Jules Verne-serien är egentligen två serier böcker. Sam J. Lundwall var redaktör för en serie av Vernes mindre kända romaner på förlaget Askild & Kärnekull i början av 70-talet. Sex romaner kom ut. Fler var planerade. På Lundwalls eget förlag Delta kom ytterligare en handfull romaner ut i en bokserie med samma namn. I den ingick inte den roman som var planerad som den sjunde i Askild & Kärnekulls utgivning.
Det är trevliga utgåvor med originalillustrationer. Böckerna i de två serierna är väl mestadels mindre kända av god anledning. Men de påminner om att Verne inte bara skrev de gamla de gamla vanliga misstänkta - ett åttiotal romaner skrev Verne allt som allt. Ett par av böckerna kom för första gången ut på svenska. De övriga hade sina enda tidigare svenska översättningar på 1800-talet.
Lundwalls efterord, som är samma i alla böckerna, understryker hur den äldre Verne hade en mörkare syn på världen. Och två av böckerna
Luftens herre och
Världens herre får stå som exempel. Då hjälten i den förra boken kommer tillbaka maktgalen i den senare.
Nu kan denna syn diskuteras. Verne hade flera gånger i sin tidiga karriär tvingats ändra slut så att de blwev lyckliga. Så den ökade svartsynen har kanske mer med mindre ivriga redaktörsfingrar att göra. ven om det finns en ingenjörsromantik i till exempel
Den hemlighetsfulla ön - som var en av de romaner där Verne tvingades ändra slutet.
Redaktörer fortsatte att lägga sej i Vernes texter även efter hans död. Många översättningar av Verne utelämnar stora delar av texten, framförallt av Vernes många faktauppgifter, "denna trygga fakticitet" som Jan Myrdal skriver i ett förord till en utgåva av
Jorden runt på åttio dagar. (Verne dyker upp flera gånger i Myrdals författarskap. Jan i
Barndom läser
Till jordens medelpunkt. Medan de två Kapten Nemo-böckerna,
En världsomsegling under havet och
Den hemlighetsfulla ön, är utgångspunkten för ett kapitel i
Indien väntar. Ett norskt urval av Myrdals texter sammanställt av Sigurd Allern og Per Petterson heter
Kaptein Nemos virkelige navn: artikler i utvalg 1949–86. Texten den fått sitt namn efter finns i
Skriftställning 4. Verne förekommer hos fler svenska författare.
Till jordens medelpunkt återkommer Lars Gustafsson flera gånger till, både i sin poesi och prosa. Och P. O. Enquist och
Kapten Nemos bibliotek och säkert många fler.)
Och i 5 av de 6 Askilde & Kärnekullsböckerna står att de är översatta och bearbetade.
Jag köpte böckerna antikvariskt, och i den första
Det yttersta vapnet (den som gör att man i artiklar om Verne ofta hävdar att han förutspådde atombomben - det gjorde han inte) låg två urklipp ur
Dagligt Allehanda från november 1977. Dessa refererar en artikel i
Hufvudstadsbladet av en finsk Verne-översättare som kritiserar de två Jules Verne-serierna. Dels för faktaslarv och felöversättningar. Men också för bearbetningarna.
Som här också ska ta sej politiska uttryck. En lat betjänt i en av böckerna är i originalet svart. Det är han inte i översättningen (han är emellertid fortfarande svart i illustrationerna).
Och en roman i två delar (
Den ångdrivna elefanten och
Uppror i Indien) som utspelar sej under upproret i Indien 1857 säjs förvandla upproret till ett befrielsekrig "i strid med originalet".
Huruvida detta är riktigt är svårt för mej att avgöra. Verne hade en viss sympati för de indiska upprorsmakarna. En biperson i
Den ångdrivna elefanten är Nana Sahib. En av de historiska personer som utgjorde inspirationen för Kapten Nemo. Men Vernes sympati för upprorsmännen grundade sej till en del på ett ogillande av Storbrittanien. Och innehöll en del tvetydigheter.
Den ångdrivna elefanten påminner mer om
Jorden runt på åttio dagar än om de två Kapten Nemo-böckerna. Där kritiseras engelsmännen istället för att de inte ingriper mer i det indiska styret.
I flera förkortningar av de två Kapten Nemo-böckerna har partierna om det indiska upproret försvunnit. Såtillvida så skulle detta att texten här radikaliserias istället för att avradikaliseras kunna ses som rättvist. Men romanen är en rätt platt historia i sej. Det enda med den som egentligen är intressant är att 1857 års uppror och Nana Sahib här förekommer och hur skildringen liknar eller skiljer sej från den i
Den hemlighetsfulla ön. Så också en liten förskjutning av texten (och det verkar inte vara något särskilt stort ingrepp) i det här avseendet gör en hel del.
Det andra klippet refererar Lundwalls svar på kritiken. I den korta notisen är det tydligt att
Dagligt Allehanda redan innan de läste svaret tagit ställning mot Lundwall. Men de redogör i alla fall för att Lundwall menar att översättningar och bearbetningar av klassiska verk i allmänhet borde tas upp till diskussdion.
Vernes romaner brukar stå bland ungdomslitteraturen. Att man där suddar bort lite rasism som den late svarte betjänten går kanske att försvara. Men man riskerar sudda ut också de nyanser hos Verne som gör honom till en spännande mångtydig författare.
ommer att leda till jordens undergång. Det är en mycket rolig roman. Och själv har jag oftare återkommit till den än till Från jorden till månen. I och för sej främst helt enkel för att jag har ett ex av Barbicane & Co men inte Från jorden till månen. Men den mörkare humorn i uppföljaren tilltalar mej också mer.
tåndare skapar en superhjältegrupp baserad på figurer i en paroditidning. Ellis citerar nästan ordagrannt ur Moores text. Numret av Stormwatch som refererade Marvelman var en typisk våldsam 90-talsserie av det allvarligare slaget. Nextwave är en serie med jätteödlor i lila underbyxor och ett spädbarn som slåss mot ett monster med en sked. Samlingen där detta nummer finns med heter I kick your face.
kollektiviseringen.
Bland annat med den norska sången "Haugebonden". Men också med en ljub´dbild som påminner mer om den mer Steeleye Span-inspirerade gruppen Folque, som de två norrmännen kom från. Att Folk och Rackare trots dessa starka folkrockinfluenser fortsatte att vara ett akustiskt band gav de en egen stil som är en av orsakerna till att de fortfarande idag står ut i 70-talets folkmusikvåg. Från 1978. 