onsdag 30 november 2016

Läst i november

En regnbågshinneinflammation (en åkomma med ett vackert namn men med irriterande symptom) har gjort att jag fått lite mindre läst den här månaden. Men de böcker som jag har läst var alla bra.


Trees Vol. 1 av Warren Ellis (text) och Jason Howard (bild)
Seriealbum. Inte lika bra som Injection och Supreme: Blue rose men liksom dem exempel på att Ellis fortfarande kan skriva bra serier. Om jättelika trädliknande utomjordiska föremål som landar på olika platser på jorden.

Etyder för en gammal skrivmaskin av Lars Gustafsson
"November månads/sträva svar på våra tilltal./I träden stelnar fåglar nu/och blir till sina egna skuggor."
Gustafssons sista diktsamling.

Miira av Eija Hetekivi Olsson
Fortsättning på Hetekivi Olssons Ingenbarnsland.

Inkalen av Alexandro Jodarowsky (text) och Mœbius (bild)
Fransk serieklassiker.

Mannen som reste av Tomas Löfström
Samling med resekrönikor.

Klaus av Grant Morrison (text) och Dan Mora (bild)
Seriealbum med jultomten som medeltida superhjälte (ungefär).

Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström
Ungdomsroman. Men påminner mycket om Sundströms vuxenromaner Student -64 och Maken.

Lättbok av Gun-Britt Sundström
Samling med kortare texter av Sundström. Bland annat skriver hon om att ha för mycket pengar och om att det är jobbigt att det går så bra för henne. Det är mycket underhållande. En text anknyter till Oppositionspartiet och handlar om interna uttryck Sundströms vängrupp använde i gymnasiet. Uttryck som används av gymnasieflickorna i Oppositionspartiet.

söndag 27 november 2016

Butter tar ordet fyller tio år i dag


I dag är det tio år sen jag startade den här bloggen. De två första åren var jag i och för sej inte så aktiv. Men tio år känns ändå som en lång tid.

I år har jag bloggat lite mindre än förra året, men mer än förrförra. Årets mest lästa inlägg handlade om Bob Dylans nobelpris. Det nästmest lästa är lite oväntat ett inlägg om Fredrika Bremer.

I morgon börjar det andra decenniet med Butter tar ordet.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet av Simone de Beauvoir


"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. >>Den lille pojken var ju ändå inte din bror!<< Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?"
ur "Pyrrhus & Cineas", övers. Anna Petronella Fredlund

När essäurvalet Brigitte Bardot & Lolitasyndromet kom ut 2012 så kritiserades omslaget av en del. Att Modernista passade på att sätta Brigitte Bardot på omslaget är kanske inte så konstigt (och det är åtminstone mindre olämpligt än Fontanas pocketserie med Beauvoir-böcker vars omslag pryddes av foton på nakna kvinnor). Men titelessän är inte typisk för texterna i boken.
Bardot-essän skrevs 1959 medan merparten av texterna här är från 1944-46. Enda andra texten från 50-talet är "Bör vi bränna Sade?" (Spoiler: Svaret är nej.)

De sju essäerna från 40-talet är kanske inte lika säljande som den om Bardot. Det är filosofiska och litterära essäer som präglas av kriget. Det är rätt svåra men fängslande och underhållande texter, inte utan en slags torr humor ("'Vi måste odla vår trädgård', säger Candide. Detta råd är oss inte till mycket hjälp.")

En text som "Moralisk idealism & politisk realism" har inte förlorat sin aktualitet: "Det är därför den konservatives första argument inför en föreslagen reform alltid är att förklara den omöjlig: han vet mycket väl att han därigenom bidrar till att göra den sådan."

I en annan av essäerna skriver Beauvoir att folk gärna tänker sej dygden som enkel liksom de har lätt att föreställa sej dygden som omöjlig. Men inte lika gärna ser att "dygden är möjlig och svår".
De orden fångar på nåt sätt kärnan i dessa 40-talsessäer.
(Först publicerad 3 november 2016.)

Citerat från årets läsning

"Linda tjatade ständigt på modern att de skulle få gå och se på de där gårdarna, 'så att dem blir', som hon sa.
  — Nog är dem fastän du inte kan se dem, sa Hanna.
  — Men om jag glömmer bort dem, då är dem borta riktigt, sa Linda.
  — Ånej, Gud kommer ihåg dem. Och han kan se alla på en gång."
ur Regnspiran av Sara Lidman

Jag har hört sägas att farmor kunde röka opium utan att bli beroende och att det var därför som hon hade hy som en persika, ett glatt humör och ett klart förstånd."
ur Det röda fältet av Mo Yan, övers. Anna Gustafsson Chen

"Ada läste sex band av Den mänskliga komedin, mådde fysiskt illa, som om hon hade en Balzacförgiftning,"
ur Leklust av Juli Zeh, övers. Christine Bredenkamp

"Min berättare har gett sig av. Hur lite hade han inte fattat av hela min berättelse, fast det var han själv som hade tillverkat den, med sina egna händer. De där ludna tassarna."
ur Raserier av Anne-Marie Berglund


ur The Multiversity: Ultra Comics, text av Grant Morrison och bild av Doug Mahnke, färger av Gabe Eltaeb och David Baron

"mina hormoner litar jag inte ett ögonblick på. De har alltid varit ena farande svenner. Jag föreställer mig dem som hattifnattar: elektriska, oberäkneliga intill det farliga, skygga och ständigt på driven."
ur Maken av Gun-Britt Sundström

"Men i stället för dessa ord frågade han plötsligt vid ett för honom själv oväntat infall:
  — Hur kan man säkert skilja mellan en champinjon och en strävsopp? Varenjkas läppar darrade av sinnesrörelse då hon svarade.
  — Hattarna ser nästan likadana ut, det är bara på foten som de är olika. Och så snart dessa ord var sagda förstod både han och hon att allt var förbi, att det som skulle ha sagts nu aldrig skulle kunna sägas."
ur Anna Karenina av Leo Tolstoj, övers. Sigurd Agrell



lördag 26 november 2016

När August Strindberg uppfann smileyn

1908 gav August Strindberg ut En blå bok III. Liksom de tidigare två böckerna i serien innehöll den texter i olika ämnen. I den inledande "Människokroppens Skönhet och Symbolik." tar Strindberg upp Carl Gustav Carus scheman för ögon-, näs-och munavstånd. "Med tre punkter kan man göra en fysionomi[...]sätter man en lodlinje till som näsa, så får man olika typer och uttryck" skriver Strindberg och tecknar sen några exempel. Varav ett ser mycket bekant ut för den nutide läsaren:


Figuren "En grinare" är i stort sett vår tids smiley :-) ställd upprätt.
Strindberg har också med en så kallad sad smiley. Men kallar den för "En melankoliker".

