lördag 31 december 2016

Läst i december

Årets sista månad blev en rätt svag läsmånad för min del. Jag skyller på hälsoproblem.

Underström av Sugata Bhatt
"Vintersolen har lämnat vår himmel/febrigt, bländande blå." övers. Birgitta Wallin

Wild Seed av Octavia E. Butler
Science fiction-roman om människor med speciella förmågor i Afrika och Förenta staterna för flera hundra år sedan.

Forever words: The unknown poems av Johnny Cash

Prophet Vol. 3: Empire av Brandon Graham (med Simon Roy och Giannis Milonogiannis) (text) och Simon Roy och Giannis Milonogiannis (bild)
Seriealbum. En slags space opera.

Invisible planets: An anthology of contemporary chinese in translation, red. Ken Liu
Mycket spännande antologi.

The Unbeatable Squirrel Girl Beats Up The Marvel Universe av Ryan North (text) och Erica Henderson (bild)




onsdag 28 december 2016

Ur Wishful drinking av Carrie Fisher 1953-2016

"You know what's funny about death? I mean other than absolutely nothing at all. You'd think we could remember finding out we weren't immortal. Sometimes I see children sobbing in airports, and I think, 'Aww. They've just been told.'"
ur Wishful thinking av Carrie Fisher

tisdag 27 december 2016

Ur Watership Down av Richard Adams 1920-2016

"And Frith called after him, 'El-ahrairah, your people cannot rule the world, for I will not have it so. All the world will be your enemy, Prince with a Thousand Enemies, and whenever they catch you, they will kill you. But first they must catch you, digger, listener, runner, prince with the swift warning. Be cunning and full of tricks and your people shall never be destroyed.' And every evening, when Frith has done his day's work and lies calm and easy in the red sky, El-ahrairah and his children and his children's children come out of their holes and feed and play in his sight, for they are his friends and he has promised them that they can never be destroyed."
ur Watership Down av Richard Adams

måndag 26 december 2016

Citerat från förra veckans läsning

"Denna hatt skall bort föräras;/Huruvida han kan bli/Tjenlig under armen bäras/Uti Kungens gallerie,/Därom torde disputeras."
ur "Med en hatt", (julklappsrim troligen skrivet julen 1788) av Carl Michael Bellman

"— Allene told her own 'here's how we got here' within your 'here's how we got here' story? That's advanced storytelling, Doreen!
— Thank you, Tony!!
[...]
Yes I wrote a story in which the characters talk to each other back and forth about what a well-constructed story this is. Why would you become a writer and not do this is my question?"
ur The Unbeatable Squirrel Girl Beats Up The Marvel Universe av Ryan North (text) och Erica Henderson (bild) (fast här utan bild)


lördag 24 december 2016

24


Bild av Ulf Lundkvist. Omslaget till Galago 3/87. Jag var nybliven prenumerant när den här kom ut.

fredag 23 december 2016

Lucka 23: Gun-Britt Sundström och de rebelliska luciafestkrävarnas program


I år så upptäckte jag Gun-Britt Sundströms författarskap. Eller upptäckte och upptäckte. Sundström är ju inte direkt okänd. Men jag hade inte läst henne tidigare.
I år har jag läst tre romaner, fyra textsamlingar och ett novellhäfte av Sundström. Böcker som tillhört det bästa jag läst i år.
De tre romanerna (Student —64, Oppositionspartiet och Maken) kan säjas vara en löst sammanhållen trilogi. Hjältinnan har visserligen olika namn i de tre böckerna men annars skulle de kunna läsas som historien om en kvinna i olika åldrar: gymnasieåldern, studenttiden och det tidiga vuxenlivet.

Nu är ju detta en julkalender. I Maken firar de en alternativ jul. Där Bang och C -H. Hermansson står för underhållningen. Mrn boken med den största julkopplingen är Oppositionspartiet från 1967. Den andra boken i trilogin men den som utspelar sej först tidsmässigt.
Genremässigt en ungdomsroman skoldrar den en grupp gymnasieflickor. Vid ett tillfälle ställs elevernad luciafirande in av skolan. Våra hjältar kräver att få fira Lucia. Och som en kompromiss så säjs det att de ska få fira sista lektionstimmen om de gör ett utarbetat program:
"Jag högg papper och penna och improviserade. Vad har vi sista lektionen? Historia för Bolle, nå.
  Punkt 1: Kasta ut Bolle genom fönstret.
  Punkt 2: Stäng fönstret.
  Det allmänna bifallet uppmuntrade mig, vi fortsatte:
  3: Kasta ut resten av kollegiet genom fönstret.
  4: Stäng fönstret.
  5: Hopsamla grundskoleelevernas vapenförråd och avdela alla ordningsmän att bevaka ingångarna.
  6: Hämta grammofonen från gymnastiksalen.
  7: Koppla den till högtalaranläggningen.
  8. Hugg en gran i skogsbacken och bär in den i aulan.
  9. Klä den till julgran med glittergirlangerna som alla hade i håret i morse"

Robert Bly fyller 90 år i dag


"Poesins uppgift i dess nya skede är att gå längre in i det okända landet. För att kunna tränga in i det landet måste poesin lära sig sova annorlunda, vakna annorlunda, lyssna efter nya ljud, gå annorlunda." (översättare troligtvis Tomas Tranströmer)
Så står det i förordet till Robert Bly-urvalet Krig och tystnad som kom ut 1967.

I dag fyller Bly 90 år. Under dessa 90 år har han gett ut en stor rad diktsamlingar och tolkat en massa dikter. Hans egna dikter har åtminstone då och då lyckats gå annorlunda.

Bly var med och grundade tidskriften "The Fifties" som snart blev "The Sixties". Han debuterade med Silence in the Snowy Fields 1962. Vietnamkriget kom att påverka hans dikter och han var med om att starta American Writers Against the Vietnam War 1966.
En av hans bästa, mest obehagliga dikter är "Räkna kroppar med små skelett" om alla de som dött av amerikanarnas krigföring i Vietnam: "Om vi bara kunde göra kropparna mindre,/kanske vi kunde få/ett helt års döda framför oss på ett skrivbord!" (övers. Göran Sonnevi)

Det finns flera diktsamlingar och -urval av Bly på svenska. Dessa fokuserar lite på hans tidiga författarskap. Men urvalet Min dom blev tusen år ger en bra bild av hans senare diktning. (Men saknar tyvärr, om jag minns rätt, dikten "Something About Morning Pajamas": "When you've been sleeping all night in a warm bed/There's sometimes a playful odor in your pajamas/It's a bit lowlife, but satisfying/It is some sort of fragrant warmth/That your balls created during the night.")

I slutet av 80-talet skrev Bly en bok som heter Järn Hans som är nån slags mansrättsmanifest om att män ska gå ut i skogen och flå björnar med händerna. Men ett och annat snedsteg får man förlåta en bra författare.

Förutom egna dikter så har Bly gjort flera översättningar av andras poesi. Bland annat av svensk poesi. Och hans tolkningar av Tranströmer hjälpte till att öppna världens ögon för denne.
Tranströmer och Bly brevväxlade också. Deras brev har getts ut i volymen Air Mail. Och Tranströmer har översatt en hel del Bly. Några tolkningar finns med i Tranströmers diktsamling Stigar (de har plockats bort från samlade dikter-utgåvorna). Och Bly tilldelades Tranströmer-priset 2008.

När jag skriver detta så närmar sej klockan tolv och det känns passande att avsluta denna födelsedagshyllning med några diktrader om tidens gång från den senare delen av Blys författarskap: "Mitt på dagen då urvisarna står på tolv,/har jag lust att binda ihop dem och sedan/lämna banken med säckar fulla av tid." (övers. Bo Gustavsson och Magnus Ringgren)

(Länkarna i inlägget går till tidigare inlägg här på bloggen. Jag har också skrivit om samlingen Prosadikter)

torsdag 22 december 2016

Klaus - jultomten som en medeltida superhjälte


Klaus av Grant Morrison (text) och Dan Mora (bild) är en slags berättelse om Sankta Klaus eller jultomtens ursprung. Men den följer inte de vanliga berättelserna utan gör en ny av olika element av myterna.

Klaus kommer till en stad han en gång i tiden lämnat. Denna stad har tagits över av en ond man som förbjudit julfirande (yuletime). Han är också gift med Klaus före detta.
Med hjälp av övernaturliga förmågor han fått av fairies (som då det är en serie skriven av Morrison ser ut som psykedeliska rymdvarelser) försöker Klaus rädda yuletime. Lite underhållande för oss skandinavier så kallar stadens befolkning honom för "julernisse".

Klaus framstår som en actionhjälte, eller som en medeltida superhjälte. Men en som har hjälp av julens symboler. Han klättrar in över stadsmuren som Batman men har med sej en stor säck med leksaker och slåss med hjälp av snöbollar.



Det här kan låta lite fånigt men på nåt sätt passar de olika elementen ihop. Mycket med hjälp av Moras teckningar. En tecknare jag inte var bekant med tidigare.

Morrison och Mora har sagt att de kommer att fortsätta göra serier om julernissen Klaus. Och i veckan kom första fortsättningen. En kortare serie där Klaus rymmer från månen.


onsdag 21 december 2016

A Huey Freeman Christmas


"Don't look at Quincy Jones. Quincy Jones ain't gonna help you."

