Själen är större än världen - Ricky Bruch 1946-2011

Stefan Jarls film Själen är större än världen följer diskuskastaren Ricky Bruch när han tränar för att göra comeback på OS i Lops Angeles 1984.

Vi får se honom lyfta vikter, diskutera den oändliga mängd mediciner han tar med sin läkare och sitta i naturen och fundera.

Det är en vacker, mycket långsam men märkligt fängslande film. Konflikten med Internationella Olympiska Kommitén ger filmen en riktning.
Både scener som de där Bruch tar muskelprov eller lyfter omänskligt tunga vikter och de när han sitter i den svenska naturen och läser poesi har en stillsam lyrisk ton.

Filmen finns utgiven på DVD samman med två andra kortare Jarl-dokumentärer.
Detta är inte en dokumentärfilm om Ricky Bruch, utan en film med Ricky Bruch" står det på DVDns baksida.

Det är den bästa av de av Jarls filmer som jag sett och en av de bästa svenska dokumentärerna. Som fångar in en även om man inte egentligen är så intresserad av idrott.
Se den.

Dans och lek och fagra ord

Är man road av ballader och folkvisor och hur de förändrar sej när de färdas över jorden så finns det en intressant svensk bok om detta.
Proffessor Gustaf Fredéns Dans och lek och fagra ord har undertiteln "Folkvisestudier". Sju kapitel om motiv i olika ballader och om hur dansen och sången skildras i äldre texter (bokens titel är från Erikskrönikan) och hos äldre författare som Dante, Chaucer och Bocaccio.

Flera av texterna är jämförelser mellan olika balladvarianter. "Den bretonska visan om greve Nanu och dess samband med den franska resp. nordiska visan enligt George Doncieux" lyder en för boken typisk rubrik.
Sista kapitlet handlar om Orfeus i svenska medeltidsballader.

Det är en mycket underhållande bok som jag ofta återkommer till.
Den gavs ut direkt i en billig originalpocket 1975. Vilket på den tiden inte var så ovanligt för den här sortens böcker.
Fredén har bland mycket annat också skrivit en bok om svenska folksagor.

Tom Paley och Peggy Seeger

Who's Going to Shoe Your Pretty Little Foot? Who's Going to Glove Your Hand? kom 1964. Albumet var ett samarbete mellan folkmusikerna Tom Paley och Peggy Seeger. Och så sjunger Tom Paleys fru Claudia Paley på ett spår.
Claudia och Tom Paley bodde under den här perioden i Sverige (långt senare skulle Tom Paley spela in en skiva med svenska sånger) men skivan är inspelad i England.

Den innehåller enbart traditionell musik. Flera spår påminner om varandra. Titelspåret "Who's going to shoe your pretty little foot" är som exempel en variant på Child-ballad nummer 76. Spåret innan den är också en variant på Child-ballad nummer 76. Med en liknande text men en annan melodi.

"Who's going to shoe your pretty little foot?" är en av flera låtar på skivan som låter bekant för den som har lyssnat på den tidige Bob Dylan. Paleys skivor hörde nog till de som den unge Dylan "lånade" av sina vänner.

Paley hade varit en av förgrundsfigurerna i New Lost City Ramblers. En grupp som spelade Old Time Music. De brukade börja sina spelningar med att säja att gammal musik var the new thing. Han har medverkat i fler band och samarbetat med många musiker.
Seeger var ett av de större namnen inom den amerikanska folkmusikscenen.

Två av de 16 sångerna på skivan är duetter mellan Paley och Seeger. De andra spåren delas jämnt mellan de som Paley sjunger och de som Seeger sjunger.
Skivan innehåller bra versioner av kända sånger som "Love Henry" (alltså "Henry Lee", med Paley på sång - Seeger har sjungit in den på annat håll), "Pretty Polly" och "The Cuckoo".
Men också de mindre kända sångerna är bra. Som "Englewood Mine" nedan, sjungen av Seeger:

Paying for it - ett seriealbum om att köpa sex

I början av Chester Browns senaste album Paying for it: a comic-strip memoir about being john så gör hans flickvän och sambo slut med honom. Men han bor kvar i lägenheten samman med henne och hennes nye pojkvän. Brownn trivs rätt bra med arrangemanget. Han saknar inte att ha ett förhållande. Men han saknar att ha sex. Han börjar gå till prostituerade (så om du köper boken så vet du vart pengarna går).
Detta diskuterar han med vänner och kollegor och en före detta flickvän.

Det förekommer många kvinnor i boken - men bara ett par av dem avbildar Brown så att deras ansikte syns. De flesta tecknar han med ansiktena täckta av hår eller pratbubblor. Ibland så anas deras anletsdrag när Brown ritar när han har sex med dem - då ser vi de uppifrån, på avstånd.

Att de prostituerade i albumet på detta sätt döljs och fråntas sin personlighet försvagar bokens försvar för att köpa sex.

För boken är ett försvarstal. Med ett långt efterord som argumenterar för att normalisera sexhandeln. Den börjar med en utopisk framtidsvision av ett samhälle där alla köper och säljer sexuella tjänster. Detta kommer tyvärr enligt Brown aldrig att inträffa pågrund av att den elaka Staten lägger sej i. Det är en korkad början och det blir inte bättre. Jag ögnade bara texten. (Merparten av den utgår från att man delar en libertariansk grundsyn - libertarianismen är en nordamerikansk underlig blandning av liberalism och anarkism). Avdelningen är onödig och drar ner seriealbumet.

Själva serien är betydligt bättre. Om än obehaglig. Handlingen består av scen efter scen där Brown söker upp prostituerade och har sex med dem. Dessa många sexscener är skildrade utan glädje. De prostituerade är tecknade till förväxling likt varandra (förutom att de dessutom alla är ansiktslösa). Det borde vara en tråkig läsning.

Men Browns skicklighet som serieskapare får en att fångas av historien. Teckningarna är avskalade. Brown själv är avbildad som om han bara bestod av det minsta möjliga antalet streck. Samma antal bildrutor förekommer på de flesta sidor. Men det finns ändå en kraft och ett liv i bilderna. Och berättandet har en rytm som får en att sjunka in i denna rätt så sorgliga historia.

Om jag inte hade vetat att det var en självbiografi med förord och efterord som försvarar ens rätt att köpa sex så hade jag nog inte gissat att det var det som var menat att vara bokens tendens.

Trots före- och eftertal och intervjuer och allt möjligt som påstår annat så framstår Brown i boken som en rätt så sorglig varelse. Hans argument som rationaliseringar. I en scen diskuterar huvudpersonen huruvida prostitution ska legaliseras eller avkriminaliseras med en kollega. Vår hjälte blir upprörd när
vännen inte håller med honom.

I kapitlet före det så har Brown sex med en prostituerad när det verkar som om hon får ont. “That she seems to be in pain is kind of a turn-on for me, but I also feel bad for her. I’m gonna cut this short and cum quickly.”
Brown ser bekymrad ut när han tänker detta. Vi får inte se flickans ansikte.

Bild & Bubbla

Bild & Bubbla var (och är) en tidskrift utgiven av Seriefrämjandet. Nummer 6/82 var det första numret av tidningen jag läste.
Det innehåller en artikel om Floyd Gottfredsons dagsserie Musse Pigg. Och en intervju med undergroundserieskaparen Bill Griffith.

Artikeln om Musse Pigg heter "Hjälte: Pigg Musse" och var skriven av Horst Schröder. Schröder stod för en stor del av materialet till tidningen. På den här tiden hade Bild & Bubbla också med en kort serie i varje nummer, knuten till en av artiklarna eller intervjuerna. Här är det en serie med Zippy the Pinhead av Griffith.
Den borde jag väl egentligen ha varit lite för liten för att uppskatta när jag först läste den. Men det är en rolg serie, ett bra exempel på Griffiths serier.

I numret finns också recensioner, bland annat om två böcker om tecknade serier - bägge riktade till skolan. Samt en artikel om en dansk skämtstrippserie, nyheter från serievärlden och recensioner av amatörserier (Gunnar Krantz är en av de som tas upp, hans serie säjs vara influerad av Mystiska 2:an). Och så, naturligtvis, en artikel om en fransk sf-serie.

Jag brukade läsa Bild & Bubbla på biblioteket när jag väntade på att min far skulle bli klar. Det här numret var det enda jag tror jag hade - det är rätt sönderläst (omslaget ovan finns inte kvar på mitt exemplar).
Jag skaffade en bok med de tidiga Musse Pigg-stripparna några år senare. Men den slutar strax innan den period som Schröder framställer som seriens mest intressanta. Då den övergår från att vara en skämtserie till en äventyrsserie med komiska inslag. Den ska börja ges ut i sin helhet av det amerikanska förlaget Fantagraphics.

