CocoRosies fjärde album har återtagit den energi som fanns på deras första två album. En energi som lite saknades på det förra. Samtidigt som systrarnas musik fortsätter att utvecklas vidare på samma spår som förra The Adventures of Ghosthorse and Stillborn. Så det är inte en återgång.Omslaget till CDn (och i lite mindre grad till LPn) ser ut som om det handlade om ett folkmetal-album. Det gör det som tur är inte. Men på sätt och vis är det ändå en passande bild (även om omslagen är fula) då skivan innehåller en liknande osannolik blandning av stilar. Fast det är från fler sorters musik (men det är också lite mer folkmusikaliska inslag i skivan än i de tidigare tre) och i en mer egensinnig kombination.
Denna krock mellan musikaliska uttryck kan stundom kanske bli väl övertydlig - som i låten "hopscotch" som låter som en sån där mash-up av låtar från olika genrer. Å andra sidan är själva hopscotch-biten medryckande medan den övriga delen av låten är vacker.
Och de många detaljerna och de disparata elementen hindrar inte att skivan känns enhetlig.
Jag kan lite sakna den mer bluesbaserade bottnen i de två första skivorna. Som gav dem lite mer tyngd. Men det är annars ett riktigt bra album.
Texterna är fulla av snygga fraser ("baby pit bull butterfly"). Medan sångerna är trallvänliga och märkligt cocorosiegt vackra - "how they glimmer, how they shimmer".
"Hopscotch" (i brist på typiskt spår):
Inlägg
2 kommentarer:
Mm, jag gillar den här skivan: den är flummig på ett väldigt skarpt sätt, och jag tror att systrarna mycket väl vet vad de gör ... Det är nog en riktig obs., att de två första skivorna innehöll mer tyngd - men jag tycker ibland att de är lite svårlyssnade, medan den här skivan är hur bra som helst. Just nu gillar jag mest Smokey Taboo, men det är en mycket jämn skiva, där kanske allt är riktigt bra, till och med eller nästan till och med Hopscotch ...
"Hopscotch" är kanske inte något av de bättre spåren. Men jag tycker det är rätt roligt.
Det är en jämn skiva, där det finns saker att gilla i alla låtarna.
Om jag skulle ha något emot de två första albumen, som jag i och för sej tycker är lättlyssnade, så är det att de är lite för lika varandra.
Så om skivan förlorar lite i tyngd så vinner den i att kännas ny och annorlunda.
Skicka en kommentar