I Boondocks-avsnittet "A Huey Freeman Christmas" förklarar Huey för sin morfar hur julen från början kom från den hedniska vinterfesten Saturnalia. Morfadern lyssnar inte då han tycker Huey är tråkig "blah, blah, gay sex, blah, blah, congress". Vilket ger Huey idén att sätta upp ett julspel på sin skola kallat "The Adventures of Black Jesus".

The Boondocks var en kortlivad tecknad TV-serie baserad på dagsstrippsserien med samma namn. Serien var skapad av den afroamerikanske serietecknaren Aaron McGruder och handlade om en svart familj, bröderna Huey och Riley och deras morfar, som flyttar in i ett vitt bostadsområde.

"A Huey Freeman Christmas" sändes i TV-seriens första säsong 2005 och är ett av seriens bästa avsnitt. Och ett av de bästa amerikanska julavsnitten. Titeln är en blinkning till "A Charlie Brown Christmas". Och Huey frågar vid ett tillfälle argt "Do I look like Charlie Brown?" (Vilket han, då McGruder är inspirerad av Charlie Schultz, lite gör.)

Också de andra handlingstrådarna i avsnittet: Hueys granne Jasmines närmast religiösa tro på Jultomten och Rileys vendetta mot samma Jultomten, är mycket underhållande. Och det är synd avsnittet inte visas på TV varje jul.

tisdag 20 december 2016

Gremlins


"You say you hate Washington's birthday or Thanksgiving and nobody cares, but you say you hate Christmas and people treat you like you're a leper."

Det är inte helt självklart att kalla Joe Dantes skräckkomedi Gremlins för en julfilm. Den utspelar sej visserligen under julen men inte mycket skulle ändras om man flyttade handlingen till en annan del av året. Filmen hade heller inte premiär vid julen utan på sommaren
Å andra sidan så är två av filmens höjdpunkter julrelaterade: gremlinsjulsångkören på bilden och den bedårande Phoebe Cates monolog om varför hon hatar julen ("It was snowing outside. The house was freezing, so I went to try to light up the fire. And that's when I noticed the smell.")

Cates monolog parodieras i uppföljaren Gremlins 2 som även om den har en del bra scener, som den intelligenta gremlingens framträdande på en talkshow ("På grund av civilisationens slut så upphör vi med våra sändningar. Vi hoppas ni har uppskattat våra program och era liv."), inte är lika bra som föregångaren.
Uppföljaren blev heller ingen succé. Och därför har det inte blivit någon Gremlins 3 trots ständiga rykten om att en sådan är på gång. I filmen Frances Ha så säjs en av filmfigurerna ha skrivit ett manus till Gremlins 3.

Julfilm eller inte så är filmen om den gullige Mogwai och hans mordiska avkomma (ett svårt fall av generationsmotsättningar) en mycket underhållande film.

måndag 19 december 2016

Ur En liten tid av Majken Johansson

"Min stackars utskällda jul, vad jag ser fram emot dig!/Tack vare att du finns/skingras äntligen novemberdunklet/av strålande ljusgirlanger över hela stan."
Majken Johansson, ur "En liten tid" i Från Magdala

söndag 18 december 2016

Holländska tomtar


En bok jag hade som liten var Tomtarnas hemligheter av Wil Huygen (text) och Rien Poortvliet (bild). Boken kom ut i början på 80-talet och var en fortsättning på författarnas Tomtar. Tomtar var en fiktiv uppslagsbok om tomtar. Med bilder på ett tomteskelett bland annat.
Boken blev en stor succé och en amerikansk tecknad film Trolltyg i tomteskogen baserades på den. Den filmen blev populär även i Sverige.

Vi får i uppföljaren veta att på grund av den första bokens popularitet så blev författarna inbjudna att besöka tomtehem över hela jorden. De krymps ner (jag minns inte hur) till tomtestorlek. Yetin är en slags tomte får vi veta.


Författarna blir vid ett tillfälle erbjudna att dela säng med tomtemodern i en sibirisk familj. Kanske lite udda för en barnbok. Och boken innehåller också mer naket än man skulle kunna tro.

Det är rätt charmiga böcker. Som har kommit i flera svenska utgåvor men som tyvärr inte finns i tryck för tillfället.


Citerat från veckans läsning

"fick monsieur Roquefort höra en märklig historia om en man som gick runt i bokhandlar och på bibliotek och frågade efter böcker av Julián Carax, och hittade han någon köpte eller stal han den, för att därefter genast bränna upp den."
ur Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, övers. Yvonne Blank

"Sen trampar vi uppför trappan tillsammans. Hon har köpt sitt gamla ruckliga hotell för pengar som Proust lämnat henne och det lyser av den underbara diktens närvaro i varje vrå. Det känns andaktsfullt att leva här i litteraturens egen boning och ändå har jag inte läst ett ord av den store författaren."
ur Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

lördag 17 december 2016

Ej blott i juletid av Heinrich Böll


"när vi om sommaren sitter på verandan och efter dagens tunga läskar våra strupar med farbrors milda apelsinbål, händer det inte sällan att den spröda klangen av glasklockor tränger ut där inifrån, och i halvljuset kan man se tomtarna hamra som flinka smådjävlar medan ängeln viskar sitt 'frid, frid'. Och fortfarande gör det ett sällsamt intryck på oss när farbror mitt i sommaren plötsligt ropar till sina barn: 'Var snälla och tänd granen, mor kommer.'" (övers. Per Erik Wahlund)

Heinrich Bölls novell "Ej blott i juletid" från slutet av 50-talet handlar om en familj som firar jul året runt så att en faster Milla, som alltid uppskattat julen ("kriget uppfattades av faster Milla endast som en faktor som redan julen 1939 började äventyra hennes julfirande.") inte ska drabbas av ett nervöst sammanbrott.

Det ständiga julfirandet tär efter hand på släkten. En kusin blir munk, en annan en fanatisk kommunist. Det är en av de bästa (anti-)julberättelserna.

Novellen finns i Bölls novellsamling Doktor Murkes samlade tystnad. Den kom ut i nyutgåva häromåret. Fast där de gamla svenska utgåvorna (som den Delfinbok jag har) endast innehåller fem noveller har nyutgåvan utökats till tolv noveller (och en nobelprisföreläsning, men den kan man ju alltid hoppa över). Från olika samlingar om jag förstått rätt. Om de sju nytillkomna novellerna är bra vet jag inte. Men "Ej blott i juletid" och titelnovellen är skäl nog att skaffa boken.

fredag 16 december 2016

Festel Blorch från Mars och andra jultomtar på andra planeter


Bild från The Adventures of Venus av Gilbert Hernandez. Klicka på bilden för att göra den större.

torsdag 15 december 2016

Trettondagsafton i Barnhemmet av Giménez

Jag blev lite förvånad när jag såg Barnhemmet av Giménez på en amerikansk årslista över de bästa tecknade serierna i år. Men det är visst först nu den kommit ut i Förenta staterna. Där kallad Paracuellos precis som det spanska originalet.

På svenska kom ett album redan 1987. Det är en serie om barn på barnhem i Francotidens Spanien. Den amerikanska skribenten som gjort årslistan jämförde den med Maus. Och den hör liksom den till de allra främsta tecknade serierna.
Det är en rätt hemsk berättelse. Där enstaka ljusglimtar bara gör serien mörkare.

Som i tvåsidesberättelsen "Trettondagsafton". Där barnen får gåvor av de tre vise männen. På klapparna står "Gåva från Förenta Staterna till Spaniens barn". Ett av barnen får en trehjuling. De sover med gåvorna.

På morgonen nästa dag får de ställa sej på led och en efter en lämnar de tillbaka julklapparna.

Den amerikanska utgåvan heter volum 1. Troligen kommer de att ge ut hela den spanska serien. Det finns fler serier efter de i det svenska albumet. Så för oss som inte kan spanska kan det vara värt att hålla ögonen på.

onsdag 14 december 2016

Ur Väggen

"Julen ryckte allt närmare, och allt tydde på en glittrande jul i skogen. Det var jag inte så glad över. Jag kände mig ännu inte tillräckligt säker för att tänka på julaftonen utan fruktan. Jag var mottaglig för minnen och måste vara försiktig. Det snöade fram till den tjugonde december. Snön låg nästan meterdjup, ett finkornigt, blåvitt täcke under en grå himmel. Solen gjorde inga framstötar mer, och dagern var kall och vit.[...]Kom det en köldknäpp nu, skulle det bildas skare och snön skulle bli en farlig fälla."
ur Väggen av Marlen Haushofer, övers. Per Erik Wahlund
Det här citatet hade jag i min citatkalender 2012.

tisdag 13 december 2016

Sankta Lucia av Gilbert Hernandez



Bild av Gilbert Hernandez. Del av ett galleri av "humanitarians and beloved martyrs" (bland de andra finns Saint Martin de Porres, Saint Zita (de förlorade nycklarnas helgon) och Saint Jude) i New Love 2. "Lucy is widely invoked for eye disease, hemorrhage, and throat infections."

måndag 12 december 2016

Julestuga av Falstaff, fakir


"Årets vackraste delar äro jul och midsommar. Att tala om midsommar nu skulle vara en häftig överraskning, och dylika äro skadliga för hälsan. Hastig död kan följa däruppå."