Bröd och stenar

Bröd och stenar är ett urval ur den franske poeten Eugène Guillevics produktion. Den ingår i serien "Moderna poeter" på Norstedt. Serien redigerades av Anders Olsson och Lars Gustafsson, jag tror bara det kom två volymer (den andra var med Michael Krüger).

Det är en tunn men vacker bok (jag köpte den på en rea en gång, utan att känna till poeten, mest för att volymen var så snygg). Den innehåller runt 15 av Guillevics dikter. De äldsta från 1942, den nyaste från 1978.

Guillevic var en kommunistisk poet som hade debuterat under ockupationen. En slags brytning med den politiska poesin ska ha kommit med samlingen Carnac från 1961.
Med vilken han enligt baksidan av Bröd och stenar och volymens förord ska ha utvecklat en ny stil. Endast en kort dikt finns med i boken från Carnac, vilket kan bero på att den egentligen består av en enda lång dikt. Denna finns på engelska (Guillevic verkar vara rätt rikligt representerad på engelska, Ingrid läste nyligen ett urval).
I stället domineras boken av två 40-talssamlingar, debuten Terraqué och den strax efter kriget utkomna Exécutoire.

Dikterna från de här två samlingarna är väldigt bra, liksom de från perioden efter Carnac. Urvalet stöder kanske inte direkt att det är någon stor skillnad mellan dessa. Men likheten i ton kan bero på att Gustafsson valt sina favoriter.

En intervju med Guillevic går att läsa i Gustafssons Kommentarer. Och det kom en ny bok med Guillevic-tolkningar i år kallad Sånger som jag ännu inte hunnit läsa.
Ett par av tolkningarna i Bröd och stenar finns i Gustafssons Bränder. Tolkade dikter från Vergilius till Heaney (som rekommenderas) - men inte, som jag råkade säja i förra inlägget, allihopa. Snarare en tredjedel.

En som finns i bägge är "Monster" ur Terraqué:


Monster

Det finns monster som är mycket goda,
Som sätter sig mittemot er med ögon,
slutna av ömhet
Och på ert bröst
sätter de sina pälsmjuka tassar.

En kväll -
när allt är purpur i universum,
när klipporna återtar sina vilda banor,

Då skall de vakna.
Eugène Guillevic
1942
övers. Lars Gustafsson

Åtta länkar en lördag

Vid Evelyns bageri i Norberg av Lars Gustafsson
En dikt av Gustafsson skriven för Babel (ett TV-program). De sista raderna är tagna från de sista raderna i första halvan av Eugène Guillevics dikt "Saker" (du kan läsa denna hälft av Guillevics dikt HÄR). "Saker" inleder Bröd och stenar - ett urval av Guillevics dikter valda och tolkade av Gustafsson. En vacker volym med vackra dikter (de finns också i Bränder. Tolkade dikter från Vergilius till Heaney - en volym med Gustafssons dikttolkningar).

Den grymma Matteuseffekten - Vixxtoria (sic) om Yarden av Kristian Lundberg

"Jag strök ett halvfärdigt och halvlångt resonemang om hur just Lundberg på flera sätt skriver in sig i arbetarlitteraturen. Dels genom att han själv så explicit skriver om de arbetarförfattare han själv läser och inspireras av, dels genom sin bakgrund, och dels – kanske viktigast i den här boken – att han bokstavligt talat hamnar i en situation som liknar den många arbetarförfattare skrev om och ville förändra" (Vixxt i kommenterarerna.)

Arbete, klass och litteratur av Lorena Toro Meneses
En liten debatt om Lundberg och arbetarlitteraturen har gått i Helsingborgs dagblad efter en recension av Och allt ska vara kärlek. Meneses tvivlar på Lundbergs autencitet.


Se boken! av Magnus Nilsson
Medan Nilsson menar att Lundberg ingår i arbetarlitteraturens tradition just genom att vända sej från den "Folke Fridell hävdade exempelvis på 1940-talet att framväxten av folkhemmet och den moderna storindustrin nödvändiggjorde en ny typ av arbetarskildring. Och antagligen var det liknande idéer som låg bakom att många arbetarförfattare (bland annat Maja Ekelöf och Göran Palm) under åren kring 1970 övergav den realistiska fiktionsprosan till förmån för ett mer dokumentärt berättande." (varken Ekelöf eller Palm kan säjas ha övergett den realistiska fiktionsprosan då Rapport från en skurhink var Ekelöfs första bok och Palm innan Ett år på LM mestadels skrivit poesi, kritik och debattartiklar, inga arbetarromaner).

Jag är ingen arbetarförfattare av Kristian Lundberg
Lundberg svarar.

Jag har ett utkast nånstans till ett inlägg som jämför Folke Fridells Greppet hårdnar och Yarden. Det kanske man skulle leta upp.

Det finns fyra slags mörker av och med Tua Forsström
Forsström läser en specialskriven dikt på Forum för poesi och prosa. Från förra året.

Liftarens guide till galaxen - radioversionen
Douglas Adams bok var först en radioföljetong. Det här är början på den. Den engelska versionen - den har också gjorts på svensk radio. Radioversionen skiljer sej en del från romanerna.

Love from the shadows av Gilbert Hernandez

Love from the shadows är det senaste av de så kallade Fritzfilmserierna av Gilbert Hernandez.
Fritz är en karaktär i en annan svit serier som Hernandez gjort. Där försöker hon slå igenom som filmstjärna. Men är mest med i underliga B-filmer.
Det här albumet är då tänkt att vara en av de filmer som Fritz är med i (det här påminner lite om hur filmregissören Tarantino i intervjuer brukar säja att Kill Bill är menad att vara den slags film som finns i Pulp Fiction-världen).
Det här är det första av dessa fritzfilmalbum som jag har läst. Men de senaste två numrena av Love & Rockets har innehållit denna slags serie.
De tyckte jag var rätt bra (jag har tidigare skrivit om Hypnotwist.)
Det här var inte så bra.

På många sätt påminner albumet om andra, bättre, Hernandez-serier som jag har läst. Det finns ett syskonpar som vill hämnas på sin far, underliga oförklarade figurer som kallas för monitors och går omkring i kläder som ser ut att komma från en billig sf-film från 50-talet (bihistorien med dessa övervakare är den bästa delen av albumet).
Men berättelsen tar aldrig riktigt tag i en. Hur mycket våld och sex och hårdkokta falska andeåkallare den än innehåller.

Till en del tror jag att problemet är just detta att det ska föreställa en film. En av historiens plotpoints är att Fritz spelar två karaktärer. I början finns också en scen som jag antar är menad att föreställa en dåligt spelad orgasm.
Hernandez teckningar är svagare, liksom tunnare. Men ibland verkar också detta som om det är meningen - som om han efterliknar en överbelyst dålig filmproduktion.

Albumet får aldrig stå på ena ben. Det blir som en fotnot till Fritzserierna (alltså de om Fritz själv, inte om filmerna hon spelar med i). Huvudpersonens sexuella förödmjukande speglar Fritz egna i High Soft Lisp. Men de scenerna i det albumet är obehagliga därför att Fritz där är en fullt utvecklad karaktär. Medan personerna i Love from the shadows knappt lyckas vara klichéer.

Detta album är påverkat av B- och exploitation-filmer. I interjuer har Hernandez pratat om hur märkliga och kraftfulla dessa ibland kan vara och att han vill fånga den energin.
Men albumet påminner en snarare om att de flesta B-filmer är olidligt tråkiga.

Jorge Luis Borges - Tigrarnas guld

Det finns inte många dikter om Karl XII bland de diktsamlingar jag äger. "Till Karl XII" i dikturvalet Tigrarnas guld av Jorge Luis Borges har, som de flesta av Borges dikter, en lätt sorgsen ton. Samtidigt som den på nåt sätt är kall - "Du brinner iskall, ensam som öknen./Ingen nådde din själ och du är död."

Karl XII dyker upp på åtminstone ett ställe till i boken. Det är rätt mycket Norden hos Borges. En dikt från den nyaste av samlingarna i urvalet, som också gett den dess namn, handlar om Island och fornnordiskt språk. Hur hans far gav honom en översättning av Völsungasagan när han var liten och hur han nu försöker läsa i original.

"det barn jag var och som inte har dött" heter det. Och bilden med olika Borges återkommer flera gånger. Bland annat i en av prosadikterna.
Dessa prosadikter påminner mer om Borges noveller. "Ett problem" kan ses som en pendang till en av de mesta kända av ficciones - "Pierre Menard, författare till Don Quijote".