(Först publicerad 3 december 2014. Jag tog en ny bild på Strindbergs grinare då den gamla hade en stor prick för kameran var gammal..)

Liking What You See: A Documentary av Ted Chiang


"my friends and I used to watch movies and try to figure out who was the really good-lookingand who wasn't. We'd say we could tell, but we couldn't really, not by looking at their faces. We were just going by who was the main character and who was the friend; you always knew the main character was better-looking than the friend."


På ett amerikanskt college i den nära framtiden ska det röstas om man ska kräva att eleverna ska ha calli. En procedur som gör att man inte ser om en person är vacker eller ful. Ted Chiang berättar historien genom att låta olika personer yttra sej om valet och proceduren. En av de som får flest stycken är förståreleven Tamera som bott i det samhälle i närheten av skolan där proceduren först blivit norm. Hon ser fram emot att stänga av callin nu när hon fyller arton. Flera andra för och emot denna framkallade oförmåga att se skillnad på fula och vackra får uttala sej.

Det här sättet att berätta en historia med många olika röster är rätt vanligt inom SF. Men används oftast för rent satiriska noveller (som i Norman Spinrads "The National Pastime"). Och Chiangs novell befinner sej stundom i närheten av satiren men frågan ses inte direkt som löjeväckande. Det finns en motivering till formen i undertiteln "A documentary", vad vi läser är soundbytes för en dokumentär om valet, något som inte är så vanligt.

Detta gör det möjligt för Chiang att på ett smidigt sätt visa olika aspekter av frågan. Liksom att få in vetenskapliga utläggningar om hur processen går till utan att det känns krystat.

Tamera bestämmer sej för att stänga av sin calli och upptäcker att hon är vacker. Hon får också reda på att hennes före detta pojkvän, som hon fortfarande är förälskad i är ful. Detta får henne att tro att hon kanske kan få honom tillbaka om hon övertygar honom om att stänga av sin calli. Den här delen av novellen är den svagaste. Chiang har ibland kritiserats för svaga personskildringar. Det är inget jag tänkt på i andra noveller av honom men här så förmår inte Tamera och hennes kärleksbekymmer ankra berättelsen som den borde.

"Liking what you see: a documentary" var den enda nya novellen i Ted Chiangs första, och hittills enda, novellsamling Stories of your life and others. Han var ett redan i stort namn i genren när samlingen kom ut. Merparten av de övriga novellerna hade hyllats. En anledning till Chiangs stora framgång inom SF-fältet är att han varken kan säjas självklart skriva mjuk eller hård SF. ("Hard science fiction" brukar säjas inrikta sej på att spekulera kring en vetenskaplig idé, medan mjuk SF väl är mer som vanlig litteratur. Eller nåt.)

Ett annat är helt enkelt att han skriver väl och har om inte direkt nya idéer ("Stories of your life" som ett exempel tar delar av sin premiss från Slakthus 5) så nya vinklingar på de gamla bekanta idéerna. Hans noveller vad SF-entausiaster brukar påstå att science fiction är. "Liking what you see" är kanske inte en av hans bästa men liksom dem lyckas den med att för några ögonblick få vad vi tar för självklart att för några ögonblick framstå som främmande.

(Först publicerad 30 juli 2009. Titelnovellen "Stories of your life" har nu blivit filmen Arrival (en inte lika bra titel) som har fått goda recensioner.)

fredag 25 november 2016

De odödliga av Lars Jakobson


Lars Jakobsons nya roman handlar om en man som upptäcker att han är odödlig. Han hamnar inspärrad bland en grupp andra odödliga. Förutom att de inte kan dö så kan deras kroppsdelar återskapas, lite som Wolverine i X-men.
Vår hjälte, Mark Rufus, flyr blir fångad och nedgrävd och vaknar upp in i framtiden.

Det tar ungefär tjugofem sidor innan Mark på ett abrupt sätt får reda på att han är odödlig och berättelsen byter spår. Innan dess har det varit en realistisk (nåja) skildring av USA. Vi färdas längre in i framtiden, längre ut i rymden och allt längre in i science fiction-genren. Tills berättelsen är rena spaceoperan (en av romanfigurerna talar till och med som Yoda i Stjärnornas krig).

Det hela påminner om en pikareskberättelse, en Gil Blas i rymden. Där vår huvudperson hamnar på olika platser, olika världar.
"Walk sade att olyckor i rymden sannerligen var märkliga. Oftast överlever du som genom ett mirakel och får vara med om ett äventyr" som en av bifigurerna uttrycker det.

Denna Walk finns med även i Jacobsons förra roman John & Denise. Till skillnad från De odödliga höll sej den helt på jorden och kvar i realismen.
Men de två böckerna har ändå vissa likheter. Bägge ser ut som Forumbibliotekets böcker gjorde när de var som fulast. Och bägge innehåller förord av samma fiktiva författare (i förordet till John & Denise så nämns De odödliga).
Och bägge utspelar sej i och handlar om USA.

I essän "Ombord på de stora skeppen" i Stjärnfall (2003) så skriver Jakobson att "Sf är en genuint amerikansk genre". Och många icke-amerikanska sf-böcker utspelar sej i USA. Här vet jag inte om det var ett så smart val.
Det USA som skildras i bokens början hör inte till de mer övertygande av de fiktiva platserna i De odödliga.

I den essän beskrivs science fiction-genren också som en megatext. Där författare citerar, varierar, stjäl och samplar och på så sätt lägger sina stenar till det stora bygget.
Och visst känner man igen många av inslagen i boken, från själva odödlighetsmotivet till rymdskeppet som styrs av ett inkopplat huvud (detta huvud utan kropp är den i boken som är närmast att få en personlighet).

Men tillsammans blir dessa många  välkända element (och ibland direkta lån av meningar) till en egen rätt så fängslande sf-berättelse.

(Först publicerad i augusti 2015.)

Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge

I första boken i Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp så besöker Knausgård poeten Olav H. Hauge för att göra en intervju. Knausgård påstår - så klart - att han lägger märke till ett block som det står "Dagbok" på.

Efter Hauges död gavs hans dagbok ut i fem band. Dagboken börjar när Hauge är sexton år gammal och slutar några dagar innan hans död åttiosex år gammal.

