fredag 31 december 2010

365 böcker


Med början i morgon så hade jag tänkt mej ett nytt dagligt tema här. Där jag tar en bok om dagen som jag skriver något kort om. En bok jag läst, men kanske inte nyligen. Troligtvis, av praktiska skäl, kommer det mest att bli böcker jag äger.
Och som jag tycker är intressanta på nåt sätt.

Dessa inlägg kommer att ha etiketten "365 böcker" då jag tänker ha ett sådant varje dag ett år framåt - eller så länge jag pallar.

Nyårslöftet

Stinn av föresatser står jag här vid grinden
och ångrar allt jag brutit under årets lopp.
1. Jag skall aldrig mera hänga mig på vinden,
då denna akt är skadlig för min kropp.

2. Skall jag nästa år ej tömma flera
glas cyankalium än jag kan stå.
3. Jag skall aldrig bära elefanter mera,
om än jag längtar därtill aldrig så.

4. Aldrig mer jag skall i tigergapen
låta mitt huvud göra artighetsvisit,
då jag till dato haft den dumma egenskapen
att underskatta tigrarnas aptit.

31.12.52
Stig Dagerman

En av Dagermans dagsedlar i Arbetaren
De kom ut i ett urval i Fib:s lyrikklubb i mitten av 60-talet
Det finns också en volym med hans dagsedlar i Samlade skrifter - som sen kom i pocket i början av 90-talet.

I am the sun, I am the new year



Okej, så ingen av låtarna i klippet ovan är "New year" med The Breeders som innehåller strofen i rubriken. Och inte heller är det från en nyårsaftonsspelning - även om det finns en del såna med Breeders på nätet.
Istället är det ett klipp från Pinkpop 1994.
Ett år som också var nytt en gång i tiden.

torsdag 30 december 2010

Planetary Guide

Som de flesta amerikanska mainstreamserier så kom Planetary av Warren Ellis (text) och John Cassaday (bild) först ut i lösnummer. Men har sen getts ut i samlat format. Det vi kallar för seriealbum och amerikanarna för TradePaperBack. Serien finns inte på svenska, men åtminstone ett par nummer har kommit på danska.

Serien är samlad i fyra album eller två Absolute-utgåvor. Absolutalbumen är i lite större format och rejält dyrare. Albumen kom först ut med hårda pärmar men finns nu alla i den häftade varianten. Förutom de fyra huvudalbumen så finns ett extraalbum där gruppen möter Läderlappen, Lagens Väktare (d.v.s. Läderlappen, Stålmannen och Mirakelkvinnan) och The Authority.

Det första albumet heter All over the world and other stories, efter det första numret i serien. Det innehåller de första sex numren samt en förhandsserie på åtta sidor.

Det andra albumet heter The Fourth Man och samlar nummer 7-12.

Dessa två utgör den första Absolute Planetary. Egentligen klarar man sej med denna första hälften av serien.

Leaving the twentieth century heter det tredje albumet, som innehåller Planetary 13-18. Titeln anspelar på att flera asv numrena utspelar sej innan det 1900-tal vars hemliga historia Planetary säjs utforska.

Det fjärde och sista albumets titel Spacetime Archaeology anspelar dels på ett mer sciencefictionigt innehåll, dels på att liknelsen med arkeologi (som jag flera gånger skrivit som arkitektur när jag skrivit om serien) åter kommer i förgrunden. Albumet innehåller numren 19-27. Alltså hela 9 nummer. Det sista är dessutom längre. Vilket gör att även om det är ojämnt så innehåller det nästan ett normallångt album av bra material.

Jag tror att Absolute Planetary 2 också innehåller äventyret med Läderlappen. Det är det enda av de tre som är tecknat av Cassaday.

Det finns i Planetary: Crossing Worlds. Authority-numret har jag tagit upp i planetarykalendern. Lagens Väktare-numret, eller JLA-numret, är en slags Elseworlds. Elseworlds var serier där Läderlappen mötte Dracula eller levde under samma tid som Jack the Ripper. Eller serier där Stålmannen växte upp i Sovjet och blev statens ärorike ledare (Red Son av Mark Millar - faktiskt fullt läsvärd). I detta Elseworldsäventyr så är Planetary de onda. Intressant är att Ellis alluderar på numret i epilogen. Och det finns en tvetydighet i hur Planetary slutar - hur vet vi egentligen att de är de goda?

Efter Planetary så är den serie serier av Ellis som ligger närmast denna hans Apparat-serier. Den första vågen, samlade i Apparat The Singles Collection var en kvartett fiktiva förstanummer. Som mainstreamserierna hade kunnat se ut om inte superhjältegenren tagit över. En detektivserie, en sf-serie, en pulpserie och en flygarhjälteserie. De fyra numrena hade olika tecknare.
Den andra vågen av Apparat-böckerna övergav den här förstanummer-premissen och var istället lite längre serier (Ellis kallade de "graphic novella") i olika genrer. Den historiska tecknade serien Crecy samt Sherlock Holmes goes cyberpunk-albumet Aetheric Mechanics har varit de två bästa hittills.

Cassaday har gjort mycket omslag, nu till exempel till Superman. Vilket kanske är en delförklaring till att hans bilder blivit lite stelare. Denna stelhet märks i den omgång New X-Men som han tecknade.
Den skrevs av Joss Whedon (Buffy och vampyrerna) och kom faktiskt i lösnummerformat ut på svenska. Whedon tog en del karaktärer från Grant Morrisons sejour på serien. Karaktärer designade av Frank Quitely. Så även om serien i sej inte är så mycket att ha (jag köpte ett nummer, kassörskan såg mycket misstänksamt på mej) så kan man åtminstone få se Cassaday tolka Quitely.

Bakom sista luckan så hittar vi en snöflinga och en resa bakåt i tiden


I det första numret av Planetary förekommer en modell av verkligheten som en snöflinga som existerar i 196 833 dimensioner. Detta är en i sinnevärlden eller åtminstone den matematiska världen existerande teori. Warren Ellis kombinerar denna teori med sf-troper som hemliga sällskap och kvantdatorer på 40-talet. Och sättet som detta multiversum skapas först när de sätter på denna kvantdator påminner om hur multiversum skapas i Michael Moorcocks A Cure for Cancer, en roman som Warren Ellis brukar nämna bland sina förebilder.

Snöflingan återkommer genom första hälften av Planetary, liksom talet 196 833. Dessa knyter de tidiga fristående avsnitten samman.

I albumen som samlar serien finns också en bild av en snöflinga på försättsbladen.

Efter det långa uppehållet på Planetary så minskar Snöflingesymbolens betydelse för serien. Och inte heller i detta det sista numret av serien kommer den åter.

Dock finns här ett liknande användande av en faktisk matematisk teori. Den här gången handlar det om en tidsreseteori som också påverkade filmen Primer (den mest komplexa tidsresefilmen hittills). Denna blandas med en vanlig konvention inom sf-litteraturen att upptäckten av en tidmaskin innebär världens undergång. Så pass vanligt tema att det finns ett avsnitt av Arkiv X som handlar om det. Annars har författaren Robert Silverberg återkommit till temat flera gånger. Som i "Nålen i tidstacken", i novellsamlingen Det brokiga cocktailpartyt.

Annars är det en hyfsad epilog. Trots vissa brister - däribland den klumpigaste varianten på "- It's a strange world. - Let's keep it that way." hittills. Tecknobabblet i denna är också babbligare och mindre elegant än i det första numret med snöflingan.

