lördag 30 september 2017

Läst i september

Med tanke på hur stor del av månaden som jag har varit förkyld (höst borde heta host egentligen) så är jag ändå rätt nöjd med läsningen under september.

The Punisher Vol. 1: Welcome back, Frank av Garth Ennis (text) och Steve Dillon (bild)
Ennis/Dillons första Punisher-serie där serien med våldsfantasifiguren görs om till en mörk komedi. Mycket underhållande.


Nytt och gammalt av Gustaf Fröding
"Min vers trivs uselt, där om lov det frågas,/där lydnad viskar och där budord mumla,/min vers vill våga det, som ej får vågas,/och tumla fram, där ingen alls får tumla."
Svagast av de Fröding-samlingar jag läst hittills.

Tiden har inget namn av Willy Granqvist
En prosabok av poeten Willy Granqvist. Svår att genrebestämma. Inte för att det är så viktigt. Nära dikterna i ton och tema. Mycket bra.

Skäl av Emma Holm
Svensk debutroman.

Ung man sökes till zoo av P. C. Jersild
Novell där en ung man ställs ut på zoo.

Som att ligga i ett tomt badkar av Mattias Jeschko-Edberg
Romandebut. Jag kommer att skriva om denna snart.

Jack Kirby's O.M.A.C.: One Man Army Corps
Märklig framtidsserie av Jack Kirby.


Jupiter's legacy. Book two av Mark Millar (text) och Frank Quitely (bild)
Superhjälteserie som man läser framförallt för att få se Frank Quitely teckna uppfinningsrika slagsmål. (I bok två blir det ännu tydligare att det som först ser ut att vara en kritik av genren snarare är ett nostalgiskt omfamnande av densamma.)


Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
En obehaglig och bra roman.

Små klanger; en röst av Göran Sonnevi
"Det är en av dessa klara dagar i/september   De dumma stararna/är ännu kvar, väsnas bland/träden"
Långdikt från 1981.

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet av Sara Stridsberg
Bok med tre pjäser. Den här månaden har jag läst American hotel. De andra läste jag tidigare. Det är tre bra pjäser.

Klostret av August Strindberg
Självbiografisk roman.

Barnet av Jules Vallès
Fransk roman som påverkat både August Strindbergs Tjänstekvinnans son och Jan Myrdals Barndom.

Drinking at the movies av Julia Wertz
Självbiografiskt seriealbum.





söndag 24 september 2017

Citerat från veckans läsning

"Morgnarnas ljus blir alltmer dämpat, det gläds han åt."
ur Tiden har inget namn av Willy Granqvist

fredag 22 september 2017

Nick Caves tio bästa album

I dag så fyller sångaren och låtskrivaren och författaren Nick Cave 60 år. Nick Cave har alltid varit en av mina favoritartister.
Vi firar hans sextioårsdag med en lista med hans bästa skivor. Kronologiskt ordnad.

Birthday Party: Mutiny/The Bad Seed
Nick Caves första band Birthday Party (som först hette Boys next door) var ett australiensiskt new wave/postpunk-band (alla andra skivor på listan är med Nick Cave & The Bad Seeds).
Det här är egentligen två maxisinglar med fyra låtar varera men de har getts ut tillsammans på CD (CD:ns extralåtar är emellertid inte lika bra). Det här var Birthday Partys sista skivor och på Mutiny medverkar Blixa Bargeld och vi ser början på det som ska bli Nick Cave & The Bad Seeds.
Bästa spår: Wild world.


Firstborn is dead
Nick Cave & The Bad Seeds andra LP är deras mest bluesinfluerade. Något som bland annat märks i en sång om Blind Lemon Jefferson. Sången finns också i en novell-version som jag försökte översätta i tonåren. Det är också ett av Caves mest litterära album.
Bästa spår: Knockin' on Joe.

Kicking against the pricks
Det här var den första skivan med Nick Cave jag hörde. Min bror hade köpt den efter att han hört den på radioprogrammet Bommen. Det är en cover-platta. En del tycker cover-plattor inte räknas lika mycket som skivor med originalkompositioner men många, stora artister har framförallt tolkat andras sånger. Och Nick Cave gör låtarna till sina egna.
Bästa spår: Hammer song

Your funeral my trial
Gavs ut som dubbel-maxisingel men är ungefär vanlig LP-längd. Den har en lite märklig produktion där Nick Cave så att säja körar sej själv. Låtarna är ofta märkliga makabra berättelser.
Bästa spår: Jack's shadow


