande med sångerna. (Vilket kanske bara är för att de är så pass bra.)
"I know your shape/Our limbs entwined/I know your name, remember mine" - Estuary bed

2 kommentarer:

Spiring sa...

Helgjuten platta? De menar alltså att "Chicken killer" är minst lika bra som resten av låtarna?

Själv tycker jag detta är en rätt ojämn skiva med en del skönhetsfläckar. Första låten: bra, en lovande start - sen kommer andra låten som låter i princip likadant, redan där börjar min koncentration flacka; när sen tredje låten är den svagaste på skivan... så hjälper det inte hur bra skivan kan vara i övrigt. Tyvärr.

"Lonely stretch", "Wide open road" och "Personal things" är definitivt tiopoängare i min värld, och sida 2 är vassare än sida 1, men personligen har jag också lite svårt för "Stolen property". Låten är i mina öron inte tillräckligt stark för att motivera att den är så lång, kunde varit kul med ett tredje ackord nån gång... nej, Treeless Plain är och förblir min favorit-LP med Triffids.

Petter Malmberg sa...

"Chicken killer" är möjligen ett snäpp bättre än resten av låtarna.

Ibland kan man naturligtvis bli lite blind för sina favoritalbums fel och brister.
Men i det här fallet tycker jag inte det finns några.
(Att de två första låtarna är lite för lika varandra, åtminstone första gången man hör dem, kan jag möjligen hålla med om).

Jag tycker i och för sej Treeless Plain också är bra. Särskilt i den nya remixade versionen (om vilken jag skrev här).