Borges poesi är en viktig del av hans verk. Tigrarnas gul, i den av Artur Lundkvist redigerade serien Tuppen på berget, är ett bra ställe att börja. Det är ett fylligt urval från tre diktsamlingar och en best of-samling med Borges. Kom 1975, medan dikterna är från åren 1923-1972.

"Oändlig ära gav gudarna åt andra,
inskrifter och medaljer, monument och pålitliga historiker:
om dig, obekante vän, vet vi blott
att du en afton hörde näktergalen."
(ur "Till en mindre poet i antologin", övers. Marina Torres och A. Lundkvist)

5 bra argentinska böcker

Apropå att det är Argentinas nationaldag.

Adolfo Bioy Casares - Morels uppfinning
I denna korta roman kommer en förrymd fånge till en ö där han, från början på avstånd, betraktar ett sällskap och derasintriger. Med tiden blir han mer oförsiktig när han iakttar dem. Men de verkar inte lägga märke till honom. En perfekt spänningsroman.

Jorge Luis Borges - Fiktioner
Dessa ficciones är grunden till den borgeska berömmelsen. Korta märkliga fantastiska berättelser om städer som styrs av ett lotterisällskap, en påhittad värld som tar över vår egen och ett bibliotek där alla möjliga böcker finns.
Fiktioner gavs ut i Bonniers pocketklassikerserie för ett par år sen. Tidigare fanns visserligen alla novellerna däri på svenska men utspridda.

Julio Cortazar - Hoppa Hage
Cortazars tegelsten hoppar i tiden. Men har också utmarkerat kapitlena i kronologisk ordning. På lite samma sätt som den japanska tecknade TV-serien The Melancholy of Haruhi Suzumiya.

Ernesto Sabato - Om hjältar och gravar
Det är ett bra tag sen jag läste den här. Men som 17-åring tyckte jag det var en av de bästa böcker jag läst. Och redan som 17-åring hade jag oklanderlig smak.

Juan José Saer - Undersökningen
Det här är en sån där modernistisk deckare som undergräver deckargenren, typ. Vilket i vanliga fall är den enda sortens böcker jag skyr mer än deckare. Men den här är bra.

(Repris från förra året - duger det åt norrmännen så duger det väl för argentinarna. Jag kom inte på fem bra argentinska filmer - vilket kan bero på att jag är trött, jag har för mej att det egentligen är ett rätt flitigt filmland.)

Livet, universum och allting

Viktiga fakta ur den Galaktiska Historien, punkt 1.:
[...]Natthimlen över planeten Krikkit är Universums mest ointressanta sevärdhet.

Livet, universum och allting är den tredje boken i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit. Det har alltid varit min favorit av de fem böckerna. Av det enkla skälet att jag läste den först.

Denna tredje bok i serien var på sätt och vis Adams första roman. De tidigare två romanerna var romanversioner av en radioföljetong. Vilket märks på deras rätt episodiska karaktär. Nu passar den Adams stil rätt bra. Och själva ramhandlingen i Livet, universum och allting är den svagaste delen av boken. En i och för sej rätt lustig historia om ett fredsälskande folk som vill utrota alla andra varelser i universum ("Hela vägen sjöng dom stilla, melodiösa sånger om fred, rättvisa, moral, kultur, sport, familjeliv och förintelse för alla andra livsformer". (övers. Thomas Tidholm)) Men den hade fungerat bättre som en av de många kortare berättelserna i boken än som ett skelett för romanen.

Om jag skulle se mer objektivt på böckerna, och inte gå efter vad jag läste först i elvaårsåldern, så är Restaurangen vid slutet av universum (del 2) den bästa av böckerna, med den bästa inledningen: "Det finns en teori som säjer/att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för/och varför det existerar/kommer det omedelbart att försvinna/och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt.[och på nästa sida:]Enligt en annan teori/har detta redan inträffat."

Om man inte tycker att det och citate överst på inlägget är roligt så kommer man nog inte att uppskatta Adams böcker. Anledningen till både hans popularitet och att många står helt oförstående inför romanerna är att Liftarens guide till galaxen och uppföljarna är konsekventa i sin humor.

Jag gillar böckerna. Men ibland kan den entusiasm med vilka andra gillar dessa romaner och radiopjäser vara lite tröttande. Idag har till exempel av Liftarens guide-fandomen utsetts till handduks-dagen. Inspirerat av ett redan i de fem romanerna utslitet skämt.

Så om du skulle se någon gå omkring på stan idag som bär på en handduk så har du min tillåtelse att slå personen i fråga.

Tarantula - en roman av Bob Dylan

translate this fact for me, dr.
blorgus: the fact is this: we
must be willing to die for
freedom (end of fact) now what
i wanna know about the fact is this: could
hitler have said it? de gaulle? pinocchio? lincoln?[...]general franco?
custer? is it possible that jose melis said it?[...]by the way, if you do not
have a reply to me by this coming tuesday,
i will take it for granted that all these
forementioned people are all really the
same person...

Bob Dylans "roman" Tarantula skrevs 1966 men kom först ut 1971. Den kallas "A novel" på omslaget men är snarare en samling prosadikter - möjligen noveller. Dylans låttexter har flera influenser. Från protestmusik till modernistisk poesi till amerikansk folkmusik. Hans prosa är emellertid tydligt influerad främst av beatpoeterna - Alan Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti och de där.

Det gör att boken inte blir lika stark som hans texter.

Innan Tarantula hade Dylan haft kortare betraktelser på baksidan av albumen Subterranean Homesick Blues (från början och numera återigen kallad Bringing it all back home) och Highway 61 revisited. Boken är rätt lik dessa. Nu är de inte så dåliga och de bästa delarna av Tarantula är i samma klass. Var och en för sej skulle nog de flesta kapitlena i boken vara läsvärda. Men det blir lite mycket efter ett tag.

Rytmen driver texten mer än innehållet. Vilket ofta händer när beat-poeter ska skriva prosa (Tarantula påminner till exempel om den beatpoesiinfluerade Amiri Barakas senare korta prosastycken - och jag tror inte detta beror på någon direkt påverkan).

Av och till finns det en del roande formuleringar, framförallt i de lite mer direkt satiriska brev som knyter samman styckena (citatet överst är från ett sånt brev).

Det finns en svensk översättning av Tarantula. Men den har jag inte läst så jag kan inte uttala mej om hur pass bra den är. Det borde vara en rätt svåröversatt sak.

En lista med Bob Dylans tio bästa sånger med anledning av hans 70-årsdag

As I went out one morning
Från John Wesley Harding - kanske Dylans bästa album.

Dark eyes
På en annars rätt försumbar platta från 80-talet. Sången pekar framåt mot Time out of mind-perioden.

Gates of Eden
"Motorcycle black Madonna two-wheeled gypsy queen"

I and I
Enligt en anekdot som Leonard Cohen brukar berätta så mötte han Dylan vid en spelning och Dylan sa att han gillar "Hallelujah" och frågade Cohen hur lång tid den hade tagit att skriva. Ett par år, säjer Cohen och tillägger att "I and I" är en bra sång - hur lång tid tog den att skriva? En kvart, svarar Dylan.

I want you
At Bodukan-versionen. Med flöjten.

Isis
En av de där Dylan-sångerna som är som små korta bisarra noveller.

Just like Tom Thumb's blues

Sad-eyed lady of the lowlands
På Blonde on Blonde. På vinylversionen var det ett dubbelalbum och denna låg som ensamt spår på en av sidorna. Blonde on blonde är full av bra låtar.

Tangled up in blue
Från Blood on the tracks - ett album fullt av starka spår som ändå på nån vänster inte riktigt når upp till Dylans bästa. En omarbetad textversion finns på Real live. Den enda ursäkten för det albumets existens.

Wedding Song
På Planet Waves.

When the ship comes in
Dylans "Sjörövar-Jenny".


Tidigare på Butter tar ordet om födelsedagsbarnet:

Om baksidestexterna på tre Bob Dylan-album

De tio bästa Bob Dylan-coverna

Murder Ballads av Nick Cave & The Bad Seeds och Bob Dylan

This one goes out to the one I love

Butthole Surfers - "The One I Love"

Från skivan Double Live som är en live-dubbel, alltså ett konsertalbum på två diskar. Kom i slutet av 80-talet.
Det här säjs vara en cover av en sång av ett band som heter Rem.
The Surfers gör ytterligare en cover på plattan: "Paranoid", ursprungligen med Black Sabbath.

Svensk lyrik på en måndag

Bai på Boklesebloggen har följt upp alfabetet med länder i sin Lyrik på en söndag. Den här gången väljer hon Sverige.

