Par i S

S är senaste bokstaven i Lyrans nobelfapet.

Jean-Paul Sartre
Sartre är en av de odiskutabelt stora 1900-talsförfattarna. Författare till ett stort antal romaner, pjäser, noveller, artiklar och filosofiska verk.
Bäst av romanerna är den självbiografiska Orden. Medan novellsamlingen Muren annars är bästa exemplet på hans fiktion på prosa. De flesta av de bästa pjäserna finns i sasmlingsvolymen Fem dramer även om den saknar min favoritpjäs Djävulen och Gud fader (som också lär ha varit en av Sartres egna favoriter.
Hans biografi om Jean Genet, Saint Genet, är väldigt underhållande. Hans sista storverk om Flaubert har jag tyvärr ännu inte läst.
Artikelurvalen ur hans Situations, Tystnadens republik & Sartre om Sartre, är också nödvändig läsning.

Rent tekniskt är Sartre inte nobelpristagare då han tackade nej till priset. Hans skäl till att tacka nej var förnuftiga. Numera brukar det tas upp ett rykte om att Sartre förhörde sej om att han inte kunde få pengarna i alla fall. Om detta skulle vara sant är ointressant. Det var inte för att han tyckte illa om pengar som Sartre tackade nej till priset.

Art Spiegelman
Spiegelmans mest kända verk Maus kom nyligen i nyöversättning på svenska. Det är ett seriealbum om Spiegelmans far - Vladek Spiegelman. Som överlevde nazisternas folkmord på judarna. Art Spiegelman intervjuar i boken sin far om andra världskriget.
Maus är en av de mest prisbelönade tecknade serierna genom tiderna.

Efter Maus har Spiegelmans output förvisso varit rätt liten. Han har redigerat två antologier barnserier och gjort ett album om attacken på World Trade Center. Samt gett ut en bok om Jack Cole och hans serie Plastic Man (den med undertitel "Forms stretched to their limits!" är väldigt bra).
Hans senaste bok var Breakdowns: Portrait of the Artist as a Young %@&*! som återtrycker en samlig av hans tidiga serier med en tecknad självbiografisk introduktion.

Att Spiegelman har en rätt sparsmakad produktion borde dock knappast vara ett hinder för att han skulle bli den förste serieskaparen att få nobelpriset i litteratur.

5 bra holländska böcker

I dag är det Nederländernas nationaldag. Jag vet inte anledningen till att de har den i dag och vad som är skillnaden mellan Holland och Nederländerna har jag heller aldrig riktigt begripit.
Men i alla fall:

Anna Enquist - Blessyr
Novellsamling från 1999. En sån där där den sista novellen för samman motiv och personer från de tidigare novellerna. Ett grepp som beskrivs som "överraskande" på bokens baksida. Det kanske hade varit mer överraskande om det inte just nämndes på baksidan. Nåja. Själva novellerna är, trots detta något uttjatade knep, riktigt bra.

Lucebert - Dubbel metamorfos
"men han sparkade solen ner under bordet/medan han slog igen sin skolbok" (ur "Till den svikna lärarkåren", övers. Sonja Berg-Pleijel och Lasse Söderberg)
Lucebert är förutom poet också konstnär. Dubbel metamorfos är ett urval ur hans lyrikproduktion med illustrationer av Lucebert.

Cees Nooteboom - Ritualer
Nootebooms genombrottsroman. Nooteboom är en mindre betydande men ofta underhållande författare. Den här är till exempel rätt rolig. Vilket är svårt att tro om man skulle beskriva handlingen. Vilket vi alltså inte tänker göra. Hans allvarligare romaner bör dock undvikas.

Simon Vestdijk - Kyparen och de levande
I denna roman från slutet av 40-talet så blir invånarna i ett hyreshus förda till en tågstation. Efter hand glider romanen över i det groteskt fantastiska. Vestdijks religiösa teman gör att han ibland kan frmstå som lite gammeldags. Men en ateistisk karaktär är här rätt sympatiskt skildrad.

Moderna holländska berättare, red. av Sven Delblanc och Marguérite Törnqvist
Vestdijk är en av de författare som finns representerade i denna antologi från 1969 (så moderna är väl numera kanske inte helt korrekt). Det här är den första samlingen med luitteratur från ett land som jag läste. Efter denna läste jag under en period väldigt många såna. Att denna öppnade mina ögon för den här sortens antologier har dock inte gjort att jag läst särskilt mycket holländare. Jag minns det som en bra antologi. Jag tror det är en vampyrnovell i. Något som saknas i många liknande samlingar.

Ur Rast av Elmer Diktonius

8

En glittrande ringorm
är våren
(dess vatten, vi),
skimrande färgrik.
Ofarlig? - säg ej!
Dåraktigt hjältemodiga
gör den oss,
dåraktigt förtvivlade.
Och vi vågar allt:
revolutioner erotik
skymningssentimentalism.
Och vi förlorar allt -
men vi dör ej
ty vi är unga.

Elmer Diktonius
1922
i Hårda sånger

Triffidernas Samling

Det har kommit ut ett samlingsalbum med den australienska 80-talspopgruppen The Triffids.
Den heter Wide open road efter det inledande spåret taget från Born Sandy Devotional. Det albumet får fyra spår av de 18 på skivan. Skivan Calenture får också fyra.
Fyra är också så många av mina tio Triffids-favoriter som kommit med.

Man kan som alltid ha vissa invändningar mot urvalet. Särskilt från Born Sandy... så hade jag valt annorlunda. "Life of crime" i stället för "Wide open...", "Tender is the night" i stället för... och så vidare.
Men allt som allt är det en hyfsad samling med ett bra urval från Triffids karriär. Också från den sista, svaga, The Black Swan har de fått med bra spår.
Och "Hell of a summer", "Jerdacuttup Man" och "Kathy Knows" är med. Så allt som allt en rätt bra introduktion till The Triffids.

Samtidigt med samlingen släpptes en box på 10 CD med tidiga kassetter, liveinspelningar. Endast för den mest fanatiska triffidvän.
Jag vill apropå det påminna om att jag snart fyller år.

Fluga

"En faisant mouche" av Breyten Breytenbach.

Casanova - sin egen onda tvilling

As Agua Pesada burns, it's psychic combat at dawn for Casanova Quinn and Wilson Heath - - because the genre demands it!

Casanova Quinn är spion. Han kommer från en familj av spioner. Men han är familjens svarta får. "What did I think when I met Casanova Quinn? 'Surely this was the man who would burn the world.' säjer en kvinnlig bifigur i första numret/kapitlet av Matt Fractions (text) och Gabriel Bás (bild) tecknade serie Casanova. Och tilläger "and I loved every second".

Albumet Casanova: Luxuria, som samlar de första sju numrena och den första säsongen av serien, är en spionserie som visserligen lånar friskt från andra berättelser i genren (Casanovas far heter Cornelius och en Modesty Blaise-analog dyker upp i seriens andra album) men som ändå känns ny, med en energi ohindrad av inflytandets bördor.

Ett grepp som serien tar för att slå sej fri från sina föregångare är att Casanova Quinn i första numret blir bortförd till en annan dimension där han infiltrerar den agentorganisation som hans far leder. Han ger sej ut för att vara den dimensionens Casanova Quinn. Hjälten i albumet är den onde dubbelgångaren. Ett vanligt inslag i äventyrsberättelser. Men han brukar där vara en biroll, här har han huvudrollen.

Casanova Quinn har uppdrag som att kidnappa en performanceartist som mediterat i 14 år. Det vill säja dubbelt så länge som en gång Buddha. Vilket gör att man fruktar att han ska ha uppnått dubbelnirvana.Albumet innehåller också öar utanför tiden, robotorgier, flickpopband som egentligen är hemliga agenter och en del lite mer bisarra saker.