Dagboken tycks vara ett omtalat verk i Norge. Och det finns ett twitterkonto som twittrar ur dagboken som har tusentals följare. Nu har förlaget Molin & Sorgenfri gett ut ett urval på svenska: Dagbok 1924-1994. En vacker volym som ser ut lite som en anteckningsbok.

Jag brukar inte vara så förtjust i författardagböcker men tyckte mycket om denna. Från de tidiga lite lillgamla partierna där den sextonårige Hauge klagar på att han bara läst 626 böcker från biblioteket till den gamle trötte författarens sista rader: "Det var strålande sol." (översättning här och i övrigt av Lars Molin).

"God dikt strålar ut från sidorna när du har slagit igen boken och ställt tillbaka den på sin plats, den strålar i ensamhet och mörker" står det på ett ställe. Och mycket av volymen ägnas åt vad Hauge läser. Och den har fått mej ofta att gå och dra ut böcker från mina egna hyllor.

När han läser Anthology of chinese litterature av Cyril Birch (Hauge gillar kinesisk poesi) så tar jag fram mitt eget ex av Birchs antologi.

Hauges kommentarer kring det han läser är ofta insiktsfulla som dessa rader om Brecht: "Vad är det som är så uppfriskande hos Brecht? Jo, att skapandet sker underifrån, från folket. I språk, i tänkesätt."

Ibland kan en del andra funderingar i boken vara lite väl gammaldags knarriga. Som när Hauge 1959 menar att det att månens baksida fotograferats innebar att månen inte är månen längre. Men också dessa anteckningar känns levande.

Hauge led i perioder av en psykisk sjukdom. Och skildringarna av dessa anfall, berättade i efterhand, är en stark, och då man börjar känna att man känner Hauge, sorglig läsning.

Kanske på grund av sin sjukdom så levde Hauge halvt som en eremit. Men han får bedök av skriftställarkollegor som Robert Bly och Claes Hylinger. Och han skriver och får brev.
Urvalet är gjort av Bodil Cappelen som var Hauges fru. Och som han träffar genom att hon skriver till honom (deras brevväxling finns utgiven). Något vi får följa i boken.

Hauge är väl inte så känd i Sverige. Även om det kommit två svenska böcker om honom på senare år och Ellerströms gav ut hans sista diktsamling Gängelstrån häromåret (den enda bok av Hauge som jag läst innan denna).
Men även om du inte känner till Hauge eller har läst honom så finns det mycket att upptäcka i den här boken. "LÄS POETERNA! Bry dig inte om vad som skrivs om dem. Det förtar bara intrycket."

(Först publicerad i april 2015.)

Stig Larssons tio bästa dikter


Barnsligt mycket sanning
"(smaken av sockervadd, när den över en timme senare återkommer/i en kort omärkbar rap/just då/när hon ser ner mot grusvägen mellan granskog/i denna sommarkvälls allt tystare fågelfras. . .")
i diktsamlingen Likar

Choklad
"Man ska inte bläddra! -/Mina diktsamlingar är tänkta att läsas från pärm till pärm. - Så mycket/slarv, rent sjabbel, från läsarens håll!"
En dikt om att vilja skriva en dålig dikt. (Det är Tomas Tranströmer som diktjaget föreställer sej bläddrar i hans diktsamling.) I Natta de mina

Det är inte så många i den här stan
I en kulturdebatt nyligen så fördes Monika Fagerholms roman Diva fram som ett alternativ till Larssons och Karl Ove Knausgårds romaner. Som motto till romanen har Fagerholm sista raden ur den här dikten: "Vet att jag ska slåss i solsken."
I Deras ordning

Ett bra tillfälle
"Kramfors, någonstans i Ångermanland. Ja, Ångermanland, det är ett landskap som ligger i norra Sverige.
  Texten ska förmodligen översättas, ingen utanför Sverige vet vad Ångermanland är. Alltså måste jag poängtera att det ligger i 'norra Sverige".
  Jag vill att alla ska förstå vad jag menar."
I Larssons senare samlingar är ibland gränsen lite flytande mellan essän och prosadikten. Men det här borde man kunna räkna som prosadikt. Om ungdomar som diskuterar Kafka i Kramfors 2088.
Inleder Wokas lax?

Gul sol
"Fastän elden/brinner i den öppna spisen/och man ser katten i plötsligt dess sken. Eller/mitt på dagen -/n ä r  d e t  s k a  g ö r a  o n t/a t t  u p p f å n g a  s o l e n  t o t a l t  -/då den ändå i gasset/är ett mjukt,/nästan skirt väsen..."
Författare kan delas upp i kattmänniskor och hundmänniskor. Stig Larsson är en kattmänniska.
I Uttal (jag minns tydligt när Uttal kom, jag fick den av min far trots att det varken var jul eller min födelsedag).

Ķațarī
"Ķațarī:  Det finns också en annan berättelse. Den har aldrig berättats."
Diktsvit om en muslimsk poet och militär från 600-talet (om man tycker sviten är för lång för den här listan så kan man räkna enbart den avslutande dialogen). Det finns ett andligt, mystiskt drag i flera av Larssons dikter.
I Samtidigt på olika platser (eller jag tror i alla fall det, jag har dikten i Ordningen en av två böcker med Larssons samlade dikter (den andra heter En andra resa) ibland omarbetade.

Klick-klick från dörrklockan
Självbiografisk dikt. Överlägsen Larssons memoarbok När det känns att det håller på ta slut. "Det är något som får mig att - om det är på det han säger/eller sättet att vända bort huvudet,/blåsa ner rök mot några stora blommor, dahlior tror jag -/förstå/att Kim måste ha tänkt den tanken: hur han ska döda mig."
I Natta de mina

Kvinnan i huset
"Jag ser en kvinna, så många ögon hon har, som två."
I Deras ordning

Ljuset vakande ut oss
"Denna dag, denna onsdag, lilla lilla vännen,/den är liten och pipande, misstyck inte dess känslor, gråtande,/fast barn har lycklig gråt,"
I Händ!

Upplysning
"Så jag ger mig: låter solen komma emot mig."
Sol och ljus är ett vanligt tema i Larssons dikter. I Ändras.

(Först publicerad 20 juli 2015 när den folkkäre poeten fyllde 60.)

torsdag 24 november 2016

Främlingar på ett tåg - boken


"Hon talade långsamt, och Guy blev plötsligt förskräckt och insåg att hon var en främmande person, en person med helt andra tankar, helt andra känslor än han."
övers. Hans Ullberg

Du känner säkert till att Främlingar på ett tåg handlar om två män som byter mord efter att ha träffats under en tågresa.
Att du känner till detta beror nog mer på Alfred Hitchcocks filmatisering än på Patricia Highsmiths roman.