Tender prey
Skulle jag välja en favoritskiva, inte bara av Nick Caves utan över huvud taget så skulle det nog kunna vara den här. Jag minns tydligt första gången jag hörde den.
Bästa spår: Mercy seat

The Good Son
En lite stillsammare skiva än de tidigare vilket bland annat märks med omslaget där Nick Cave sitter vid ett piano omgiven av en massa små bedårande barn. Men ändå en mycket bra skiva.
Bästa spår: Weeping song

Let love in
Att lyssna på musik tar en ofta tillbaka till tiden när man först hörde den. Let love in funkar för min del mer som en madeleinekaketidsmaskin. Jag hade flyttat till Malmö och börjat studera i Lund och jag och alla jag kände var mycket entusiastiska över Let love in. Med all rätt.
Bästa spår: I let love in


Boatman's call
Jag var länge lite avogt inställd till Boatman's call. En lite ner singer/song-writig skiva som kom efter succén med Murder Ballads. Det kändes lite som en skiva som musikkritiker gillar. Men med åren har jag börjat gilla skivan alltmer.
Bästa spår: (Are you) the one that I've been waiting for

Abattoir blues/The lyre of Orpheus
Till skillnad från Your funeral... ett riktigt dubbelalbum. Det brukar säjas att det är en tydlig skillnad mellan skivorna (en pistagegrön, en rosa) men jag vet inte om jag riktigt håller med. Men det är en riktigt bra skiva som jag till skillnad från de flesta dubbelalbum inte hade velat stryka ned till ett enkelt.
Bästa spår: There she gors my beautiful world

Skeleton tree
Jag funderade mellan den här och den innan Push the sky som också är bra (liksom flera av de andra skivorna som hamnade utanför listan). Men den här den senaste gick avsluta listan. Det är en märklig melankolisk skiva som inte riktigt låter som nån av Nick Caves tidigare. Fortfarande så fortsätter Nick Cave att utvecklas.
Bästa spår: Distant sky

Missa inte Bernurs lista med alla Nick Caves låtar minus covers och Birthday Party-sånger.

Jag har skrivit en massa inlägg om Nick Cave här tidigare som du får upp om du klickar på Nick Cave-etiketten.
Bland annat så hade jag för ett par år sen en Nick Cave-kalender.
Nick Cavexär också författare och jag har skrivit om hans två romaner And the ass saw the angel och Bunny Munros död.

När den här bloggen var ung så hade jag ett Kicking against the pricks-tema där jag skrev om låtarna Nick Cave & The Bad Seeds tolkade på Kicking against the pricks. Och lite senare en uppföljare om andra låtar Nick Cave coverat.
För nästan tio år sen så gjorde jag en lista med de tio bästa Nick Cave-låtarna. Och den hae kanske inte sett likadan ut i dag. Men jag tycker fortfarande det är bra låtar.

torsdag 21 september 2017

5 bra böcker av Stephen King

I dag så fyller skräckförfattaren Stephen King 70 år. Vilket vi firar med en lista. (King har skrivit ungefär lika många böcker som han är år fyllda och jag har läst långtifrån alla. Så det är en lista med de fem bästa av de jag har läst.)


Maratonmarschen
Kort framtidsroman först utgiven under pseudonymen Richard Bachman. I en dyster framtid ställer en grupp unga män upp i ett maratonlopp där endast en kommer att överleva. En suggestiv roman som var den första King skrev.

Sommardåd och Vinterverk
Novellsamlingen Different seasons, i Sverige utgiven i två böcker, innehåller fyra historier som de flesta nog skulle betrakta som romaner. Men King skriver gärna lite långt.
Förr såg man ner på Kings böcker i Sverige (medan han numera kanske är lite överskattad, som när han nyligen utnämndes till en stor klass-skildrare i en artikel) även om man ändå läste honom. Då var det vanligt att beklaga att King alltid stoppade in en massa monster i sina böcker. Nåväl, detta är King minus monster. De två bästa berättelserna är "The Body" och "Rita Hayworth and The Shawshank Redemption". En ungdomsskildring och en fängelseberättelse. Bägge dessa (och en till i samlingen) har filmatiserats. Filmerna, Nyckeln till frihet och Stand by me är inte lika bra men hör ändå till de bästa King-filmatiseringarna.

Christine
Christine har också filmatiserats. Men trots att Harry Dean Stanton medverkar så är det en rätt svag film. Romanen handlar om en ond bil. En slags vampyrhistoria. Vilket kanske låter fånigt (och är fånigt i filmen) men är en rätt effektiv skräckhistoria. En typisk kingsk småstadsskildring.