"Julstuga" är en kort text av Falstaff, fakir om att fira jul ("julen borde ju för rimmets skull, rätteligen firas i juli; men av skäl, som jag här lämnar osagda, har man avstått från denna helt naturliga tanke och beslutat fira julen vid jultiden.")
Fakiren ger exempel på saker man kan göra på julen som att sitta samlad vid brasan, knäcka punsch och dricka nötter samt deltaga i vad som försiggår. Dit hör bland annat julrim. Fakiren gör rim från A till Ö.
S lyder: "Strindberg guldet vill fixera/för att mig testamentera." (Falstaff, fakir hette egentligen Axel Wallengren och kände August Strindberg.)

På bokstäverna A och B ger i fotnoter en socialistisk sättare alternativa förslag på rim: "Adelsman är varje son/som till fader har ett 'von'" och "Bourgeois är varje bracka,/som ej lånar dig en hacka."

Liknande rim finns i flera av Fakirens texter. Jag har "Julestuga" i Ett svårskött pastorat och andra historier. Det är illustrerat av Albert Engström som gjort bilden ovan. Men den finns med i flera urval av fakirens texter. Bland annat i ett kort som heter Julestuga.


Citerat från (förra) veckans läsning

"He handed me something. I looked down at it. It was a little purse of soft leather, with a drawstring. Puzzled, I opened it. 'It'll never be empty, unless yoi shake it out,' he said, 'And the coin you pull from it will always be enough to pay for what you want.'
  I took out a coin and turned it in my fingers. I had seen coins before; they use money in Lucia.[...]It was forbidden to me to have gold, other than the Gold in my soul[...]I couldn't think of a more useless gift, but I imagined it was well intended."
ur Necessity av Jo Walton

"Job Job watch what you say/The Lord let Satan have his way/Don't give in and don't give up/The Lord could soon refill your cup/You could make a comeback still/with cattle on a thousand hills"
ur "Job" i Forever Words av Johnny Cash

söndag 11 december 2016

En juldikt av Johnny Cash

I Forever Words av Johnny Cash (se förra inlägget) så finns en juldikt med titeln "I wish you a merry christmas". Cash spelade in flera julsånger. De hade oftast det vanliga julbudskapet.

Den här dikten är lite annorlunda. Den börjar "I wished that you had choked on the glue/Of the goodbye letter you wrote/I wish that I had been standing by/To jam it down your throat". Och den fortsätter med att önska elände på mottagaren till sången.
I slutet får man veta att sångaren fixat bromsarna på sin (före detta) älskades bil: "Yes I wish you a Merry Christmas/And a very short New Year".

Forever words av Johnny Cash


Johnny Cash hade flera strängar på sin gitarr. Förutom att spela in och skriva sånger så var han skådespelare och författare. Han skrev en roman och flera noveller, varav en science fiction-novell. Han skrev också dikter.

Nu har det kommit en bok med hans efterlämnade dikter: Forever words. Med förord av Cashs son John Carter Cash och en inledning av poeten Paul Muldoon. Muldoon, som förutom att vara poet även själv spelat i rockband (och förra året gav ut en samling med sina sångtexter The Word on the Street) har också stått för urvalet.

En del av dikterna verkar snarare vara sångutkast än dikter. Muldoons introduktion går in på skillnaden mellan dikter och sångtexter och passar väl in i den diskussion som varit efter Bob Dylans nobelpris. Muldoon tar också upp att flera av dikterna följer formatet från balladen "Lord Randall". En ballad som också påverkat Dylans "A hard rain's a-gonna fall".
Även ibland annars kan Cash här påminna en om Dylan. Som när han återberättar Jobs bok som om den vore en rockballad. Men läsaren känner framförallt igen Cash själv.

Flera av dikterna är rätt bagatellartade. Och boken ör kanske främst för de inbitna Cash-fansen (och för oss ännu mer inbitna Muldoon-fans). Till nöje för dessa fans så innehåller boken gott om bilder på Cashs nedteckningar av dikterna, ofta med teckningar ditklottrade. Och en del foton.
Men ett par av dikterna håller högre kvalité. Som den redan nämnda "Job". Eller "Don't make a movie about me". En dikt från julen 1982 som inte blir sämre av ironin i att det numera gjorts en film om Cash: "If anybody made a movie out of my life/I wouldn't like it, but I'd watch it twice/If they halfway tried to do it right/There'd be forty screenwriters workin' day and nite/[...]It would run ten days in the final cut".


Gisela May 1924-2016

Gisela May - Die Legende der Dirne Evelyn Roe

lördag 10 december 2016

Julsånger

Till denna lucka gjorde jag en spotifylista med femton bra julsånger. Sångerna är:

Stockholm Norra - Vad önskar du dig i julklapp
Stockholm Norra var en grupp som bestod av ungefär halva Blå tåget. Den här sången är skriven och sjungen av Torkel Rasmusson.
"Nej jag vill få nåt annat ut av livet/Jag drömmer om en explosion/där allt blir sönderrivet/Jag vill leva överdrivet/Göra en väldigt häftig stöt/och få socker på min gröt"


Folk & Rackare - Staffan och Herodes
"Och det var sankte Staffan." Från julskivan Stjärnhästen. Som innehåller flera olika staffansvisor.

Cornelis Vreeswijk - Staffan var en stalledräng
På Visor, svarta och röda. Där Cornelis Vreeswijk sjunger sånger med texter av Lars Forssell.

Jean Ritchie - Dame Get up and Bake Your Pies
Om julens sanna innebörd: mat.

The Sensational Alex Harvey Band - There's no lights on the christmas tree mother, they're burning Big Louie tonight
All elektricitet i staden går åt till att avrätta Big Louie så det finns inga ljus i julgranen.

Melanie - Merry Christmas
En sång om julsånger. "Once in a year it's not thought amiss/To visit our neighbours and sing out like this"

Della Reese - Come-On-A-My House
Egentligen är bara en av verserna om julen. Den här var med i en tvreklam ett tag. Det var irriterande.

Maddy Prior - Bitter Withy
Det här är inte heller från början en julsång fast det är en carol. Förr fanns det carols även för andra högtider. Men den har införlivats bland julsångerna och Priors version finns på en julskiva.
En apokryfisk berättelse om när jesusbarnet dränker sina oförskämda rika lekkamrater och sen får smisk av jungfru Maria.

Bright Eyes - Oh little town of Bethlehem
Många artister har spelat in julskivor. Även indiemusikartister. Bright Eyes gjorde en rätt bra i genren.

Joni Mitchell - River
Kanske mer en antijullåt.

Alan Mills - Fum, fum, fum
En katalansk julsång.

Pete Seeger - What child is this?
Spoiler: Barnet är jesusbarnet.

Fred Åkerström - Monolog om julstjärnor
Sång av Fritz Sjöström.

Triffids - Save what you can
Minst en sång bör ha en vag julkoppling: "Well it doesn't look much like we'll see the new year/Cos all the bright young faces are here/And I can't see us rising to their occasion any more/No, not their Christmas cheer"

Simon & Garfunkel - 7 o'clock news/Silent night
Den här lyssnade vi alltid på i det malmbergska hemmet på julafton. Det är en mashup med en radionyhetssändning och Simon och Garfunkel som sjunger Stilla natt.

fredag 9 december 2016

Ett julkort från Neil Gaiman: Nicholas was...


Bilden ovan är ett julkort Neil Gaiman skickade till vänner och familj julen 1989. Det är textat av Dave McKean som Gaiman samarbetat med flera gånger.
Den korta novellen på kortet finns i Gaimans novellsamling Smoke and Mirrors.

torsdag 8 december 2016

Gör Jan Myrdals köttbullar till julbordet


I "Nu blir det jul igen!" i Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977 (åttonde boken i Skriftställning-serien) av Jan Myrdal så finns ett recept på köttbullar. Så om du vill göra Myrdals köttbullar till julbordet så gör du så här:

"Själv tycker jag om köttbullar som görs på det här sättet:

Man tar hälften nötkött och hälften fläsk. I en bunke tar man lite tjock grädde och skorpsmulor. Men inte för mycket skorpsmulor. De skall nu ligga i grädden och svälla. Under tiden hackar man en lök och kokar ur den i lite vatten. När skorpsmulorna svällt arbetar man ihop köttet med grädden i bunken. Sedan häller man på lökavkoket. Lökbitarna silas bort och används inte. Man arbetar ihop detta till en smidig smet och smakar av med salt och peppar. Sedan låter man stå svalt en stund. Så tar man lite rökt skinka och strimlar. Man tar smeten klick efter klick och stoppar in en strimla skinka i varje klick och rullar nu klick efter klick till bulle. Man rullar bullarna så små som möjligt tycker de blir godare ju mindre de är. Därefter steker man dem läckert gyllenbruna i smör. De blir då mycket odryga."

(Jag har haft det här köttbullereceptet i en tidigare butterkalender: förra årets då jag skrev om Myrdals böcker i serien Skriftställning. Receptet fanns bakom lucka nummer 8
och bilden av PO Ultvedt på Jan Myrdal i tomteluva bakom lucka 6.)

onsdag 7 december 2016

Jultomten i exil på Mars


I novellen "The Exiles" (1949) i The Illustrated Man av Ray Bradbury så har man på jorden förbjudit sagor, spökhistorier och all annan litteratur med fantastiskt innehåll. Figurerna i och författarna av dessa berättelser bor i exil på Mars. Häxorna från Macbeth, Edgar Allan Poe och många andra. Så länge någon läser deras berättelser så finns de.