Främlingar på ett tåg kom 1950. Den var Highsmiths debutroman och en stor succé. Nu har den kommit i nyutgåva på Modernista med nytt förord av Henrik Berggren. I förordet får man bland annat veta att Highsmith ett tag försörjde sej på att skriva superhjälteserier. Något jag inte kände till.

Om du har sett Hitchcock-filmen så skiljer den sej tillräckligt mycket från romanen för att du inte ska behöva känna att du vet vad som ska hända (jag såg om filmen efter att ha läst boken - den håller bra).

Framförallt är det skillnad på hur de två männen förhåller sej till varandra i filmen och boken.

Bruno som föreslår mordutbytet är en alkoholiserad ung man som har drag som påminnner om senare highsmithromanfigurer som Tom Ripley och sonen i Ediths dagbok. Guy Haines är här visserligen ett offer för Bruno och hans perfekta mord-plan. Men det framgår att han också känner en slags dragning till Bruno.

Främlingar på ett tåg skiljer sej från den gängse kriminalromanen i att den bara visar ett förstrött intresse för mordutredningen. Highsmith har apropå Tom Ripley sagt att hon inte är intresserad av vedergällning och att hon ofta tycker att rättvisan är en fars.
Spänningen i Highsmiths bok ligger istället i spelet mellan de två männen. Men spännande är det.

(Först publicerad 2 oktober 2016.)

Dikt for viderekomne av Amiri Baraka


"Poesien må se det som sin sentrale oppgave/å bygge/et marxist-leninistisk/kommunistparti/i U.S.A." heter det i Amiri Barakas dikt "Ja, dette er hva jeg mente!" från diktsamlingen Poetry for the advanced som gett namnet till det norska Baraka-urvalet Dikt for viderekomne.

Det är så klart orimligt att påstå att poesins mål är att skapa ett marxist-lenistiskt parti i Förenta staterna. En kritik av Inger Christensens poesi som gick ut på att den inte gjorde tillräckligt för att skapa ett marxist-leninistiskt parti i Förenta staterna vore felaktig. Till och med att kritisera Christensens poesi för att inte leda till ett marxist-leninistiskt parti i Danmark vore att ta i. Men Baraka visste så klart att det är ett provocerande påstående.

Poetry for the advanced är från 70-talet och skriven efter att Baraka blivit maoist. Denna hans mest politiskt uttalade period brukar inte ses gillande av kritiker. Men jag tycker dessa dikter är rätt så bra: rytmiska och roliga. Fast de tjänar nog på att läsas i urval.

Det norska urvalet Dikt for viderekomne kom ut på det maoistiska förlaget Oktober 1983. Urvalet och tolkningarna är gjorda av Jón Sveinbjørn Jónsson och det är ett generöst urval ur Barakas prodiktion. Från debutsamlingen Preface to a twenty volume suicide note (då Baraka hette LeRoi Jones) till dikten "In the tradition" från en skivinspelning.
Baraka har skrivit ett förord speciellt för denna norska volym. Där han nickar gillande åt att dikter från han skivinspelningar tagits med: "Av denne grunn er det norske utvalget kanskje bedre balansert enn den originale Selected Poetry" och han fortsätter att skriva om det musikaliskas roll i sin lyrik.

Det rytmiska och musikaliska i Barakas dikter kommer inte alltid fram i tolkningarna (eller gjendiktningerna som det heter på norska). Och nyligen efter Barakas död (jag höll på att läsa Dikt for viderekomne när Baraka dog) kom det ut en volym med Barakas samlade dikter på engelska som nog är ett bättre sätt att möta Barakas dikter på än i denna norska volym. Och som innehåller dikter efter 1983.
Men det är trevligt att det finns en tjock samling Baraka-dikter på norska. Och en skam att det inte finns någon på svenska.

Och flera av dikternas skönhet överlever förvandlingen till norska. Som dessa strofer ur dikten "Ka'Ba" i samlingen Black Magic:
"vi ligger sprikende i grå kjetting i et sted/Full av vintre når det vi vil eie er sol.//Vi ble fanget/brødre. Og vi sliter/med flukten, inn i/et gammelt bilde, inn i en ny//kontakt med oss selv/og vår svarte slekt. Vi trenger magi,/vi trenger formlene, for å oppdra/gjenta, knuse og skape. Hva er//de hellige ordene?"
(övers. här liksom övriga citat av Jónsson)
(Först publicerad i september 2015)

onsdag 23 november 2016

Tjänarinnans berättelse och Historiska kommentarer


Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av en ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänarinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet.

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare.

Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos London så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

(Först publicerad 2 september 2015.)

Feministiskt uppror i Landet Oz


"'För att Smaragdstaden har styrts av män tillräckligt länge, till att börja med', sade flickan. 'Dessutom gnistrar staden av ädelstenar som kan användas på ett mycket klokare sätt; så vi tänker besegra staden och styra den på vårt sätt.'"
ur Landet Oz av L. Frank Baum, övers. Sam J. Lundwall

I Landet Oz av L. Frank Baum, uppföljaren till hans succéroman Trollkarlen från Oz, störtar en kvinnlig upprorsarmé majestät Fågelskrämman och tar makten i Smaragdstaden. Armén leds av general Jinjur, en flicka som säjs ha ett vackert men också upproriskt och fräckt ansikte.

En ny ordning inrättas. Männen diskar och sopar och passar barn medan kvinnorna sitter och pratar och läser tidningen. Männen har mycket svårt att orka med hushållsarbetet.
Jinjurs soldater är beväpnade med strumpstickor och är rädda för möss och Jinjur blir till sist störtad och ordningen i Oz är återställd.
Men för att vara i en roman av en manlig författare från 1904 så är det en rätt godmodig drift med suffragetterna. Och själva den kvinnliga upprorsarméns kupp skildras liksom uppsluppet.

Så sympatiserade Baum också med suffragettrörelsen. Hans svärmor Matilda Joslyn Gage var en ledande suffragett och Baum var själv sekreterare i en suffragettklubb.

(Bilden ovan av hur Jinjur och soldaterna tränger in i Smaragdstaden samt omslaget nedan är gjorda John R. Neill. Denna den andra Oz-boken var den första Neill illustrerade.)
(Först publicerad i oktober 2015. Jag har skrivit en hel del om Oz-böckerna vilket du kan se om du klickar på etiketten oz nedan.)