Den förskräckliga apan
Novellsamling. Med novell-långa noveller (och en lite längre). Mina favoriter här är "Gudarnas ordbehandlare", "Mrs Todds genväg" och "Den typ som överlever". Den sistnämnda är om en man som äter upp sej själv. I slutet av novellsamlingen skriver King om hur novellerna kom till (vilket är trevligt). I stycket om självkannibalismhistorien så skriver King "min musa tömde ännu en gång sina tarmar över mitt huvud" (övers. Karl G. och Lillian Fredriksson).

Det
It är en på tok för lång roman. Min pocketutgåva är 1376 sidor lång. Men bortsett från det så är det en fascinerande roman som bygger vidare på arvet från Ray Bradbury och H. P. Lovecraft (hos King är motvikten mot den lovecraftska ondskan lika främmande den).

(Något reviderad lista från när Stephen King fyllde 65.)

tisdag 19 september 2017

Sex punkter inför nästa årtusende av Italo Calvino

"Jag skulle vilja påstå att i samma stund som att föremål dyker upp i en berättelse laddas det med en särskild kraft och blir som polen i ett magnetfält eller som knuten i ett nät av osynliga förbindelser. Föremålets symboliska innebörd kan vara mer eller mindre tydlig men finns där alltid. Ett föremål i en berättelse är alltid ett magiskt ting,"
ur "Snabbhet", övers. Sven Åke Heed

I den femte och sista (en sjätte var planerad men blev inte av) föreläsningen, "Mångfald", i Sex punkter inför nästa årtusende så skriver Italo Calvino om att Om en vinternatt en resande var menad att vara en hyper-roman. Som ett annat exempel på hyper-roman tar han Georges Perecs Livet en bruksanvisning som han också säjer "torde vara den sista stora begivenheten i romanens historia,".

Det är bara en av många böcker Calvino tar upp i sina föreläsningar. Föreläsningar som Calvino skulle ha hållit i Harvard i deras Norton Poetry Lectures. Men Calvino dog innan. De skulle hållits i mitten av 80-talet så det nästa millenium som är i titeln är numera det nuvarande milleniumet. På italienska fick boken titeln Amerikanska föreläsningar.

Det är en underhållande bok där Calvino tar upp flera författare och verk. Från Boccaccio till Balzac till Borges. Och man får veta en del om Calvinos syn på sitt eget verk: "mitt arbete har för det mesta gått ut på att eliminera tyngd;".

Och med det avslutar vi Italo Calvino-veckan som hållit på ett par dagar längre än tänkt.

söndag 17 september 2017

Om Italo Calvinos Om en vinternatt en resande


Du skall just börja läsa mitt inlägg om Italo Calvinos roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dej. Avlägsna alla ovidkommande tankar.
Du märker irriterat att inlägget börjar på samna sätt som Calvinos roman men fortsätter ändå att läsa vidare.

Romanen riktar sej till ett du: Läsaren av själva romanen. Fast Läsaren märker snart att han (ja han, det dyker upp en Läsarinna senare i texten) har fått ett felaktigt ex av romanen som trycker om samma kapitel flera gånger. När han går tillbaka till affären får han reda på att det han läst är från en annan polsk roman och vill läsa denna i stället. Men det visar sej i sin tur vara fel bok så han ger sej ut på en jakt efter den riktiga.

Hela tiden leds Läsaren till nya berättelser som ständigt blir avbrytna. Dessa är skribna i olika stilar. Det här metalitterära inslaget har gjort att boken kallats för postmodern. Men experimenterandet i boken är snarare klassiskt modernistiskt. Som om modernismen fortfarande levde och mådde bra (boken kom ut 1979).

Kalla det modernistiskt eller postmodernt men bokens grepp med ständigt nya aldrig avslutade berättelser har stört en del läsare ("Du kastar boken på golvet, du skulle vilja slänga ut den genom fönstret," övers. Viveca Melander). Men jag tycker det är en mycket underhållande bok.


lördag 16 september 2017

Harry Dean Stanton 1926 - 2017


ur Paris, Texas regisserad av Wim Wenders

fredag 15 september 2017

De osynliga städerna av Italo Calvino


"I Fedora, en storstad av grå sten, ligger i centrum ett palats av metall med en glaskula i varje rum. Om man ser in i dessa kulor, ser man en himmelsblå stad som är modellen till ett annat Fedora. Det är den form staden kunde ha fått, om den inte för en eller annan orsaks skull hade blivit sådan som vi ser den idag."
ur "Städerna och längtan. 4", övers. Estrid Tenggren

Marco Polo är som ni vet han som åkte till Kina runt år 1300. Jag var fascinerad av Marco Polo när jag var liten. Jag minns att jag efter att ha sett tv-serien som gick när jag var nio försökte läsa en förkortad utgåva av hans beskrivning av sina resor som föräldrarna hade i sina bokhyllar. Men som var lite för avancerad för mej då.