Allt fenomenalt tecknat av Bá. Som ger albumet mycket av dess energi.

Albumet och lösnumrena vart tryckta i tvåfärg. Tintad i grönt. Det fungerar rätt bra i det här albumet. Men lite sämre i nästa där färgen är blått. Tecknat av Bás tvillingbror Fabio Moon. Nu ska de ges ut igen på ett annat förlag, fullt färglagda (en anledning till att jag lästa om albumet och något som gör detta inlägg aktuellt). Detta gör väl tyvärr att det dröjer innan det kommer helt nya nummer av serien. Som i sin tvåfärgsversion har kommit ut i 14 nummer, eller två album. Det är menat att bli sju. Men serien har legat lite i limbo.

Så att det så småningom kommer nya nummer är ändå en god nyhet.

För Casanova är kanske den bästa amerikanska mainstreamserien som kommit på senare år. Den är märklig, vackert tecknad och hela tiden underhållande. Den tar allt som var underligt och fascinerande från genren och ger det nytt liv. När bildtexten i en slagsmålsscen i albumets sista nummer deklarerar "I love comic books!" är det bara att hålla med.

5 bra sydafrikanska böcker

Idag är det Sydafrikans nationaldag, Frihetsdagen - som firar att det första demokratiska valet hölls där den 27:e april för sexton år sen. En av de bättre nationaldagsanledningarna.

Breyten Breytenbach - Blodet på dörrposterna
Ett urval dikter av denne författare som också ärbildkonstnär. Breytenbachs dikter är märkliga och starkt rytmiska. Då jag lånade boken och inte äger den kan jag inte citera ur den. Men en dikt om Breytenbach har varit Veckans dikt här. Den dikten "Breyten Breytenbach får betrakta månen" skrev den holländske poeten och konstnären Lucebert när Breytenbach satt fängslad av apartheidregimen.

J. M. Coetzee - Onåd
På länken ovan skriver jag om boken: "Jag har inte så mycket att säja om den. Den vart väl rätt bra (något av en Anti-Sartre)." Den uttömmande analysen står jag fortfarande för (inlägget handlar mer om recensenters vana att avslöja en boks handling så fort det rör sej om lite finare litteratur).

Nadine Gordimer - Bevararen
Denna roman från 1974 brukar anses vara starten på en radikalisering av Gordimers författarskap. Romanen kretsar kring en rik vit man. Det är en komplex roman med en vacker, stilren prosa.

Nelson Mandela - Den långa vägen till frihet
Jag brukar inte läsa memoarer. Men ibland får man göra undantag. Mandelas liv är onekligen en spännande historia.

Sindiwe Mogana - Mödrar emellan
Roman från 1998. En amerikansk turist blir mördad av ett gäng unga män. Boken berättas av modern till mannen som utdelade det dödande slaget. Hon vänder sej till den amerikanska flickans mor. Och berättar om hennes och sonens liv och Sydafrika.

Bo Hansson 1943-2010

Jag ser på min brors blogg att Bo Hansson har dött.

Hansson var Hansson i Hansson & Karlsson. De var ett experimentellt jazzband men hade ett stort inflytande på svensk progressive rock.
Och Hansson kom senare att samarbeta med det proggressiva bandet Fläsket brinner.

Som soloartist hade han sina största framgångar på 70-talet. Hans Sagan om ringen-skiva var en stor succé. Särskilt utomlands. Hansson lär ha läst enbart Tolkien medan han skrev sångerna och arbetade med skivan.

Om den och hans tre andra soloskivor, också de influerade av fantasylitteratur, har jag skrivit tidigare.

Här är ett vackert spår kallat "Skogen" (skrivet tillsammans med Kenny Håkansson) från den sista av dessa skivor. El-ahrairah från 1977.



"And every evening, when Frith has done his day's work and lies calm and easy in the red sky, El-ahrairah and his children and his children's children come out of their holes and feed and play in his sight, for they are his friends and he has promised them that they can never be destroyed." - Richard Adams.

Tre kejsare ligger begravda i Prag

Gisela May - "Das lied von der Moldau":

I djupet av Moldau stenarna vandra
tre kejsare ligger begravda i Prag
Men ingen nu mer är förmer än de
andra
Tolv timmar har natten,
men sen kommer dag,
ja sen kommer dag
(övers. Per Erik Wahlund)

Berttold Brechts och Hanns Eislers sång "Sången om Moldau" är i pjäsen Svejk i andra världskriget.
Pjäsen är till en del baserad på Jaroslav Haseks roman Svejk som dock utspelade sej under första världskriget.
Flera scener är tagna direkt från Haseks humoristiska roman. Sångerna i pjäsen bryter emellertid mot det komiska.
Den här sjunger en värdshusvärdinna efter att Gestapo fört bort Svejk.
Gisela May spelade den rollen i en uppsättning.

Sången har spelats in av, bland andra, Dagmar Krause, Margareta Söderberg och Brecht själv. Men Mays version är den alla de andra utgår ifrån.

Tematrio - I fyrtio veckor det vet vi förvisst

Lyrans tematrio den här veckan handlar om havandeskap. Tre om graviditet:

Brian Aldiss - Randys Syndrom
I denna novell så börjar Gordanas barn att prata. Det lite ovanliga med det är att hennes barn ännu inte är fött. Hon är i nionde månaden. Han meddelar henne också att han inte vill bli född. Han tänker stanna kvar där han är. Och han är inte den ende. Foster över hela jorden beslutar sej för att inte födas. "Jag låter mig inte födas förrän världen har förbättrats."
(Jag tror den här finns i novellsamlingen Sanningens ögonblick. Annars finns den i JulesVerneMagasinet nr 404.)

Rene Engström - Anders loves Maria
Denna nätserie (som snart kommer i bokform) utspelar sej i Sverige men är skriven på engelska. Den ena av titelpersonernas havandeskap är ett av huvudspåren i berättelsen. Som annars har kärlek och sex och svartsjuka och Super Mario Bros.

Ira Levin - Rosemarys baby
Någonstans kallad för en av de få realistiska skildringarna av hur det är att vara med barn.
Filmen har väl något överskuggat boken. Som är mer av en ren underhållningsroman. Men slutscenen föredrar jag i Levins version (slutet skiljer sej inte så mycket åt i Polanskis filmversion, men tonen är lite annorlunda).

E - Ekelöf, Eluard, Muldoon och Klee

Boklesebloggen min har kommit till E i sin söndagslyrikutmaning.

1. En ekfras er en dikt som är skriven till ett annat konstverk. Oftast är ekfrasen skriven til bild- eller skulpturkonst, men ibland också andra konstformer. Presentera en dikt som är en ekfras.
(Exempelvis ett musikstycke kan också vara en ekfras. Termen kommer från retoriken och betyder där åskådlig beskrivning.)

Paul Muldoons dikt "Paul Klee: 'Det nappar'" är kanske att exempel på en svag ekfras då den inte är skriven till Klees tavla utan till ett vykort föreställande tavlan (Klee-tavlor är ett förvånansvärt vanligt vykortsmotiv).
"När du sände mig ett vykort med 'Det nappar'/skrev ett flygplan//JAG ÄLSKAR DIG högt över Hyde Park./Sen upptäckte jag utropstecknet//i målningens mitt./Det var som om jag redan hade fått besked" heter det i dikten (övers. Lars-Håkan Svensson).

2.Presentera en dikt av en författare på E.

