Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante at Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom. Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla av att man dricker ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska. Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står." Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.