Men det passar Planetary att sluta, inte i en strid, utan i en räddningsinsats.

onsdag 29 december 2010

SHOW DOWN

I det tjugosjätte och näst sista numret (det allra sista är en epilog) av Planetary så är det dags för den slutgiltiga sammandrabbningen mellan Planetary och De Fyra.
(liten såndär som de kallar spoiler under bilden som väl i sej är en liten spoiler - sorry)

De Fyra är en ond version av The Fantastic Four som introduceras först i det sjätte numret av serien. Konflikten mellan de två grupperna tar sakta över alltmer av handlingen. Men egentligen är den första konfrontationen först i nummer 18 (som avslutar det tredje albumet i serien).

Warren Ellis försöker göra något lite annorlunda med hur han skildrar hur Planetary besegrar De Fyra. Det hela blir mer som i en gangsterfilm, där en grupp tar ut en annan.
Men i filmer som Black Ceasar av Larry Cohen så vet vi när Tommy Gibbs tar över Manhattan att han själv senasre kommer att gå samma öde till mötes som den gangsterfamilj han förgör.
Denna tragiska ironi ingår i gangsterfilmgenren. Och ger (eller kan ge) en extra tyngd åt sammanstötningarna i filmerna. Men saknas i den superhjältegenre som Planetary ändå tillhör. Och uppgörelsen blir till sist inte mycket annorlunda de flesta superhjälteslagsmål - även om Elijah Snow och Ellis försöker säja oss något annat.

Det finns ändå en hel del att gilla i numret. Som när Elijah Snow håller sin slutmonolog och John Cassaday tecknar honom som om han vore äldre. Men mer som om han kan slappna av och visa sin ålder än att han åldrats av trötthet.

DNs 10-i-topp döda i år, och mina

DN har en artikel om 10 människor som dog i år. Fyra av de tog jag upp här när de kilade vidare. Det är kanske fel att se DN:s lista som en slags tio-i-topp-lista. De bästa döda i år.

Och det här nedan är inte heller en topplista - utan bara kort om tio som dog i år och länkar i de fall jag skrev om de då, eller citerade en bild eller ett stycke eller en sång av dem:

Eva Adolfsson

Alex Chilton

Rowland S. Howard
Howard dog i slutet av 2009. För nästan exakt ett år sen. Men jag hörde först om hans död i början av 2010.

Bengt Emil Johnsson

Satoshi Kon

Gunnar Ohrlander
Det stod rätt lite om doktor Gormanders, alias Ohrlanders, död i svensk press. Trots att han länge var en populär krönikör i en av landets största tidningar.

Harvey Pekar
Pekar är en av dem som är med på DN:s lista.

Arthur Penn
I slutet på Little Big Man går huvudpersonens farfar, en gammal indian, upp till en kulle för att andarna ska komma att hämta honom. I dag är en bra dag att dö, säjer han. Det hela är väldigt högtidligt och sorgluigt. Då börjar ett par regndroppar falla på den gamle mannens ansikte. Snart öser det ner. Han reser sej upp igen. Ibland fungerar magin ibland fungerar den inte, säjer han och Dustin Hoffman hjälper honom därifrån.
Penn gjorde flera bra filmer, Bonnie och Clyde, Alice's Restaurant, Fyra vänner med flera men Little Big Man är och förblir min favorit.

J. D. Salinger

William Tenn
"This, then, is the story of our liberation, suck air and grub clusters. Heigh-ho, here is the tale.
August was the month, a Tuesday in August. These words are meaningless now, so far have we progressed[...] Still the tale must be told, with all of its incredible place-names and vanished points of reference.
Why must it be told? Have any of you a better thing to do?"

Ur Snöfall om kvällen

II
Om jag sträckte ner mina händer, ner mot jorden,
kunde jag få händerna fulla av mörker!
Det fanns alltid ett mörker där, som vi aldrig märkte.

Robert Bly
övers. Tomas Tranströmer
i Krig och tystnad (1969), ett urval Bly-dikter tolkade av Tranströmer, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Lasse Söderberg

tisdag 28 december 2010

Fulke Greville Revisited


Ett av inläggen jag repriserade under jubileumsveckan här förra månaden var apropå att man skulle öppna Fulke Grevilles grav, vilket på något sätt skulle bevisa att han egentligen var William Shakespeare (egentluigen verkar de ha öppnat hans grav enbart för att det kanske fanns ett Greville-manuskript där - och det där med Shakespeare verkar mest ha varit ett sätt att få det hela att låta lite mer spännande och lukrativt).

Jag kände när jag skrev inlägget inte till Greville. Och visste inte med mej att jag läst honom tidigare. Men när jag bläddrar i antologin The Metasphysical Poets (redigerad av Helen Gardner), en bok jag läst förut, så hittar jag där tre dikter av Fulke Greville. Här finns sonetterna 87 och 88.

Dessa två Grevilles sonetter är inte alls lika bra som Shakespeares. Nu är det väl egentligen ett orimligt högt krav.
Men det styäller frågan varför denne Greville skulle ge ut dessa svaga dikter under eget namn och de starkare under pseudonym. Sonettskrivande sågs dessutom inte ner på på samma sätt som pjässkrivande.

Varken i förordet eller den korta biografin över Greville i boken nämns att han skulle vara en av Shakespearekandidaterna. Men Greville-teorin verkar vara rätt ung (jag har den tredje reviderade utgåvan av antologin - den kom första gången ut 1972, medan den första utgåvan kom 1957).

Han verkar emellertid ha varit en rätt spännande figur Greville. Vare sej han nu skrev världslitteraturens största verk eller inte.
Och den av er som har tre dikter eller fler med i en antologi mer än 300 år efter er död kan ju förlöjliga hans litterära insats.

THE END


Sista sidan/avsnittet av min och Rasmus Grans nätserie As small as a world and as large as alone är uppe.
KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA SLUTET.

Planetarykalenderns återkomst


Planetary 23-25

Lucka 23 i Planetarykalendern har dröjt. Detta är på sätt och vis bara passande. Den tecknade serien Planetary av Warren Ellis (text), John Cassaday (bild) och Laura Depuy (senare Laura Martin - färg) tog en paus på två år mellan det femtonde och sextonde numret. Sen dess har serien haft problem med förseningar. Detta är troligtvis huvudförklaringen till att den andra hälften av Planetary håller en lägre standard.

De tre sämsta numrena i serien är Planetary 23-25: "Percussion", "Systems" och "In from the cold".

"Systems" är ett nummer om går igenom och sammanfattar vad som hänt i de tidigare numrena. Förutom en klumpig cliffhanger i slutet så är själva numret inte så dåligt gjort. Det utnyttjar till exempel Cassadays tidsbesparande tendens eller ovana att återanvända sina bilder på ett småintressant sätt. Men för den som läser serien i samlat format är det rätt onödigt och mest ett tecken på att Ellis något förlorat kontrollen över handlingen.

Cassaday är ett av problemen med uppehållet. I de sena numren är han en annan slags tecknare än de tidigare. Med mer detaljerade, men också stelare bilder. Detta märks i actionfilmsnumret "Percussion". Omslaget påminner om en actionfilmsaffisch. Ofta beskrivs Planetary som att varje nummer är i en ny genre. Detta är en förenkling som Ellis kanske själv gick på. Att actionfilmen skulle behöva ett eget nummer är i vilket fall tvivelaktigt.