Paul Éluards dikt "En för alla" är rätt typisk för denne franske surrealist. Med dess tio strofer som alla börjer med raden "en eller flera kvinnor".
Lite lång för att skriva av i sin helhet, men två av stroferna går:
"en eller flera kvinnor/i smeksamma speglar/där deras röster går sönder i remsor som kläder av linne på morgonen//en eller flera kvinnor/gjorda av vittrande sten/gjorda av flyktiga fjädrar/gjorda av törnen av lin alkohol och havsskum/av skratt och av snyftningar glömska och löjliga plågor/gjorda av kött och blod och säkert av verkliga ögon"
Dikten är översatt av Gunnar Ekelöf (double the e double the fun).

Som av en slump handlar tredje frågan om Ekelöf:
Har du läst Ekelöf och vad tycker du om hans texter?

Jag har läst Ekelöf. Essäerna, översättningarna, dikterna. Som svensk är det lite svårt att ignorera honom. I stort tycker jag väl också att han är bra. Även om en del av hans diktsamlingar nog hade mått bra av en redigering. Mina favoriter är Sent på jorden och En mölna-elegi(fast han tillhör de poeter där jag byter favoriter av och till).

Citerat från veckans läsning

"'världen är ett sinnestillstånd'. Och i poesin kallas detta sinnestillstånd 'Jag'. 'Jag' förkläder mig som världen - och världen blir uppenbarad.
Detta 'Jag' är inte ett enstaka 'Jag', utan hela världens förmåga att frambringa en vision.
Om jag dristar mig att säga: Jag är en sten, eller jag är en fisk som simmar sida vid sida med tusentals andra fiskar, så har jag samtidigt sagt att allting kan vara 'Jag'. Denna egenhet är det primära.
Vi kan samla kunskap om stenen, om fisken, om oss själva. Och vi kan utnyttja denna kunskap.
Men till slut är denna kunskap endast en närmare utveckling av den slutliga kunskap vi redan besitter när vi säger: Jag är en sten, jag är en fisk, jag är en mänsklig varelse."
Inger Christensen, ur "'Världen är oemotsäglig'", övers. Sven Åhman (i Litteraturens förklädnader, en samling anföranden vid den internationella PEN-kongressen 1978)

"I cannot say the word eye anymore....when I speak this word eye, it is if I am speaking of somebody's eye that I faintly remember....there is no eye-there is only a series of mouths-long live the mouths-your rooftop-if you don't already know-has been demolished"
Bob Dylan, ur baksidestexten till Highway 61 revisited

Åtta länkar en lördag

8
Dan Nadel om Art in time
Intervju om en antologi med underliga bortglömda tecknade serier.

Grant Morrison om Läderlappen
Intervju om Batman och Robin och The Return of Bruce Wayne

Låt den rätte komma in. Snart även som serietidning.
Hammer Films och serietidningsförlaget Dark Horse Comics ska ge ut serietidningar baserade på, inte John Ajvide Lindqvists roman utan den kommande remaken av Thomas Alfredssons film. En remake som produceras av Hammer.

Gnidkungen rekommenderar Kes - Falken
Möjligen lite mer underhållande än när jag själv skrev om filmen i veckan.

Karl Ove Knausgård rekommenderar Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal
Klipp från Babel. Det jag skrev om i veckan.

"Den första människan. Anteckningar om Norden, litteraturen och kolonialismen
Ett av de verk Jonsson nämner i denna artikel om nordisk litteratur är En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal. Också om Moa Martinsson och Knut Hamsun med flera.

Coilhouse om "Shave em dry" av Lucille Bogan
Denna, kanske något oanständiga, gamla blues citeras i JanMyrdals 90-talsroman När morgondagarna sjöng.

Om en Science Fiction-film av Fassbinder
Recension i New York Times av en Tv-film av Fassbinder byggd på en roman av Daniel F. Galouye (en av de sf-författare som hade verklighetens osäkra natur som tema). Har nyligen gått på bio i Tyskland och U.S.A..

10 bra engelska romaner

Det är Englands nationaldag, St. George's Day.
Vilket firas med den traditionella jakten på drakar och en lista

J. G. Ballard - Skändlighetsutställningen
På sätt och vis så är det här en novellsamling snarare än en roman. Men Ballard kallade texterna i den (varav de flesta tidigare publicerats i Michael Moorcocks tidskrift New Worlds för komprimerade romaner. Och verket kan betraktas som en helhet. Det är märkliga obscena (ett tidigare kortare urval på svenska hette Varför jag vill knulla med Ronald Reagan) stycken som bjuder på en helt speciell sorts läsupplevelse. Boken är också ofta väldigt rolig.

Samuel Butler - Landet Ingenstans
I Butlers komiska utopi/dystopi finns en bihandling där invånarna i Erewhon förbjuds att äta kött. Detta modifieras så att man har rätt att äta djur som dött av sjukdom eller för egen hand. En självmordsepidemi bryter ut bland fåren. De kastar sej på knivar till höger och vänster.

Lewis Caroll - Alice i underlandet

Daniel Defoe - Pestens år
(Ej att förväxla med Pestens tid. Som är en Stephen King-roman.)
Den första dokumentärromanen. Om London av år 1665 (romanen skrevs på 1720-talet) och pestens härjningar.
Boken avslutas med en vers av den fiktive berättaren "Med ve och fasa pesten slog/London år sextifem./Väl hundratusen mänskor dog;/men jag var ej bland dem""

Malcolm Lowry - Under vulkanen
Roman om en alkoholiserad före detta konsul i Mexiko under de dödas dag 1939. Alla är överens om att det är en av de stora 1900-talsromanerna och för en gångs skull så har alla rätt.

Michael Moorcock - A Cure for Cancer
En Jerry Cornelius-roman. Enda på listan som inte finns i svensk översättning. I Storbrittanien har Moorcock börjat betraktas som den betydande författare som han är. Men här bedöms han, om någon skulle känna till honom, oftast efter den sämre delen av sitt författarskap. Böcker Moorcock skrev på nån vecka för att betala sina krognotor.
Hans mästerverk A Cure for Cancer är en fascinerande roman som blandar nyhetsnotiser med en märklig spionromanshandling. Påminner mycket om Thomas Pynchon men betydligt lättare att ta sej igenom. Denna andra roman i Jerry Cornelius-sviten finns enklast att få tag i i omnibuset The Cornelius Quartett. (Men då ska man vara medveten om att den första romanen där inte är särskilt bra.)

Mary Shelley - Frankenstein
It's alive.

William Thackeray - Fåfänglighetens marknad
Thackerays roman Vanity fair (det finns flera svenska varianter på titeln) har undertitel en roman utan hjälte. Men när Becky Sharpe i början av romanen lämnar flickskolan och kastar ett lexikon som hon fått därifrån utför droskfönstret och vänder sej till sin väninna och säjer "Vive Bonaparte" så står det klart att den ändå, om du frågar mej, har en hjältinna. Rebecka Sharpe är en underbar romankaraktär.

Evelyn Waugh - Press-stopp
Waughs bakåtblickande överklasskildringar (varav en blivit en medelmåttig TV-serie) är visserligen inte utan charm men riskerar att överskymma den väsentligare delen av hans författarskap: de humoristiska romanerna. Som den här om en lantbruksreporter som av misstag blir sänd att övervaka ett inbördeskrig i Afrika.

Virginia Woolf - Jakobs rum
Min favorit av Woolfs romaner. Brukar ibland ses som en mellanbok. Efter de tidiga mer konventionella men innan de man tvingas läsa på universitetskurser. Jakob i romanen skildras aldrig direkt. Utan bara genom de spår han sätter på andra människor och platser.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Pocketversionen av Modernistas utgåva av Samtida... ska fortfarande gå att köpas. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.

