Efter de två tidigare numrenas genrehyllningar så återvänder Jaime Hernandez till den realistiska sidan av sitt serieskapande i Love and rockets - new stories 3. Den fortsätter Maggies del av Locas-historierna från förra omgången av Love & Rockets.
Dessa Locas-serier har följt de två mexikansk-amerikanska punkflickorna Hopey och Maggie sen tidningen i sin första form startade i början av 80-talet. Genom åren har karaktärerna i serien tillåtits bli äldre och ändra utseende. Serien har ofta tillbakablickar och Jaime Hernandez är en mästare på att teckna sina karaktärer i olika åldrar.
Vilket märks i albumets huvudserie "Browntown" (att det är huvudnumret understryks av albumets omslagsbild - som får en ny betydelse när man läst serien). En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospå i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna.
Serien omges av en serie om Maggie i nutid, "The Love Bunglers" i ett makligare tempo. Den är uppdelad i två delar med "Browntown" därimellan och de två serierna ger betydelse åt varandra.
Handlingen och sättet historietrådarna i "Browntown" och hur berättelserna i de två serierna vävs in i varandra kan påminna om andra samtida amerikanska historieberättare som Jayne Anne Phillips, Joyce Carol Oates eller Toni Morrison. Men där dessa har sin prosa för att åter ge kraft åt och en egen röst till ofta använda teman (som här familjehemligheter) så har Jaime Hernandez främst sina teckningar. Och, även om det hör samman, sin känsla för en berättelses rytm.
Jaime Hernandez ger med sina rena teckningar en känsla av ödslighet åt staden med öknamnet "Browntown". Ett namn som trots att serien är i svart-vitt man kan se att den förtjänar. Också de minsta bikaraktärer får med hjälp av de ansiktsuttryck och kroppsspråk Jaime Hernandez' ger de en egen personlighet.
Kroppsspråket står för en stor del av berättelsens nyanser. Hur karaktärerna sr eller inte ser på varandra. I en ruta är de fyra syskonen på bio och man ser tre olika sätt att se på en bioduk. Övergångarna från ruta till ruta är mästerlig. Ett tidshopp mellan två rutor här är anmärkningsvärt väl gjort (och fruktansvärd i hur man får se hur en person i serien hårdnar) även för att vara av Jaime Hernandez.
Jaime Hernandez väver in drag han lärt sej från Charlie Schultz' Snobben och klassiska Acke-serier utan att det på något sätt skär sej mot den egentligen rätt hemska hjärtskärande berättelsen och historiens realistiska ton.
"The Love Bunglers" kan i jämförelse med "Browntown" se ut som en mer lättviktig serie. Den är mer lik de Ray-berättelser i The Education of Hopey Glass som den också delvis är en fortsättning på. Men som sagt så knyter Jaime Hernandez de två serierna samman. Och "The Love Bungles" innehåller en av de bästa drömscenerna som tryckts i en serietidning/ett seriealbum.
Även om serien står rätt bra på egna ben så drabbar den nog den som följt Maggie genom de tidigare Love & Rockets-serierna något hårdare. Även om en viktig person i berättelsen är en karaktär som jag inte kan påminna mej att ha sett i de tidigare serierna. Men just hans frånvaro gör sej plötsligt märkbar - förändrar den tidigare berättelsen.
Ändå tror jag att detta det senaste numret av Love and rockets - new stories skulle fungera utmärkt som ens första Jaime Hernandez-serier. Det är en väldigt bra historia av en av vår tids största serieskapare på höjden av sin förmåga.
(Love and rockets - new stories är en serie album med nya tecknade serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez. De har 50 sidor vardera i varje nummer. Gilbert Hernandez-serierna i numret kommer att få sitt eget inlägg).
Inlägg
6 kommentarer:
Jag fick hem boken igår och har bara läst den en gång, eller rättare sagt har jag bläddrat igenom den och läst Jaimes bidrag lite noggrannare. Kan bara hålla med om nästan alla lovord; det finns för mycket konkurrens för att jag ska kunna utnämna den till Jaimes bästa någonsin, som de gjorde i bloggen du länkade till härom veckan, men att den tillhör de absolutarna topparna i en redan imponerande produktion törs jag redan påstå. (Är det inte dags att ge Nobelpriset till en serieskapare snart?)