Hennes eget val av dikt är Karin Boyes "Visst gör det ont när knoppar brister" (en vän till mej föll en gång och slog i huvet i fyllan, de sa att det gick att se hans skallben, nästa gång jag träffade honom hälsade jag honom med Boyes ord). En förbättrad version av de första raderna i Boyes dikt kan du läsa på Smurfa dikten 2.

En av mina favoritförfattare är Stig Larsson (inte att förväxla med Stieg Larsson). Dikten nedan fanns från början med i Deras ordning. Men finns också med i Ordningen. Samlade dikter 1985-1992. En del av dikterna, och ordningen dem emellan, har ändrats i Ordningen - jag tror emellertid att "Kvinnan i huset" är samma i bägge böckerna.


KVINNAN I HUSET,

Det är ett hus.
Jag såg ett hus.
Jag sökte huset.
Det är bra så här, men det var bra så här.
I huset fanns... många... Det visste jag inte
(eller det vet jag inte).
Huset är som kristallen,
omöjligt att ta sig in i. Det fanns många där,
men det visste jag inte.
Jag ser en kvinna, så många ögon hon har, som två.
Och kvinnan skrattar i huset.
Genom dess tegel hörs skrattet.

Stig Larsson
1984

I efterordet till Ordningen skriver Larsson om dikterna från perioden när "Kvinnan i huset" att där "finns något som jag sedan inte kommer åt; liksom både en sorg och harmoniska ackord på en gitarr, sådana ljud som genom sin ofelbarhet inger lugn."

Mitt specialarbete på gymnasiet handlade om Stig Larsson. Ett av kapitlena hette "Så många ögon hon har, som två".

Gigant

Jag tycker ofta att det är svårt att komma ihåg exakt när man första gången läste ett verk. Därför är det praktiskt med tidningar som har årtal på omslaget.
När jag letar fram och bläddrar i serietidningen Gigant Nr 6/1983 så vet jag att jag var nio år när jag köpte och läste den.

Gigant hade kommit ut sen mitten av 60-talet och innehöll serier från DC Comics. Alltså med Läderlappen och Stålmannen och de. 1983 bytte tidningen format från att ha varit i färg och med 68 sidor till att vara i scart-vitt och med 100 sidor.
Jag hade läst några nummer innan omläggningen, har för mej att det första jag läste innehöll ett äventyr med Super Baby, en serie som utspelade sej under Stålmannens spädbarnsår. Han letade påskägg om jag minns rätt´.

Men det var med det nya formatet som jag blev en trogen läsare av tidningen. Som också fick en annan lite (lite) mer seriös karaktär. Vilket märks i nummer 6/83 med att där finns albumrecensioner och man på redaktionsplatsen svarar en insändare om en av författarna till en av serierna och inte om karaktären.

Mest märks det i att man istället för att ha Lagens Väktare (en grupp bestående av Läderlappen, Stålmannen och Mirakelkvinnan med flera populära hjältar - i sina vuxna versioner även om det inte skulle förvåna mej om de nån gång blev förvandlade till spädbarn) som huvudserie som den ofta var i gamla Gigant hade Träskmannen som dragplåster.

Träskmannen eller Swamp Thing som den hette i original var en tecknad serie från början av 70-talet, skriven av Len Wein och tecknad av Berni Wrightson. Huvudpersonen var en forskare som förvandlats till ett slags växtmonster efter en explosion i sitt laboratorie.
Wrightson hade tecknat skräckserier tidigare (han är kanske mest känd för sina illustrationer till romanen Frankenstein) och Träskmannen var ett slags kombination av hjälteserien med skräckserien. Träskmannen mötte frankensteinliknande varelser, ett monster som var som om H.P. Lovecraft hade gjort The Blob och, i det här numret, en varulv.

Historierna hade ofta en rätt enkel handling och gott om violett prosa ("Träskmannen granskar huset...dess förfallna, dystra fasad...och han vet att vagnen är hemma...") som inte blev bättre av den svenska översättningen. Men teckningarna är fantastiska.
Wrightson tecknade bara de tio första numrena av Träskmannen, Wein skrev ytterligare tre. Gigant fortsatte att publicera en handfull av äventyren post-wein. Men de var sämre. Istället blev den nya huvudserien Camelot 3000. En historia om ett framtida England där Kung Arthur kommer tillbaka då jorden invaderats av utomjordingar.
Och så gick Plastmannen av Jack Cole i tidningen. Det är en bra serie och avsnitten var väl valda.

De vanliga superhjälteserierna fanns hela tiden kvar. I detta nummer var till exempel en serie en där Läderlappen mötte Hulken. Också den är skriven av Len Wein. Som jag minns det vart jag rätt förtjust i den. Och den är väl okej för vad den är. Wein knyter samman de två karaktärerna genom att göra det till en Joker-historia.
Men den är mer för en nioåring. Medan jag fortfarande kan läsa de tio första kapitlena av Träskmannen med behållning.

De Träskmannen-avsnitt som gick i Gigant var från början av 70-talet (ett par av dem hade tidigare gått i en annan svensk serietidning). 1983 bör redan serien ha återupplivats av Alan Moore. Men jag tror ändå inte mitt nioåriga jag hade uppskattat Moores Swamp Thing lika mycket som Wrightsons Träskmannen.
(bilden är från en spansk översättning av Träskmannen - liksom den svenska i svart-vitt, den färglagda versionen är inte alls lika snygg.)

Sapmi Sessions

Jag såg tidigare idag reprisen av det femte avsnittet av Sapmi Sessions. I programmet samarbetar en svensk indiemusiker med samiska musiker och gör en sång tillsammans under tre dagar. SVT har haft flera såna här serier där musiker från olika genrer möts. De brukar vara rätt kul.
I detta femte program mötte Anna von Hauswolff den, för mej tidigare obekanta, samiska gruppen Adjágas.

Jag har sett delar av de tidigare programmen. Men just den här kombinationen tyckte jag blev mest intressant av dem jag hört. Jojk gifter sej förvånansvärt väl med Hauswolffs sound.
Programmet går i en sista repris imorgon. Eller så kan man se den HÄR (fram till 25:e juni).

Citerat från veckans läsning

"Med min far diskuterar jag det rätta namnet på färgen på inlandshimlen. Vid sina fötter hittar min far lämpligt nog några små blommor av en art som jag alltid har trott var ogräs. Han säger att det är blåklint och att himlen är blåklintsblå.
Jag kan inte riktigt se den blå färgen från blommorna som min far kallar blåklint i himlen högt ovanför mig. Men jag är ändå glad att min far säger sig se en sådan blå färg; jag förstår att det också står mig fritt att i himlen se jordens färger."
ur Första kärleken i Sammetsvatten av Gerald Murnane, översättning Peter Samuelsson

Åtta länkar en lördag

Blindpassasjer
Den norska sf-serien Fripassageraren kan man se på norsk TVs hemsida.

Kultserie fra 1978
Och man kan läsa mer om serien, med fler länkar, ovan.

SF-bokhandeln i Malmö rekommenderar Anno Dracula av Kim Newman
Som äntligen ska komma/har kommit i tryck igen.

Coppola's Dracula av Kim Newman
Newmans roman utspelar sej i en värld där Dracula lyckas med det uppsåt han har i Bram Stokers roman och gifter sej med den engelska drottningen. Det finns flera berättelser i samma värld, romaner och noveller (det ska snart komma ännu en roman). Den bästa är den här långnovellen där Francis Ford Coppola ska filmatisera Stokers roman. Filmen i novellen har stora likheter med Apocalypse Now.

Parningsritualen och det tredje könet i Lilith's Brood
Snöflingor bland regndropparna skriver om Octavia Butlers roman Lilith's Brood.

De bästa dinosaurierna i seriernas värld
Från den rosafärgade Devil Dinosaur till Tyrannosauros Reich, en tysktalande skräcködla i nazistuniform.

Norskt överlagt översättarmord på Thomas Pynchon?
Oversetterblogg om en ovanligt negativ recension av en norsk översättning av Thomas Pynchons Against the day (Mot dagen) på norsk). Översättaren svarar och antyder i sin tur att Anmelderen har plagierat sin recension.
Den här striden skulle nog roa Pynchon.