De fem bästa böckerna med ordet JORD i titeln

Idag är det då Earth Day. Därför denna mycket meningsfulla lista (en av böckerna har "Earth" och inte "jord" i titeln. Det är för att den är på utrikiska):

Erik Blomberg - Jorderingen
Erik Blomberg skrev inte bara egna dikter (och kritik och sånt) utan översatte en stor mängd lyrik. Jorderingen är ett av Blomberg själv sammanställt urval av dessa tolkningar. Med dikter av Arthur Rimbaud, Emily Dickinson och James Joyce och många många fler. Dikterna är, som titeln antyder, från olika delar av jorden. Indelad i fem avdelningar med dikter från Tyskland, Storbrittanien, Frankrike, USA och Kina.

Frantz Fanon - Jordens fördömda
"Earth Day" är, som vissa delar av internet vänligt nog upplyser en om, en del av den Stora VänsterKonspirationen (att den ligger på Lenins födelsedag brukar framläggas som belägg för detta). Därför verkar det passande med denna klassiker. Men det är inte enbart för att få en välbehövlig anti-kolonial hjärntvätt som du ska läsa Fanon. Det är en mycket stark text och en stor läsupplevelse.

Ola Larsmo - Himmel och jord må brinna
Denna roman om Västervik år 1917 är en av 90-talets bästa svenska romaner.

R. A. Lafferty - Reefs of Earth
Om sex barn (sju, om du räknar med Dålige John) som är en slags bortbytingar från en annan planet. De kan förstöra ens liv med ett rim. Ett döds-rim. Såsom "Oh Stinker limbs that reek and rot,/A Stinker head that decomposes!/We'll splatter all the blood you've got,/You seven-letter sos-and-soses!"
Detta är ett av de medel som våra unga hjältar planerar att använda för att reducera jordens befolkning till en lite mer angenäm mängd - så där en 6 stycken (7 om du räknar Dålige John).
Lafferty skriver en mörk humoristisk prosa som får sin effekt genom en krock mellan olika stilar.
(Det finns en Lafferty/Larsmo-connection)

Jules Verne - Jorden runt på 80 dagar
"Enligt rederiets turlistor skulle färden mellan Suez och Aden ta etthundratrettioåtta timmar i anspråk." (övers. Eugen Vretholm, från en utgåva som tyvärr tar bort lite av Vernes värsta faktabemängderi. Som är en väsentlig del av den julesvernska upplevelsen).

Samlade dikter

Jag läser nu Erik Beckmans Samlade dikter. En volym på 400 sidor som samlar sju diktsamlingar.

I mina bokhyllor finns flera såna här samlingar av en enskild författares alla dikter. Strunge, Stagnelius, Stig Larsson, Strindberg.
Det finns fördelar med såna.

Men också nackdelar. Jag har läst rätt många av Erik Beckmans böcker tidigare. Men av hans poesi har jag bara läst nån dikt här och där i tidskrifter och antologier (om jag går efter den diktsamling jag har läst och de övriga som jag bläddrat i så är det inte någon skarp gräns mellan hans prosa och hans poesi).
Sju samlingar på en gång blir lite mycket att ströva igenom. Dessa collected poems utgåvor fungerar bättre om man redan har läst en del av dikterna däri.

För mycket av något är ändå att föredra framför för lite. Så jag tänker läsa Erik Beckman-samlingarna, i ordning (trots att detta är mot mina principer men alla regler måste ibland brytas) med uppehåll emellan dem.

Nu är jag inne på den andra samlingen Varifrån dom observeras.
Den verkar bra.

Kes

I dag kom Ken Loachs klassiska Kes - Falken ut på svensk DVD. Denna film från 1969 handlar om pojken Billy som bor i en gruvstad i Yorkshire och hittar en falk som han börjar träna.

Innan han hittar falken så hunsas han av sin storebror och sina lärare. När han börjar träna Kes så lever han upp.

Trots en del rätt fruktansvärda scener så är filmen en upplyftande upplevelse.

Kes - Falken var Loachs genombrottsfilm och fortfarande hans bästa.

Se den.

Ur Till Moskva av Eva Adolfsson (1942-2010)

"En liten stund ligger hon vaken och förvånar sig över att detta kunde finnas. Författar rentav ett litet tankebrev: 'kan inte nog prisa Eder förträffliga LÖKSOPPA...' Känner sig så behagligt öppnad, beredd... Vad allt ska nu inte kunna hända!"

jag omger mig med böcker jag inte läser,

jag omger mig med böcker jag inte läser,
och tänker på dig, en sjö som väntar ut elden:
jag drömmer att jag skriver ett långt poem, men vaken
minns jag bara bokstäverna som flockades i skenet-

och det är så tyst omkring mig att jag kan höra
hur det dånar när en smula faller i mitt inre:
och så tyst att jag hör ditt hjärtas buller
när det sväljer och spottar ut mitt vältaliga blod

Artur Szlosarek
övers. Rikard Wennerholm

gick ner till strand(för att leka en dag)

KLICKA HÄR
för att läsa senaste avsnittet i min och Rasmus Grans webbserie As small as a world and as large as alone.
Den börjar närma sej den spännande upplösningen.

Tre baksidestexter av Bob Dylan

Som tonåring så fanns bland mina favorit-bobdylan inte enbart sånger som "Gates of Eden" eller "Wedding song" utan också baksidestexterna på tre av hans LP-skivor.

Med den tredje skivan The times they are a-changing frångick Dylan det vanliga att ha en skribent som skrev om honom på baksidan och hade istället ett par dikter. De är inte särskilt bra. På den följande Another side of... är dikterna lite mer lyckade med rader från gamla amerikanska folkvisor som upprepas och förvrängs.

Subterranean Homesick Blues (från början kallad Bringing it all back home) hade den första prosadikten/betraktelsenpå baksidan. En del av texten handlar om hans musik och världen i stort. Med fraser som påminner om hans intervjusvar från den tiden.

Men det finns en rytm där som jag fann fascinerande.

Dikten börjar med att jaget står och ser på en parad då en "erotic hitchhiker wearing japanese blanket" förvandlas till först en apotekare och sen en folkmassa som anklagar Dylan för att orsaka upploppen i Vietnam. Vår hjälte flyr till landet där han skriver "WHAAT" på sin favoritvägg när hans skivproducent flyger förbi i ett jetplan. En paus följer och sen Dylans synpunkter på konsten och livet. Sen paus igen och Dylan/diktjaget svarar att han skulle behöva hjälp att forsla in väggen i planet.

Den följande baksidestexten på Highway 61 revisited är mer associativ med fraser som "Autumn, with two zeroes above her nose arguing over the sun being dark[...]& that she herself-not Orpheus-is the logical poet 'I am the logical poet!' she screams 'Spring? Spring is only the beginning!'.

Dessa två baksidestexter påminner om Dylans roman Tarantula från samma tid. En bok där det här i längden blir lite långt.

Nuförtiden är jag lite för medveten om Dylans föregångare för att tycka att dessa två texter är så bra som jag tyckte en gång i tiden. Det finns nackdelar med att läsa och lära sej saker.

Baksidestexten till John Wesley Harding - en lite mer nedtonad fabelliknande text där tre muntra kungar färdas in i albumet - tycker jag emellertid fortfarande är bra.

Tyvärr saknas dessa baksidestexter på många utgåvor av albumen (att Planet Waves också har en, svagare, sådan här baksidestext märkte jag först när jag flyttade från föräldrarnas Dylan-skivor och köpte upp de igen och då hittade en Planet Waves med baksidestexten intakt).

På senare år har ju Dylan återgått till att skriva prosa. Men det har ännu för min del inte blivit av att läsa hans memoarer.

Lite Käthe Kollwitz piggar alltid upp en

"Mödrarna" av Käthe Kollwitz.
Träsnitt från 1923.
Kollwitz var en tysk konstnär. Hon jobbade mycket med träsnitt. Men också litografier och skulpturer.
"Mödrarna" är ett av hennes mest kända träsnitt.