Leonard Cohens tio bästa sånger


Leonard Cohens tio bästa sånger (enligt mej) i bokstavsordning:

The Butcher
Från andra skivan Songs from a room. En del av mej skulle väl mer eller mindre vilja fylla hela listan med den skivan (minus "Bird on a wire").

The Captain
Various Position är en lite underskattad skiva. Arrangemangen är lite för mycket i en del låtar. Men jag vet inte om jag tycker det gör så mycket. I "The Captain" är arrangemanget mycket för mycket. Och det är gott så.

Everybody Knows
Ouden och synthen krockar snyggt. Från I'm your man

The Guests
"And those who dance, begin to dance/Those who weep begin/And 'Welcome, welcome' cries a voice/'Let all my guests come in.'"
Från Recent Songs

Hey, That's No Way to Say Goodbye
Man skulle nog också kunna fylla listan med hela den första The Songs of Leonard Cohen.

Lover Lover Lover
Fast då skulle man ju missa den här från den fjärde studion New Skin for the Old Ceremony.

One of Us Cannot Be Wrong
Avslutar första skivan. Sången slutar i visslande och skrålande. Ett av de bästa albumsluten.

The Partisan
En av de få låtar Cohen gjort som han inte skrivit själv. (Jag har aldrig hört någon version av sången som föregår Cohens.)

Sing Another Song, Boys
Från den tredje Songs of love and hate som är nästan lika bra som de två tidigare och ännu mera svartklädd.

Stories of the Street
"And one eye filled with blueprints/one eye filled with night"

(Först publicerad 21 september 2009. När Leonard Cohen fyllde 75 år. Cohen dog ju nyligen. Jag har lyssnat på honom så länge jag kan minnas, mina föräldrar spelade honom ofta när jag var liten. Och jag spelar honom ofta numera.
Everybody Knows från I'm your man är nyaste sången på listan. Jag föredrar skivorna fram till och med den. Men det finns bra sånger även på de senare. Cohens senaste/sista album är rätt så bra.
På originalinlägget fanns länkar till youtube-klipp med låtarna. De flesta av de länkarna funkar nog inte längre. Men jag gjorde en spellista med sångerna.)

tisdag 22 november 2016

Daidalos fall av Wolf Biermann


"Ack ja, och så utopierna. Bara den som förändras är trogen sig själv! De stiger och lyser och brinner och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt med varje ny generation. Vi kan inte göra annat och vill inte heller."
ur "Bara den som förändras är trogen sig själv", övers. Per Landin

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur. Han bodde fram till 1976 i Östtyskland. Han fick yrkesförbud i mitten av 60-talet och efter en konsert i Västtyskland 1976 fick han inte komma tillbaka till Östtyskland. Detta kallas ibland för Biermannaffären och flera östtyska författare skrev under en Biermannpetition. På den tiden sjöngs Biermanns visor flitigt även i Sverige.

Biermann var socialist. I Heinrich Heine-hommagen Tyskland en vintersaga från mitten av 60-talet så skriver han om att han önskar se ett förenat socialistiskt Tyskland. När Tyskland väl förenades blev det ju inte så: "Jag hade naturligtvis tänkt mig det hela annorlunda. Men det är ju inte världshistoriens uppgift att lyckliggöra lille Biermann." Så skriver Biermann i essän "Revirmarkering". I den och de andra texterna i Daidalos fall skriver Biermann om det då nyförenade Tyskland och om det Östtyskland som var.
Biermann har i dessa texter gett upp drömmen om socialismen. Men inte helt drömmen om något annat:
"Vi stod vid floden Elbe i Altona och tittade på måsarna. Då sade min son Til, som just hade fyllt fem, något helt sanslöst:
  Vet du, Wolf, fåglarna
     vet ju inte alls
       hur kul det är: att flyga

Behöver jag säga mer! Hur vet han det?
  Det är ju precis så det är. Och jag accepterar det inte. Jag försonas med livet genom att vilja förändra det. Och ingen jävel kommer att kunna ta ur mig sådana drömmar."

(Först publicerad 17 februari 2016. Vilket egentligen är ett lite för nytt inlägg för att reprisera. Men för en vecka sen så fyllde Wolf Biermann 80 år så se detta som en vecka sen gratulation.)

Upprätt gång och funkofobiska uttryck

"Till slut hade åren dock/krympt honom ett stycke: böjd/som en fiolstråke/såg jag honom gå/den upprätta gången." 
Wolf Biermann om Ernst Bloch


När jag bläddrar i Upprätt gång (1989) av Mats Andrén så känner jag en viss olust. Inte för att ämnet inte intresserar mej. Boken handlar om en linje i vänsterns idéutveckling.
Men den gör detta genom att undersöka hur ett uttryck används från 60- till 80-talet. En idé om upprätt gång.


Jag har Bechterew. Eller ankolyserande spondylit som det av någon anledning bytt namn till. Det är en inflammatorisk sjukdom i ryggrad och höfter. Som gör att min rygg är krum och jag går, med hjälp av kryckor, framåtböjd. Sen födseln har jag också en cp-skada.

Upprätt gång ställs hos flera av tänkarna som diskuteras här i motsättning till krökt rygg. Även om upprätt gång och krökt rygg inte menas bokstavligt känns det ändå knepigt att en av mina funktionsnedsättningar används som symbol för den ofria människan.

Fånig, lam, mongo, efterbliven, är du helt handikappad?, blindstyre, tönt, cp, dum, fjant, tard, cp-mongo, miffo, är du döv eller?, sinnessjukt, när den blinde leder den halte, so lame, idiot, fucktard, rena lyteskomiken.

Man skulle kunna hålla på länge. Vårt språk kryllar av funkofobiska ord och uttryck och ord med funkofobiskt ursprung. Då språket kommit till i ett funkofobiskt samhälle.

Vi tänker väl inte så ofta på att dum från början betydde stum eller döv. Och jag såg rätt nyligen en diskussion där tönt (töntahus är gammal skånska för mentalsjukhus) beskrevs som ett helt neutralt skällsord.

Det dyker alltid upp nån och drar upp ordet idiots ursprung ("det heter inte idiit, det heter idiot" som huvudpersonen säjer i Den enfaldige mördaren) när man framlägger det mindre trevliga, för att inte säja rövhåliga i att använda cp som skällsord. Men det är så klart skillnad mellan att använda ord som fjant eller idiot och att säja cp-mongo.