Inga av de städer som Marco Polo berättar om för Kublai Khan i Italo Calvinos bok De osynliga städerna finns med i Marco Polos egna reseskildringar. Men så har också en del historiker ifrågasatt trovärdigheten i dessa skildringar.

Marco Polo berättar i boken om en rad märkliga städer och samhällen. Städer som varje dag förändras, städer där det som i citatet ovan finns glaskulor där man kan se andra möjliga versioner av staden, städer som har jord i stället för luft, städer byggda över en avgrund.
Och många fler.

onsdag 13 september 2017

Kosmokomik av Italo Calvino


"Men under tiden flög jag och min galax genom tusentals andra galaxer och min var den nyaste, föremål för avund från hela firmamentet, skinande blank av ungt väte och spädaste beryllium och kol på barnstadiet. De gamla galaxerna flydde för oss, sprickfärdiga av avundsjuka, och när vi såg hur gamla och rultiga de var flydde vi för dem, övermodiga och yra av förtjusning."
övers. Eva Alexanderson

Hjälten i Kosmokomik heter Qfwfq. Han är lite olika saker i de olika kapitlena i boken. Som skildrar universums utveckling från dess skapelse och framåt. Nu är gamle Qfwfq kanske inte en helt trovärdig berättare.

Det kosmiska greppet i boken kan få en att tänka på Olaf Stapledons Stjärnmakaren. Men Italo Calvino håller en mindre högstämd och mer komisk ton. Kanske påminner den egentligen mer om såna där tecknade barnfilmer där en amöba berättar om amöbor. Men med ett högre litterärt värde.

Berättelserna är ofta riktigt absurt roliga. Men bäst är boken nog när den minskar lite på det komiska och tillåter sej att förundras över världen.

tisdag 12 september 2017

Klätterbaronen och två till av Italo Calvino


"Ibland när jag såg min bror försvinna i ett gammalt dött valnötsträd som i ett slott med många våningar och oräkneliga rum fick jag rentav lust att följa hans exempel och leva där, för det trädet ger så starkt intryck av att vara träd, att hålla stånd och vara fast rotat att det märks ända ut i bladen."
ur Klätterbaronen av Italo Calvino, övers. Karin Alin

Klätterbaronen kom ut 1957. Det var den andra i en rad av tre romaner som bröt med Italo Calvinos tidigare realistiska berättande.  Romanen utspelar sej på 1700-talet och handlar om en pojke som beslutar sej för att leva uppe bland träden. Den berättas av hans bror.
Det är en märklig berättelse med drag av pastisch. Men med en lätthet som pastisch-berättelser sällan har.

Jag har boken i en samlingsvolym med Den tudelade visconten och Den obefintlige riddaren. Calvino gav själv ut dessa tre böcker tillsammans. Och man kan förstå tanken bakom. Det är tre sagoliknande berättelser. Men det är ändå att göra de två romaner som inte är Klätterbaronen en otjänst. För de andra två fablerna – en om en man som delas i en ond och en god sida och en om en levande rustning – lyckas trots att de är läsvärda aldrig riktigt höja sej över allegorin. Medan Klätterbaronen blir något mycket mer.


måndag 11 september 2017

Om några tidiga noveller av Italo Calvino


Italo Calvino är mest känd för märkliga fantastiska romaner som Klätterbaronen, Om en vinternatt en resande och De osynliga städerna men han började som en realistisk författare i den italienska neorealistiska rörelsen.

I en not till en samlad utgåva av de tre tidiga fabulerande romanerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren skriver Calvino om de problem han hade med att följa upp sin första roman och hur den fabulerande stilen lösgjorde skrivandet för honom.

Men Calvino fortsatte ännu några år att skriva noveller i den neorealistiska traditionen. De noveller som finns i engelsk översättning i volymen Difficult loves sträcker sej mellan 1949 och 1958. Den tudelade visconten började Calvino att skriva 51. De flesta av novellerna i samlingen är skrivna runt samma tid som Calvino skrev Klätterbaronen.