Charlotte Ah-anne I do understand

my splendid art, oh my sad profession
now stick with me and i'll betray you
for should I lose my bad depression
my splendid art i will betray you

"Charlotte Anne" med Julian Cope.
Från albumet My nation underground från 1988.
När albumet kom gillade jag bara det här spåret. Det är fortfarande min favorit, med de disparata instrumentinslagen som fungerar tillsammans som på ren trots (flöjten, 80-talsgitarr-riffet, Copes sång).
Men numera uppskattar jag hela skivan. Även om den inledande covern av Vogues "5 o'clock world", med delar av Petula Clarkes "I know a place" inkorporerade och en ny tidstypisk undergångstext, är kanske lite för pretto för sitt eget bästa.
Mycket annat på skivan skulle nog också av många ses som pretentiöst, men oftast är Copes krav på postpunk-tronen här fullt legitima.

Ett sådant inslag är innerkonvolutets text. Där han på (Glam-)Dylan-manér har en lång prosadikt mellan låttexterna. Med citat från bland annat Alan Moores Watchmen
(när det skrivs om Alan Moore brukar ofta raden "Alan Moore knows the score" från en låt med Pop Will Eat Itself nämnas. Att denna usla rad från en svag variant på Simon and Garfunkels uppräknande av tidmarkörer i "A simple Desultory Phillipic (or how I was Robert McNamara'd into submission)" av ett medelmåttigt band används för att lyfta fram Moore får väl ses som ett tecken på den tecknade seriens mindervärdeskomplex. Att Moore ansågs intressant även av bättre musiker är Rorschach-citatet här ett tecken på).
Denna text slutar med raderna:
"jag har den här mardömmen där jag är på en fest. Den är för mej, det är min fest, och alla välkomnar mej & är väldigt schyssta. Detta pågår en 20 minuter, vänligheten tjocknar tills mitt huvud exploderar. Jag rycker åt mej en motorcykelhjälm och börjar springa, huvudet före, mot glasdörrarna mot trädgården...crash...genom fönstret...förbi människorna utanför, och vidare bort från området.
jag fortsätter att fly och springer genom en liten by där byborna står utanför sina hem, de välkomnar mej och ler, ljusskenet från brasor glöder bakom dem och får deras skuggor att falla långa över trösklarna.
jag springer och jag springer.
Finns det då ingenstans där jag inte är välkommen!" (min övers.)

Tematrio - Långtbortistan

Lyran kallar denna måndag sin tematrio för långtbortistan. Man ska berätta om tre romaner som utspelar sig på (för oss) lite ovanliga, "exotiska" platser.

Augusto Roa Bastos - Jag den högste
Utspelar sej i Paraguay. Handlar om en diktator som själv kallar sej för den högste. Denna roman från 1976 blandar realistiska och groteska fantastiska passager. Det är min favorit bland de latinamerikanska diktatorromanerna, en genre med många bra böcker - från Tyrannen Banderas av Ramón del Valle-Inclán till Patriarkens höst av Gabriel García Márquez.

Italo Calvino - De osynliga städerna
"Det som gör Argia olikt alla andra städer är att det har jord i stälet för luft. Gatorna är fullständigt nedgrävda i jorden, rummen är fulla av lera ända upp till taket, över trapporna är det en annan spegelvänd trappa, över husens tak vilar tunga lager av stenig jord som en himmel med moln." (övers. Estrid Tenggren)

Reseskildringarna var en gång i tiden ofta rena fantasierna. Sen lärde vi oss lite mer om världen och man fick åka ut till rymden och andra planeter för att kunna berätta om sällsamma varelser och platser.
En av dem som var med och slog sönder världen som plats för vidunder och förtrollade städer var Marco Polo.
Calvino låter emellertid här Polo berätta för Kublai Khan om flera fantastiska städer som han sett på sina resor.
Korta märkliga berättelser.

Chenjerai Hove - Skuggor
Hove, som jag häromdagen på Zimbabwes nationaldag tolkade en dikt av, skriver förutom poesi också romaner. Den här som utspelar sej i en by i Zimbabwe är både en kärleksroman och en roman om Zimbabwe genom en familjs och en bys historia.

"De sjunger, alla barnen som lär sig att beskriva utseendet hos den de vill gifta sig med. De beskriver brösten hos den som skulle kunna amma deras barn. Den med den långa halsen är min. Den med bröst som spricker av mjölk är min. Pojkar, ta inte den med en glipa mellan framtänderna, hon är min. Flickor, pojken som spelar banjo är min. Kan ni inte se hur hans ögon slukar mig när han spelar banjo?
Barnen sjunger om varje välbekant ting, nhengure, fågeln, som jagar efter ugglor för att lura de andra fåglarna i många år, och hotar alla med horn som inte finns där." (övers. Roy Isaksson)

I do doodle. You too. You do doodle too: 3 på D

Den norska bloggen Boklesebloggen min har ett tema som heter "Lyrik på en söndag" (fast på norska då, med för många k och konstigt ö). Temat är alfabetiskt ordnat och har kommit till bokstaven D. Med tre uppgifter.

1. Vad tycker du om att kategorisera dikter i olika genrer? (apropå att Derrida skrivit en bok om genrer.)

Genre, ett ord som bara en fransman kan älska - som Ursula G. LeGuin skriver någonstans. Ofta är den mest spännande litteraturen i utkanten av genrerna och svårdefinierad.
Litteraturhistoriskt kan genreuppdelningen spela en roll. Men här kan också poeter nedvärderas om de faller utanför ramarna.

2. Northop Frye menar att dikter består av babble och doodle. Där babble är det rytmiska og musikaliske, står doodle för visuella aspekter, som radbrytning, strofbyggnad och typografi, poetiska bilder och metaforer. Presentera en dikt där doodle-aspekten är central.

e e cummings dikter är nästan alltid stark doodliga. Som den här:

!svar
t
mo
t

(vi)

t himmel
?t
räd fr
ån vi

lk

a
,
föl
l l

ö:;v

vI
rr
vl
and

.e

(övers. görgen antonsson och lars hagström, i 50 dikter

3.Presentera en dikt av en författare på D.

Stig Dagerman skrev dagsvers kring aktuella ämnen i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. De står sej ofta bra än i dag. (Även om det tunnare urvalet från 1954 är betydligt jämnare än det tjockare urval som kom ut i PANs pocketutgivning av Dagermans verk runt 1990.)

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.

Denna dagsedel är från den tjugofjärde april 1947. Apropå att en afro-amerikansk man som blivit till dömd till döden inte dog i elektriska stolen då bödlarna var berusade. Det beslöts att han skulle sättas i stolen en gång till.

Vägra av Chenjerai Hove

Vägra

när polisen kommer
när deras piska dansar på din rygg
vägra att vika dej.
när skorpionerna kommer
och stinger dina ögon och öron
vägra då att foga dej.
när vår värld roterar
i tortyrkammaren
vägra låta hjärtat ditt torka bort.
hör våra barns röster
se färgen i vår musik
och dansa in lydnadens död.
när de mäktiga tilldelas titlar
medan de svaga tar smulor makt
vägra att knäboja där sveket gått fram.

Chenjerai Hove
1998
översättning Petter Malmberg
originalet "Refuse" finns i samingen Rainbows in the dust

I dag är det Zimbabwes nationaldag. Jag är inte tillräckligt beläst i zimbabwes litteratur för att kunna göra en 10 bra zimbabwska böcker (möjligen om jag tog två böcker av Hove och åtta av Doris Lessing - men det skulle bli underligt på så många plan). I stället uppmärksammar jag dagen med denna tolkning av en av Hoves dikter.

