lördag 30 november 2019

Läst i november

November var en rätt bra läsmånad.

Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Novellurval. En på senare tid mycket hajpad författare. Men novellerna var trots detta väldigt bra.

Minnet av livet av Elizabeth Bishop
Dikturval. Jag har också läst i en bok med hennes dikter på engelska. "Mist något varje dag. Bli inte störd/av brevet eller nyckeln du förlagt./Förlusterna konst är inte svårinlärd." övers. Lars-Håkan Svensson

Moln av Karin Boye
Karin Boyes debutdiktsamling. "Glittrande kall är den vida och gyllene världen."

The Pretty One av Keah Brown
En samling personliga essäer om att vara svart och rörelsehindrad kvinna i Förenta staterna. 

The Interview av Manuele Fior
Italiensk tecknad sf-serie.

Ut i det o-lösa av Signe Gjessen
"Du äter dikt och blir/diktfärgad." övers. Ann Jäderlund

Gruk på svenska av Piet Hein
"Om jag skulle vara/ett klimatiskt fenomen,/så valde jag vintersolen,/låg och blek och sen." (Lite oklart vem som översatt eller om det ens är översatt.)

Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson
Tove Janssons allra första muminbok som inte kom ut i Sverige under hennes livstid. Och som också är svagare än de andra.

Bildhuggaren dotter av Tove Jansson
Självbiografisk roman berättad ur barnperspektiv. 

Orissa av Ola Julén
"Det ska bli så skönt/när det äntligen är vinter igen."

Tehanu av Ursula K. Le Guin
Fjärde och sista romanen i Trollkarlen från Övärlden-sviten. Jag läste om de tidigare tre innan den här. Men den här läste jag för första gången. Den var bra.

Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser av Lu Hsün
Inläsning. Bokcirkelbok. Vi ska diskutera den i kväll.

The Best American Science Fiction And Fantasy 2019, red. Carmen Maria Machado och John Joseph Adams
Antologi. Några av mina favoriter i boken var: "Hard Mary" av Sofia Samatar, "Variations on a theme from Turandot" av Ada Hoffman och "The Secret Lives of the Nine Negro Teeth of George Washington".

Är det detta som kallas postmodernism? av Victor Malm
Avhandling i litteraturvetenskap om Katarina Frostensons och Stig Larssons poesi och hur deras dikter förhåller sej till postmoderniteten. 

Tjärdocka av Toni Morrison
Roman.


 

Blade Runner och Voight Kampff-testet

I den roman av Philip K. Dick som från början hette Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar) men som i senare utgåvor brukar heta Blade Runner så finns det ett test för att ta reda på vilka som är androider. Voight Kampff-testet. Att detta test är det enda sättet för huvudpersonen Rick Deckard att avgöra vilka som är människor och vilka som bara utgör sej för att vara människor får en något otymplig förklaring i boken. Men sånt får man ta om man ska läsa Philip K. Dick.

Testet går ut på att Dekard mäter den svarandes reaktion på ett antal frågor. Nästan alla frågorna har att göra med djur. Plånböcker av kalvskinn, råa ostron och björnfällar. Om man är människa så kommer man i bokens värld att reagera med stark avsmak på dessa saker.

I den framtida värld Androidens drömmar utspelar sej i så är det ont om djur. Att ha ett levande djur är höjden av status. Deckard själv har ett elektriskt får som han låtsas mata varje morgon för att lura grannen att han har ett riktigt djur. Och detta elektriska får finns ju redan i originaltiteln.

Som bekant finns det en filmatisering vars titel slagit ut romanens riktiga. Ridley Scotts film Blade Runner har kvar Voight Kampff-testen. En av de första scenerna i filmen är med ett sådant test. Här dock utan djurfrågor. En senare scen där Rachael tar testet är taget från boken. Men något förkortat. Dock spelar djuren inte fullt lika stor roll i filmen. I romanen tar androidernas grymhet framförallt formen av grymhet mot djur.

Deckard blir nästan ilurad att en människa kört på testet. Istället är det en ny form av android som inte själv vet att hon är android (ett återkommande tema hos Dick). Testet fungerar. Men om vi, läsarna av boken, skulle ha fått testet så hade vi säkert misslyckats. Inte tillräckligt upprörda över tjurfäktningar eller att humrar kokas levande. Och vi skulle blivit indragna.