Till och med jultomten själv har drabbats av detta öde:
"A door banged wide in a little hut by the shore. A thin short man, with flesh hanging from him in folds, stepped out and, paying no attention to the others, sat down and stared into his clenched fists.
«There's the one I'm sorry for,» whispered Blackwood. «Look at him, dying away. He was once more real than we, who were men. They took him, a skeleton thought, and clothed him in centuries of pink flesh and snow beard and red velvet suit and black boot; made him reindeers, tinsel, holly. And after centuries of manufacturing him they drowned him in a vat of Lysol, you might say.»"

tisdag 6 december 2016

Gammal julvisa av Elmer Diktonius

Gammal julvisa

Snö kring alla,
snö kring allt.
Flingor falla:
mörk gestalt

står och fryser,
fattig fan,
jäkeln ryser
mitt i stan.

Stängda hybblen,
stängda hus —
ett blott finnes:
granars ljus.

Stjärnors skimmer
mättar ej.
— Pilten nalkas,
säger: Nej —

denna värld
jag ej förstår,
där den arme
kulen går

under årets
största fest:
han må bliva
nu min gäst.

Han må sitta
i mitt hus;
löga sig i
juleljus. —

Fattig sate
tittar på —
kan det mesta
ej förstå.

Herrejessus,
i mitt hem
svälter alla,
vem minns dem?

Gud i himlen,
Jesus där —
vi på jorden kulna är.

Elmer Diktonius
i samlingen Annorlunda från 1948

måndag 5 december 2016

Häxan och lejonet och jultomten

"Det var en storvuxen man i klarröd rock och skinnbrämad luva med röd tofs i, och han hade ett stort vitt skägg som föll som ett skummande vattenfall över hans bröst. Alla kände igen honom, för trots att det bara är i Narnia man träffar honom, så har alla i vår värld — världen på den här sidan skåpdörren — sett bilder av honom och hört talas om honom." översättning här och nedan Birgitta Hammar

Aslans återkomst till Narnia i Häxan och lejonet av C.S. Lewis föregås av att jultomten åker runt i landet och delar ut presenter till narnierna. Att Narnia har haft, och kommer att ha, jul är kanske lite underligt då de varken haft Jesus eller någon Oden. (Fast inte konstigare än att de pratar engelska.)

I uppföljaren Caspian, prins av Narnia så spelar Bacchus i form av en ung gosse samma roll som jultomten i den tidigare boken. Bacchus förvandlar elaka pojkar till grisar, en elak man till ett träd och skrämmer "knubbiga prudentliga små flickor" på flykten.
En del av Narnias nya befolkning (landet har ockuperats av ett folk som inte tror på Aslan och magi) ansluter sej till Bacchus, hans dansande flickor och Aslan och våra hjältar. Bland annat en flicka från samma flickskola som de knubbiga flickorna. Två menader hjälper "henne att ta av en del av hennes onödiga och obekväma kläder", det vill säja skoluniformen.

Dessa karnevaliska inslag i Narnia-böckerna är dock underordnade den kristna traditionen. "Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss", säjer Susan till Lucy. Liksom julen är äldre hedniska traditioner här domesticerade av den kristna kyrkan.

Att jultomten och Bacchus ingår i Aslans entourage är ett av flera inslag som gör att ekvationen Aslan=Jesus inte är helt korrekt.

En annan sak där berättelserna skiljer sej åt är att Aslan kommer tillbaka inte en eller två gånger utan åtminstone tre. Om Aslan är Kristus är han den segrande Kristus, ständigt återkommande. Men liksom vår Jesus så kommer han inte med fred, utan med svärd.

(Denna lucka är en repris från påsken 2010. Narnia-sagan är också mer en påskberättelse än en julberättelse. Jag la till citatet överst och bytte illustrationen till ett julkalas tecknat av Pauline Baynes.)

Ur L'Enfant sauvage av Gotlib 1934-2016


ur Gotlibs parodi på François Truffauts film L'Enfant sauvage (Vilden på svenska). Gotlib var en för Marcel Gottlieb.

söndag 4 december 2016

Jultomten i John Crowleys Little, big


Om jul är ett lite udda tema inom science fiction så är det desto vanligare med julberättelser inom fantasygenren.
En fantasyroman jag läste i år var John Crowleys Little, big. Det är en märklig roman. En släktkrönika om en familj som har kontakt med älvor, fairies. Men boken är berättad i en höglitterär stil och älvorna befinner sej ofta i bakgrunden.
Så när det i förbigående kommer fram att jultomten i romanens värld finns på riktigt så hajade jag till litet.

I ett kapitel sitter alla i huset och skriver brev till tomten, både barn och vuxna (det verkar emellertid inte som om de vuxna tror på tomten, i alla fall inte i nyktert tillstånd). Sen går skildringen över till jultomten när han tar emot breven:

"When he received these communications, Santa drew the claws of his spectacles from behind his ears and pressed the sore place on the bridge of his nose with thumb and finger. What was it they expected him to do with these?[...]But it was growing late; if they, or anyone else, were disappointed in him tomorrow, it wouldn't be the first time. He took his furred hat from its peg and drew on his gloves. He went out, already unaccountably weary though the journey had not even begun, into the multicolored arctic waste beneath a decillion stars, whose near brilliance seemed to chime, even as the harness of his reindeer chimed when they raised their shaggy heads at his approach, and as the eternal snow chimed too when he trod it with his booted feet."

Citerat från veckans läsning

"The horizon was no longer tilted. Everyone got a clear view of heaven: just another ruin."
ur "Grave of the fireflies" av Cheng Jingbo, övers. Ken Liu

"When CCTV, China's largest state television broadcaster, tried to hold an interview series on the topic of science fiction, a hundred-plus studio audience members erupted into chants of, 'Eliminate human tyranny! The world belongs to Trisolaris!'—a quote from the novel. The two TV hosts were utterly flummoxed and didn't know what to do."
ur "The worst of all possible universes" av Liu Cixin
Denna essä, liksom novellen av Cheng som citeras ovan finns i Invisible planets: An Anthology of Contemporary Chinese  Science Fiction in Translation, red. Ken Liu

lördag 3 december 2016

En riktigt gammaldags jul av Börje Crona


"'Nej,' avbröt Eva-Linda, 'det måste vara historiskt riktigt, och nu är det ju mitt i vintern. Vi ska fira jul, precis som man gjorde det 1984.'
  Annikki började fnittra. 'Så fånigt det låter. Hur kan man fira ett hjul?'
  'Inte ett hjul utan en jul,' rättade vår mellandotter. 'Ordet stavas j-u-l. Och festen ska hållas den 24 december.'
  'Varför just då?' undrade Jens. Det visste inte Eva-Linda, men hon lovade att forska vidare och hålla oss underrättade."

I "En riktigt gammaldags jul" av Börje Crona från 1984 så ska elvaåriga Eva-Linda äntligen ta studenten. Som elev har hon ägnat hela tolv timmar i veckan åt skolarbetet, mycket mer än den fyra timmars arbetsvecka hon nu har att se fram emot. Hon väljer som examensuppgift att ordna en historisk fest.

Det är inte så lätt att hitta uppgifter om den högtid, den så kallade julen, som hon beslutar sej för. Bara en kassett och några böcker finns på biblioteket. Men familjens julfirande får viss uppmärksamhet i pressen.

Börje Crona är en författare som oftast skriver humoristisk SF. Så även här.
Novellen finns i Den fantastiska julen. En antologi sammanställd av John-Henri Holmberg med SF-noveller med jultema.
Ytterligare två svenska noveller finns med. En av Bertil Mårtensson ("Leverans av en stycken plastjultomte från den nya fabriken söder om Arcadia Plantia på Mars var försenad,") och en av Sven Christer Swahn ("God jul, löslig i vatten."). Gene Wolfe och Brian W Aldiss är några av de andra författarna.

Antologin är utgiven på Timbro. För inget säjer julstämning som den svenska högerns propagandaförlag. Till skillnad från med Holmbergs andra sf-antologi för Timbro, Framtiden inför rätta, så är märks förlagets ideologiska inriktning inte i novellerna.

(Detta inlägg var en lucka i 2011 års kalender Svenska framtider från förr. Jag har lagt till citaten ur Mårtenssons och Swahns noveller.)

fredag 2 december 2016

Julgranen bär jag tapper

2
Marken är hal som is
och snön sjunger ditt pris:

"En ängel drar din släde.
Solen har tagit semester.

Julgranen bär jag tapper
på min rygg av papper."

Himlen till Sofia: "Titta är du snäll,
staden är för dig en karamell
av aprikos,
av hallon eller citron."

Rafael Alberti
(övers Bo Magnusson - ur "Balkonger" i Alberti-urvalet Du som är ljuset)

torsdag 1 december 2016

Bakom lucka ett så hittar vi malmöitiska vänsterextrema varulvar

I romanen Han åt mitt hjärta av Viktor Algren så möter vi två varulvar som inspirerade av RAF ägnar sej åt revolutionära mord. Den äldre varulven berättar om varulvarnas historia för bokens berättare som är en mer nybliven varulv. Bland annat om en myt om varulvarna och julen:
"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."

Att barn kunde bli varulvar om de var födda på julafton eller juldagen är en föreställning som ska ha funnits på riktigt i ett par östeuropeiska länder. Myten spelar en roll i The Curse of the Werewolf. En bild på Oliver Reed i den filmen finns nedan.