"In from the cold" slutligen alluderar både till Jim Steranko och Jack Kirby. Den Nick Fury/James Bond-liknande agenten från det elfte numret återkommer. En detalj alluderar till ett specifikt Nick Fury - Agent of SHIELD-nummer. Där Steranko använder sej av en Kirby-figur. Detta skulle man kunna bygga en metanarrativläsning på. Men allusionerna här är dels för obskyra, dels pekar de snarare på äldre serier än förnyar dessa. Vilket gör att detta nummer mer blir som en oavsiktlig parodi på Planetary.

"Systems" och "In from the cold" leder till finalnumret och ger trots allt en viss symmetri åt serien. Då det tidigare Steranko-numret, som utspelade sej på samma krog som "In from the cold", ledde till "Memory cloud", kapitlet som avslutar det andra albumet i serien. Som liksom "Systems" är något av en sammanfattning av numren som varit.
"Memory cloud" och "Systems" slutar med två liknande bilder av siffran 4. Som i det senare numret stryks. Uppgörelsen med De Fyra närmar sej.

måndag 27 december 2010

Årets bästa ditt, årets bästa datt

Det är brukligt med årsbästalistor i slutet av året. Nu har jag egentligen inte läst, sett eller hört tillräckligt från år 2010 för att kunna avgöra om dessa nedan är de bästa eller inte. Men i alla fall:

Årets bästa roman: Lark & Termite av Jayne Anne Phillips
"Lark & Termite är berättad på ett klart vackert språk med en säker hand. Som får de flesta andra romaner att framstå som klumpiga i jämförelse."

Årets bästa diktsamling: Samlade Skrifter. Del IV av Willy Granqvist
Återutgivning av Natten och två till av Granqvists sista diktsamlingar.

Årets bästa film: Scott Pilgrim vs The World
"Det är en av de äldsta historierna. Pojke möter flicka. Pojke måste slåss mot och besegra flickans onda före detta pojkvänner."

Den bästa filmen från förra året som jag såg först i år: Delad förstaplats går till Inglourious basterds av Tarantino och Det vita bandet av Haneke. Två filmer som passar bra tillsammans.

Årets bästa nyutgivning av gammal film på DVD: I afton dans av Ettore Scola.
Ska du bara se en film utan dialog med slap-stick-artade scener från ett och samma dansställe under flera olika år så är det denna.

Årets bästa vampyrfilm (som nog också är från förra året om jag tänker efter): Thirst av Chan-wook Park.
Park hade med en vampyrscen i en film-i-filmen i sin del av Three Extremes som var på en gång extremt campig och väldigt snygg. Den här är oftare snygg än campig, även om bägge delarna finns med.

Årets bästa sång: "When my baby comes" med Grinderman
Ett av Grinderman 2s mer omedelbara spår där stegrande stråkar står mot Nick Caves desperata upprepande av frasen "just how long you gonna be my baby".

Årets bästa album: Grey Oceans med CocoRosie
"Texterna är fulla av snygga fraser ('baby pit bull butterfly'). Medan sångerna är trallvänliga och märkligt cocorosiegt vackra - 'how they glimmer, how they shimmer'."

Årets bästa debutalbum: Treats med Sleigh Bells
Slamrigt och bra. Hörde de här först på Gossip Girl - som har tappat en hel del i kvalité, inte ens kläderna är särskilt snygga längre.

Årets bästa sit-com: Flight of the conchords, säsong 2

Årets bästa avsnitt av en TV-serie: "It's a black president, Huey Freeman"
Första avsnittet av den tredje säsongen av The Boondocks. Där Werner Herzog spelar sej själv (fast tecknad) och står för berättarrösten.

Årets bästa seriealbum: love and rockets. new stories 3
Höjdpunkten är Jaime Hernandezs två sammanflätade serier, men också brodern Gilbert Hernandez har med en rätt bra serie i numret.

Det bästa seriealbumet från förra året som jag läste först i år: Driven by lemons av Joshua W. Cotter

Femten fod af ren hvid sne



"Jeg vinked' til min nabo/min nabo vinked' til mig/men jeg hader min nabo, og han hader mig/jeg blev ved med at vinke/mens jeg lydløst skreg/under femten fod af ren hvid sne"
Från Nick Cave Teaterkoncerten, dansk text Thomas Bang
På slutet av videoklippet hör man början av Birthday Party-sången "Sonny's burning" som också ingår i föreställningen.

söndag 26 december 2010

KRÅKAS FALL

När Kråka var vit beslöt han att solen var alltför vit.
Han beslöt att den sken alltför vitt.
Han beslöt att anfalla och besegra den.

Hans styrka svallade i full glans.
Han klöste och burrade upp sitt raseri.
Han riktade näbben direkt mot solens mittpunkt.

Han skrattade sig till sin egen mittpunkt

Och anföll.

Vid hans stridsrop åldrades träden med ens,
Blev skuggorna flacka.

Men solen sken allt klarare -
Den sken klarare, och Kråka återkom svartbränd.

Han öppnade munnen men det som kom ut var svartbränt.

'Där uppe', fick han fram,
'Där vitt är svart och svart är vitt, segrade jag.'

Ted Hughes
övers. Eva Bruno
ur diktsviten Kråkan, en samling med ett slags skapelsemyter från 1970.

Robottomten, Hanukkazombien och Kwanzaaboten sjunger ut julen



"Going to war". Från Futurama-filmen Bender's big score. Denna den första filmen som följde upp på TV-serien var hyfsat bra. Men annars är Futurama ett bra exempel på att det finns värre saker för en TV-serie än att bli nedlagd. Som att återupplivas och stappla vidare på allt mindre roliga ben.

I dag är den första dagen av Kwanzaa - "I'm fighting back for Kwanzaa/so the children won't miss it./I'm confused about its meaning,/but I know it when they diss it."

lördag 25 december 2010

Bara en kvar


De senaste dagarna så har det uppdaterats med inte mindre än två sidor av min och Rasmus Grans serie As small as a world and as large as alone

DEL 79 FINNS HÄR

DEL 80 FINNS HÄR

Nästa uppdatering är den sista. I väntan på seriens slut kan man alltid läsa om
SERIEN FRÅN BÖRJAN

And when those blue snowflakes start falling, that's when those blue memories start calling



Scen från filmen P2. Skådespelaren som tolkar Elvis heter Wes Bentley. Och spelar en psykopatisk mördare som kidnappar en kvinna för att hon ska fira jul med honom. I ett parkeringshus.
Kanske inte riktigt It's a wonderful life.

fredag 24 december 2010

Sleep in heavenly peace



Simon & Garfunkel - 7 O'Clock News/Silent Night

Sju länkar en julafton


Great comics that never happened - julalbumet

Xena Krigarprinsessan räddar julen
Chris Sims om ett julavsnitt av Xena Krigarprinsessan.

Neil Camerons jultomte-mashup
Buffy-jultomte, Jack Kirby-jultomte, med mera-jultomtar.

Nils Hanssons 50 julfavoriter
Nils Hansson på DN listar de 50 bästa jullåtarna.

A lot like fishmen
Lovecraft möter julvisa. Text baserad på "Shadow over Innsmouth" satt till tonerna av "It's beginning to look a lot like christmas"

Nicholas Was - filmen
En kinesisk animationsstudio har gjort en tecknad film till Neil Gaimans kortnovell "Nicholas Was"

Sju länkar en julafton, julen 2009
Sju länkar... är en anrik tradition som går tillbaka ända till förra året.

torsdag 23 december 2010

onsdag 22 december 2010

The Torture of William Leather


You know what he said to me? "We'll punish them all. The liars and the cheats and the people who'd steal your birthright. We will punish them all by becoming great".
Tre sorters hjltar ur populärlitteraturen är med i det tjugoandra numret av Planetary: "The torture of William Leather". Dessa är släkt med varandra.
John Cassidy hade tecknat en del vilda västern-serier innan Planetary. Vilket märks i den inledande sekvensen om Death Ranger, baserad på The Lone Ranger.