(Först publicerad den 13 juni 2009. Filmen Blade Runner utspelar sej i november 2019 – så gör även denna mening.)

fredag 29 november 2019

Angel Catbird – en superhjälteserie av Margaret Atwood och Johnnie Christmas


Margaret Atwood är som hon skriver i det underhållande förordet till den första volymen av den tecknade serien Angel Catbird, en "award-winning nice literary old lady" som man inte brukar förknippa med tecknade serier om superhjältar.
Men på 70-talet så skrev och ritade Atwood en serie tidningen This Magazine.
Angel Catbird tecknas av Johnnie Christmas, men det roligaste av bokens extramaterial är en skiss Atwood själv tecknat av en av seriefigurerna (näst roligast är en teckning av Fabio Moon). Christmas teckningsstil är lite mjukare än superhjälteserier brukar ha.

Angel Catbird handlar om en man som får förmågan att förvandlas till en kattugglevarelse. Detta sker genom att han får ett genetiskt serum över sej. Han upptäcker sen att det redan finns människor som kan förvandla sej till kattliknande varelser och dras in i en kamp mellan ont och gott. Och slits mellan sina fågel- och kattkänslor (ska han äta upp en skadad fågel eller rädda den?)

Som Atwood-fans känner man igen teman som genmanipulation och katter. Men den som förväntar sej en seriös berättelse om genteknikens faror har kommit fel. Det här är en rätt lättsam historia.
Det är också en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar.

Boken har även små faktarutor om katter. Lite som de gamla Flash-seriernas flashfacts. Här har serien ett uttalat uppfostrande syfte.
Angel Catbird må vara en betydligt lättviktigare bok än, säj, Tjänarinnans berättelse, men den är underhållande.
Den som följer Atwood på twitter får ibland se bilder på henne där hon glatt låter sej fotograferas med cosplayers på seriemässor. Förhoppningsvis kommer hon i framtiden att få möta många cosplayers utklädda till Angel Catbird och Cate Leone och Count Catula (som är delvis katt, delvis fladdermus, delvis vampyr).

Förutom extramaterialet så är Angel Catbird 72 sidor lång. Det är en vackert utformad volym. 

(Först publicerad 21 september 2016. Det kom två album till med Angel Catbird. De var också charmiga och hade meningar som "I will call this epic poem... The Caturbury Tales!")

torsdag 28 november 2019

5 bra albanska böcker

Idag är det Albaniens nationaldag. Vilket vi firar med en lista. Ett författarnamn dominerar listan.

Ismaïl Kadaré - Den döda arméns general
Kadarés genombrottsroman om en italiensk general som kommit till Albanien för att hämta hem benknotor från italienska soldater. Rolig och skrämmande antikrigsklassiker.

Ismaïl Kadaré - Bröllopet
Säjs ha skrivits som bot för romanen Monster (en bok som först kom ut efter att Kadaré flyttat till Frankrike). Och den är en hyllning till det revolutionära omvandla det av den albanska landsbygden under 60-talet (den svenska översättningen kom också ut på ett maoistiskt förlag). Men det är också en underhållande och spännande bok. Två järnvägsarbetare ska gifta sej. Bruden kommer från en liten by som fortfarande har en del feodala vanor, blodshämnd och sånt. Under natten saboteras järnvägen.

Ismaïl Kadaré - Krönika i sten
En skildring av en stad som ockuperats av italienarna under andra världsriget. Berättelsen avbryts av krönikefragment, det vill säja nyhetsrapporteringar. Och av korta vinjetter berättade ur ett barns perspektiv. Gavs ut i nyutgåva på Modernistas förlag för ett par år sen.

Ismaïl Kadaré - Vem förde hem Doruntine?
Den här romanen har rätt nyligen kommit ut i en utökad version. Som innehåller delar som censurerades i den första utgåvan. Boken utspelar sej under medeltiden. Det är en omtolkning av en gammal albansk legend. Tematiskt har den liheter med den senare Aprils frusna blommor (den enda av Kadarés böcker som han skrev efter att han lämnat Abanien som finns på svenska).