Urvalet samlar ett antal noveller som alla har en titel som börjar med Adventures of... (plus två långnoveller från samma period) Calvino har själv gett ut ett antal olika sammanställningar av dessa noveller. Men här är urvalet (ur dessa urval, får man anta) gjort av översättaren. "Adventures of..."-novellerna tillhör de minst politiska av Calvinos tidiga.
Calvino var aktiv kommunist fram till 1956 (då Sovjet gick in i Ungern). Ibland sätts likhetstecken mellan hans brytning med kommunistpartiet och brytningen med realismen. Men han skrev den första fabulerande romanen som kommunist och fortsatte skriva noveller i neorealistisk stil även ett par år efter 56. En kommunistpartiet närstående redaktör uppmuntrade honom att ge ut en samling italienska folksagor. Något som skulle ha en stor inverkan på hans senare författarskap.

En novell handlar om en soldat som lägger en hand på en kvinnas knä i en tågkupé. Ska han ta bort handen eller låta den vila kvar? En annan om en kvinna som tappar sin baddräkt när hon är ute och simmar och inte vet hur hon ska komma i land. En om ett gift arbetarpar, där mannen arbetar kväll och frun dag och hur de var för sej smeker den andres tomma sängplats.

Allt berättat omständligt, liksom tvekande. Omvärlden tolkas av huvudpersonerna och de handlar ofta så som om konventionerna tvingar dem. När soldaten lagt sin hand på sin medpassagererskas knä så går han vidare mest för att han inte kan läsa hennes reaktioner.

Det här noggranna detaljerade berättandet är rätt typiskt för den italienska neorealismen. Ett och annat komma blir det. Vilket kan riskera att tråka ut läsaren. Calvino löser det till en del genom att låta de flesta av novellerna att handla om sex, ett ämne som var populärt redan på den tiden (ett par av novellerna handlar också om våld men här passar inte riktigt stuket).

Det är också en stil som finns även i Calvinos senare författarskap. En av novellerna, den humoristiska "Adventures of a reader" om en man på en strand som vill läsa sina romaner ostört men som liksom mot sin vilja inleder ett kärleksförhållande med en kvinna påminner tydligt om passager ur Om en vinternatt en resande.

Nu är ju anledningen att man läser de här tidiga realistiska novellerna, även om de är bra i sej, den senare mer fantastiskt inriktade delen av författarskapet, så likheterna kan framstå tydligare än de är, läsandet format av senare texter (och man får anta att även den engelskspråkige översättaren har läst den mer calvinoska Calvino först, så novellerna kan därmed översatta ha blivit ytterligare något lika de senare verken).

Ändå tycker jag man här kan se en del av det som gör att Calvinos böcker från Klätterbaronen och senare står ut från de många andra fabulerande märkliga böcker som finns. Den detaljrika minutiösa stilen från hans denna hans tidiga period påverkar hela hans författarskap och ger Calvinos texter en egenart.

I de senare romanerna och novellerna kommer denna detaljrikedom delvis användas ironiskt. Men så görs den redan här (och faktiskt mer i de tidigaste). Det finns också i Adventures of..-novellerna en förundran inför världen. Hur människor agerar, hur huvudpersonerna själva agerar.

I ett mer allvarlig svar på "...a reader"-novellen: "Adventures of a poet", så ser titelns poet skönhet i naturen men när han möter "the human world" är den alltför rik på intryck. En lång beskrivning med många många komman av en fiskeby avslutar novellen och samlingen. Barn, yngre och äldre, leker. Kvinnor, män - färger. Det blir för mycket för poeten i novellen, orden blir för många. Verkligheten har för många detaljer.

(Först publicerad den 21:a oktober 2009. Jag tänker fortsätta att skriva om Italo Calvino veckan ut.)

söndag 10 september 2017

Ur Gummitummen av Hans Alfredson 1931 - 2017


"Nu ska jag bara se att få på mig ytterkläderna. Bäst att ta slipover, det är tre grader kallt. Kavajen, halsduken och den stora ytterrocken. Nej, av med den igen. Jag tar vindtygsjackan under, det blåser bra. Ytterrocken igen. Sådärja! Pälsmössan över öronen och dubbla vantar. Opp med ytterdörren, klockan är 13 minuter över sex. Vinden yr in och lägger en snösträng på golvet. Allt släckt och klart? Fint! Avanti! Jag rör mig ovigt som en krabba. Jag orkar inte lyfta kappsäckarna.
  Det var nog lika bra att jag stannade hemma. Jag kan nog sköta det mesta per telefon. Om jag bara hade haft telefon."
ur Gummitummen av Hans Alfredson, bilden är också ur den fast i ett annat kapitel