Detta är förstaluckan i årets buttertarordet-kalender som i år kommer att ha jultema. Jag kallar den för julkalender.

onsdag 30 november 2016

Läst i november

En regnbågshinneinflammation (en åkomma med ett vackert namn men med irriterande symptom) har gjort att jag fått lite mindre läst den här månaden. Men de böcker som jag har läst var alla bra.


Trees Vol. 1 av Warren Ellis (text) och Jason Howard (bild)
Seriealbum. Inte lika bra som Injection och Supreme: Blue rose men liksom dem exempel på att Ellis fortfarande kan skriva bra serier. Om jättelika trädliknande utomjordiska föremål som landar på olika platser på jorden.

Etyder för en gammal skrivmaskin av Lars Gustafsson
"November månads/sträva svar på våra tilltal./I träden stelnar fåglar nu/och blir till sina egna skuggor."
Gustafssons sista diktsamling.

Miira av Eija Hetekivi Olsson
Fortsättning på Hetekivi Olssons Ingenbarnsland.

Inkalen av Alexandro Jodarowsky (text) och Mœbius (bild)
Fransk serieklassiker.

Mannen som reste av Tomas Löfström
Samling med resekrönikor.

Klaus av Grant Morrison (text) och Dan Mora (bild)
Seriealbum med jultomten som medeltida superhjälte (ungefär).

Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström
Ungdomsroman. Men påminner mycket om Sundströms vuxenromaner Student -64 och Maken.

Lättbok av Gun-Britt Sundström
Samling med kortare texter av Sundström. Bland annat skriver hon om att ha för mycket pengar och om att det är jobbigt att det går så bra för henne. Det är mycket underhållande. En text anknyter till Oppositionspartiet och handlar om interna uttryck Sundströms vängrupp använde i gymnasiet. Uttryck som används av gymnasieflickorna i Oppositionspartiet.

söndag 27 november 2016

Butter tar ordet fyller tio år i dag


I dag är det tio år sen jag startade den här bloggen. De två första åren var jag i och för sej inte så aktiv. Men tio år känns ändå som en lång tid.

I år har jag bloggat lite mindre än förra året, men mer än förrförra. Årets mest lästa inlägg handlade om Bob Dylans nobelpris. Det nästmest lästa är lite oväntat ett inlägg om Fredrika Bremer.

I morgon börjar det andra decenniet med Butter tar ordet.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet av Simone de Beauvoir


"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. >>Den lille pojken var ju ändå inte din bror!<< Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?"
ur "Pyrrhus & Cineas", övers. Anna Petronella Fredlund

När essäurvalet Brigitte Bardot & Lolitasyndromet kom ut 2012 så kritiserades omslaget av en del. Att Modernista passade på att sätta Brigitte Bardot på omslaget är kanske inte så konstigt (och det är åtminstone mindre olämpligt än Fontanas pocketserie med Beauvoir-böcker vars omslag pryddes av foton på nakna kvinnor). Men titelessän är inte typisk för texterna i boken.
Bardot-essän skrevs 1959 medan merparten av texterna här är från 1944-46. Enda andra texten från 50-talet är "Bör vi bränna Sade?" (Spoiler: Svaret är nej.)

De sju essäerna från 40-talet är kanske inte lika säljande som den om Bardot. Det är filosofiska och litterära essäer som präglas av kriget. Det är rätt svåra men fängslande och underhållande texter, inte utan en slags torr humor ("'Vi måste odla vår trädgård', säger Candide. Detta råd är oss inte till mycket hjälp.")

En text som "Moralisk idealism & politisk realism" har inte förlorat sin aktualitet: "Det är därför den konservatives första argument inför en föreslagen reform alltid är att förklara den omöjlig: han vet mycket väl att han därigenom bidrar till att göra den sådan."

I en annan av essäerna skriver Beauvoir att folk gärna tänker sej dygden som enkel liksom de har lätt att föreställa sej dygden som omöjlig. Men inte lika gärna ser att "dygden är möjlig och svår".
De orden fångar på nåt sätt kärnan i dessa 40-talsessäer.
(Först publicerad 3 november 2016.)

Citerat från årets läsning

"Linda tjatade ständigt på modern att de skulle få gå och se på de där gårdarna, 'så att dem blir', som hon sa.
  — Nog är dem fastän du inte kan se dem, sa Hanna.
  — Men om jag glömmer bort dem, då är dem borta riktigt, sa Linda.
  — Ånej, Gud kommer ihåg dem. Och han kan se alla på en gång."
ur Regnspiran av Sara Lidman

Jag har hört sägas att farmor kunde röka opium utan att bli beroende och att det var därför som hon hade hy som en persika, ett glatt humör och ett klart förstånd."
ur Det röda fältet av Mo Yan, övers. Anna Gustafsson Chen

"Ada läste sex band av Den mänskliga komedin, mådde fysiskt illa, som om hon hade en Balzacförgiftning,"
ur Leklust av Juli Zeh, övers. Christine Bredenkamp

"Min berättare har gett sig av. Hur lite hade han inte fattat av hela min berättelse, fast det var han själv som hade tillverkat den, med sina egna händer. De där ludna tassarna."
ur Raserier av Anne-Marie Berglund


ur The Multiversity: Ultra Comics, text av Grant Morrison och bild av Doug Mahnke, färger av Gabe Eltaeb och David Baron

"mina hormoner litar jag inte ett ögonblick på. De har alltid varit ena farande svenner. Jag föreställer mig dem som hattifnattar: elektriska, oberäkneliga intill det farliga, skygga och ständigt på driven."
ur Maken av Gun-Britt Sundström

"Men i stället för dessa ord frågade han plötsligt vid ett för honom själv oväntat infall:
  — Hur kan man säkert skilja mellan en champinjon och en strävsopp? Varenjkas läppar darrade av sinnesrörelse då hon svarade.
  — Hattarna ser nästan likadana ut, det är bara på foten som de är olika. Och så snart dessa ord var sagda förstod både han och hon att allt var förbi, att det som skulle ha sagts nu aldrig skulle kunna sägas."
ur Anna Karenina av Leo Tolstoj, övers. Sigurd Agrell



lördag 26 november 2016

När August Strindberg uppfann smileyn

1908 gav August Strindberg ut En blå bok III. Liksom de tidigare två böckerna i serien innehöll den texter i olika ämnen. I den inledande "Människokroppens Skönhet och Symbolik." tar Strindberg upp Carl Gustav Carus scheman för ögon-, näs-och munavstånd. "Med tre punkter kan man göra en fysionomi[...]sätter man en lodlinje till som näsa, så får man olika typer och uttryck" skriver Strindberg och tecknar sen några exempel. Varav ett ser mycket bekant ut för den nutide läsaren:


Figuren "En grinare" är i stort sett vår tids smiley :-) ställd upprätt.
Strindberg har också med en så kallad sad smiley. Men kallar den för "En melankoliker".

(Först publicerad 3 december 2014. Jag tog en ny bild på Strindbergs grinare då den gamla hade en stor prick för kameran var gammal..)

Liking What You See: A Documentary av Ted Chiang


"my friends and I used to watch movies and try to figure out who was the really good-lookingand who wasn't. We'd say we could tell, but we couldn't really, not by looking at their faces. We were just going by who was the main character and who was the friend; you always knew the main character was better-looking than the friend."


På ett amerikanskt college i den nära framtiden ska det röstas om man ska kräva att eleverna ska ha calli. En procedur som gör att man inte ser om en person är vacker eller ful. Ted Chiang berättar historien genom att låta olika personer yttra sej om valet och proceduren. En av de som får flest stycken är förståreleven Tamera som bott i det samhälle i närheten av skolan där proceduren först blivit norm. Hon ser fram emot att stänga av callin nu när hon fyller arton. Flera andra för och emot denna framkallade oförmåga att se skillnad på fula och vackra får uttala sej.

Det här sättet att berätta en historia med många olika röster är rätt vanligt inom SF. Men används oftast för rent satiriska noveller (som i Norman Spinrads "The National Pastime"). Och Chiangs novell befinner sej stundom i närheten av satiren men frågan ses inte direkt som löjeväckande. Det finns en motivering till formen i undertiteln "A documentary", vad vi läser är soundbytes för en dokumentär om valet, något som inte är så vanligt.

Detta gör det möjligt för Chiang att på ett smidigt sätt visa olika aspekter av frågan. Liksom att få in vetenskapliga utläggningar om hur processen går till utan att det känns krystat.

Tamera bestämmer sej för att stänga av sin calli och upptäcker att hon är vacker. Hon får också reda på att hennes före detta pojkvän, som hon fortfarande är förälskad i är ful. Detta får henne att tro att hon kanske kan få honom tillbaka om hon övertygar honom om att stänga av sin calli. Den här delen av novellen är den svagaste. Chiang har ibland kritiserats för svaga personskildringar. Det är inget jag tänkt på i andra noveller av honom men här så förmår inte Tamera och hennes kärleksbekymmer ankra berättelsen som den borde.

"Liking what you see: a documentary" var den enda nya novellen i Ted Chiangs första, och hittills enda, novellsamling Stories of your life and others. Han var ett redan i stort namn i genren när samlingen kom ut. Merparten av de övriga novellerna hade hyllats. En anledning till Chiangs stora framgång inom SF-fältet är att han varken kan säjas självklart skriva mjuk eller hård SF. ("Hard science fiction" brukar säjas inrikta sej på att spekulera kring en vetenskaplig idé, medan mjuk SF väl är mer som vanlig litteratur. Eller nåt.)