Denne vildavästernhjälte blir far till en av pulphjältarna från det första numret.
En som bygger på en The Shadow-liknande figur. En hämnande maskerad man med maskingevär och ett galet skratt. Som i sin tur har en oäkta son som blir en av de Fyra, Planetarys onda version av Fantastiska Fyran - de ledande av de nya superhjältarna i början av 60-talet.

De olika genrernas släktskap blir här bokstavligt. Samtidigt som Warren Ellis också gör var och en av dessa arketypiska karaktärer annorlunda än deras förebilder, gör de till egna personer.

Ett lätt övernaturligt inslag i Lone Rangers-berättelsen får en vetenskaplig förklaring. Medan pulphjälten och hans efterföljare (såsom Läderlappen) och deras sätt att ständigt klara sej undan att bli skjutna på får en övernaturlig sådan.

Efter det här numret går luften ur serien. Men som det sista starka Planetary-numret är det ett passande kapitel. Ett typiskt äventyr där mönster i populärkulturen visar sej på nya förunderliga sätt.
Samtidigt som den underliggande tvetydigheten i serien ökar ett snäpp.

På spåret


Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning.
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna.
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna - i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" - vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner - i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak - om man vill vara riktigt old school och no tech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

No, not their Christmas cheer

Triffids - Save what you can:


Well it doesn't look much like we'll see the new year
Cos all the bright young faces are here
And I don't see us rising to their occasion any more
No, not their Christmas cheer
[...]
You made me catch my breath just then
You made me catch my breath
Is that you: ...is that still you?

If you cannot run then crawl
If you can leave, then leave it all
If you don't get caught then steal it all
If you don't get caught then steal it all

Text av David McComb
Musik av David McComb och James Paterson
avslutande spåret på Calenture från 1987.

tisdag 21 december 2010

Doktor Strange, förmodar jag?


Doktor Strange var en serie skapad av Stan Lee och Steve Ditko, men mest Ditko, i början av 60-talet. Han var en uppdatering av gamla trollkarlshjältar som Mandrake. Doktor Strange såg bisarr ut och rörde sej i en underlig värld. Ditko fyllde serien med bilder från andra dimensioner och psykedeliska ditkoska portaler.
Som gör att man kan förstå att den tidens serier från förlaget Marvel, som Doktor Strange gavs ut på, blev lästa av amerikansk collegeungdom och hyllade av konstnärer.

När vi får en Doktor Strange-analog i Planetary-numret "Death Machine Telemetry"så ser hon ut som en av Warren Ellis' vänner. Och liksom i numret som lånade från C. C. Becks första serie om Kapten Marvel så är de främmande landskapen i kapitlet, där Elijah Snow som en gång Faust besöker mikrokosmos, inte särskilt lika Ditkos. Vi får se det märkliga och förundransfulla i en miljö gjord för John Cassaday och hans styrka som tecknare.

En tecknare och författare som gått mer i direkt närkamp med Ditkos Doctor Strange-miljöer är Brendan McCarthy. I Spider-Man Fever så utgår han från ett gammalt team-up-nummer med Spindelmannen och Doktor Strange (Ditko ritade också Spindelmannen, Ditkos Spindelmannen/Doktor Strange-serie finns med som appendix i albumutgåvan av Spider-Man Fever - det är emellertid ett relativt tamt Doktor Strange-äventyr).

McCarthys teckningar blir en tolkning av Ditkos men blandat med hans egna egenartade stil. Han utgår främst från Ditkos portaler som också utgör startskottet för handlingen. Själva handlingen är väl kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Den är på en gång simpel och invecklad. Men miljöerna och de groteska figurerna och McCarthys fantastiska färger gör att man när man bläddrar i albumet förlåter den lite väl pastischartade historien.
I serien används också den aboriginska konstens prickmönster (tyvärr finns där också kanske på grund av detta en något malplacerad käck aboriginsk hjältinna). Vilket knyter samman Ditkos portaler med de song lines som vi talat om tidigare i kalendern.

Det är ett makalöst album. På en gång en värdig hommage till Ditko och en serie med helt egen karaktär.

Men farkosterna i rymden de blänka


KLICKA HÄR för att läsa den sjuttioåttonde delen av min och Rasmus Grans serie As small as a world and as large as alone

That's a bitch move, Santa!



Några höjdpunkter ur The Boondocks-avsnittet "A Huey Freeman Christmas".

måndag 20 december 2010

Möte med Rama av Arthur C. Clarke


Perera började klottra med rasande fart. Efter en häpnadsväckande kort tid - det kunde inte ha gått mer än tjugo sekunder - såg han triumferande upp.
"När vi känner till stupens höjd, kan vi också beräkna Ramas maximala acceleration. Om den översteg två hundradels jordgravitation skulle ön forsa ut över den södra kontinenten."

När jag var liten läste jag inte särskilt mycket science fiction. Men en sf-roman jag läste flera gånger var Möte med Rama (1973) av Arthur C. Clarke. I den närmar sej ett jättelikt föremål jorden.
Det visar sej vara en ihålig cylinder. Ett långsamt rymdfartyg. När en grupp astronauter landar på skeppet så är det tomt. Men det börjar uppstå flora och fauna i det cylinderformade jätteskeppet.

I resten av romanen utforskar våra hjältar den utomjordiska miljön med en massa hinder att överkomma på vägen. Boken har en perfekt cliffhanger-liknande avslutning. Som tyvärr inspirerade till tre uppföljare (jag köpte den andra boken i serien Rama II på myrorna för två kronor - det var den inte värd).

Till skillnad från till exempel Stanislaw Lems Solaris så lyckas aldrig Clarke omvandla sin idé till stor litteratur. Människorna i romanen är ingenjörer först personer sen. Men boken klarar sej bra utan att vara litteratur. Rymdskeppets främmande landskap och förhållanden och gåtan om dess syfte håller intresset i sej.

När Warren Ellis låter Jules Verne-hommagen i det föregående numret av Planetary följas av två nummer (seriens enda dubbelavsnitt) influerade av Möte med Rama så är det ett passande sätt att lämna Leaving the 20th century och påbörja Spacetime Archaeology, det fjärde och sista albumet (som nyligen kom i häftad utgåva).
Clarke är den av de ledande sf-författarna som främst anknyter till Verne, med trygg fakticitet och allt.

Jules Verne-serien


Jules Verne-serien är egentligen två serier böcker. Sam J. Lundwall var redaktör för en serie av Vernes mindre kända romaner på förlaget Askild & Kärnekull i början av 70-talet. Sex romaner kom ut. Fler var planerade. På Lundwalls eget förlag Delta kom ytterligare en handfull romaner ut i en bokserie med samma namn. I den ingick inte den roman som var planerad som den sjunde i Askild & Kärnekulls utgivning.

Det är trevliga utgåvor med originalillustrationer. Böckerna i de två serierna är väl mestadels mindre kända av god anledning. Men de påminner om att Verne inte bara skrev de gamla de gamla vanliga misstänkta - ett åttiotal romaner skrev Verne allt som allt. Ett par av böckerna kom för första gången ut på svenska. De övriga hade sina enda tidigare svenska översättningar på 1800-talet.