Förutom alla ord och uttryck som har sin grund i föraktet för människor med funktionsnedsättningar kommer då också uttryck som upprätt gång och rakryggad eller när figurer i dåliga romaner beskriver fasta handslag som tecken på karaktär och andra sätt som frånvaron av lyte lyfts fram till en viktig positiv egenskap.

Att rensa sitt språk från alla sådana uttryck vore fåfäng möda. De är för många. (Observera: detta innebär inte att du inte är ett rövhål om du använder cp nedsättande.) Men ibland kan det vara bra att påminna sej om hur många de är. Och att de föreställningar som ligger bakom finns även i annars progressiva sammanhang.

En av tänkarna som diskuteras i Upprätt gång är studentledaren Rudi Dutschke. Bland annat hans memoarer Gå upprätt. När Dutschke skrev dem kunde han själv inte gå upprätt. Han led av svåra skador efter att ha blivit skjuten.

(Först publicerad 13 augusti 2015. Detta inlägg ingick också i serien där jag skriver om böckerna i min boksamling. Den är ett exempel på hur jag tänkte mej att den serien skulle fungera. Att jag mest skulle ta avstamp från böckerna. Jag funderade på att utöka uppradandet av funkofobiska uttryck med fler nu. När jag först skrev texten skrev jag den första versionen för hand och det stycket såg större ut. Men det går stå som det var.)

Veckan innan av Anna Axfors


"Våren känns smärtsam//Jag kommer ihåg mina drömmar/och idag förlorade jag tydligen ytterligare en följare" (ur "Våren känns smärtsam")

Anna Axfors är en ung svensk poet. Hennes diktsamling Veckan innan från i år kom ut på det norska förlaget AFV/Press. Chapbook kallar förlaget det. En slags kortare, billigare diktsamling. I A4-format så den lite ser ut som sån information man får från MKB och liknande. Jag är lite osäker på om boken heter Veckan innan eller Veckan innan från Åhléns till döden.

"poesin måste bli sexig igen/poeterna måste bli sexiga/folk måste vallfärda till bokhandlarna/så som de vallfärdar till horklubbarna och porrbutikerna" (ur "att skriva")

På Axfors blogg finns ett inlägg som heter "en hyllning till dansk poesi" som består av ett tjog bilder på Axfors där hon viftar med en liten dansk flagga. Det finns nog nån slags ironi där ("jag gillar ironi" går en rad i en av dikterna här) men dikterna påminner ändå en del i tilltalet om det hos danska unga poeter som Caspar Eric eller Asta Olivia Nordenhof.

Som i en Sonnevidikt tittar diktjaget på en dokumentär om förintelsen. Men till skillnad från i en Sonnevidikt så alluderar diktjaget till Carolas schlager "Främling". Det finns dikter inne i dikterna som är dikter "som en tönt hade kunnat skriva".
Här finns självbiografiska allvarliga dikter och dikter om att samla Åhlénspoäng. Och även om det märks av och till att det är en bok av en ung poet så känns den tunna chapboken inte alls särskilt tunn när man läser den.

"och det är väl inte hela världen om världen faller in i ditt huvud" (också ur "Våren känns smärtsam")

(Först publicerad 10 september 2015. Axfors romandebuterade nyligen med Kärleksbrevet som jag hade tänkt skriva om men en regnbågshinneinflammation har kommit i vägen. Kort sagt så gillade jag den.)

måndag 21 november 2016

Misslyckas igen. Misslyckas bättre.


"Allt sedan gammalt. Ingenting annat någonsin. Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Ingen roll försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre."
ur Värstvart hallå av Samuel Beckett, övers. Magnus Hedlund

Samuel Becketts sena trilogi Nohow on består av SällskapIlla sett och illa sagt och Värstvart hallå. De två senare finns i urvalsvolymen Slut än en gång.

Slut än en gång är en samling med Becketts sena texter. Den tidigaste från 1973 och de sista från 1988.

I original är novellerna och kortromanerna här antingen på franska eller på engelska. Då Beckett på gamla dar ofta återgick till att skriva på sitt modersmål. Magnus Hedlund har översatt de engelska, C. G. Bjurström de franska.

Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå tar upp störst plats i samlingen. Det är texter som befinner sej mot slutet av berättandet.

I Värstvart hallå upprepas en del rader. Sakta går texten framåt, frammanar en bild av ett barn och en gammal man som håller varandra i hand. "Där då men se där nu en annan. Bit för bit en gammal man och barn. I det dunkla tomma en gammal man och barn. Vilka andra som helst skulle duga lika illa." Denna bild upprepas och vrids på. Ännu en person visar sej vara där i dunklet. Dunklet ges minst lika stort utrymme som människorna i berättelsen, om nu berättelse är rätt ord.
Fast på något sätt är ändå berättelse rätt ord. Även om det är ett berättandet i slutet av berättandet.

Ett par rader ur Värstvart hallå har lite oväntat blivit till ett slags goodfeelcitat: "Fail again. Fail better." Ur stycket som jag citerar överst i det här inlägget.

Det är till hälften en felläsning. Men bara till hälften.
Där äldre noveller i samlingen som "Som historien berättades" och "För att sluta än en gång" är rätt så mörka så verkar Beckett i Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå ha kastat bort även detta mörker. Som om de inte heller orkar med detta.
En slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter. "I brist på mer värre värst."

(Med detta inlägg först publicerat i november 2015 avslutar vi vår första beckett-centrerade jubileumsdag.)

(Molloy)Trilogin av Samuel Beckett


"Molloy, eller Mollose, var inte obekant för mig. Om jag hade haft kollegor skulle jag ha kunnat misstänka att jag hade talat om honom med dem, som om någon som förr eller senare skulle komma att sysselsätta oss. Men jag hade inga kollegor och jag visste inte under vilka omständigheter jag hade fått reda på hans existens. Kanske hade jag uppfunnit den, jag menar funnit den fix och färdig i mitt eget huvud."

Samuel Becketts Molloy-trilogi - Molloy, Malone dör och Den Onämnbare har kommit i nyutgåva. Den kallas bara för Trilogin (vilket blir lite fel, då man brukar prata om två Beckett-trilogier).

De tre böckerna kom ut i början på 50-talet. Det var Becketts första verk på franska. Övergången till ett annat språk är en delorsak till det stora språnget mellan dessa tre böcker och hans tidigare.

Man brukar göra en snabb beskrivning av vad böcker handlar om när man skriver om dem. Det händer emellertid inte så mycket som man vanligen menar med uttrycket i Molloy-trilogin.