Ett inställt inlägg är också ett inlägg

Lucien Leuwen - en klassiker jag inte läst

Det finns en lite underlig blogginläggsgenre där folk skriver om böcker de inte läst eller böcker de försökt läsa. Oftast så kallade klassiker.
Nu är väl antalet klassiker så pass många att även de mest belästa bland oss har hundratals, kanske tusentals klassiska verk olästa.
En av de många klassikerna i bokvärlden är Lucien Leuwen av Stendhal.
En kärleksroman som också är en roman om det politiska livet i 1830-talets Frankrike. Dedicerad "To the happy few".
Men jag har inte känt mej så happy de gånger jag försökt läsa den.
Jag har börjat läsa boken flera gånger. Jag kommer aldrig så långt.
Av någon anledning har jag ändå sparat boken när jag gjort utrensningar i mitt bibliotek.
Och det jag läst är inte så dåligt - sämre än Kartusianklostret i Parma, men bättre än Rött och svart (Leucien Leuwen skrevs mellan dessa två Stendhalromaner som oftare nämns - kanske därför att de är möjliga att läsa ut). Om man nu kan göra en sån bedömning efter att ha läst 50 sidor av en 600 sidor lång roman.
Nån gång kommer den kanske att bli läst.
Fast om jag förstått rätt så är bokjävuln dessutom oavslutad.

Berättelsens röst av Madeleine Gustafsson

Berättelsens röst är en samling texter av Madeleine Gustafsson. Som när boken kom ut 1991 var litteraturkritiker på Dagens Nyheter. De flesta artiklarna i boken, från sent 70-tal till sent 80-tal, har också från början stått i DN.

Det är texter Gustafsson hade svårt att få in i dagsrecensionens ram, enligt förordet. Och som hon tänkt arbeta vidare med. Men som hon sen i stort låtit stå som när de först trycktes för "artiklarna handlar ju inte bara om Martin Walsers, Maarten 't Harts eller Kenzaburo Oes texter. De handlar om möten, som aldrig kan upprepas på samma vis."

Det äe en viss tyskspråkig övervikt. Gustafsson har bott i Västtyskland. Men här berättas också om östtyska böcker av Christa Wolf och österrikiska av Peter Handke.
Och också japanska författare som Oe och Yukio Mishima tas upp. Och boken avslutas med "Mot ledan. Stendhal" som handlar om den franske 1800-talsförfaatarens roman Kartusianklostret i Parma.
Sverige representeras av Arne Sand. En av de bästa texterna om hans författarskap.

I slutet finns en lista "Böcker i boken". Vilket är trevligt och användbart.
Dagskritik som är 20-30 år gammal kan tyckas ha passerat sitt bäst-före-datum. Men merparten av böckerna i Berättelsens röst och texterna om dem är av det hållbara slaget.

Du er den, du er den eg hev tinga i min ungdom

Rosensfole kom 1989 och var ett samarbete mellan jazzmusikerna Jan Garbarek och folkmusikern Agnes Buen Garnås.
Sådana samarbeten över musikgenregränserna är vanliga idag och var väl inte helt unika då heller. Men det är sällan det blir lika bra som Rosensfole.
Garbarek står för arrangemangen och instrumenten. Och förutom hans saxofon är det en del metallskrammel på plattan. Det blir som en blandning mellan traditionell norsk folkmusik, jazz och industri.

Ett typiskt spår är "Lillebroer og storebroer" nedan. Som är en medeltida ballad där de två bröderna så vitt jag förstår inte har ihjäl varandra. Det kan vara den enda.


Rosensfole är mitt favoritnorskfolkjazzindustrialbum. Men åtminstone några dagar så skulle jag räkna den bland mina favoritskivor alla kategorier.

Då Rosensfole kom ut under vinylens glada dagar så har den två sidor. Med lite olika karaktär. "Lillebroer og storebroer" är från andra sidan. Som är skramligare.
Ett bra exempel fån den lite lugnare, mer atmosfärbyggande (jag tänker inte använda ordet ambient) första sidan är. "Margjit og Targjei Risvollo". Sexton minuter lång så är det enda man kan invända mot den sången att den kanske är lite för kort.

Garbarek har gjort ett par till skivor där han inspireras av folkmusik. Bland annat ett samarbete med Mari Boine Persson. På en av dessa hans folkalbum gästar Buen Garnås på ett spår.
Buen Garnås har spelat in flera album med traditionell norsk folkmusik och också samlat in sånger. Hon ger också kurser i att kveda.

Lars Gustafsson

Lars Gustafsson fyller 75 år idag. Vilket uppmärksammats av Jan Eklund i DN och, i Expressen, av Nina Lekander och Jan Myrdal (Myrdals bidrag till vänboken Att läsa Gustafsson som kom ut till Gustafssons 50-årsdag blev refuserat, är det inte fint hur de två författarna har blivit sams på äldre dar?) och säkert många till.

Jag har runt 30 böcker av Gustafsson. Det är få författare som jag har så pass många verk av.

Det finns en viss lutning åt de tidiga böckerna - då jag tycker att hans senare romaner är sämre. Men hans poesi och essäer har fortsatt att hålla hög klass. Några av hans bästa dikter skrevs på 90-talet.

Poesin, romanerna och essäerna brukar nämnas när man skriver om Gustafsson. Men jag är också rätt glad i hans noveller. Som de som samlats i de tre novellsamlingarna Förberedelser till flykt, Berättelser om lyckliga människor och Det sällsamma djuret från norr. De borgesinspirerade novellerna i Förberedelser till flykt och sf-novellerna i Det sällsamma djuret från norr gavs för nåt år sen ut tillsammans i en volym.

Romanen Sigismund läste jag om delar av för ett tag sen, det är en av de Gustafsson som jag ofta bläddrar i. Det är en märklig fragmentarisk roman som påminner om novellerna. En av berättelserna handlar om en konstnär (som verkar vara en kvinnlig version av författaren) som säljer sin själ till djävulen efter en diskussion med författaren om huruvida man borde bilda vänskapsförbund med Helvetet. Då vi tidigare bara fått den andra sidans syn på saken.

Boken ingår i den fem romaner långa sviten Sprickorna i muren (1971-1978) (som också Eklund tar upp). Den börjar med Herr Gustafsson själv. Men jag skulle rekommendera att man startar med antingen Yllet eller En biodlares död.
Men vilken ingång man än tar så är Sprickorna i muren ett stort verk. Och dess omkväde skulle kunna stå som motto för den främsta delen av Gustafssons författarskap - "Vi börjar om. Vi ger oss inte."

Tidigare på Butter tar ordet om Lars Gustafsson:
De tio bästa böckerna av Lars Gustafsson
En lista från när herr Gustafsson fick Selma Lagerlöf-priset för två år sedan. Hade jag gjort listan idag hade säkert ett par böcker vart andra. Men i stort håller jag med mitt två år yngre jag.

Hyresgästerna
Om en mindre känd pjäs av Gustafsson.

10 bra norska romaner

Syttende och allt det där.
De tio bästa vore kanske att överdriva min kunskap om norsk litteratur. Men här kommer tio bra norska romaner (förhoppningsvis utan att nån dansk slinkt med det är svårt att skilja på di dära):

Avig av Harald Rosenløv Eeg
Eeg har inte bara ett roligt namn utan skriver också rätt roliga böcker. Som den här. Som bör tilltala alla som gillar Galago.

Oår av Knut Faldbakken
Norsk dystopi. Nej, det är ingen tautologi.

Flasksamlaren av Jon Fosse
Innan han blev den hyllade pjässkrivaren skrev Fosse ett antal väldigt åttiotaliga romaner. De är rätt bra. Väldigt lika varandra. Den här fick komma med på listan för att den har snyggast omslag av Fossingarna.

Ännu är världen ung av Nordahl Grieg
I en scen sitter ett par frivilliga under spanska inbördeskriget och pratar. En av soldaterna håller en lång harang om hur den borgerliga pressen ljuger om att de förstör kyrkor. Vilket stör en annan av de frivilliga. Stolt över alla kyrkor han förstört. Humoristisk roman om 30-talets Sovjet.

Zink av Espen Haavardsholm
En samling med sju läsestycken som kom ut 1971 om det norska samhället och dess orättvisor. Bra, men väldigt 70-tal.

Kärlekens färjeturer av Edvard Hoem
En underbar roman. Den svenska översättningen är dock lite svag.

Den drunknar ej som hängas skall av Jon Michelet
Maoistisk kriminallitteratur när den är som bäst.

Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle
Mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Ögats hunger av Tove Nilsen
Roman från början av 90-talet. Om kulturer och identitet och sånt. Nilsons andra böcker står på min (mentala) att-läsa-lista.

25:e Septemberplatsen av Dag Solstad
Om en grupp vänstermänniskor som arbetar mot Norges inträde i EEC. Roligare än det låter.

(Publicerad första gången 17:e maj 2009. Den sjuttonde maj är årsdagen för den första nationaldaglistan här på Butter tar ordet. Vi firar detta med att reprisera den första.
Snart är det nog slut med nationslistor här. En epok som går i graven.)