Fem albanska noveller - Svensk-albanska föreningens skriftserie nummer 4
En Kadaré finns med även i den här antologin. Elena Kadaré, Ismaïl Kadarés fru. Hon ska ha varit den första kvinna som fick en roman publicerad i Albanien. Detta 1970. Hennes novell är den bästa i häftet.
Men den jag tycker är intressantast är "En partisan inför rätta" av Dalan Shapplo. Shapplo var en albansk litteraturkritiker av den hårdfört socialrealistiska sorten. Novellen har fördelen framför till exempel Kommisarie Memo av Dritero Agoli att vara kort. Den handlar om en läkare som under en evakuering i en snöstorm råkat tappa bort en av sina patienter som då dör. Patientens partisankamrater kräver att han ska ställas till rätta. Han (spoilervarning) döms till döden.
Men då han tar på sej skulden som en man och en riktig kommunist så benådas han av sina kamrater. Happy End.
Det är en fascinerande inblick i den albanska ideologin och självkritikens väsen.
Denna bistra patriotiska novell illustreras av ett par vackra, finstämda teckningar av Gun Kessle.
Det är den enda av böckerna på listan som översatts direkt från albanskan.

(Först publicerad 28 november 2011. Då det liksom i dag var Albaniens nationaldag. Jag borde läsa fler albanska författare.)

Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur?

På SvtPlays öppna arkiv kan man se ett inslag från 1974 – året då nobelpriset i litteratur gick till två av Svenska Akademiens egna ledamöter. Tre författare har på olika sätt invändningar mot Svenska Akademien och dess prisutdelande.

Det kom en våg av kritik mot nobelpriset i litteratur år 1974. Som numera ofta beskrivs som om man mobbade ledamöterna Harry Martinsson och Eyvind Johnson.

Men de invändningar mot institutionen som förs fram på klippet är fortfarande giltiga.

Bruno K. Öijer, vars hår ännu inte blivit riktigt öijerskt underligt, säjer att han tycker Akademien är ointressant.
Jan Myrdal, med märkligt hår, menar att Akademien fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället.

Karl Vennberg ifrågasätter om Akademien kan överblicka hela världslitteraturen.
Den ständige, men ändå märkligt nog avgående, sekreteraren brukar lägga viss energi i intervjuer på att hävda att de visst har överblick. Och det verkar också som om de faktiskt lägger ner mer tid på att försöka hålla sej bekanta med internationell litteratur. Men den har knappast blivit lättare att överblicka.

Öijers motstånd är väl kanske mer en inställning än ett argument (samma inställning präglar även Myrdals syn).
Men denna opposition mot de akademiska borde vara självklar. Ändå diskuteras Priset på kultursidor och liknande som om det vore något annat än en pseudonyhet.

Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har.

Alltså: svenska akademien är ointressant, skadlig och har dålig överblick.

Till denna kritik kan man lägga den ojämna könsfördelningen och hur den påverkat synen på litteraturen. Kvinnliga nominerade som inte fått priset gås igenom i en artikel i SvD igår. (Jag antar att man skulle kunna se detta som ett argument för att behålla Nobelpriset – för att jämna ut fördelningen.)
De flesta av dessa nominerade är för oss idag okända namn. Nobelpriset har en påverkan på litteraturhistoriorna.

Varför ska en excentrisk död miljonär fortfarande tillåtas ha detta inflytande på den litterära diskussionen?

(Först publicerad den 27 september 2009. Det är kommentarer på ursprungsartikeln. Klippet på SVT Play är borttaget men man kan hitta Öijer-delen på Youtube. Från början hade artikeln också en omröstning där man kunde rösta på huruvida priset skulle avskaffas eller ej. Så här 10 år senare tycker jag skälen att avskaffa priset bara blivit tyngre.)

onsdag 27 november 2019

20 bra böcker av Jan Myrdal

Jan Myrdal är den författare som jag själv har flest böcker av.
När Myrdal fyllde 85 så gjorde jag en lista med hans tio bästa böcker. När han fyllde 90 så utökade jag den till tjugo böcker. I stället för att vara noga med att det är just de bästa så varierade jag listan lite. För att visa på olika slags böcker i Myrdals bibliografi. Men det är tjugo mycket bra böcker.
Länkarna går till inlägg om böckerna på bloggen.

Jubelvår
Jubelvår kom ut 1955 och är Jan Myrdals andra roman. En grotesk om en liten stad som firar jubileum. Vanvördigt rolig.
(Finns utgiven tillsammans med en annan humoristisk femtitalsroman kallad Badrumskranen i volymen Två folkhemsromaner.)