Ett annat är helt enkelt att han skriver väl och har om inte direkt nya idéer ("Stories of your life" som ett exempel tar delar av sin premiss från Slakthus 5) så nya vinklingar på de gamla bekanta idéerna. Hans noveller vad SF-entausiaster brukar påstå att science fiction är. "Liking what you see" är kanske inte en av hans bästa men liksom dem lyckas den med att för några ögonblick få vad vi tar för självklart att för några ögonblick framstå som främmande.

(Först publicerad 30 juli 2009. Titelnovellen "Stories of your life" har nu blivit filmen Arrival (en inte lika bra titel) som har fått goda recensioner.)

fredag 25 november 2016

De odödliga av Lars Jakobson


Lars Jakobsons nya roman handlar om en man som upptäcker att han är odödlig. Han hamnar inspärrad bland en grupp andra odödliga. Förutom att de inte kan dö så kan deras kroppsdelar återskapas, lite som Wolverine i X-men.
Vår hjälte, Mark Rufus, flyr blir fångad och nedgrävd och vaknar upp in i framtiden.

Det tar ungefär tjugofem sidor innan Mark på ett abrupt sätt får reda på att han är odödlig och berättelsen byter spår. Innan dess har det varit en realistisk (nåja) skildring av USA. Vi färdas längre in i framtiden, längre ut i rymden och allt längre in i science fiction-genren. Tills berättelsen är rena spaceoperan (en av romanfigurerna talar till och med som Yoda i Stjärnornas krig).

Det hela påminner om en pikareskberättelse, en Gil Blas i rymden. Där vår huvudperson hamnar på olika platser, olika världar.
"Walk sade att olyckor i rymden sannerligen var märkliga. Oftast överlever du som genom ett mirakel och får vara med om ett äventyr" som en av bifigurerna uttrycker det.

Denna Walk finns med även i Jacobsons förra roman John & Denise. Till skillnad från De odödliga höll sej den helt på jorden och kvar i realismen.
Men de två böckerna har ändå vissa likheter. Bägge ser ut som Forumbibliotekets böcker gjorde när de var som fulast. Och bägge innehåller förord av samma fiktiva författare (i förordet till John & Denise så nämns De odödliga).
Och bägge utspelar sej i och handlar om USA.

I essän "Ombord på de stora skeppen" i Stjärnfall (2003) så skriver Jakobson att "Sf är en genuint amerikansk genre". Och många icke-amerikanska sf-böcker utspelar sej i USA. Här vet jag inte om det var ett så smart val.
Det USA som skildras i bokens början hör inte till de mer övertygande av de fiktiva platserna i De odödliga.

I den essän beskrivs science fiction-genren också som en megatext. Där författare citerar, varierar, stjäl och samplar och på så sätt lägger sina stenar till det stora bygget.
Och visst känner man igen många av inslagen i boken, från själva odödlighetsmotivet till rymdskeppet som styrs av ett inkopplat huvud (detta huvud utan kropp är den i boken som är närmast att få en personlighet).

Men tillsammans blir dessa många  välkända element (och ibland direkta lån av meningar) till en egen rätt så fängslande sf-berättelse.

(Först publicerad i augusti 2015.)

Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge

I första boken i Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp så besöker Knausgård poeten Olav H. Hauge för att göra en intervju. Knausgård påstår - så klart - att han lägger märke till ett block som det står "Dagbok" på.

Efter Hauges död gavs hans dagbok ut i fem band. Dagboken börjar när Hauge är sexton år gammal och slutar några dagar innan hans död åttiosex år gammal.

Dagboken tycks vara ett omtalat verk i Norge. Och det finns ett twitterkonto som twittrar ur dagboken som har tusentals följare. Nu har förlaget Molin & Sorgenfri gett ut ett urval på svenska: Dagbok 1924-1994. En vacker volym som ser ut lite som en anteckningsbok.

Jag brukar inte vara så förtjust i författardagböcker men tyckte mycket om denna. Från de tidiga lite lillgamla partierna där den sextonårige Hauge klagar på att han bara läst 626 böcker från biblioteket till den gamle trötte författarens sista rader: "Det var strålande sol." (översättning här och i övrigt av Lars Molin).

"God dikt strålar ut från sidorna när du har slagit igen boken och ställt tillbaka den på sin plats, den strålar i ensamhet och mörker" står det på ett ställe. Och mycket av volymen ägnas åt vad Hauge läser. Och den har fått mej ofta att gå och dra ut böcker från mina egna hyllor.

När han läser Anthology of chinese litterature av Cyril Birch (Hauge gillar kinesisk poesi) så tar jag fram mitt eget ex av Birchs antologi.

Hauges kommentarer kring det han läser är ofta insiktsfulla som dessa rader om Brecht: "Vad är det som är så uppfriskande hos Brecht? Jo, att skapandet sker underifrån, från folket. I språk, i tänkesätt."

Ibland kan en del andra funderingar i boken vara lite väl gammaldags knarriga. Som när Hauge 1959 menar att det att månens baksida fotograferats innebar att månen inte är månen längre. Men också dessa anteckningar känns levande.

Hauge led i perioder av en psykisk sjukdom. Och skildringarna av dessa anfall, berättade i efterhand, är en stark, och då man börjar känna att man känner Hauge, sorglig läsning.

Kanske på grund av sin sjukdom så levde Hauge halvt som en eremit. Men han får bedök av skriftställarkollegor som Robert Bly och Claes Hylinger. Och han skriver och får brev.
Urvalet är gjort av Bodil Cappelen som var Hauges fru. Och som han träffar genom att hon skriver till honom (deras brevväxling finns utgiven). Något vi får följa i boken.

Hauge är väl inte så känd i Sverige. Även om det kommit två svenska böcker om honom på senare år och Ellerströms gav ut hans sista diktsamling Gängelstrån häromåret (den enda bok av Hauge som jag läst innan denna).
Men även om du inte känner till Hauge eller har läst honom så finns det mycket att upptäcka i den här boken. "LÄS POETERNA! Bry dig inte om vad som skrivs om dem. Det förtar bara intrycket."

(Först publicerad i april 2015.)

Stig Larssons tio bästa dikter


Barnsligt mycket sanning
"(smaken av sockervadd, när den över en timme senare återkommer/i en kort omärkbar rap/just då/när hon ser ner mot grusvägen mellan granskog/i denna sommarkvälls allt tystare fågelfras. . .")
i diktsamlingen Likar

Choklad
"Man ska inte bläddra! -/Mina diktsamlingar är tänkta att läsas från pärm till pärm. - Så mycket/slarv, rent sjabbel, från läsarens håll!"
En dikt om att vilja skriva en dålig dikt. (Det är Tomas Tranströmer som diktjaget föreställer sej bläddrar i hans diktsamling.) I Natta de mina

Det är inte så många i den här stan
I en kulturdebatt nyligen så fördes Monika Fagerholms romanDiva fram som ett alternativ till Larssons och Karl Ove Knausgårds romaner. Som motto till romanen hat Fagerholm sista raden ur den här dikten: "Vet att jag ska slåss i solsken."
I Deras ordning

Ett bra tillfälle
"Kramfors, någonstans i Ångermanland. Ja, Ångermanland, det är ett landskap som ligger i norra Sverige.
  Texten ska förmodligen översättas, ingen utanför Sverige vet vad Ångermanland är. Alltså måste jag poängtera att det ligger i 'norra Sverige".
  Jag vill att alla ska förstå vad jag menar."
I Larssons senare samlingar är ibland gränsen lite flytande mellan essän och prosadikten. Men det här borde man kunna räkna som prosadikt. Om ungdomar som diskuterar Kafka i Kramfors 2088.
Inleder Wokas lax?

Gul sol
"Fastän elden/brinner i den öppna spisen/och man ser katten i plötsligt dess sken. Eller/mitt på dagen -/n ä r  d e t  s k a  g ö r a  o n t/a t t  u p p f å n g a  s o l e n  t o t a l t  -/då den ändå i gasset/är ett mjukt,/nästan skirt väsen..."
Författare kan delas upp i kattmänniskor och hundmänniskor. Stig Larsson är en kattmänniska.
I Uttal (jag minns tydligt när Uttal kom, jag fick den av min far trots att det varken var jul eller min födelsedag).

Ķațarī
"Ķațarī:  Det finns också en annan berättelse. Den har aldrig berättats."
Diktsvit om en muslimsk poet och militär från 600-talet (om man tycker sviten är för lång för den här listan så kan man räkna enbart den avslutande dialogen). Det finns ett andligt, mystiskt drag i flera av Larssons dikter.
I Samtidigt på olika platser (eller jag tror i alla fall det, jag har dikten i Ordningen en av två böcker med Larssons samlade dikter (den andra heter En andra resa) ibland omarbetade.

Klick-klick från dörrklockan
Självbiografisk dikt. Överlägsen Larssons memoarbok När det känns att det håller på ta slut. "Det är något som får mig att - om det är på det han säger/eller sättet att vända bort huvudet,/blåsa ner rök mot några stora blommor, dahlior tror jag -/förstå/att Kim måste ha tänkt den tanken: hur han ska döda mig."
I Natta de mina

Kvinnan i huset
"Jag ser en kvinna, så många ögon hon har, som två."
I Deras ordning

Ljuset vakande ut oss
"Denna dag, denna onsdag, lilla lilla vännen,/den är liten och pipande, misstyck inte dess känslor, gråtande,/fast barn har lycklig gråt,"
I Händ!