Citerat från veckans läsning

"And, in truth, Pooch is growing into a fine young woman: slender fingers where her paw once were, cheeks coverd with little more than a peachy down. She is, after all, pedigreed, which is more than one can say for her adopted family."
ur Carmen Dog av Carol Emshwiller.

"Det jag nu säger gäller för mig här och nu, det gäller inte för alla överallt och inte för mig alltid.
[...]
Om jag vaknar en morgon och finner att jag har exakt samma uppfattning av verkligheten som jag hade morgonen innan, då har jag byggt ett program kring mig. Blivit gallerskakare."
ur Söndagsmorgon av Jan Myrdal.

"Eight hours before we were due to land on Sarg they dropped a pamphlet into the receiving tray of the two-by-four plastic closet that was my 'stateroom' for the trip. The pamphlet said landing on Sarg would be like stepping into a new world. I threw it away.
Landing on Sarg was like stepping into a new world. You expect a different kind of sunlight and a fresh smell to the air, and usually you don't get them. Sarg had them."
ur "The Toy Theater" i The Island of Doctor Death and Other Stories and other stories av Gene Wolfe

Åtta länkar en lördag

Manifestation av Gabrielle Bell (del 1), (del 2), (del 3), (del 4 och avslutande)
Serie av Gabrielle Bell på hennes blogg.

Muck-Encrusted Mockery of a Roundtable
Hooded Utilitarian har tema kring Alan Moores Swamp Thing. Intressantast hittills är Jog om The Saga of the Swamp Thing 20. Det första numret av serien som Alan Moore skrev. Före "Anatomy Lesson" som senare kom att räknas som hans första nummer.

Jan Myrdal 80 år
Vänboken med den Stig Larsson-text jag skrev om igår finns att ladda ner på Jan Myrdal-sällskapets hemsida. Innehåller flera andra kortare texter. Som Cecilia Ceverin om humorn hos Myrdal. Och bidrag av bland andra Heidi von Born, Hans Isaksson och Lars Gustafsson.

Ett meningsfullt liv av Lars Gustafsson
Lång text från Gustafssond blogg om meningen med livet. Tar upp Shakespeare, Strindbergs Inferno och Carl von Linnés Nemesis Divina.

Stig Larsson och Jan Myrdal

På Babel igår så rekommenderade mot slutet av programmet den norske författaren Karl-Ove Knausgård Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal. Stig Larsson som satt bredvid höll med Knausgård om den romanens storhet (Larsson citeras också på baksidan av Modernistas pocketutgåva av boken - den utgåva Knausgård höll upp i programmet). Och tillade att Myrdal är en av våra allra största författare och orättvist förbigången.

I en vänbok som kom ut till Myrdals 80-årsdag medverkar Larsson. Han skriver där bland annat om Samtida..., Den onödiga samtiden och Myrdal om August Strindberg.

Framförallt uppehåller han sej vid Inför nedräkningen. En bok från 1993 som enligt den själv ingår i samma serie som (den senare omarbetade versionen av) Samtida....

"Då jag läser Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Inför nedräkningen upplever jag det, helt oreflekterat, som att jag står inför ett ting som inte tidigare har funnits till i världen. Det är som att det grävs fram något som inte i första hand har med mänskliga relationer att göra, utan, hur konstigt det än låter, att det ligger djupare än så."

Larsson skriver om glädjen det ger att läsa Myrdal. Hur en bok som Inför nedräkningen "gör mig glad eller stärkt. Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva." Och "att leva".

En del av Larssons prosaverk kan påminna om Myrdal i språket. Särskilt Introduktion. Men om det är någon påverkan är svårt att säja då de bägge påverkats starkt av Strindberg.
Larsson håller, till exempel i texten i vänboken, En blå bok högt. En blå bok är en uttalad inspirationskälla för Myrdals Rescontra och Samtida....
Inferno av Strindberg märks både i Larssons Introduktion och i flera av Myrdals verk.

Kick-Ass - Mark Millar och superhjältetraditionen

I Mark Millars (text) och John Romita jrs (bild) seriealbum Kick-Ass så tar en tonåring på sej en till superhjältekostym modifierad våtdräkt och ger sej ut för att bekämpa brott. Det går inte så bra. Han blir snabbt övermannad och hamnar på sjukhus med en bryten rygg.

Efter intensiv sjukgymnastik ger han sej ut igen och lyckas nu bättre. Han blir en youtube-sensation och öppnar en myspacesida där folk kan be honom en hjälp. Ett av uppdragen han får där gör att han åter hamnar i en lägenhet full av narkotikahandlare. När det ser som mörkast ut för vår hjälte så inträder en tioårig flicka i superhjälteoutfit och med ett svärd och har med största lätthet ihjäl skurkarna.

Om serien hittills inte direkt varit realistisk (Kick-Ass, som vår hjälte döpts av media, gör sej av med sin dräkt efter att han brytit ryggraden) så tycks flickan med svärdet, kallad Hit-Girl, och hennes följeslagare Big Daddy komma in från en annan mer fantastisk sorts berättelse.

Men på sätt och vis kommer de från samma narrativa källa.

I Frank Millers Batman Year One blir Bruce Wayne (Läderlappen) övermannad under sitt första försök till brottsbekämpning. Andra försöket, går bättre men ändå mödosamt. Frank Millers berättelse om en ung Läderlappen är, tillsammans med bland andra hans The Dark Knight Returns och Alan Moores Watchmen en av de texter som definierade den nya revisionära superhjältegenren på mitten av 80-talet.

Frank Millers var påverkad av japanska samurajserier. Särskilt i skildringen av hjältens förhållande till sin sidekick (som Robin). I en av de serier som inspirerat Frank Miller så är sidekicken samurajens son. Hit-Girl och Big Daddy är en läsning av sidekick-traditionen som via Frank Miller återknyter till dessa samurajserier.

I Kick-Ass så får vår hjälte efterföljare och imitatörer. Men Big Daddy och Hit-Girl har opererat innan Kick-Ass.
Och att gå tillbaka till en av föregångarna till den revisionära "realistiska" superhjältetexten är ett sätt för Mark Millar att lätta på den bördan den traditionen ofta ger superhjältar-i-verkliga-världen-berättelser.

Om Hit-Girl bryter in från en annan del av genren så för hon också med sej en energi som serien dittills saknat. För tyvärr är huvudhistorien rätt tråkig. Den har en enfaldig sidohistoria där huvudpersonen låtsas vara homosexuell för att komma nära en flicka han är förälskad i.
Inte heller temat om kändisskap och eskapism utvecklas på något särskilt intressant sätt. En av de många andra serier som lånas från (Kick-Ass riskerar ofta att snubbla på sina många referenser, från John Woo till Superduperman) är Mark Millars egna Wanted. I den fanns antydan till en kritik av maktfantasier som Fight Club och liknande. Här blir det bara en svag variant på detta.

John Romia jrs. slagsmålsscener är energiska och huvudanledningen till att läsa albumet. Men resten av boken är hans teckningar rätt stela och fula. När mot slutet den kokainberusade tioåriga Hit-Girl dödar maffiamän från vänster till höger är det doch trots bokens brister svårt att låta bli att le.

Kick-Ass har blivit film i regi av Matthew Vaugn. Går man efter recensionerna, både de negativa och de mer eller mindre positiva så verkar Hit-Girl också vara filmens styrka. Om man går efter trailern så är själva våldsscenerna dock inte lika dynamiska.
(Flera recensenter jämför filmen med Tarrantino. Mark Millar förhåller sej till Frank Miller/Alan Moore som Tarrantino till Jean-Luc Godard.)

Jakten på Bernhard

I dokumentären Jakten på Bernhard söker serieskaparen David Liljemark efter en man som satt upp en mängd tätskrivna lappar i Lund. Liljemark har samlat på dessa lappar under flera år och försöker nu får tag i den 82årige Bernhard som skrivit dem.