Lundwalls efterord, som är samma i alla böckerna, understryker hur den äldre Verne hade en mörkare syn på världen. Och två av böckerna Luftens herre och Världens herre får stå som exempel. Då hjälten i den förra boken kommer tillbaka maktgalen i den senare.

Nu kan denna syn diskuteras. Verne hade flera gånger i sin tidiga karriär tvingats ändra slut så att de blwev lyckliga. Så den ökade svartsynen har kanske mer med mindre ivriga redaktörsfingrar att göra. ven om det finns en ingenjörsromantik i till exempel Den hemlighetsfulla ön - som var en av de romaner där Verne tvingades ändra slutet.

Redaktörer fortsatte att lägga sej i Vernes texter även efter hans död. Många översättningar av Verne utelämnar stora delar av texten, framförallt av Vernes många faktauppgifter, "denna trygga fakticitet" som Jan Myrdal skriver i ett förord till en utgåva av Jorden runt på åttio dagar. (Verne dyker upp flera gånger i Myrdals författarskap. Jan i Barndom läser Till jordens medelpunkt. Medan de två Kapten Nemo-böckerna, En världsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla ön, är utgångspunkten för ett kapitel i Indien väntar. Ett norskt urval av Myrdals texter sammanställt av Sigurd Allern og Per Petterson heter Kaptein Nemos virkelige navn: artikler i utvalg 1949–86. Texten den fått sitt namn efter finns i Skriftställning 4. Verne förekommer hos fler svenska författare. Till jordens medelpunkt återkommer Lars Gustafsson flera gånger till, både i sin poesi och prosa. Och P. O. Enquist och Kapten Nemos bibliotek och säkert många fler.)

Och i 5 av de 6 Askilde & Kärnekullsböckerna står att de är översatta och bearbetade.

Jag köpte böckerna antikvariskt, och i den första Det yttersta vapnet (den som gör att man i artiklar om Verne ofta hävdar att han förutspådde atombomben - det gjorde han inte) låg två urklipp ur Dagligt Allehanda från november 1977. Dessa refererar en artikel i Hufvudstadsbladet av en finsk Verne-översättare som kritiserar de två Jules Verne-serierna. Dels för faktaslarv och felöversättningar. Men också för bearbetningarna.
Som här också ska ta sej politiska uttryck. En lat betjänt i en av böckerna är i originalet svart. Det är han inte i översättningen (han är emellertid fortfarande svart i illustrationerna).

Och en roman i två delar (Den ångdrivna elefanten och Uppror i Indien) som utspelar sej under upproret i Indien 1857 säjs förvandla upproret till ett befrielsekrig "i strid med originalet".

Huruvida detta är riktigt är svårt för mej att avgöra. Verne hade en viss sympati för de indiska upprorsmakarna. En biperson i Den ångdrivna elefanten är Nana Sahib. En av de historiska personer som utgjorde inspirationen för Kapten Nemo. Men Vernes sympati för upprorsmännen grundade sej till en del på ett ogillande av Storbrittanien. Och innehöll en del tvetydigheter. Den ångdrivna elefanten påminner mer om Jorden runt på åttio dagar än om de två Kapten Nemo-böckerna. Där kritiseras engelsmännen istället för att de inte ingriper mer i det indiska styret.

I flera förkortningar av de två Kapten Nemo-böckerna har partierna om det indiska upproret försvunnit. Såtillvida så skulle detta att texten här radikaliserias istället för att avradikaliseras kunna ses som rättvist. Men romanen är en rätt platt historia i sej. Det enda med den som egentligen är intressant är att 1857 års uppror och Nana Sahib här förekommer och hur skildringen liknar eller skiljer sej från den i Den hemlighetsfulla ön. Så också en liten förskjutning av texten (och det verkar inte vara något särskilt stort ingrepp) i det här avseendet gör en hel del.

Det andra klippet refererar Lundwalls svar på kritiken. I den korta notisen är det tydligt att Dagligt Allehanda redan innan de läste svaret tagit ställning mot Lundwall. Men de redogör i alla fall för att Lundwall menar att översättningar och bearbetningar av klassiska verk i allmänhet borde tas upp till diskussdion.

Vernes romaner brukar stå bland ungdomslitteraturen. Att man där suddar bort lite rasism som den late svarte betjänten går kanske att försvara. Men man riskerar sudda ut också de nyanser hos Verne som gör honom till en spännande mångtydig författare.

söndag 19 december 2010

Från jorden till månen


Efter att människan väl åkt till månen så minskade intresset för månresor i fiktionen.
Innan dess fanns det dels många fantastiska skildringar av månen som Cyrano de Bergeracs Resa till månen där Cyrano försökte färdas med flaskor fyllda med dagg i bältet. Solens värme fick flaskorna och dess bärare att lyfta. Tyvärr funkade det för bra och han åkte förbi månen och fick skära väck flaskorna för att senare färdas till månen på ett mindre poetiskt sätt i en maskin.

I Jules Vernes Från jorden till månen från 1865 (med uppföljaren Månen runt fem år senare är också själva månresan mer prosaiskt skildrad, boken är späckad av fakta och siffror på det där väldigt julesvernska sättet. Som Anton Tjechov drev med i "De flygande öarna".

Det finns förutom den faktabemängderi som ändå är själva grejen med Verne en förundran över vetenskapen och det rent ingenjörsmässigt heroiska i projektet i romanen.
Där man tänker skjuta ett par passagerare till månen i en kanon. Hur de skulle överleva detta förklaras aldrig riktigt trots alla siffror. "Maybe they found a way around it" heter det i det artonde numret av Planetary: "The Gun Club" som avslutar det tredje albumet Leaving the 20th century.

I detta nummer så kommer månkanonkulan tillbaka mer än hundra år senare. En slagsmålsscen i kapitlet tillåter Warren Ellis och John Cassaday att låta i stort sett ingenting egentligen hända i numret mer än att kulan kommer tillbaka och öppnas (om det fungerar kan diskuteras, jag verkar vara den enda personen som gillar det här numret).

Liksom hos Verne finns här en ton av beundran över vetenskapen och de som en gång tog risker för den.

Det kunde i verklighetens ingenjörsprojekt finnas en antydan till fanatism. I Barbicane & Co en fortsättning på Vernes två månreseromaner skriven tjugo år senare så möter vi återigen männen som drog i gång månreseprojektet. Redan Från jorden till månen är något av en humoristisk roman. Barbicane & Co är närmare det burleska. Kanonklubben köper upp Nordpolen och tänker flytta på jordaxeln. Obekymrade om att detta kommer att leda till jordens undergång. Det är en mycket rolig roman. Och själv har jag oftare återkommit till den än till Från jorden till månen. I och för sej främst helt enkel för att jag har ett ex av Barbicane & Co men inte Från jorden till månen. Men den mörkare humorn i uppföljaren tilltalar mej också mer.

Barbican & Co (som också finns översatt med titeln Upp-och-nervända världen var utgiven i Deltas Jules Verne-serie, en fortsättning på Askild & Kärnekulls Jules Verne-serie. Bägge var redigerade av Sam J. Lundwall. Det är en vacker volym med bevarade originalillustrationer.
Från jorden till månen har kommit i fler svenska utgåvor. Men många är tyvärr starkt förkortade.