Silverhingsten av James Branch Cabell


"— Men furste, har ni tänkt på hur många strålande stjärnbilder man kan kämpa för, bestående av stjärnor som verkligen är eftersträvansvärda![...]tänk på Orion, som innehåller sådana himmelska underverk som Bellatrix och Betelgeuse och Rigel och universums mest storartade nebulosa![...]Och låt mig ha denna jord till mitt nöje!"
övers. Sam J. Lundwall

Den andra delen i James Branch Cabells svit om Poictesme heter Silverhingsten och kom ut 1926. Den skildrar Dom Manuels medkämpars äventyr efter hans död. En slags Dom Manuels apostlagärningar.

Boken är uppdelad i tio böcker som var och en är rätt fristående. Det är humoristiska, skabrösa och hädiska berättelser.

Boken är liksom första delen illustrerad av Frank C. Papé. (Jag antar att även tredje delen i Askild & Kärnekulls utgivning av serien (som bara kom att bli tre volymer) alltså Jurgen är illustrerad av Papé, men jag har den i en tidigare utgåva). Papé illustrerade en stor mängd böcker. Hans teckningar till Cabells böcker hör till hans bästa.

onsdag 6 september 2017

Berättelsen om Manuel av James Branch Cabell

"En tredje lakej bar Dom Manuels vapensköld, prydd med Poictesmes stegrande hingst, men de gamla vapnet bar nu en ny devis.
  — Vad betyder detta, grek? hade Dom Manuel frågat.
  — Mundus decipit, sade de honom, är Poictesemes gamla fromma devis; det innebär att världens skeenden endast är fåfänglighet, och att det yttre skenet ingenstädes har någon nämnvärd betydelse.
  — I så fall är er devis ren okunnighet, sade Manuel, och det skulle vara nattsvart otacksamhet av mig, att bära den.
  Alltså hade texten ändrats i enlighet med hans instruktioner, och där stod nu Mundus vult decipi."
övers. Sam J. Lundwall

Berättelsen om Manuel (Figures of Earth) är den första boken i James Branch Cabells svit om sagoriket Poictesme. En svit som innehåller mellan 18 och 23 beroende på hur man räknar.
Det är den första boken i sviten, men inte den bok som skrevs först. Så är romanen Jurgen, som jag skrev om nyligen, den tredje romanen i serien men skrevs två år tidigare.

Huvudpersonen i Berättelsen om Manuel är svinaherden Manuel som genom en serie äventyr blir Dom Manuel. Äventyren påminner om den så kallade skämtsagan. Han vinner både riket och en prinsessa men får ändå inte det eller den han vill. Hans äventyr bevisar Poictesmes devis "mundus vult decipi": världen vill bli bedragen.

måndag 4 september 2017

Ur En våg av John Ashbery 1927 - 2017

Fruktträdgårdar där kvitten och äpplen tycks komma och gå,
Mystiskt, över långa tidsrymder; vattenfall
Och vad de döljer, inklusive vad som kommer sedan — vägar
Och avtagsvägar jämnade för den varsamt sonderande, tillfälliga bilen;
Blomsterröran; allt, kort sagt,
Som får denna uttryckliga jord att vara vad den synes vara i våra
Mest glasartade ögonblick när en kanot under ett lövverk glider ut
På floden och finner den kav lugn, inte särskilt spännande men framför allt
Inget att vara rädd för, hyllar oss
Och vad vi gjort av det

Inget särskilt underligt, men att verka alldaglig
Är ju också konstigt. Bara sättet vi känner på inför alltsammans,
Och inte känslan som sådan, är konstigt, konstigt för oss, som lever
Och vill fortsätta leva under samma närsynta stjärnor, som vi känt
Sedan barndommen då vi tittade ut genom ett fönster, såg dem
Och genast tyckte om dem.
John Ashbery

ur En våg av John Ashbery, övers. Ragnar Strömberg

söndag 3 september 2017

Citerat från veckans läsning

"Vi tar först skjutsvagnen och kommer sedan fram till en tågstation!
  Loken fnyser som åsnor eller bölar som oxar och kastar ut rök genom näsborrarna. Visselsignalerna skär i själen."
ur Barnet av Jules Vallès, övers. Björn Larsson



ur The Unbeatable Squirrel Girl 14 av Erica Henderson (bild) och Ryan North (text)