Att bli och vara
"Man skulle kunna sjunga. Bara stå mitt på torget och sjunga så helvetes bra att alla människor blev som dom verkligen är. Gjorde det dom verkligen ville. Sjunga ända in i deras hem. Sjunga om dom till sig själva. Fast det kan man inte. Och om någon sjöng så bra så skulle man bara bli rädd själv."
Roman om en ung man som slåss och blir kär och lyssnar på Sixteen tons och funderar på tillvaron.

Resa i Afghanistan (tillsammans med Gun Kessle)
Jan Myrdals första reseskildring från 1960 som först hette Kulturers korsväg men fick byta namn då alla skrev "Kulturens korsväg". En viktig bok i Jan Myrdals författarskap som kan säjas ha bytt spår med denna. Det är också fortfarande en av hans mest lästa böcker som kommit i flera upplagor.

Rescontra
Den är "verkligen en anklagelse" säjer huvudpersonen i Gun-Britt Sundströms debutroman Student —64 till sej själv när hon sitter och läser Rescontra.
Korta personliga och politiska texter. Den kortaste är typisk för Myrdals författarskap:
"Jag pratar med en trevlig engelsk planter i Ceylons tedistrikt.
  – Hur många bor här i distriktet? frågar jag.
  – Vi är bara fyra familjer, säger han.
  – Det är inte mycket, säger jag.
  – Och så tjugofemtusen tamiler förstås, säger han."

Rapport från kinesisk by (tillsammans med Gun Kessle) 
Jan Myrdals internationella genombrott. En samling intervjuer med innevånare i den kinesiska byn Liu Lin. Boken kom att få många efterhärmare. En av de som påverkades av den var Studs Terkel.
På senare år har boken kritiserats för att ge en bild av Kina som passade den kinesiska regeringen. Och man bör vara försiktig med att läsa boken som källa. Men berättelserna i den bjuder fortfarande på en stor läsupplevelse.

Söndagsmorgon
En samling krönikor i Stockholms-Tidningen.
"När jag sätter mig och än en gång läser om Myrdals texter i antologin Söndagsmorgon [...] framstår de som så fruktansvärt moderna, så nödvändiga." - Andres Lokko

En illojal europés bekännelser
Jan Myrdal arbetade om delar av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell till en ny roman som han skrev direkt på engelska. Den hamnade på en lista över tio böcker att lägga märka till i New York Times 1968. Om man föredrar den här eller Samtida... är kanske mest en smaksak. Den gavs ut på svenska först på 80-talet då översatt av Jan Stolpe.

Skriftställning
Första boken i en serie böcker som nu är 21 till antalet.

Garderingar
Pjäs. (På länken skriver jag både om den och Moraliteter. De har getts ut tillsammans i en volym.

Den onödiga samtiden (tillsammans med Lars Gustafsson)
En brevväxling mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal.

Karriär
Jan Myrdals enda roman under 70-talet. Den är en av flera svenska romaner om politiker och byråkrater från den här tiden. En fascinerande roman full av fiktiva politiska resonemang. "[E]n analys i romanens form av de statens skuggor i öst och väst som förenar sig till en slagskugga" som Anders Ehnmark/P. O. Enquist skriver i efterordet till Doktor Mabuses nya testamente.
Tematiskt en slags fortsättning på Jan Myrdals och Rune Hassners spelfilm Myglaren.

Indien väntar (tillsammans med Gun Kessle)
"Indien väntar är en bok som i olika former Myrdal hade försökt skriva under arton år." (ur inlägget på länken)

Barndom
Jag frågade på twitter dagen innan jag sammanställde den här listan vilken som var folks favoritbok av Jan Myrdal. Den självbiografiska romanen (eller jagboken som Myrdal kallar den) Barndom fick inte oväntat flest röster.
Man kan ägna en lång tid åt att räkna upp bra barndomsskildringar men gör man det så hör denna den första av Myrdals tre Barndoms-böcker självklart dit. En fängslande berättelse som är "hänsynslöst solidarisk med barnet" som Klas Östergren skrev i en recension av en av de senare böckerna i trilogin.
Det ska komma en nyutgåva av Barndom på Modernista i början av nästa år.