Citerat från veckans läsning

"So there she sat in the wheelchair and there he stood at the admitting desk yawning over the same old tedious forms. She gathered together all the loathing she could muster and aimed it at the indentation just beneath his skull and in the centre of his shaved neck. To her amusement he brought his left hand up and scratched that very spot, just as he might have had an insect land there."
Jane Urquhart, ur "Five wheelchairs" i Storm Glass

"När jag senast hälsade på honom gick vi på disco på Park Plaza där jag hjälpte en flicka i ålskinn att hitta sin ena kontaktlins.
- Visste du att Spinoza var linsslipare?
- Är du riktigt riktig?
[...]
-En lins, fortsatte jag, är egentligen en ärta. En baljväxt.
Hennes rygg var en outgrundlig grön fåra i det ultravioletta strobeljuset.
- Visste du att Yonge Street är världens längsta gata?
- Det kan jag inte påstå.
Jo, den börjar hundra mil norrut och slutar precis här."
Paul Muldoon, övers. Lars-Håkan Svensson, ur "Ontario" i Att möta britterna (vad jag har läst är egentligen Meeting the British på engelska. Men då dikten nu finns översatt - för jämförelse: "- A lens I went on is really a lentil. A pulse.
Her back was an imponderable green furrow in the ultraviolet strobe."

Captain Beefheart 1941-2010

Can't find my kind of folks havin' fun
I have to run run run run
Run to find a clear spot
När jag var ung så lyssnade ens äldre coolare vänner på Captain Beefheart.
Sen när jag själv blev äldre och coolare så vart jag aldrig något riktigt stort Beefheart-fan. Men han säjs ha influerat flera artister jag gillar. Och bland det jag ändå hört finns en del riktigt bra saker (som skivan Clear Spot, vars titelspår är på klippet ovan).

lördag 18 december 2010

Åtta länkar en lördag


Black Hole - filmen
Kortfilm av regissören Rupert Sanders baserad på Charles Burns tecknade serie. Med han från Joan of Arcadia. Den bygger inte på hela albumet utan på en scen ur det.
Sanders lär ha varit involverad i ett av försöken att göra en långfilm av den tecknade serien.

As small as a world and as large as alone, 77
Still in space.

"Så drabbades jag av Knausgård" av Stig Larsson
Den här artikeln om Knausgårds Min kamp är inte direkt ny. Men jag läste den först den här veckan. Larsson citerar ur sina brev till Jan Myrdal i vänboken till Myrdal på hans 80-årsdag som jag tog upp i inlägget Stig Larsson och Jan Myrdal. Det skrev jag efter att jag hade sett Knausgård rekommendera Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Myrdal i TV-programmet Babel, medan Larsson satt bredvid. Knausgård sa där också att Samtida hade varit viktig för Min kamp-projektet. Något Larsson sa att han nästan hade förstått.

Thauke to read om Min Kamp 5
Det har kommit ut fler av Min kamp-böckerna i utlandet. Om den femte och nästsista delen av verket. (Att Knausgårds självbiografiska svit ska bli i sex delar framhålls ibland som något sensationellt i sej, men till exempel så var Ivar-Lo Johanssons första självbiografiska svit åtta böcker lång, medan hans andra - som han skrev tjugo år senare och handlade om samma period som de tidigare böckerna - bestod av fyra tjocka delar).

The Sensational Alex Harvey i Vambo Rools OK!
Too busy thinking... om en superhjälte som Alex Harvey skapade för ett konceptalbum.

The Sensational Alex Harvey Band - Vambo
Låten "Vambo" live 1976.

Lista med Best Comics of 2010-listor
I love Rob Liefeld.

Warren Ellis och Tarzan - Planetary 17: Opak-Re


En annan karktär som dyker upp redan i det första numret av Planetary är en stand-in för Tarzan. Han är liksom Hark (Fu Manchu) med i en grupp bestående av flera gamla pulphjältar (Doc Savage, Tom Sawyer och ett par mindre kända). I ett senare nummer (i samma album som också samlar det första - Planetary: All over the world and other stories) beskrivs han så här: "The English lord raised and made greater than human by the rude beasts of the deep African jungles".

I nummer 17: "Opak-Re" får han en större roll. Och ett namn. Kevin Sack, Lord Blackstock.

Den andra hälften av Planetary är lite svagare än första halvan. Men detta Tarzan-nummer tillhör de bättre. Redan omslaget omfamnar de gamla billighetsromanernas trashiga värld. Och inne i numret finns både jättelika ormar och försvunna civilisationer. Som John Cassaday gör det mesta utav.

De gömda städerna med gamla civilisationer var ett vanligt inslag i Tarzanromanerna och deras efterföljare. Dessa högstående gömda civilisationer hade oftast vita invånare. Den rasistiska undertexten i Edgar Rice Burroughs romaner om Tarzan (som ska betyda "Vitt skin") är idag tydlig. Warren Ellis låter invånarna i den gömda högteknologiska (de har TV-apparater) staden Opak-Re ha afrikanskt utseende. Men låter Tarzan själv behålla sina rasistiska drag. "He thinks of us as his subjekts. He thinks of Africa as his domain. He loves us in his own way. But part of him is a king ape that expects allegience. And part of him is the white man who thinks we are all there for him" säjer en av staden invånare om lord Blackstock.

Numret är också en kärlekshistoria om två människor från olika världar. Delar av intrigen har tagits från ett gammalöt Fantastiska Fyran-äventyr. Medan det finns kopplingar till andra nummer av Planetary. I slutet görs också en koppling till Stålmannen. Lord Blackstocks barn blir lämnat att uppfostras av "a farming couple who'd had an alarming experience with a crashed space vessel the year before. Good people".
Likheterna mellan Tarzan och Stålmannens ursprung må vara rätt uppenbara. Men att väva in den ena myten i den andra är ett sätt som Ellis använder för att ge Planetary sina klanger.

(Något förkortad version av ett inlägg som först publicerades här den 18:e augusti 2009)

fredag 17 december 2010

Fu Manchu i The Authority och Planetary


"Yes. The Yellow Peril characters: Fu Manchu, Wu Fang, etc. - were disgusting. Part of the extended joke that was THE AUTHORITY was in seeing people really not react to Fu Manchu sending out thousands of his inscrutable Oriental menaces to divebomb major white world cities. (For those who need the cheat sheet, THE AUTHORITY was a twelve-episode superhero fiction series where the eponymous team fight Fu Manchu, Ming the Merciless and God (dressed up as Cthulhu).)

PLANETARY's intent was different. As the last half of the serial goes into publication, you'll see some examination of the underpinnings of these characters. In fact, you've already seen some questioning of the Oriental Genius type. I don't want to 'exonerate' these characters from their pasts, or even exonerate those who created them. It's easy to say, well, it was a different time back then, of course they were racist. Or that, yeah, these archetypes exist in every culture. But while Tarzan is the 'feral child' legend writ large, Fu Manchu is not the 'evil genius'. He is specifically the Evil Chinee. And that's something to be explored from many angles." - Warren Ellis i intervju (exonerate=rentvå, befria)

Fu Manchu var huvudpersonen i en svit spänningsromaner skrivna av Sax Rohmer. Den första kom i början av 1910-talet. Huvudpersonen var en mästerskurk. En ovanligt lång kines som hade utbildat sej i U.S.A. men vänt tillbaka till österlandet för att bilda ett ont asiatiskt kriminellt imperium. Rohmer påstod att Fu Manchu var inspirerad av kinesiska kriminella som han kommit i kontakt med under sin tid som journalist. Men även om Fu Manchu ibland kunde vara en slags anti-hjälte i böckerna så är det svårt att se honom som något annat än en rasistisk karikatyr. Dock en populär sådan. Det gjordes flera filmer om Fu Manchu. Ofta var det vita skådespelare sminkade för att se asiatiska ut som spelade huvudrollen.
Det går att se Fu Manchus skugga över hur Kina och andra asiatiska länder beskrivs än i dag.

