Alan Moores
Tom Strong innehöll ofta anspelningar eller direkta pastischer på olika sorters äldre serier. Bland de bästa numrena var nr 13 "The Family Strong And the Tower at Time's End". Omslagets "Tom Strong Family"-rubrik är en hänvisning till den gamla
Marvel Family-tidningen och historien har fler saker gemensamt med den gamla barnserien
Captain Marvel.
Chris Sprouse var huvudtecknare för
Tom Strong men detta nummer har liksom flera andra nummer flera tecknare, som tecknar olika delar av historien. Tidningen hade flera nummer som var uppdelade i tre historier, något som spin-off-tidningen
Tom Strong's Terrific Tales kom att fortsätta med. En av historierna i den handlade om den unge Tom Strong, en variat på historierna om den unge Tarzan (och den klart tråkigaste delen av hela ABC-universumet). Den unge Tom Strong finns med i denna historia liksom den äldre Tom Strong och en kanin-version av Tom Strong kallad Warren Strong. En blandning av Snurre Sprätt och Bunny Marvel. De förs samman genom ett försök av Tom Strongs ärkefiende Paul Saveen att kontrollera och härska över alla tider från "a puzzling structure hung paused in the last split-second of
time itself!".
Ett av seriens mer lyckade grepp är att den Saveen som det i numret finns många av i olika åldrar, redan är död när serien börjar men ändå hela tiden dyker upp. i bakåtblickar, genom tidsresor och dubbelgångare och andra dimensioner.
De olika tecknarna förhöjer varje enskild del av historien genom att ge dem sin prägel.Bäst är slutavsnittet av Pete Poplaski vars del är som en blandning mellan C.C Beck (
Kapten Marvel-tecknaren) och den Robert Crumb som gjorde "Joe Blow". En koppling som förstärks i en panel där det visar sej att den unge Tom Strong gått och blivit kär i sin framtida dotter.
Men även de andra tecknarna ger de små hyllningarna till gamla tiders serier en extra märklig kvalité. Som Sprouses variant av den gamla tidstunneln som ofta användes förr i gamla
Stålmannen-serier. Styrkan i detta nummer, de många uppdateringarna av en gammal sorts serie är emellertid svagheten i
Tom Strong-serien i stort. En karaktär som det sällan gjordes mer med än att ge spel för diverse hommager - vare sej han skrevs av Alan Moore eller av andra.
I början av serien fanns det en viss tendens till kritik av, eller åtminstone fokus på, vissa mindre trevliga sidor av pulphjältetraditionen. Geoff Klock kallar
Tom Strong för serievärldens
Starship Troopers, och åsyftar då Paul Verhoevens film, i sin bok
How to read superhero comics and why. Klocks läsning av
Tom Strong som glatt fascistisk är en lite väl stark läsning som ser förbi saker i verket som talar emot tesen. Det är en intressant läsning av
Tom Strong nummer tre "Aztek Nights" som lite olyckligt fått gälla hela, då ännu inte avslutade, serien. (Bokens avsnitt om Americas Best Comics är det svagaste i boken, en annars intressant bok som utnyttjar den unge Harald Blooms teorier på superhjälteserien). Och efter hand försvinner denna vagt kritiskt/satiriska ton helt. Och serien blir en enda stor hyllning till serietidningarna av förr. Den saknar också den känsla som dess direkta föregångare
Supreme hade av att vilja göra något nytt med pastischerna.
Supreme må på många sätt ha varit slarvigare gjord och lite väl understruket metanarrativ, men där fanns en antydan om ett syfte med det hela som
Tom Strong saknar.
Serien är ändå ett gott hantverk och de bästa numrena, som "The Family Strong And the Tower at Time's End", är underhållande läsning. Numret finns i
Tom Strong Book Two som också samlar flera av numrena med tre historier vardera, bland annat det nummer som innehåller en pastisch på
Mads Blixt Gordon-parodi. Den finns också översatt till svenska i
Fantomen 24/2003.
Inlägg