5 bra norska filmer

Det är den sjuttonde maj. Och dags för en lista.
Fripassageraren
En norsk Alien (men den kom året innan - så det är kanske rättare att säja att Alien är en amerikansk Fripassageraren). Besättningen på ett rymdskepp får reda på att en av dem har dött och blivit ersatt av en främmande livsform. Men de vet inte vem. Egentligen en TV-serie. Men tillsammans kommer de tre avsnitten upp i långfilmslängd.

Gymnasielärarens lilla röda
En bra sak med filmer är att man slipper läsa en massa böcker. Den här bygger på en roman av Dag Solstad från 1982 som jag inte läst. Den heter Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land. Boken har alltså en bättre titel och är nog också bättre. Men filmen är rätt snygg och medryckande. Kom en 25 år efter boken den bygger på.

Orions bälte
Det här är också en filmatisering. Av Jon Michelets thriller (men den har jag läst). Jag minns den som riktigt bra - men har inte sett den sen den kom i mitten på 80-talet. Så det är inte säkert att den hållit för tidens tand. Finns numera på DVD. Så man borde kanske ta och se om den.

Pornostjerne?
Dokumentär av John Sullivan om en norsk pornograf och hans flickvän som är med i hans filmer. En rätt så sorglig film.

Svält
Filmatisering av Knut Hamsuns klassiska roman. Lite långsam, men mer lyckad än man kan begära. Fotot har, även om det är vackert, inte samma kraft som Hamsuns prosa men Per Oscarsson gör att filmen blir sevärd.

Mumin - Nationalmusei utställningskatalog 438

1938 kom han för första gången in i en berättelse och fick sitt namn och sen dess har han så småningom blivit rundare och mindre kritisk och skaffat sig familj och bekanta och hus, just som det brukar gå efterhand.

När alla andra liknande små häften för länge sedan förskingrats (ett om en svensk man som byggde en egen noaks ark har jag sökt förgäves efter) så har Nationalmusei utställningskatalog nummer 438 blivit kvar i min ägo ända sedan den dagen jag gick på utställningen. Vilket var i något av 80-talets första år.

Utställningen var en med muminfigurer. Små dockor och modeller av platser ur muminböckerna och muminserierna gjorda av Tuulikki Pietilä (en del av de större modellerna med hjälp av Pentii Estola). Tuulikki Pietilä var Tove Janssons fru och förebilden för Tooticki i Trollvinter.

Huvudattraktionen var en fem våningar hög modell av själva muminhuset.

Häftet är samutgivet med Bonniers Juniorförlag. Som också gav ut bilderboken Skurken i muminhuset, en berättelse illustrerad med bilder av modellerna och figurerna i utställningen. Den tillhör kanske inte de mest ansedda i Tove Janssons Mumin-verk men bilderna är rätt trevliga att bläddra i. Det är en bok för mindre barn, men att muminböckerna sträcker sej från de enklaste bilderböcker till romaner som Sent i November är en styrka med denna fiktiva värld.

Men på något sätt tycker jag det lilla svart-vita häftet från själva utställningen är trivsammare. Boken innehåller ett par seriestrippar och flera illustrationer av Tove Jansson från böckerna. Det är en sådan på fyren i Pappan och havet som pryder omslaget trots att utställningen främst handlade om Tuulikki Pietiläs dockor.

Det är troligt att det fanns en och annan teckning på utställningen, men med modeller av hattifnattar och sjörövargrottor som konkurrerade om uppmärksamheten så tvivlar jag på att jag på den tiden skulle ha varit särskilt intresserad av dem.

Sjörövargrottan är en av tio svart-vita fotografier av figurerna som finns i det 16-sidiga häftet. Det bästa fotot är av Tooticki som metar. En av de första figurerna som Tuulikki Pietilä gjorde enligt den text av Tove Jansson som finns i katalogen (jag har för mej att en kortare version av den här texten står som förord i Skurken i muminhuset, men den har jag gett bort så jag kan inte se efter).

I början av texten, som i de flesta av Tove Janssons texter kring mumintrollets tillkomst, berättar hon om hennes familj när hon var liten hur de levde "samtidigt borgerligt och bohemiskt". Detta apropå att hennes föräldrar stod som förebilder för muminmamman och -pappan.

Beskrivningarna av hur arbetet med modellerna går till blir en bild av hennes vuxna liv samman med förlagan för min egen favorit bland muminböckernas många karaktärer (jag brukar ibland göra såna där "Vilken muminfigur är du?" i det fåfänga hoppet att jag en dag ska få svaret Tooticki) : "När huset var obönhörligen färdigt, så färdigt att vi till och med måste avstå från vissa alltför uppsluppna detaljer, kom vi av oss för en tid.
Och vännerna sa, nu har de äntligen slutat leka så man kan träffas om kvällarna. Men ack vad de bedrog sig. Ganska snart började Tooticki med sitt första vinterlandskap, muminfamiljens nerisade badhus. Det blev fler. Hon släppte in familjen i en Wild West Saloon, i ett sjörövaräventyr på en öde ö och ett vulkaniskt katastroflandskap där befolkningen flyr undan den annalkande kometen (hattifnattarna däremot är på väg rätt in i farozonen, hattifnattar är nämligen mycket svaga för elektrisk storm.)"

(Först publicerad här den 17:e december 2009 - då utan bilden nedan:
Figur av Tuulikki Pietilä och foto av Per Olov Jansson)

Birgitta Trotzig 1929-2011

"hon gick rak, lätt och snabb; hennes fägring var av det ömtåliga slaget som fort bryts och tärs bort - men nu i trettonårsåldern var det fortfarande något med henne som lyste framom alla andra, något ömtåligt men glittrande något som ett ljus av hetta eller köld eller återskenet av snö plötsligt tändes i huden - ett skimmer, antingen det nu var av köld eller värme, ont eller gott, eller den obestämbart skimrande blandningen av bägge."

Birgitta Trotzig
ur Sveket (1966)

Jag, den Högste

Idag är det Paraguays nationaldag. Jag är inte tillräckligt inläst i paraguyansk litteratur för att göra en 10 bra paraguyanska böcker-lista. Men en av mina favoritromaner är paraguyansk - Jag, den Högste av Augusto Roa Bastos.

Den kom ut på 70-talet och handlar om en paraguyansk 1800-talsdiktator. Denne ska bygga på en historisk person. Något jag inte kände till första gången jag läste boken. Den diktatorns namn nämns heller aldrig. Så vitt jag förstår förhåller sej Roa Bastos här rätt fritt till historiska fakta.

Diktatorsromaner har författare som Miguel Angel Asturias, Gabriel Garcia Marquez och Mario Vargas Llosa och många fler skrivit (också en och annan utan tre namn). Men Jag, den Högste kan nog göra anspråk på att vara den främsta inom genren.

Åtta länkar en lördag

Balloon av Kevin Huizenga
Huizengas bidrag till den gargantuanska Kramer's Ergot 7. På nätseriesidan what things do.

Making light: Joanna Russ 1937-2011
Flera minnen av Russ i kommentarerna.

Christopher Priest om Joanna Russ
I The Guardian.

När jag skrev om vilka Joanna Russ som finns på svenska häromdagen så missade jag att hennes novell "When it changed" finns i och gett namn till en novellsamling i En bok för alla, redigerad av John-Henri Holmberg. Marmeladkungen har en lista på innehållet. Förutom Russ innehåller boken bland annat två noveller av James Tiptree jr. Många av novellerna har funnits i tidigare antologier sammansatta av Holmberg, eller i hans tidskrift Nova SF. Men här finns några bra sf-noveller till ett billigt pris (och några rätt så tråkiga noveller - men en sf-samling utan sådana vore knappast representativ).

Houston, Houston, do you read som radioteater
En av Tiptree-novellerna i Holmbergs antologi är "Houston, Houston, var är du?". Som man kan höra som radiopjäs i youtubeklippet på länken.
Själva grundintrigen i Tiptrees novell är egentligen den samma som i den polska sexsatiren Seksmisja som vart med i förra veckans Åtta länkar och på polsk film-listan. De två texterna använder sej emellertid av tropen på mycket olika sätt.

Martin Scorsese ska göra Lars von Triers Five Obstructions
Scorsese ska göra fem kortfilmer som bygger på en gammal Scorsese-film med begränsningar som Trier bestämmer. Det är inte klart vilken film. Men det har tidigare gått rykten om att det skulle vara Taxi Driver. Men det finns många Scorsese att välja mellan. King of comedy eller New York, New York skulle till exempel bägge passa rätt bra för uppgiften.