Vad som först verkar vara en rätt gängse historia om en person med en lite udda vana växer till att bli en gripande och fängslande film långt från Plötsligt-i-vinslövland när Liljemark väl får fatt i Bernhard.

Dokumentären visas i repris på tvåan i morgon kl 16.20. Eller på lördag 14.20. Den går också på SVT24 på lördag 23.00.

Eller så går den att se på SVT Play fram till i maj.

En sevärd film.

KURT

Collage av Kurt Schwitters 1936/1937

Min drömantologi

En rätt vanlig uppgift i amerikanska high school-or och college-ar lär vara att låta eleverna sätta ihop sina egna drömantologier. Ofta lite mer specifierat. En författare från din region, en dikt och så vidare. Mitt urval här enbart noveller. Volymen skulle väl bli en 300 sidor.

Amerika finns inte av Peter Bichsel

Ytterfil av Jayne Anne Phillips

Boys av Carol Emschwiller

The Assassination Weapon av J. G. Ballard

The Snowball Effect av Katherine MacLean

Ryttaren på kolhinken av Franz Kafka

En hörsägen av Lao She

Morbror Sven och kulturrevolutionen av Lars Gustafsson

Tlön, Uqbar, Orbis tertius av Jorge Luis Borges

Immanuel av Slawomir Mrozek

Två O:n av Stig Larsson

Ka av Velimir Chlebnikov

Lotteriet av Shirley Jackson

Egnaro av M. John Harrison

Den feta människan i historien av Peter Carey

Love is the plan the plan is death av James Tiptree jr.

Ve förtryckaren av Kalilah (i Eric Hermelins tolkning)

Kung Salomo och drottningen av Saba av Ivar Lo-Johansson

Nicodemus Dodge och skelettet av Mark Twain

Värstvart Hallå av Samuel Beckett

Bill gets hep to God av John Sladek

Järnvägskatedralen stod på ett stort flak av skiffergrå sten av Michael Ende

Antecknat av Jan Myrdal

Fast egentligen vorde det här en för min del inte helt perfekt antologi då det inte finns några för mej nya noveller i den.

I can't sleep in deconstruction

Hugo Race & True Spirit - "Rue Morgue Blues"

"Did you ever love somebody
who fell out of love with you?
set you free to live alone
locked up in the Rue Morgue Blues..."

Titelspår från albumet från 1988.
Innan Hugo Race & The True Spirit hade Race bland annat spelat gitarr i Nick Cave & The Bad Seeds. Han var med på första lp-n From her to eternity och medverkade på ett par spår på de närmast följande.
Rue Morgue Blues är ett slags industribluesplatta där Race förutom att ha egna kompositioner också tolkar bluesstandards som "Baby Please Don't Go och "John the Revelato". Bandet ska ha gjort sexton album. Vilket förvånade mej lite.

Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia

she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt i Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som fanns med i Lewis-böcker.

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]Ther must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd.

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transvestiten Wandas pojknamn som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte är kvinna. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paralellerna som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon.

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett problem som finns hos en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft.
De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

Dikter

Dikter - det är bara för tjejer det. Kanske inte alla dikter. Det finns ju dikter för killar också. Som Tomten till exempel. Fast den, den kan ju vara för tjejer också. Men Tegnér, han skrev bara för killar. Och Heidenstam. Och dom där dikterna om Fänrik Stål - dom passar ju bra för killar. Fast det är klart att det finns tjejer som läser killdikter - men dom tjejerna är förstås inga riktiga tjejer. Tjejer, dom skall läsa dikter av Karin Boye och Pär Lagerkvist och såna. Det är klart att det finns killar som läser sånt, men dom killarna är lite konstiga oftast.
Men oftast så kan man nog säja att dikter, det är nånting för tjejer.

Anna-Clara Tjerneld
1966
ur Tjejdikter
(Tjernelds senare böcker är under namnet Anna-Clara Tidholm)

John Sladeks parodier

I slutet av John Sladeks novellsamling The Steam-Driven Boy and other stangers finns det en avdelning med tio korta texter kallad "The Parodies". Dessa är parodier på tio författare, huvudsakligen inom sf-fältet.

Författarna som parodieras får sina namn förvrängda. Philip K. Dick blir Chipdip K. Kill. Cordwainer Smith-parodin har undertiteln "A Co-ordainer's Myth". Medan J. G. Ballard får heta J. G. B-.

I novellsamlingens innehållsförteckning står också de parodierades namn utsatta med vokalerna ersatta av asterisker. Här anar man en redaktörs hand. Den första av novellerna "The Purloined Butter" hade inte detta förtydligande när den först publicerades i New Worlds Quarterly 3. Där fanns istället ett kort företal där Sladek är upprörd över att författaren Edgar Allan Poe plagierat honom ("purloined my story").

Parodin tillhör inte de mest välsedda genrerna. Och också dessa parodier ses ofta som en lättviktig del av Sladeks verk. Men även om ett par av dem (som till exempel Chipdip K. Kill-novellen) kräver att man har läst förebilden så gör Sladek berättelser som skulle kunna stå på egen fot av de flesta (och om man har läst Philip K Dick så är det en rätt förödande satir).

Sladek var i sitt författarskap ofta inspirerad av författare utanför sf-genren. Roderick lånar grepp från William Gaddis medan Joseph Hellers inflytande på långnovellen "Masterson and the clerks" är tydligt. Kanske är det därför han i dessa noveller förlöjligar inte bara genrens ofta orimliga historier eller författarnas svulstiga prosa utan också dess berättargrepp.
Att Wells-historien "Pemberley's Start-Afresh Calliope" berättas av en man som jaget träffar på en klubb får på slutet sin betydelse också för handlingen. En handling som involverar en man som säjer sej vara förföljd av tisdag morgon.
Kronologiskt ordnade efter den parodierade så bildar novellerna en liten mini-historia över sf-genren och dess stilgrepp.

Parodierna påminner mycket om Sladeks övriga verk. Inte minst de andra novellerna i samlingen. Titelnovellen är till exempel en drift med tidsreseschabloner. Hånandet av Asimovs robotlagar åtekommer i Tick-Tack. Asimov-parodin är en av de bättre.

Bäst i avdelningen är en parodi på Ray Bradbury. I den så har efter att telefonerna har blivit populära postkontoren stängts och frimärken förbjudits. Detta berättar en gammal man för sina barnbarn. Sladek prickar in Bradburys sentimentala och klagande ton. Världen har blivit sämre för att alla har för bråttom "the fast folks couldn't take the time to write or read letters". Förutom Fahrenheit 451 så lånas det från flera Bradbury-historier. Bland annat Blommande vin. När på slutet den gamle mannen och barnen äntligen bränns inne av telefonkompaniets polismän så går lågorna i höstens färger.

Lite en besvikelse är Ballard-hommagen. Som först ser ut att utgå från hans kondenserade romaner typ Skändlighetsutställningen men snarare bygger på hans tidigare mindre intressanta undergångsromaner.
Detta gör också att parodierna inte helt går fram till vad som då var genrens nu (samlingen kom 1973, ballardparodin 1969). Senare har Sladek, i formen av en recension, gjort en parodi på Michael Moorcock och därmed delvis rättat till detta.

De tio parodierna finns också i samlingen The Best of John Sladek.

Citerat från veckans läsning

"I knew an old French woman once, name of Madame Faience, who had the sweetest postage stamp collection you could ever imagine: Birds, flowers, famous people- why it was a little art gallery all by itself. My boy they burned it[...]And though the whole fire wasn't much bigger than an autumn leaf, Madame Faience managed to throw herself into it and burn up with her collection. Call it sentimental, maybe, but...'
'The french are like that,' the boy agreed."
ur "Joy Ride by Barry DuBray" av John Sladek. En parodi på Ray Bradbury.