Upplysning
"Så jag ger mig: låter solen komma emot mig."
Sol och ljus är ett vanligt tema i Larssons dikter. I Ändras.

(Först publicerad 20 juli 2015 när den folkkäre poeten fyllde 60.)

torsdag 24 november 2016

Främlingar på ett tåg - boken


"Hon talade långsamt, och Guy blev plötsligt förskräckt och insåg att hon var en främmande person, en person med helt andra tankar, helt andra känslor än han."
övers. Hans Ullberg

Du känner säkert till att Främlingar på ett tåg handlar om två män som byter mord efter att ha träffats under en tågresa.
Att du känner till detta beror nog mer på Alfred Hitchcocks filmatisering än på Patricia Highsmiths roman.

Främlingar på ett tåg kom 1950. Den var Highsmiths debutroman och en stor succé. Nu har den kommit i nyutgåva på Modernista med nytt förord av Henrik Berggren. I förordet får man bland annat veta att Highsmith ett tag försörjde sej på att skriva superhjälteserier. Något jag inte kände till.

Om du har sett Hitchcock-filmen så skiljer den sej tillräckligt mycket från romanen för att du inte ska behöva känna att du vet vad som ska hända (jag såg om filmen efter att ha läst boken - den håller bra).

Framförallt är det skillnad på hur de två männen förhåller sej till varandra i filmen och boken.

Bruno som föreslår mordutbytet är en alkoholiserad ung man som har drag som påminnner om senare highsmithromanfigurer som Tom Ripley och sonen i Ediths dagbok. Guy Haines är här visserligen ett offer för Bruno och hans perfekta mord-plan. Men det framgår att han också känner en slags dragning till Bruno.

Främlingar på ett tåg skiljer sej från den gängse kriminalromanen i att den bara visar ett förstrött intresse för mordutredningen. Highsmith har apropå Tom Ripley sagt att hon inte är intresserad av vedergällning och att hon ofta tycker att rättvisan är en fars.
Spänningen i Highsmiths bok ligger istället i spelet mellan de två männen. Men spännande är det.

(Först publicerad 2 oktober 2016.)

Dikt for viderekomne av Amiri Baraka


"Poesien må se det som sin sentrale oppgave/å bygge/et marxist-leninistisk/kommunistparti/i U.S.A." heter det i Amiri Barakas dikt "Ja, dette er hva jeg mente!" från diktsamlingen Poetry for the advanced som gett namnet till det norska Baraka-urvalet Dikt for viderekomne.

Det är så klart orimligt att påstå att poesins mål är att skapa ett marxist-lenistiskt parti i Förenta staterna. En kritik av Inger Christensens poesi som gick ut på att den inte gjorde tillräckligt för att skapa ett marxist-leninistiskt parti i Förenta staterna vore felaktig. Till och med att kritisera Christensens poesi för att inte leda till ett marxist-leninistiskt parti i Danmark vore att ta i. Men Baraka visste så klart att det är ett provocerande påstående.

Poetry for the advanced är från 70-talet och skriven efter att Baraka blivit maoist. Denna hans mest politiskt uttalade period brukar inte ses gillande av kritiker. Men jag tycker dessa dikter är rätt så bra: rytmiska och roliga. Fast de tjänar nog på att läsas i urval.

Det norska urvalet Dikt for viderekomne kom ut på det maoistiska förlaget Oktober 1983. Urvalet och tolkningarna är gjorda av Jón Sveinbjørn Jónsson och det är ett generöst urval ur Barakas prodiktion. Från debutsamlingen Preface to a twenty volume suicide note (då Baraka hette LeRoi Jones) till dikten "In the tradition" från en skivinspelning.
Baraka har skrivit ett förord speciellt för denna norska volym. Där han nickar gillande åt att dikter från han skivinspelningar tagits med: "Av denne grunn er det norske utvalget kanskje bedre balansert enn den originale Selected Poetry" och han fortsätter att skriva om det musikaliskas roll i sin lyrik.

Det rytmiska och musikaliska i Barakas dikter kommer inte alltid fram i tolkningarna (eller gjendiktningerna som det heter på norska). Och nyligen efter Barakas död (jag höll på att läsa Dikt for viderekomne när Baraka dog) kom det ut en volym med Barakas samlade dikter på engelska som nog är ett bättre sätt att möta Barakas dikter på än i denna norska volym. Och som innehåller dikter efter 1983.
Men det är trevligt att det finns en tjock samling Baraka-dikter på norska. Och en skam att det inte finns någon på svenska.

Och flera av dikternas skönhet överlever förvandlingen till norska. Som dessa strofer ur dikten "Ka'Ba" i samlingen Black Magic:
"vi ligger sprikende i grå kjetting i et sted/Full av vintre når det vi vil eie er sol.//Vi ble fanget/brødre. Og vi sliter/med flukten, inn i/et gammelt bilde, inn i en ny//kontakt med oss selv/og vår svarte slekt. Vi trenger magi,/vi trenger formlene, for å oppdra/gjenta, knuse og skape. Hva er//de hellige ordene?"
(övers. här liksom övriga citat av Jónsson)
(Först publicerad i september 2015)

onsdag 23 november 2016

Tjänarinnans berättelse och Historiska kommentarer


Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av en ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänarinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet.

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare.

Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos London så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

(Först publicerad 2 september 2015.)

Feministiskt uppror i Landet Oz


"'För att Smaragdstaden har styrts av män tillräckligt länge, till att börja med', sade flickan. 'Dessutom gnistrar staden av ädelstenar som kan användas på ett mycket klokare sätt; så vi tänker besegra staden och styra den på vårt sätt.'"
ur Landet Oz av L. Frank Baum, övers. Sam J. Lundwall

I Landet Oz av L. Frank Baum, uppföljaren till hans succéroman Trollkarlen från Oz, störtar en kvinnlig upprorsarmé majestät Fågelskrämman och tar makten i Smaragdstaden. Armén leds av general Jinjur, en flicka som säjs ha ett vackert men också upproriskt och fräckt ansikte.

En ny ordning inrättas. Männen diskar och sopar och passar barn medan kvinnorna sitter och pratar och läser tidningen. Männen har mycket svårt att orka med hushållsarbetet.
Jinjurs soldater är beväpnade med strumpstickor och är rädda för möss och Jinjur blir till sist störtad och ordningen i Oz är återställd.
Men för att vara i en roman av en manlig författare från 1904 så är det en rätt godmodig drift med suffragetterna. Och själva den kvinnliga upprorsarméns kupp skildras liksom uppsluppet.

Så sympatiserade Baum också med suffragettrörelsen. Hans svärmor Matilda Joslyn Gage var en ledande suffragett och Baum var själv sekreterare i en suffragettklubb.

(Bilden ovan av hur Jinjur och soldaterna tränger in i Smaragdstaden samt omslaget nedan är gjorda John R. Neill. Denna den andra Oz-boken var den första Neill illustrerade.)
(Först publicerad i oktober 2015. Jag har skrivit en hel del om Oz-böckerna vilket du kan se om du klickar på etiketten oz nedan.)

Leonard Cohens tio bästa sånger


Leonard Cohens tio bästa sånger (enligt mej) i bokstavsordning:

The Butcher
Från andra skivan Songs from a room. En del av mej skulle väl mer eller mindre vilja fylla hela listan med den skivan (minus "Bird on a wire").

The Captain
Various Position är en lite underskattad skiva. Arrangemangen är lite för mycket i en del låtar. Men jag vet inte om jag tycker det gör så mycket. I "The Captain" är arrangemanget mycket för mycket. Och det är gott så.

Everybody Knows
Ouden och synthen krockar snyggt. Från I'm your man

The Guests
"And those who dance, begin to dance/Those who weep begin/And 'Welcome, welcome' cries a voice/'Let all my guests come in.'"
Från Recent Songs

Hey, That's No Way to Say Goodbye
Man skulle nog också kunna fylla listan med hela den första The Songs of Leonard Cohen.

Lover Lover Lover
Fast då skulle man ju missa den här från den fjärde studion New Skin for the Old Ceremony.

One of Us Cannot Be Wrong
Avslutar första skivan. Sången slutar i visslande och skrålande. Ett av de bästa albumsluten.

The Partisan
En av de få låtar Cohen gjort som han inte skrivit själv. (Jag har aldrig hört någon version av sången som föregår Cohens.)

Sing Another Song, Boys
Från den tredje Songs of love and hate som är nästan lika bra som de två tidigare och ännu mera svartklädd.

Stories of the Street
"And one eye filled with blueprints/one eye filled with night"

(Först publicerad 21 september 2009. När Leonard Cohen fyllde 75 år. Cohen dog ju nyligen. Jag har lyssnat på honom så länge jag kan minnas, mina föräldrar spelade honom ofta när jag var liten. Och jag spelar honom ofta numera.
Everybody Knows från I'm your man är nyaste sången på listan. Jag föredrar skivorna fram till och med den. Men det finns bra sånger även på de senare. Cohens senaste/sista album är rätt så bra.
På originalinlägget fanns länkar till youtube-klipp med låtarna. De flesta av de länkarna funkar nog inte längre. Men jag gjorde en spellista med sångerna.)

tisdag 22 november 2016

Daidalos fall av Wolf Biermann


"Ack ja, och så utopierna. Bara den som förändras är trogen sig själv! De stiger och lyser och brinner och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt med varje ny generation. Vi kan inte göra annat och vill inte heller."
ur "Bara den som förändras är trogen sig själv", övers. Per Landin

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur. Han bodde fram till 1976 i Östtyskland. Han fick yrkesförbud i mitten av 60-talet och efter en konsert i Västtyskland 1976 fick han inte komma tillbaka till Östtyskland. Detta kallas ibland för Biermannaffären och flera östtyska författare skrev under en Biermannpetition. På den tiden sjöngs Biermanns visor flitigt även i Sverige.