Dinosaurier mot utomjordingar
Barry Sonnenfeld och Grant Morrison ska göra en film om intelligenta jätteödlor som kämpar mot utomjordingar som invaderat den forntida jorden. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta.

Könsord

På baksidan av Den feta nöden så lockas det med att boken ”konsekvent utnyttja de djupt folkliga sexualuttrycken”. Det är inte riktigt sant. Bertil Schütt använder flera olika synonymer. Baksidestexten är inte bara felaktig utan usel, den påminner mest om de manifest och motioner som Schütt parodierar på inne i Den feta nöden.

Numera räcker knappast löftet om några könsord för att sälja en roman.
Och kanske var det redan 1964 några år för sent. Den feta nöden verkar inte ha gjort så mycket väsen av sej. Även om den är roligare än sin halvnamne Räddaren i nöden - även om den senares fula ord vart en större framgång försäljningsmässigt sett.

Den feta nöden

I Bertil Schütts roman Den feta nöden från 1964 så oroas man av den utbredda sexualnöden. Kommitéer och utredningar tillsätts. Inspirerad av folkrörelsernas boklotterier så utlyser staten ett sexlotteri.

Romanen består av kortare avsnit. Insändare, motioner och berättelser om hur denna lösning på sexualnöden tas emot.

Schütt skrev en rad absurda romaner och novellsamlingar. Numera är kanske hans lillebror Roland Schütt mer känd. När den yngre Schütt slog igenom med Kådisbellan så berättade han i alla intervjuer om hur mycket han hatade sin storebror och hans böcker.
I storebror Schütts En skuggboxares memoarer så är huvudpersonen också mycket riktig rejält elak mot sin lillebror.

Men eftersom Schütt (den äldre) aldrig plågat mej under min uppväxt så tycker jag om hans romaner och novellsamlingar.

Att skriva i böcker

Jag läser Byprästen av Honoré de Balzac. Följetongsversionen som gick i tidningen La Presse 1839. Nu är den version jag har den kraftigt omarbetade romanversionen.

Men i i efterordet står vilka stycken och i vilken ordning texten gick i La Presse. Då det ofta är korta stycken som flyttats så är det så gott som omöjligt att läsa La Presse-versionen utan att i förväg numrera och markera avsnitten.
I ett par kapitel är detta obehagligt likt arbete.

Det känns lite ovant. Jag brukar aldrig skriva i böcker annars. Till en del på grund av att jag har en otymplig handstil (jag har en motorisk nedsättning sen födseln, inte så mycket i den hand jag skriver med, men tillräckligt för att få min handstil att se ut som om
den tillhörde en elvaåring, om än en ovanligt intelligent sådan). Och också, intalar jag mej, för att jag inte vid omläsning ska styras av mitt tidigare jags syn på texten.

Ibland känner jag ändå ett dåligt samvete över att inte skriva i böcker. När man läser om författares kvarlämnade bibliotek så står det alltid att böckerna är fulla av anteckningar i marginalen. Medan mina egna bokhyllor är fyllda av volymer, visserligen lästa men helt utan anteckningar och understrykningar.
Som om de aldrig blivit använda.

Rince Philib a'Cheoil

"Rince Philib a'Cheoil" , ett garanterat Enyafritt spår från Clannads andra album Clannad 2 - som jag skrivit om HÄR

En annan berättelse - om Joanna Russ

I slutet av Honmänniskan (Female Man) av Joanna Russ uppmanas boken att glädjas när den blir föråldrad "För den dagen är vi fria" (övers. Y. Spångberg).
Fortfarande är det vanligt att läsare tycker att den romanen går för långt, är för arg.

Det finns en ilska i boken, liksom i hela Russ författarskap. Men där finns också en hoppfull ton (och en hel del humor). Honmänniskan kallas ibland för dystopi. Men den framtid som får mest plats i romanen, en befolkad enbart av kvinnor (kallad Whileaway) är snarare motsatsen. Bland de världar som vävs in i berättelsen finns förvisso också en där ett blodigt krig pågår mellan könen - men om någon av platserna i boken liknar en dystopi så är det snarare Amerika den tid då den skrevs.

Det var då mellan 1969-1972. Men den kom först ut 1975. En liknande försening hade drabbat redan Russ första betydande verk - berättelserna om Alyx. Delvis skriven i den genre som skapades av Robert E. Howard med Conan barbaren (den sista novellen i Alyx-sviten utspelar sej samma år som den första Conan-novellen kom ut). Men delvis skriven mot den.

Alyx (ibland The adventures of Alyx, består av tre noveller, en kortroman och en avslutande novell. De första novellerna handlar om barbaren Alyx, en liten gråögd (Athena har enligt Homeros gråa ögon) kvinna. De skiljer sej från den mesta heroiska fantasyn inte bara genom sin huvudperson, utan främst genom språket. Det finns en scen med ett havsmonster, som vanligen borde vara berättelsens action-scen - men som skildras liksom på avstånd, med ett långsamt och vackert språk.

Alyx vandrar inte bara genom rum och tid, utan också genom genrer. Kortromanen Utflykt på Paradis (Picnic on Paradise - Russ hade velat kalla den Picnic in Paradise, men förlaget ändrade titeln så den inte skulle framstå som en kärleksroman) är science fiction, Alyx blir hämtad till framtiden, medan den sista novellen pekar framåt mot Honmänniskan.

Alla berättelserna i Alyx, utom den sista, slutar med omkvädet "But that's another story".

Utflykt på Paradis gavs ut i egen volym och blev Russ debutroman. Den följdes av And chaos died. Den nya våg inom sf som Russ tillhörde använde sej ofta av modernistiska berättarknep. Här skildrar Russ en man som får förmågan att läsa andras tankar - den joyceska inre monologen får en motivering. Resten av det Russ skrivit är inte lika tydligt experimenterande rent språkligt - men hon är alltid en mycket språkmedveten författare.

Russ undervisade i litteratur och höll skrivarkurser samtidigt som hon skrev romaner och noveller. Hennes kritik och essäer är oftast läsvärda. Och böcker som How to supress women's writing har gjort att hon blivit läst också av andra än genrepubliken.

Hennes produktivitet minskade tyvärr tidigt pågrund av hälsoproblem. Den sista av hennes noveller jag läst är från 1996 - "Invasion", och om hon skrev fler så skrev hon inte så många fler. Novellerna är en viktig del av hennes författarskap.

Ett par noveller finns på svenska i Jules Verne >Magasinet respektive Nova science fiction. Bland andra den mästerliga utopin "Ingen är hemma" i Nova sf 2/87, genombrottsnovellen "När det hände" samman med en intervju i Nova sf 3/84. "Amelia Bertrands ovanliga resor" finns i JVM 384 (och, troligen, i Det hände imorgon 17). Ett bra exempel på hennes essäistik finns i JVM 407 - "Till kritikens försvar" (den första texten av Russ jag läste).

I egna volymer finns långnovellen Själens ensamhet, en medeltidshistoria om en abbedissa som är mer än hon verkar (den är riktigt bra). Och romanen En gång skall vi a$lla... som vänder på undergenren där folk strandsätts på en öde planet, ställer den på fötterna. Den har också ett efterord om Russ.

Och då Utflykt på Paradis (men tyvärr inte de andra Alyx-berättelserna) och Honmänniskan. Den senare kom på svenska så sent som 1996. Utgåvan tonar ner kopplingen till science fiction och det är också en bok som kan uppskattas av andra än genreläsare. Den har också hållit sej bra - i all sin kantighet. Något som kanske antyder att vi ännu inte är fria.

Russ dog i slutet av förra månaden. Hon blev 74 år. No more stories.

Orbit 2 - The best new SF stories-First time in paperback!

När jag fick reda på att Joanna Russ hade dött så gick jag, som man gör, till bokhyllan och bläddrade i några av hennes böcker.

Bland andra Orbit 2. Den andra i en serie originalpocketantologier redigerade av Damon Knight. Som innehåller de två första Alyx-novellerna. Den tredje finns i Orbit 3.
Antologin är från 1967, men Russ hade skrivit dessa noveller om en liten gråögd äventyrerska i en förfluten värld redan 1962. Flera av Russ och andras mer experimentella och litterära genreberättelser hade publicerats först några år efter att de skrevs.

Knight ändrade namnet på den ena novellen och ordningen dem sinsemellan. Men det är ändå en väldigt bra antologi. Med Richard McKennas långnovell "Fiddler's green" ("God is spread pretty thin at 18 south 82 east"), early funny Gene Wolfe och en varulvsnovell av Brian Aldiss.