Ord & Avsikt
Essäsamling. "Och när jag börjar låta alltför abstrakt bör läsaren komma ihåg att orden skrivits av en snart sextioårig fetlagd man med fotsvamp; en som skrivit ett femtiotal volymer men fortfarande blir generad och inte vet hur han skall svara när en läsare kommer fram och säger att den ena boken eller den andra var bra och riktig."


Brev från en turist (tillsammans med Gun Kessle)
Samling med kortare texter kring resandet. Dels en artikelserie från 1970 om Indien och dels texter från tidiga resor från slutet av 50-talet från olika länder. Illustrerade med Gun Kessles charmiga teckningar (omslaget ovan är tecknat av Gun Kessle).

En annan ordning
Den femtonde boken i Skriftställnings-serien. Med undertiteln Litterärt & Personligt.

5 år av frihet
En av de största böckerna jag har rent storleksmässigt. Innehåller politiska skämtteckningar av Honoré Daumier och J. J. Grandville och andra i två franska 1800-talstidningar. Teckningarna är återgivna i originalstorlek (i de flesta fallen). Det är som Jan Myrdal skriver "rasande fina bilder". En spännande bok om några år på 1830-talet i Frankrike när censuren avskaffades.

När Västerlandet trädde fram (tillsammans med Gun Kessle)
"Tillsammans med Gun Kessle" står det bredvid flera av titlarna ovan. Och Jan Myrdal samarbetade ofta med sin hustru Gun Kessle som var fotograf och konstnär (hon dog 2007). De flesta av Myrdals reseskildringar är illustrade antingen med Kessles teckningar och fotografier.
På några av deras samarbeten så står Kessles namn först där Kessles fotografier har huvudrollen. Som den här boken med fotografier av franska och norska medeltidskyrkor. Det är en vacker bok. En bok att bläddra i, som det heter i förordet. Det finns en tidigare version av boken med titeln Ondskan tar form från 1976. Denna utökade utgåva kom 1992.

Inför nedräkningen
Inför nedräkningen är en jagbok som (passande nog för dagens födelsedagslista) börjar med att Jan Myrdal skriver ett tackbrev till dem som uppvaktat honom på hans 65-årsdag. När brevet blir längre inser Myrdal att det förvandlats från ett långt brev till en liten bok. Och la tilk en del andra texter. Om livet och döden.
Stig Larsson har skrivit om boken att "Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva."

Maj. En kärlek
Romanfiguren Ester ger den här romanen i present till romanfiguren Hugo i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och säjer då att Myrdal "har en ursinnig effektivitet i språket, en klarsynthet inför människohjärtats frågor utan att bli kladdig eller lös.[...]Hos Myrdal känner man vad de upplever som om man upplevde det själv."
Det är en självbiografisk roman, eller en så kallad jagbok.

(Först publicerad 19 juli 2017, när Jan Myrdal fyllde 90 år. Myrdal kom ut med en jagbok i år, Ett andra anstånd (som jag skrev om här). Det var hans första bok på Norstedts sen Maj. En kärlek och den fick också flera rätt goda recensioner. Jag tycker den är rätt bra. Men den hade inte platsar på listan. I senaste numret av FiB/Kulturfront så skrev Myrdal att han ska sluta skriva sin skriftställning i tidskriften.)

Ur Stuck Rubber Baby av Howard Cruse (1944 – 2019)

Butter tar ordet blir tonåring


I dag så är det tretton år sen jag skrev mitt första inlägg på Butter tar ordet. Tretton år är en hög ålder för en blogg. Så om den inte är lika aktiv som när den var ung så är det kanske inte så konstigt.

Senaste året har bloggen gått på sparlåga. Förutom listorna på vad jag läst har den mest haft citat när någon författare dött och en och annan lista när författare fyllt år. Egentligen har jag bara skrivit en riktig text här i år.

Men nästa år tänkte jag lite bättra mej. Och försöka skriva nånting varje vecka. Och jag kommer att ha en julkalender i år som vanligt.

tisdag 26 november 2019

Om två romaner av Peter Handke


I Peter Handkes roman Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" [tre sidor lång monolog följer].
De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den.