I första boken får vi i dess första halva följa, om följa är rätt ord, Molloy som skjuter upp att ge sej av. I den andra delen av romanen så söker en man efter Molloy. För honom händer delvis samma saker som för Molloy.
Dessa upprepande av tidigare händelser och referenser återkommer i de två senare romanerna. Där händelseförloppet saktar av. För att i Den Onämnbare helt ha stannat av.

Framförallt består texten av huvudpersonernas ältande av olika saker. Obetydligheter vrids och vänds på tills den enklaste handling blir ett mödosamt göromål. Och om läsaren är osäker på vad som egentligen är meningen med det hela så delas denna osäkerhet för att inte säja förvirring av personerna i berättelsen.

Även när det i ett avsnitt i Malone dör sker något som i de flesta böcker skulle ses som en rätt dramatisk sak så skildras det på samma haltande sätt som de långa utläggningar om gångstilar eller pennor.

Molloy liksom hans efterföljare för rapporter. Det är dessa rapporter vi läser. Varför dessa rapporter förs är en fråga som hela tiden ställs. I Malone dör är texten det Malone skriver ner men han gör det på eget bevåg. Medan i Den Onämnbare berättaren bara berättar för sej själv.
Som en röst i mörkret. Men trots allt uppenbarar sej efter hand en kropp. En mest lik den "eyeless, boneless, chickenless egg" man sjunger om i "Johnny I Hardly knew ye".

Beskrivningarna av kroppsligt förfall hos Beckett har lite paradoxalt en del gemensamt med det karnevaliska bildspråket. Men leder inte som där till förnyelse. Utan mot ett intet. Fast aldrig ett helt intet. Ofta beskrivs Becketts författarskap som om det har en klar riktning mot de icke-berättande sena texterna.
Det kan få en del att se de tidiga romanerna som de här enbart som en avstamp på vägen. Men denna reducerande aspekt, där texten passeras och koncentreras (men ändå behåller sina upprepningar, i slutändan består nästan enbart av upprepningar) är ändå en kvalité hos Beckett och i denna trilogi är den som tydligast.

Allt det här får kanske inte riktigt fram hur pass bra böckerna är. Men läsningen ger en något som inte riktigt går att få någon annanstans. Min favorit av de tre är Malone dör där Beckett bara är halvvägs mot slutet på berättandet.

Modernistas nyutgåva är samma översättning av Lill-Inger Eriksson som tidigare utgåvor haft. Så för oss som har böckerna innan finns det ingen större anledning att skaffa volymen. Att ge ut alla tre volymerna i en volym är vanligt nuförtiden. Och det gör väl inte direkt något. Att läsa alla tre efter varandra är dock inte att rekommendera.
Där Becketts teater med tiden blivit lättare att ta till sej för en modern publik kan dessa texter fortfarande kräva ett visst arbete. Paus mellan romanerna är nog nödvändigt.

(Först publicerat 2 december 2009. Jag har repriserat den på en tidigare jubileumsvecka. Men det är några år sen. Modernista gav ut Trilogin som pocket sen. Men nu finns den inte längre i tryck. Men det finns ju bibliotek fortfarande.)

Slutspel


"HAMM. Naturen har glömt oss.
CLOVV. Det finns ingen natur längre.
HAMM. Ingen natur längre! Du överdriver.
CLOV. Häromkring.
HAMM. Men vi andas, vi förändras! Vi tappar håret, tänderna! Friskheten! Idealen!
CLOV. Då har hon inte glömt oss."
övers. Magnus Hedlund

I Samuel Becketts pjäs Slutspel så berättar Nagg en rolig historia för Nell. Det framgår att han berättat den för henne många gånger förut ("Jag har aldrig berättat den sämre.")
I skämtet så går en man till en skräddare för att få ett par byxor sydda. När mannen kommer till skräddaren så är denne inte klar. Detta sker ett antal gånger. Varje gång är det något med byxorna som måste förbättras. Till sist efter tre månader är byxorna klara. De sitter bra men mannen är ändå lite förargad: 'Sex dagar tog det Gud att skapa världen. Och du behöver tre månader för ett par byxor!' Skräddaren svarar med en föraktfullt gest 'Men se på världen. Och se sen (han visar stolt på byxparet) på dessa byxor.'

Nagga och Nelly bor i varsin soptunna. Styckena andra roller är Hamm och hans tjänare Clov. Möjligen har världen gått under.
Det här kan låta rätt absurt. Och Beckett blev förr ofta sammanbuntat med en del andra dramatiker under termen "absurdism". Beckett ogillade detta. Och stämpeln känns inte som om den gör Becketts bästa pjäser rättvisa. Och Slutspel hör tveklöst till dessa.

(Först publicerad 18 november 2016.)

Dikter av Samuel Beckett


Något jag har daglig nytta av är mina 5 universitetspoäng i Samuel Beckett.

Jag minns inte om vi (eller vi och vi, jag var kursens ende deltagare) läste så mycket av eller om Becketts poesi på kursen. Den är inte lika känd som hans pjäser eller romaner. Men det var som poet Beckett först såg sej i tryck.

Dikter är en urvalsvolym som sträcker sej från början till slutet av Becketts författarskap. Dikterna är tolkade och kommenterade av Magnus Hedlund. Det finns en tidigare urvalsvolym med Beckett-dikter av Hedlund som innehåller flera av samma dikter men i den här pocketen från 2001 är tolkningarna reviderade.

Med tanke på hur lång tid det är mellan de äldsta och yngsta dikterna i boken så är det inte så konstigt att de skiljer sej åt i ton. Från den yviga debutdikten "Horeskop" då Beckett fortfarande var mycket inspirerad av James Joyce till de sena melankoliska korta dikterna.

"Horeskop" handlar om René Descartes. Den har en Sverige-koppling. Descartes dog ju under ett besök i Sverige. Drottning Kristina kallas  "den mordiska morgonpigga papistamazonen/Kristina uppskärerskan" (översättning här och nedan Magnus Hedlund). Drottning Kristina kräver av Descartes att han ska gå upp tidigt på morgonen - inte konstigt att han dog.

I engelskspråkiga utgåvor av Becketts dikter finns ofta också hans tolkningar med. Av Arthur Rimbaud och Paul Eluard. I denna volym finns en avdelning med en slags tolkningar kallad "Långt efter Chamfort" där Beckett gör om Sébastien Chamforts maximer till korta dikter. Volymen återger både Chamforts franska original, Becketts tolkning och Hedlunds översättning.
"The trouble with tragedy is the fuss it makes/About life and death and other tupenny aches." ("Det tråkiga med tragedin är det ståhej den ställer/till om liv och död och såna bagateller".) Chamforts maximer rimmar inte.

