Rabelais och skrattets historia

Om man skulle få för sej att läsa igenom alla mina inlägg här (och jag kan inte komma på någon bra anledning till varför man inte skulle göra det) så skulle ordet karnevalisk nog dyka upp rätt ofta. Oftast helt utan förklaring.

Det är en term som Michail Bachtin använder i Rabelais och skrattets historia (1946). Som handlar om medeltida fester och texter och pjäser om dessa och hur de påverkat Rabelais. Bland annat får man höra talas om Nemo. En man för vilket allt är tillåtet. Då det i den latinska översättningen av Bibeln radas upp flera saker som "nemo", alltså ingen, får göra. Nemo får ta sej två fruar.

Den svenska titeln är lite missvisande. Bachtin har ett mer begränsat ämnesområde (undertiteln "Francois Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen" är en bättre beskrivning av vad boken handlar om - men kanske inte lika kommersiel).

Titeln har tagits från första kapitlet. Som heter "Rabelais i skrattets historia" och har till motto ett citat av A. I. Herzen: "Det skulle vara utomordentligt intressant att skriva skrattets hisoria". Herzen var en rysk 1800-talsrevolutionär som flitigt citerades i sovjetiska humanioraavhandlingar som den här.
Bachtin bygger på en rysk forskningstradition.

Förutom boken om Rabelais så är Bachtin mest känd för att ha skrivit om Fjodor Dostojevskij. Rabelais och Dostojevskij är ett lite besynnerligt par när masn tänker på det.

För sina idéer om en dialogisk och mångstämmig roman så byggde Bachtin upp en slags ideell Dostojevskij, vars romaner passade in på Bachtins teorier.
Det finns inslag av detta även i nans arbete om Rabelais - som i god sovjetisk anda blir utsedd till att vara en grotesk realist (realism var närmast en moralisk fråga i den sovjetiska litterära överbyggnaden).
Men allt som allt är det en lärorik underhållande bok.