Upprepningen kom året innan Frånvaron och påminner en del om denna i ton och tema. Men den har en handling som är lite mer påtaglig. En man minns en resa han gjorde när han var ung. Då åkte han till Slovenien från Österrike i jakt efter sin bror. Han läser broderns anteckningar om äppelträd och minns sin familj och sin by. Bokens konflikt mellan det österrikiska och det slovenska kommer senare att få stor plats i Handkes böcker.
"I värdshuset, som i likhet med de andra hade namn efter ett berg, satt kortspelare och visade vid slutet av partiet med ett snabbt leende motståndaren sitt vinnarkort. En kvinna på en svängd estrad knipsade med fingrarna av de vissna blommorna från den husväggslånga pelargoniesamlingen och ställde i slutet dit ännu en lysande röd kruka. 'Här är min härkomst!' Jag bestämde det så."

(Ursprungligen publicerade som delar av två olika inlägg 18 september 2009 och 16 oktober 2009. Peter Handke fick som bekant nobelpriset i litteratur i år. Det som är bra med Handke som pristagare är att hans kontroversiella ställningstaganden gör att man kan ha åsikter om honom utan att behöva ha läst honom. En annan sak som är bra med priset är att det gör att det kommer nyutgåvor av några av Handkes böcker. Men tyvärr så finns inte Frånvaron och Upprepningen med bland de böcker som ges ut igen nu i samband med att han får priset.)

Giftas och Strindbergs kvinnosyn


4:o. Fullständig likställighet mellan könen[...]En flicka skall sålunda icke fordra att en gosse stiger upp och lämnar sin plats, ty det är slavens underdånighetstecken, och en bror skall icke vänjas vid att systrarne bädda upp hans säng eller sy i hans skjortknappar; sådant skall han göra själv.
  5:o. Kvinnan skall hava rösträtt. När i framtiden hennes konfirmation består i ett förhör i det samhälles lagstiftning hon lever i, och då samhället varje år, liksom bolagen nu, blir skyldigt lämna en årsberättelse till varje medborgare, skall kvinnan lika gott som mannen kunna döma om åt vilken person eller sak hon ger sin röst.


Nästa år är Strindbergsåret. Då Sverige firar att författaren varit död i hundra år.
Men redan nu har en del tidningar tjuvstartat med festligheterna. Expressen har till exempel startat en novellserie med den lite korkade titeln Giftas 2.0 (borde det inte bli Giftas 3.0). Där svenska författare skriver äktenskapsnoveller.

Serien inleds med "Duvornas berömda kärlek" av Amanda Svensson. En inte särskilt märkvärdig novell.

Johan Hilton har skrivit ett företal till Giftas 2.0, som handlar om förordet till Giftas I. "Att läsa förordet till Giftas I är som att traggla sig igenom en dagsfärsk antifeministisk litania på någon av alla bloggar som hetsar mot teateruppsättningar av Scummanifestet och genusvetenskaper på universitetet" påstås det där. Och att den "främsta skillnaden stavas stilistisk briljans". 
Nu är det väl ungefär så det förordet brukar beskrivas. Men det är knappast en korrekt beskrivning av Strindbergs text. Om det hade handlat om förordet till Giftas II så hade det varit en annan sak.

Det finns redan i första Giftas spår av det som kommer att leda till detta andra förord. Men Strindbergs lista med kvinnans rättigheter och hans förslag på vad som bör göras för att förbättra äktenskapet är knappast en antifeministisk litania -- likställighet mellan könen, kvinnlig rösträtt och samma utbildning för alla.

Dessa förslag kommer förvisso mot slutet av förordet och en del av det som föregår dem passar bättre in på den gängse beskrivningen av texten. Jag tycker nedsablingen av Et Dukkehjem i förordet är rätt rolig. Men det säjer kanske något att novellen "Ett dockhem", Strindbergs svar på pjäsen, är samlingens svagaste.

"Kvinnans rättigheter" kan för en nutida läsare framstå som en förnuftigare och mer radikal text än de flesta skrivna av "kvinnofrågans ivrare" vid denna tid. Men Strindbergs avfärdande av dessa dess ivrare gör att han i praktiken blir reaktionär. 
Och förordet till Giftas II är inte långt borta.