I The Authority är en av skurkarna en Kaisen Gamorra (se bild). Han hade tidigare förekommit i en av Warren Ellis' Stormwatch-serier och var en karaktär som fanns i serien innan Ellis tog över den.

Redan i det första numret av Planetary förekommer en annan karaktär inspirerad av Fu Manchu - Hark. Denne är emellertid en hjälte. I det femte numret, det om Doc Brass och med utdragen ur pulpromanen, berättas hur Brass övertygar Hark att samarbeta med honom. På pulpfauxprosa beskrivs hur Brass övertygar Hark om att Amerika inte är hans fiende "It just doesn't understand you! We're on the same side!".

I samma nummer nämns också Anna Hark - Harks dotter som visar sej leda företaget Hark Corporation "She would hide herself in the warp and weft of America, grow rich, and wait". (i Rohmers böcker har Fu Manchu en dotter). Det görs antydningar om att Anna Hark är Planetarys hemlige fjärde medlem.

I det sextonde kapitlet möter vi Anna Hark. Tyvärr är det ett rätt svagt kapitel. Man får känslan av att Ellis på ett stadium hade tänkt ge Anna Hark en större roll - i ett nummer mot slutet av serien när Elijah Snow går igenom alla trådar hittills i historien så utelämnas Anna Hark. Och Den Onde Kinesen blir inte undersökt ur riktigt så många vinklar som man skulle önska.

Uta Uta


"Yumari"
1981
av Uta Uta Tjangala, aboriginsk konstnär (ibland kallad Wuta Wuta)

torsdag 16 december 2010

Drömspår till Mars


Förra inläggets förslag om att förbättra boktitlar genom att lägga till orden "in space" var väl något skämtsamt menat. Men på sätt och vis är det det som Warren Ellis gör i det femtonde numret av Planetary. Som inte heter "The Songlines In Space" men hade kunnat göra det (numret heter istället "Creation songs").

Drömspår (The Songlines) är en bok av Bruce Chatwin om de australiensiska aboriginernas sägner om hur världen en gång sjöngs till varande. Det är en fascinerande reseberättelse (även om hans beskrivning av aboriginernas sångvandringar inte lär vara helt korrekt).

I Edgar Rice Burroughs' (han med Tarzan) romaner av John Carter så färdas hjälten till Mars (eller Barsoom) i drömmen. I "Creation Songs förekommer en John Carter-analog. Som färdas i rymden genom "dream space". Denna drömrymd knyts till de aboriginska drömspåren.
I början av numret berättas skapelsemyten om hur världen sjöngs till liv. Ayers rock går runt i form av en man och sjunger. Ayres rock är vägen in till drömrymden "there was a weak spot at Ayres rock. Reality's thin there" (här kan Ellis anspela på Richard McKennas novell "Fiddler's green": "God is spread pretty thin at 18 south 82 east".)

Det är en actionscen i numret som är lite otympligt berättad och John Cassadays sätt att rita ansikten börjar bli lite för fotorealistiskt. Men teckningarna av den vaknande Ayres rock och de aboriginska sägnerna och totemdjuren gör att man förlåter numret dessa mindre brister.

As small as a world and as large as alone - in space


För att läsa senaste delen av min och Rasmus Grans serie As small as a world and as large as alone - klicka HÄR.

(Det som är bra med titlar på engelska är att man kan förbättra dem genom det enkla greppet att lägga till de två orden in space - A tale of two cities in space, Heart of darkness in space, The gospel according to Matthew in space, Mrs Dalloway in space, 2001 - a space adventure in space, How to read and why in space, As you like it in space)

Nästa år i Jerusalem


O besöker Israel i sin senaste bokgeografi.

Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Israel eller är skriven av en författare med anknytning dit.
György Kardos - Abraham Bogatirs sju dagar
Roman om den rysk-judiske bonden Abraham i det brittiskstyrda Palestina av år 1947. En dag hamnar en efterspanad pojke hos Abraham. Det leder till att Abraham beger sej till Jerusalem. Rolig och gripande bok som myllrar av människor och berättelser. Kardos var ungersk jude men flydde till Palestina under andra världskriget och bodde där till början av femtiotalet. Romanen är från 1968.

Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Israel
Itzik Manger
Manger var en poet som skrev på jiddisch. Han verkar ha varit en intressant person. Väldigt lite av hans produktion har nått utanför de jiddisch-litterära kretsarna (även om en del av hans poesi är översatt till engelska). Undantaget är hans enda roman Dagbok från paradiset. En humoristisk skildring av paradiset från en nyfödd gosse som minns det då den ängel som skulle slå honom på näsan så att han glömmer livet innan födseln är för full. Det paradisiska livet visar sej ha vissa likheter med det jordiska.
"- Paradiset bebos, fortsatte jag, till största delen av änglar och fromma judar. Litvaker, litauiska judar, träffar man sällan på. Istället ser man tsadikim, rättfärdiga från Polen och framförallt från Galizien. Mellan änglar och rättfärdiga härskar inte direkt någon husfrid.[...]Mellan de rättfärdiga härskar det för övrigt heller ingen fred. En polsk rättfärdig är treif, oren, hos en galizisk rättfärdig. Och vice versa. Bara om litvaker är de två grupperna överens - att de under inga som helst omständigheter bör släppas in i Paradiset." (övers. Salomon Schulman)
Född i Rumänien så bodde Manger i Polen när han i slutet av 30-talet skrev sitt komiska mästerverk. Från Polen flydde han till Paris och från Paris vidare. Han levde de sista åren av sitt liv i Israel där han var framgångsrik som författare.

Berätta om en bok av en författare som anknyter till Israel, som du inte läst, men är nyfiken på.
Edward W. Said - Från exilen. Essäer 1976-2000
Den här har stått i min bokhylla ett tag nu. Men jag har skam till sägande endast läst ett par av texterna i den. Men jag har bläddrat en del i den och den verkar intressant. Det jag läst tidigare av Said har varit bra (även om jag ibland kan ha svårt för en del av hans epigoner inom cultural studies och dylikt). Om Tarzan och om Moby Dick. Om Mahfouz och om Conrad. Med mera.
Said är palestinier. Men att han är exil har med Israel att göra.

onsdag 15 december 2010

Warren Ellis och Alan Moore


I det fjortonde numret av Planetary finns en käpp som när man slår den i marken förvandlas till en väldigt johncassadaysk hammare. Käppen som blir till hammare är en anspelning på serien Thor (snart på en biograf näras dej). Medan förklaringen transformationen här får ekar den Alan Moore ger Mike Morans förvandling till Marvelman.

Warren Ellis brukade i början av sin karriär skriva om tecknade serier för musiktidningar. En av dessa hans texter var en negativ recension av just Marvelman av Moore.

En av de första serier som Ellis skrev för den amerikanska marknaden hette Stormwatch. Vissa episoder och platser från den hänvisas det till i Planetary (och den skulle komma att förvandlas till dess systerserie The Authority). Ellis' första nummer av Stormwatch avslutas med ett Nietzsche-citat.
Det är samma Nietzsche-citat som finns på sista sidan av det första kapitlet i Moores Marvelman ("Behold; I teach you the superman. He is this lightning. He is this madness".) Stormwatch-sidan har tre paneler. Liksom hos Moore är andra panelen en inzoomning av första.

Moore är för superhjälteserien en självklar referenspunkt. För Ellis har Marvelman kanske varit den text vars inflytande han brottats med mest.