Betos bidrag gör mig som vanligt frustrerad. Drivet serieberättande, den första serien här har sina poänger - men vad är det egentligen han vill förmedla, vilka berättelser vill han berätta? Vill han bara leka och experimentera? Känns som att han slösar bort sin talang, men det är inget nytt, det har jag tyckt under ganska många år. Med en hel del undantag, men ändå. Jag har dock förstått att han har viss förkärlek för att teckna nakna människor med överdimensionerade tuttar och pittar, utan att det känns som att detta tillför något till serierna. En gång i tiden (före Birdland, förmodligen) kunde han göra gripande berättelser som involverade alla möjliga sexuella utsvävningar och avarter utan att så att säga trycka upp kukarna i läsarens ansikte.
Jaime är i alla fall fortfarande för jävla bra. Och när detta, som denna gång, kombineras med en så gripande berättelse - så finns det ingen bättre serieskapare. Någonsin. Punkt.
Det är åtminstone lite tidigt att utnämna den till hans bästa.
Men den är bra.
Jag tycker i och för sej att Gilbert Hernandez innan det här numret har stått för den starkare delen av tidningen. Och också serien här har en del som talar för sej. Experiment har sin plats.
Just här krockar i och för sej det sexuella innehållet i Gilbert H:s serie lite olyckligt med "Browntown".
Beto har nog alltid varit mer benägen att experimentera, och jag har uppskattat en hel del av hans tidigare serier i den stilen. Men han var ju också en sån fantastisk episk berättare en gång i tiden, nästan från första numret av den första omgången L&R. Redan i den första Palomar-berättelsen stod han i princip på topp, det har funnits senare serier som varit lika bra men jag kan inte komma på någon som överträffat den för mig.
Då kan man tycka att min "lösning" vore: blanda upp experimenten och lekfullheterna med lite episka historier igen! det är bara det att exempelvis hans senare Palomarserier och -spinoffer inte varit särskilt lyckade i mina ögon. Då föredrar jag faktiskt sånt som den första serien i nya boken. Men jag förstår inte hans vurm för att teckna överdimensionerade könsdelar - det är kanske inte så utpräglat mycket sånt i just det här numret, men överhuvudtaget på senare år.
Det är det här som gör mig frustrerad snarare än besviken: att han visar ibland att han skulle kunna göra något annat, men inte gör det. Och med "något annat" menar jag något som berör just mig med samma tyngd som så många av hans tidigare serier gjort, och som Jaimes bästa serier gör. Som "Browntown". Jag tycker mycket om "Julio's day" i andra L&R-omgången, där visade Beto att han fortfarande kan om han vill. Även om det är ett par år sen den serien kom till.
Om du med "tidningen" menar den senaste omgången, 1-3, så kan jag förstå varför du tycker Beto stått för det starkaste innehållet, i och med att Jaime lekt lite mer i de första två böckerna. Men utslaget över hela serien, från nr 1 av första tidningen till idag, har Jaime hållit en så hög lägstanivå att hans bror inte har en chans. Trots Betos många toppar, framför allt i de första 40 numren eller så.
Med tidningen menade jag alltså "Love and rockets: New Stories" 1-3.
Det är väl naturligt att jämföra brödernas serier när man läser ett nummer av denna eller någon av de tidigare L&R-versionerna. Men i längden vet jag inte om det ger så mycket. Bägge har olika bra perioder.
Post-Palomarserierna som de i "Luba"-albumen är klart sämre än Palomar-perioden. Men Gilbert Hernandez har ändå gjort en del bra på senare år.
Jag har bara läst delar av "Julios dag". Jag borde läsa hela.
De tre numrena hittills har haft sinsemellan rätt så olika Gilbert H.-serier (förutom "Sad Girl"). Vem vet han kanske kommer att börja med ett längre projekt snart igen.
Bara för att klargöra - det verkar kanske som att jag går i svaromål med dig, för att jag inte håller med om det du skriver; i detta fall, och i andra. Men jag tycker det är väldigt trevligt att kunna diskutera saker som Love&Rockets på svenska, med personer som vet vad det handlar om. Det är huvudsaken, inte om vi händelsevis skulle bedöma vissa av Betos serier olika, eller om Jaime eller Beto är "bäst". Att de båda hör till vår tids stora är vi ju överens om.
Några särskilt dramatiskt olika åsikter om Los Bros Hernandez tycker jag väl inte att vi verkar ha.
Men du får gärna gå i svaromål om du känner för det. Det är trevligt med insatta och intresserade kommentarer även om de (av någon underlig anledning) inte skulle hålla med mej om allt.
Skicka en kommentar