Som tonåring så fanns bland mina favorit-bobdylan inte enbart sånger som "Gates of Eden" eller "Wedding song" utan också baksidestexterna på tre av hans LP-skivor.
Med den tredje skivan The times they are a-changing frångick Dylan det vanliga att ha en skribent som skrev om honom på baksidan och hade istället ett par dikter. De är inte särskilt bra. På den följande Another side of... är dikterna lite mer lyckade med rader från gamla amerikanska folkvisor som upprepas och förvrängs.
Subterranean Homesick Blues (från början kallad Bringing it all back home) hade den första prosadikten/betraktelsenpå baksidan. En del av texten handlar om hans musik och världen i stort. Med fraser som påminner om hans intervjusvar från den tiden.
Men det finns en rytm där som jag fann fascinerande.
Dikten börjar med att jaget står och ser på en parad då en "erotic hitchhiker wearing japanese blanket" förvandlas till först en apotekare och sen en folkmassa som anklagar Dylan för att orsaka upploppen i Vietnam. Vår hjälte flyr till landet där han skriver "WHAAT" på sin favoritvägg när hans skivproducent flyger förbi i ett jetplan. En paus följer och sen Dylans synpunkter på konsten och livet. Sen paus igen och Dylan/diktjaget svarar att han skulle behöva hjälp att forsla in väggen i planet.
Den följande baksidestexten på Highway 61 revisited är mer associativ med fraser som "Autumn, with two zeroes above her nose arguing over the sun being dark[...]& that she herself-not Orpheus-is the logical poet 'I am the logical poet!' she screams 'Spring? Spring is only the beginning!'.
Dessa två baksidestexter påminner om Dylans roman Tarantula från samma tid. En bok där det här i längden blir lite långt.
Nuförtiden är jag lite för medveten om Dylans föregångare för att tycka att dessa två texter är så bra som jag tyckte en gång i tiden. Det finns nackdelar med att läsa och lära sej saker.
Baksidestexten till John Wesley Harding - en lite mer nedtonad fabelliknande text där tre muntra kungar färdas in i albumet - tycker jag emellertid fortfarande är bra.
Tyvärr saknas dessa baksidestexter på många utgåvor av albumen (att Planet Waves också har en, svagare, sådan här baksidestext märkte jag först när jag flyttade från föräldrarnas Dylan-skivor och köpte upp de igen och då hittade en Planet Waves med baksidestexten intakt).
På senare år har ju Dylan återgått till att skriva prosa. Men det har ännu för min del inte blivit av att läsa hans memoarer.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag har CD-skivorna och har för mig att texterna står där också. Skulle dock vara trevligare med vinyl - ett större format för någon som har betytt mycket.
Det är väl lite olika om texterna står med eller inte. Skivorna måste också ha tryckts upp många gånger.
Om prosadikterna står på baksidan borde de bli svårlästa. I texthäftena skulle det väl gå bättre.
Att du inte har läst memoarerna förvånar mig. Det är en ganska ok bok - men jag har haft mycket större behållning av Patti Smiths Just Kids, även om jag till viss del håller med om en sak du tar upp i den här texten, att när man ser att han/hon/de till stor del återanvänder eller snor en teknik blir det inte lika bra längre - då är det bättre med något helt nyskapande ...
Det är något med dem som gjort att de inte hamnat överst i att-läsa-listan.
Ribban för vad som känns nytt höjs ju mer man läser.
Skicka en kommentar