I Ellis' serie Nextwave från 2006 finns en mer lättsam hommage till Marvelman. I Marvelman får Emil Garguntza sin inspiration till Marvelman och de andras dräkter och bakgrundshistoria när han hittar ett nummer av Captain Marvel Family. "I laughed and laughed and laughed".
En av Nextwaves motståndare skapar en superhjältegrupp baserad på figurer i en paroditidning. Ellis citerar nästan ordagrannt ur Moores text. Numret av Stormwatch som refererade Marvelman var en typisk våldsam 90-talsserie av det allvarligare slaget. Nextwave är en serie med jätteödlor i lila underbyxor och ett spädbarn som slåss mot ett monster med en sked. Samlingen där detta nummer finns med heter I kick your face.
Man kan tyda skillnaden mellan de två seriernas sätt att referera till Marvelman som att Ellis tar lite lättare på sitt arv från Moore nuförtiden.

Planetary 14 refererar annars mest till Arkiv X. Med omslaget och en scen i Antarktis som så vitt jag förstår anspåelar på ett av TV-seriens mer populära avsnitt. Och den första meningen i numret är "The truth is in there". Liksom Arkiv X så är numret, kallat "Zeropoint" inte särskilt bra. Det är det första, men tyvärr inte sista, svaga kapitlet av Planetary.

H. G. Wells och Josef Stalin


En av de lite underliga idéerna hos den äldre H. G. Wells var att en intelligenselit borde styra världen. I och för sej ingen ovanlig idé på trettiotalet. Men till skillnad från de flesta som framförde en liknande utopisk syn så försökte Wells vinna ett par av den tidens ledare för sin sak. Som Theodore Roosewelt. Och Josef Stalin (Wells föraktade både Hitler och Churchill som ett par förvuxna 13-åringar, så han bjöd inte in de i sin världsstat).

Den utgåva jag har av Leninismens problem, en Greatest Hits-samling med artiklar och tal av Stalin, är en översättning av den elfte ryska upplagan. I början av boken står ett förord där skillnaden mellan den 10:e och elfte upplagan beskrivs. Några texter har lagts till. Några har tagits ifrån. En av dem som blivit utelämnade i denna utgåva är "Samtal med den engelske skriftställaren H. G. Wells". En viss Wells-brist råder alltså i detta Stalin-urval.

Jag tror jag ändå läst intervjun någonstans. Men det är möjligt jag bara läst om den. Mötet också upp i Wells självbiografi. I en recension av den självbiografin så beskriver Erik Blomberg scenen där Wells möter Stalin som "oemotståndligt skrattretande". Wells menar att Stalin, då han är en duglig man, borde se på saker och tinmg ungefär som Wells själv. Och föreslår för Stalin en förening av västerländsk kapitalism och österländsk kommunism. Stalin tackar nej.

Leninismens problem är på många sätt en intressant bok, med eller utan samtal med engelska skriftställare. Men det är svårt att skriva om den som om vilken bok som helst (J. Stalin har gjort det igen! 4 av 5 röda stjärnor!.) Den nästan tusensidiga tjocka boken var den för varje utgåva reviderade grunden för Dia-Mat, den sovjetiska förkortningen (förvrängningen) av den dialektiska materialismen. Mycket av det som kallades för leninism, som själva idén med kommunistpartiets ledande revolutionära roll, kommer snarare härifrån än från Lenins skrifter.

Man kan knappast bedöma Stalin enbart genom det han skrivit. I ett tal om kollektiviseringen på landsbygden så understryker Stalin att man måste gå varsamt fram. Detta år 1928.

Men även om man inte hade vetat att kollektiviseringen inte direkt gick varsamt fram och den enda kunskap man hade haft om Sovjet på 20-talet hade kommit från Leninismens problem så finns det i texterna ofta en rätt obehaglig underton som gör att det kanske inte hade förvånat en om man efter läsningen fick höra talas om övergreppen under kollektiviseringen.

Då boken ofta består av transkriberade tal så beskrivs också i texten hur åhörarna skrattar och applåderar. Urvalet är kronologiskt ordna och andelen hurrarop ökar stadigt genom bokens gång. För att till sist ge oss i slutmeningen en av de mest på en gång skrämmande och komiska avslutningarna i böckernas värld: "(Alla delegater reser sig och hyllar kamrat Stalin med långvariga ovationer och rop: >>Leve kamrat Stalin! Leve den store Stalin! Leve vår avhållne Stalin!>>)".

tisdag 14 december 2010

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen


En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

Folk och Rackares fem bästa


Om då Stjärnhästen, känd från Veckans Sång, är Folk och Racares sämsta skiva - vilka är i så fall de bästa?
Dessa:

5
Folk & Rackare - Rackbag
Deras sista skiva från 1985 lider lite (eller kanske inte så lite) av att de försöker modernisera sitt sound med percussions och sånt. Skivans omslag är också horribelt fult - som om någon blandat ett Clannad-omslag med ett Clash-omslag. Men skivan innehåller ett par riktigt bra spår. Tre av dessa är de som inleder skivan. Vilket gör att så länge man bara spelar första sidan och inte tittar på omslaget så är det ändå en riktigt bra skiva. Richard Thompson spelar på ett spår.
Bästa spår: "Flickan går på golvet"

4
Folk och Rackare - Anno 1979
Då Folk och Rackare gärna hade med folkmusik från olika perioder så kan skivorna ibland ge ett lite splittrat intryck. Det gäller framförallt den här. Där sjömansvisor och långdanser och barnvisor inte riktigt går ihop.
Bästa spår "Silibrand"

3
Carin Kjellman & Ulf Gruvberg - Med rötter i medeltiden
Min mellanstadiefröken brukade spela den här. Alla hästflickorna ville höra "Ridom Ridom" - som de verkade anse handla om att rida snarare än om monster som är redo att slita en i stycken. Från 1974 så är det den första av Kjellman och Gruvbergs skivor (även om de ska ha börjat spela tillsammans redan 1970). Med ett klart historiskt anslag. Svenskt Visarkiv och Musikhistoriska Museet tackas. Omslaget har tidsenliga träsnitt. Trots detta traditionalistiska yttre kan man redan här höra påverkan från den brittiska folkmusikvågen med dess lite friare förhållande till melodierna och sångsätten. Vilket bland annat visar sej i "Visa från Rättvik" - där de tar en traditionell melodi men med en ny text av Elisabeth Hermodsson som i sin tur bygger på Bengt af Klintbergs samling av svenska ramsor från medeltiden.
Bästa spår "Herr Peders sjöresa"

2
Folk och Rackare
Första skivan med gruppnamnet Folk och Rackare. Från 1976. Trots nya gruppmedlemmar är Gruvberg och Kjellman de enda med bild och namn på omslaget. Den här och den följande är skivorna som gör bandet till svensk folkmusiks bästa. En del lite tradiga sånger som den inledande "Herr Olof och havsfrun" gör att den förlorar förstaplatsen. Men bara knappt.
Bästa spår: "Ack hör du lille Erik"

1
Folk och Rackare - Rackarspel
Det norska inflytandet från de två nya norska musikerna i bandet börjar märkas alltmer på den här skivan. Bland annat med den norska sången "Haugebonden". Men också med en ljub´dbild som påminner mer om den mer Steeleye Span-inspirerade gruppen Folque, som de två norrmännen kom från. Att Folk och Rackare trots dessa starka folkrockinfluenser fortsatte att vara ett akustiskt band gav de en egen stil som är en av orsakerna till att de fortfarande idag står ut i 70-talets folkmusikvåg. Från 1978.
Bästa spår: "Vänner och Fränder"