"Du är dum om du tror att din kärlek/är nåt mot min/sliddersladder är ditt prat/om vita liljor och allehanda blomster/rådjursögon har jag aldrig sett ens/men jag säger dig:/jag är stenhårt dödförälskad/i en kvinna leare än din/fulare än din och dina tidigare//jisses ja vad hon är hemsk att skåda/råttnäst surögd platt och lortig/där hon ränner krum och vysslande/utför stadens största gata/för att kasta onsdagstorghandelns/kvarglömda morötter - vasa? -/i synen på stans vackraste/och tillika intelligentaste toppsnäcka"
ur "Kärleksdikt under morotsträd" av Erik Beckman i Farstu i Samlade dikter

Åtta länkar en lördag

Intervju med Brendan McCarthy om Spiderman: Fever

Sean T. Collins om Diary of a Teenage Girl - The Play
Recension av pjäsadaptionen av Phoebe Gloeckners klassiska serie/text.

Hooded Utilitarian om Evangeliet enligt Chester Brown
Om Chester Browns tecknade serie byggd på nya testamentet.

Joe McCulloch om Tank Girl: The Odyssey
Om Peter Milligans och Jaime Hewletts album. Plus en del om andra aktuella tecknade serier.

Monkey Bee av Jaime Hewlett
Video av Hewlett till Damon Albarns musikal baserad på Färden till västern.

CocoRosie - Lemonade
Första släppta sången från det kommande albumet Grey Oceans. Låter bra.

Steve Sem-Sandberg recenserar Jenny Erpenbecks Hemsökelse
Steve Sem-Sandberg har vissa invändningar i sin recension. Som mest verkar gå ut på att Erpenbeck borde skrivit den slags bok som Sem-Sandberg brukar skriva. Vilket för min del bara får Hemsökelse att verka ännu intressantare.

Dan Jönsson om Diane Arbus-utställningen i Malmö
Utställningen presenterar Arbus bildreportage och illustrationer i sina ursprungliga sammanhang. Med tidningarna och tidskrifterna där de ingick.

Det var inte Tredje Världskriget men det var bättre än ingenting

I långnovellen "Gold diggers of 1977 (ten claims that won our hearts)" (en omarbetad version av en romanversion av Sex Pistols-filmen The Great Rock 'n' Roll Swindle, novellen finns i Moorcocksamlingen Casablanca) så samlar Jerry Cornelius ihop ett band av musikassasiner - Lemmy, Jimi Hendrix, Sid Vicious och den ukrainske anarkisten Nestor Makhno att bombardera London av år 1977 (med Sex Pistols-låtar men också med missiler och eldkastare). "The Assassin run from launcher to launcher, from thrower to thrower, whispering and gigglin to himself. On both sides of the river buildings were exploding and burning. 'No future! No future!' sang Jimi."

Ordningensvänner ledda av Miss Brunner kontrar med att sända Abba, Mike Oldfield och Leonard Cohen över staden.

Jerry Cornelius-noveller och -romaner brukar ha utdrag ur nyhetsartiklar som motton till kapitlena. Här handlar alla dessa om Sex Pistols.

Malcolm McLaren, som dog häromdagen, förekommer som biperson i novellen. Som Nils Hansson skriver i DN så gjorde han en hel del annat än att vara manager för Sex Pistols. Men det är ändå det han var mest känd för.

Sex Pistols sånger har inte riktigt den rebelliska kraft som Moorcocks skildring ger uttryck för. (Moorcock själv var egentligen inget större fan. Men tog uppdraget att skriva novelizationen av Sex Pistols-filmen främst för att han tyckte det var bra att de fått folk intresserade av anarkismen). Men McLaren gjorde sitt bästa för att få det att se ut som om gruppen var ett hot mot det etablerade.
Han kanske inte skapade punken, som han själv ansåg, men det är svårt att tänka bort Sex Pistols från vår bild av punken. Och punken från vår bild av England och av 1977.
(Rubriken är en rad ur Moorcocks långnovell.)

JCUCJ

Ny del av As small as a world and as large as alone är uppe.

KLICKA HÄR för att läsa den.

Lost

av sista säsongen i Lost. Jag har sen jag såg förra säsongens avslutning inte ägnat en tanke på hur den nya säsongen skulle ta sej ut.

Den hade ändå en rätt snygg avslutning. Men serien har för länge sedan förlorat den känsla av att vara något nytt om den ändå hade.

Om den säsongsfinalen så skrev jag: "Slutet hänvisar inte enbart till slutet på den andra Apornas planet-filmen utan framförallt till andra säsongavslutningar av Lost. Serien har börjat äta sin egen svans."

Den här självrefererande tendensen ökar ännu ett snäpp när hela den delen som första säsongerna var flash-backs nu ägnas åt en lätt annan version av karaktärernas liv. En alternativ tidslinje döpt till flash-sideways av författarna.

Trots att serien blivit alltmer sci-fi så är det inte en ukroni som berättas utan en annan tidslinje som i (den usla) filmen Sliding Doors eller som i där avsnitten av Vänner där Monika har en fetdräkt och Ross kan karate.

Lost brukade bjuda på berättelser ur olika genrer (även om det sällan gjordes något nytt med dem). Nu verkar den mest handla om att karaktärerna spelar nya roller. Vilket är en anledning till att den nyintroducerade japanske samurajliknande karaktären i detta avsnitt, som förr hade fungerat som ytterligare en genreblinkning, nu känns fel.

Men de som fortfarande tittar på serien är ändå mest intresserade av hur (och om) de olika frågetecknen i handlingen kommer att rätas ut.

I slutet på den fjärde romanen i Philip José Farmers Flodvärlden-serie så knyts böckerna ihop med en någorlunda god förklaring till böckernas grundmysterium (som inte är helt olikt det i Lost). Men detta kommer efter de två sista tjocka och otympliga tråkiga romanerna. Som läsare har man förlorat intresset för varför och hur.

Det är möjligt att mitt jag i en annan tidslinje kommer att följa denna sista säsong troget. Men i denna värld så är jag färdig med serien.

Wendy och de förlorade pojkarna

Bild av Melinda Gebbie.
Ur Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie.

Sex gånger tre

Lyrans tematrio handlar denna vecka om minnesvärda sexskildringar.
Kobo Abe - Kvinnan i sanden
I Kvinnan i sanden så blir huvudpersonen, en insektsamlare, kidnappad av en by där byborna bor i sandgropar. Han hålls fånge hos en kvinna. Dagarna går åt till att skyffla bort sand. Sanden riskerar hela tiden att ta över. Allt är täckt av sandkorn. Under romanens gång utvecklas sakta förhållandet mellan mannen och hans fångvaktare. De sandindränkta sexskildringarna är ett sätt som detta skildras på.
Filmatiseringen, som bilden kommer från, är också bra.

Jayne Anne Phillips - Bess
Novell i Ytterfil. Phillips är ofta bra på att skildra sexualitet. I den här novellen finns en scen där ett syskonpar, bror och syster, spionerar på hur deras äldre bror har samlag med sin gravida hustru. Det är en bra skildring i sej, men framförallt bidrar den till atmosfären i resten av novellen.

Joanna Russ - Alyx
Den här boken läser jag just nu. En del av den (den är sammansatt av en handfull noveller och en kortroman som alla har samma hjältinna) har jag tidigare läst på svenska som Utflykt på paradis. Den är känd för sina bra sexskildringar. I den svenska, annars fullt användbara, översättningen närmar sej de scenerna det parodiskt dåliga. Medan de på originalspråket mer lever upp till sitt goda rykte.
Vilket kanske visar på hur pass lite det behövs för att en sexskildring ska trampa fel.