Åtta länkar en lördag

Intervju med Gilbert Hernandez
!I'm not thinking of movies in particular with the Fritz books, just an off-kilter world with violence and a very sexy star involved. Exploitation allows for madness and obsession to be explored more deeply. I'm still surprised at how many adults are intimidated by sex in comics. Many L&R readers and critics don't know what to make of that kind of material from me, and I tried not to emphasize the movie connection at first. But it seems many readers are interested in the tenuous link to the "Palomar" world."

ee cummings läser "In just-"

Poetry Prize - sketch i A bit of Fry and Laurie
"I can't pretend to be much of a judge of poetry, I'm an English teacher, not a homosexual"

Seksmisja (del 1)
Med engelsk text.

Om En orättvis betraktelse av Göran Palm
På den rätt nya En liten blogg om konsten att läsa.

Samuel R. Delany intervjuar Joanna Russ
Från 2006 (jag har länkat till intervjun tidigare, men platsen dit den länken gick finns inte kvar).

Joanna Russ and The Weird
Jeff Vandermeer om att läsa Joanna Russ-noveller inför hopsättandet av en antologi. "And someone needs to do an omnibus. Right. Now. These stories are by turns horrifying, hilarious, eccentric, dangerous, comforting, and riotously good fun…and, yes, serious. They need to be returned, en masse, to the mainstream of SF and Fantasy reading, in the most accessible formats possible."

Ernesto Sabato - en folkkär särling
Essä i DN om Ernesto Sabato.

Kannibal Nr 5 1984

Läser gör hon helst på engelska. Inte för att det är knepigt utan för att det är bra och billiga böcker. Annars gillar hon Eva Ströms böcker och Barbro Lindgrens barnböcker, och hon HATAR Hjalmar Bergman och Strindberg.
- Dom är så TRÅKIGA!
ur "Mare Kandre/Intervju"

Kannibal var en svensk tidskrift som kom ut några år på 80-talet. Den hade uppstått ur ett punkfanzine kallat RIP som efter hand började handla mer om böcker. Kannibal gavs ut i 15 nummer åren 1983-1986 och bytte sen namn till Kosmopolit Press. Den versionen av tidskriften vart rätt kortlivad (fyra nummer). Men det var Kosmopolit-versionen jag först hittade. Med ett nummer som hade en artikel om Arne Sand och som därmed fick mej att läsa honom.

Man kunde beställa gamla nummer av Kannibal genom Kosmopolit och jag beställde de som fanns kvar (ett paketerbjudande).

När man nu i efterhand ser på innehållet i de numren så kan de slå en som lite förutsäjbart svartklätt. Det första litteraturnumret av RIP handlade bland annat om Michael Strunge. Kannibals omslag pryddes av Nick Cave, Danielle Dax och, i nummer 5/84, Patti Smith. Marc Almond.
Men när jag först läste dem var det något nytt med en artikel om Nick Cave som också analyserade hans texter.

Numret 5/84 är rätt typiskt. En artikel om Patti Smith, en intervju med Joakim Pirinen ("Han plockar fram en serie till Kannibal. Han är inte helt nöjd. Med serien alltså. För Kannibal, säger han, är den enda tidning han läser. Vi tackar" (text Janne Nilsson)). Lennart Markebo berättar om hur man gör blåbärsvin, en postordersida där man kan köpa Triffids-skivor och Strunge-böcker. "Vad är meningen med livet i Lysekil?" - ett fotoreportage där några Lysekilbor svarar på vad de tycker är livets mening.

Och en intervju med Mare Kandre. Som ska komma ut med sin första bok - I ett annat land (artikeln följs av ett utdrag). Intervjun lyckas vara både rätt svartklädd på rätt sätt och hurtig som något i en nöjesbilaga - "Hon är liten och vit i hyn och har busiga skrattgropar. Hon påminner om en stammis på Ritz bar; kortkort hår och långlång rock, svart och vitt är färgerna. Blott ögonen vittnar om andra vanor, ty de gnistrar av energi och självkänsla!" I texten uttrycker sej Kandre ofta i VERSALER.

Artikeln är skriven av Nina Matthis. Och fotot av Kandre nedan är taget av Åsa PalmqvistVanligen hade Kannibal annars ett mansdominerad innehåll (fast Thomas Tidholm-artikeln i numret är gjord av Nina Lekander). Vilket också märks i Matthis beröm av I ett annat land: "Jag rekommenderar den till snubbarna som klämmer Miller, Bukowski, Dahlström och Kannibal". Dahlström är då Sture Dahlström, en av tidningens favoriter, medan Miller borde vara Henry och inte Arthur eller Frank.

Amazons! - Joanna Russ gör Emily Brontë

Now hear me: in these regions wild
I saw to-day my enemy,
Unarmed, as helpless as a child
She slumbered on a sunny lea.

Systrarna Brontë hittade i sin ungdom på historier om fiktiva exotiska länder. Emily och Anne Brontë skrev om landet Gondal och dess drottning Augusta.

I antologin Amazons! (1979), red. Jessica Amanda Salmonson, finns en kort text av Emily Brontë kallad "The Death of Augusta", redigerad och annoterad av Joanna Russ.

Antologin är "an original collection of new stories of warrior-women". Del i ett kvinnligt erövrande av de traditionellt manliga delarna av populärgenrerna, så innehåller den noveller av Tanith Lee, Margaret St. Clair och tio andra författare, mestadels kvinnor. Samt då denna Joanna Russ/Emily Brontë-historia.

Sword & Sorcery-genren (eller "heroic fantasy" som den kallas här - det finns säkert en skillnad) kan vara lite svår att ta på allvar. Men antologin försöker göra sitt bästa. Med ett förord om kvinnliga krigare genom litteraturhistorien och då ett anammande av en av Brontëarna som en pionjär inom Conana Barbarinnan-genren.

Bara delar av berättelsen om Gondal har bevarats. En rekonstruktin av historien gavs ut av Fannie E. Ratchford som Gondal's Queen, A Novel in Verse by Emily Jane Brontë. Denna nämns i slutet av "The Death of Augusta". Den har senare kritiserats som mer ett verk av Ratchford än av Brontë. Anne Brontës bidrag till berättelserna är också bortsopade. Den sortens vershistorier om riddare som systrarna skrev var på 1800-talet rätt vanliga. Först med William Morris kom den att börja förvandlas till vad vi idag skulle känna igen som fantasy.

Den fem sidor långa "The Death of Augusta" utgörs av några kortare utdrag av verserna och Russ som berättar historien därimellan. Russ' prosasammanfattningar mellan verserna är mer läsvärda än Brontës diktfragment här. Enstaka formuleringar i verserna lyser till som de rader Russ väljer att avsluta med: "What flower in Ula's garden sweet/Is worth one flake of snow?". Men det är inte enbart det att det bara finns fragment av Gondal-historierna som gör att det inte är dessa som gett henne en plats i litteraturhistorien.

Russ, som namecheckas i flera inledningar till de olika novellerna i antologin, hade ett decennium tidigare med sina noveller om Alyx gjort den hittills intressantaste vidareutveclingen av barbar-fantasyn. Hennes bidrag till antologin kan läsas som en lätt kritik av densamma. Alyx lämnar efter bara tre noveller Sword & Sorcery-genren. För att dyka upp som huvudperson i sf-kortromanen Picnic on Paradise. Russ är själv på väg att vid tiden för Amazons! lämna också sf-genren och skriver på en "riktig" roman.

Även om Emily Brontë fortsätter att skriva enstaka verser om Gondal hela sitt liv, kommer hon som bekant att lämna denna protofantasygenre bakom sej för att skriva Wuthering Heights. "She was to become a classic, in time. But that's another story." (ur Alyx-novellen "I gave her sack and sherry" av Joanna Russ.)

(Först publicerad här 15:e mars 2010. "I gave her sack and sherry" är den titel "I thought she was afeard till she stroked my beard" hade när den först publicerades i antologiserien Orbit. Redaktören Damon Knight ändrade titeln.)

Joanna Russ 1937 - 2011

"She materialized so quietly and expertly out of the dark that the gatekeeper found himself looking into her face without the slightest warning: a young, gray-eyed countrywoman, silent, shadowy, self-assured. She was hugely amused. 'My name,' she said, 'is Alyx.'
'Never heard of it,' said the gatekeeper, a little annoyed.
'Good heavens,' said Alyx, 'not yet,' and vanished through the gate before he could admit her, with the curious slight smile one sees on the lips of very old statues: inexpressive, simple, classic.
She was to become a classic, in time.
But that's another story."
Joanna Russ
1967
ur "I thought she was afeard till she stroke my beard" i Alyx