John Ett lik i våra dagar kan knappast vara det problem det måste ha varit under medeltiden.
Personbeskrivningarna i scenanvisningarna till pjäsen Hyresgästerna eller tebjudningen som inte ville ta slut låter mer som förolämpningar än beskrivningar. "Isabella, en litet fetlagd, blond, yngre skådespelerska"; John, en korpulent, kortvuxen, yngre intellektuell"; "Bertilsson, storvuxen ful herre med framåtböjd gång, som om han ansträngde sej för att kasta en skugga" och så vidare.
Lars Gustafssons pjäs från 1970 skrevs för Västeråsensemblen. Kanske ogillade Gustafsson skådespelarna i ensemblen. Fast snarare är de väl menade att markera pjäsen som komedi. Vilket den också kallas. "Den är inte realistisk och måste spelas snabbt, ironiskt och fladdrande så att dess drömlika tonläge inte går förlorat."
Hyresgästerna är en absurd komedi med en för genren rätt typisk premiss. Tre personer möts i en lägenhet och anser alla vara den rättmätige inneboende. Efter ett tal om världens galenskap av Jan så beslutar de att alla bo i lägenheten. De börjar se på sin situation som grunden till ett bättre samhälle. Allt går bra tills den dag en fjärde, något äldre, person dyker upp och hävdar att det är hans lägenhet.
Det är ett litet udda verk i Gustafssons författarskap då det är en ren komedi. Det närmaste han annars kommit ett humoristiskt verk är väl Sigismund även om det finns satiriska inslag i många av hans böcker. Den är rätt rolig. Fast den känns lite som en tysk pjäs från den tiden.
Pjäsen finns utgiven i volymen Två maktspel tillsammans med den kanske för Gustafsson mer typiska Den nattliga hyllningen (pjäsen utgår från en anteckning av Böttiger). Den spelades i TV-teatern med Ernst Hugo Järegård som finns på omslaget.
Inlägg
10 kommentarer:
Hmm, Gustafssons dramatik är en av de luckor jag har kvar att fylla i hans författarskap. 'Hyresgästerna' har jag inte hört mycket om, men 'Den nattliga hyllningen' tycks ha en del kvaliteter. Skulle du rekommendera den?
Det är alltid intressant att se hur pjäsförfattaren skriver anvisningar till hur pjäsen "måste" spelas, för att den ska funka.
Och ännu mer intressant när man ser en uppsättning som går emot vad författaren säger.
Och mest intressant när det då visar sig funka ännu bättre.
Förlåt, det är inte min mening att spamma din blogg (jo, det är det, och gillar du inte kommentarer som bara händelsevis berör ditt inlägg, så får du väl ta bort dem), men ditt inlägg kom mig att tänka på när jag experimenterade lite med att spela Ett dockhem på Brechts vis. Verfremdungseffekterna höjde pjäsen.
Jag blir plötsligt hemskt sugen på att experimentera med något av Lars Gustafsson.
Per - Den nattliga hyllningen är en något snårigare pjäs. Som nog förlorar mer på att läsas. Men för den som är inläst på Gustafsson är den rätt intressant.
Den skrevs mellan Förberedelser till flykt och Utopier vilket märks.
Den är intressant i det att det är en historisk pjäs "något av åren efter 1848" heter det i anvisningarna. 1848 var året som beskrevs som brytpunkt i Den onödiga samtiden. Som visserligen kom 6 år senare. Men årtalet är ju inte taget ur luften.
Så om man är intresserad av Gustafssons makt- och frihetsteman så rekommenderas den. Men den är något trögläst.
Vixxtoria - Pjäsanvisningar som de här är nog minst lika mycket till för läsaren. För att lite försöka uppväga vad man förlorar genom att inte se pjäsen.
Att spela pjäser radikalt annorlunda kan säkert ge poänger. Och brecht/ibsen låter åtminstone väldigt väldigt fel. Vilket ju är en fördel.
Men det är en sak att göra det med klassiker. Om man tänker sej Hyresgästerna uppsatt som om det vore ett ibsenskt drama så skulle merparten av publiken inte känna till dess ursprungliga natur.
Nja, pjäshänvisningar av de här slaget (som för övrigt Strindberg var specialist på) ser jag mer som ett sätt för pjäsförfattaren att behålla kontrollen över ett verk. Det är en ganska stor skillnad på att skriva en roman eller novell där det finns en direktkontakt mellan författare och läsare, och att skriva dramatik, som har mellanhänder som dramaturg, regissör, scenograf, ljussättare och skådespelare innan det når mottagaren.
Det är också svårt att säga med ett drama "vad som är dess ursprungliga natur". Författaren och regissören kan ha helt olika föreställningar om verket. Det kan en romanläsare och romanförfattare också ha, men det får inte lika drastiska konsekvenser. När man skrivit och låter någon uppföra ens pjäser måste man ta risken att det inte blir precis som man själv tänkt sig. Eller så får man sätta upp pjäsen själv (och då upptäcker man oftast att man inte kan följa de scenanvisningar som man själv tänkte sig medan man skrev).
Ett av Shakespearedramernas styrka tycker jag är att de är så fria från anvisningar. Det står att folk går ut och in, sen är det inte så mycket mer.
(Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara både förskräckligt och förtjusande att se hur någon annan tolkat ens verk på scen.)
Fast i de äldsta Shakspere-volymerna finns väl inga anvisningar. Jag har för mej att det är ett senare tillägg.
"ursprungliga natur" var kanske en slarvig term. Men om man ska sätta upp en pjäs så att säja mot texten (som brecht/ibsen och en del just Strindbergföreställningar jag sett) så måste det spela en viss roll huruvida publiken känner till denna text.
Jag vet faktiskt inte om det står i originaltexten att folk går ut och in på scen hos Shakespeare. Det är troligt att det inte står. Oavsett vilket är anvisningarna minimala jämfört med en del andra.
Självklart spelar det roll hur pass känd texten är (eller åtminstone hur pass spelad pjäsen är) för om man inser att det är en trogen eller moderniserad uppsättning. Det har du alldeles rätt i. Den här pjäsen av Gustafsson torde inte vara känd för det stora flertalet. Var har den satts upp?
Men bara för att pjäsens kontext, text eller intentioner inte är kända för de som ser pjäsen hindrar det ju inte att man gör om den på olika sätt. Det är förvisso en dimension som kanske går majoriteten av publiken förbi, men det är ändå en del av uppförandet.
För du menar väl inte (antar jag) att man ska spela relativt okända pjäser så som författaren avsåg, eller ta mer hänsyn till scenhänvisningar än i andra pjäser?
Hyresgästerna gick på en teater i Västerås en säsong.
Om en pjäs tillhör författaren eller de som sätter upp den är en gammal diskussion.
Det händer att dramaturger letar upp okända pjäser av kända författare som de helt gör om. Då skulle de lika gärna kunna skriva egna pjäser.
Jag är inte säker på varför just pjäsförfattare helt ska förväntas ge upp kontrollen över sina texter.
Tja, alla författare tappar ju kontrollen över sina texter när man låter någon annan läsa dem. En dramatiker som vill se sina texter spelade är tvungen att släppa ännu mer av kontrollen. Det är en del av spelets regler.
Och gammal diskussion eller ej - om man inte vill att andra ska tolka texten så får man väl låta bli att skriva kontrakt då.
Men jag håller med om att dramaturger (precis som manusförfattare) lika gärna skulle kunna skriva egna texter som att stycka andras. Det är en styggelse.
Skicka en kommentar