Chamfort-maximerna är liksom flera av de andra dikterna riktigt roliga. Men bäst i boken är ändå de sena vemodiga dikterna. Som denna:


när det är slut på harens drömmar
och han trött av jakten tvingas
ta farväl av sitt gömsle glömmer
han med avsikt det brinnande ljuset

(Först publicerad 6 november 2015. Inlägget ingick i den serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning. Det lär bli fler från den den här jubileumsveckan.)

Butters jubileumsvecka

På söndag så är det tio år sen jag startade Butter tar ordet. Jag kommer att fira detta denna vecka med att reprisera en del gamla inlägg.

söndag 13 november 2016

Citerat från veckans läsning

"Jag var inte road av könsumgänge, jag hade räknat ut hur lång tid i en människas liv den där övningen tog, tid som man kunde använda till nåt som det var nån mening med. Att själva akten skulle vara syndig och samtidigt så tråkig var ett besynnerligt naturens misstag."
ur Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

"Att Jan Myrdal eller Sara Lidman valt sida innebar inte att de skildrade Kina eller Vietnam sämre än deras politiska motståndare på hemmaplan skulle ha gjort. De senare gjorde hur som helst inget försök. De reste aldrig dit. De vågade inte ta risken. De stannade hemma."
ur "Politiska pilgrimer" i Mannen som reste av Tomas Löfström

fredag 11 november 2016

Ur A Bunch of Lonesome Heroes av Leonard Cohen 1934-2016


"I sing this for the crickets,/I sing this for the army,/I sing this for your children/and for all who do not need me.//'I'd like to tell my story,'/said one of them so bold,/'Oh yes, I'd like to tell my story/'cause you know I feel I'm turning into gold.'"
ur "A Bunch of Lonesome Heroes" på "Songs from a room" av Leonard Cohen

tisdag 8 november 2016

Peter Weiss fem bästa


I dag är det hundra år sen Peter Weiss föddes. Weiss bodde och verkade i Sverige men skrev nästan alla sina böcker och pjäser på tyska.
Förutom att vara författare så var han även filmare och konstnär. Bilden ovan är Konstruktör av evighetsmaskin från 1946.
Vi firar hans hundraårsdag med denna lista med fem av hans främsta verk i kronologisk ordning efter när de gavs ut.

Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade
"Om någon bland publiken känner sig pikerad
så hoppas vi livligt att han strax blir kalmerad
när vi säger att vi skildrar en gången tid
då människan ännu var rå och stupid
och ingen hade uppnått vår bildning dessvärre
Nu är vi ju fromma och fruktar Vår Herre" (övers. Britt G. Hallqvist)
Weiss genombrottspjäs handlar som den långa titeln antyder om att en grupp patienter på ett dårhus sätter upp en pjäs om mordet på Marat. Det är en fasciberande pjäs som jag tyvärr aldrig sett uppsatt.

Rannsakningen
Har undertiteln "Oratorium i 11 sånger". Pjäsen bygger på vittnesmål i Auschwitzrättegången som hölls i Frankfurt 1963-65. Texten är tagen ur 300 olika vittnesmål om nazisternas koncentrationsläger. "Smutsen såren och epidemierna runt omkring/var det normala/Det var normalt/att folk dog till höger och vänster" (övers. Britt G. Hallqvist)

Rapporter
En samling texter om film, konst, teater, litteratur. Här finns bland annat utdrag ur och ett samtal om en aldrig fullbordad pjäs som skulle bygga på Dantes gudomliga komedi. Den artikel som fascinerar mej mest i boken är "Brevbärarens Chevals stora dröm" om en brevbärare som bygger ett palats.

Motståndets estetik
"För länge sedan hade vi konstaterat att en dag då vi inte ägnat åtminstone en timme åt en bok, ett vetenskapligt problem måste förbli en halvmesyr." (övers. Ulrika Wallenström)
Romansvit i tre delar. Jag har den i en pocketutgåva som samlar alla tre böckerna. Den är tusen sidor lång. Det är en lång märklig skildring av den kommunistiska motståndsrörelsen i Nazi-Tyskland och i exil. Med konstessäer och Dante och Kafka och Brecht. Det är ett kraftprov att läsa den men det är mödan värt.

Notisböcker 1971-80
Weiss arbetsdagböcker från tiden när han skrev Motståndets estetik. Utgiven i två volymer: Notisböcker 1971-75  och Notisböcker 1975-80. Det här är de av Weiss böcker jag återkommer till oftast. En fröjd att bläddra i. "Dante reportern." (övers. Ulrika Wallenström)

söndag 6 november 2016

Citerat från veckans läsning

"Cyklar stjäls lastbilsvis i staden, det vet jag väl, men inte den cykeln! Jag hade mödosamt målat den med mina egna händer[...] Mina mardrömmar om att förlora den hade jag skrivit om i en bok, och recensenter hade speciellt vädjat till läsekretsen att skona den på sina stöldraider."
ur "Frihetens instrument" i Lättbok av Gun-Britt Sundström

"Hon skrev in en ny, fattbar ordlista på den tomma sidan i häftet. Till dem som drack groggar. Eller från dem, till dem som drack drinkar.
  Huh = Skrämmande. Ansträngande.
  Hyh = Luktar illa. Äckligt. Eller så har du gjort något fel.
  Hoh = Det där är väl inget. Kan vara förvåning.
  Häh = Vad sa du?
  Hah = Skadeglädje. Överlägset ord.
  Höh = Passar som allmän kommentar till det mesta."
ur Miira av Eija Hetekivi Olsson

tisdag 1 november 2016

Ur Tuck Everlasting av Natalie Babbitt (1932-2016)

"'How old are you, anyway?' she asked, squinting at him.
  There was a pause. At last he said, 'Why do you want to know?'
  'I just wondered,' said Winnie.
  'All right. I'm one hundred and four years old,' he told her solemnly.
  'No, I mean really,' she persisted.
  'Well then.' he said, 'if you must know, I'm seventeen.'
  'Seventeen?'
  'That's right.'
  'Oh,' said Winnie hopelessly. 'Seventeen. That's old.'
  'You have no idea,' he agreed with a nod."
ur Tuck Everlasting av Natalie Babbitt