Biermann var socialist. I Heinrich Heine-hommagen Tyskland en vintersaga från mitten av 60-talet så skriver han om att han önskar se ett förenat socialistiskt Tyskland. När Tyskland väl förenades blev det ju inte så: "Jag hade naturligtvis tänkt mig det hela annorlunda. Men det är ju inte världshistoriens uppgift att lyckliggöra lille Biermann." Så skriver Biermann i essän "Revirmarkering". I den och de andra texterna i Daidalos fall skriver Biermann om det då nyförenade Tyskland och om det Östtyskland som var.
Biermann har i dessa texter gett upp drömmen om socialismen. Men inte helt drömmen om något annat:
"Vi stod vid floden Elbe i Altona och tittade på måsarna. Då sade min son Til, som just hade fyllt fem, något helt sanslöst:
  Vet du, Wolf, fåglarna
     vet ju inte alls
       hur kul det är: att flyga

Behöver jag säga mer! Hur vet han det?
  Det är ju precis så det är. Och jag accepterar det inte. Jag försonas med livet genom att vilja förändra det. Och ingen jävel kommer att kunna ta ur mig sådana drömmar."

(Först publicerad 17 februari 2016. Vilket egentligen är ett lite för nytt inlägg för att reprisera. Men för en vecka sen så fyllde Wolf Biermann 80 år så se detta som en vecka sen gratulation.)

Upprätt gång och funkofobiska uttryck

"Till slut hade åren dock/krympt honom ett stycke: böjd/som en fiolstråke/såg jag honom gå/den upprätta gången." 
Wolf Biermann om Ernst Bloch


När jag bläddrar i Upprätt gång (1989) av Mats Andrén så känner jag en viss olust. Inte för att ämnet inte intresserar mej. Boken handlar om en linje i vänsterns idéutveckling.
Men den gör detta genom att undersöka hur ett uttryck används från 60- till 80-talet. En idé om upprätt gång.


Jag har Bechterew. Eller ankolyserande spondylit som det av någon anledning bytt namn till. Det är en inflammatorisk sjukdom i ryggrad och höfter. Som gör att min rygg är krum och jag går, med hjälp av kryckor, framåtböjd. Sen födseln har jag också en cp-skada.

Upprätt gång ställs hos flera av tänkarna som diskuteras här i motsättning till krökt rygg. Även om upprätt gång och krökt rygg inte menas bokstavligt känns det ändå knepigt att en av mina funktionsnedsättningar används som symbol för den ofria människan.

Fånig, lam, mongo, efterbliven, är du helt handikappad?, blindstyre, tönt, cp, dum, fjant, tard, cp-mongo, miffo, är du döv eller?, sinnessjukt, när den blinde leder den halte, so lame, idiot, fucktard, rena lyteskomiken.

Man skulle kunna hålla på länge. Vårt språk kryllar av funkofobiska ord och uttryck och ord med funkofobiskt ursprung. Då språket kommit till i ett funkofobiskt samhälle.

Vi tänker väl inte så ofta på att dum från början betydde stum eller döv. Och jag såg rätt nyligen en diskussion där tönt (töntahus är gammal skånska för mentalsjukhus) beskrevs som ett helt neutralt skällsord.

Det dyker alltid upp nån och drar upp ordet idiots ursprung ("det heter inte idiit, det heter idiot" som huvudpersonen säjer i Den enfaldige mördaren) när man framlägger det mindre trevliga, för att inte säja rövhåliga i att använda cp som skällsord. Men det är så klart skillnad mellan att använda ord som fjant eller idiot och att säja cp-mongo.

Förutom alla ord och uttryck som har sin grund i föraktet för människor med funktionsnedsättningar kommer då också uttryck som upprätt gång och rakryggad eller när figurer i dåliga romaner beskriver fasta handslag som tecken på karaktär och andra sätt som frånvaron av lyte lyfts fram till en viktig positiv egenskap.

Att rensa sitt språk från alla sådana uttryck vore fåfäng möda. De är för många. (Observera: detta innebär inte att du inte är ett rövhål om du använder cp nedsättande.) Men ibland kan det vara bra att påminna sej om hur många de är. Och att de föreställningar som ligger bakom finns även i annars progressiva sammanhang.

En av tänkarna som diskuteras i Upprätt gång är studentledaren Rudi Dutschke. Bland annat hans memoarer Gå upprätt. När Dutschke skrev dem kunde han själv inte gå upprätt. Han led av svåra skador efter att ha blivit skjuten.

(Först publicerad 13 augusti 2015. Detta inlägg ingick också i serien där jag skriver om böckerna i min boksamling. Den är ett exempel på hur jag tänkte mej att den serien skulle fungera. Att jag mest skulle ta avstamp från böckerna. Jag funderade på att utöka uppradandet av funkofobiska uttryck med fler nu. När jag först skrev texten skrev jag den första versionen för hand och det stycket såg större ut. Men det går stå som det var.)

Veckan innan av Anna Axfors


"Våren känns smärtsam//Jag kommer ihåg mina drömmar/och idag förlorade jag tydligen ytterligare en följare" (ur "Våren känns smärtsam")

Anna Axfors är en ung svensk poet. Hennes diktsamling Veckan innan från i år kom ut på det norska förlaget AFV/Press. Chapbook kallar förlaget det. En slags kortare, billigare diktsamling. I A4-format så den lite ser ut som sån information man får från MKB och liknande. Jag är lite osäker på om boken heter Veckan innan eller Veckan innan från Åhléns till döden.

"poesin måste bli sexig igen/poeterna måste bli sexiga/folk måste vallfärda till bokhandlarna/så som de vallfärdar till horklubbarna och porrbutikerna" (ur "att skriva")

På Axfors blogg finns ett inlägg som heter "en hyllning till dansk poesi" som består av ett tjog bilder på Axfors där hon viftar med en liten dansk flagga. Det finns nog nån slags ironi där ("jag gillar ironi" går en rad i en av dikterna här) men dikterna påminner ändå en del i tilltalet om det hos danska unga poeter som Caspar Eric eller Asta Olivia Nordenhof.

Som i en Sonnevidikt tittar diktjaget på en dokumentär om förintelsen. Men till skillnad från i en Sonnevidikt så alluderar diktjaget till Carolas schlager "Främling". Det finns dikter inne i dikterna som är dikter "som en tönt hade kunnat skriva".
Här finns självbiografiska allvarliga dikter och dikter om att samla Åhlénspoäng. Och även om det märks av och till att det är en bok av en ung poet så känns den tunna chapboken inte alls särskilt tunn när man läser den.

"och det är väl inte hela världen om världen faller in i ditt huvud" (också ur "Våren känns smärtsam")

(Först publicerad 10 september 2015. Axfors romandebuterade nyligen med Kärleksbrevet som jag hade tänkt skriva om men en regnbågshinneinflammation har kommit i vägen. Kort sagt så gillade jag den.)

måndag 21 november 2016

Misslyckas igen. Misslyckas bättre.


"Allt sedan gammalt. Ingenting annat någonsin. Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Ingen roll försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre."
ur Värstvart hallå av Samuel Beckett, övers. Magnus Hedlund

Samuel Becketts sena trilogi Nohow on består av SällskapIlla sett och illa sagt och Värstvart hallå. De två senare finns i urvalsvolymen Slut än en gång.

Slut än en gång är en samling med Becketts sena texter. Den tidigaste från 1973 och de sista från 1988.

I original är novellerna och kortromanerna här antingen på franska eller på engelska. Då Beckett på gamla dar ofta återgick till att skriva på sitt modersmål. Magnus Hedlund har översatt de engelska, C. G. Bjurström de franska.

Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå tar upp störst plats i samlingen. Det är texter som befinner sej mot slutet av berättandet.

I Värstvart hallå upprepas en del rader. Sakta går texten framåt, frammanar en bild av ett barn och en gammal man som håller varandra i hand. "Där då men se där nu en annan. Bit för bit en gammal man och barn. I det dunkla tomma en gammal man och barn. Vilka andra som helst skulle duga lika illa." Denna bild upprepas och vrids på. Ännu en person visar sej vara där i dunklet. Dunklet ges minst lika stort utrymme som människorna i berättelsen, om nu berättelse är rätt ord.
Fast på något sätt är ändå berättelse rätt ord. Även om det är ett berättandet i slutet av berättandet.

Ett par rader ur Värstvart hallå har lite oväntat blivit till ett slags goodfeelcitat: "Fail again. Fail better." Ur stycket som jag citerar överst i det här inlägget.

Det är till hälften en felläsning. Men bara till hälften.
Där äldre noveller i samlingen som "Som historien berättades" och "För att sluta än en gång" är rätt så mörka så verkar Beckett i Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå ha kastat bort även detta mörker. Som om de inte heller orkar med detta.
En slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter. "I brist på mer värre värst."

(Med detta inlägg först publicerat i november 2015 avslutar vi vår första beckett-centrerade jubileumsdag.)