(Repris från 10 december 2011. Strindbergsåret är alltså inte nästa år. 
Nyligen ville Jonas Gardell att Augustpriset skulle byta namn eftersom August Strindberg var kvinnohatare och homofob. Han hänvisade bland annat till förordet till Giftas men så klart utan att ta upp "Kvinnans rättigheter".)

måndag 25 november 2019

Vänner och u-vänner av Sara Lidman


Vänner och u-vänner är en samling artiklar av Sara Lidman "ohejdbart nedtecknade" (som det heter i förordet) 1964-68. År då Lidman enligt litteraturhistorieböckerna brukar säjas ha lämnat litteraturen.

De flesta av texterna rör Sydafrika och Vietnam. Frågor där Lidman var en viktig röst i den svenska debatten.
Lidmans politiska engagemang har präglat synen på henne och hennes författarskap. Men hennes debattartiklar läses inte i någon större utsträckning längre. Till en viss del gäller detta väl många författare – att deras åsikter är viktiga för vår bild av dem fast vi som regel struntar i att läsa just de verk där de ger uttryck för dessa.

Nu är inte texterna i detta urval riktigt i nivå med de bästa av Lidmans böcker. Men de är ändå intressanta. De två huvudlinjerna - apartheid och Vietnamkriget – får väl säjas vara frågor som redan är avgjorda. Och där endast den mest enfaldigt högervridne i dag kan låta bli att ge Lidman rätt (i senare artikelurval – det finns fyra, fem till – bör det finnas ställningstagande som är mer diskutabla).

Men en del av texterna känns aktuella. Som när Lidman skriver om hur två socialdemokratiska riksdagsmän är upprörda över att vietnamdemonstranter stört ett tal av en sydvietnamesisk minister. Och ett i dag välbekant citat om att dö för någons rätt att framföra en åsikt dyker upp som argument mot demonstranterna.

En av de artiklar som jag sett citerade var då citerad som ett negativt exempel. Vilket kanske är typiskt på nåt sätt. Det handlade om Lidmans kritik av Ingmar Bergmans film Skammen. Som då sas vara ett okänsligt politiskt sätt att tolka ett konstverk. Men även om ett par meningar kanske blir lite känslosamt överdrivna – något som gäller flera av artiklarna – så tycker jag nog Lidman hade rätt mot Bergman. Skammen är helt enkelt inte en bra film.

De flesta av texterna är rena debattartiklar. Men det finns två korta fiktionstexter. Ett pjäsfragment och en novell. Pjäsen är om Sydafrika och novellen om Vietnam. Bägge allegoriska på ungefär samma sätt. I "Smulor i mörkret" plundrar ett par personer Afro på hans guld. ("Men otack är världens lön. Man övertar den betungades bördor och han beklagar sig.") Och i "Seve i Medlarens roll" klår Big Yan (USA) upp Viktor (Vietnam). Det är en rätt grovhuggen satir. Men också en roande sådan som visar en sida av Lidman som man sällan ser.

Bäst i boken är det avslutande kapitlet. En intervju med en nordvietnamesisk kvinnlig politiker på Sverigebesök. Den texten påminner mycket om boken Samtal i Hanoi. En av Lidmans bästa böcker som hon skrev under den period litteraturvetenskapsmännen påstår var hennes exil från litteraturen.

(Först publicerad 27 januari 2014. Jag läste de andra artikelurvalen sen. Och Sara Lidmans arbetsdagbok om Jernbane-sviten. De var alla läsvärda. Det kom nyligen en dokumentär om Sara Lidman som ska fokusera mycket på hennes politiska engagemang.
Denna repris inleder Butter tar ordets jubileumsvecka.)

söndag 24 november 2019

Citerat från veckans läsning

"Torgny Lindgren brukade berätta att han låg på soffan och 'hörde' sina romaner som en inre radioföljetong. När han lyssnat färdigt var det bara att skriva ner berättelsen. Om det stämmer är svårt att avgöra för han var en lurig rackare."
ur Skriv först. Fråga sen: Manual för nybörjare av P. C. Jersild

"She grinned. 'I have an apple that thinks it is a pear,' she said, holding it up. 'And a bun that thinks it is a cat. And a lettuce that thinks it is a lettuce.'
  'It's a clever lettuce then.'
  'Hardly,' she said with a delicate snort, 'Why would anything clever think it was a lettuce?'
  'Even if it is a lettuce?' I asked.
  'Especially then,' she said. 'Bad enough to be a lettuce. Hos awful to think you are a lettuce too.' She shook her head sadly,"
ur The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss